Femte delen

Postscenium

Sammanfattning och slutsatser

Appendix 1- Hesselgrens ämnes-definition

Appendix 2 - Rumsutvikning

Appendix 3 - Illustrationsbilaga

EN RELATIVT ingående kritisk granskning av miljö- och arkitekturpsykologen Sven Hesselgrens rumsforskning jämte egna uppföljningsexperiment har redovisats och legat till grund för en diskussion om människans förhållande till det rumsliga.

En utgångspunkt kan tas i Hesselgrens utsaga i hans doktorsavhandling om varseblivningens karaktär. Han hävdar där att varseblivningarna mestadels har karaktären av holiteter (gestalter), vilka bland annat utmärks av att delarnas egenskaper i viss mån bestäms och omformas av helheten (Hesselgren, 1954, s. 4). Detta säger han, och i den första delen är jag överens med honom, men det verkar av hans fortsatta arbeten att döma som om han inte riktigt tar konsekvenserna av sin grundtes.

Konsekvensen av det som Hesselgren säger om tillvarons holitetsnatur blir nämligen att en rumsupplevelse måste utgöra varseblivningsprocessens mest grundläggande kognitiva resultat. Eftersom varseblivningen så som Hesselgren påpekar strävar efter helhetsupplevelse, bör den mest övergripande holiteten vara den som medvetandet i varje läge primärt och ytterst kan registrera, och denna holitet är rummet. Denna fenomenologiska grund har jag själv velat bygga vidare på, vilket jag förklarade närmare i inledningen. Jag beskrev där även hur Hesselgren har prövat en annan väg.

Hesselgren accepterar det holistiska synsättet, men han står fast vid sin uppfattning, att holiteterna, eller gestalterna, byggs upp av mindre delar, och dessa vill han studera. Faktiskt hävdar Hesselgren att en holitet har "egenskaper som tillkomma holiteten som sådan". Men dess egenskaper bestäms i viss mån av delarnas egenskaper, säger han vidare. Och enligt vad som nyss ovan har refererats, bestäms och omformas alltså delarnas egenskaper i viss mån av helheten. Det föreligger således ett intimt växelverkansfält mellan en holitet och dess ingående delar, enligt Hesselgren.

Frågan är nu om inte Hesselgren blandar ihop vad han ändå har varit noga med att åtskilja. Hela resonemanget rör sig ju uteslutande inom varseblivningens område. Men Hesselgrens tal om holitetens delar förutsätter då plötsligt en annan infallsvinkel, den fysiska. Och den fysiska verkligheten ingår inte i Hesselgrens studier, enligt vad han har definierat.

Själva de fysiska delarna, menar Hesselgren, sammansluter sig till aggregat, vari delarna bibehåller sina ursprungliga egenskaper. Detta är den moderna uppfattningen, säger han och tillägger också, att man inom den moderna gestaltpsykologin benämner holiteter gestalter. Men själva definitionen av upplevd gestalt förnekar dess uppdelning i delar. Analys är en annan sak, i vissa fall fullt möjlig, men som förtar den magiska gestalt- eller holitetsupplevelsen. Beträffande sann rumsupplevelse är denna holistisk till sin ytterlighet, samtidigt omöjlig att fragmentisera, åtminstone såvitt vi känner till på nuvarande stadium. En sak står dock klar: helhet kan endast upplevas på helhetsplanet!62

Nu anser Hesselgren att rumsupplevelse är en komplex perception. Den är sammansatt av ett flertal enklare perceptioner. En konsekvens av hans definitioner blir att varje unik konstellation av delar bör ge en unik rumsupplevelse. Hesselgren hävdar ju samtidigt att rumsupplevelsen är holistisk, dvs. är av gestaltkaraktär.

Vi kan låta ett citat från Hesselgren förtydliga hans ståndpunkt. I en artikel (idem, 1965, s. 369) säger han att "den totala rumsupplevelsen byggs upp av sina perceptiva beståndsdelar - inte additivt utan helhetsbetonat, ungefär som en komplex molekyl byggs upp av atomer, i sin tur uppbyggda av elementarpartiklar, där hela tiden mönstret i uppbyggnaden är det väsentliga."

Sålunda borde det finnas flera olika möjliga rumsupplevelser. Därmed bör vissa särskilda rumstyper endast kunna definieras mer eller mindre ostensivt, dvs. genom direkt jämförelse med likadan upplevelse, eller åtminstone bilda kategorier, möjliga att kognitivt särskilja. Detta följer av Hesselgrens utgångstes, som är att rummet kan ta gestalt beroende av de smådelar som bygger upp rummet.

För att systembygget skall hålla, måste man då kunna påvisa åtminstone någon grundläggande rumsperception som äger unik kvalitet. Det har inte Hesselgren gjort i sin avhandling, men ett decennium senare påbörjade han en omfattande rumsforskning, vars resultat hittills har varit spridda och därmed svårtillgängliga för en samlad bild. För att utröna om och i så fall på vilket sätt Hesselgren i sin vidare rumsforskning nådde något närmare en sanning om rumsupplevelsen, blev min första åtgärd att samla och systematisera denna forskning och dess resultat.

Jag fann att Hesselgrens rumsforskning mynnade ut i ett experiment där han och hans medarbetare visade försökspersoner bilder av olika rumsliga miljöer för en bedömning genom känslo- och värdeladdade ordpar. Resultatet blev tvärt emot vad Hesselgren hade väntat sig, och han genomförde inte själv, trots en analys, någon godtagbar tolkning som kunde förklara det oväntade resultatet. Därmed ebbade Hesselgrens rumsforskning mer eller mindre ut.

Här fanns således en uppgift för en hängiven rumsforskare att ta vid där Hesselgren gav upp. Jag tog på mig den uppgiften. Vad som framför allt behövde utföras var ett uppföljningsexperiment. Detta fick så småningom formen av tre olika versioner. Det samlade resultatet av de tre experimenten gav mig underlag för en tolkning som även kunde involvera Hesselgrens experiment och ge en vidare diskussion kring miljöupplevelse och rumsupplevelse.

