Första delen

Hesselgrens rumsliga experiment
1965-69

samt något av fortsättningen därefter
mot en ny era av försök

HÖSTEN 1965 ERHÖLL Sven Hesselgren ett forskningsanslag från Byggforskningsrådet för forskning om rumsperception (rumsupplevelse). Anslaget kom sedan att förnyas årligen, och forskningen i sin helhet skulle komma att omfatta det vidare ämnet arkitektural perception. (Hesselgren, 1977, s.13).

En artikel i tidskriften Arkitektur (Hesselgren, 1965) kan sägas introducera ämnet och forskningsperioden, och i en BFR-rapport (idem, 1971) redovisade Hesselgren sin experimentverksamhet dittills.12 I Text-appendix till The language of architecture (1969b) hade han dessförinnan redogjort för ett par av experimenten. Det viktigaste experimentet, vilket samtidigt kullkastade Hesselgrens teorier, presenterade han i sin bok 1977 och tog även upp i sin bok 1985.

Här skall nu samtliga dessa experiment gås igenom systematiskt. Sven Hesselgrens doktorsavhandling Arkitekturens uttrycksmedel (1954) låg till grund för de experiment som utfördes under perioden 1965-69, säger forskaren själv (1971, abstrakt). Parallellt med denna verksamhet vidareutvecklade han sin avhandling i The language of architecture (1967), vilket arbete han hade påbörjat under sin tid i Addis Abeba. Hesselgren förklarar att den arkitekturteori, som också här nedan inledningsvis kommer att skisseras, blev utgångspunkten för experimenten. (Hesselgren, 1971, s. 99).

Hesselgren definierar ämnet i flera av sina arbeten; grundligast i Vad vacker är (1977). En analys utifrån denna bok följer närmast. Med "arkitektural perception" avser Hesselgren människans samtliga sinnesupplevelser av den artificiella miljön. I begreppet "miljöperception" involveras dessutom den naturliga miljön. Om hänsyn tas också till tankar, idéer etc., dvs. kognitioner, benämner Hesselgren forskningsfältet "miljöpsykologi". (Hesselgren, 1977, s. 13).

Ämnet miljöpsykologi ingår i det vidare området arkitekturteori, förklarar sedan Hesselgren. Detta ämne består, förutom av miljöpsykologi (där människans själsliga behov studeras), även av fysiologi och anatomi (där de kroppsliga behoven definieras), samt av kommunikation och trafik ("tillämpad geometri"). Men Hesselgren begränsar sitt ämne till att omfatta endast miljöpsykologi. (Hesselgren, 1977, s.13ff).

Här är det befogat att stanna upp en liten stund. Hesselgrens system kan nämligen framstå som i viss mån förvirrande för att inte säga en smula problematiskt. Alldeles tveklöst måste vi ju faktiskt anse att vårt psyke reagerar på miljöns beskaffenhet utifrån fysiologiska och anatomiska anpassningar (vilka alltså Hesselgren väljer bort!), liksom på miljöns erbjudna möjligheter till kommunikation och trafik (dem väljer han bort likaledes).

Det är således inte dessa reaktioner, och inte heller utformningar, Hesselgren vill studera, utan blott och bart människans känslor och reaktioner inför den "psykiska" miljön (vad nu den kan tänkas bestå av - det är detta som är minst sagt oklart), liksom hennes värderingar av densamma, förklarar han.

Redan på detta grundläggande stadium finner vi med andra ord viss anledning tycka, att Hesselgrens definition av sitt ämnesområde inte framstår så tydlig som den kanske borde i detta inledande skede. Jag anser det därför motiverat att göra en mera utvecklad analys. Denna redovisar jag som Appendix 1.

Men låt oss tills vidare bortse från Hesselgrens som vi uppfattar den något vaga avskärmning av studiefältet och istället se positivt på hans forskargärning så, som Andreas Heymowski har gjort när han träffande karaktäriserat Hesselgrens värv:

Utgångspunkten är att relationen mellan fysiska fenomen (stimuli) och det vi med våra sinnen upplever är komplicerad och inte låter sig räknas ut och beskrivas med några enkla formler. Kunskap om sinnesförnimmelserna kan bara nås genom ett ingående studium av egna och andras reaktioner via bl a experiment och intervjuer. Ur analysen av resultaten och svaren formar forskaren sina teorier. Inom denna gren av arkitekturforskningen är Sven Hesselgren i vårt land den store banbrytaren.

(Heymowski, 1987, s. 57).

Hesselgren vill alltså i sin arkitekturteori primärt studera miljöperceptionerna; sekundärt dessas korrelation med sina externa stimuli, deklarerar han.Till skillnad från perceptionspsykologerna, vilka söker förklaringar till fenomenen, är arkitekturteoretikerna intresserade av beskrivningar av dessa, säger Hesselgren; de söker kartläggning av relationer mellan fenomen och perceptioner; kartläggning av stabila fenomen, intersubjektiva, strukturerande mönster. (Hesselgren, 1971, s. 7)

The language of architecture (1967) ägnas helt de intersubjektiva fenomenens förhållande till perceptionsprocessens struktur, förklarar Hesselgren. (Ibid., s. 8). I denna sin bok 1967 är således Hesselgren, till skillnad från boken 1977 där han "endast" är miljöpsykolog (se vidare appendix 1), helt och hållet arkitekturteoretiker; det är ju vad han säger i föregående stycke, nämligen att arkitekturteoretikerna söker kartläggning av relationer mellan fenomen och perceptioner (vilket, enligt föreliggande stycke, är exakt vad 1967-boken handlar om). Jag tolkar därför Hesselgren så, att boken 1967 är beskrivande, medan boken 1977 är förklarande.13

Hesselgrens arkitekturteori tar kortfattat sin startpunkt i följande flöde av orsak och verkan, baserat på flera av hans böcker (nedanstående schema enligt Hesselgren, 1966, s. 83, och idem, 1967, s. 14):

Fysiska energiförlopp —> Fysiska stimuli —> Sinnesförnimmelse (sensation, perception)

Perceptionerna är enligt Hesselgren slumrade upplevelser inom subjektet som uppväcks av fysiska stimuli. Perceptionerna måste beskrivas i sina egna kategorier. De orsakas visserligen av stimuli men är mentala processer. (Hesselgren, 1971, abstrakt)14

Hesselgren tänker sig sinnesförnimmelserna ta gestalt i 14 "enkla" sensationer (även kallade sinnesförnimmelser) de är (enligt ibid., samt idem, 1977, s. 171):

Visuell form / Färg / Ljus / Textur / Ton / Buller / Talljud / Lukt / Smak / Taktila ytor / Haptisk form / Kinestetiska förnimmelser / Rörelse / Tid

I ett rumsstudie-perspektiv kan man tycka att Hesselgren har glömt en mycket väsentlig rent av grundläggande förnimmelse nämligen rumsupplevelsen. Han säger visserligen att denna existerar men är komplex - sammansatt av ett flertal av de ovan uppräknade basförnimmelserna.

Jag hävdar att det istället bör vara tvärt om: perceptionen av tomrummet är en nödvändig förutsättning för de andra perceptionernas uppkomst. Den utgör ett slags nollställning mot vilken stimuli eller perceptioner jämförs och över huvudtaget kan registreras. Tomrummet är så att säga pannån eller duken som måste finnas för att färgfläckarna ska få fäste.

Hesselgren fortsätter sin utveckling av grundperceptionerna genom att förklara att dessa sensationer vidare samlar sig i tre "upplevelser" (Hesselgren, 1965, s. 83 samt idem, 1967, s. 15):

Reaktion inklusive värdering / Emotion / Betydelse15

Låt oss för ett ögonblick stanna upp och begrunda detta. Jag anförde i inledningskapitlet ett barndomsperspektiv, uppfyllt av mer eller mindre slunpmässigt utvalda föremål, med ett underfundigt sammanhang, betingat av kognitionsprocessen. Detta är första perceptionsnivån, föreställningsscenen.16 Vad kommer därefter?

Vi föreställer oss att det lilla barnet just har begreppsligat ett nytt begrepp exempelvis "vattenpuss".17 Vad innebär detta begrepp för barnet? Kanske att klafsa i vattnet. Vattenpuss betyder då att klafsa i vatten. Barnet tycker detta är lustfyllt. Alltså emotion. Dädanefter, när barnet i fortsättningen får syn på en vattenpuss, kan en reaktion ske, företrädesvis en värdering av objektet, baserat på erfarenhet och kunskap.

- Det där ser ut att vara en bra vattenpuss! Men inte den; den är för djup; eller för mycket lera; o.s.v. Sedan kan det hända att en viss oro insmyger sig: Vad ska mamma säga om jag kommer hem blöt och lerig etc. Med en sådan analys förespeglar vi något Hesselgrens "perceptions-karta", —> till vilken vi får anledning återkomma18. Här kan vi stanna vid att uppenbarligen vara överens med Hesselgren om hans schema, fastän ordningsföljden på förloppet i vårt exempel framstår som motsatt Hesselgrens.19

Låt oss så fortsätta i vår introduktion till Hesselgrens rumsforskning. Flera "enkla" perceptioner kan samverka till en mera komplex sinnesupplevelse, som i sin tur blir betydelsebärande, emotionsladdad och reaktionsutlösande, framför han, och menar att en sådan skulle vara rumsupplevelsen, vilket vi redan har kritiserat. Där spelar dessutom minne och förväntan stor roll, säger Hesselgren vidare och hävdar också att alla moderna arkitekturteoretiker fäster stor vikt vid utomhusrumsupplevelser men att där saknas forskning. Därför ville Hesselgren i sin experimentverksamhet närmare studera just dessa. (Hesselgren, 1971, abstrakt).

Hesselgren använder begreppet avgränsad rymd (rumslighet) och framhåller dess stora betydelse för upplevandet av arkitektur - utomhus såväl som inomhus. Särskilt beträffande stadsbyggnad har modernisterna förlorat de gamles förmåga till rumslig utformning, säger han. Emellertid vill han betona, att "form" är värdelös utan "innehåll" dvs. i detta fall människor. (Hesselgren, 1971, s.18).

Experimenten med upplevelse av avgränsad rymd, som Sven Hesselgren började utföra 1966, var det första i sitt slag, hävdar han. (Ibid.).

Hesselgren frågade sig först, inför sina experiment, om det var möjligt att finna en experimentell metod för att mäta den avgränsade rymdens intensitet? Han frågade sig även, om det kunde gå att spåra andra dimensioner i rumsupplevelsen, såsom högt-lågt; stor-liten; öppen-sluten; väldefinierad-tillfällig, och om dessa i så fall kunde mätas? (Ibid.).

Hesselgren frågade sig vidare, om det skulle gå att mäta de ingående "enkla" perceptionerna och urskilja dem från den komplexa rumsupplevelse vilken de sammantaget bildar? (Ibid.).

Hesselgren konstaterade också, att visuell form är den viktigaste komponenten i rumsupplevelsen. Ju tydligare visuellt djup, desto intensivare rumsupplevelse. De viktigaste parametrarna angav han till överskärning; rörelseparallax; atmosfäriskt perspektiv; mönstergradient. Kan relationen mellan visuellt djup och upplevd rumslighet mätas experimentellt? frågade sig Hesselgren. (Ibid., s.18f).

