Fjärde delen

Avslutande diskussion

Hesselgrens rumsbegrepp

Skiss till en utvecklad rumsteori

SVEN HESSELGREN GÅR i sin avhandling (1954, s. 298) igenom några förhållningssätt som han (med bl.a. Shand, Paulsson och Elmgren) har funnit att människan kan ha till rummet. Främst nämner han två dipoler kontemplation-aggression och aktiv-passiv. Dessa förhållningssätt finner vi även vara tillämpliga på arkitektur som sådan, och åtminstone när man sätter dem i det perspektivet, så inser man att det finns fler aspekter än de Hesselgren i detta sammanhang har beaktat. Om man antar ett Szondi-perspektiv (Szondi, [1947-]49), vilket jag själv har funnit det meningsfullt att göra, ser man att de två nämnda hesselgrenska aspekterna blott utgörs av Sz 1a och Sz 1b.

En kort genomgång av Szondi-variablerna kan här vara på sin plats.45 Så som jag något har omtolkat dem till arkitekturens område, betecknas de sålunda:

Sz 1a

passiv interaktionsdrift (Hesselgrens "kontemplation", eller kanske snarare "förväntan om tillfredsställelse")

 

Sz 1b

aktiv interaktionsdrift (Hesselgrens "aggression"; alternativt "jag agerar självsvåldigt")

 

Sz 2a

passiv överraskningsdrift (nyfikenhet)

 

Sz 2b

aktiv överraskningsdrift ("jag iscensätter omväxling")

 

Sz 3a

passiv sanningsdrift (Kants "rena förnuft")

 

Sz 3b

aktiv sanningsdrift ("jag medvetandegör struktur, begriplighet")

 

Sz 4a

passiv tillitsdrift (förväntan om tillit)

 

Sz 4b

aktiv tillitsdrift (medkänsla, altruism)

Jag påstod i första stycket att Hesselgren har rört sig mestadels inom fältet Sz 1. Han använder visserligen både här och där (smått ironiskt) i flera av sina skrifter uttrycket "vad göms bak hörnet", vilket är en Sz 2-aspekt, men han går inte vidare in därpå. De inbyggda överraskningarna, den ännu ofullbordade rumsupplevelsen, det är Sz 2 när det gäller arkitektur.

Så finns det, om man följer Szondi, förutom Sz 1 och Sz 2 ytterligare två möjligheter till rumsaspekter. I en av dessa intresserar man sig för hur rummet i sanning är, dess själ om man så vill, rummet i sig. Genom denna aspekt, Sz 3, kan vi förstå vad rumslighet som sådan kan vara. Frågan är då vidare om där finns någon särskild, av rumsligheten i sig betingad känsla. Vi återkommer vidare till rums- och platskänslan.

Den fjärde och sista Szondiaspekten bär med sig tillitsfaktorn, trygghetskänslan, kanske det hemvanda, igenkännbara, men då kopplat till den sociala dimensionen.

Tre av dessa fyra Szondiaspekter är relativt lätta att inse och förstå: interaktion (aktiv eller passiv); överraskning; gammalt-och-vant (formaliserad samvaro). Den återstående aspekten (Sz 3) är mera kryptisk men icke desto mindre intressant. Dess väg leder i bästa fall till pudelns kärna. Den kan ge oss svar på, om det är möjligt att skapa ett rumsligt begrepp med en ostensiv kvalitet. Hesselgren lyckades inte härvidlag; han fann blott kvantitativa rumsliga egenskaper - även om han ibland reagerade spontant med sitt sinne för platskänsla, och gav uttryck där för, fastän kanske omedvetet.

Låt oss som en hypotes, tvärt emot våra resultat i del 3 (men med Hesselgren), hävda att en rumslig upplevelse bör vara möjlig på ungefär liknande sätt som en musikalisk upplevelse.46 Såsom inom musiken borde det givetvis vara möjligt att definiera kvantitativa egenskaper och regelsystem, men upplevelsen förblir ett kvalitativt fenomen, och upplevelsen finns i musiken och så skulle den då finnas i rummet.

Hesselgren är några gånger inne på tanken att kärnan i rum och arkitektur är en och samma. Mot denna tanke, som jag visserligen själv ibland förleds omfatta, kan invändas, att byggnader går att betrakta utifrån, som föremål. Men man kan samtidigt påpeka att den enskilda byggnaden oftast kan sättas i sitt rumsliga sammanhang, och att det är det väsentliga.

Dessa skilda synsätt på den yttre miljön (sammansatt av föremål respektive utgörande en holitet) skulle kunna spegla de två hjärnhalvornas förment olika verklighetsstruktureringar. Enligt gängse uppfattning (som är vetenskapligt grundad) urskiljer vänster hjärnhalva främst detaljer, föremål - och dessas deluppbyggnader i sin tur. Höger halva skulle mera vara benägen se helheter. Den står då för ett holistiskt betraktande, medan vänstra halvan i så fall står mera för ett atomistiskt.47

Jag tolkar Hesselgren så, att han syftar mot atomistiskt respektive holistiskt. Men man kan ändå sätta en viss skillnad mellan begreppen. Haptiskt beteende kan vara ett slags metafysiskt atomistiskt förhållningssätt. På motsvarande sätt kan impressionistiskt mera kännas som ett förstadium till en fullgången holitet. I det haptiska beteendet intresserar man sig för detaljer på ett mera slumpmässigt sätt än i en medvetet analytisk process. I en impressionistisk varseblivning låter man intrycken avlösa varandra kanske utan att sätta in dem i en strikt helhetsuppfattning.

Vad som emellertid enligt Hesselgren tycks åtfölja såväl den haptiska som impressionistiska rumsuppfattningen är emotionell (och, bör man tänka sig, affektiv) reaktion. Dessa antagna reaktioner på rumsliga förhållanden är vad som, implicit enligt hans egen utsago (idem, 1977, s. 7), efter avhandlingen fortsättningsvis upptar Hesselgrens intresse i hans experimentella rumsforskning. Vi har redan gjort försök att analysera Hesselgrens semantiska skalor, men utan att finna någon tydlig struktur.

En tänkbar förklaring härtill kan vara, att Hesselgren har kvarstannat i Sz 1-sektorn, ett rum som han kanske på det hela taget inte har velat lämna. Hesselgren säger på sidan 196 i sin avhandling, att rumsupplevelsen kan vara förknippad med antingen en känsla av instängdhet eller en känsla av skydd. I en hänvisning till Shand säger han vidare att det finns fyra grundattityder som människan kan ha till rum:

1. Människan vill påverka omgivningen och lyckas.

2. Människan vill påverka omgivningen men misslyckas.

3. Omgivningen tenderar att påverka människan och hon låter sig påverkas.

4. Omgivningen tenderar att påverka människan men hon låter sig inte påverkas.

Hesselgren förklarar dessa attityder närmare genom att sätta in dem i två spänningsfält: dels mellan polerna (kroppslig) aktivitet och passivitet, och dels mellan polerna kontemplation (begrundande) och aggression (i enlighet med språkbruket inom modern psykoterapi, säger Hesselgren). På så sätt erhåller Hesselgren fyra sinnestillstånd i interaktionen med rummet (idem, 1954, s. 298):

Aktiv aggression
Passiv aggression
Aktiv kontemplation
Passiv kontemplation

Detta är ju ingenting annat än Sz 1a och Sz 1b, vilket vi påtalade i det inledande stycket och nu kan anse oss ytterligare ha styrkt. Något som yttermera förstärker antagandet om att Hesselgren befinner sig i Sz 1-rummet, är en episod i avhandlingen där han skildrar en familjegemenskap i ett hem (s. 337ff). Hesselgren nämner där endast "haptiska" och "kontemplativa" aktiviteter, såsom att samlas kring brasan; läsa och åhöra sagor; spela spel. Han har dock i detta sammanhang ett visst syfte med sin framställning, nämligen att beskriva hur en rumslig utformning kan underlätta uppmärksamheten på aktiviteten, där även belysningens anordning har betydelse.

I sitt sökande efter emotioner som kan ges av spontana betydelser i rumsupplevelsen, beskriver Hesselgren ett förlopp på följande sätt (ibid., s. 341).

Vilka emotioner dessa betydelser väcka är delvis beroende av huruvida rumskaraktären överensstämmer med den attityd som subjektet i enlighet med sitt tillfälliga inner set strävar att inta eller inte. Antag, för att lämna ett exempel, att en människa vistas i ett slutet rum som strävar att framkalla en passiv kontemplation, medan hon önskar att vara aktivt verksam, aktivt aggressiv. Avstängandet från yttervärlden föder då olust, i extrema fall grundemotionen fruktan eller vrede. Fruktan om rummets instängdhet känns som ett oöverkomligt hinder, vrede om man förväntar sig att kunna besegra hindret. Har man försökt att bryta sig ut ur rummets fängelse men misslyckats, inställer sig den kvävande ångesten. Detta misslyckade försök kan i sjukliga fall upplevas enbart i fantasin (klaustrofobi). Kan man bryta instängdheten genom att öppna en utblick mot den fria rymden, inställer sig glädjen. Detta tänkta fall ger oss således exempel på de fyra grundsituationerna och de därav föranledda grundemotionerna, sådana de beskrivas av SHAND. Det nämnda exemplet torde vara tillräckligt för att uppvisa en viktig typ av spontana rumsbetydelser.

Ja, vi kan hålla med Hesselgren om, att nyss anförda citat kan vara tillräckligt i sig för att förvissa oss om hans fokusering främst på Sz 1-sektorn. Vad som sålunda skulle kunna vara av vidare intresse för rumsforskningen vore lika fullödiga avhandlingar beträffande de tre återstående Sz-områdena som den Hesselgren har utfört om Sz 1-vektorns rumsuppfattning.