Mina uppföljningsexperiment kunde ge en rimlig förklaring till det, som Hesselgren menade att han fann obegripligt. Nu var ju detta ett sidospår, som avledde uppmärksamheten från huvudfrågan vilken var huruvida rumslighet är en komplex varseblivning eller inte. Hesselgren hade utgått från att rumslighet är en komplex perception, men hans experiment bevisade att så inte är fallet.

Genom att visa bilder parvis, utvisande samma typ av miljö i varierade avseenden utom i en aspekt: den rumsliga, angav Hesselgren sitt experiments syfte, att undersöka hur intersubjektet värderar "höggradig" rumslighet kontra "låggradig". Resultatet blev, att intersubjektet över huvud taget inte beaktade denna "rumsliga dimension", vilkensamma dimension ett urval tränade arkitekter hade ägnat stor möda åt att vaska fram.

Slutsats: rumslighet är inte en komplex perception. Rumslighet existerar inte på den komplexa nivån. Däremot är "rum" ett verkligt begrepp på den elementära nivån, att jämföra med "färg", "form" och andra basperceptioner, fastän egentligen ännu ett steg elementärare (rum och tid utgör intuitioner a priori, säger Kant).63 Här kan behövas en särskild utläggning. För att inte tynga denna avslutande sammanfattning, redovisar jag en sådan utvikning i appendix 2.

Min introspektiva och experimentella slutsats blev alltså, att rumsupplevelse är möjlig och bygger på sann åskådning. Jag utgår då icke från Hesselgrens atomistiska perceptionsmodell utan från en holistisk. Därigenom, och endast på det sättet, har min uppfattning stadfästs att man kan nå medvetenhet om rummet som sådant, vilket också har varit den centrala uppgiften i sammanhanget att få ökad klarhet om.

Rummets definition må vara av ostensiv karaktär eller inte, men rummet är ett och endast ett - den mest påtagliga verklighet som vi omges av, och som ändå inte finns, då den ju består av intet. Rum består inte av smådelar, utan är helhet i sig. Rum är inte konstellation av materia, och definieras inte av sådan. Jag kom vidare till den för mig säkra insikten, att rumsupplevelsen icke är av emotionell karaktär, ej heller av förnuftskaraktär, utan blott av sann karaktär.64

Det sanna varats natur uppnådde jag även viss insikt om, alldeles på köpet. Hesselgren har också tangerat den (Hesselgren, 1966, s. 125f), dock utan att dra några egentliga slutsatser därav eller tillämpa kunskapen praktiskt i sin experimentverksamhet. Han säger i nämnda stycke:

Men teknik kan också betyda något annat än behärskande av den fysiska omvärlden i renodlat praktiska syften. Man behöver t. ex. utöva meditationsteknik, i vilket fall ordet teknik tas i en helt annan betydelse. Men även om vi fasthåller vid teknik i betydelsen ingenjörsteknik, kan vi konstatera att den är användbar, kanske nödvändig, i meditationsteknikens tjänst. Ingenjören kan nämligen hjälpa oss att skapa de stimuli som är ägnade att väcka de meditationsstödjande perceptioner jag antytt. ... Jag tror emellertid att vi har ett stycke forskning framför oss innan vi klart kan inse hur detta utnyttjande skall ske. Dag Hammarskjölds meditationsrum i FN-byggnaden i New York var ett uttryck för behovet av meditation men knappast någon övertygande lösning.

Citatet rymmer, förutom en indikation på att Hesselgren kan ha varit medveten om kopplingen meditation - sann rumsupplevelse, hans arkitekturteori i ett nötskal. Dess mål är att göra arkitekturen till en patentlösare för all mänsklig miljöupplevelse. Hela registret av mänsklig verksamhet och mänskligt liv är det arkitekturens uppgift enligt Hesselgrens arkitekturteori att ta hand om, och utformningen skall lösas med ingenjörskonst (baserad på positivistisk experimentell psykologi, enligt vad Hesselgren annars är noga med att framhäva). Han säger som en bekräftelse på detta även följande (idem, 1965, s. 374):

Säkert är också att studiet [det vetenskapliga studiet av människans perceptioner] snarast måste intensifieras eftersom vi fortsättningsvis står inför den situationen att vara tvugna att leva under mycket artificiella ( = av människan skapade) förhållanden än någonsin tidigare under mänsklighetens historia, detta som en självklar och ofrånkomlig följd av planetens befolkningsexplosion.

Hesselgren har uppenbarligen med sin arkitekturteori ett yttersta syfte, vilket är att göra människan till arkitekturens lyckliga husdjur; i och för sig ett lovvärt mål mot bakgrunden av hans framtidsvision. Däri ligger onekligen ett ansvarstagande. Lite tidsbundet, kan man tycka idag, men ändå ett vetenskapligt mål som det är svårt att finna åtminstone principiella invändningar emot.

I den artificiella utformningen involverar Hesselgren även rumsgestaltning. Den vaga uppfattning Hesselgren visar att han har om vad "rum" är, ligger dock närmare ett annat begrepp nämligen "form". När Hesselgren talar om att skapa rum, uppleva rum, menar han egentligen formande av materia, upplevande av materiell form. Han avser då framför allt konkav form, vilken som ytterlighet kan bilda omslutenhet.

Med stöd av ovan sagda kan jag inte anse annat än att Sven Hesselgren bygger sin doktorsavhandling och vidare forskning på ett inte tillräckligt övertänkt (eller annars tendentiöst) grundantagande, nämligen att rum definieras av materia. Det är lätt att låta sig medryckas av ett sådant synsätt. Men har man, främst genom introspektion, lärt känna rummets sanna natur, vill man snarare tycka, att rummet har sin egen definition.

Om man anser att rumsfenomenet är autonomt och för perceptionen av en grundläggande natur, kommer man gärna till slutsatsen, att vad Hesselgren ägnat sin forskning åt icke är upplevelse av rum specifikt utan upplevda relationer mellan föremål som ibland kan anta konstellationer av konkavt formad och omslutande materia.

Man må finna det som en petitess, om man ger den upplevbara materiella relationen benämningen "rum" eller någonting annat - men som vi just har sett, kan ett sådant bild- eller metafortänkande som det faktiskt är frågan om, ge upphov till onödiga missförstånd. Hesselgren satte som en grund i sin forskningsmetodik positivistisk vetenskap. Detta borde inbegripa ett bemödande om sanna begrepp!

