Femte delen
DEN ARKITEKTONISKA RUMSUPPLEVELSEN
XXVII. Hur rumsvarseblivningen konstitueras
Två sorters rum finns: rymd och avgränsad rymd, varav den senare är den som är intressant ur arkitekturteoretisk synvinkel. Rumsskapandet utgör en viktig del av arkitektens arbete, och ibland anses rumsskapande synonymt med arkitektur. Och därmed antyds "något för arkitekturen väsentligt, något som skiljer den från all annan skapande verksamhet: endast där rumsskapandet i någon betydande grad ingår som en integrerande del av det totala skapandet, uppstår vad vi kalla arkitektur." I en vidare mening kan arkitektur anses liktydigt med miljöskapande, säger H.
Kunskap om varseblivningsrummmet når man främst med fenomenologi och inte genom fysik, hävdar H. "Upplevandet av rummmet är — trots det successiva i upplevelsen — en typisk 'primär holitet', d. v. s. en gestaltad varseblivning, vilken man omedelbart uppfattar i sin helhhet och först efteråt kan analysera till sina element," säger H. "Man kan lugnt säga att när det gäller rumsvarseblivningen spelar hela förnimmelseorkestern för fullt."
En redogörelse för Jaenschs rumsforskning gör H. här, men jag finner innebörden i den, så som H. förmedlar den, som verklighetsfrämmande. Den går förmodligen ut på att det föreligger en diskrepans mellan fysiskt mätbart rum och psykologiskt upplevt rum? Vid vandrande uppmärksamhet mellan föremål skulle tomrumsintrycket gynnas, eftersom man då inte uppfattar föremålen utan endast "impressioner" (form- och färgfragment) av dem. Denna teori - som H. kallar "upptäckt" - framstår för mig som mycket tveksam.
På grund av Jaenschs "upptäckter" finner H det väsentligt att söka förstå hur man med visuell utformning kan fånga eller avlänka uppmärksamheten från föremål.
Semantiskt förankrad uppmärksamhet är effektivast, påtalar H. Även appellerande fenomen finns: Stort föremål appellerar starkare än litet. Pregnant form underlättar varseblivningen liksom centraliteten i bildfältet. Former med avvikande drag observeras lätt; avvikande formkaraktär likaså. Slutna former har en särskild appelleringsförmåga, liksom linjer som "pekar" mot exempelvis ett centrum.
Beträffande färger, appellerar i regel ett ljust föremål mer än ett mörkt, liksom högfärgen inom en färgton. Rött är den mest appellerande färgen medan svart appellerar minst. Ett stort färgintervall appellerar mera än ett litet (gult-svart optimalast); avvikande färg likaså.
Bertäffande belysningsvarsevlivningen, drar de kraftigast belysta delarna till sig störst uppmärksamhet. Plasticitetsskapande skuggbildningar är kraftigt appellerande. Det varma ljuset kan vara mer uppmärksamhetsfångande än det kalla.
Visuellt varsebliven rörelse är kraftigt appellerande. Appellerande former och färger uppfattas som närmare belägna än andra.
H. redogör även för hur uppmärksamheten kan avledas. Oftast är avledningen liktydig med att undvika dess infångande, säger han. Vidare kan kamouflage-teknik och mimicry vara effektiva. Linjer som pekar bort är starkt uppmärksamhetssplittrande. Svag belysning likaså. Svag bländning försvagar de visuella varseblivningarna vilket avleder uppmärksamheten.
"För att underlätta en uppfattning av det tomma mellanrummet bör man ... undvika de appellerande fenomenen och uppsöka de uppmärksamhetsflyende."
Den rörelseparallax som Helmholtz träffande har beskrivit, befäster och förstärker rumsintrycket. Om uppmärksamheten fästs vid de rumsbegränsande ytorna, förstärks rumsupplevelsen. Att utforska detta experimentellt finner H. angeläget. (Han fick det tillfället senare i början av sin egen rumsforskning.)