Jag har redan hävdat att ett speciellt intresse bör riktas mot Sz 3-vektorn, där förnuft och känsla alldeles speciellt tycks mötas och bilda en sammanflätad helhet. Men egentligen finns hos alla fyra vektorerna särskilda och unika - inte känslouttryck, men väl affektiva uttryck. Låt oss göra ett försök att specificera dessa subjektsuttryck för respektive vektor.

Genom uppställningen menar vi att relevanta mänskliga uttryck för sökande av (1) interaktionsdriftstillfredsställelse kan vara kontemplation, kinestetisk och haptisk aktivitet; för (2) överraskningsdriftstillfredsställelse: skratt, gråt mm; för (3) förnuftsdriftstillfredsställelse: vokal-musikalisk aktivitet; för (4) tillitsdriftstillfredsställelse: språklig och annan kommunikation.

Med andra ord har vi sökt spontana uttryck för: (1) kontemplation/aggression; (2) häpnad; (3) harmoni; (4) tillit. Vidare skulle vi hypotetiskt kunna framlägga, att för att kontemplation/aggression skall uppkomma, bör där finnas en plats med materiellt, helst funktionerande (oorganiskt eller organiskt) innehåll; för att häpnad skall uppstå, bör det (platsbundet) ske något oväntat; för att harmoni skall infinna sig, bör ett förnufts- och känsloacceptabelt rum föreligga; för att tillit skall framväxa, bör mänsklig kontakt vara närvarande.

kul - spännande - bra - tryggt

Annorlunda uttryckt: betydelsebärande föremål (organiska eller oorganiska) befordrar kontemplation eller väcker aggression (eller haptiskhet); oväntade händelser väcker häpnad (av olika slag); förklarade och känsloacceptabla rum framkallar harmoni; närvarande mänsklighet föder tillit (i normalfallet). Skulle man vidare kunna hänföra olika känslor, kanske grundkänslor, till dessa typsituationer?

Låt oss först betrakta "aggression". Med den betydelse vi här lägger i begreppet, följer inte med automatik "ilska", utan med "aggression" menar vi (efter Hesselgren) mera, vilket vi redan konstituerat, "interaktiv aktivitet". Denna aktivitet kan, när den uppfyller behovstillfredsställelse, av utövaren upplevas som "rolig", "meningsfull", motiverande", och så vidare (tänk på "lattjandet" med en boll). "Kul" har vi ovan tänkt oss som ett slags mantra för den känsla, som hypotetiskt bäst motsvarar sektorn. En känsla av tillfredsställelse kan infinna sig, vilken möjligen kan gränsa till eller rent av övergå i "glädje" (även ibland extas), vilken definieras som en grundkänsla. Men för övrigt är väl aktiviteten relativt känsloneutral, förutom som sagt tillfredsställelsekänslan av det eventuella behovets utlopp.

Något liknande gäller den passiva formen av den interaktiva aktiviteten. Att vara försatt i "kontemplation" kan beskrivas som att befinna sig i ett tillstånd av njutning - orsakat av något speciellt, i detta fall något yttre, materiellt eller immateriellt; i ett rum kan det vara frågan om föremål, människor, djur, växter; men även om ljus och skugga, färger, rörelsemönster. Också den mottagande fasen i måltiden och i sexualakten. Något av det estetiska sinnelaget kanske vi återfinner här, ibland beskrivet som ett "distanserat intresse", en form av relation.

Med "häpnad" förhåller det sig annorlunda. Man kan häpna på olika sätt - möjliga reaktioner på skilda överraskande händelser har vi nyss förtecknat ovan (i föreliggande avsnitt). Om vi betraktar dessa, märker vi att några av dem uttrycker just de fyra grundkänslorna: skratt för glädje; gråt för sorg; skakning och rodnad för såväl rädsla som ilska (centra för dessa två lär också ligga mycket nära varandra i hjärnan). Och tänker vi efter, så inser vi att grundkänslornas aktivering har som förutsättning just en ny och oväntad händelse. De utgör samtliga olika nyanser av "häpnad". Det överordnade mantrat enligt ovan kan vara känslostämningen "spännande".

Övriga av våra förtecknade häpnadsuttryck förtjänar också en vidare utredning, men vad som har konstaterats om grundkänslorna kan räcka för vårt ändamål just här.

Så "harmoni". En känsla av välbefinnande kan sägas vara förknippad med en harmonisk sinnesstämning, vilken alltså skulle kunna uppstå genom vistelse i en förklarad och känsloaccepterad miljö. Den estetiska upplevelsen ligger onekligen nära, men är kanske ändå annorlunda? Man kunde möjligen karaktärisera tillståndet som en frånvaro av alla slags känslor - men inte tomhet; snarare en mättnad, en balans av hela känsloregistret mera. "Bra" har vi satt som mantra. Därav kanske spontant upptagen sång eller ett gnolande (många sjunger exempelvis i badrummet). Ett rudiment av ett revirbeteende kan detta även möjligen vara, ehuru av mindre intresse i detta sammanhang.

Uttrycket för tillit har vi menat vara främst det talade språket (alternativt skriftspråk; teckenspråk; mimik; haptik; bildspråk). Detta förmedlar bland annat upplevelser från de övriga Sz-vektorerna och kan således till sitt innehåll inbegripa såväl aggression och harmoni som de fyra grundkänslorna, men språklig aktivitet har även en social funktion i sig, vilken här är den mest relevanta. Av tillfredsställande social kontakt kommer motsvarande behovstillfredsställelse, vilken egentligen liksom exempelvis den aggressiva tillfredsställelsen bör vara relativt neutral eller kan karaktäriseras som en svag känsla av välbefinnande. "Tryggt" har vi tänkt oss som mantrat för denna sektor.

Sz 3 - den harmoniska vektorn

Hur kan vi hävda att just Sz 3 skulle vara det specifikt rumsliga forumet? Låt oss repetera de fyra Sz-dimensionerna. Sz 1, interaktionsvektorn, kräver föremål för sin aktivitet. Sz 2, överraskningsvektorn, kräver oväntade upplevelser för att häpnad ska uppstå. Sz 4, den sociala vektorn, kräver medmänniskor för kommunikativ kontakt.

Sz 3, slutligen, den som Szondi själv benämner jag-vektorn, antydande att det här är frågan om att "komma till sans", komma till ro med sig själv, uppleva kontakt med sitt inre, därmed sökande ett slags sanning (sanning för en själv) - kräver, liksom de andra Sz-vektorerna, en för ändamålet lämpad miljö, en omramning, en kontext, vilken här är rummet. Varför? Svaret ges oss genom uteslutningsmetoden. Där får inte finas föremål, ty då blir det Sz 1; där bör inte finnas överraskning, för det är Sz 2; inga medmänniskor, i så fall blir det Sz 4. Kvar som alternativ står tomma rummet. Något annat gives icke.

Hur är då tomma rummet beskaffat? Är det egenskapslöst? Nej, det får det faktiskt inte vara, ty då finner inte subjektet någon harmoni med sig självt. Psykologiska experiment har nämligen visat, att om man isolerar en individ från alla slags intryck, börjar hon strax hallucinera.

Det första praktiska krav vi bör ställa på vårt tomma rum är därför som en hypotes att det äger avgränsning. En avgränsning utgör stimulus i sig, och i egenskap av rumsavgränsare tillhör avgränsningen inte primärt föremålsvektorn, endast sekundärt - den definierar helt enkelt rummet, ger det avgränsad identitet, skulle man kunna säga. Och därmed är visserligen första steget taget mot ett föremålsligande av rummet, vilket i och för sig inte är önskvärt för oss, men psykologiskt nödvändigt.

Hesselgren har sökt fastslå rummets olika primära egenskaper (på den specifikt perceptuella nivån). Dessa har han angivit till

1. Högt rum - lågt rum
2. Brett rum - smalt rum
3. Djupt rum - grunt rum
4. Stort rum - litet rum (en sammanfattning av punkterna 1-3)
5. Öppet rum - slutet rum
6. Otydligt avgränsat rum - skarpt avgränsat rum
7. Rum med riktning - rum utan riktning
8. Rum som inbjuder till rörelse - till uppehåll
9. Monotont rum - artikulerat rum

(Hesselgren, 1971, s. 103; idem, 1977, s. 56).

Vi återfinner avgränsningsegenskapen i punkt 6. Som framgår, menar Hesselgren att egenskapen inordnar sig i en dipol otydlig-tydlig, oskarp- skarp, vagt uppbyggd-väldefinierad, eller liknande. Låt oss först beakta det vagt definierade rummet. Dess absoluta ytterlighet finner vi i den oändliga genomskinligheten, exempelvis världsrymden. Men denna har praktiskt taget alltid åtminstone en visuell avgränsning i subjektets relation till alltid städsevarande omgivande materia, mestadels stjärnorna, vilka sammantagna visuellt bildar en avlägsen "vägg" av ett stundom allt tätare och otydligare ljust töcken åt alla håll (åtminstone på de trakter, där zodiakalljuset utgör en realitet).48

Denna typ av rumslighet borde väl ändå förutsätta visuell perception i förstone. Men kanske kan blotta vetskapen om denna relation dock ge mig en uppfattning om en rumsstorlek och kanske en rumsform, låt vara att korrelationen mellan matematisk verklighet och föreställning i detta fall kan vara mycket skiljaktig. Uppfattningen om rymd-rummets avgränsade storlek kan också tänkas vara en begränsning i vår föreställningsförmåga eventuellt generellt giltig, innebärande att oändligheten i viss mån antar form av ändlighet.

