Andra delen

Uppföljningsexperiment 2006

Experiment 6

Experiment 7

DEN STÖRSTA KONTRASTEN i preferensprofilerna, som resultat av Hesselgrens experiment 5, uppvisar hans bilder 21 och 38. Bild 21 (stadsmiljö) —> värderas genomgående på den negativa sidan om det neutrala mittvärdet i skattningsskalan, och bild 38 (villamiljö) —> värderas, liksom bilderna 33, 25, 26, helt och hållet på den positiva sidan; bild 38 dock klart positivast.

I syfte att testa resultatets allmängiltighet, visade jag dessa två extrembilder för ett representativt urval informanter, vilka fick svara på tre enkla frågor. Frågorna baserade jag på Jacobs' (2005, kap. 8) påpekande, att en välfungerande stadsmiljö kan (och bör) ha framför allt tre olika sorters invånare nämligen boende, verksamma och besökare. Jag ställde följande tre frågor:

• I vilken av de två miljöerna skulle du helst vilja ha din bostad?
• I vilken av de två miljöerna skulle du helst vilja ha din arbetsplats?
• I vilken av de två miljöerna skulle du helst vilja göra ett besök?

36 informanter intervjuades, varav 18 av vartdera könet. Allsidig åldersfördelning eftersträvades. Steffner (2004) baserar sig på Nasar [1998] i sina stadsmiljöundersökningar där hon kategoriserar informanterna i de tre åldersgrupperna 15-21 år; 22-65 år; 65[sic]-87 år. Med ungefärligen samma indelning fördelade sig mina informanter enligt följande:

• 16-21 år: 9 informanter
• 22-65 år: 21 informanter
• 66-89 år: 6 informanter

Undersökningen gav som resultat, att preferenserna förskjuts från villamiljö till stadsmiljö över föreställningen bo - arbeta - besöka. 58 % ville bo i villamiljön medan 42 % föredrog stadsmiljön för sin bostad. 33 % ville arbeta i villamiljön medan 67 % hellre ville arbeta i stadsmiljön. Endast 17 % ville besöka villamiljön i första hand medan hela 83 % valde stadsmiljön för sitt prefererade besök.

Inga större skillnader mellan könen kunde påvisas. Av 18 kvinnliga informanter ville 11 informanter bo i villamiljö och 7 i stadsmiljö. Motsvarande för de 18 manliga var 10 respektive 8. Av kvinnorna ville 7 ha sin arbetsplats i villamiljö och 11 ville ha arbetsplatsen i stadsmiljö. Hos de manliga var preferenserna motsvarande 5 respektive 13. Beträffande besök ville 3 av de kvinnliga och likaledes 3 av de manliga besöka villamiljö medan 15 av de kvinnliga och också 15 av de manliga ville besöka stadsmiljö.

Ser man till de tre ålderskategorierna, kan man av resultatet dra följande generella slutsatser. Ungdomar vill helst bo i stadsmiljö och även helst arbeta i stadsmiljö, medan åldringar tvärt emot vill bo och arbeta i villamiljö. En majoritet av alla åldersgrupperna vill helst besöka stadsmiljön, men en växande andel genom vektorn ung - medelålders - gammal önskar hellre besöka villamiljö än stadsmiljö.

Experimentet utfördes den 31 maj 2006 i Eskilstuna, på olika offentliga platser inomhus såsom servicehus, skolor, bibliotek, köpcentra; de flesta centralt belägna. Urvalet informanter kunde ha varit större, men relativt tydliga tendenser visar sig ändå redan här med 36 intervjupersoner. Totalt sett har vi fått 39 prefereringar för villamiljö mot 69 prefereringar för stadsmiljö. Det gör 36 % för villamiljön och 64 % för stadsmiljön.

Som ett kuriosum kan nämnas, att en av informanterna spontant motiverade sitt val av stadsmiljön med, att den är mera stimulerande, "för där finns så mycket människor". Detta trots att bilden av stadsmiljön inte visar en enda levande varelse. Därav kan man sluta, att informantens föreställningsförmåga över till den verkliga miljö, som bilden representerade, var den verklighet, som värderingsomdömet föll tillbaka på. Detta enda exempel motsäger Sven Hesselgrens tes, att just denna miljö generellt skulle värderas särskilt negativt just därför att där inte finns några människor på bilden.