Kan det förhållandet påvisas experimentellt, att rumslig intensitet tycks upplevas positivt? frågade sig Sven Hesselgren till sist. (Ibid., s.19). Att detta är hans hypotes framgår av vad han säger i en artikel i Arkitektur (1964, s. 16), nämligen att djupvarseblivningen, vilken enligt honom alltså styr den rumsliga intensiteten, "har gett anledning till många olika hypoteser innan man till slut ansett sig kunna fastslå att den är en särskild psykisk förmögenhet, i någon mån jämförbar med oktavuppfattningen inom musiken eller färgtonupplevelsen inom färgen."

Huvudämnet för sitt forskningsprojekt benämnde Hesselgren "perception av avgränsad rymd". Psykologer och sociologer ledda av honom utförde experimenten 1966-69. Några klara forskningsresultat hade man ännu inte 1971 nått fram till. Hesselgrens assistenter var Jan Dalkvist och senare Tommy Gärling, båda vid denna tid psykologistuderande, samt Birgitta Floderus och Stefan Sörensen, sociologer. Det tillkommande försöket vid 1970-talets början utfördes av sociologerna Carina Brodin och Stefan Sörensen.

Experiment	4.
Benämning	Fortsatt värdering genom semantiska variabler.
Experimentator	Floderus och Sörensen.
Plats	Uppsökande intervjuer.
Syfte	Testa perspektivteckningars duglighet i preferensbedömning.
Medium	Perspektivteckningar; 6 par bilder av olika miljöer med en variabel inom varje par: A. sluten B. grönska C. högt rum D. liten plats E. grunt F. rakt a. öppen b. sterilt c. lågt rum d. stor plats e. djupt f. rundat
Instrument	Semantiska variabler.
Variabler	34 preferensladdade ordpar.
Metod	Bedömning av de sex bildparen genom semantiska variabler.
Genomförande	80 informanter i Stockholm fick bedöma varje bild med 34 ordpar.
Resultat	Ingen preferensskillnad mellan "öppen-sluten" (bildpar A-a). Ingen preferensskillnad mellan "liten plats-stor plats" (bildpar D-d). Ingen preferensskillnad mellan "rektangulär-rundad" (bildpar F-f). Men väl stora skillnader inom varje par (utom A-a) vid jämförelse mellan de 34-variabliga skalornas detaljerade innehåll.
Slutsats	De systematiska skillnaderna, låt vara små, visar ändå att perspektivteckningar utgör tillräckliga simuleringar för att fungera som medium.
Diskussion	Hesselgren säger att undersökningen utgick ifrån att det kan anses belagt att man spårar följande egenskaper (dimensioner) i en utomhus rumsupplevelse: högt - lågt rum brett - smalt rum djupt - grunt rum stort - litet rum öppet - slutet rum (Hesselgren, 1985, s. 243) De 80 informanterna utvaldes slumpvis på gator och torg, i affärer och konditorier. De blev bjudna på en kopp kaffe och visades bilderna med en begäran att fylla i ett ordbatteri. (Hesselgren, 1985, s. 244). Nästa steg i denna forskning bör bli en framställning av en utförlig serie perspektivteckningar med olika grader av upplevd rumslighet. (Floderus & Sörensen, 1971, s. 49). Experiment 3 och 4, som utfördes av Floderus, har lånat metoden av Osgood. Sven Hesselgren har utvecklat sina tankar om metoden i "The Language of Architecture". Han redovisar där i fig. 18:3 sitt diagram [den s.k. "perceptions-kartan"], —> vilket han konstruerat utifrån de värderingar han har funnit relevanta i arkitekturteorisammanhang. (Hesselgren, 1971, s. 100). Hela denna perceptuella process har genomlysts av Osgood genom "semantisk differential". Hans faktoranalys visar att den viktigaste faktorn är värderingen. Osgood indelar värderingen i fyra delfaktorer: moralisk, estetisk, social och emotionell värdering. Sven Hesselgren använder dessa, förutom den moraliska, i sitt diagram. Genom introspektion har sedan Hesselgren vidareutvecklat Osgoods analys, meddelar han. (Ibid., s. 100f). Problemet som refererade text tangerar är att finna de rätta orden med den rätta värdeladdningen, relevanta för uppgiften att värdera rumsperception i stadsmiljö. Küller, Canter och åtskilliga andra har brottats med uppgiften att få fram "preferensprofiler". Semantiska skalor har visat sig användbara på många områden. (Ibid., s. 101). (Ibid., s. 101f) För att kunna tolka undersökningens resultat, anser Sven Hesselgren att vi måste studera stimulus-diagrammen omsorgsfullt (se ill. 8): Bildpar A-a framstår för Hesselgren som en god representant för dimensionen öppen-sluten. Enligt modern arkitekturforskning bör där finnas en signifikant skillnad mellan preferenserna för de två variablerna, men så är inte fallet i denna undersökning. Sven Hesselgren ser en möjlig förklaring i, att vi önskar befinna oss i ett ganska slutet rum, men vill se in i annan rymd. Således bör inget rum vara alltför slutet. Bildpar B-b, grönska-kalt, har Hesselgren redan diskuterat i sin inledning, påpekar han. Där säger han, att människan har ett fundamentalt behov av att uppleva "moder jord". Med denna dimension hör grönska och växtlighet intimt samman. Så grönska i en rumslig situation höjer generellt det positiva intrycket, konstaterar Sven Hesselgren. Bildpar C-c, högt-lågt, frestas Hesselgren tolka som preferens för låga utomhusrum. Men en felkälla ligger i, att C samtidigt är monoton. Om monotonin avlägsnades, kanske vi fick en annan preferensprofil, menar Hesselgren Bildpar D-d, liten-stor, har nästan lika preferens. Detta kan Hesselgren tänka sig bero på, att vi prefererar att befinna oss i ett litet utomhusrum och kunna se in i ett större rum. Bildpar E-e, grund-djup. Uppenbarligen prefererar informanterna det grunda rummet. Bildpar F-f, rakt-rundat, visar oväntat likhet i preferens. Oväntat med hänvisning till Sven Hesselgren:s egen erfarenhet av hög uppskattning av en föränderlig vy när han rör sig längs en gata. Denna sensation verkar inte ha medvetandegjorts i simuleringen, där informanterna inte kan röra sig i den simulerade gatan. (Ibid.)   Ill. 8. De sex bildparen A-a - F-f. Med de semantiska variablernas hjälp har många försök gjorts att fånga de väsentligaste reaktionerna på en sinnesupplevelse, framhåller Hesselgren, som även meddelar att metoden uppfanns av Osgood. Denne fann (den estetiska) värderingen primär. Samma sak har konstaterats i experiment vid LTH, där man benämnt värderingen "trivselfaktor", säger Hesselgren. Därnäst i vikt och betydelse ser Hesselgren med Osgood den sociala värderingen, vilket även Gärling har funnit i en undersökning, påpekar Hesselgren. Genom faktoranalys konstaterade denne en estetisk faktor, en social statusfaktor och en allmän värdering, vilken kan vara en sammanfattning av alla delvärderingar, säger Hesselgren. I en annan studie med semantiska variabler blev Gärling den förste att påvisa en "praktisk värdering". Denna kan emellertid, enligt Hesselgrens reflexion, uttryckas utifrån två horisonter: personlig kunskap (erfarenhet) eller funktionsuttryck. I det fall båda dessa värderingsutgångspunkter sammanfaller, är artefaktens funktionsuttryck "veridikalt", dvs. så beskaffat att det bekräftas vid försök till användning. (Hesselgren, 1977, s. 26). De 80 informanternas värderingar sammanställdes i 6 st värderingsprofiler, vilka var och en utgjorde medeltal av samtliga informanters värderingar. Här följer Hesselgrens tolkning av resultaten (ibid., s. 63f): Bildpar B-b: "Det människogjorda uterummet är redan det uppskattat, men närvaron av levande natur i form av några träd förhöjer värderingen mycket, neutraliserar rentav den lilla ansats till negativ värdering som det tomma rummet hade." Bildpar A-a: "...a, öppet rum, tycks ligga en hårsmån över A, slutet rum. Detta står helt i strid med gängse uppfattning bland arkitekturteoretikerna, som brukar ange att ett slutet uterum är att föredra." Sven Hesselgren ser en förklaring till det oväntade resultatet i att bilden med det öppna rummet blottade vegetation, vilket var den egentliga faktor, som verkade förhöjande på den positiva värderingen. Bildpar C-c: "...det höga husets fasad [är] mycket mera monoton än det låga husets. Så det är flera faktorer än rumsupplevelsen som spelar in." Bildpar D-d: "Bägge är mycket positivt värderade, med någon övervikt för den stora uteplatsen. Tydligen tycker man om en liten, 'intim' uteplats i direkt anslutning till bostaden, men för verklig trivsel krävs en anslutande stor uteplats. Den höga värderingen i bägge fallen beror förmodligen till inte ringa del på den vegetation som i bägge fallen finns där." Bildpar E-e: "Det grunda [gaturummet] är övervägande positivt värderat, det djupa övervägande negativt. Resultaten synes i någon mån strida mot den tes som säger att ett förstärkt djup förstärker rumsupplevelsen, vilket är att föredra. Ser vi emellertid på teckningarna, finner vi att e, djupt gaturum, karakteriseras av ganska monotona husfasader. Vi ser också att huset i gatufonden är så långt borta att man blir trött bara man tänker på att gå dit." Bildpar F-f: "...den krökta gatan är endast obetydligt mer positivt värderad än den raka. Med ledning av allmän erfarenhet hade man väntat sig en större skillnad. Min egen förklaring är den att en stillbild, sådan som f, inte återger vad som händer med en verklig gata som kröker. Vid ens egen rörelse på gatan uppkommer en oavbruten förändring av vyn, och därmed frågan: 'Vad göms bak hörnet?'" (Ibid.) Slutligen redovisar Hesselgrens kommentarer till samma 6 bildpar som han publicerar i Om arkitektur (Hesselgren, 1985, s. 244ff): Bildpar B-b. "Vi ser att det kala torgrummet blivit positivt värderat i alla avseenden utom två, där en svagt negativ värdering kan skönjas. Men när torget fått vegetation, stiger den positiva värderingen påtagligt. Alltså: det människogjorda uterummet är redan det uppskattat, men närvaron av levande natur i form av några träd förhöjer värderingen mycket, neutraliserar rentav den lilla ansats till negativ värdering som det tomma rummet hade." Bildpar A-a. "Vi ser att värderingsprofilen för de två miljöerna följer varann ganska väl, men a, öppet rum, tycks ligga en hårsmån över A, slutet rum. Detta står helt i strid mot gängse uppfattning bland arkitekturteoretikerna, som brukar ange att ett slutet uterum är att föredra. Men titta litet närmare på de bägge perspektivteckningarna! Vi avsåg att hålla allting konstant utom en sak: uterummets karaktär. Men så snart vi öppnade rummet blev skogen synlig. (Bägge miljöerna är tecknade efter foton.) Andra experiment stöder visserligen den allmänna arkitekturteoretiska uppfattningen om rummets slutenhet som något positivt, men vi måste här dra slutsatsen att skogen, vegetationen, var en viktigare faktor." Bildpar C-c. "Det låga uterummet är praktiskt taget helt och hållet positivt värderat; det höga är också i allmänhet positivt värderat utom i vissa avseenden. Det är sålunda 'obehagligt' och - ja, se själv vad värderingsprofilen säger! Går vi nu till perspektivteckningarna så ser vi att det höga rummet blivit högt därför att huset är högt, och vi vet ju att flertalet av dagens svenskar - av skäl som jag inledningsvis anfört - föredrar 'markbostäder' (men om de tvingas att bo i höghus vill nästan alla bo högst upp!). Vidare är det höga husets fasad mycket mera monotont [sic] än det låga husets. Så det är fler faktorer än rumsupplevelsen som spelar in." Bildpar D-d. "Bägge är mycket positivt värderade, med någon övervikt för den stora uteplatsen. Tydligen tycker man om en liten, 'intim'uteplats i direkt anslutning till bostaden, men för verklig trivsel krävs en anslutande 'publik', större uteplats. Den höga värderingen i bägge fallen beror förmodligen till inte ringa del på den vegetation som i bägge fallen finns där." Bildpar E-e. "Det grunda är övervägande positivt värderat, det djupa övervägande negativt. Resultatet synes i någon mån strida mot den tes som säger att ett förstärkt visuellt djup förstärker rumsupplevelsen, vilket är att föredra. Ser vi emellertid på teckningarna, finner vi att e, djupt gaturum, karakteriseras av ganska monotona husfasader. Vi ser också att husen i gatufonden är så långt borta att man blir trött bara man tänker på att gå dit. Detta sistnämnda är förstås den raka gatans förbannelse, som man kunde tänka sig skulle kuperas genom att kröka gatan." Bildpar F-f. "Vi finner emellertid att i värderingsprofilerna F-f att den krökta gatan är endast obetydligt mer positivt än den raka. Med anledning av allmän erfarenhet hade man väntat sig en större skillnad. Min egen förklaring är den att en stillbild, sådan som f, inte återger vad som händer med en verklig gata som kröker. Vid ens egen rörelse i gatan uppkommer en oavbruten förändring av vyn, och därmed frågan: 'Vad göms bakom hörnet?'" "Ett ögonblick skall vi stanna inför de två 'negativa' värdeomdömena 'tungt' och 'konservativt'. För dessa försökspersoner i denna situation var 'tungt' och 'konservativt' något positivt. Det återger lekmannens önskan att uppleva något tryggt och något gammalt & vant, detta i motsats mot arkitektens önskan att framförallt få skapa något för honom nytt & spännande." (Ibid.).