Havsdjupet och luftmassan bildar liknande avlägsna avgränsningar orsakade av mediernas (vattnet respektive luftens) diffusion. Man befinner sig i en eter, transparent och färgad på samma gång, där distanserna upplöser sig i en till synes allt tjockare täthet. Rummet får även härav sin definiering, sin skala, form och storlek, åtminstone bestämd i subjektets subjektiva upplevelse.

Likartat förhåller det sig med att befinna sig i dimma, vilken kan variera i täthet, och detta påverkar siktens längd, varav min upplevelse av rummets storlek då beror i någon mån. Jag vill i sammanhanget nämna en upplevelse jag nyligen hade en morgon då jag steg ut i min sommarstugas trädgård, rumsligt uppbyggd av vegetation runt omkring. En tät dimma som förhindrade sikten just vidare än till tomtgränsen dvs. den vanligtvis rumsbildande gränsen var för handen. Detta förhållande förstärkte känslan av att befinna sig i just det slutna rum, som normalt vegetationen definierade. Känslan av ett slags deprimerande trygghet infann sig härav; känslan av höst, av en händelselös evighet. Denna med en dimhöljd rumslighet speciellt förknippade känsla av nedstämdhet, har även Hesselgren påpekat och illustrerat i flera av sina böcker.

Det absoluta mörkret ger en illusorisk rumskänsla av bestämt men ändå obestämt slag, man kunde säga hypotetisk, i väntan på avslöjande information från de tillgängliga sinnesorganen om det befintliga rummets reella form, storlek och utbredning. Man kunde hävda att mörkersituationen, där inga redunderande stimuli ännu föreligger, utgör en ovisshet, en nollfunktion på varje rumsvektor.

Rumsytterligheten i den andra änden av dipolen utgörs av det väl avgränsade rummet, kanske förmedlat av nyss refererade dim-upplevelse vilken kan utgöra en mellanform. Ett sådant väl avgränsat rum, tillika mycket trångt, har vi tidigt upplevt i livmodertillvaron. Detta primala rum kan uppfattas som sövande tryggt alternativt klaustrofobiskt trångt (mot slutet av vistelsen); oavsett hur, har vi en påtaglig, en materiell relation till denna sorts rum.

Det i regel något spatiösare rummet men av samma kategori är grottan. Isolerade i denna helt omslutande värld är vi hänvisade till lampans sken och i tafatta försök till kommunikation med yttervärlden (vilken vi vet eller tror finns där ute) till klotteraktivitet och annan (magisk?) bearbetning av grottväggarna.49

Jag tror att Sven Hesselgren fann en centralt mänsklig sanning i sin utsaga att vi önskar vara i ett lagom stort rum och se ut i ett utanförliggande rum. Det är ju så våra hus är byggda, med rum med fönster. Utsikten får inte bli för störande, säger Hesselgren, och vi kan hålla med honom, den får inte frånta oss uppmärksamheten på rumsupplevelsen, vilken är den primära. Men frågan är, om vi alltid vill befinna oss i avgränsade rum?

Svaret, som redan givits oss ovan, i resonemanget om rumsavgränsningen, är att vi inte har något val. En plan prärie eller stäpp med horisonten i fjärran runtomkring oss ger mark under fötterna och en kupande himlakupol ovanför huvudet. Den är ett ovanligt stort rum, men ett avgränsat rum är det allt ändå. Härav antyds, att rummets storlek är viktig för karaktären på rumsupplevelsen. Hur stora rum önskar vi befinna oss i? Prefererar vi olika stora rum för olika situationer? Ja, det verkar rimligt.

Vi har hävdat, att till rumsupplevelsen oftast hör en föreställning om avgränsning. Att rumsupplevelsen verkligen utgör en dimension av upplevelse över huvud taget, bestäms av att den städse föreligger, enligt vårt resonemang. Vi befinner oss alltid i rummet, vilket är det samma som närvarande tredimensionalitet. Samtidigt har det upplevda rummet alltid en viss (subjektivt uppfattad) storlek. Det är enkelt att inse, så vi är med på Hesselgrens analys därvidlag.

I sina arkitekturpsykologiska böcker redogör Hesselgren för mandalan som arketyp. Han får den till att symbolisera de tre huvudriktningarna, vilka alltid föreligger i vårt medvetande: upp-ned - vänster-höger - framåt-bakåt. Dessa grundläggande perceptionskategorier har Hesselgren i sin ovan anförda rumsegenskapstabell givit varsin rumsegenskap. Upp-nedaxeln har fått egenskapen högt-lågt. Vänster-högerdimensionen tillskriver han rumskaraktären vid-trång. Framåt-bakåtvektorn motsvaras av rummets egenskap av att vara djupt-grunt.

Så långt har vi gått igenom Hesselgrens tabell avseende fem av de nio egenskaperna i listan ovan (nämligen avgränsning; rumsstorlek; höjd; bredd; djup). Kvar står:

• Öppet rum - slutet rum
• Rum med riktning - rum utan riktning
• Rum som inbjuder till rörelse - till uppehåll
• Monotont rum - artikulerat rum

Den första aspekten, öppet rum - slutet rum, har vi redan något varit inne på i Hesselgrens konstaterande att vi människor föredrar att befinna oss i ett rum och kunna se ut i ett annat. Han säger till och med på ett ställe (på sidan 218 i Om arkitektur): "Att från det rum där man befinner sig se genom ett annat rum in i ett tredje, kan vara en upplevelse av stora mått."

Experiment 3b i Hesselgrens rumsexperimentsvit visade på ett samband mellan öppet-slutet och andra värderingsvariabler på följande vis. "Ljushet" befanns starkt korrelerat med "öppenhet". "Mörkhet" är korrelerat med "slutenhet". "Öppenhet" implicerar "stor", "djup", "tom", "utspridd". "Slutenhet" implicerar "liten", "grund", "full", "koncentrerad". I "betydelse"-variablerna konstaterades en stark korrelation mellan slutenhet och urbanisering. (Experiment 3b).

För övrigt gav experimenten, enligt Hesselgren, att den enda egenskap som med säkerhet kan uppfattas är öppet-slutet. Denna slutsats känns åtminstone inte i förstone helt självklar att ta till sig. Men låt oss gå vidare.

De tre sista variablerna kan man karaktärisera som ett slags tolkningar av olika sorters former på rum, således egenskaper av en komplexare ordning än elementär. Något av detsamma kan sägas om de tre mandala-egenskaperna högt-lågt, brett-smalt, långt-kort, fastän dessa då intar en mellanställning mellan elementära rumsegenskaper och komplexa. Således skulle vi kunna urskilja tre egenskapsklasser hos det upplevda rummet:

Tilläggas kan, att var och en av mellanklassens variabler i viss mån framstår som beroende av en av de andra, så att exempelvis ett högt rum bör ses i relation till ett smalt rum och ett brett rum i förhållande till ett grunt rum. Mellanklassens egenskaper är således relativa egenskaper mera uttalat än de övriga. Egenskapen stort rum-litet rum, i elementära klassen, är visserligen relativ även den, men sätts mera givet i förhållande till subjektet självt, det vill säga människans mått.

Vart vill vi slutligen komma med våra - och Sven Hesselgrens - rums-resonemang? Åtminstone vill vi peka på och medvetandegöra, att rummet (som sådant) alltid finns, medan föremålen, materien, växlar, med form och med tid. Rummet (i total bemärkelse) är evigt, kan endast tillfälligtvis begränsas av materiell inverkan. Storheter som skala och tid blir i det renodlade rumsperspektivet meningslösa att tala om, förutom i relation till materian. Plats kan däremot vara en specifikt rumslig egenskap, vilken dimension ju är verklig på vår medvetandenivå.

I viss mån kan vi hålla med Sven Hesselgrens referent och kanske käpphäst Martin Spengler, som i sitt opus Västerlandets undergång (1996) hävdar att rummet tillhör dödsriket och materian det levandes rike. Tiden tillhör föremålen men rummet saknar tidsaspekten.50 Behöver dock detta innebära Spenglers slutsats med nödvändighet att rummet är lika med död? Rummet är ju ändå en förutsättning för materians form- och tidsförändring. Bör vi inte istället se rummet som ett slags aktivitetsarena? Utan rum, ingen aktivitet! Också inom materia är den funktionen giltig, i atomernas och molekylernas värld, även om singulariteterna där tycks vara betydligt mer bundna än i makrokosmos.

Om nu människans mål är just aktivitet, och rummet är ett nödvändigt forum för mänsklig aktivitet, så bör vi kanske fråga oss, om det möjligen kan finnas särskilda relationer mellan olika mänskliga aktiviteter och speciella slags rum? Passar varje typ av avgränsat rum för varje sorts mänsklig aktivitet? Går vilken rumsstorlek som helst an för vilken specifik mänsklig aktivitet som helst? Spelar rummets proportioner över huvud taget någon roll för det slags aktivitet, som är ämnad att där försiggå? Ja, det kan vi ganska omedelbart konstatera att vi generellt anser - en hörsal och ett badrum kräver olika rumsutformningar; en curlinghall och ett trapphus likaså, för att greppa några förbiflygande associationer i flykten.

