Tredje delen

Åter till rumsanalys

Fördjupning av rumsbegreppet genom eliminering av visuellt estetiska faktorn

Förberedande diskussion inför fältförsök

Experiment 8

GENOM ANALYS AV och resonemang kring Sven Hesselgrens rumsforskning, har vi hittills nått fram till några uppfattningar eller aningar, såsom att

• en spatialt-rumslig upplevelsedimension existerar, skild från och oberoende av den visuellt-estetiska dimensionen i den perceptuella upplevelsevärlden

• Hesselgrens och hans medarbetares rumsforskning strandade på den felaktiga hypotesen att rumslig upplevelse är beroende av visuell bedömning (de visuella perceptionerna gav föreställningar utöver rumsupplevelse, som påverkade betydelsen av studieobjektet)

• man i en vidare rumsforskning för att nå resultat måste eliminera de visuellt-estetiska störande faktorerna

Så här säger Hesselgren i The language of architecture (1967), på sidan 137:

Different perceptions may be transformed into spatial conceptions. This explains why we feel that we can make a spatial picture of it, a diagram, a 'tone bell', or a colour solid, for example. This observation appears to be the basis for Kant's opinion, which he defends on philosophical grounds, that the experience of space belongs to the basic structure of the life of the human mind, and that our thinking must always be conducted in spatial terms.

[Olika perceptioner kan transformeras till spatial upplevelse. Detta förklarar varför vi känner att vi kan göra oss exempelvis en rumslig bild, ett diagram, en 'tonklocka' eller en färgkropp. Denna iakttagelse förefaller vara basen för Kants uppfattning, vilken han försvarar på filosofiska grunder, att den rumsliga upplevelsen tillhör den grundläggande strukturen för människans själsliga verksamhet, och att vårt tänkande alltid måste försiggå i rumsliga termer.]40

Det är möjligt, att Hesselgren i denna sin utsaga ändå förknippar "spatial" ("rumslig") med visuell perception. Detta kan i så fall bero på en slentrianmässig association till visualisering av spatial verklighet - något som vi ju är vana vid att det låter sig göra på ett naturligt sätt, och det enda enkla och tydliga sätt som vi kan handskas med.

Språket är dock ett alternativt medium; emellertid föga utvecklat när det gäller rumslig inlevelse. Litteraturhistorien känner ändå ett antal författare, vilka har tagit som sin uppgift att förmedla spatiala och rumsligt-urbana upplevelser. Exempel är Dostojevskij; Hugo; kanske Balzac. Ytterligare några har jag stött på, utan att ha lagt dem särskilt på minnet, men det vore intressant att i något sammanhang mera systematiskt försöka inventera de spatialt upplevande och skildrande författarna.41

Genomgången av Hesselgrens experimentverksamhet visar en följd, där i princip varje experiment leder vidare i nästa. Det sista och mest fulländade experimentet blev experiment 5, där urval av rumsmiljöer, presentationsmetod och bedömningsmetod, genom trial-and-error under de tidigare experimenten hade funnit sina mer eller mindre färdiga former.

Resultatet av experiment 5 blev också det mest häpnadsväckande. Man fann nämligen att miljöpreferens var en linjär funktion av exploateringsgrad. Detta hade man inte väntat sig. Hesselgrens utgångshypotes hade varit, att intersubjektet visserligen inte tycker om höga hus, men om samlingar av sådana organiseras i en positivt upplevd rumslighet, så skulle höga hus prefereras.

Nu följde inte informanterna detta antagande, vilket förbryllade Hesselgren. Han själv och hela arkitektkåren älskade ju rumsligt intensiva urbana miljöer! Antingen var det något fel på undersökningen, eller också förelåg verkligen en skillnad mellan arkitekters och vanligt folks preferenser. Det senare ville Hesselgren inte tro. Han refererar till städer som Venedig, utpräglat urbana och utgörande världsattraktioner. (Genom att även referera till Dubrovnik, där en igenlagd kanal som förvandlats till gågata utgör stadens hjärta, vill han månne säga, att Venedig upplevelsemässigt skulle klara sig också utan sina kanaler.)

Rumslighet måste värderas som en kvalitet, menar Hesselgren. Han vill till och med påstå, att rumslighet är en förutsättning för lyckligt mänskligt liv - och att hög rumsintensitet prefereras framför låg rumsintensitet (Hesselgren, 1971, s. 103). Detta slår han fast trots de motsägande resultaten av hans experiment.

Vårt upprepande av detta experiment 5, benämnt experiment 7, gav ytterligare indikationer på att det inte var rumslighet i första hand som bedömdes. Experimenten verkade mera spegla de tidsbundna kulturella strömningarna så som de inverkade på miljöpreferenserna. Denna zeitgeist tycktes vara den viktigaste faktorn, som överskuggade de eventuella rumsliga preferenserna.