(HESSELGREN, 1971, s. 103f): Följande preliminära hypotes vill Sven Hesselgren framlägga, trots experimentens ofullkomliga resultat, men kompletterat med vardagsobservationer, säger han.

Rumsupplevelse är nödvändig för ett "lyckligt liv". Denna perception kan vara mer eller mindre intensiv; hög intensitet är mera positivt än låg intensitet.

Bortsett från intensitetsfaktorn så kan följande faktorer eller "dimensioner" skönjas, inom de "rena" perceptionernas område:

1. Hög-låg
2. Vid-trång
3. Djup-grund
4. Stor-liten (summan av 1-3)
5. Öppen-sluten
6. Vagt uppbyggd-väldefinierad
7. Rum med riktning-utan riktning
8. Rum som inbjuder till förflyttning-inbjuder till att stanna kvar (möjligen en aspekt av 7)
9. Monoton-artikulerad

Dessa dimensioner kan variera mer eller mindre oberoende av varandra, menar Hesselgren. Vi önskar oftast rätt små rum men inte alltför små och samtidigt något öppna (men inte för öppna) och genom öppenheten förbundna med ett större och kanske lösligare definierat rum. Vid rörelse i ett rum önskar vi det inte monotont (särskilt inte ett gaturum), ej heller kaotiskt, utan med en optimal komplexitet.

Detta bör undersökas experimentellt, anser Hesselgren:

• Var finns optimalitetens rike?

• Hur litet bör ett inomhus- och ett utomhusrum vara?

• Hur öppet?

• Finns det en särskild, optimal relation mellan storlek och öppenhet?

• Är det verkligen så att vi föredrar en ganska intensiv rumskänsla?

• Hur kan en sådan känsla intensifieras?

• Är det verkligen så, att en rumsperception förstärks av det visuella djupets understrykning genom
  • Överskärning
  • Textur
  • Mönstergradient
  • Ljus och skugga
  • Fylld (detaljerad) distans (sträcka)
  • Rörelseparallax

(Ibid.).

(Hesselgren, 1977, s. 56ff). Ett frågekomplex som både Sven Hesselgren och forskarna vid LTH sökte svar på var hur rumsupplevelse korrelerar med geometriskt beskrivbara egenskaper hos det fysiska rummet. Man försökte även komma fram till vilka egenskaper eller "dimensioner" som rumsupplevelsen kan tänkas ha. Hesselgren säger sig personligen - genom allmän observans ("kalla det gärna fenomenologisk analys") ha funnit följande dimensioner:

1. Högt rum - lågt rum
2. Brett rum - smalt rum
3. Djupt rum - grunt rum
4. Stort rum - litet rum (en sammanfattning av punkterna 1-3)
5. Öppet rum - slutet rum
6. Otydligt avgränsat rum - skarpt avgränsat rum
7. Rum med riktning - rum utan riktning
8. Rum som inbjuder till rörelse - till uppehåll
9. Monotont rum - artikulerat rum

Gärling fann vid en experimentserie att dimensionen öppet-slutet beror av dimensionen stort-litet. Samma har Brodin-Sörensen kommit fram till, säger Sven Hesselgren.

För övrigt gav experimenten, enligt Hesselgren, att den enda egenskap som med säkerhet kan uppfattas är öppet-slutet. Gärling har också i enlighet därmed framfört den åsikten, att rumsupplevelsen endast är ett annat namn för upplevelsen av visuellt djup. Hesselgren håller med så tillvida att det kan stämma för det stimulusmaterial som Gärling använde, men förnekar generell giltighet. Med anledning av diskussioner dem emellan, skrev Hesselgren följande brev till Gärling:

"Låt mig börja med en beskrivning av några rumsupplevelser, så som arkitekten uppfattar dem. Mitt första exempel tar jag från den danske arkitekturteoretikern Steen Eiler Rasmussen.

Vi tänker oss att vi ser Porta di Santo Spirito, en av Roms triumfbågar. Mitt i byggnaden, som är av natursten, finns en valvövertäckt genomfart men annars finns inga öppningar som fönster eller dörrhål. Men på ömse sidor om porthålet är fasaden plastiskt artikulerad. Vi ser dels engagerade kolonner, dels nischer. De engagerade kolonnerna upplevs som konvexa volymer, nischerna som konkava urholkningar. I bägge fallen finns det visuella djupet med i upplevelsen, men kolonnen upplevs som ett föremål av sten medan nischen upplevs som en tom rymd, avgränsad av en stenvägg. I bägge fallen visuellt djup alltså. Skillnaden dem emellan har att göra med konvexitet och konkavitet. Slutligen har vi portöppningen genom vilken man kan gå in i portrummet. Kan man därvid säga att man inträder i det visuella djupet? Ett annat exempel. När jag skriver detta sitter jag i mitt arbetsrum som är relativt litet och osedvanligt lågt i tak. Jag kan se ut genom fönstret men har detta till trots en bestämd känsla av att sitta i ett relativt slutet rum. Till denna upplevelse bidrar min kunskap om att det finns väggar bakom min rygg, en kunskap som är identisk med det minne jag har av dessa väggar. Men jag har inte bara ett visuellt minne, jag har också hörselupplevelser, upplevelser av lufttemperatur och annat som styrker min förväntan att dessa väggar skall vara kvar när jag vänder mig om. Kan denna rumsupplevelse sägas vara identisk med visuellt djup?

Jag kan förflytta mig från det lilla arbetsrummet till ett större rum, eller jag kan krypa in i garderoben. I det senare fallet förstärker jag rumsupplevelsen, i det förra kanske den försvagas. Följ nu med mig in i ett av arkitekturhistoriens väldigaste rum, S:t Peterskyrkan, där jag nästan försvinner som en störande detalj i golvmönstret. Men en kör håller just på att öva och man hör efterklangen av deras sång från alla håll. Denna hörselupplevelse 'berättar' att jag befinner mig i ett rum med väggar och tak. Eftersom efterklangen är osedvanligt lång fattar jag omedelbart, utan någon som helst eftertanke, att rummet är osedvanligt stort. Ljuset som faller in genom fönstren bakom högaltaret och uppe i kupolen tycks mig fylla detta rum och befäster ytterligare min rumsupplevelse. Jag ser att vissa pelare delvis skymmer andra byggnadsdelar, jag kan tala om överskärningar. Vi vet (från Helmholtz) att detta förstärker upplevelsen av visuellt djup. Men så rör jag mig framåt i rummet och därvid förändras hela tiden min visuella upplevelse på det sättet att något som nyss var skymt börjar synas allt mer, eller kanske det i stället blir helt skymt. En parallax uppträder som beror på min egen rörelse. Även detta vet vi förstärker det visuella djupet. Nu påstår jag, och många med mig, att man har en osedvanligt stark upplevelse av att befinna sig i ett rum i Peterskyrkan, en rymd som är avgränsad av väggar och tak men som ingenstädes ifrån är på en och samma gång överblickbar. Kan man säga att denna rumsupplevelse är identisk med upplevelse av visuellt djup? Både ljud- och ljusupplevelser bidrog ju. Men visst var upplevande av visuellt djup, orsakat av överskärning och rörelseparallax, en viktig faktor i rumsupplevelsen, så viktig att rumsupplevelsen var mera påtaglig än i ett mycket mindre rum som annars tack vare sin litenhet kunde förväntas ge en starkare rumskänsla, också mera påtaglig (men framför allt mera artikulerad) än den rumsupplevelse jag fick när jag besökte Roms stora sporthall (ritad av Nervi och byggd år 1960). I den senare, som likt S:t Peter är en kupolbyggnad, finns ingenting som skymmer sikten och när man rör sig uppträder ett minimum av rörelseparallax.

Den enda slutsats jag kan dra av dessa exempel ur verkliga livet, är att det visuella djupet tycks vara en väsentlig ingrediens i rumsupplevelsen, men inte identisk med densamma. Till slut vill jag dra ett exempel på en rumsupplevelse där det visuella djupet inte alls tycks vara med. Jag kör bil och ett plötsligt 'tropiskt' regn bryter ut. (Detta hände i Småland.) Det regnade så häftigt att jag inte såg att köra utan stannade vid vägkanten. Jag och min familj som var med upplevde intensivt att vi satt i ett för elementens raseri skyddat rum, en från regn och rusk avgränsad rymd. Just 'avgränsad' i denna betydelse kan vara en väsentlig beståndsdel när man upplever 'sitt hem som sin borg'."

(Ibid.)