Antalet verksamma människor är tydligtvis vidare en faktor som styr rumsutformningen, närmare bestämt proportionellt korrelerad till storleken på rummet. Arten av verksamhet är givetvis en annan faktor, enligt förra stycket. Rummets utformning kan understödja viss verksamhet - liksom motverka. Dessutom kan ett rum påbjuda och förstärka en speciell sinnesstämning, eller alternativt förminska känslor (vilket Hesselgren på ett utmärkt sätt har med ord illustrerar ovan). Konstruktiva, tekniska och hygieniska krav kan slutligen sätta sin prägel på ett rums karaktär.51

VI HAR DRIVIT TESEN, att något som vi benämnt platskänsla existerar. Det är nu på sin plats att motivera denna uppfattning och söka leda den om möjligt i bevis alternativt vederlägga den.

För att närma oss en föreställning om fenomenet kan vi erinra oss att vi har rört oss med några olika begrepp omkring rumsupplevelsen, som "Sz 3", "förnuft och känsla i förening", "jag-drift", "harmoni", "förklarad och känsloaccepterad miljö", "tomt rum". Frågan är nu vilket eventuellt samband som kan finnas mellan upplevelse av rum respektive plats.

Som en arbetshypotes skulle vi kunna framkasta, att ett rum äger platskaraktär i sig; att befinna sig någonstans i rymden såväl som att vara i ett fysiskt rum innebär även att befinna sig på en viss plats. Platsen är rummets kanske mest grundläggande och bundna kriterium, möjligen främst för att den kan definieras matematiskt. Platsen behöver dock inte alltid uppfattas som partikulär - platsen som utmärker den specifika lokalen kan ibland kännas konstant, oberoende av var vi befinner oss i rummet (rummet blir - på grund av dess avgränsning - en plats i sig).

Men vissa punkter i en mera utsträckt plats kan samtidigt utgöra unika platser; detta kan man uppleva under en vandring på exempelvis en stor hed, till synes enahanda, men ofta rik på oväntade upplevelser av speciella platser i den lilla skalan. En intressant fråga är om vi i sådana sammanhang genetiskt återknyter till arketypiska platsbegrepp, eller om platsupplevelsen kan vara i princip oändlig i variation och fullständigt särskild.52

Vi har varit inne på att just känsloingrediensen i "platskänsla" skulle kunna uppstå som resultat av en växelverkan mellan förnuft och känsla. Vi har även - och detta i samförstånd med Sven Hesselgrens "perceptions-karta" —> - försökt oss på en analys av den interaktiva kognitionsprocess som skulle kunna äga rum mellan förnuft och känsla. Vi kan sammanfatta en sådan på följande vis. Perception sker, vilket leder till en föreställning om fenomenet. Tanken reflekterar, och lyssnar till känslan. Denna signalerar i regel oro, av svagare eller starkare slag. Tanken, förnuftet, talar känslan till sans, vilken sublimerar oron till en valör av grundkänslor.

"Sz 3" hänsyftar på en av Szondi-affekterna. Dessa har vi angivit till fyra olika, med var sin aktiv och passiv form. Affekterna uppstår ur allmänna behov, och behöver få sina kontinuerliga utlopp eller tillfredsställelser. "Sz 3" betecknar behovet av harmoni mellan förnuft och känsla, vilken harmoni kan förmodas kunna uppnås inom det neutrala jaget. För att inre harmoni ska infinna sig, behöver jaget kunna acceptera den yttre miljön med sitt förnuft och sin känsla. "Förklarad och känsloaccepterad miljö" bör föreligga, således.

Vi inser att ett tomt rum utan markerade avgränsningar inte innehåller några för jagets förnuft och känsla störande komponenter, som kan rubba harmonin. Men vi har även refererat till det klassiska perceptionspsykologiska experiment, där man eliminerat alla slags stimuli så långt det varit praktiskt möjligt. Försökspersonen har då drabbats av hallucinationer. Ett rum bör av detta skäl åtminstone vara stimulerande - just en "förklarad och känsloaccepterad miljö".

Vad som kan vara relevant i sammanhanget är att rummet som holitet, som gestalt, i sig bör tilltala en Sz 3-sinnad individ. Ett sådant temperament är ju holitets-inriktat, och en upplevbar rumsbildning utgör ju rimligen i just den aktuella miljön den högsta därmed mest pregnanta holiteten. Rummet är således i sig den ideala miljön för ett harmoni-sökande sinnelag.

En disciplin som har nått mycket långt i strävan att åstadkomma harmoni i rumsupplevelsen är feng Shui. Denna skola är emellertid inte en strikt vetenskap, utan mera metafysisk till sin karaktär, anser åtminstone ofta vi västerlänningar. Något vetenskapligare framstår kanske då Sven Hesselgrens forskning, som funnit en väl uttryckt definition av förnuftsdelen i harmonivektorn (Hesselgren, 1977, s. 18f):

Vid psykologiska experiment har man funnit att helt vanliga människor alltid är känsliga för två saker när de upplever sin omgivning: enhetlighet och omväxling.

Omväxling eller komplexitet, för att starta med det senare, är motsatsen till enformighet eller monotoni. En ytterligt låg grad av komplexitet, dvs. höggradig monotoni, är sövande och kan vara direkt farlig. ... Vi kan alltså konstatera att för att trivas måste det till en ganska hög grad av komplexitet i omgivningen. ...

Enhetlighet eller helhet, det andra begreppet, är något som kan vara fristående från komplexiteten. Helhet finner vi när verkets (stadens, tavlans, musikstyckets) olika delar tycks sammanhänga och bilda ett helt. Motsatsen, splittring, är resultatet av disparata elements sammanförande. Det är ytterligt svårt, i det närmaste ogörligt, att beskriva hur helhet kan åstadkommas. Att skapa helhet tillhör konstnärens (arkitektens, kompositörens) intuition och träning. Men att upptäcka helhet och splittring, det kan vem som helst, ehuru det ofta sker omedvetet. Höggradig helhet är i allmänhet att föredra framför splittring, men den måste kombineras med tämligen höggradig komplexitet. Om man bygger ett stort bostadsområde med alldeles likadana hus, blir helheten påtaglig, men så blir också monotonin. Ett modernt villaområde med individuellt byggda hus kan uppvisa stor komplexitet men uppvisar tyvärr samtidigt i allmänhet stor oenhetlighet. Närmare den ideala kombinationen kom de gamla småstäder vi så mycket beundrar, där det ena huset inte är det andra likt, men där bebyggelsen trots detta visar en utomordentlig helhet. Det torde vara denna variationsrikedom inom helhetens ram som vi så högt skattar.

Vi kan tolka Hesselgrens två nyckelord på följande sätt. "Komplexitet", eller "omväxling" har som grund en tillräcklig mängd stimuli. "Enhetlighet" eller "helhet" är annorlunda uttryckt "begriplighet", kanske "upplevbar relation mellan delarna". Om det finns något att uppleva i en miljö, och detta samtidigt är begripligt ur en eller annan samfälld synvinkel, föreligger möjlighet till förnuftets acceptans.

Men med mångfald och gestalt följer inte känsloharmoni med automatik. Därtill krävs ytterligare precisering. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att vi i de följande styckena förrädiskt riskerar att glida över i Sz 1a-sektorn, vilket är en städsevarande fallgrop, ty skillnaden mellan Sz 1a - kontemplation - och Sz 3 - meditation - är ju hårfin.

För att känslans harmoni skall uppstå, fordras att förnuftet kan stilla känslans oro. Förnuftet måste kunna övertyga känslan om, att miljön är ur alla aspekter bra. Är den bra, då finns förutsättningar för ideal platskänsla. Vilka referenser använder sig då jaget av vid en värdering av en plats för att konstatera om den är bra, dvs. kan äga en ideal platskänsla?

Först och främst behöver konstateras huruvida platsen är farlig eller inte, således om den är sund och hälsosam. Därefter om den uttrycker, vad jag vill att den ska uttrycka. Vad vill jaget, att en plats skall uttrycka? Ja, här uppstår en växelverkan mellan platsens faktiska egenskaper så som jag uppfattar dem, och mina egna förväntningar av och inför platsen. Uttrycket kan ses som en skillnad mellan förväntan och konstaterande; - positivt, om förväntan uppfylls gott och väl, och negativt, om förväntningarna inte uppfylls.

Vad är nu förväntan? Kan sådan inte emanera ur praktiskt taget vad som helst? Jo, men enligt Sz-systemet (alltså från drift-jaget) ur fyra vektorer. Låt oss repetera de fyra Sz-dimensionerna! Den, som betraktar tillvaron utifrån perspektivet Sz 1, interaktionsvektorn, förväntar sig föremål för sin tillfredsställelse. Den som åskådar enligt Sz 2, överraskningsvektorn, förväntar sig oväntade upplevelser för att häpnad skall uppstå, därmed tillfredsställelse. Den som lever i Sz 4, utmed den sociala vektorn, förväntar sig medmänniskor för kommunikativ kontakt; intet mindre tillfredsställer denne.

Att vara i Sz 3, slutligen - den som Szondi benämner jag-vektorn, antydande att det här är frågan om att "komma till sans", komma till ro med sig själv, uppleva kontakt med sitt inre, därmed sökande ett slags sanning (sanning för en själv) - innebär förväntan, liksom i de andra Sz-vektorerna, av en för ändamålet lämpad miljö, en omramning, en kontext, vilken här är rummet, som är egenskapslöst. Och det är väl så man kan karaktärisera Sz 3-mentaliteten: den begär intet yttre, ty allt yttre stör.