På grund av det nyss anförda finns skäl till ett särskilt uppföljande experiment, om man vill få ökad klarhet i hur det verkligen förhåller sig med rumslighet och preferens. Huvudfrågan för oss är den samma som för Sven Hesselgren vid kulmen av hans experimentverksamhet, där hans teori skulle bekräftas men falsifierades. Teorin, att det finns en intersubjektiv preferens för intensiv fysisk rumslighet, övergav han inte, vilket måste tolkas som ett hans underkännande av sitt eget experiment.

Hesselgrens slutsats av sitt experiment 5 blev att modellen innehöll fel. Men han fann inte felen. I vårt uppföljande experiment 7 nådde vi en preliminär förklaring till varför Hesselgren inte fick svar på den fråga han ville ställa med sitt experiment. Men därmed gavs inte någon alternativ metod som kunde ge svar på frågan om rumslig preferens. Ett sätt att nu komma vidare kan vara att analysera Hesselgrens modell ingående, klarlägga felen, pröva om vi kan kringå dessa, och på den vägen försöka syntetisera fram en ny metod.

EXPERIMENT 5 INNEHÖLL en serie tecknade bilder som visades parvis för informanter. Varje par bilder innehöll samma grad av exploatering men föreställde olika intensitet av rumslighet. Det fanns varken vegetation, människor eller bilar på någon av bilderna; de var tomma sånär som på byggnader, vilka var utförda med fasadtextur. Denna senare ger här och var upphov till kontrast mellan mörka och ljusa partier i bilderna, men för övrigt har all skildring av ljus- och skuggförhållanden uteslutits.

En möjlig felkälla i bildutförandet kan vara just denna fasadtextur, vilken vi i vårt tidigare resonemang i del 1 menade borde elimineras, baserat på Hesselgrens undersökningsresultat att rumsväggstextur påverkar rumsuppfattningen. Den kontrastverkan som fasadtexturen dessutom ger upphov till i bilderna, kan möjligen också tolkas som belysta och beskuggade partier, vilket i så fall likaledes ger utfall i rumsvärderingen.

Varje bild har en betraktningspunkt. Hur skall informanten förhålla sig till den? Bör han eller hon utgå ifrån att betraktningspunkten befinner sig mitt i rummet som han eller hon ska bedöma? Eller börjar rummet från och med betraktningspunkten och framåt? Vad finns bakom informantens rygg i respektive alternativ? Det har betydelse för rumsbedömningen, men förblir i experiment 5 en okänd faktor, en vit fläck.

Hesselgren tänker sig, som tidigare nämnts, att sinnesförnimmelserna tar gestalt i 14 "enkla" sensationer. Dessa är:

Visuell form / Färg / Ljus / Textur / Ton / Buller / Talljud / Lukt / Smak / Taktila ytor / Haptisk form / Kinestetiska förnimmelser / Rörelse / Tid

Rumslighet definierar Hesselgren som en "perceptionsbas", där flera enkla sinnesförnimmelser kommer samman till ett komplex, "som inte bara är uppbyggd av form, färg, ljus ljud och andra sinnesförnimmelser utan där också minne och förväntan spelar en stor roll." (Hesselgren, 1971, s. II). Låt oss utifrån Hesselgrens fenomenologiska definition av rumsupplevelse konstruera en tabell, där vi markerar vilka sensationer som har varit aktiva vid bedömningsprocessen i experiment 5.

Saken framstår nu som ganska tydlig. Den rumslighet som Hesselgren definierar måste vara mycket svår att bedöma med ledning av enbart visuell form, textur och förväntan. Däremot kan det vara möjligt att återerinra sig rumsupplevelser, samma eller liknande, utifrån den information bilderna ger. Lekmän är generellt sett inte lika bra på detta som arkitekter, har vi redan diskuterat, ty människor i allmänhet är dels oftast inte medvetna om rumsdimensionen, dels saknar de i regel arkitekternas aktiva och vanligtvis digra mentala samling av rumsupplevelser (undantag finns givetvis, beroende på individers personliga erfarenhet och intresse av rumsupplevelse).

En faktor i experiment 5 som ytterligare har försvårat rumsbedömningen för informanterna är, att man vid urvalet av informanter (i Stockholm, Göteborg och Malmö) såg till, att de inte hade tidigare upplevelseerfarenhet av de förevisade miljöerna (från Örebro)!

Situationen framstår ungefär som om en kompositör skulle visa nyskrivna partitur för informanter-lekmän och sedan förvånas över att informanterna inte uppskattade musiken på rätt sätt, efter att endast ha tagit del av notskriften.

Min slutsats blir åter att just på grund av utgångspunkten, att rumslighet anses vara en komplex upplevelse, så kan rumsupplevelse endast uppstå under en dynamisk vistelse i rummet. Ett rum är här-och-nu (där nuet involverar minne och förväntan), och av denna anledning bör rumsbedömningsexperiment utföras fältmässigt, under vilket förhållande informanten har möjlighet att aktivt uppleva rummet.