Vid skrivandet av denna ståndpunkt har Hesselgren uppenbarligen glömt bort vad han skrev i sin rapport 1971, på sidan 18: "The more evident the visual depth, the more intense the perception of restricted space." Det vill säga: "Ju tydligare visuellt djup, desto intensivare rumsupplevelse." Från hans minne bör likaledes ha fallit bort vad han sade i sin artikel i Arkitektur (1964, s. 16), nämligen att djupvarseblivningen, vilken, enligt ovanstående citat från Hesselgren själv, styr den rumsliga intensiteten, "har gett anledning till många olika hypoteser innan man till slut ansett sig kunna fastslå att den är en särskild psykisk förmögenhet, i någon mån jämförbar med oktavuppfattningen inom musiken eller färgtonupplevelsen inom färgen."

(Hesselgren, 1985):
"Förutom öppet eller slutet, strikt eller vagt avgränsat, kan ett rum vara stort eller litet, högt eller lågt, smalt eller brett, djupt eller grunt. Men där råder inte alltid överensstämmelse mellan det fysiska rummets egenskaper i dessa avseenden och upplevelsen av dem, varom gjorda undersökningar ger besked." (s.212).

"Sitte hade upptäckt rumsupplevelsen i stadens torgbildningar, som han studerade sådana de i verkligheten hade gestaltats." (s.221) "Det mest intressanta med Sitte är ... att han förstod att tillägna sig den begynnande experimentella perceptionspsykologins rön. Han var ju nämligen samtida med denna vetenskapsgrens pionjärer, namn som Hering, Mach, Bühler, Wundt för att nämna några. Att han härvid inte kom längre än han gjorde, har sin grund i att denna forskning då låg i sin linda. Han fick dock det allra väsentligaste klart för sig, nämligen detta att man aldrig kommer åt några karakteristiska drag i upplevelsen genom att studera dess stimulus. (Ett torg som med måttband uppmätts till att vara dubbelt så stort som ett annat, behöver t ex inte alls upplevas som dubbelt så stort.)" (s. 222f, samt även Hesselgren 1982a [med några få annorlunda ord]).

"Kan den ena eller andra egenskapen hos det upplevda rummet inverka på en människas sociala beteende? Denna fråga är kanske den viktigaste av alla att få besvarad genom regelrätt forskning." (s. 224).

"Hade de gamle en kanske omedveten kunskap beträffande rumsupplevelsens känsloladdningar, som vi moderna arkitekter tappat bort? Kan vi rentav lära något av de gamle vise?" (s. 233).

David Canter utförde 1969 ett experiment om vänliga och ovänliga rum. Han fann ett rum med snedtak och med ett rumshögt fönster i fonden vänligast. Ovänligast ansågs i hans undersökning ett rektangulärt rum med vågrätt tak vara som hade endast ett högtsittande fönster i fonden. (s.237).
(Hesselgren, 1985).

OM SEMANTISKA variabler säger Hesselgren följande. "Det svåraste när det gäller denna metod är att välja lämpliga ord till ordskalorna. Det visar sig att praktiskt taget varje forskare kommit fram till sin egen, från kollegerna mer eller mindre avvikande uppsättning ord." (Hesselgren, 1985, s. 239, samt även Hesselgren, 1981 [i viss mån annorlunda uttryckt]).

Hesselgren kom fram till sin egen ordlista på följande sätt, berättar han. Först skilde han mellan tre slag av adjektiv: beskrivande; känsloladdade; värderande. Därefter beaktade han att betydelsen ingår i den totala sinnesupplevelsen. På detta resonemang baserade Hesselgren sina försök till ordlistor som skulle fånga så många aspekter som möjligt av den totala reaktionen. Han har upprepade gånger modifierat ordlistan, får vi veta. (Hesselgren, 1985, s. 239).

Med en något omsorterad ordning kan vi således lägga Hesselgrens grund för hans ordlistor med fyra indelningar. Varje semantisk variabel bör tillhöra endera av följande kategorier:

värderande
känsloladdad
beskrivande
betydande

I ett av sina tidigare (okänt vid vilken tidpunkt) experiment använde Hesselgren enligt sin egen utsago en ordlista som var uppdelad i 4 delar:

• ett antal ord som är huvudsakligen känslobeskrivande men med en biton av värdering

• ord som i överförd bemärkelse beskriver känslor

• ord som huvudsakligen beskriver värderingar men med en biton av känslobeskrivningar

• ord som huvudsakligen beskriver en semiotisk aspekt

Här kan vi konstatera att Hesselgren har indelat för värderingar, känsloladdningar och betydelser (semiotik), medan ordet "beskrivande" förekommer i alla fyra delarna men utan att äga någon egen rubrik. Ändå säger Hesselgren på sidan 139: "Det gäller att i ordlistan på något sätt också fånga upp dessa betydelser; man måste ju få veta på vad sätt de inverkar på den totala reaktionen."

Medeltalen av de angivna omdömena för varje åskådningsobjekt sammanband Hesselgren till profiler. Genom att studera dessa får man en uppfattning om hur känslorna växlar inför objekten, förklarar Hesselgren. (Ibid., s. 240ff).

Küller har genom faktoranalys av olika ordlistor funnit 8 huvudfaktorer, vilka Hesselgren finner i huvudsak överensstämmande med vad han själv kommit fram till, säger han.20 De 8 faktorerna är följande, med Hesselgrens egna beteckningar inom parentes:

• trivsamhet (formalestetiska värderingar samt känsloladdningar)
• social status (sociala värderingar)
• rumslighet (rumsupplevelse, upplevelse av avgränsad rymd)
• originalitet (nytt & oväntat)
• komplexitet (variationsrikedom)
• affektion (gammalt & vant)
• helhet (enhetlighet)
• kraftfullhet (intensitet i känsloladdningen)

Vad Hesselgren säger sig sakna i Küllers modell är dels hela den semiotiska aspekten (dvs. vad Hesselgren i sin "perceptions-karta" —> benämner symboler och uttryck; det senare begreppet underindelat i sant-falskt och tydlighet), dels en sådan detaljerad redogörelse för känsloladdningar, som Hesselgren har gjort (se nedan). "Detsamma gäller den vidareutveckling av den küllerska modellen som Gunnar Sorte gjort. Detta hindrar inte att han åstadkommit något som kan vara av väl så stort värde som det jag åstadkommit. Den intresserade hänvisas till hans doktorsavhandling." (Ibid., s. 242).21

Gunnar Jarle Sorte använder än i dag den küllerska modellen när det gäller rumsanalys. I Svensk miljöpsykologi (2005, kap. 13) förtecknar och beskriver han de åtta faktorerna i enlighet med deras ursprungliga utformning så som den konstruerades av Küller.

(Hesselgren, 1985, s. 254ff). I sitt avslutande försök att bygga en frågelista på känslornas "naturliga system", refererar Hesselgren först till Plutchik (1962). Denne har funnit 8 grundbeteenden som han menar att alla levande varelser har gemensamt. Beteendena är:

• förstörelse
• alstring
• införlivande
• orientering
• tagande skydd
• berövande, förlust
• avvisande, förkastande
• utforskande

Dessa beteenden är enligt Plutchik bärare av respektive grundkänslor (i samma ordning):

• vrede
• glädje
• gillande
• överraskning
• fruktan
• sorg
• avsky
• förväntan

Grundkänslorna bildar fyra motsatspar, konstaterar Hesselgren med Plutchik. De kan var och en även variera i intensitet, varav det har visat sig möjligt att med ganska stor noggrannhet specificera fem steg i en intensitetsskala. (Ibid., s. 255f).

Utifrån de 8 primärkänslorna och den femgradiga intensitetsskalan konstruerar Hesselgren ett diagram, en primärkänslocirkel. I denna kan han sedan grafiskt åskådliggöra sina informanters känslomässiga reaktioner inför arkitektur och miljöer. (Ibid., s. 259). Primärkänslocirkeln illustreras här nedan. Som ett alternativ till Hesselgrens/Plutchiks motsatspar vill jag parallellt finna att pröva en mera dynamisk övergång mellan känslorna, vilken jag visar vidstående (högra figuren).

Hesselgren påpekar att primärkänslocirkeln kan delas in i en positiv och en negativ halva, där vattendelaren går genom känslorna "förväntan" och "överraskning", vilka attityder ensamma kan vara antingen positiva eller negativa. Dock får han vissa svårigheter med "vrede", som inte riktigt passar in bland de positiva känslorna, men ändå möjligen med vissa tankekonstruktioner kan fås att göra det, enligt Hesselgrens sätt att resonera. (Ibid., s. 260).

Hesselgrens "slutgiltiga" ordskala

(Hesselgren, 1985, s. 266ff). Med ovanstående som bakgrund konstruerar Hesselgren sin "slutgiltiga" ordskala (—> se illustrationsbilagan). Han konstaterar först, att autonomt estetisk värdering måste skiljas från social statusvärdering. Den förstnämnda värderingen innehåller flera variabler än endast "vackert-fult", påpekar Hesselgren. Där finns faktorer som "intressant-ointressant", "för mig gammalt & vant-för mig nytt & oväntat" och "trygghet-otrygghet".

Ordlistan har Hesselgren utifrån ovanstående resonemang uppdelat på följande sätt. Efter ett inledande sammanfattande omdöme (en värdering) kommer en beskrivning av de viktigaste formala aspekterna jämte de viktigaste semiotiska; därefter de känslobeskrivande; ett par ord som handlar om enhetlighet; till slut ett antal värderande ord; allt enligt Hesselgrens egna ord. Ordlistan kan vi således, på grundval av Hesselgrens information, strukturera så:

1. Sammanfattande värdering
2. Formala och semiotiska aspekter
3. Grundkänsloreaktioner
4. Enhetlighet (harmoni/disharmoni)
5. Värderande ord

Om vi så tar oss för att skärskåda Hesselgrens ordlista (vilken återges i illustrationsbilagan) och gå igenom den punkt för punkt, nu med de nyss uppställda rubrikerna tillagda, så finner vi följande:

1. Sammanfattande värdering. Det sammanfattande omdömet, "i vad mån tycker du om huset/miljön?", karaktäriserar Hesselgren som ett värdeomdöme. Det ingår i den första variabeln i den av Hesselgren tidigare omnämnda triaden värdering; emotion; betydelse. Det kan också ses som den första faktorn, trivsamhetsfaktorn, i Küllers tidigare refererade 8 begrepp. Om vi jämför med den av Hesselgren ofta anförda "perceptions-kartan", —> kan vi kanske tänka oss att Hesselgren avser dess startpunkt, i vad som han där benämner "psykisk respons".

2a. Formala aspekter. Begreppen enhetlighet och omväxling utgör Küllers femte och sjunde faktorer. Dessa har Hesselgren i annat sammanhang som jag tycker träffsäkert differentierat på följande sätt:

"Vid psykologiska experiment har man funnit att helt vanliga människor alltid är känsliga för två saker när de upplever sin omgivning: enhetlighet och omväxling."

"Omväxling eller komplexitet, för att starta med det senare, är motsatsen till enformighet eller monotoni. En ytterligt låg grad av komplexitet, dvs. höggradig monotoni, är sövande och kan vara direkt farlig. ... Vi kan alltså konstatera att för att trivas måste det till en ganska hög grad av komplexitet i omgivningen."