För att försöka förtydliga begreppen vill jag peka på det faktum, att även när vi går in i en omslutande materia, såsom, för att ta ett bra exempel, baptisteriet i Ravenna, bär vi med oss samma rumsuppfattning, som den vi hade när vi stod därutanför, och som alltid är en och densamma. Vår sanna upplevelse av rumslighet ändras inte för att vi träder in i ett "rum"!

Men man kan inte förneka att inträdandet i baptisteriet innebär en intensiv upplevelse. Av vad? frågar man sig då. Av omslutande materia, måste svaret bli. Slentrianmässigt har vi benämnt denna materiella omslutningsorganisation för "rum". Och detta är såtillvida riktigt, som omslutningen inrymmer rum. Men det är inte rummet i sig, vi känslomässigt upplever, utan omslutningen.

Medan rumsupplevelse måste utgå från en holistisk horisont, har Hesselgren prövat det omöjliga konststycket att nå rummet genom ett atomistiskt perspektiv. Men egentligen har han inte beaktat rummet alls i sin forskning. I själva verket har han inte ens velat veta om det. För Hesselgren har i huvudsak två perceptuella förhållningssätt existerat: det kontemplativa och det "aggressiva" (dvs. aktiva); båda med en fokusering på den materiella verkligheten, i den komplexa upplevelse han kallar rumsupplevelse, men som inte är det, utan en materiell upplevelse, som borde rubriceras formupplevelse.

Det är också i hans omfattande studier av just formupplevelse - i sann materiell synvinkel - som jag tror att Hesselgrens forskning har visat sig särskilt kvalificerad.

Appendices

Appendix 1 - Hesselgrens ämnes-definition

Appendix 2 - Rumsutvikning

Appendix 3 - Illustrationsbilaga

SVEN HESSELGREN INLEDER sin bok Vad vacker är (1977) med en definiering och en avgränsning av sitt ämnesområde. För åskådlighetsens skull redovisar han även en illustration. Det han säger här ligger till grund för en stor del av hans forskning och teoribildning, så för en vidare tolkning och förståelse av Hesselgrens tankar, kan det vara nödvändigt att i grund ha klart för sig det synsätt han redovisar.

Hesselgren definierar "miljöperception" som sinnesupplevelser av miljö (där "miljö" innebär artificiell såväl som naturlig miljö). Människans kognitionsprocesser omkring miljöperception ryms inom fältet miljöpsykologi, och en arkitekturteoretiker bör därför intressera sig för miljöpsykologi. (Hesselgren, 1977, s.13).

En funktion hos arkitektur är att tillgodose människans själsliga behov, säger Hesselgren (implicit här och explicit annorstädes), och han menar att arkitektens uppgift är att forma god arkitektur.65 Denne kan genom ämnet miljöpsykologi skaffa sig kunskap om vilka miljöegenskaper som intersubjektet spontant och säkert finner tillfredsställande och upplever som positiva. Hesselgrens föreställning om arkitekturteori inrymmer som vi redan har konstaterat en föreställning om att ämnet miljöpsykologi bör ligga till grund för denna arkitekturteori.

Sedan finns det särskilda fysiologiska och anatomiska dvs. kroppsliga behov, som inte har med de själsliga behoven att göra, säger Hesselgren vidare. Dessa behov måste ändå tillgodoses i byggnader och deras inredning utifrån arkitekturteoretisk synvinkel, fastslår han. (Ibid., s. 13f).

Som en tredje faktor i sin arkitekturteori vill Hesselgren se planlösningsstrukturen, eller rättare sagt i en vidare mening förutsättningar för kommunikation och trafik, vars lösning han benämner tillämpad geometri. (Ibid., s. 14).

I ett förtydligande konstaterar Hesselgren, liksom vi vill göra här i en sammanfattning av vad vi har refererat, att hans arkitekturteori omfattar de tre huvudområdena

1. människans själsliga behov
2. människans kroppsliga behov
3. tillämpad geometri

Hesselgren påpekar vidare att "konsthistorikerna haft en benägenhet att med 'arkitekturteori' mena endast 1., tillfredsställandet av människans själsliga behov, kanske rentav enbart det som i modellen betecknats som 'arkitektural perception'." Också hans ämne rör enbart "miljöpsykologi", säger Hesselgren, och ger sin modell av "arkitekturteori" det blotta syftet att placera hans ämne i den större helheten. Han vill slutligen betona att arkitekturteorin ifråga endast berör behov. Studiet av de fysiska lösningarna som ska tillfredsställa behoven ingår icke. I så fall skulle begreppet "arkitekturteori" även innefatta ämnet "byggnadsteknik", - vilket det inte gör, må man deducera fram ur Hesselgrens information. (Ibid., s. 15).

Slutsatser

Enligt Hesselgrens arkitekturteori finns tre särskiljda behov (enligt ovan), varav Hesselgren vill studera endast människans själsliga behov. Han vill vidare inte studera den fysiska verklighet, som är ämnad att tillfredsställa behoven. Det är alltså själva sinnesupplevelserna som sådana han vill studera, och endast dessa.

I just detta fall kan vi med fantasins hjälp urskilja tre kontrahenter. Dessa är:

1. ett stycke arkitektur (vilket är utformat i enlighet med Hesselgrens arkitekturteori, får vi förmoda).

2. en arkitekturforskare (som är medveten om Hesselgrens arkitekturteori, men endast intresserar sig för en bestämd aspekt därav nämligen miljöpsykologin).

3. ett intersubjekt (en "nyttjare", som upplever 1. [arkitekturstycket] och meddelar sina kognitioner till 2. [forskaren]).

Nu tänker vi oss 2. arkitekturforskaren personifierad i Sven Hesselgren. Vad vill han utforska? Han vill inte studera 1. arkitekturstycket, ty detta är den fysiska verklighet, som får 3. intersubjektet (nyttjaren tillika upplevaren) att reagera psykologiskt. Däremot emottar han tacksamt all information han kan få om 3. intersubjektets upplevelser, ställt inför, eller nyttjandes 1. arkitekturstycket.