SVEN HESSELGREN OCH HANS MEDARBETARE kom tidigt till slutsatsen, att perspektivteckningar vore ett bättre medium än in situ, just för att man skulle kunna eliminera ovidkommande formalestetiska och andra intryck, vilka annars skulle påverka den rumsliga bedömningen.42

Jag har påtalat, att man ändå (och accentuerat) hamnar i en formalestetisk bedömning, och detta ju mera man försöker skala rent sina bilder. Till sist står formalestetiken ensam kvar, vilket blev det, man minst ville ha. Ett till synes olösligt dilemma, således.

Nu har vi redan i del 1 varit inne på en tänkbar lösning av problemet. Vi hävdade att rumslighet går att uppleva helt utan den formalestetiska ingrediensens medverkan. Det har vi kunnat påstå genom att referera till blindas miljöupplevelse vilken vi har på empirisk grund hävdat involverar rumslig föreställning.

Om vi nu dels har kommit till slutsatsen att rumsexperiment bör utföras utan formalestetisk inblandning, och dels tror oss förstå att blinda, åtminstone de, som haft sin synskada hela livet (s.k. barndomsblinda), upplever rum förutan formalestetisk perception, så måste dessa två premisser leda till slutsatsen, att rumsexperiment förnämligen kan utföras med blinda informanter.

En skiss till ett uppföljningsexperiment

Intersubjektiv rumsvärdering måste utföras in situ, ty representationer av rum kan endast inlevas genom associationer till redan upplevda rum. Arkitekter har ofta en inlevelseförmåga som är större i grad än vanliga människors (på grund av idog träning), men varje unik rumsmiljö kräver för sin rättmätiga bedömning och värdering i förstone en upplevelse in situ.

Tes: Rumsupplevelse är inte primärt en funktion av visuellt estetisk upplevelse - de två upplevelserna är båda autonoma upplevelser och kan fungera oberoende av varandra. En informantkategori som särskilt tydligt förmår särskilja dessa upplevelser borde vara blinda individer, ty dessa saknar helt möjlighet till visuell upplevelse men äger ändå förmåga till rumslig föreställning. Därför borde det vara meningsfullt att konsultera blinda informanter och anlita sådana för uppföljningsexperiment.

Sven Hesselgrens rumsforskning avstannade efter experiment 5, beroende på dettas felaktiga utförande. Experimentet vilade på framför allt två felaktiga grunder: att det kunde utföras med representationer inom den visuella perceptionssfären, samt att rumslighet skulle kunnna upplevas enbart genom visuell perception.

Genom att göra om experimentet med de två nämnda avvikelserna (in situ och blinda informanter), men i övrigt med oförändrade variabler, kan vi nå tillförlitligare och annorlunda resultat varvid utgångsteorin ges en andra chans till verifiering - alternativt falsifiering.

Vi kan därmed möjligen åstadkomma en korrigering av experimentsviten, som i bästa fall skulle innebära att det fortsättningsvis blir möjligt att bygga vidare på den.

Låt oss slutligen återvända till första delens inledande kapitel, dess sista sida, där vi refererade till Hesselgrens konstaterande, att visuell form är den viktigaste komponenten i rumsupplevelsen. Ju tydligare visuellt djup, desto intensivare rumsupplevelse, hävdade Hesselgren. De viktigaste parametrarna angav han till överskärning; rörelseparallax; atmosfäriskt perspektiv; mönstergradient. Kan relationen mellan visuellt djup och upplevd rumslighet mätas experimentellt? frågade sig Hesselgren. Kan det förhållandet påvisas experimentellt, att rumslig intensitet tycks upplevas positivt? frågade han sig. Med nästa experiment, experiment 8, kan det visa sig, huruvida Hesselgrens teorier äger giltighet och hans frågor kan anses äga relevans.

Instrumentmetod

informanternas känslomässiga associationer inför bilder. Sådana associationer är mestadels mer eller mindre (inter)subjektiva, men kan i viss mån styras upp av den, som utför bilderna (en fotograf, eller en tecknare). Så var fallet beträffande dessa förevisade bilder, med vilka man avsåg styra upplevelsen mot rumslighet speciellt. Vad Hesselgren utförde var ett slags opinionsundersökning; han ville se efter, om den speciella bilden kunde ge en speciell intersubjektiv preferensprofil.

Om man, som vi sedermera har för avsikt att göra, låter en informant ta intryck av en stadsmiljö i verkligheten, är det inte säkert att semantiska skalmodellen blir den effektivaste. En mera givande metod kan vara att som experimentator följa informanten och föra ett intervjusamtal med vederbörande. Saken är ju, att informanten skall redovisa sina syntetiska varseblivningar, och dessa framkommer spontant, under vandringens gång, och beroende på den unika situationen.