Att komma i harmoni med sig själv, sitt inre, innebär för förnuftet att lyssna till känslan. Känslan skapar oro (det är det enda den kan). Känslan skapar oro för att förnuftet oroar den med en föreställning om ett stycke verklighet. Om förnuftet accepterar det aktuella stycket verklighet, så gör känslan det till slut, efter en växelverkande kommunikation. Men för att förnuftet skall acceptera sin föreställning, får inte känslan komma med invändningar. Om så sker, måste förnuftet återigen kunna lugna känslan med empirisk kunskap. Detta är den sanna växelverkan. Förnuftet får inte vid något tillfälle försöka lura, förföra eller förbigå känslan; det kan i och för sig vara en strategi; det går ju att leva med en livslögn; men insikt om det ideala rummet uppnår vi inte då. Växelverkan måste bygga på absolut sanning. Om harmoni slutligen kan uppnås, framträder den ideala platskänslan.

Ideal platskänsla finns metafysiskt att finna på de platser, där man känner att man kan vara. Det är ett slags identifikation med en plats, där jag tillåts få vara den, jag i sanning är, att där tillämpa de egenskaper, jag i sanning äger. Därmed kan man säga, att det finns en ideal plats för var och en av de fyra Szondi-sektorerna.

Men för att förstå och kunna leva sig in i den känslan, det speciella behovet av den specifika känslan av rummet i sig, måste man vara försatt i Sz 3-sinnesstämning. Det kan samtidigt innebära upplevelsen av att man utsätter sig för en skyddslös verklighet, man exponerar all sin sårbarhet med risken att förgöras. Därtill krävs ett mod och en styrka, som nödvändiggör frigörelse från beroende av de andra Sz-sektorerna.

Sven Hesselgren talar i sammanhanget om individens "inner set", och kan då enligt vår tolkning avse Sz-sektor. Han säger exempelvis, så som tidigare refererats från avhandlingens sida 341:

Vilka emotioner dessa betydelser väcka är delvis beroende av huruvida rumskaraktären överensstämmer med den attityd som subjektet i enlighet med sitt tillfälliga inner set strävar att inta eller inte. Antag, för att lämna ett exempel, att en människa vistas i ett slutet rum som strävar att framkalla en passiv kontemplation, medan hon önskar att vara aktivt verksam, aktivt aggressiv.

Vad Hesselgren i fortsättningen av citatet vill framhålla, är att en individ, stämd i Sz 1b (agressiv), icke kan finna harmoni i ett Sz 1a-rum (kontemplativt främjande). Och detta borde förvisso äga sin giltighet. För att finna - och bejaka - en viss platskaraktär, måste samstämmighet råda mellan mitt "inner set" och platsens ande. Och varje Sz-vektor kan som sagt givetvis i och för sig tänkas äga sin egen ideala rumsutformning. Hesselgren framhåller exempelvis på sidan 339 i sin avhandling den positiva betydelsen av mönstrade tapeter i ett rum - underförstått för den individ, vars "inner set" vill ha någonting att titta på, alltså ett föremålsinriktat inner set.

Vår tes är nu att det sant rumsliga rummet bör vara stämt i Sz 3, således avpassat för det "inner set" som söker sann harmoni mellan förnuft och känsla. Kanske ligger yogins strävan i samklang med det sökandet. Så: hur ser i så fall det ideala rum ut, som understödjer meditation?

Jag vill i sammanhanget återknyta till och förtydliga den distinktion som jag tidigare gjort mellan Hesselgrens "kontemplation" och vårt nyfunna begrepp "meditation". Jag menar alltså att kontemplation är föremålsorienterat med andra ord Sz 1, närmare bestämt den passiva formen Sz 1a. Meditation är däremot en själslig aktivitet som riktar sig inåt själen själv; dess mål är egentligen inre harmoni, jämvikt mellan förnuft och känsla.53

Ett idealt Sz 3-rum understödjer individens sökande efter balans mellan förnuft och känsla. En individ, som inträder i ett rum, vilket förmår individens inner set att orientera sig mera åt ett harmoniskt sinnestillstånd, i vars förlängning balans råder mellan förnuft och känsla, och bejakar de vibrationerna, kan spontant anse, att rummet äger ideal platskänsla.

På så sätt är "ideal platskänsla" egentligen det samma som "meditativ stämning". Och, som sagt, hur ser det ideala rum ut, som understödjer meditation? Det ligger återigen nära till hands att gå i den fällan, att tänka sig det bästa meditativa rummet som egenskapslöst. Men vi, och också Hesselgren, har redan funnit att varje sund (och givetvis även osund) miljö måste avge tillräckligt med stimuli för att vi ska kunna uppleva välbefinnande (alternativt icke-välbefinnande).

Vårt tidigare resonemang står sig därvidlag, att rum perceptionsmässigt måste äga (och alltid äger) upplevbar form, med andra ord avgränsning. En avgränsning gör formen definierbar - till storlek, längd, bredd, höjd osv. Men vi kan även och parallellt i vissa fall uppleva rumsformen som gestalt. Detta är möjligt, om där föreligger en upplevbar relation mellan avgränsningens komponenter.

Om vi sålunda finner det viktigt för våra sinnen att kunna uppleva rummets avgränsningar, bör dessa kanske ändå så långt möjligt - om de går att påverka - vara immateriella till sin karaktär? Textur, ornamentik, hög kontrast mellan ljus och skugga, och kulörthet, befrämjar ju nämligen upplevelsen av materialitet, och borde av den anledningen undvikas, eftersom det materiella utgör del av helheten som just genom sin särskildhet pockar på vår uppmärksamhet och på så vis stör uppmärksamheten på helheten, vilkensamma ju är rummets signum nummer ett.

En intressant invändning mot det resonemanget redovisar A. E. Brinckmann i Platz und Monument (1908). Redan titeln på boken uttrycker Brinckmanns tes, att ett monument på en plats kan ha den viktiga funktionen att definiera platsen. Detta kan vi acceptera, förutsatt monumentet, som ju är ett objekt, har en relation till platsen, vilken då gör det till en del av den totala gestalten, genom att plats och monument framhäver och förtydligar varandra till en integrerad helhet.

På samma sätt som omotiverad materia kan störa rumsupplevelsen, är ett rum, som väcker nyfikenhet om "vad göms bak hörnet" generellt sett belastande för den meditativa sinnesstämningen, då en sådan utformning ansluter sig till Sz 2-vektorn och förleder individen till uppmärksamhet på den sektorn, vilket kan vara nog så relevant i andra sammanhang men inte då det gäller rummet specifikt, om en sådan infallsvinkel inte skulle gynna rummets karaktär, vilket i och för sig kan vara önskvärt i många speciella fall.

Slutligen bör ett idealt meditativt rum verka avväpnande för sociala ansatser. Ty om det gäller för en individ, eller flera, att söka kontakt med sitt inre, fungerar all social aktivitet som störningsmoment, hur värdefull en social miljö än kan vara i vanliga fall.

Vad vi nu kanske börjar inse allt tydligare är, att ingen av de fyra Sz-miljöerna renodlat ensam kan duga som fullvärdig mänsklig miljö. Vad som vi tänker oss vara viktigt för att åstadkomma fullgott kvalitativ arkitektur bör då mera vara att finna en syntes mellan eller en addition av samtliga fyra miljötyperna. Där finns förvisso motsägelser och motsättningar! Men i strävan att uppfylla detta mål ligger förmodligen den stora utmaningen för arkitekten.

• something old
• something new
• something borrowed
• something blue

eller, med tillrättalagd ordning för vårt ändamål:

• something borrowed - Sz 1
• something new - Sz 2
• something blue - Sz 3
• something old - Sz 4

Det jag vill framhålla är att jag tror att just Sz 3-sektorn är särskilt försummad i dagens och även historiens miljöutformning. Jag inbillar mig samtidigt, att en integrering av denna aspekt i arkitekturen skulle kunna bidra till en ökning av den individuella människans välbefinnande, eller åtminstone verka i den riktningen.

Upplevelse av arkitektur korrelerad till platsens ande

Jag har tidigare refererat till Linn et al. (1998, s. 93) i deras utredning av begreppen nomotetisk och idiografisk, där de hävdar att Norberg-Schulz' rekommendation "att lyssna till platsen" innebär en extremt idiografisk kunskapssyn. De menar samtidigt att "byggande på jungfrulig mark" ligger närmare det nomotetiska hållet.

Om vi i föregående avsnitt har försökt definiera platsegenskaper som kunde tänkas satisfiera intersubjekt (av olika temperament) utifrån deras egoistiska eller inre perspektiv, kan Norberg-Schulz' rekommendation få oss att se platsen så att säga som den är och jämföra en viss arkitekturartefakt, infogad däri, med platsens egenskaper och förutsättningar.

Om vi i föregående avsnitt ville se "platskänsla" som en känsla vilken en viss plats kunde ge upphov till hos ett subjekt, kan vi nu istället studera platsbegreppet ur ett förnuftsperspektiv, där en arkitekturartefakt görs till föremål för en bedömning av "platskänsla" relaterat till det platssammanhang den befinner sig i. - Vad är således ett relevant omdöme om en artefaktisk platskänsla?

Jag har här för avsikt att endast föra ett översiktligt resonemang om de faktorer som kan tänkas ha betydelse för hur vi upplever arkitektur ur en platskorrelerad aspekt. Någon uttömmande systematik gör jag inte på detta stadium anspråk på att försöka åstadkomma. Först och främst vill jag se till de grundläggande hänsynstagandena till en plats förutsättningar. Som exempel på en arkitekturartefakt kan vi ta en byggnad.

En byggnad som skall placeras på en plats bör utformas med hänsyn till väderstreck.

En byggnad som skall placeras på en plats bör utformas med hänsyn till topografi.

En byggnad som skall placeras på en plats bör utformas med hänsyn till specifikt rådande klimat- och väderleksförhållanden.