"Enhetlighet eller helhet, det andra begreppet, är något som kan vara fristående från komplexiteten. Helhet finner vi när verkets (stadens, tavlans, musikstyckets) olika delar tycks sammanhänga och bilda ett helt. Motsatsen, splittring, är resultatet av disparata elements sammanförande. Det är ytterligt svårt, i det närmaste ogörligt, att beskriva hur helhet kan åstadkommas. Att skapa helhet tillhör konstnärens (arkitektens, kompositörens) intuition och träning. Men att upptäcka helhet och splittring, det kan vem som helst, ehuru det ofta sker omedvetet. Höggradig helhet är i allmänhet att föredra framför splittring, men den måste kombineras med tämligen höggradig komplexitet. Om man bygger ett stort bostadsområde med alldeles likadana hus, blir helheten påtaglig, men så blir också monotonin. Ett modernt villaområde med individuellt byggda hus kan uppvisa stor komplexitet men uppvisar tyvärr samtidigt i allmänhet stor oenhetlighet. Närmare den ideala kombinationen kom de gamla småstäder vi så mycket beundrar, där det ena huset inte är det andra likt, men där bebyggelsen trots detta visar en utomordentlig helhet. Det torde vara denna variationsrikedom inom helhetens ram som vi så högt skattar."

(Hesselgren 1977, s. 18f).

I "perceptions-kartan" —> hänför Hesselgren enhetlighet-splittring och omväxling-enformighet till de formalestetiska värderingarna, tillsammans med vackert-fult, intressant-ointressant och gammalt & vant-nytt & oväntat. Dessa tre senare dipoler har han nu flyttat över till sin ordlistas femte avdelning, den han benämner "värderade ord" (se nedan). I förhållande till "perceptions-kartan" har han således nu differentierat begreppet "formalestetiskt" i två begrepp: "formalt" och "värderande ord".

2b. Semiotiska aspekter. Den semiotiska sektorn har Hesselgren i sin ordlista konkretiserat med 5 variabler: modernt; ålderdomligt; materialäkthet; strukturtydlighet; funktionspregnans (mina modifierade benämningar). Enligt mitt eget spontana sätt att se på saken, har endast de två första variablerna, modernt och ålderdomligt, tydlig semiotisk anknytning. De övriga tre kan man tycka vara mera utpräglade förnuftsomdömen; de tangerar nästan visshet. Man skulle kunna hänföra dem till en kognitiv process som med Aristoteles kan benämnas vetande22; eller i min tolkning av Meinong: tänkande; eller i min tolkning av Szondi: möjligen synteser av sanningsdrift. Begreppen kan med andra ord betecknas som beskrivande, det vill säga den fjärde aspekt som vi inte riktigt kunde placera in i den tidigare redovisade hesselgrenska indelningen; här har vi den således.

Studerar man Hesselgrens "perceptions-karta", —> så ser man där, att han har förgrenat "semiotiska värderingar" i "symboler" och "uttryck", vilken senare värdering han har delat upp i "tydlighet" och "sant-falskt". Med denna Hesselgrens terminologi bör i så fall modernt och ålderdomligt sorteras under "symboler", samt materialäkthet, strukturtydlighet och funktionspregnans under "uttryck", närmare bestämt (enligt just sagda) "tydlighet" och "sant-falskt". Detta kan korrelera relativt väl med nyss nämnda spontana reflexion.

Vad som nu skiljer "slutgiltiga ordskalan" —> och "perceptions-kartan" —> åt är att Hesselgren har, kan man säga, dubblerat begreppen "för mig nytt och oväntat" ("ser modernt ut") och "för mig gammalt och vant" (ser ålderdomligt ut") - även om man kan spåra en viss nyansskillnad - och förlagt det ena begreppsparet hit till avdelningen "semiotiska aspekter" och det andra till femte avdelningen "estetisk värdering".

Innebörden av den organisationen kan vara, att Hesselgren först, i den semiotiska dimensionen, testar informantens förhållande till artefakten - är det för henne/honom frågan om "mönsteridentifikation" eller "återerinring av redan inlärt"? Därefter, i en senare, attitydundersökande dimension, frågar Hesselgren vad informanten tycker om sin perception. I enkätbearbetningen kan han då få reda på hur intersubjektet ställer sig generellt till begreppen.

3. Grundkänsloreaktioner. Känslosektorn är densamma, som i förra avsnittet redogjorts för, och överensstämmer således med Plutchiks indelning. Enligt Hesselgrens "perceptions-karta", —> sker efter en inledande "psykisk respons" parallellt "psykologiska värderingar" (vilka sedan förgrenar sig i "autonomt estetiska värderingar" och "sociala värderingar") och "känsloladdningar". Det är således denna senare kategori som Hesselgren tar upp här.

Man kan dock fråga sig, om "de fyra grundkänslorna" verkligen är relevanta reaktioner att ta fasta på när det gäller byggd miljö? Tre av de åtta känslobegreppen verkar relativt rimliga. Man kan ju föreställa sig att byggd miljö kan ge upphov till gillande, likaså till överraskning, liksom till förväntan.

Men hur är det med vrede, glädje, fruktan, sorg och avsky? För att så pass starka känslor skall uppstå, krävs väl ett exceptionellt tillstånd hos det byggda, något bortom det normala, vilket väl inte kan vara intressant att primärt studera i ett intersubjektivistiskt miljöpsykologiskt perspektiv?

En annan tänkbar orsak till sådana starka känslors framkallande kan stå att söka i en speciell symbolisk föreställning som miljön skulle kunna tänkas av någon anledning bli förknippad med. Men även den sortens psykoanalys borde ligga utanför ramarna för en allmängiltig miljöpsykologi.23

4. Enhetlighet (harmoni/disharmoni). "Delarna i harmoni med varandra" kan vara ett alternativt sätt ( i förhållande till punkten 2a, "formala aspekter") att se på variabeln "enhetlighet/omväxling", kanske något ytterligare nyanserat. Hur Hesselgren har kommit fram till denna dimension, avslöjar han inte. Den finns inte med i "perceptions-kartan". —> För mig framstår begreppet spontant som en väl vald samlande vektor för ett formalestetiskt omdöme.

5. Värderande ord. Hit hänför Hesselgren de estetiska värderingar som han inledningsvis redogjorde för, och vilka han ville skilja från den sociala värderingen. I förhållande till "perceptions-kartan" —> återfinner vi även tre nya dipoler: "tryggt-otryggt", "roligt-tråkigt" och "behagligt-obehagligt".

Det sistnämnda ordparet tycker jag spontant att man kan härleda till intensitetssvaga former av Plutchiks grundkänslopar gillande-avsky. På motsvarande sätt verkar det som om "roligt" i viss mån skulle kunna kopplas till förväntan och "tråkigt" i något avseende till sorg. Det är alltså i så fall mera frågan om grundkänsloreaktioner än "värderande ord".

"Tryggt-otryggt" är väl knappast heller något värderande ord i den bemärkelse Hesselgren här ger begreppet, åtskilt från semiotiska värderingar, utan mera av semiotisk (symbolisk eller uttryckande) art. Man kan även anse att begreppsparet är ganska nära förbundet med grundkänslor - upplevelsen av otrygghet ligger till exempel nära känslan av fruktan.

Jämförelse med Küller

Om vi slutligen jämför nyss avhandlade Hesselgrens "slutliga ordskala" och dess indelning med Küllers 8 faktorer, så får vi:

Överordnat "slutgiltiga ordskalans" —> avdelningar 1-5 kan vi tänka oss att Küllers åttonde av hans 8 faktorer, kraftfullhet (med Hesselgrens nomenklatur intensitet i känsloladdningen), står. Denna utgörs av vad jag förstår den fem- eller sjugradiga bedömningsskalan för varje ord i Hesselgren:s ordlista.

Diskussion

Hesselgren tycks nu i ordlistan (den "slutgiltiga", nyss redovisade —>) ha avstått från att använda den av honom själv refererade osgoodska indelningen moralisk-emotionell-estetisk-social värdering (Osgood et al., 1957), vilken legat till grund för Hesselgrens ofta framvisade "perceptions-karta". —> Men han säger också i ett sammanhang att han genom introspektion har utvecklat Osgoods analys. Tidigt avstod han från att beakta den moraliska värderingen; i samband med denna "slutgiltiga" ordlista avhänder han sig även den sociala. Kvar står den emotionella (vilken vi sett har omsatts av Hesselgren i Plutchiks grundkänslor) och den estetiska.

Man noterar vidare, inte utan en viss förvåning, att Hesselgren i denna sin "slutgiltiga" ordlista har utelämnat två mycket viktiga av Küllers 8 faktorer nämligen, som just visats, sociala värderingar och rumsupplevelse. En antydan om förklaring till den förstnämndas frånvaro får vi av Hesselgren då han påtalar väsentligheten av att skilja autonomt estetiska värderingar från den sociala statusvärderingen: "Ofta får man, när man frågar efter 'vackert' eller 'fult', ett svar som vid närmare påseende tycks vara ett påstående om status." (Hesselgren, 1985, s. 266). Man förleds tänka att Hesselgren helt enkelt har varit mån om att rensa bort allt vad statusvärdering heter, eftersom han har ansett sådan vara ointressant.

Varför Hesselgren har uteslutit rumsvärdering, något han tidigare har ägnat decennier åt att utforska, är svårare att förstå. Har han resignerat och satt punkt för sin rumsforskning? Har denna således givit som resultat, att det inte går att komma längre fram på den vägen? Han säger visserligen i flera sammanhang att rumsupplevelsen är en komplex företeelse, där flera perceptionsdimensioner samverkar. Kanske menar Hesselgren implicit, att denna hans "slutgiltiga" ordlista sammantagen beskriver den komplexa rumsupplevelsen? Det verkar ändå inte i förstone alldeles övertygande.

Jag vill dock fortsätta att tolka Hesselgrens ordlista så, att den är utformad, så långt han har kommit på basis av sin perceptionspsykologiska forskning, för att kunna vara ett heltäckande bedömningsinstrument för byggd miljö. Därvid vill Hesselgren alltså utesluta social värdering, eftersom han sätter likhetstecken mellan denna och statusvärdering, vilken han finner irrelevant i sammanhanget.

Detta till trots ägnar Hesselgren sin boks (1985) inledande kapitel åt att motivera en planering utifrån just sociala aspekter. Otvivelaktigt finner Hesselgren den sociala dimensionen betydelsefull. Liksom den rumsliga, det vet vi. Varför ställer han då i sin ordlista inte frågor om social och rumslig upplevelse av de miljöer han vill testa? Han ställer ju där frågor om formalestetiska, semiotiska och emotionella aspekter, varvid han också väver in sex av Küllers åtta faktorer, men utelämnar två: social värdering och rumsupplevelse.

En slutsats om rumsvärdering som Hesselgren dragit, och vilken han uppenbarligen finner betydelsefull, är att rumslighet utan socialt liv är meningslös. Han kanske har kommit till den insikten, att socialt liv och fysisk rumslighet hänger ihop på något sätt? Åtminstone tolkar han några av resultaten av sina rumsstudier så, att höggradig rumslighet utan människor värderas generellt negativt.