Med kännedom om Hesselgrens experimentverksamhet 1965-71, måste vi ändå förutsätta att Hesselgren i alla fall tänker sig att 2. forskaren ska äga kunskap om de 1. arkitekturstycken, som 3. intersubjektet är ämnat att till forskaren meddela sina upplevelser om. Men forskaren måste tydligen avstå från att närmare studera, analysera eller för sig själv medvetandegöra 1. arkitekturstycket. Man kan undra varför.

Det är nu ändå möjligt att konstruera ett schema som ligger inom tillåtelseramarna för Hesselgrens modell:

1. Forskaren visar fram ett arkitekturstycke för ett intersubjekt.

2. Intersubjektet upplever arkitekturstycket (forskaren har därvid på något sätt sett till att intersubjektet avstår från upplevelser av arkitekturstycket utifrån kroppsliga behov och tillämpat geometriska behov).

3. Forskaren får information om intersubjektets upplevelse.

Frågan är sedan, vad forskaren gör med den information han fått. Nu hör till saken, att all Hesselgrens experimentverksamhet är upplagd enligt detta schema. En angelägen uppgift för föreliggande avhandling är att klarlägga Hesselgrens resultat och slutsatser av sin forskning, ävensom att observera på vilket sätt han har löst problemet med att isolera den "själsliga" behovsupplevelsen från de båda andra upplevelsedimensionerna, den kroppsligt behovsmässiga och den kommunikationsmässigt behovsmässiga.

Redan i sin avhandling (1954) gav Hesselgren uttryck för sin arkitekturteori. I en recension i Arkitektur samma år avhandlingen kom ut fångade Erik Lundberg något av problematiken däri (Lundberg, 1954):

Han har uppenbarligen mycket tidigt satt sig målet före att åstadkomma en uttömmande arkitekturteori, en arkitekturteori, som av enkla klara elementär-förhållanden logiskt deducerar fram den komplicerade helheten. Litet varstädes i boken gör sig alltjämt en dylik målsättning förnimbar. Inte minst i själva planläggningen, som går steg för steg från elementen till det mera sammansatta.

Men så har författaren gjort bekantskapen med gestalt-psykologien, som ju uppfattar varje psykisk akt såsom ett odelbart helt, ingalunda sammansatt av element. Man kan visserligen analysera fram beståndsdelarna i en dylik akt men däremot inte isolera dem utan att de förändras. Blott i helheten äga de sin verklighet. Sins emellan genomtränga de varandra under ömsesidig påverkan.

Det kan då tyckas att konsekvensen borde bli den, att arkitekturteoretiskt studium skulle börja med den rika helheten, med iakttagande av vad som försiggår i ens eget sinne vid en bestämd arkitekturupplevelse, samt att man därifrån skulle följa den ena detaljiakttagelsen efter den andra i systematiskt, isolerande studium. För att sedan pröva mot "verkligheten" i dess totala sammanhang på nytt och gång på gång.

Så har Hesselgren emellertid ingalunda gått tillväga. Han har alls inte velat släppa sin logiska och experimentella, elementen isolerande uppläggning.

Om inte ett direkt svar på Lundbergs kritik, så ändå en förklaring över sitt samlade syfte med sin forskning ger Hesselgren i en debattartikel (1982a):

Jag har nu i femtio år arbetat på att samla sådan kunskap [miljöpsykologiska forskningsrön till nytta för praktiserande arkitekter], och jag har i senaste numret av AT försökt att ge en väldigt summarisk framställning av vad jag kommit fram till.

Den som önskar veta mer, hänvisas till den bok Om arkitektur - en modern arkitekturteori, baserad på psykologisk forskning, som jag just färdigställt manus till och hoppas snart få utgiven.

Man kan säga att vad vi till slut vill veta, det är: Hur skall en byggnad, en stadsmiljö se ut för att vi skall uppskatta den? Och: blir vi påverkade av denna vår uppskattning så att vi kan leva lyckligare samman? Låt mig först som sist säga att detta är ett oerhört komplicerat problem som man inte löser med några patenthurtiga fraser. Man måste tålmodigt börja i botten med de enkla sinnesförnimmelsernas strukturer.

Här vidhåller Hesselgren efter femtio års forskningsarbete sina atomistiska synpunkter, något som i sig torde ge dem en viss tyngd, även om man spontant kan finna Lundbergs föreslagna metod mera naturlig och framkomlig. Men vad som är väsentligare med nyss refererade uttalande av Hesselgren är att han på ett flagrant sätt säger emot sig själv i ett för hans arkitekturteori grundläggande avseende.

Målet med hans forskning, säger han, är att få reda på hur 1. arkitekturstycket ska se ut för att 3. intersubjektet ska uppskatta det. Detta hävdar han 1982, men så säger han definitivt inte 1977. År 1977 är 1982 års mål tvärt om tabu. Minns, att han då ville betona att hans arkitekturteori endast berör behov. Studiet av de fysiska lösningarna som ska tillfredsställa behoven ingår icke. I så fall skulle begreppet "arkitekturteori" även innefatta ämnet "byggnadsteknik", vilket det inte gör (må man deducera).66 (Hesselgren, 1977, s. 15).

Kan vi finna någon förmildrande omständighet i denna divergenta teoribildning? Ja, en motsägelsefri tolkning kan vara den, att Hesselgrens övergripande mål med sin arkitekturteori är att finna fram till 1. arkitekturstyckets utformning, men det vill han inte göra själv, utan överlåta åt de projekterande arkitekterna. Målet ligger alltså utanför arkitekturteorin. Finns då något mål inom teorin? Det har Hesselgren klart angivit: att förstå de mänskliga behoven av arkitektur.