En byggnad som skall placeras på en plats bör utformas med hänsyn till befintlig miljö, naturlig såväl som artificiell, beträffande fysisk relation; skala; formuttryck.

Dessa är väl i huvudsak de platsunika variabler, som arkitekturutformning kan ta hänsyn till, och om följdaktligen en god anpassning åstadkoms till variablerna, kan hypotetiskt intersubjektet komma att ge den arkitektoniska platskänslan ett gott omdöme.

Nu bör vi emellertid inse, att vissa av dessa variabler i sig går att förändra. En plats topografi, exempelvis, är möjlig att tillrättalägga för ändamålet. På så sätt kan en platskänsla påverkas artificiellt. Le Corbusiers begrepp "mur neutralisant" innebar att göra byggnadskonstruktionen oberoende av klimatet. Någon anpassning till en plats klimatförhållanden behöver i enlighet därmed inte heller göras.

Däremot kan det vara svårare att bortse från väderstrecksvariabeln, om man inte helt enkelt vill trotsa den. Att bortse från de lokala väderleksförhållandena kan likaledes vara svårt, i synnerhet nederbördsfaktorn.

Resonemanget kan räcka för att få oss att inse att en "platskänsla" inte nödvändigtvis behöver diktera arkitekturutformningen alltför långt. Åtminstone inte om man ser det ur ett förnuftsperspektiv. Det viktiga är, som vi tidigare, också med Hesselgren, har diskuterat, att delarna är i harmoni med varandra. Dock kan väl ibland även en viss disharmoni kännas vitaliserande; allting beror til syvende og sidst på hur det utformas.

FÖRUTOM MÖJLIGHETEN att se det rumsliga genom Sz-perspektivet, finns möjlighet att betrakta det ur ett Gardner-perspektiv. Kognitionsforskaren Howard Gardner har särskiljt den spatiala "intelligensen" från bl.a. den sociala, den språkliga, matematiska, musikaliska, kinestetiska m.fl. (Gardner, 1998). Och vi, vi har redan diskuterat hur de två hjärnhalvorna enligt nuvarande allmänna uppfattning tycks fungera. Vi har beskrivit karaktäristiken av dem så, att den vänstra hjärnhalvan söker analys, medan den högra mera söker syntes. Med andra ord: fragmentering, särskiljande; kontra samband, helhetssökande. Vi sade tidigare: atomistiskt synsätt versus holistiskt.

Samma allmänna uppfattning tillskriver med andra ord den högra hjärnhalvan spatialt tänkande. Spatial upplevelse hänger ihop med helhetsuppfattning. Rum är helhet, till skillnad från föremål, vilka visserligen äger helhet inom sig och i sin avgränsning, men dock är solitärer. Att uppleva rum kräver helhetsuppfattningsförmåga, något som visserligen gestaltupplevelsen av föremål också gör, men rumsupplevelsen är ändock annorlunda. Medan helhetsupplevelsen av föremålet lockar till detaljseende och analys, inbjuder rumsupplevelsen till orientering i rummet.

Nu anser vi väl spontant att alla människor torde äga orienteringsförmåga, liksom vi alla lär ha förmågan att kunna analysera, sönderdela, finna beståndsdelar; och vi har behov av båda. Gardner tycks emellertid vilja utgå från tesen att spatialitet är en talang, på samma sätt som musikalitet, verbalitet etc. kan vara talanger. Sålunda skulle enligt Gardner vissa människor ha större fallenhet för rumslig orientering än andra.

Om vi lyssnar vidare till "den gängse uppfattningen" rörande de båda hjärnhalvornas skilda åskådningsfunktioner, så anses den vänstra hjärnhalvans aktivitet generellt dominant. Således tas för givet, att människans tänkande som regel är av språklig natur, att vi tänker medelst vårt verbala modersmål. Så kan det nog vara för de flesta, men för en del individer skulle ändå ett annat tänkande, ett spatialt, kunna ligga närmare till hands.

Forskningen medger faktiskt också detta, att den högra hjärnhalvan kan "vara dominant" för en del individer. Konstnärlighet, kreativitet, med flera ur ett samhälleligt perspektiv men givetvis även ur ett individuellt egoistiskt perspektiv positiva egenskaper, tillskrivs den högra hjärnhalvans karaktärer, förutom i regel vänsterhänthet.54

Det må vara hur det vill med den senare saken, ambivalens kan vara mera signifikant, men konsekvensen tycks bli, mot bakgrund av vad vi har framfört, att rumslighet upplevs bäst och förnämligast med höger hjärnhalva. Rum skall således helst inte analyseras - rum bör helhetsupplevas. Detta säger även Spengler (a.a., s. 199f). Redan här märker vi att Hesselgren - och även vi - i så fall gör fel i att försöka analysera rummet - i storlek, utsträckning osv.

Vi kan emellertid i viss måtto försvara Hesselgren därvidlag, att en arkitekt kan ha nytta av rumsanalys, men en upplevare icke. På motsvarande sätt kan en ornamentdesigner ta stöd av rent geometriska formler i sitt konstruerande av ornament, men sådan kunskap tjänar ingenting till åt en ornamentkonsument. Hesselgren har också i viss mån varit inne på denna tankegång. Han säger på sidan 269 i Om arkitektur:

Jag tror det är nödvändigt att lära människor i gemen att observera sina sinnesupplevelser och framförallt deras känsloladdningar; men är det rätt att tvinga dem att göra så djupgående analyser av sinnesupplevelserna som dem jag gjort i denna bok? Jag vet av egen erfarenhet att detta är en påkostande uppgift som arkitekten - yrkesmannen - måste ta på sig, men skall man möjligen låta hela denna process utspela sig i det undermedvetna hos lekmannen, som 'bara' skall tränas i att iaktta sina känsloreaktioner, t ex med hjälp av Plutchiks primäremotioner?

C. A. Ehrensvärd fann som en estetisk sanning den, att konsten rymmer en hemlighet i att vara en dekorerad stomme. Dekoren kan härvidlag jämföras med poesi, medan stommen fotar sig på matematik, filosofi och sanning, resonerade Ehrensvärd.

GAN, Gösta Adrian-Nilsson, författade sin smått klassiska Den gudomliga geometrien (idem, 1984) med liknande utgångspunkter. Dock inriktade han sig på att försvara det rätta mera än det sanna, vilket senare begrepp däremot framstod som det främsta för Ehrensvärd.

Hur skulle man då ändå kunna beskriva en rumsupplevelse i ord, eller analysera den matematiskt etc.? Vi sätter just här fingret på problematiken - det går alldeles utmärkt att analysera ett rum, men att fånga dess upplevelse i ett annat medium än dess eget tycks vara alldeles omöjligt. Elias Cornell har sagt - lite kryptiskt: "Konsten är vårt sätt att inför varandra meddela våra känslor och sentiment. Utöver konsten äger vi knappast något fullödigt sådant medel." (Cornell, 1966, s. 37). Där involverade han förmodligen - medvetet eller (troligen) omedvetet - även känslor inom den spatiala sfären. Finns sådana känslor? Ja, det är ju just dessa vi är på jakt efter. Men hur är dessa eventuella känslor i så fall närmare beskaffade?

Jag har nyligen på min dator lagt in som "skrivbordsunderlägg" ett fjällmotiv av Helmer Osslund. Varje gång jag ser denna bild skänker den mig mening och glädje, av ett svårdefinierat slag. Spatial känsla? Kanske ändå inte, utan mera: återerinrad betydelse. - På väggen i mitt arbetsrum hänger en reproduktion av Monet, föreställande en gångväg genom grönska till ett hus. Bildens betraktande ger upphov till en mycket närvarande rumskänsla, en förtydligad tredimensionell verklighet, även den av ett svårdefinierat slag, som väcker en alldeles särskild medvetenhetskänsla till liv. Spatial känsla? Nja - kanske snarare förväntan, föreställd betydelse.

Förutom de bildande konsterna, till vilka ju även arkitekturen hör, tror jag som jag förut har varit inne på, att viss litteratur kan förmå väcka förment spatial känsla hos läsaren. Kanske är skaldekonsten ett ännu starkare medium än prosan i detta avseende. Vissa slag av musikgenrer förmedlar onekligen rymd och rumslig känsla. Och nu börjar vi eventuellt närma oss något slags sanning. Frågan är om inte också och i synnerhet geometrien som konstart kan vara en befordrare för de sanna spatiala känslornas väckande?

Vi har tidigare ansett att grundkänslorna skulle vara förbehållna den paroxysmala Szondi-sektorn, således Sz 2. För att en grundkänsla skulle uppkomma, krävdes ett häpnadsväckande fenomen. En rumsupplevelse är väl näppeligen häpnadsväckande? Nej, inte en rumsupplevelse i sig, så som vi anspelar på, men vi kan inte förneka, att viss rumsupplevelse i sig ändå kan ge upphov till emotioner. Så rumsstorleken: ett för litet rum kan framkalla klaustrofobiska känslor, och ett för stort rum agorafobiska. Ett mycket högt och samtidigt smalt rum kan ge känslor av vanmakt; ett mycket djupt och smalt rum kanske uppväcker en trötthetskänsla eller likaså en vanmaktskänsla. Vi har tidigare förklarat dessa känslor med beskaffenheten hos materia.

Men för att försöka skissera det för människan ideala rummet kan vi minnas att vi tidigare sammanförde rumsupplevelse med individkaraktären Sz 3, där vi fann syntesen mellan känsla och förnuft särskilt signifikant. -Man upplever skönhet, då man känner och begriper allt, antog nämnde Ehrensvärd (Ohlin, 1993a, s.54).