Experimentets syfte och förväntade resultat

Det planerade experimentet har som syfte att studera den strikt rumsliga värderingen av två olika stadsmiljöer i Örebro, vilka tidigare varit föremål för experiment 5, 6 och 7. Syftet är att med en annan metod undersöka samma sak som i föregående experiment, nämligen hur informanten värderar nämnda rumsliga miljöer.

Resultatet förväntas bli tillförlitligare än i experiment 5, 6 och 7, eftersom detta nya experiment, experiment 8, utgår från hypotesen, att dess valda utförande, vilket skiljer sig från de tidigare experimenten, skall ge informanten bättre möjlighet till upplevelse av den rumsliga dimensionen än vad experiment 5, 6 och 7 gav. Resultatet borde av denna anledning kunna tilltros större reliabilitet i det nya försöket än i de förra.

Validitet

Beträffande informant-urvalet finns, trots de anförda argument som lett fram till ställningstagandet om urval, anledning att begrunda validitetsfaktorn. Just på grund av det speciella informanturvalet måste man beteckna försöket inte som ett experiment utan som ett kvasi-experiment.(Se Groat & Wang, 2002, s.255ff). Resultatet av ett kvasiexperiment är generellt sett mera induktivt till sin karaktär än ett regelrätt experiment.

För att tydliggöra och således urskilja informantens i detta fall speciella värderingar från dess generella (intersubjektiva, allmänmänskliga) värderingar, kan det vara nödvändigt att låta informanten något vidare motivera sina utsagor. Några särskilda intervjuer i anslutning till experimentet, med syfte att klargöra den blinda informantens särskilda problematik, kan även stödja en säkrare utvärdering.

Härnäst följer således två intervjuer med blinda informanter som en bakgrund, innan vi beger oss ut på fältet.

Intervju 1

LEIF ERIKSSON, ombudsman på SRF (Synskadades Riksförbund) Örebro län, ger mig den 13 september 2006 en värdefull första intervju om synskadades stadsmiljöupplevelser. Leif delar generöst och spontant med sig av sina egna erfarenheter och reflexioner från frekventerade gåturer i Örebro med hjälp av käpp och ledarhund. Idag 58 år gammal, blev han blind 1979.

- Vilken slags information kan man som blind ta hjälp av för att orientera sig i en stadsmiljö?

- Man lär sig först och främst att känna igen topografin - en backe i gatan till exempel blir en orienteringspunkt. Sedan lär man sig de särskilda ställen där vinden blåser starkare än vanligt. Kyrkklockan som slår är en bra markör. Olika aktiviteter kan annonsera att man kommer till torget. Svartån som porlar när man går över bron. Genomfartstrafiken på vissa trafikleder, som kan vara frekvent på dagen men minska under kvällstid.

- Övergångsställen med "tick-signaler" är mycket värdefulla. Det finns några olika varianter - en del har EU-standard med olika intensitet beroende på trafikmängden; så finns på vissa platser vibrerande dosor för dövblinda.

- På det hela taget vill jag säga att man bygger upp ett rörelsemönster i staden. Där man har övat sig att ta sig fram, går man gärna på nytt, och även om man ska gå tillbaka, väljer man helst samma väg.

- Är det så att man bygger upp en föreställning inombords om den yttre miljöns beskaffenhet och i så fall hur?

- Det varierar givetvis beroende på om man har synminnen eller är barndomsblind. Jag själv har ju synminnen från 1979 och bakåt. En positiv sak är att det inte finns något fult - allt som jag upplever är vackert, föreställer jag mig: snön är alltid vit (även fast jag vet att den kan vara smutsig och trist); min hustru är evigt 17 år!

- Men samtidigt vet jag att vissa barndomsblinda kan ha mycket svårt att föreställa sig rumsliga förhållanden. För en del går det omöjligen att räkna ut att de kommer tillbaka till utgångspunkten om de går runt ett fyrkantigt kvarter; för dem existerar inte begreppet "fyrkantigt". Även en sådan enkel sak som att det finns en trottoarkant även på andra sidan gatan kan vara knepigt att förstå för många. Och hur högt är ett sjuvåningshus? För dig och mig finns väl en sådan måttföreställning, men en barndomsblind är ofta inte kapabel att göra sig den föreställningen.

- Kan du säga generellt vilken typ av stadsmiljö som är lättast för en synskadad att orientera sig i - villamiljö eller innerstadsmiljö?

- Orienteringen går tveklöst lättare i stadsmiljön. De raka och rektangulära kvarter som oftast finns där är att föredra framför oregelbundna. Närmiljön är också entydigare - husväggen på ena sidan och trottoarkanten på den andra.

- Villakvarteren däremot kan vara olika formade, så att man lättare tappar orienteringen. Tomterna avgränsas ofta på skilda sätt: olika utformningar på staket; buskar som växer ut över trottoaren; avbrott i form av garageinfarter och därav betingade avfasningar i gångbanan. Det är över huvud taget svårare att kunna gå rakt fram i ett villaområde.