Experiment 6, med sin speciella metod, falsifierar, genom större preferens för stadsmiljö än för villamiljö, motsvarande delstudie i experiment 5. Det finns därför skäl att som kontrollåtgärd återutföra detta experimentsegment med användande av samma semantiska skalor som Sven Hesselgren använde i sitt experiment 5. Med anledning av det åldersberoende resultatet i mitt experiment 6, bör särskild observans riktas på de tre åldersgruppernas eventuellt olikartade preferensprofiler.

EXPERIMENT 7 KOMMER JAG att utföra genom att visa samma bilder av två miljöer som i experiment 6, dvs. Hesselgrens bilder 21 och 38, för ett urval informanter. Informanternas bedömning skall denna gång ske med skattningar av semantiska variabler. Den variabla ordlistan avses vara likadan, som den Hesselgren använde i sitt experiment 5. Denna ordlista har följande variabler:

Hesselgren har fört en del resonemang kring sina val av ordlistor, men någon riktig klarhet får man inte som läsare av hans texter. Först kan vi ändå konstatera, att ovanstående ordlista, vilken alltså kom till användning i Hesselgrens experiment 5, och vilken enligt Hesselgren var samma ordlista som hade använts för första gången i experiment 3c och därefter i experiment 4, innehåller endast 29 ordpar istället för de tidigare 34. Följande fem ordpar har av någon anledning utgått:

Jag avstår från att spekulera i varför Hesselgren har valt bort dessa ordpar; han ger själv ingen förklaring i sina skrifter. Vid något tillfälle påpekar han, apropå ordparet konservativ-radikal, att konservativ (liksom tung, säger han) kan ha positiv betydelse för vissa informanter (Hesselgren, 1977, s. 64). Måhända är det en sådan upptäckt tvetydighet hos vissa ordpar som har legat bakom deras slopande. Dock har Hesselgren inte tagit bort ordparet tung-lätt, vilket han ju likaså anger som tvetydigt.

En orienterande repetition

Det kan finnas anledning att återknyta till vad som tidigare refererats om Hesselgrens resonemang kring sina semantiska variabler (i förra delen). Om semantiska variabler säger ju Hesselgren följande. "Det svåraste när det gäller denna metod är att välja lämpliga ord till ordskalorna. Det visar sig att praktiskt taget varje forskare kommit fram till sin egen, från kollegerna mer eller mindre avvikande uppsättning ord." (Hesselgren, 1985, s. 239).

Hesselgren fann, vilket likaså tidigare konstaterades, sin egen ordlista på följande sätt, enligt honom själv. Först skilde han mellan tre slag av adjektiv: beskrivande; känsloladdade; värderande. Därefter beaktade han att betydelsen ingår i den totala sinnesupplevelsen. På detta resonemang baserade han sina försök till ordlistor som skulle fånga så många aspekter som möjligt av den totala reaktionen. Han har upprepade gånger modifierat ordlistan, säger han. (Ibid.).

I ett av sina (senare, får man förmoda) experiment använde Hesselgren en ordlista som var uppdelad i 4 delar (han rubricerar dem på två ställen något olika; jag redovisar båda, varav en av versionerna inom parentes, här nedan). Rubrikerna är desamma som dem jag refererade till i förra delen.

Nu kommer jag till skillnad från då även att redovisa ordparen i denna ordlista, vilken ordlista vi kan kalla "den alternativa ordlistan" (vi känner ju vid det här laget tre av Hesselgrens ordlistor).

Till höger om varje dipol vill jag också här pröva att benämna en, enligt min ad hoc hypotes, minimal kognitiv nivå, enligt vilken empirisk kunskap kan vara nödvändig för att kunna förstå och uppfatta dipolen ifråga. Detta för att undersöka om ett alternativt indelningsmönster kan framträda. Således: en individ, som inte har erfarenhet av mänsklig kontakt, kan ändå uppfatta vissa sinnesstämningar hos djur. Men för vissa slags värderingar kan ett socialt förmedlande vara nödvändigt. Andra sinnesintryck åter ligger helt och hållet hos individen, såsom grundperceptioner. Det är denna typ av differentiering, jag prövar i den högra kolumnen.