Känslan av det rena förnuftet, skulle Kant kanske ha tänkt sig, och samtidigt givit detta rena förnuft kritik. Finns egentligen någon förnuftsrelaterad känsla? är den fråga som för oss här kan vara särskilt angelägen att söka svar på. Svaret är tämligen enkelt, om vi med känsla avser sublimerad oro. Ett rent förnuft som förmår övertyga känslan om frihet från hot eller obehag, eliminerar oron och därmed känslan.

Upplevelsen av eliminerad oro kan vara tillfredsställande i sig, en känsla av befrielse. En erfarelse av mättnad kan då infinna sig. Men för somliga individer kan pendeln istället svänga över i en glädje vilken, om oron ändå skulle finnas kvar, kan övergå i extas, stundom hysteri eller förtvivlan.

En mera normalt sublimerad oro i en rumslig situation kan emellertid möjligen benämnas trivselkänsla alternativt trygghetskänsla. Det skulle kunna vara den meta-sanna rumskänslan eller platskänslan i sin kvasi-ideala form, vilket Sven Hesselgren kanske tänkt sig, i och med att han säger att Küller benämner Osgoods estetiska värderingsfaktor för "trivselfaktor" (Hesselgren, 1977, ss. 26 och 173). Men vi måste samtidigt inse, att vi här är snubblande nära Sz 1-sektorn. Küller hänför ju också - som det verkar - "trivselkänsla" till denna sektor.

Men en pseudo-ideal rums- och platskänsla kan även vara den, som förmår individen att känna sig hedrad, upplyft, accepterad, befrämjad. Då talar vi om en ideal human-miljö, om en sådan nu finns i verkligheten; kanske kan den ändå ha varit ett mål för vissa former av den klassicistiska arkitekturen. "Högtidsfaktor" skulle man också kunna kalla den.

Vad vi menar med Sz 3 särskilt är att den är det rena och sig välbefinnande förnuftets speciella sektor. Det rena förnuftet beträffande det bra rummet eliminerar oron, och känsloyttringarna reduceras till i idealfallet noll. I det ideala förnuftsiakttagandet odlas ett holistiskt medvetande, i vilket vi skådar samband mellan enskildheter i enhetlighet, i motsats till splittring.

Det människoformade rummet

Paleoantropologin har väl egentligen inte funnit något riktigt övertygande svar på om människan har uppstått ur någon entydig ursprunglig levnadsmiljö, vars rumsliga egenskaper skulle ha kunnat prägla oss på något genetiskt sätt. Vi vet inte om urmänniskan har varit trädlevande. Var hon skogs- eller savannvarelse? Vissa teoretiker placerar henne i strandkanten, som halvt vattenlevande till hälften landvarelse. Andra, som Sven Hesselgren på något ställe, vill se skogsbrynet som människans naturliga miljö.

Vi vet dock vissa saker med säkerhet: människan har sedan åtminstone 40 tusen år spritt sig över hela jorden förutom antarktis, och tagit praktiskt taget varje möjlig miljö i besittning.55 Människan är och har varit samlare, jägare, fiskare, boskapsskötare, trädgårdsodlare, spannmålsodlare, skogsbrukare, naturtämjare, upptäcktsresande, handelsresande, hantverkare, stadsplanerare och stadsinvånare. För alla dessa roller har hon haft nytta av olika färdigheter men kanske allra mest av sitt spatiala sinnelag.56

I samtliga dessa roller är människan betjänt av egenskaper som uppfinningsrikedom, läraktighet och minne. Endast i rollen som domesticerad stadsinvånare kan hon möjligen klara sig utan åtminstone egenskapen uppfinningsrikedom. Däremot kan hon i staden kanske ha mera nytta av färdigheter som social, språklig och ibland matematisk förmåga, vilka egenskaper i så fall skulle kunna tänkas vara något nyare än de andra nämnda - förutsatt givetvis stadslevandet är en någorlunda ny företeelse. Det kunde ju vara om inte annat teoretiskt tänkbart att faktiskt staden - eller byn - vore något slags urhem för människan, som komplement då förmodligen till den givande naturen utanför.

Med hydd- eller husbyggandet började människans formande av rum (omslutenhet). Urhyddan anses utvecklad ur först en samling individer kring en lägereld, vidare från enklare skärmar bakom de församlades ryggar, till väggar och tak, omslutande det hela förutom kanske ett vindöga i takets mitt för röken att ta sig ut igenom.57

Integrerat med utvecklingen av rummet följer således i regel fokuseringen på en rumsmitt (härden). Däri kan möjligen ligga något arketypiskt. Det omslutande rummet skulle kräva ett origo för att mening skall uppstå. Redan moderlivet innebär ju en liknande situation, där fostret liksom tillväxer omkring navelsträngen. -- Navelsträngen respektive härden blir på något sätt anledningar till att befinna sig i dessa respektive rum.

Fortfarande är en sådan struktur i hemmiljö vanlig och ideal i den orientaliska världen, i den hustyp, som stundom benämns casa corte, där rummet vänder sig helt och hållet inåt, och fokuserar på sin mitt. Den bör även ha utgjort en typ i den tidiga staden, eventuellt utvecklad ur liwan-enheten som absoluta urtyp (Abarkan, 1995, s. 241ff), sannolikt besläktad med den nordiska parstugan (min reflexion).

Den yttre miljön då? Denna har som en länk mellan de privata enheterna och det, staden eller byn har byggts upp omkring, trånga och labyrintartade, ofta organiskt framvuxna mellanrum, gator och gränder. Dessa har förmodligen oftast inte planerats fram, de har inte varit anledningen till bebyggelsen, men vissa stråk kan uppvisa radiella tendenser så att de åt ena hållet leder ut ur staden, och åt andra hållet in mot stadens kärna, dess fokus, som kan ha varit en brunn, en källa, ett vattendrag, en samlingsplats, en handelsplats, ett torg. En stad kan även befinnas vara situerad vid en hamn, en strand eller en flod, men i dessa situationer finner man ofta ändå ett centrum intill eller ett stycke in i staden.

Vad vi vill belysa med detta resonemang är, att människans ursprungliga artificiella rumslighet troligen kan ha varit fokuserad kring ett centrum, en mittpunkt. Mittpunkten utgör då i regel strukturens embryo, dess anledning, en kärna kring vilket de rumsliga sammanhangen genom de arkitektoniska byggts upp.

Något av platsens själ finner vi kanske i dessa noder, förevändningarna för platsers verkliga eller inbillade uppkomst. Altaret kan i vissa sammanhang ses som en idealiserad symbol och representant för en plats origo (även om såväl offeraltare utanför helgedomar som interiöra altare kan ses sidoordnade eller vägganslutna; dopfunten gärna sidoordnad likaså). Källan jämte dess artificiella avbilder bör höra till de allra äldsta samlingspunkterna. Matbordet kanske. Lägerelden är redan nämnd. Cirkusarenan utgör en ideal rumsmitt, med en föregångare eller eftertagare i amfiteatern, vilken emellertid kan vara halvcirkelformad.

Således finner vi u-formen eller hästskoformen med fokus vid eller utanför den öppna sidan också som beprövad. Denna rumsform idealiseras av Hesselgren, enligt citat ovan. Bilen skulle med lite god vilja kunna sägas ansluta till u-formens princip. Så även tv-rummet, varhelst tv:n må vara placerad. För övrigt kan antikens templum in antis utgöra en det u-formade rummets urgestalt, besläktad med nyss nämnda liwan-typ.

Det helt öppna rummet konstaterar vi vara inverterat i förhållande till ur-rummet. Det är extrovert istället för introvert. Vilka effekter får upplevelsen av ett sådant rum på vårt sinnelag? Där saknas ännu rumsforskning. Symboliskt eller bildligt ansluter sig det öppna rummet till renässansens ideal. Formalt nådde det sin slutpunkt först med Mies van der Rohes glashus, men den metafysiska formen fann sig förverkligad redan under 15- och 1600-talen genom det sig åt alla fyra väderstreck öppnande rummet i bl.a. Palladios Villa Rotonda utanför Vicenza, Pieter Posts Huis ten Bosch vid Haag, och Willem Boys och Johan III:s lustslott vid Kungsör.

Det omslutande såväl som det öppna rummet äger en dubbel upplevelsedimension. Å ena sidan kan rumsligheten som vi nyss har diskuterat upplevas med en dragningskraft åt ett kraftcentrum, ett fokus, en mitt. Å den andra sidan är det möjligt att uppleva oss själva som befintliga mitt i rummet, blottställda, skyddslösa (eller å andra sidan starka, självständiga). I en sådan situation förstärker givetvis det öppna rummet ytterligare osäkerhetskänslan (alternativt: frihetskänslan). I all upplevelse av större rum finns förvisso denna potentiella obehagskänsla (frihetskänsla), vilken dock inte behöver med nödvändighet eskalera till agorafobi ( / storhetsidéer).

Kanske finner vi i samma analys en förklaring till de italienska piazzornas generellt upplevda trevnad: arkader och uterestauranger kantar torgen. Där kan man befinna sig väl skyddad, och kan iaktta torgmitten utan att själv behöva konfronteras med den. - Men vad ska vi egentligen med sådana (tomma) torg till? Tja, om inte annat behövs de säkert för att bemöta vårt behov av tomrum i sig, åtminstone i den täta staden.

Upplevelsen av alltför omslutande instängdhet kan vara lika obehaglig som upplevelsen av den agorafobiska känslan, så det gäller att söka en balans mellan de två ytterligheterna för människans optimala välbefinnande i rummet. I mycket trånga och labyrintartade städer där man riskerar att villa bort sig kan kanske till sist en klaustrofobisk stämning infinna sig. Att i ett sådant läge finna ett torg, som samtidigt tjänar som orienteringspunkt, upplevs då gärna som en befrielse, en paus, ett luftrum för andhämtning och en orienteringspunkt för spatial kalibrering.