- Jag kan nämna som ett skräckexempel stadsdelen Rynninge här i Örebro. Där har gatorna fått sina sträckningar efter de sedvanda gångstigar som vuxit fram organiskt. Det är verkligen jättesvårt att orientera sig där, även för seende besökare!

- Tolkar jag dig alltså så, att rutnätsstaden är idealet för en synskadad ur orienteringshänseende?

- Ja, definitivt. Där är det bara att räkna kvarteren, så har man goda förutsättningar att hitta rätt.

(Intervjun uppläst för och kommenterad och godkänd av Leif Eriksson 2006-09-15)

Intervju 2

Peter Linnstrand, ombudsman på SRF Södermanlands län, ger mig en inspirerande och värdefull telefonintervju den 25 september 2006.

Peter är barndomsblind men har ett bestående synminne som också är förknippat med känslor, det är solen och en solnedgång med färger och molnformationer. Solen var tillräckligt stark för att Peters ljussvaga ögon en kort första tid kunde registrera den. - Men röda stugor med vita knutar och allt sådant är mig förborgat, säger Peter; ett hus är för mig mera en teknisk lösning.

Just hemkommen från en resa i Tyskland, beskriver Peter entusiastiskt en modell i brons av staden Lübeck som fanns uppställd på torget: - den var förträfflig genom att den gav mig en tydlig överblick och bild av bebyggelsen; tack vare modellen kunde jag få en bekräftelse på och eventuella korrektioner av de tidigare egna upplevelserna av vandringarna i staden. Men idealet är i och för sig att först ta del av modellen, och därefter uppleva verkligheten.

- Modeller är överlag utmärkta hjälpmedel för synskadade, som därmed kan föreställa sig byggnader och byggd miljö, och även vegetation, träd och buskar, på ett bra sätt. Jag brukar så ofta jag får tillfälle köpa med mig den typen av souvenirer hem från resor: ett litet hus i form av en keramiktavla i relief med kanske en trappgavel, som man sedan kan ha hemma och minnas en viss miljö från resan. Ett eiffeltorn i plast kan man köpa för kanske två kronor, men ett sådant minne är mycket värt för en synskadad.

- Det är allmänt vedertaget att spatial förmåga är en mera utpräglad manlig egenskap än en kvinnlig. Och min erfarenhet är också att det faktiskt förhåller sig så. Min kära fru äger exempelvis en tydligare framträdande social ådra än kanske en spatial, som är mera mitt område. Där kan det ibland uppstå lite roliga kontroverser. Just för närvarande håller vi på att bygga till vårt hus, men min hustru kan enligt mitt förmenande inte för sitt liv föreställa sig vinklar och sådant i förväg, till min förtret, för jag vill ju att hon ska redogöra för mig så ingående som möjligt, så att jag kan påverka det hela.

- Över huvud taget är det inte alltid som synförmågan är en garant för exempelvis god avståndsbedömning. Jag minns att jag en gång inför en resa till Paris frågade en seende kvinna hur brett det kunde vara mellan Eiffeltornets ben vid Eiffeltornets fundament. Ja, det är väl en tjugo meter, fick jag till svar. Jag insåg emellertid omedelbart att detta måste ha varit en felaktig uppskattning, med tanke på att tornet ju är över trehundra meter högt! Det skulle nog svårligen ha stått kvar upprätt med en så ranglig konstruktion!

- Annars har blinda och i synnerhet barndomsblinda i regel svårt att föreställa sig sådana större avstånd som man inte i ett enda tag kan greppa. -Högt som ett hus, är ett talesätt; men hur högt är ett hus!? Känslan för storleksrelationer är något som man måste bygga upp - där är återigen modeller bra hjälpmedel.

- Inskolning av barndomsblinda barn är i detta sammanhang en mycket viktig sak. Systematisk spatial träning i unga år är helt avgörande för utvecklingen av den rumsliga förmågan. En vetenskaplig undersökning av taxichaufförer i London har visat att dessas högra hjärnhalva, som ju är den spatiala, generellt har utvecklats mera än normalt, vilket styrker att träning ger färdighet.

- Arbetet med blinda barn är emellertid eftersatt i Sverige, jämfört med exempelvis Danmark och Finland, och i synnerhet då den spatiala träningen. Syncentralerna här hos oss koncentrerar sina resurser på barn med så kallade synrester. Det finns en hel del studier om hur det lilla barnet skapar sin bild av spatial verklighet. En pedagogisk modell utifrån sådan forskning är "den lilla stugan", vari det blinda barnet får tillfälle att grundlägga sin uppfattning om "tak" och "väggar" och relationen mellan dessa - för att därefter kunna fortsätta ut i en allt vidare verklighet.