Hur fästs då uppmärksamheten vid väggen (med syfte att öka rumsupplevelsen)? Jo, ytfärg ger väggen föremålskaraktär, vilket förstärker intrycket av slutet rum. Om rumsväggarnas skuggbildning förstärks, förstärks också intrycket av slutenhet. Texturerad eller mönstrad väggyta förstärker rumsintrycket. Mönstret ger även väggen en visuell skala.
Övriga sinnesområden bidrar på följande sätt. Blotta förekomsten av haptiska eller när-taktila förnimmelser är starkt rumsfrämjande. Temperaturförnimmelse och upplevelse av luftrörelser påverkar rumsupplevelsen. Eko och efterklang likaså: de auditiva huvudriktningarna utgör de pregnansfenomen som strukturerar varseblivningsfältet.
H. hävdar en intressant sak om rum utan efterklang eller eko: "Den som varit med om att ropa från toppen av ett fjäll ut i en snötäckt värld som inte ger något gensvar på ens eget rop, känner sig uppleva en egendomlig frånvaro av auditivt rum." Just det, men kanske en desto större närvaro av reellt rum...?
Även landskapet är en varseblivning. H. citerar Lagerroth, som bl.a. säger: "en varelse, som med vilka sinnen eller medel som helst står i kontakt med ett område, kan bli medelpunkten i detta och därmed ge området den enhet, som, i ordets alla betydelser, fordras, för att det skall kallas landskap. Utseendet av detta landskap blir beroende av de enhetsgivande personernas beskaffenhet, ej endast av deras sinnesorgan och psyke utan även av deras kroppsstorlek, ty omvärlden ter sig ej likadant för en dvärg och en jätte." H. tillägger: "För att varseblivningen skall kallas landskap, fordras ... att den har helhetskaraktär, den skall med andra ord utgöra en gestalt och inte vara blott och bart ett aggregat." Och: "Liksom alla andra varseblivningar kan ett landskap ha betydelser och emotionsförbindningar, liksom när det gäller andra varseblivningar influeras dessa av subjektets inner set." Samt: "Vad som för arkitekten skulle vara viktigt att uppsöka är de eventuella spontana betydelser och emotionsförbindningar som uppträda." Men det ligger utanför H:s studie, påpekar han.
XXVIII. De visuella rumskaraktärerna
Rum kan ha olika karaktärer, vilka kan åskådliggöras i diagramform ungefär som färger och lukter. Begreppen gestalt - aggregat kan tillämpas även på ett rums uppbyggnad, säger H. Således ger slutna rumsavgränsningar en rumsgestalt, och icke-slutna avgränsningar aggregat. Även med olika färger kan ett slutet rum upplösas, ett fenomen som borde utforskas mera, enligt H.
Gestaltade eller aggregerade sammanställningar av olika rum kan även förekomma. Och rumselement kan sammansluta sig till rumsgestalter analogt med form- och färggestalter. Endast det definitivt gestaltade rummet skall avhandlas i det följande.
Det stora rummet — det lilla rummet. Ett föremålsfyllt djup förefaller längre än ett tomt. Fixeringsobjekt på avgränsningsytorna underlättar storleksbedömningen. Olika färger och färgintervaller har olika "framträdande" förmåga. Med nämnda medel kan effekter på rumsproportionerna uppnås.
Det omslutande rummet — det impressionistiska rummet. Rummets omslutningar kan betonas eller göras mindre framträdande, medelst form, färg eller belysning.
Det haptiska rummet — det visuella rummet. I det haptiska rummet fästs uppmärksamheten vid föremålen. I det visuella rummet avleds uppmärksamheten från föremålen. Textur och mönstring hos väggen förstärker rumsupplevelsen och dess begränsning.
Rumskaraktärsväxlingen impressionistiskt-betonat-haptiskt.
Det dynamiska rummmet — det statiska rummmet. En rumssekvens längs en axel kan transformationstendera rörelse vilket karaktäriserar det dynamiska rummet. Till skillnad häremot leds uppmärksamheten i det statiska rummet inte bort utan stannar kvar med subjektet, formar en balanspunkt och inbjuder till samling.