• ett antal ord som är huvudsakligen känslobeskrivande men med en biton av värdering (känslobeskrivande ord med en biton av värdering):

  glad               ledsam mild               brutal vänlig               ovänlig ren               smutsig sträng               eftergiven förtrolig               högtidlig livlig               stilla fredlig               elak lugn               orolig uppiggande               sömnig charmerande               charmlös harmonisk               disharmonisk

  djur djur djur kultur djur djur/kultur oorganisk natur djur oorganisk natur ego ego ego

• ord som i överförd bemärkelse beskriver känslor (ord som i överförd bemärkelse betecknar känslor):

  varm               kall mjuk               hård ljus               mörk slät               skrovlig

  känselsinne känselsinne synsinne känselsinne

• ord som huvudsakligen beskriver värderingar men med en biton av känslobeskrivningar (värderingsbeskrivande ord med en biton av känslobeskrivning):

  vacker               ful intressant               ointressant rolig               tråkig behaglig               obehaglig munter               dyster enhetlig               brokig variationsrik               enformig nytt & oväntat               gammalt & vant

  kultur/ego ego ego fysiologi ego ego ego ego (empiri)

• ord som huvudsakligen beskriver en semiotisk aspekt (huvudsakligen uttrycksbeskrivande ord):

  skyddande               blottställande ser modern ut               ser ålderdomlig ut

  intersubjektivt kultur/ego

(Hesselgren, 1985, s. 240f; högra kolumnen: MO:s spekulation).

Som synes, om vi i stort sett accepterar mina introspektiva karaktäristiker, vilka visserligen går att invända emot, framträder cirka sex klasser egentligen oberoende av Hesselgrens indelning. Vi noterar vissa grundperceptioner, dock endast inom känselsinnet och synsinnet. Två ordpar, livlig-stilla och lugn-orilig, egentligen synonyma, bör människan kunna använda för att karaktärisera den oorganiska naturen - ett vattendrag, eller ett vindförhållande, exempelvis.

För vissa variabler gäller, att de verkar uppväcka egenskaper inom subjektet, såsom uppiggande-sömnig, charmerande-charmlös. Ett enda ordpar framstår som särskilt intressant: skyddande-blottställande. Det känns på något bestämt vis intersubjektivt, och torde även vara intimt förknippat med rumsbegreppet så som det används av Hesselgren.

Küller har genom faktoranalys av olika ordlistor funnit 8 huvudfaktorer, vilka Hesselgren finner i huvudsak överensstämmande med vad han själv kommit fram till, meddelar han.33 De 8 faktorerna är som ävenledes tidigare anförts följande, med Hesselgrens egna beteckningar inom parentes:

• trivsamhet (formalestetiska värderingar samt känsloladdningar)
• social status (sociala värderingar)
• rumslighet (rumsupplevelse, upplevelse av avgränsad rymd)
• originalitet (nytt & oväntat)
• komplexitet (variationsrikedom)
• affektion (gammalt & vant)
• helhet (enhetlighet)
• kraftfullhet (intensitet i känsloladdningen)

Vad Hesselgren säger sig sakna i Küllers modell är dels hela den semiotiska aspekten, dels en sådan detaljerad redogörelse för känsloladdningar, som Hesselgren har gjort. Han avser då sina referenser till Plutchik, vars grundkänslosystem han vill se som en viktig bas för den frågelista som han redogör för i Om arkitektur (1985), kapitlet "Känslornas naturliga system", och vilken han vill rekommendera för framtida användning.

Den ursprungliga ordlistan

Nu hade Hesselgren emellertid inte kommit så långt i sina resonemang vid tidpunkten för konstruerandet av den ordlista som vi har för avsikt att använda, således den, han nyttjade i sitt experiment 5. Det kan dock vara av ett visst intresse att söka insikt om den struktur, som låg bakom just denna "första" ordlista. Låt oss således betrakta de 29 ordparen, som vi har förtecknat allra först ovan. Men låt oss dessförinnan göra ett försök till en kort sammanfattning av Hesselgrens eventuella bakomliggande tankar.