- I barns utveckling är rumsuppfattningen mycket viktig, men om den talas det väldigt lite över huvud taget. Däremot ägnas stora omsorger åt den sociala förmågan, läsfärdighet och så vidare, och även en del åt volyms- och kroppsuppfattning. Men speciellt blinda barn måste även ha hjälp med att aktivt utveckla rumsuppfattningen, och där är "det lilla huset"-metoden en beprövad väg.

- Sedan är det en annan sak att blinda ofta är rädda för att bege sig ensamma ut på stan. Men det har jag däremot själv aldrig skyggat inför. Tvärt om - genom att kasta mig ut i verkligheten och lära av mina misstag så har jag kunnat komma vidare. Även här går det att se en viss skillnad mellan manligt och kvinnligt beteende - blinda kvinnor vill oftare ha ledsagarservice än män.

Jag inflikar att kvinnor generellt sett kan känna otrygghet när de går utomhus ensamma. Blinda kvinnor är särskilt skyddslösa i den situationen. Peter håller med, men vill samtidigt betona att en förutsättning för spatial upplevelse är att man ändå försöker röra sig på egen hand och så fritt som möjligt. - Rumslighet är något som man med nödvändighet upplever individuellt.

- Personligen har jag bemödat mig om att göra mig till ett med den vita käppen, för att sedan kunna klara mig själv, känna frihet, orientera mig i rummet och upptäcka världen. När man är ute och går ensam är det också lättare att skapa nya sociala kontakter, vilket för mig är viktigt att kunna göra.

- Jag träffade en gång en blind kille från Sarajevo, en inbunden akademiker i 40-årsåldern, som jag tog med på en tur runt kvarteret. När min mobil ringde trodde han att kaos utbröt, och blev ytterligt förvånad över att jag kunde svara och dessutom fortsätta promenaden på samma gång som jag samtalade. Han berättade för mig att detta var första gången i sitt liv som han var ute och gick ensam på stan; han höll sig normalt med två sekreterare som också fungerade som ledsagare. Nu blev kanske detta början till en vändpunkt i hans liv, för han sadlade om, och arbetar idag självständigt som massör.

- Nej, man ska inte vara överdrivet rädd för att bege sig ut i okänd terräng. Jag brukar säga att gå vilse är det bästa sättet att träna orienteringsförmågan. Förr om åren när jag bodde i Stockholm brukade jag upptäcka de olika gångstråken som fanns mellan Hökarängen och Farsta, och fick så småningom systemet av gångvägar klart för mig. Jag kunde till slut till och med ge vandrare goda råd om bästa vägen mellan två punkter, genvägar, och så vidare. 'Brukar du inte räkna steg för att hitta?' händer det att folk fråga mig, men det behöver jag verkligen inte göra!

- Ett begrepp som man brukar tala om är 'ansiktsseende'. Det är en identifikationskänsla som kan uppstå utifrån akustik, vindförhållanden, och sådant. En lärare jag hade en gång lärde ut att det minsta ljudavstånd man kan uppfatta är en tiondels sekund, vilket skulle göra en ljudlokaliseringsprecision på cirka 17 meter när. Det där ville jag inte tro på, för jag visste att jag kan höra mera nyanserat än så, men när jag sade det, trodde inte läraren på mig, för teorierna sade annorlunda.

- De flesta blinda hör parkerade bilar (alltså med avstängd motor), sådana som ofta kan stå vid trottoarkanten. Så även jag. Häromdagen, när min fru och jag var ute och promenerade, pekade jag på ett ställe ett stycke vid sidan om trottoaren och frågade min fru om där var en skylt? Nej, det var en samling tätt vuxna träd. Jag hade således hört fel. Sånt händer ibland.

- Bodil Jönsson och hennes medarbetare vid Certec i Lund bedriver en intressant forskning om rörelseuppfattningsförmåga, vilken hon enligt sin teori tänker sig som kanske frikopplad från den vanliga synförmågan.43 Även blinda personer skulle alltså möjligen kunna varsebli rörelser, utan syn. En intressant fråga som jag då ställer mig är hur långsamma rörelser man i så fall kan uppleva? För när jag är ute och går, så rör jag ju mig i förhållande till den rumsliga verkligheten, vilket egentligen är samma sak som att den rör sig i förhållande till mig.

Vi avbryts av att det ringer på dörren till kansliet. Peter ursäktar sig och går och öppnar. Jag hör honom hälsa någon välkommen och säga att "om du tar till vänster genom korridoren där så finns det nog en kopp kaffe." Därefter återkommer han till mig. Det var en teckentolk som hade anlänt. Ett möte förestod med dövblinda. Jag reflekterar något som, att det inte tycks finnas någon ände på hur mycket människor kan prövas. Peter säger spontant, som om han hört mina tankar genom luren: "dövblind - det är bara för mycket".