Det slutna rummet — det öppna rummet. I det öppna rummet leds uppmärksamheten ut ur rummet, exempelvis genom fönster eller dörrar, eller genom att begränsningsytorna inte sluter sig samman till fulla rumshörn. "Drives rummets upplösning alltför långt, försvinner dess enhetliga karaktär och det övergår från ett gestaltat rum till ett aggregerat rum." Människan behöver ett mellanläge mellan extremerna alltför slutet rum och allt för öppet rum, stipulerar H.
Det totala rumskaraktärsschemat. H. visar här hur han har försökt konstruera en sexdimensionell rumskaraktärs-kropp genom ett antal tredimensionella illustrationer.
XXIX. Människans behov av rumsupplevelse
Psykologiska skäl för människan att uppsöka olika slags rum finns, förutom skyddsaspekter. Dessa vill H. behandla här.
En väckt föreställning ger ett behov att uppleva föreställningen i verkligheten, säger H. här liksom på flera andra ställen. Denna föreställning hos H. har föranlett mig att anföra Meinong och även Szondi, som en utveckling av H:s tankebana.
En rumsupplevelse kan ge en känsla av instängdhet eller en känsla av skydd, beroende på individens beteendemönster, hävdar H. Samtidigt menar han att rumsupplevelsen "är en spontan och autonom varseblivningsakt", samt att kulturmönstret påverkar, liksom individens attityd.
Rum och skulptur har det gemensamt att båda måste upplevas successivt, i tiden. Men en skillnad ligger däri, att skulpturen är medelpunkt i sin värld, medan jag är min egen medelpunkt i min rumsvärld, påpekar H. - Men när jag befinner mig i landskap, ligger detta framför mig, anser H: "jag befinner mig i periferin av dess centrala del." Detta är ett önskvärt förhållande, säger han samtidigt, och tillägger: "Arkitekturen i betydelsen rumskonst är den konstart som träffar de djupaste bottenskikten i vårt behov av upplevelser".
Nu beskriver H. den mänskliga attityd, som jag har benämnt Sz1. Att endast denna sektor intresserar honom, och utgör en sådan påtaglig realitet för honom, medan han lämnar de tre andra sektorerna därhän, ger indikationer på att han själv befinner sig inom Sz1.
Polerna är aktivitet-passivitet och aggression-kontemplation, fastslår H. Och detta är helt i linje med Sz1. Min distinktion mellan kontemplation och meditation förekommer inte hos H; han benämner yogins djupt sänkta medvetande för "passiv kontemplation".
Ett intressant arbete ställer ringa krav på arbetsmiljön, säger H, "Men ju mer rutinmässigt arbetet är, desto viktigare är det att miljön stimulerar till en arbetsattityd." - "Om den visuella varseblivningen är så beskaffad att den inte väcker någon taktil eller någon haptisk föreställning, bortfaller detta incitament till aktivitet."
Vidare refererar H. till Spenglers karaktärisering av det egyptiska, det arabiska och det västerländska respektive typiska rummet. Människans "inner set" är ochså en faktor att räkna med, påpekar H. och menar att detta bestäms av kulturmönstret. - "Om en kultur envist fasthåller vid en bestämd rumskaraktär, som befordrar en viss attityd, kan detta inte innebära annat än att kulturen ifråga gynnar människor som inta denna attityd på bekostnad av alla andra." En beständig kultur måste därför skapa olika slags miljöer för alla slags attityder, sluter H.
För den aktivt aggressiva attityden är det haptiska rummet den lämpligaste miljön, säger H. Men ett betonat eller impressionistiskt rum är olämpliga, då de avleder uppmärksamheten. Dock måste ett sekundärt uppmärksamhetsfält finnas i närheten av fokus, att vila ögonen på ibland, annars blir det alltför koncentrerat.