Hesselgrens grundantagande är, som vi redan konstaterat, att det finns tre behov av arkitektur hos människan: ett miljöpsykologiskt, ett kroppsligt och ett tillämpat geometriskt. Här kan vi dessutom märka en intressant och speciell kategorisering i Hesselgrens systembygge: den samlade arkitekturteorin avgränsas till behov av arkitektur, men de däri inneslutna själsliga behoven utsträcks till att omfatta såväl artificiell som naturlig miljö. Borde han inte ha begränsat sig till den artificiella miljön även där? frågar man sig.67

En tolkning kan vara att Hesselgren menar att människan äger naturliga behov av miljö, och att då hon ställs inför arkitektur, dessa behov ger sig till känna och appliceras på den artificiella miljön.68 Så skulle det visserligen kunna bli i en situation, där arkitekturen vore allomfattande. Målet för arkitekterna bleve i så fall, menar Hesselgren kanske, att så långt möjligt sträva efter att återskapa en hypotetisk mänsklig urmiljö.

Ett bas-antagande, som Hesselgrens grundantagande då vilar på, är att det finns en mänsklig urmiljö, som det gäller att återgå till inom arkitekturen. De själsliga behoven av arkitektur, vilka Hesselgren har velat ägna all sin forskning åt, kan enligt en sådan hypotes falla tillbaka på detta antagna mänskliga urtillstånd.

Den något märkliga slutsats som Hesselgren i så fall bör ha dragit av sin hypotes är att människan fortsätter att söka samma behovstillfredsställelse från arkitektur, som hon gjorde av den naturliga miljön i sitt hypotetiska urtillstånd. Och just dessa hypotetiska behov är det, som Hesselgren då måste ha som syfte och mål med sin samlade forskning att klarlägga.

Nu redovisar Hesselgren faktiskt vad han anser sig ha kommit fram till (Hesselgren, 1985, kap. "Om mänskliga behov"). Förutom fysiologiska behov ser han fem upplevelsebehov. Dessa anger han till:

• Behov av att uppleva människor (varvid kommunikation är viktig, påpekar Hesselgren)
• Behov av att uppleva hundar [sic] (varvid kommunikation är viktig; dito)
• Behov av att uppleva växtlighet
• Behov av att uppleva den döda naturen (berg, vatten, himlakroppar)
• Behov av att uppleva artefakter

Vi noterar att Hesselgren inte har med något behov av att uppleva det rumsliga. Vi skulle visserligen kunna hänföra rumsupplevelsen till den sektor, som Hesselgren benämner "tillämpad geometri" i sin arkitekturteori-modell, och i viss mån också till sektorn "kroppsliga behov". Dessa sektorer har han ju som vi vet undantagit från sina behovsstudier. (Dock innesluter han "rumsperception" inom "arkitektural perception", vilken han innesluter i "miljöperception", så vi måste ändå dra den slutsatsen, att Hesselgren anser att rumsupplevelsen ingår i hans ämne Miljöpsykologi.)

För övrigt må man väl säga att redovisningen av de fem upplevelsebehoven känns lite godtycklig och samtidigt en aning mager. Vilken nytta menar Hesselgren när det kommer till kritan att de praktiserande arkitekterna faktiskt skall ha av denna förmedlade miljöpsykologiska kunskap?

Jag tror att Hesselgren med denna vaga grundförutsättning, som man kan deducera fram ut hans teorimodell och som just externaliserats här, har byggt mycket av sin forskning på en obekräftad föreställning om att arkitekturen skulle vara allomfattande och ha till uppgift att tillgodose människans samtliga miljöbehov. Detta kan även vara Küllers uppfattning om Hesselgren, som den kommer till uttryck i citatet på tryckortssidan.

Emellertid behöver en sådan ambition inte vara fel. Hela kontentan av C. A. Ehrensvärds arkitekturteori är, att vad som gäller för arkitekterna är att söka tillrättalägga brister i yttre förhållanden så, att de passar det allmänmänskliga bättre. (Ohlin, 1993b, s. 92). Hur intressant och utvecklande hade det inte blivit, om Hesselgren verkligen tagit fasta på Ehrensvärds tes, och nått kunskap om vilka önskemål "det allmänmänskliga" (dvs. intersubjektet) kan ha därvidlag.69

En ledtråd till förklaring av Hesselgrens oväntade resultat av sina experiment och ibland ifrågasättande reaktioner från sin publik skulle rent hypotetiskt kunna ligga just däri att de framspekulerade utgångspremisserna stundom lyser igenom som diskutabla - men Hesselgren har tydligen inte velat ge upp. Hans motiv kan vi inte sluta oss till (eller så går det att ana dem). Men han bör under alla förhållanden ha sett som sin uppgift att av någon anledning uttömmande pröva hypotesen.70

I föreliggande avhandling går jag något närmare in på en diskussion om människans eventuella urmiljö (i fjärde delens kapitel Att uppleva det sanna rummet, avsnittet Det människoformade rummet). Min slutsats är där, att eftersom människan under lång tid har koloniserat de flesta av jordens olika miljöer, ägnat sig åt de mest skiftande näringar, och dessutom i långa tider har levat urbant, så är det tveksamt om något sådant som en mänsklig urmiljö skulle finnas åtminstone orubbligt bevarad i våra gener, även om stenålderns samlartillvaro har försiggått som den långvarigaste ekotypen och kanske inte är helt förglömd.

Men en psykologi omkring hur vi vill ha våra hus och städer torde dock vara en helt annan sak än en psykologi omkring vår anpassning till jordens natur och våra behov av att vistas i naturen. Men det har Hesselgren tydligtvis inte ansett. Vi är tvugna att tolka hans arkitekturteori så, att han hävdar att vi människor har medfödda behov av naturlig miljö, till vilka artificiell miljö skall vara ett fullgott surrogat (som mål). Endast med den tolkningen blir, såvitt jag kan förstå, Hesselgrens arkitekturteori motsägelsefri.71

Ännu en reaktion kan för övrigt anföras, även om denna inte är så betydelsefull i sammanhanget. Det är Hesselgrens framställning, att människan skulle ha kroppsliga behov (fysiologiska och anatomiska), som det vore arkitekturens uppgift att tillfredsställa. Han nämner bland annat anatomiska mått. Det må framstå som att märka ord, men man kan med Hesselgrens formulering se framför sig en sökande människa en, som söker anatomisk behovstillfredsställelse [sic]. Så finner hon en dörröppning en, som är lagom anpassad i höjd för hennes kroppslängd. "Åh! äntligen! vad skönt!" utbrister sagda människa, och placerar sig innanför karmens ramar. En sådan verklighet existerar knappast i bemärkelsen behov, som inte är föranledda av arkitekturen eller uppstår på grund därav.