Medan vi avslutar vårt sällsynt givande samtal kommer jag på, att en välsignelsebringande sak för dövblinda ändå är datorn och internet, där faktiskt en dövblind individ kan sitta och chatta precis som alla andra, och med alla andra. Ännu en god sak, tänker jag, för blinda såväl som dövblinda, måste vara att de har en sådan eldsjäl till sin ombudsman som Peter Linnstrand.

(Intervjun granskad och godkänd per e-mail av Peter Linnstrand 2006-10-09).

DEN 18 OKTOBER 2006 hämtar jag med min bil upp Eva Nilsson, barndomsblind, vid hennes bostad i Vivalla i Örebro. Vi beger oss först till stadsdelen Lundby, där hesselgrenska miljön 21, villamiljön, är belägen.

Eva bildar sig en tämligen omedelbar uppfattning om karaktären på området: hon konstaterar direkt, att här är en gångväg som leder okomplicerat rakt fram; att åtminstone på högra sidan tycks vara låga hus (och att dessa ligger på vänster sida när vi har vänt om). Här finns soptunnor på rad och brevlådor, vilket signalerar villaområde. Att det är en ganska lugn miljö registrerar Eva även. Ja, vad är mera att säga?

- Känner du något särskilt inför just denna miljö?

Nej, det gör inte Eva. Vi far vidare till nästa anhalt, som är Hesselgrens miljö 38, lokaliserad till Ringgatan i Vasastan.

Eva registrerar att detta är en mera stadsliknande miljö, och kommenterar spontant att här tycks vara dåligt med affärer. Jag informerar om att det trots allt finns ett och annat skyltfönster på hörnorna, men ger henne i stort sett rätt. Folklivet och trafiken är annars rätt så intensivt, enas vi om. Nå: känsla inför situationen?

Eva vill pröva miljön ytterligare; ger sig iväg; ställer frågan tämligen omgående: kommer det en gata här? Nja, det tycks vara en kombinerad trottoar och gata, där Ånäsgatan mynnar i Ringgatan. Eva går vidare. När vi når den starkt trafikerade korsningen med Karlslundsgatan, gör vi på min inrådan halt, och vänder tillbaka.

Känslor inför miljön? Nej, inga. Eva har bildat sig en klar uppfattning om miljöns beskaffenhet och särart, och denna miljö är det som föreligger, men mera är det ju inte med det.

På hemfärden i bilen resonerar vi om den spatiala dimensionen och jag framkastar tanken, att det kanske bara är vi arkitekter som envist klamrar oss fast vid att det skulle finnas en särskild plats- eller rumskänsla. Eva håller ändå inte med helt och hållet; hon replikerar med att hon faktiskt finner det spännande att upptäcka hus invändigt. Hon valde exempelvis den lägenhet hon bor i nu just på grund av att hon upplevde att den hade en ovanligt god planlösning. Hon refererar även till ett gammalt palats som hon snart kommer att besöka i Wien, vilket hon ser fram emot att få gå på upptäcktsfärd i.

I utomhusmiljön betyder solförhållandena mycket för Eva - hon berättar att hon haft en dispyt med en hyresvärd om ett träd som hon ville få bort, för att det skuggade hennes uteplats för mycket. Men för övrigt menar Eva att en yttre miljö mest består i att utgöra en bakgrund till förflyttning. Att bara stanna upp, och försöka fånga platskänslan, det har inte Eva någonsin gjort, och det tror jag förresten själv inte att så värst många människor över huvud taget gör - förutom vi arkitekter.

Jag refererar för Eva en upplevelse jag haft på natten i min sommarstuga då jag hört ljudet från en bil accentuera ute på stora vägen på andra sidan fältet; hört det skramla till på ett visst ställe och förstått det vara en släpkärra efter bilen. Ljudet kulminerade och avklingade. Efter någon minut hörde jag samma bil med sin skramlande kärra fara förbi min stuga på lokalvägen. En rumslig föreställning hade därmed tagit form i mitt sinne. Eva förstår mitt resonemang och finner upplevelsen naturlig - men någon känsla därav vill hon nog inte vidkännas. Det handlar istället om ren kognition.

Så småpratar vi vidare. Vi finner en gemensam nämnare i att vara före detta stockholmare, som sedermera har flyttat till var sin medelstor stad (Örebro respektive Eskilstuna). Vi finner samstämt den medelstora staden vara mera ideal än storstaden, fastän vi båda uppskattar att då och då återvända till Stockholm. Eva minns ett ständigt schå med att hinna med ett visst tunnelbanetåg det eller det - visst, praktiskt, men jäkt och stress för jämnan.

Numera gör Eva stockholmsresor när det passar, för att besöka kompisar och gå på konserter. Musik är ett av Evas stora intressen; hon är själv instrumental musiker och sjunger även i kör. Så minns hon ett besök på ett av konstmuseerna i huvudstaden, där det fanns gipsavgjutningar av kända skulpturer som man fick känna på och handskas med.