Den passivt aggressiva attityden innebär en avvaktande beredskap till aktivitet, eller tankearbete. Det eventuella föremålet för aggressionen bör vara uppmärksamhetsfångande. Rummet bör i huvudsak vara haptiskt, snarare statiskt än dynamiskt, övervägande slutet, säger H. Om uppmärksamhetsfångande objekt saknas, som vid tankearbete, bör rummet vara impressionistiskt. Ett litet rum kan därvid vara bättre än ett stort. Och rummet bör vara tyst, påpekar H. Ensartad formkaraktär och jämn färgskala med dämpade färger - gärna nära medelgrått - kännetecknar ett impressionistiskt rum. Belysningen bör vara svag och skugglös, gärna med en svagt bländande reflex.
"Den passivt aggressiva attityden övergår helt omärkligt i den passivt kontemplativa, vilken troligen mer befrämjas av en ännu extremare miljö än den här beskrivna."
Som koppling till den aktivt kontemplativa attityden inlägger H. en exkurs om trappans roll i arkitekturen. Dess uttryck bör ge en kinestetisk transformationstendens att vilja gå uppför eller nedför den. Därmed befordrar den också en aktivt kontemplativ attityd. Med ett antal exempel belyser H. olika grader av aktiv och passiv kontemplativ attityd, som olika trapp-utformningar kan ge, och hur en trappa kan påverka ett rums grad av betoning-impressionism.
Till främjande av den passivt kontemplativa attityden bör de haptiska föreställningarna elimineras genom undertryckande av föremåls visuella plasticitet. Viss bländning i form av levande ljus och motljus kan verka gynnsamt. Inte heller rörelseföreställningar bör vara möjliga att verifiera i form av varseblivningar. Rörelse uppåt, som inte går att realisera, som längs ribbvalven i en gotisk katedral, må dock få förekomma.
XXX. Några konkreta rum
Den föregående begreppsanalysen får här sin tillämpning i en exempelsamling, säger H, som först vill erinra om att en attityd sällan är extrem, utan inflätad i de övriga attityderna. Han baserar sig på Croce och dennes tre verksamhetsfaser. Dessa anger H. till den estetiska, den logiska och den praktiska. Så långt överensstämmer det med "min" Szondi, varest där återfinnes en fjärde vektor: den sociala. Denna "glömmer" H. bort - på grund av att det främst är i den, som han själv verkar. Man kunde säga att han tycks vara "självblind", eller att han inte "ser skogen för bara trän". Detta är min tes om H, vilken jag ämnar försvara.
Konstnärsateljén. Bör vara ett haptiskt rum med väggarna ljusa.
Industrilokalen. Fokusering på arbetsstycket är önskvärd, d.v.s. rummet bör göras så haptiskt som möjligt, och slutet - dock med sekundära utblicksmöjligheter, exvis fönster.
Skolrum i Hertfordshireskola. I efterkrigstidens engelska skolbyggnadsprogram ville man ge skolrummen en karaktär av öppen förbindelse med yttervärlden. Men passivt kontemplativ attityd var inte önskvärd, utan aktivt aggressiv. Detta uppnåddes genom plastisk skuggbildning och framträdande väggfärger vilka betonade rummet - trots öppenheten. "Egenskaperna haptiskt och betonat skapa tillsammans den rumskaraktär som jag kallat det omslutande rummet." Detta gällde på barnens höjdnivå; uppåt vidtog det mera impressionistiska rummet.
Gyllene Salen i Stockholms stadshus är en representationsmiljö. Genom entrén över gården och Blå hallen stegras förväntan hos besökaren som dessutom är festklädd. En trumpetsignal sätter igång processionen uppför trappan som leder till Gyllene salen. Väl där, pendlar man mellan obetydligt aktiv och passiv kontemplation.
De formala medel som understödjer dessa attityder är: rummets storlek och höga rymd; de av guldmosaik blänkande väggarna; den glittrande belysningen från alla håll; de levande ljuslågorna på borden. Allt detta gynnar rummets visuella och impressionistiska karaktär, samtidigt som uppmärksamheten på borden - genom den vita duken och blomsteruppsatserna - ger en viss haptisk karaktär. De auditiva varseblivningarna bidrar kraftigt till feststämningen: ett olokaliserbart sorl i en oseparabel blandning av tal och musik.