Varje torg har i regel en någorlunda bestämd funktion. Ett visst torg kan utgöra en förplats till någon offentlig byggnad. Ett annat torg kan finnas till för en mer eller mindre permanent eller regelbundet återkommande kommers - torghandel eller marknad. Ytterligare torgfunktioner kan bestå i samlingsplats för exercis, folksamling och möten.

Emellan varven ligger ett torg ofta tomt, och kan då upplevas som ödsligt. Mot bättre vetande vill kanske då människan, för att göra torget vänligare, möblera det. Men detta är principiellt fel. Att lära av Italien och andra sydliga länder kan då istället vara en riktigare metod, som mera kunde anammas. Sven Hesselgren påpekar dock, att vårt klimat här i norden endast några korta sommarveckor om året tillåter befolkade utomhustorg, och detta är förvisso en realitet. Stora förändringar på detta område har emellertid skett i våra svenska städer under bara det senaste decenniet.

Det allomfattande rummet

Såhär i ett slutskede vill jag beträffande varje fördjupad och filosofisk rumsanalys hänvisa till Oswald Spenglers tidigare nämnda klassiker Västerlandets undergång, som numera finns i lättillgänglig svensk översättning (1996). Spengler menar i sitt opus att rumsupplevelsen i sig, upplevelsen av det tomma rummet, själva tomheten, är kulturellt betingad och Västerlandets speciella signum. Andra kulturer skulle ha haft annorlunda rumsuppfattningar. Så betraktades enligt Spengler rummet i det gamla Egypten såsom processionsinriktat; det dikterade en riktning för människan (s.a.s. från vaggan till graven), precis som vattnet kan uppleva sin färd i Nilens förlopp från dess källor genom flodens flöde och som en slutdestination upplöst ut i det "oändliga" Medelhavet (min tolkning).

Den antika kulturen förnekade rummet, säger Spengler vidare. Cellan i det grekiska templet symboliserade instängd rymd. Med Pantheon, liksom i basilikan som byggnadstyp, också i Hagia Sofia, föddes i det klärobskyra dunklet något nytt: den fornkristna och tidigarabiska slutna rumskänslan, med grottan som förebild.58

Absolut eller relativ, nog finns den, vår kulturs enligt Spengler gemensamma rumsuppfattning. Rummet må vara oändligt eller ändligt; det hela är dock tillräckligt vidsträckt för att vi nätt och jämt ska kunna ana dess enorma utbredning. Samtidigt går det ganska lätt att, trots jordbundenheten, frammana en känsla av att vi befinner oss i denna världsrymd, en rymd som då är enkel och lättbegriplig, fullständigt sann - och som är en. Därav upplever vi kanske i stunder av yttersta klarsyn en outplånlig härhetskänsla.

Vi föds alla, när vårt medvetande vaknar, in i en rumslig härhet, som också är en enhet och en evighet; ett här, som man kan uppleva som det enda riktigt sant existerande, och vari de materiella konstellationerna framstår som mera tillfälliga och föränderliga, som en växlande mångfald men mot en oföränderlig bakgrund som är rummet.

Denna insikt borde kanske ge oss en förvissning om något allomfattande som kan vara gott, men hindrar oss på intet sätt från att vilja forma våra rum så, som vi allra helst önskar dem här på jorden, vår särskilda plats, som vi har funnit, en gång för alla.

Vi får allt tillåta oss tillfoga "det goda" för att Tegnérs eviga värden skall bli riktigt fulltaliga. Men då har vi en stabil samling begrepp som tål att jämföras med de olika system av faktorer som vi i vårt avhandlade arbete har bekantat oss med:

• det rätta
• det sköna
• det sanna
• det goda

Vi kan börja med att jämföra med Osgoods fyra faktorer, vilka Hesselgren säger sig ha byggt sitt eget system på:

• moralisk
• emotionell
• estetisk
• social

Så kan vi se på Hesselgrens egna faktorer, dem, han har sagt att han bygger upp sina semantiska ordlistor utifrån:

• värderande
• känsloladdad
• beskrivande
• betydande

Därefter vill jag infoga det system som jag själv tidigare har refererat till och som jag har hämtat från psykoanalytikern Szondi:

• interaktion
• överraskning
• helhet
• gemenskap

Slutligen kan vi som jämförelse med Szondis begrepp tillfoga Hesselgrens "själsliga behov", vilka tre jämte "basbehov" med en något om-arrangerad ordning blir som följer:

• materiella behov
• skönhet
• ärlighet
• kärlek

Föreligger nu någon synkronicitet mellan dessa fem system? För översiktlighetens och åskådlighetens skull kan vi sammanföra dem:

• det rätta - det sköna - det sanna - det goda
• moralisk - emotionell - estetisk - social
• värderande - känsloladdad - beskrivande - betydande
• interaktion - överraskning - helhet - gemenskap
• materiella behov - skönhet - ärlighet - kärlek

Utan att anse oss behöva redovisa någon ytterligare analys, kan vi godta de två första kolumnernas respektive samhörigheter. Den fjärde kolumnens fyra begrepp tycks även de höra ihop på ett integrerat sätt. Vad som däremot kan upplevas som revolutionerande är Osgoods tredje faktor, den estetiska, som helt och hållet tvingar oss att ompröva grunden för estetiken - den skulle vara sanning och helhet istället för skönhet!? Medan däremot skönhet skulle sammanhänga med den emotionella och häpnadsväckande sektorn, vilket vi visserligen nyss accepterade.59

Yrjö Hirn avhandlar i sin bok (1964, ss. 81-172) de klassiska begreppen det sköna, det sublima, det tragiska och det komiska. Dessa kan man tänka sig såsom förknippade med de fyra grundkänslorna glad, rädd, ledsen och arg (skadeglad)60, vilka vi tidigare teoretiskt förlade till den paroxysmala sektorn. Detta innebär ett stöd för vad som framträder i våra strukturer, nämligen att den så kallade skönheten äger en paroxysmal koppling.

Estetiken däremot, skulle således utgöras av ett slags idealiserat rent förnuft? Ren kognition, kan vi säga idag - tankekraft, kanske, emanerande i aha-upplevelse, vilken i så fall - trots dess karaktär av plötsligt uppdykande - icke vore paroxysmal. Alltså inte så mycket analys som syntes, utan helhetsseende istället för detaljiakttagelse, holism i motsats till atomism. Att förstå det sanna varat, det skulle utgöra målet för den estetiska åskådningen. Det sanna varat vore det tomma rummet, vars blottläggning eller framhävande estetiken skulle ha till yttersta uppgift?

En sådan definition av estetiken, som vi nyss har gjort, leder oss tillbaka ända till Platon och Baumgarten, för vilka "estetik" innebar blott och bart "sinneskunskap" (grek. ta aistheta': det sinnliga, det förnimbara). Frågan för estetiken gäller i så fall inte så mycket hur det sanna varat kan vara beskaffat, som ett sökande efter kunskap om mekanismerna för vår verklighetsmedvetenhet. Estetik skulle således kunna benämnas "läran om självinsikt", vilket stämmer väl med Alexander Popes slutord i An essay on man:

And all our knowledge is, OURSELVES TO KNOW

En central fråga för detta vårt arbete om rumslighet är ändå - om vi accepterar tanken på att vägen till rumsupplevelse går via självkännedom - huruvida en sådan medvetenhet kan ge upphov till någon specifik känsla. Därvid förutsätts, att all annan typ av upplevelse kan skalas bort. Ett rum i sig kan således inte upplevas som "rätt" eller "fel", ty det är en annan typ av upplevelse. Ett rum kan inte heller upplevas som "skönt", eftersom detta hör till en annan sektor åter. Ett rum kan heller inte "betyda" något emedan ytterligare en annan upplevelsesfär har "betydelser" som sin specialitet.61

Att känna sig själv fullständigt ger upphov till en alldeles sann känsla. Är en känsla av sanning då befriad från emotionalitet? Det känns frestande att svara ja. Men som vi har varit inne på förut, finns där en känsla av tillfredsställelse, av mättnad, på samma sätt som vid satisfiering av de tre andra "eviga" (ref: Esaias Tegnér) sinnestilstånden. En annan känsla ligger dessutom före den mentala aktiviteten, i form av en otillfredsställelsekänsla.

• Med aggressivitet hävdas (av åklagaren) det rätta
• Med upphetsning hävdas (av konstnären) det sköna
• Med neutralitet hävdas (av vetenskapsmannen) det sanna
• Med hängivenhet hävdas (av prästen, socialvårdaren) det goda

Med insikten om resultatet av vårt experiment med den barndomsblindas rumsliga upplevelse, är det möjligt för oss att acceptera tanken på att rumsmedvetandet just är ett medvetande och inte något emotionellt ställningstagande i sig. Känslor som vi tidigare har trott ha med rumsupplevelsen att göra, hör egentligen till andra vektorer:

• Den klaustrofobiska känslan härrör ur alltför påträngande materia.

• Den agorafobiska känslan härrör ur alltför stor avsaknad av materia.

• Spänningskänslan av "vad som göms bak hörnet" härrör ur det paroxysmala behovet.

• Upplevelsen av "ett vackert rum" härrör ur skönhetskänslan för materian i eller omkring rummet.

• Trygghetskänslan av ett beskyddande rum härrör ur en allmänt utbredd betydelse.