Vi äger inga aprioriska fysiologiska eller anatomiska behov av arkitektur, och inga tillämpat geometriska. Jag tror det är viktigt att ha detta i minnet. Några själsliga behov av arkitektur äger vi knappast heller, och i synnerhet inte av sådana som är frikopplade från de kroppsliga och praktiska så, som Hesselgren har systematiserat sin teori. Hans teori omfattar blott bestämningar till andra behov av arkitektur, vilka han bortser från helt i sin arkitekturteori, eller åtminstone inte nämner.

För att komma till ökad klarhet om behovsförhållandena, kan vi försöka rekonstruera de sannast möjliga ursprungliga behoven av arkitektur (byggnader). Dessa kan vara, om vi tänker efter, följande:

(1) Behov av skydd från vilda djur. Dessa behov behöver inte nödvändigtvis tillgodoses med just byggnader, utan kan i ett naturtillstånd tillfredsställas även med andra lösningar än arkitektoniska, såsom visten i trädkronor; lägereld; inhägnad; annan avskiljning.

(2) Behov av skydd från missgynnande klimat och väderlek. Sådana behov kan även tillgodoses med klädsel; lägereld; eller i förekommande fall genom sökande av skugga; intermittenta svalkande bad; nederbördsskydd och vindskydd av olika slag, etc.

(3) Behov av förvaring, vilket inte generellt förutsätter byggnader lämpade efter mänsklig anatomi, men kan givetvis även kombineras med funktioner för mänsklig verksamhet.

(4) Behov av revirhävdande, vilket också kan tillgodoses med andra lösningar än arkitektoniska, såsom inhägnad; svårintaglig lokalisering (öar; höjder; vallgravar); bygemenskap; feodalt skydd; social kontroll; vakt- eller polisövervakning; kameraövervakning; militära skyddsåtgärder.

Dessa fyra primära behov av avskärmning har för människan visat sig äga en praktisk och ändamålsenlig lösning i byggnaden. Där flera byggnader uppförs nära varandra uppkommer frågan om deras inbördes rumsliga förhållande ävensom frågor av kommunikations- och trafikmässig art. I och med att (och om) byggnader och deras interaktiva rumsliga samband kan utföras på flera olika sätt - med andra ord då människan i byggprocessen befinner sig i en valsituation - så uppstår frågan om preferens: vilken lösning gillar jag bäst?

Först efter det att byggnaden som begrepp och fysisk verklighet, enligt exempelvis ovanstående, blivit en realitet, bör idén om byggnaden som representativ och som monument ha kunnat födas. Ur individens synvinkel är monumentet onödigt, men utgör ett viktigt uttryck för en civilisation, en samhällsorganisation. I monumentet äger byggnadskulturen eller det arkitektoniska uttrycket anledning och förutsättning att utvecklas ännu mera och intensivare än under det primitiva byggnadsskedet.

Och vidare finner människan sedan på nya symboliska betydelser för olika arkitekturfunktioner; även dessa beroende av samhällsstrukturen. Byggnader för kult; byggnader för maktutövning; byggnader för möten, för gästfrihet osv.

Människans preferenser vad gäller arkitektur står enligt ovanstående resonemang främst att söka inom en samhällsorganisation, icke inom varje individ a priori. Arkitekturens uttryck i en symbolisk bemärkelse är beroende av det samhälle där den ingår. Detta visar också Hesselgrens experiment, men han står enträget fast vid sin uppfattning att människans preferenser beträffande arkitektur härrör från hennes basperceptioner.72

Nu måste ändå medges, att Hesselgren faktiskt redovisar de behov han betecknar som de själsliga. Dessa är, säger han, efter basbehoven eller de materiella behoven: ärlighet, skönhet och kärlek. Han hänför formalestetiken till skönhetsbegreppet, och de arkitekturala uttrycken jämte arkitekturens semiotik till ärlighetsbegreppet. Känsloladdningar, och då särskilt de positiva givetvis, kopplar han ihop med begreppet kärlek, i det han menar, att arkitektur som alstrar positiva känslor, också kan ha förmåga att sprida kärlek. (Hesselgren, 1982c, s. 7).

Jag har anledning något ta upp dessa Hesselgrens fyra själsliga behov på annan plats i föreliggande avhandling, då jag finner dem i harmoni med den tes som jag med stöd av bl.a. Szondi själv vill driva. Artikeln, där Hesselgren presenterade de fyra behovs-begreppen, författade han i samband med att manuskriptet till hans bok Om arkitektur (1985) låg färdigt (1982). I detta arbete finns den "perceptions-karta", —> som Hesselgren har använt frekvent i redovisningarna av sin arkitekturteori, och den nämnda artikeln kan ses som en kort och kärnfull förklaring till en del av perceptions-kartan.

Vad som saknas i artikeln är ett femte begrepp vilket återfinns i perceptions-kartan nämligen det som Hesselgren där benämner det sociala. De sociala värderingarna bör kanske emellertid inte ses som behov, utan just endast som värderingar? Hursomhelst; - nämnda "perceptions-karta" radar Hesselgren upp på följande vis i mestadels nämnd ordning (med min littrering) (Hesselgren, 1985, s.47ff):

Vi ser här att det är den senare delen (2b(II) och 3), som Hesselgren begreppsligar med "själsliga behov" i sin artikel. Schemat grundar han till stor del på experimentell forskning som utförts av framför allt Berlyne och även Küller, blir vi upplysta om (men som tidigare refererats, säger han i sin bok 1977 på sidan 172 att han baserar sin bakomliggande analys på Gregor Paulsson73).

I förhållande till den tidigare redovisningen av schemat i hans olika böcker, har Hesselgren i denna senaste version adderat punkt 3. känsloladdningar. Sådana är av stor betydelse, framhåller han, vid denna tid influerad av Plutchiks primärkänslo-system.