Låggradig rumslighet däremot, värderas positivt utan socialt liv; jag tänker närmast på perspektivteckningen av villaområdet, som var den mest uppskattade miljöbilden i Hesselgrens undersökning. Förklaringen som Hesselgren där ger är att man i ett villaområde inte egentligen önskar närvaro av så många medmänniskor.

Hesselgren bortser samtidigt från den sociala statusvärderingen som möjlig grund till den höga värderingen av villaområdet som bebyggelsetyp - eller också inser han, kanske mer eller mindre undermedvetet, att denna statusvärdering ligger till grund för det missvisande resultatet, men känner sig inte riktigt redo att reda ut problematiken.

Föreligger här en försummelse från Hesselgrens sida att följa upp och beakta den sociala statusvärderingens attraktionskraft när det gäller villabebyggelse (som ju representerar "egna hem")? Var där något grundläggande fel inbyggt i Hesselgrens undersökning med den aktuella villabilden, som gjorde att informanterna inte bara tolkade villabilden statusmässigt, utan även de andra bilderna av i och för sig allmänmänskligt uppskattad rumslig stadsmiljö?

Mot ett uppföljningsexperiment

Låt oss rekapitulera vad Sven Hesselgren och hans medarbetare samlat kom fram till i rumsexperimenten:

• Rumsupplevelse kan skapas med skärmar och belysning, fastän belysningssimulering har viss begränsning vid hög belysningsstyrka. (Experiment 1).

• Sektorer av rum bedöms lika som helhet. (Experiment 2a).

• Foton duger lika bra som in situ när det gäller att bedöma öppen-sluten och stor-liten rymd. (Experiment 2b).

• Relationen mellan upplevt djup och verkligt djup kan vara icke-linjär. (Experiment 2c).

• Bedömning av djup och storlek hos rum kan ske lika bra från odetaljerade och detaljerade perspektivteckningar och foton som in situ. (Experiment 2d).

• 14 bilder med jämna avstånd längs skalan "öppet-slutet" har utvalts. (Experiment 3a).

• 34 ordpar har fastslagits som lämpliga att användas som semantiska variabler. (Experiment 3b).

• Ett samband mellan öppet-slutet och andra värderingsvariabler har konstaterats på följande vis. "Ljushet" är starkt korrelerat med "öppenhet. "Mörkhet" är korrelerat med "slutenhet". "Öppenhet" implicerar "stor", "djup", "tom", "utspridd". "Slutenhet" implicerar "liten", "grund", "full", "koncentrerad". I "betydelse"-variablerna konstateras en stark korrelation mellan slutenhet och urbanisering. (Experiment 3b).

• Vid bedömning av öppet-slutet från foton konstaterades att öppenhet värderades mest positivt, vilket stred mot hypotesen. Man trodde då att graden av ljushet och stadsmässighet kunde ha påverkat värderingen. Därför förordades perspektivteckningar. (Experiment 3c).

• Vid bedömning av öppet-slutet från perspektivteckningar konstaterades ingen skillnad i preferens mellan öppet och slutet. Ej heller skillnad i preferens mellan liten och stor plats. Ej heller mellan rektangulärt och rundat rum. På grundval av detta ansågs perspektivteckningar användbara. (Experiment 4).

• Vid bedömning av hög-låg rumsupplevelse i perspektivteckningar med tre olika exploateringsgrader, konstaterades ingen preferensskillnad mellan låg och hög grad av rumsupplevelse. Däremot prefererades de olika exploateringsgraderna olika: villaområde värderades positivt; centrumbebyggelse negativt. (Experiment 5).

• Att befinna sig i ett litet uterum, och samtidigt kunna se ut mot ett större uterum upplevs som positivt. (Hesselgrens slutsats, vilken jag tolkar som spekulativ/introspektiv samt något empirisk).

• Åsynen av grönska höjer starkt det positiva intrycket. (Hesselgrens slutsats, vilken jag tolkar som spekulativ/introspektiv).

• Monotoni i rumsavgränsande fasader värderas negativt. (Hesselgrens slutsats, vilken jag tolkar som spekulativ/introspektiv/induktiv).

• Höga byggnader kan värderas negativt i sig. (Hesselgrens slutsats, vilken jag tolkar som spekulativ/introspektiv/induktiv).

• Grunda rum prefereras framför djupa rum. (Hesselgrens konstaterande, vilket i och för sig falsifierar hans tidigare anförda hypotes, att "intensitet i rumsupplevelsen", dvs. enligt Hesselgren själv stort rumsdjup, värderas generellt positivt).

• Simulering i tvådimensionella bilder av krökta (i djupet omväxlande, föränderliga) rum kan vara mycket svårt att åstadkomma. (Hesselgrens slutsats, vilken jag tolkar som spekulativ/induktiv eller möjligen empirisk).

• En hög grad av stadsmässighet fordrar, för att upplevas positivt, som komplement upplevelsen av människor. (Hesselgrens slutsats, vilken jag tolkar som spekulativ/induktiv och i viss mån empirisk).

Hur bör således ett experiment utföras?

Mot bakgrund av Hesselgrens och hans medarbetares experimentresultat och utvärdering av experimenten, bör fortsatta experiment ta hänsyn till följande:

• Ingen grönska (ty grönska värderas i sig). Min reflexion är att ingen grönska alls i vissa urbana miljöer kan bedömas negativt. Således bör kanske samtliga visade bilder innehålla samma mått av grönska, i stället för ingen grönska alls.

• Identisk grupp människor på alla bilderna (ty människor värderas i sig). Hänsyn bör även tas till att för få människor i tät urban miljö påverkar värderingen negativt; för många människor i villamiljö likaså.

• Ingen urbanitet eller lika urbanitet (ty urbanitet värderas i sig). Här råkar man i så fall på en olöslig konflikt, eftersom det ju bland annat är urbana miljöer man vill få värderade. Man måste alltså försöka tillskapa samma grad av urbanitet i alla de bilder man vill visa. - Men hur skall man då kunna jämföra exempelvis stadsmiljö med villaområde? (I denna punkt avslöjas månne, att det är just urbanitetsgrad som spontant värderas i undersökningen?)

• Inga väggtexturer eller samma texturer överlag (ty väggtextur påverkar upplevelsen av rummet). I detta fall bör perspektivteckningar kunna vara ett bra medium, där väggtexturer kan reduceras på ett kontrollerbart sätt. (Definition: jag avser här med "väggtexturer" all bearbetning av fasadytorna.)

• Ingen eller likvärdig redovisning av ljus- och skuggförhållanden (ty ljus och skugga värderas i sig). Även här kan perspektivteckningar fungera bra. En viss reservation bör ändå inflikas. En mycket tät rumslig miljö kan med nödvändighet vara skuggig och mörk. Om man tar bort den dimensionen från rumsupplevelsen, blir bedömningsunderlaget otillräckligt. På motsvarande sätt kan en alltför icke-rumslig miljö i verkligheten vara besvärande ljus och solig, något som i så fall inte heller kommer fram.

Således, om det enbart är rumslighet man vill studera, bör man visa sina informanter abstrakta konturteckningar av vad man tänker sig kan vara grundläggande rumsliga former. Bilderna bör inte vara mera föreställande än så. Ty läser informanten in "villa", så påverkar det resultatet. Läser han eller hon in "grönska" eller "ljus", påverkar även det hans/hennes bedömning. Människor på bilderna påverkar likaså.24

Problemet med att visa bilder av abstrakta rumsliga grundformer för värdering är att man då hamnar i formalestetisk bedömning. Utgångspunkten var ju, att där finns en autonom rumslig dimension. Kanske bör man därför acceptera att sortera in rumsbegreppet i formalestetiken? Men ändå vill vi ju anse att rum är något annat - så låt oss inte ge upp!

Skiss till uppföljningsexperiment

Sven Hesselgren skisserar i slutet av sin bok (1985, s. 272f) en framtidens arkitektur till vilken han ställer fyra krav, vilka han anser måste vara samtidigt uppfyllda för att god arkitektur skall uppstå:

• Tillfredsställande praktisk funktion

• Uppfyllande av de formalestetiska kraven

• De arkitekturala uttrycken skall upplevas som "sanna"

• De känslor som väcks skall vara positiva

Vi kan konstatera att dessa krav motsvarar de "själsliga behov", som Hesselgren redovisar i en tidskriftsartikel samma år som manuskriptet till boken (1985) förelåg färdigt (1982). De själsliga behoven anger Hesselgren där till materiella behov; behov av skönhet; behov av ärlighet; behov av kärlek. (Hesselgren, 1982c, s. 7).

Vad innebär då dessa fyra stipulat, närmare bestämt? Vi kan börja med att jämföra med Hesselgrens nyligen avhandlade "slutgiltiga" ordlista, —> bestående av 32 frågor (Hesselgren, 1985, s.268, samt även föreliggande avhandlings illustrationsbilaga). Vilka av frågorna (enligt min numrering) kan sorteras in under respektive tes? (Diskutabel kategorisering inom parentes.)

Vi drar slutsatsen att alla 32 frågorna är möjliga att sortera in under de fyra rubrikerna för Hesselgrens "framtidens arkitektur". Vi ser samtidigt att frågelistan tydligen besvarar frågor om värderingar i tre av de fyra aspekterna; den ger däremot inga svar på frågor om praktisk värdering.25

Eftersom Hesselgren anser att betydelsen av den praktiska funktionens uppfyllande uppgår till en viktig del av den samlade betydelsen för "framtida arkitektur" (aspekten hänför han till en av fyra), kan det vara på sin plats att vi även diskuterar hur en mätbar bedömning av praktisk funktion skulle kunna utföras.

Hesselgren har på några ställen sagt (implicit i Hesselgren, 1954, s. 170, samt explicit i idem, 1977, s. 26), att det finns två sätt att bedöma funktion hos en artefakt: genom empirisk kunskap alternativt som en bedömning av funktionsuttrycket. Den första bedömningsgrunden bygger på personlig erfarenhet, den andra på associationsförmåga. Eller annorlunda uttryckt: den första på vetande, den andra på tro.26

Kan det vara intressant att i en undersökning ta reda på vad människor tror om den praktiska funktionens uppfyllande, med syfte att deras tro skall ligga till grund för den framtida goda arkitekturens utformning? Knappast. Däremot kan det vara intressant att utforska i vilken mån det går att empiriskt fastslå funktioners funktionalitet. För att över huvud taget kunna göra en sådan undersökning, måste man först bestämma vilka funktioner som skall bedömas. Till vad skall en viss artefakt fungera?

För enklare artefakter kan en funktionsbestämning och funktionsbedömning låta sig göra relativt enkelt. En kaffemugg, t.ex., bör kunna lyftas på ett användarvänligt sätt. Den bör kunna tåla och behålla vätska (kaffe) utan att läcka och utan att man bränner sig vid hanteringen. Den bör kunna stå stadigt, både med och utan innehåll. Man bör slutligen kunna dricka ur den på ett ändamålsenligt sätt. Fler relevanta funktioner går säkert att finna.