Om jag prövar att tolka Hesselgren utifrån hans resonemang över tiden om semantiska variabler, vill jag förstå, att han intresserar sig särskilt för känslor och värderingar. Han går också i sina böcker in på företee transformationstendens. Han refererar till Küllers modell, och till Osgoods, och han nämner även Berlyne (Berlyne, 1971). Han efterlyser i Küllers modell semiotiska adjektiv, men använder sig inte av Küllers samtliga faktorer (han utelämnar social status och rumslighet). Av Osgoods fyra slags värderingar tar han i sin arkitekturteori fasta på endast emotionell och estetisk (moralisk och social lämnar han därhän).

Vi kan börja vår analys av den ursprungliga ordlistan med att söka efter den typen av semiotiska ord, som Hesselgren efterlyste hos Küller. Har Hesselgren tagit med sådana ord? Semiotiska värderingar består enligt Hesselgrens "perceptions-karta" (—> se illustrationsbilagan) av symboler och uttryck, vilket sistnämnda Hesselgren vidare uppdelar i tydlighet och sant-falskt.

I den senast refererade ordlistan ovan (den "alternativa" ordlistan) har Hesselgren enligt egen utsago (av hans rubrik att döma) tagit med två semiotiska variabler nämligen skyddande-blottställande och ser modernt ut-ser ålderdomligt ut. Dessa hänför han till förgreningen uttryck. Den sistnämnda dipolen innebär en differentiering (vilken han sedan bibehåller i "slutgiltiga " ordskalan —>) i två nästan synonyma begrepp mot "perceptions-kartan", vari han endast har ett begrepp ("nytt & oväntat-gammalt & vant") vilket han där anger som "formalestetisk värdering".

I och med "alternativa" ordskalan har således Hesselgren funnit en för honom själv tydlig gräns mellan "värdering" ("nytt & oväntat-gammalt & vant", vilken dipol han har med under rubriken "värderingar med biton av känslobeskrivning") och "uttryck" ("modernt-ålderdomligt", under rubriken "semiotisk aspekt (uttryck)"). Han har dessutom övergivit "perceptions-kartans" benämning "formalestetisk värdering" för benämningen blott "värdering", något som han sedan bibehåller i "slutgiltiga" ordlistan.

Nu är det så dags att börja analysera den "ursprungliga" ordlistan, den, som Hesselgren och hans medarbetare praktiserade i experiment 5, och vilken vi har för avsikt att tillämpa i vårt förestående experiment 7. De 29 ordparen har förteckats ovan (betrakta gärna dessa!).

En första revy ger oss tanken, att samtliga 29 ordpar beskriver sådana uttryck, som en förevisad miljö kan inge en upplevare. (Man kan bädda in varje ord i meningen: "objektet har ett ... uttryck"). Ordparen är i denna bemärkelse semiotiska, nämligen betydelsebärande (fastän kanske på en mera förfinad nivå än det betydelse-exempel, vi långt tidigare anförde om vattenpussen, som betydde "klafsa").

Men går dessa uttryck då att indela vidare på något relevant sätt? Hesselgren vidareförgrenar, som vi nyss konstaterade, uttryck i tydlighet och sant-falskt. Men i detta fall känns en sådan uppdelning inte rimlig, annat än som en högst privat uppfattning hos subjektet, vilket vi, och inte heller Hesselgren, är intresserade av.

Om man rannsakar ordparen, ett efter ett, finner man istället två andra slags underrubriker. Det första paret, obehagligt-behagligt, har egenskapen att (I) beröra mig, subjektet, som iakttagare av objektet. Så även det andra paret, deprimerande-upplyftande, liksom det tredje, störande-fridfull.

Men det fjärde ordparet, ohälsosam-hälsosam, kan inte direkt sägas beröra mig annat än indirekt, som ett slags konsekvens av (II) det omdöme om uttrycket, jag därmed gav objektet. Ordparet hör tveklöst till en annan ordklass än "berör mig". Här är förnuftet snarare än känslan involverad i bedömningen. Samma gäller för det femte ordparet, simpel-exklusiv, men här finns en mera uttalad (III) värderande ingrediens.

I det sjätte ordparet, ful-vacker, har vi kommit åter till känslans omdöme, men i detta fallet mestadels baserat på synupplevelse - därmed faktiskt ett slags (IV) transformationstendensomdöme, även om det kan framstå som långsökt.