Stora salen i Göteborgs konserthus. Kyrkomusik och dansmusik kräver två helt olika auditiva och visuella miljöer, ämnade att skapa aktivt respektive passivt kontemplativ attityd. Ifrågavarande konsertsal understödjer starkt den passivt kontemplativa attityden. Rummet är impressionistiskt och utpräglat statiskt. Den visuella såväl som den auditiva balanspunkten ligger ovanför podiet.
National Gallery. "De arkitekter som sysslat med National Gallery's ombyggnad funno att de flesta befintliga museer av äldre datum verkade skumma trots en tillfredsställande dagsljuskvot, beroende därpå att rummets överdel framträdde som ett starkare belyst rum än nederdelen. I en del modernare museer, där man försökt förebygga denna belysningsfördelning genom att måla väggarna ljusa, har det inträffat att tavlorna framstå som mycket mörkare mot ljusare bakgrund, varigenom de inte bli uppmärksamhetsfångande, ja det är frågan om ifall de inte rentav verka uppmärksamhetsflyende, vilket givetvis är olyckligt."
"En av premisserna för hela rummets gestaltning måste bli den ljushet som lokalfärgen på väggarna måste ha för att de flesta tavlor skulle framstå som ljusa däremot."
Det gotiska kyrkorummet har ett semantiskt värde i att man ser dess konstruktion. Spetsbågarna skapar ett formalt tillika emotionellt värde i, att de skapar rörelseföreställning och leder blicken uppåt och vidare utanför-ovanför rummet. Likaså är väggarna uppglasade - fastän bemålade, så att man inte ser ut men anar de större rymderna utanför. Den långa efterklangen samverkar med upplevelsen av kontakt med "högre rymder". Men i koret får uppmärksamheten en vilopunkt.
Ett modernt kyrkorum. Heliga Korsets kapell i Skogskyrkogården är ett ateistiskt kyrkorum i det att rummets centrum är katafalken (och inte som i kristendomen altaret). Väggmålningen, till vilken uppmärksamheten vid inträdandet i rummet riktas, låter dock ana ett land bortom detta. Blott orgeln kan upplevas som störande i denna samlade uppmärksamhet; den borde visuellt ha placerats utanför åhörarnas åsyn, menar H.
Efter akten öppnas rummet på mekanisk väg mot det öppna landskapet utanför, och utbyter den passiva kontemplationen mot en aktiv.
Ett utkast till landskapsanalys. I karaktärsbeskrivningshänseende skiljer sig inte landskap från rum; de kan båda vara små eller stora; statiska eller dynamiska; haptiska eller impressionistiska, säger H. För landskapet har väderleken stor betydelse: "där ömsom solen strålar och ömsom dimmorna lägra sig över landskapet, skiftar dess karaktär mellan till verksamhet uppfordrande haptiskhet och den impressionistiska sagostämningen."
Två moderna hallar. Hallen i Maison La Roche av Le Corbusier har en extremt dynamisk karaktär som tvingar fram aktiv kontemplation på gränsen till nyfikenhet. Rummet är impressionistiskt och har en långt driven öppenhet.
Flyghangaren i Orvieto av Nervi är ett extremt öppet rum; "hela flygfältet fångas in i rumsbilden." Det saknar inte dynamisk karaktär, men dess statiskhet överväger. Tomt är rummet ett betonat rum, men en flygmaskin däri, med sin plastiska belysning, gör rummet mera haptiskt.
En sommarbostad, en gammal ryggåsstuga, får sitt dagsljus från ett enda takfönster jämte ett dimunitivt väggfönster. Detta ger ett mycket behagligt ljus vilket förlänar rummet en impressionistisk karaktär och befordrar en passivt kontemplativ attityd, konstaterar H.