Har man väl förmått specificera alla krav man vill ställa, borde det sedan inte vara svårt med bedömningsproceduren - för varje aspekt kan man konstruera en bedömningsskala, för informantens ifyllnad efter en användning av artefakten under en betryggande provperiod. För komplex artefakt, såsom arkitektur, kan det vara en svårighetsskillnad i grad jämfört med enklare artefakter, men kanske inte i art. Här kommer givetvis begrepp som generalitet och flexibilitet in och påverkar bedömningen, liksom en hel del annat.

Med mitt inlägg vill jag endast ställa en enkel fråga: Om man, som Hesselgren, önskar bygga en arkitektur-estetik på positivistisk grund, och däri involverar funktionsuttryck, måste då inte den estetiska bedömningen föregås av, och vila på, en funktionsbedömning? Nämligen därför, att ett funktionsuttryck väcker en betydelse över till funktionen, därmed en värdering av form och funktion sammanflätade.

Osgoods faktoranalys

Om vi nu går bakåt några steg och minns Hesselgrens referenser till Osgoods faktoranalys, så har Hesselgren nämnt att den första faktor, Osgood konstaterar, är värderingsfaktorn. Denna förgrenar han i de tidigare nämnda moralisk värdering; estetisk värdering; social värdering och emotionell värdering. Som andra faktor, säger Hesselgren, kommer vad Osgood benämner aktivitetsfaktor (Osgood et al., 1957).

Omsatt i ett möte med en artefakt, sker således först en värdering av artefakten. Så långt är vi sedan tidigare överens med Hesselgren. Värderingen har fyra delaspekter, enligt Osgood. Därefter sker en eventuell aktivitet från subjektets sida, en interaktion med artefakten, kan man tänka sig. Först därefter är, som vi nyss har resonerat, en funktionsvärdering över huvud taget möjlig att göra, vilket också Hesselgren själv har hävdat (idem, 1977, s. 26).

Vi har i och med detta fem värderingsdimensioner. Jämför vi dessa med Hesselgrens förut nämnda och genomgångna "framtida arkitektur"-dimensioner:

• Tillfredsställande praktisk funktion

• Uppfyllande av de formalestetiska kraven

• De arkitekturala uttrycken skall upplevas som "sanna"

• De känslor som väcks skall vara positiva

så kan vi alltså därav sluta att vi för en bedömning av "framtida arkitektur" ("god arkitektur") enligt Hesselgren behöver bedömningsvariabler för:

• Funktion (basbehov)
• Formalestetik (skönhet)
• Semiotik ("sanning", "ärlighet")
• Emotionalitet (positiva känslor, "kärlek")

Om det nu är Hesselgrens arkitekturteoretiska system vi försöker utreda, så konstaterar vi att formalestetik och semiotik ryms tillsammans under begreppet "autonomt estetisk värdering", enligt vad Hesselgren i tidigare sammanhang (i sin "perceptions-karta" —>) har anfört. Således har vi tre variabler:

• Emotionell värdering
• Estetisk värdering
• Funktionell värdering

Jämför vi sedan denna hesselgrenska uppställning med uppställningen enligt Osgood, har vi noterat att Hesselgren inte tagit med Osgoods moraliska och sociala värderingsaspekter.27 Jämför vi, likaså som tidigare, med Küllers 8 faktorer, saknas hos Hesselgren dessutom även den rumsliga aspekten (Küller, 1972; Osgood, 1957).

Hesselgren anför således i sina slutord från sitt livsverk av arkitekturpsykologisk forskning (1985), att god framtida arkitektur bör vara emotionellt, estetiskt och funktionellt positiv, men den behöver inte vara moraliskt, socialt eller rumsligt stimulerande!

Innan vi över huvud taget kan ta ställning till, om vi vill anta Hesselgrens scenarium, måste vi söka svar på tre frågor:

• Går det att lägga autonomt moraliska aspekter på byggd miljö?
• Går det att lägga autonomt sociala aspekter på byggd miljö?
• Går det att lägga autonomt rumsliga aspekter på byggd miljö?

Vilka aspekter i så fall, och är dessa värdeneutrala? Ja, man måste faktiskt dra den slutsatsen av det som Hesselgren har kommit fram till, att dessa tre aspekter är värdeneutrala, annars skulle han ha tillmätt dem betydelse för arkitektur. Den tolkning, man måste göra av Hesselgrens forskning är således:

• Arkitektur kan inte värderas utifrån moraliska utgångspunkter
• Arkitektur kan inte värderas utifrån sociala utgångspunkter
• Arkitektur kan inte värderas utifrån rumsliga utgångspunkter

Detta verkar orimligt. Åtminstone motsäger det Osgood och Küller. Vi kan dels ad hoc genom introspektion, dels genom att gå igenom några av Hesselgrens skrifter utreda vad han själv säger, pröva validiteten och reliabiliteten i slutsatsen.

Kan verkligen inte arkitektur anses bättre eller sämre ur moralisk synvinkel?

Först: vad menas med moral? Moral är en uppfattning människan kan ha om rätt eller orätt, lämpligt eller olämpligt individuellt beteende. Hur väl man bör utföra ett arbete kan vara en fråga om moral. Vissa lagar kan baseras på moraluppfattning. Ord som ligger nära moral är sed, etik och dygd. Medan etik är en fråga om vad man bör, är moral en fråga om vad man gör. Man bör kanske ta av sig skorna när man träder in i någons hem, och gör det kanske också. Man bör och försöker kanske köpa och sälja ett hus till rätt pris. En byggnad bör kanske ge sig ut för vad den är - gör den också det? En arkitekt bör kanske avstå från att förföra sina klienter med de kunskaper i marknadsföring som han kan ha; frågan är om han kan motstå frestelsen?

Om man vill uttrycka moralbegreppet filosofiskt, kunde man påstå att moral är ett överjag som lägger en hämsko över egoistiskt beteende med syfte att främja civiliserat beteende hos individen. Så tillvida är moral inte något medfött, utan något inlärt, tillägnat, styrt av en etik. Vissa individer har kanske mera dygd i sig naturligt, andra mindre. En samlad moral i ett samhälle bildar ett kulturmönster: sedvänjor.

Existerar en moralisk arkitektur? Ett hus byggt efter sedvanda metoder, blir det moraliskt godkänt? Ett hus som i sanning är vad det ser ut att vara, kan det sägas äga en högre moral än ett, som ikläder sig falsk dräkt? (Vad är då "falsk dräkt"? - kanske det, att ett funktionsuttryck icke är veridikalt.) Hållbarhet och teknisk kvalitet, är det moraliska egenskaper? Riktig funktion kanske rentav kan anses mera moralisk än felaktig funktion? Arkitektur överhuvudtaget som känns rätt - en fråga om arkitekturmoral?

Hur arkitekturen verkar på mig - är det något som jag upplever främst med mitt moraliska sinnelag? Eller struntar den individuella brukaren mer eller mindre i arkitekturmoralen? Krävs fackmannakunskaper för att kunna konstatera hög arkitekturmoral?

Om man betraktar arkitekturmoral som en bedömningsbar egenskap främst för fackmän, kan vi ge Hesselgren rätt i att det inte är någon relevant variabel att göra opinionsundersökningar om, vilket däremot estetiska spörsmål kan vara. Men liksom funktionsvärdering måste ändå moralvärdering trots den eventuella nödvändigheten av speciell bedömning finnas med i den totala bedömningsbilden av arkitektur och byggd miljö.

Kan verkligen inte arkitektur anses bättre eller sämre ur social synvinkel?

Först: vad menas med social? Social kan väl rätt och slätt betyda "folklig". Ett socialt beteende är ett, som är till gagn för det berörda folket. En social aktivitet är en, som aktiverar folk. Ordet "gemenskap" ligger nära, liksom "humanism", och "vi-anda".

Hesselgren har fokuserat på den sociala attityd hos individen, som inriktar sig på självhävdelse gent emot kollektivet. Denna aspekt finns givetvis, och har de facto accentuerats in i den hesselgrenska framtid, som nu är vår tid. Men man kan även tala om "socialt ansvarstagande". Där tangeras kanske moralbegreppet.

Hesselgren ägnar faktiskt också hela kapitel åt att försöka beskriva den socialt främjande arkitekturen. Men framför allt framhåller han, som redan nämnts, betydelsen av befolkade urbana miljöer. Han talar även om betydelsen av urban humanism som motsats till urban teknokrati. Och så här skriver han i Vad vacker är (1977, s. 158f):

Människor behöver se varandra i något slags aktion, inte bara passera förbi. Det är lätt att ordna detta i ett varmare klimat. Kaféerna kan sätta ut stolar och bord på boulevardens trottoar, grönsakshandlarna kan sätta ut sina grönsakskorgar i gatan, alla slag av varor låter sig öppet exponeras i basarerna. I det kalla Norden får vi väl ofta nöja oss med att se dessa mänskliga aktioner bakom glas och det är inte detsamma. Men man kan ju ordna så, att när människor nödtvunget måste gå till exempel till pendeltågsstationen, de passerar frisörens, mjölkbutikens och skomakarens fönster. Att ha kvartersbutiker är inte enbart en service, det är även en socialhygienisk åtgärd, kanske rentav en nödvändighet.

På sidan 167 i samma bok säger han: "Det är viktigt att vuxna upplever barnens aktivitet, och det är framför allt viktigt att barnen upplever de vuxna i aktiva situationer."

Det syns ställt utom allt rimligt tvivel att arkitektur kan vara bättre eller sämre, socialt sett. Det står också ganska klart, att det krävs djupa kunskaper både för att kunna åstadkomma god social miljö och för att bedöma sådan. Att på något mera a prioriskt sätt kunna bedöma miljö ur social synpunkt ter sig också mycket svårt. Icke desto mindre borde utvecklandet av relevanta bedömningsmetoder framstå som ständigt angeläget. En väg kan kanske vara fördjupat samarbete mellan arkitekter och sociologer? Men givetvis utgör opinionsmätningar avseende befintliga miljöer, som då förmedlar empiriska kunskaper, det kanske värdefullaste instrumentet.

Kan verkligen inte arkitektur anses bättre eller sämre ur rumslig synvinkel?

Först: vad menas med rumslig? Det har Hesselgren och hans medarbetare ägnat sig i sin forskning åt att reda ut. Enligt Hesselgren finns följande "rena" perceptioner (kan diskuteras -istället borde det vara fråga om semiotiska värderingar, enligt Hesselgrens egen terminologi) när det gäller rumsliga egenskaper:

• stort-litet
• högt-lågt
• öppet-slutet
• väldefinierat-vagt
• grunt-djupt
• brett-smalt
• monotont-artikulerat
• med riktning-utan riktning

I anslutning till denna egenskapsbeskrivning gör Hesselgren sin analys där han säger att vi oftast önskar rätt små rum men inte alltför små och samtidigt något öppna (men inte för öppna) och genom öppenheten förbundna med ett större och kanske lösligare definierat rum. Vid rörelse i ett rum önskar vi det inte monotont (särskilt inte ett gaturum), ej heller kaotiskt, utan med en optimal komplexitet. (Hesselgren, 1971, s. 103).