Det verkar på detta stadium som om vi skulle behöva ha åtminstone fyra klasser av uttryckande ordpar att indela Hesselgrens 29-pariga ordlista i. Om vi tittar något bakåt och erinrar oss Hesselgrens egen indelning för den "alternativa" ordlistan, så kan vi konstatera att denna faktiskt innehåller just de rubriker som vi nyss analyserade fram för den ursprungliga ordlistan. Det kan således vara meningsfullt att pröva att inordna de 29 ordparen under de rubrikerna. Således:

Känslobeskrivande ("känslobeskrivande med en biton av värdering")

deprimerande-upplyftande

störande-fridfull

ovänlig-vänlig

berör mig icke-engagerande

oroande-lugnande

dämpande-aktiverande

nedslående-stimulerande

otrivsam-trivsam

ointressant-intressant

Transformations-tenderande ("i överförd bemärkelse känslobeskrivande")

obehaglig-behaglig [haptisk/taktil]

ful-vacker [visuell]

tung-lätt [kinestetisk]

illaluktande-väldoftande [olfaktorisk]

bullrig-tyst [auditiv]

kall-varm [haptisk/taktil]

Värderande ("värdering med biton av känslobeskrivning")

simpel-exklusiv

felaktig-riktig

värdelös-värdefull

Uttrycksbeskrivande ("semiotisk aspekt")

ohälsosam-hälsosam

negativ-positiv

slarvig-ordentlig

onyttig-nyttig

ovårdad-vårdad

smutsig-ren

opersonlig-personlig

slö-energifull

kärv-idyllisk

passiv-aktiv

unken-fräsch

Den sista klassen ordpar skulle kunna underindelas i "sundhetsuttryckande", nämligen med dessa par ingående: ohälsosam-hälsosam; slarvig-ordentlig; onyttig-nyttig; ovårdad-vårdad; smutsig-ren; unken-fräsch. De övriga fem ordparen negativ-positiv; opersonlig-personlig; slö-energifull; kärv-idyllisk; passiv-aktiv beskriver visserligen mer eller mindre generella uttryck, men paren negativ-positiv och kärv-idyllisk kunde möjligen alternativt sorteras under rubriken "Känslobeskrivande" - eller varför inte under "Värderande".

Kanske kunde till och med några av den sista indelningen ordpar hänföras till "transformationstendens" till det sinne, som Hesselgren tycks ha utelämnat nämligen smak. Slö-energifull kunde där hänsyfta mot fadd-syrlig; kärv-idyllisk till besk-söt; och passiv-aktiv motsvara neutral-salt. Fler tveksamma eller dubbeltydiga kategoriseringar går utan vidare att peka ut, men i stort sett verkar Hesselgrens "alternativa" indelning fungera även för hans ursprungliga ordskala, vilket vi har visat med nyss företagna matchning.

Skulle man således nu kunna anse som en dechiffrering att Hesselgren har använt sig av sina nämnda fyra rubriker i konstruerandet av sin 29-pariga ordlista. Har han i så fall utgått ifrån att subjektet kan göra fyra slags omdömen:

• transformationsomdöme
• känsloomdöme
• förnuftsomdöme (uttrycksomdöme)
• värderingsomdöme

I vilken mån överensstämmer då denna kategorisering med den indelning som Hesselgren gjort i sin "slutgiltiga" ordlista, —> vilken vi i förbigående nämnde ovan, och vilken vi också ägnade ett särskilt avsnitt i första delens kapitel "Experimentens bedömningsmetoder"? (För "originalet", se Hesselgren, 1985, s. 266ff).34 Denna ordlista strukturerar han enligt följande:

• Sammanfattande värdering
• Formala och semiotiska aspekter
• Grundkänsloreaktioner
• Harmoni/disharmoni
• (Mestadels, men inte enbart, estetisk) värdering

Vi kan märka att Hesselgren i denna slutgiltiga ordlista kanske har kommit längre i differentiering och strukturering av sina variabler än tidigare. Framför allt har han med Plutchiks hjälp renodlat känslosektorn. Han har även differentierat formala och semiotiska aspekter (en återgång till "perceptions-kartan" —>), men samtidigt tycks begreppet "estetisk" ha blivit diffusare.