Vidare hävdar Hesselgren att de formalestetiska värderingarna beror av personlighetstyp (idem, 1985, s. 50). I The language of architecture (1967, s. 153) säger han att värderingar av de rena basperceptionerna är formalestetiska. Om han fortfarande står för den uppfattningen vid konstruerandet av aktuellt diagram (1985), finns anledning till en kort reflexion. Att basperceptioner kan upplevas som "vackra/fula" (se den nyss förtecknade preferens-kartan), kan vi kanske gå med på. Att finna dem "intressanta/ointressanta" (ibid.) kan vara svårare. För att inte tala om en "gammal & van" (ibid.) basperception! Eller en "ny & oväntad" (ibid.).

Det går visserligen med viss möda att tänka sig exempelvis en ny och oväntad gul färg, även om man ser till blott nyans - eller varför inte en gammal och van textur; lättare blir det givetvis i en kombination med flera färger, eller texturer, i en komplex perception. Men särskilt signifikativa för just basperceptioner är det väl inte helt självklart att finna dessa valda värderingsbegrepp.

Att de formalestetiska värderingarna skulle variera med personlighetstyp, vilket Hesselgren menar att de gör (se ovan), har väl någon sanning i sig, men inte särskilt mycket. Mera beror de nog av kontexten, det sammanhang som objektet - eller subjektet - befinner sig i. Liksom av den så kallade samhälleliga överbyggnaden, som vi nyss har dryftat. Hesselgren säger faktiskt detta själv också (idem, 1966, s. 94):

En värdering beror alltid ytterst på det mönster av värderingsnormer vi tillägnat oss. ... de enda spontana och orubbliga formalestetiska värderingar våra experiment tyder på, är ... att bland basperceptionerna finnes en tendens att värdera de referenspunkter, som vissa pregnanta perceptioner utgör, högre än andra ickepregnanta perceptioner, men detta är endast en tendens och undantag ges.

Han tillägger, att det "tycks inom detta område gälla att 'om tycke och smak skall man inte disputera'." Och i någon mån måste vi ge Hesselgren rätt. Lüschers färgexperiment har om inte annat visat att färgpreferenser kan ha med personlighet att göra. (The Lüscher, 1971). Men mestadels handlar det i så fall ännu mera om tillfällig sinnesstämning, detta hur man prefererar basperceptioner.74

Hesselgren fortsätter sina kommentarer med att slå fast att semiotiska värderingar är kognitiva, de ernås genom förståelse. Men det samhälleliga kulturmönstret spelar även in här för den semiotiska värderingen, hävdar han, och syftar främst på den förgrening som leder till "uttryck", i sin tur förgrenad i "tydlighet" och "sant-falskt". (Hesselgren, 1985, s. 50).

- Är verkligen en bedömning av tydlighet och sant-falskt kulturberoende? Tillåt mig att ruska på huvudet. Hesselgren säger ju dessutom själv att uttrycken korresponderar med människans behov av ärlighet (se ovan! samt Hesselgren, 1982c, s. 7).

Annorlunda ligger det åter till med "symboler", avslutar Hesselgren sin genomgång, och anför:

Jag förfäktar den åsikten att det här rör sig om psykiska förlopp som vi i Västerlandet i hög grad förträngt till det omedvetna, medan man i Österlandet på ett helt annat sätt lyssnat till dessa psykiska skeenden, gjort dem undermedvetna, kanske rentav understundom helt medvetna.

(Hesselgren, 1985, s. 50).

Här handlar det således om genetiskt bundna reaktioner, enligt Hesselgren. Därmed inte sagt att symboler som sådana med nödvändighet behöver vara nedärvda (säger jag), däremot den kognitiva processen, naturligtvis. Jag har givit ett bidrag till detta intressanta och svårfångade ämne genom mitt "symboldrama" Sagan om fjärilsängen, som också tar upp den Hesselgrens perceptions-karta —> som vi här nu har diskuterat. (Se Ohlin, 2006).

Därmed är vi åter vid utgångspunkten. Brentano-skolans fenomenologer tillerkände den symboliska åskådningen första rang, i det fenomen, som de kallade "föreställning". Därefter, menade de, kom (eventuellt och intermittent) den realistiska undersökningen i vad, som de benämnde "tänkande".

Hesselgren, däremot, tycks ha ignorerat föreställningen som primär, och hävdat, att perceptioner resulterar i tänkande ("psykisk respons") direkt. Mellanledet, symbolisk föreställning, hoppar han över och tänker sig som en betydligt senare mera komplex uppbyggnad (av enklare sinesintryck), vilken inte ens någonsin behöver nå medvetandet.75

Tänk dig, att du ska beskriva exempelvis sockerkakssmets egenskaper. Smeten befinner sig i en skål. Du noterar: smeten är halvelliptiskt formad nedåt, och mäter ca. en liter.

Så ska du definiera rum. Samma skål som för sockerkakssmeten är nu tom. Du noterar: rummet är halvelliptiskt format nedåt; och mäter ca. en liter.

Vid sidan av arbetsbänken i köket där du står, finns ett kylskåp. Det är vitt. Därför kallar du kylskåpet "vitheten". Nu vill du beskriva vitheten. Den är kubisk, säger du; bredden är 60 cm. Vitheten är kall, åtminstone på insidan, noterar du vidare - och hård. Vitheten består således av flera enkla perceptioner i ett komplex. "Vithet" är följdaktligen en komplex perception, blir din konklusion.

Finns det något fel i ovanstående resonemang? En smet, eller en vithet, eller en tomhet - kan dessa begrepp äga egenskaper, som exempelvis form? En smet kan möjlgen äga form i sig. Om man häller ut den på en plåt, så kanske den av egen kraft bildar en form vars gränser den definierar själv (utom sitt underlag), det beror på dess mängd i förhållande till plåtens storlek, givetvis.

Kan färg (i vårt fall vithet) äga form? Nej, eftersom den är en basperception, enligt Hesselgrens definition, så kan den inte äga andra egenskaper än den, den äger i sig själv. Färg har varken lukt eller smak, form eller taktila egenskaper. Färg har inga egenskaper - färg är en egenskap.76

Kan slutligen rum (eller rymd, eller space) äga form i sig? Om rum, dvs. tomhet, är en basperception, äger den per definition inga andra egenskaper än sin ostensiva bestämning. Är tomrummet däremot en komplex perception, ja då består den ju av flera basperceptioner, exempelvis form. Även detta följer av definitionen.