San Marco-platsen. Här framstår vissa byggnader som accenter, medan den monotona renässansfasaderna inte ger uppmärksamheten något fäste. Deras bakgrundskaraktär sluter de inre delarna av piazzans rum, där det känns tryggt att sitta och låta blicken söka sig mot den brokiga katedralen i fonden - eller till campanilen med Dogepalatset som bakgrund och den livliga hamnen skymtande åt höger.
Ett tänkarrum.
Le Corbusier har ett "tänkarrum" på sitt ritkontor med måtten 2,26 x 2,26 x 2,,26 m. Väggarna är medelgrå men har balanspunkter i form av dekor. Fönster saknas. Möbleringen består av ett bord och tre stolar. Attityden som väcks är utpräglat passivt kontemplativ.
Bostadsmiljön. En räcka analyser har nyss avhandlats; nu vill H. gå syntetiskt till väga.
En bostad skall rymma många slags verksamheter, innebärande allt ifrån aktivt aggressiv till passivt kontemplativ attityd.
Mot kvällen förskjuter människan sitt intresse från den praktiska verksamhetsfasen mot den estetiska och den logiska, säger H. Därför skall dagsljusbelysningens och elbelysningens karaktär i vardagsrummet vara olika: allmännare på dagen; mera lokalt riktad på kvällen.
Spröjsade fönster motverkar oönskad uppmärksamhetsflykt i exempelvis arbetsrum. Sekundär uppmärksamhet bör fångas av väggar, vilka därför gärna bör vara mönstrade.
Ett särskilt rum, avskilt, för enskild koncentrerad kontemplation (läsning mm) bör komplettera "allrummet".
Utsikten kan riktas mot ett inåtvänt uterum - som i antiken - eller mot "det fria". Den sistnämnda är starkt prefererad - och övervärderad - av den moderna västerländska människan, säger H.
XXXI. Rumsvarseblivningens betydelser och emotionsförbindningar
Spontana betydelser kan finnas i rumsvarseblivningen. Ty den öppna rumskaraktären har betydelsen av att vara del av ett större rum. "Den extremt slutna rumskaraktären har betydelsen av tvångsvis avstängande från yttervärlden, kringgärdande och fängsling." Sedan finns ett mellanläge av skyddad utblick mot världen, säger H.
"Vilka emotioner dessa betydelser väcka är delvis beroende av huruvida rumskaraktären överensstämmer med den attityd som subjektet i enlighet med sitt tillfälligainner set strävar att inta eller inte."
Trädgårdens semantik är att berätta om mänsklig möda, säger H. Jag vet inte om jag helt håller med honom.
Rasmussen anför Grundtvigskyrkan som exempel på exteriör och interiör i fulländat samspel: bådas uppmärksamhet stannar inom gestalten, trots gotisk formdräkt. Emotionsuttrycket är verksamt som en gestaltfaktor; samma emotionsuttryck förekommer i både exteriör och interiör. Och därav samspelet mellan det yttre och det inre, konstaterar H.
En byggnads yttre bör spegla karaktären av dess inre, "så att anblicken av det yttre förbereder den attityd som det inre slutgiltigt skall befästa. Det är därför som en bostad inte skall se ut som en fabrik eller en profan kontorsbyggnad som en katedral. Medlen som stå oss till buds härför skall jag här icke diskutera, det tillhör den enskilde arkitekten att i varje särskilt fall lösa denna arkitektoniska huvudfråga."
Sammanfattning av femte delen
Rumsgestaltandet är till stor del konsten att leda uppmärksamheten. "Vad som är viktigt att observera är emellertid att rumskaraktären i och för sig inte kan ge upphov till en attityd, den endast tillmötesgår eller i motsats härtill försvårar en attityd som har sin egentliga upprinnelse i människans 'inner set', vilket till en del bestämmes av det rådande kulturmönstret." Krav finns på en varierande miljö. Man bör skilja mellan primära och sekundära uppmärksamhetscentra. Här återstår mycket forskning, avslutar H.