Om vi gör upp en förteckning över orden i de fem indelningarna med deras rubriker för den "slutgiltiga" ordlistan (vänstra kolumnen enligt nedan), och prövar att dessutom sortera in ordparen (där det är fråga om dipoler) från den 29-pariga ordlistan (i den högra kolumnen), så får vi:

Av denna jämförande uppställning ser vi således, att Hesselgrens båda känslobeskrivande avdelningar är ungefär desamma i bägge fallen. Vad gäller den värderande avdelningen i "slutgiltiga" ordskalan, —> så består denna av en blandning av ord från olika kategorier. Roligt-tråkigt och behagligt-obehagligt är snarast grundkänslobeskrivande ord, om inte formalestetiska. Vackert och fult borde man kunna hänföra till "transformationstendens" (visuell), men Hesselgren har klassificerat ordparet i sin "perceptions-karta" —> som en formalestetisk värdering, liksom paret intressant-ointressant. För mig nytt och oväntat och för mig gammalt och vant är också, enligt Hesselgrens "perceptions-karta", en formalestetisk värdering. Till detta ordpar finns ingen riktig motsvarighet i den 29-pariga ordskalan.

Så konstaterar vi vidare, att den formala/semiotiska avdelningen helt saknar motsvarighet i 29-pariga ordskalan. Å andra sidan innehåller denna avdelningar som vi inte återfinner i "slutgiltiga" ordlistan. Det är transformationsomdömena (förutom vackert-fult och behagligt-obehagligt), de med "alternativa" ordlistans rubriker benämnda värderingsomdömena och dito uttrycksomdömena. Några enstaka ordpar går dock att omdirigera till andra av "slutgiltiga" ordlistans rubriker, såsom uttrycksomdömet negativ-positiv, vilket kan bilda "sammanfattande omdöme", liksom värderingsomdömet felaktig-riktig, som kanske även i viss mån kan anses synonymt med harmoni-disharmonibegreppet.

Har vi blivit något klokare av denna analys? Jag skulle vilja svara nej. Frågan är om det för oss finns någon riktig kärna i Hesselgrens teorier att ta fasta på. Hans utsagor framstår minst sagt som relativa. Möjligen kan vi skönja en tendens till att vilja renodla känslosektorn. Om vi nu ämnar använda Hesselgrens 29-pariga ordskala för ett kontrollexperiment, är vi hänvisade till att förlita oss på hans konstruktion, att den ska ge ett slags optimal värderingsprofil. En profil om vad, kan vara en berättigad fråga. Att undersöka upplevelse av rumslighet, var ju den ursprungliga intentionen.

Man skulle kunna karaktärisera Hesselgrens teori och utgångspunkten för hans forskningsförsök i korthet enligt följande.

Miljö berör människor. Miljö orsakar intersubjektiva känsloreaktioner. Dessa känsloreaktioner är intressanta att närmare studera.

Med det perspektivet blir det inte så noga med vilka känsloladdade ord man använder sig av, och inte heller hur man kategoriserar orden. Man får i alla fall den speciella känslomässiga respons på en viss miljö som man önskar sig, och utifrån vilken man kan avläsa miljöns attraktivitet.

I användandet av de 29-pariga ordskalorna var Hesselgren särskilt intresserad av de förevisade miljöernas transformationstendens, deras bedömda uttryck, hur intersubjektet värderade dem, samt vilka känslostämningar de väckte hos intersubjektet. Kort sagt ville Hesselgren undersöka hur miljöerna påverkade intersubjektet över hela det emotionella spektret.

Låt oss återerinra oss var vi står. Vilka slags miljöer förevisade Sven Hesselgren sitt intersubjekt? Han visade intersubjektet förment rumsliga miljöer. Hur reagerade intersubjektet? Det fann bilder av villamiljö känslomässigt mest positiva, och bilder av tät stadsmiljö känslomässigt negativast. Resultatet kan man tolka på flera sätt. Den närmast liggande tolkningen, hittills onämnd, borde kanske vara att intersubjektet gillade den typ av rumslighet bäst, som tar form i villamiljö, och den rumslighet sämst, som finns i stadsmiljö. Det kan exempelvis bero på skalan.

Men om nu föreställningsvärlden är befolkad av betydande objekt - vad är det då som säger, att en förevisad miljö för intersubjektet ofelbart "betyder" rumslig miljö, och inte något annat?