- Det var då det plötsligt gick upp för mig att konst och musik tycks ha samma rötter, säger Eva.

(Texten jämte efterföljande Reflexioner [se nedan] e-postades 2006-10-24 till Eva Nilsson för synpunkter och godkännande. Svar kom redan påföljande dag, några timmar efter att Eva hade kommit hem från en kortare visit i Wien. Med Evas tillåtelse, återger jag hennes svar:)

Hejsan!

Nu har jag läst rapporten och den var verkligen intressant. Du och din institution kanske skulle kunna ordna ett seminarium med intressanta personer, inom olika discipliner, som forskat och funderat kring detta. Det är oerhört intressant att försöka hitta ett eller flera svar på frågan om vad vi egentligen grundar våra intryck på, enbart syn, både syn och hörsel och lukt mm.

Eftersom du nämner det svenska Residenset i Wien, palatset, som bygdes av en judisk tidningsman i slutet av 1800-talet, så ska jag berätta litet om det nu.

Jag rörde mig på en ganska begränsad yta bestående av entré med två genomgångsrum där det fanns såväl bilder som skulpturer, den senare föreställande Karl XII. Det ekade i entréerna. Sedan följde en tjock heltäckande matta, ett mottagningsbord med gästbok, till höger en privat våning, till vänster ett utrymme med hall och ett par gästrum och rakt fram en trappa, i tre avsatser, upp till våning 2. Där vistades jag antingen i den officiella matsalen, den privata dito, den s k blå salongen där kaffe intas eller i det officiella biblioteket. Alla rum var mycket stora, det går kanske 2 - 3 ordinära rum i en lägenhet på ett sådant officiellt rum. Det var mycket högt i tak och stort. Mattorna dämpade akustiken något, ekot blev inte besvärande på något sätt. Intrycket är oerhörd pampighet.

Skickar några bilder som mina vänner tagit. Eftersom jag inte döpt om dem är jag osäker på vad de föreställer.

Om du är historiskt intresserad så kan jag berätta, vilket jag nämnde i början, att en judisk tidningsman lät bygga det här stora huset i slutet av 1800-talet. Där träffades sedan personer som hade åsikter om dåtidens liv i världen. Så jag har vandrat i rum där Sigmund Freud rökt sina otaliga cigarrer och utifrån sina teorier, försökt förklara människans ställning i livet.

Sverige köpte huset 1928. I början låg även ambassaden där men den ligger nu mera i ett modernare kontorskomplex.

Eva

ATT BLINDA PERSONER äger möjlighet till rumslig föreställning lika bra som och kanske bättre än seende personer bekräftas av två förhållanden. För det första genom att modeller tycks vara ett lika fullgott medium för blinda som bilder är för seende. Jag kan som illustration återge vad Eva Nilsson berättade för mig under vårt samtal om bland annat modeller:

Förut, när jag satt i stadsbyggnadsnämnden och det gällde att ta ställning till olika planfrågor, kunde jag ofta konstatera stora brister i modellernas utförande. Så kunde exempelvis en träklots med påklistrade ritningar som fasader föreställa ett hus. Och det kändes ju lite för grovt. Man tänkte inte heller särskilt ofta på svårigheten för en blind att i alla lägen kunna följa vägdragningar, om de inte var utförda i relief; bara en ytterst tunn nivåskillnad hade räckt.

För det andra vill jag referera ett stycke ur Gunnar Karlssons bok Leva som blind (1999, s. 127), där en barndomsblinds förtrogenhet med matematik och geometri hade givit honom insikter om seendets perspektiviska karaktär, på uteslutande teoretisk väg:

[Angående att se baksidan av ett objekt] Jag har hållit på med matematik, så att jag liksom tycker det är helt självklart, man kan inte rita det så ju, man kan inte rita en optisk väg runt det här. Det är klart att man kan greja om man har en spegel eller nåt sånt.

Tänker vi efter, så är rumslig medvetenhet egentligen ingenting annat än en medvetenhet om geometriska förhållanden, och till det behövs inte nödvändigtvis ett synsinne.44 Tar man bort det störningsmoment som de visuella intrycken kan innebära för rumsupplevelsen, så får man uppenbarligen som resultat en rent kognitiv upplevelse, helt utan emotionell inblandning. Och det är i så fall helt i sin ordning: experimentet med Eva Nilsson visar att en rumsuppfattning i sig inte behöver innebära känsloreaktion.

Härmed skulle vi kunna säga att vi har vederlagt Sven Hesselgrens rumsexperiment med semantiska skalor, vilka vi med visst fog kan påstå sakna relevans. De semantiska omdömena berör istället andra intryck, som inte har specifikt med rumslighet att göra. Vad dessa 70-talets hesselgrenska experiment visar, kan vara nog så intressant, men del av en rumsforskning utgör de inte.