Har tomhet några egenskaper förutom sin egen bestämning? Svaret är nej. Tomhet är per definition ingenting, och intet är per definition egenskapslöst. Däremot är tomheten (paradoxalt nog) förnimbar, åtminstone i relation till andra förnimmelser (men Kant går längre än så, som vi har påpekat förut - för honom är rums- och tidsuppfattningen de två mest grundläggande åskådningsformerna).

Tomhet kan vi tänka oss som absolut, men dessutom som ett relativt begrepp - i förhållande till täthet (vars grundläggande egenskaper är utsträckning och gestalt, säger Kant). En tomhet kan vara mer eller mindre tät; och en täthet kan på motsvarande sätt vara mer eller mindre tom. Någon absolut täthet känner vi ännu inte, men partikelfysikerna jobbar vidare allt längre in till materians innersta kärna, om den nu finns.77

Tomhet är en förutsättning för rörelse. Den är framför allt en förutsättning för ljusutbredning. På det sättet har tomrummet en avgörande betydelse för den visuella upplevelsen (av materia). Beträffande arkitektur och skulptur, har form och textur stor betydelse för hur materian mottar ljuset.

Enligt vårt nuvarande sätt att åskåda är tomrummet mediet för materiell omkonstellation, tillika mediet för elektromagnetisk strålnings utbredning. Till detta senare hör det synliga ljuset. Vi är tvugna att inse att rymden är fylld av ljus i rörelse: Vi behöver endast betänka att varje stjärna är synlig från nästan varje punkt i universum. Således är universum uppfyllt av ljuset från var och en av miljarder stjärnor. Men ljuset i sig kan vi inte uppfatta - endast dess verkan, inbillar vi oss kanske; när vi egentligen befinner oss i en rymd, som faktiskt bland annat är en visuellt-kompakt ljuskropp.

Tomhetens utbredning är såvitt vi vet eller tror oändlig och obegränsad (detta i enlighet med vår grundläggande åskådningsmekanism, förklarar Kant). En oändlig tomhet är det tämligen enkelt att tänka sig med den definitionen att tomhet är ingenting. Med ett sådant perspektiv kan ett matematiskt sinnelag eventuellt komma till slutsatsen, att täthet, som är någonting (och partikulärt, till skillnad från tomheten, som är kontinuerlig, en holitet) till sin minsta beståndsdel borde vara oändligt litet, således med en storlek som skulle kunna vara eller närma sig noll.78

Inser du nu något mera än förut, hur vår värld ur ett relativt sant och mycket översiktligt kognitionsperspektiv enligt vår samfällda föreställning är strukturerad? Som en grund finns tomheten. Däri ligger sporadisk täthet. Denna vår idé, som är relativt ny, om nämnda existentiella situation, har vi från och med renässansen erhållit genom att orientera oss i verkligheten, samt får vi fortlöpande genom att blicka ut i universum.

Om vi varit veritabla grottmänniskor, säg levat all vår tid djupt nere i underjorden, hade vi kanske haft en annorlunda verklighetsuppfattning. Då kunde vi med empirisk kunskap konstatera, att världen mestadels bestode av soliditet, med viss utkarvad rumslighet här och var. Vi hade ägt ett "Hohlwelts"-perspektiv (se Cornell, 1981, ss. 88 & 132).

I vår närvarande tid utgår vi från att universum mestadels består av tomhet men med viss täthet glest utspridd. Vi hyser till och med en teori om ett expanderande universum som innebär att tätheten blir allt glesare och tomrummet än mera markant. Den verklighet, i vilken vi lever på vår nivå, är dock ovanligt rikt försedd med täthet (materia). Ingenting hindrar i och för sig, att de teorier som tillskriver oss grottlevnad i vår förflutna historia, kan vara riktiga. Vi skulle i så fall vara genetiskt påverkade av kanske mycket långvarig vistelse i en miljö, extremt präglad av omslutenhet.

Sven Hesselgren utgick från sin uppfattning att intersubjektet har ett behov av omslutenhet. Men hans experiment bevisade motsatsen. Detta faktum ville Hesselgren inte ta till sig. Slutsatsen man måste dra av hans resultat är emellertid, att människan inte har behov av omslutenhet a priori. Detta skulle i sin tur kunna tala för, att grottillvaron, om den ändå utgjorde vår ursprungsmiljö, inte så definitivt har påverkat oss genetiskt, att vi inte kan tänka oss att klara oss utan den omslutande dimensionen.

Det skulle ju rent hypotetiskt kunna vara så, att vi ändå har ett visst behov av omslutenhet, som tillgodoses genom arkitektur. Då är det kanske främst den inre miljön, vilken ju med nödvändighet är omslutande, som får tillfredsställa det behovet. Den yttre miljön däremot, naturligen mestadels icke-omslutande, kan genom vår evolution ha kommit att utgöra den miljö, som vi har anpassat oss till efter "utträdet ur grottan" (om vi någonsin har varit grott-levande). I så fall skulle vi inte efterfråga omslutenhet utomhus, vilket vi då kunde se Hesselgrens experimentresultat som en bekräftelse på.

Det är inte alldeles otänkbart, att åren efter de båda världskrigen, dvs. några år före och efter 1920 respektive den senare hälften av 1940-talet, kan ha inneburit ett ökat själsligt behov hos såväl invånare som arkitekter av rumslighet i utomhusmiljö, omslutenheten innebärande en förstärkt känsla av trygghet. Refererat citat av Nils Ahrbom pekar också i den riktningen. Att Sven Hesselgren har haft både Hallman och Ahrbom som lärofäder och influenter, kan ha påverkat honom särskilt starkt i hans föreställning om rumslig intensitet som något generellt positivt. Vi får inte heller glömma bort, att Hesselgren själv faktiskt genomlevde de två världskrigen.

Hesselgrens perceptions-karta. —>

Bild 21 (stadsmiljö). —>

Bild 38 (villamiljö). —>

Hesselgrens "slutgiltiga" ordskala. —>