Nu ska vi gå ut och kontrollera, om Hesselgrens resultat står sig.

DEN 14 AUGUSTI 2006 UTFÖRDES experiment 7 genom de sedan tidigare nyttjade hesselgrenska extremerna bild 21 (stadsmiljö) —> och bild 38 (villamiljö) —>. Sven Hesselgren hade ju fått som resultat den mest negativa värderingen av stadsmiljön (bild 21) och den mest positiva värderingen av villamiljön (bild 38). Hesselgrens ovan refererade 29-pariga semantiska skala användes nu av mig, liksom då av Hesselgren, för värderingen.

20 informanter på olika håll i Eskilstuna anlitades för ifyllande av var sin blankett; 10 informanter fick värdera villamiljön och 10 andra informanter stadsmiljön. Jämn könsfördelning eftersträvades på så sätt att lika många, det vill säga 5 informanter av vartdera könet utvaldes för respektive bild. Allsidig åldersfördelning var också ett mål; de 20 informanternas åldrar varierar därför någorlunda jämnt mellan 19 och 67 år. Beträffande ännu äldre åldringar konstaterades snart stora svårigheter med ifyllandet av blanketten, och de som trots allt fullföljde uppgiften hade missuppfattat den så, att deras blanketter vid utvärderingen fick gallras bort. Men de yngre 20 informanterna förstod och klarade uppgiften väl, så vi får nöja oss med dem, denna gång.

Ett par av informanterna ställde frågan, om det var själva bilden de skulle ta ställning till, eller det som bilden föreställde - en berättigad fråga, som vi något har diskuterat tidigare. En av informanterna sade vid återlämnandet av sin ifyllda blankett: "Sätt dit lite träd och buskar så blir det nog bra sedan". Till saken hör ju, att träd och buskar omsorgsfullt är utelämnade i bilderna för att inte påverka den rumsliga bedömningen.

Blanketterna efterbehandlades på följande vis. De samlade bedömningarna av varje respektive ordpar listades, varefter de två lägsta och de två högsta bedömningarna lämnades obeaktade ("övre och undre kvartil" skars bort). Av återstoden togs medelvärdet. (I en kontroll kunde konstateras, att de ocensurerade medelvärdena slog storleksordningen plus minus ett par tiondelar.) Värdena fördes in i Hesselgrens grafiska tabell för jämförelse (redovisas nedan).

Därefter kunde resultatet utläsas. Bedömningarna gjordes ju efter en sjugradig skala, där värdet 4 utgör mittvärdet. En bedömning av ett ordpar med ett värde under 4 är i regel en negativ värdering av variabeln, och ett värde högre än 4 utgör en positiv värdering. Vi minns att Hesselgrens undersökning gav värden helt och hållet på den nedre sidan av värdet 4 för bild nr 21 (stadsmiljön) —>. Vi minns likaledes att samtliga 29 värden för bild 38 (villamiljön) —> nådde över medelvärdet 4. 1970-talets informanter värderade således villamiljön uteslutande positivt, och stadsmiljön motsatt, nämligen kategoriskt negativt. Syftet med den här aktuella undersökningen skulle nu vara att se efter, om tendensen har stått sig in i tvåtusentalet.

Resultatet blev följande. Stadsmiljön, som i Hesselgrens undersökning hade värderats uteslutande negativt, värderas nu rakt motsatt, dvs. helt igenom positivt, utom för tre ordpar, vilka värderas ännu mera negativt än på Hesselgrens tid. (Vidare om dessa strax.) Villamiljön å den andra sidan, i Hesselgrens experiment lovordad, nedvärderas nu totalt. Med undantag av sju ordpar, värderas samtliga variabler lägre än medelvärdet, varav de flesta mycket lågt. Således upp-och-nedvända världen, skulle man kunna säga.

Stadsmiljön bedömdes i Hesselgrens undersökning som bl.a. ohälsosam, tung, dämpande, slö, passiv, felaktig, unken och ointressant. I aktuell undersökning bedöms nu stadsmiljön som bl.a. behaglig, fridfull, vacker, ordentlig, vårdad, tyst, ren, engagerande, lugnande, personlig, idyllisk, trivsam och intressant. Men tre undantag finner vi som sagt: miljön anses dämpande, slö och passiv, vilket den i och för sig gjordes även i Hesselgrens undersökning.