På sidan 213 i Om arkitektur (1985) säger Sven Hesselgren: "Men det allra mest intressanta i detta sammanhang är att en bostads olika rum inte bör vara lika stora; en viss omväxling är ett stort plus i rumsupplevelsen. Inte minst visar sig detta vara fallet när det gäller höjdutsträckningen."

I samma bok beskriver Hesselgren på sidan 216 interiören av ett konditori:

När man kommer in från gatan, inträder man i ett yttre rum, som har vita eller nästan vita väggar, tak och golv, möblerna är röda. Hela rummet gör på mig ett öppet, glatt, varmt och vänligt intryck. Där sitter nästan aldrig någon människa. Från detta yttre rum kan man gå in i ett inre, där den gröna färgen dominerar, men som framförallt är påtagligt mörkare än det yttre rummet. Känslan av att befinna sig i ett slutet rum som ger skydd mot omvärlden är här mycket starkare än i det yttre rummet, och här är alltid fullt med folk. Det förefaller alltså som om i detta fall den starkare rumsupplevelsen skulle vara att föredra framför det ljusa, varma och vänliga rummet.

Vidare på sidan 218: "Att från det rum där man befinner sig se genom ett annat rum in i ett tredje, kan vara en upplevelse av stora mått."

På sidan 223ff redogör Hesselgren för två förortsmiljöer, "...som får demonstrera hur en gatas karaktär kan vara både positiv och negativ när det gäller människors uppträdande mot varandra." Den ena rumsliga utformningen exemplifierar en god social miljö, den andra en dålig, enligt Hesselgren. Därmed finner vi också en brygga mellan rumslig och social utformning. Hesselgren gör själv kommentaren: "Kan den ena eller andra egenskapen hos det upplevda rummet inverka på en människas sociala beteende? Denna fråga är kanske den viktigaste av alla att få besvarad genom regelrätt forskning."

Detta Hesselgrens uttalande stärker oss i vår nyligen uttalade uppfattning om betydelsen av den sociala bedömningen. Men här gäller frågan specifikt det rumsliga. Möjligen finns en rumslig dimension av arkitektur, som de, som är medvetna om den finner väsentlig för arkitekturupplevelsen. Vi har just fått oss förklarat att den även kan vara viktig för den sociala upplevelsen och kanske till och med för det sociala beteendet.

Ett problem med den rumsliga dimensionen är att människor i allmänhet inte verkar vara medvetna om den, och därför inte riktigt kapabla att avge relevanta omdömen om rumslighet. Skall då begreppet fortvara som en fråga för blott experter, eller bör rumslighet introduceras i allmänbildningen? Finns möjligen en tredje väg? Som vi skall se senare tänkte sig Hesselgren att kunskapen om rummets kvantiteter skulle förbehållas miljöutformarna, medan dess kvaliteter skulle vara till för allmän upplevelse. Men han vacklade samtidigt något i sin uppfattning därvidlag.

I det perspektivet blir möjligen Hesselgrens frågelista och promemoria för framtidens goda arkitektur något begripligare och mera logisk, i perspektivet av Hesselgrens egen åsikt i frågan. Men han motsäger i så fall samtidigt sig själv, eftersom han har deklarerat, att det är viktigt att miljöutformning vilar på positivistisk experimentell grund. Det vill säga, att han borde anse det som en väsentlig sak, att genom attitydundersökningar komma fram till hur rumsliga miljöer bäst utformas.

Nu är ju detta sistnämnda precis det som Hesselgren i sin experimentserie har ägnat sig åt. Av den anledningen framstår det ännu mera obegripligt, att han i sin arkitekturteori förkastar den rumsliga faktorn. Har han ändå - implicit - tagit de sanna konsekvenserna av sina forskningsresultat, där inga rumsliga attityder kunde fastläggas, och övergivit det rumsliga begrepp som han i sin experimentella forskning utgick ifrån?

En alternativ kvalitetsbedömning baserad på Hesselgrens forskning?

För att rädda Hesselgren ur hans logiska dilemma som vi just har uppmärksammat, kan vi pröva att likställa "rumslig miljö" med "arkitektur". Detta kan kännas en smula tveksamt, men vissa arkitekturteoretiker, däribland just Hesselgren, tangerar ibland denna synonymitet. På följande sätt kan vi då nu ställa upp de bedömningsdimensioner som står i överensstämmelse med denna logik:

Av denna uppställning utläser vi således, att en intersubjektiv mänsklig uppfattning bör ligga till grund för emotionell och estetisk utformning av arkitektur. Vidare antar vi, att arkitekturens funktionella, moraliska och sociala betydelser mestadels kan bedömas utifrån kunskap, till vilken kan krävas speciell utbildning och erfarenhet.28

Vad hände alltså med den rumsliga värderingen? På basis av vårt antagande att människan i regel inte är medveten om den rumsliga dimensionen, kan vi som nyss förklarats pröva att likställa rumsbegreppet med arkitekturbegreppet. Dessa begrepp är visserligen inte helt synonyma, vilket vi bör vara medvetna om, men grovt betraktat kanske förenklingen duger? (Vi skulle möjligen även kunna använda ett gemensamt begrepp artificiell miljö. En sådan är ju alltid på ett eller annat sätt rumslig, såväl utvändigt som invändigt - men frågan är ändå, om "rumslighet" kan vara en relevant huvudrubrik för "arkitektur"?)

Kan vi komma vidare med utgångspunkt från detta där vi nu står? Vårt schema beskriver vår uppgift som är att värdera rum i bemärkelsen fysisk miljö. Den komplexa bedömningen klarar endast arkitekter, och kanske ibland inte ens de. Men komplexet kan spaltas upp i två lekmannavärderingar och tre expertbedömningar.

Att utgå från Hesselgrens rumsforskning

Om vi nu med Hesselgren har insett betydelsen av att bygga arkitektur på sann kunskap, så skulle Hesselgrens samlade forskargärning kunna vara ett fundament, i bästa fall av stort värde. Hesselgren insåg betydelsen av rumsforskning. Han ägnade en sådan forskning stor kraft och möda. Jag har i ovanstående sammanhang försökt samla hans rön.

Modernisterna har förlorat de gamles förmåga till rumslig utformning, menar Hesselgren. "Hade de gamle en kanske omedveten kunskap beträffande rumsupplevelsens känsloladdningar, som vi moderna arkitekter tappat bort? Kan vi rentav lära något av de gamle vise?" (Hesselgren, 1985, s. 233) frågar han sig, ställd inför Borrominis rumsliga mästerverk San Carlo. - Ja, det tror jag!

Därmed vill jag, ledd av Hesselgren själv, kanske rikta en stöt mot hans rumsforskning. Jag har personligen haft en stark rumsupplevelse i nämnda S. Carlo, och har funderat mycket över vad den kan bero på.29 Oavsett vad (men se vidstående not!), står en sak tämligen klar: jag hade inte kunnat uppleva rummet så som jag gjorde, utan att befinna mig där. För att rum ska kunna riktigt fullständigt bedömas måste rummet i fråga upplevas!

Att uppleva rumslighet är att vara i rummet. Den samlade rumsliga upplevelsen består av mina relationer till olika element i rummet, av vilka några utgörs av rummets avgränsningar, andra av solitärer inne i rummet. Solitärerna kan ha en fast placering eller vara i förändring, bestå av föremål eller individer, men är mestadels sekundära i upplevelsen av själva rummet.

En tredimensionell (eller möjligen fyrdimensionell) fysisk verklighet kan således inte upplevas genom tvådimensionella bilder, vilket Hesselgren och hans medarbetare har velat föra i bevis. Rumsupplevelser kan möjligen återerinras genom bildåtergivning, vilket förutsätter tidigare erfarenhet, dvs. upplevelse, av samma eller liknande rum. (Av den anledningen kan det tänkas att arkitekter generellt sett är bättre på att leva sig in i bildframställningar av rum än vanligt folk, eftersom arkitektens referensram oftast är vidare än lekmannens.)

Därmed vill jag syfta mot, att stora delar av Hesselgrens rumsforskning har byggts på ett felaktigt grundantagande, nämligen att vanligt folk är kapabelt att uppleva rum utifrån bilder lika bra som in situ. Vad Hesselgren och hans medarbetare kom fram till, var att vanligt folk kunde bedöma slutenhet, storlek, längd och bredd med flera storheter hos rum som man visade dem bilder av. Men härifrån är det ett artsprång till upplevelsen, det betonar Hesselgren själv i allmänna ordalag, gång på gång i flera av sina skrifter. (Han kritiserar faktiskt också sin medarbetare Gärling för att tro att rumsupplevelse skulle vara identisk med upplevelse av visuellt djup - se förra kapitlet "Kompletterande sammanfattning".)30

Kärnan i en rumsupplevelse är varandet som sådant i rummet. Att vara i rummet är att uppleva det. Måhända är detta något, som Hesselgren har ignorerat, eller inte intresserat sig för. Han har ju mestadels koncentrerat sig på en utforskning av den visuellt estetiska upplevelsen av arkitektur.

För att ytterligare vederlägga Hesselgren i detta avseende vill jag nämna, att jag en gång hade tillfälle att ledsaga en blind man över gatan. Denne berättade under tiden för mig att han var ute på en av sina promenader, då han upplevde staden. Någon visuell upplevelse kan han knappast ha haft, däremot förnimmelser av akustik, känsel, lukt, temperatur och luftfuktighet, kinestetik och eventuellt genom något mera sinnesorgan. Jag tror, att han måste ha haft en spatial upplevelse. Hur denna uppstod, kan man försöka utreda, men något bidrag från synsinnet förelåg ju inte här. Däremot måste informanten för sitt inre ha haft en dynamisk rumsuppfattning i det, han under sin promenad aktivt gjorde sig en föreställning om sin egen kropps relation till annan materia i det yttre rummet, där såväl tid, minne som förväntan var involverade.31

Det kan nu vara dags att anta hypotesen, att inte endast moraliska, sociala och funktionella omdömen beträffande arkitektur, utan också och i synnerhet värdering av  p r o j i c e r a d  rumsupplevelse kräver s.k. förförståelse, dvs. helst tidigare erfarenhet, näst bäst teoretiska kunskaper, då baserade på empirisk visshet.

Vi skulle utifrån nyss sagda kunna revidera vårt tidigare schema från vilket vi genom Sven Hesselgren har utgått från Osgood och mot vår tes åter göra rumsbegreppet till en delaspekt av arkitekturbegreppet:

Betraktar vi så de sex dimensioner av arkitektur som vi nu har, så kanske vi erinrar oss en maxim, som säger att smaken är bildbar. Det betyder, förutsatt det är på det viset, att estetiska omdömen kan nå längre, eller åtminstone förändras, genom kunskap. Även "estetisk värdering" vore således betjänt av att utsättas för "empirisk värdering".32 Sedan är det ju en helt annan sak att människor vill bestämma själva i estetiska spörsmål, och att "om tycke och smak bör man inte disputera".

Vi har i så fall endast en dimension kvar av de intersubjektiva värderingarna, den emotionella värderingen. Den står emellertid orubbad kvar, ty den utgår från det individuella subjektet självt. Men det ter sig inte omöjligt, att vår vidare forskning kan komma att revidera även denna uppfattning...