Villamiljön bedömdes i Hesselgrens experiment som bl.a. behaglig, hälsosam, ordentlig, vårdad, tyst, ren, lugnande, stimulerande och fräsch. Motsvarande utfall i vår nutida bedömning blev bl.a. deprimerande, ful, tung, berör mig icke, opersonlig, nedslående, otrivsam, ointressant. Men här finns som sagt sju undantag åt det positiva hållet: miljön anses samtidigt ordentlig, nyttig, vårdad, väldoftande, tyst, vänlig och ren. Dessa positiva egenskaper tillskrev nota bene även Sven Hesselgrens informanter miljön.

Bortsett från de flagranta totala omvärderingarna av villamiljö och stadsmiljö från 1970-talet till 2000-talet, så bör vi inte lämna obeaktat, att vi har funnit en konstans i variablerna dämpande, slö och passiv för stadsmiljön, och ordentlig, nyttig, vårdad, väldoftande, tyst, vänlig och ren för villamiljön. Detta är tydligen värden som står sig. Stadsmiljön är totalitär och villamiljön kysk, ungefär. Sjuttiotalets intersubjekt skydde den totalitära stadsmiljön och sökte den kyska villamiljön. Dagens intersubjekt gör tvärt om: ratar det kyska och åstundar underordna sig. Ja, det kan faktiskt stämma, om man försöker sig på att göra en karaktäristik av respektive Zeitgeist.35

"Svensken är en frihetslängtande individualist som gillar att styras av en stark stat", konstaterar Bjørn Bredal i Dagens Nyheter 21 augusti 2006 efter att ha läst en nyutkomen bok.36 Den analysen får stöd i båda undersökningarna, trots deras till synes motsägelsefulla resultat.

Så har vi kanske, tack vare det kronologiska perspektivet, funnit en kärna i Sven Hesselgrens 29 semantiska variabler. Den kan vi omhulda för framtiden, för kanske återkommande experiment.

Åldersberoende attitydskillnader

I experiment 6 fann vi en attitydförändring från preferens för stadsmiljön till preferens för villamiljön med stigande ålder hos informanterna. Experiment 7 kunde visserligen inte engagera informanter äldre än 67 år, men vi kan ändå analysera och jämföra värderingsvalörerna genom intervallet ung-gammal i vår faktiska informant-population för att se om attitydförändringen i experiment 6 följer med i experiment 7. För enkelhetens och åskådlighetens skull räknar vi fram medelvärdet för alla 29 variablerna för varje informants värdering. Detta kan i och för sig bli missvisande, men torde ändå ge en grov uppfattning om åt vilket håll respektive attityd kan luta.

Uppställningarna visar inga tydliga tendenser åt något håll genom åldersvariabeln. Vi kan konstatera att hälften av ungdomarna gillade stadsmiljön medan den andra hälften ogillade den tämligen starkt. Samtliga medelålders informanter värderade stadsmiljön positivt utom den äldste, som något nedvärderade den. Villamiljön ogillades entydigt av samtliga informanter utom av en 29-åring och en 66-åring, vilka gav villamiljön en på det hela taget positiv värdering.

Av denna enkla analys att döma föreligger ingen specifikt åldersberoende attitydtendens i experiment 7, utan skillnaderna tycks mera bero på individuella preferenser. Man kan givetvis gå igenom var och en av de 29 variablerna för att undersöka om det i vissa kan finnas tendenser som har med ålder att göra. En översiktlig granskning visar emellertid inte detta.

De olika utfallen mellan experiment 6 och experiment 7 bör således bero på skillnader i metod, och inte i bilderna eller deras innehåll i sig, eftersom samma bilder visades i båda experimenten. Vari bestod den metodologiska skillnaden?

Först en liten fenomenologisk utvikning. Enligt Meinong (Grossman, 1999, samt The school, 2001) kan en individ, exempelvis en informant, betrakta ett stycke verklighet ur olika perspektiv, närmare bestämt utifrån fyra principiellt olika utgångspunkter. Verklighetsutsnittet kan ses som objekt, objektiv, dignitativ eller desiderativ. Annorlunda uttryckt kan individen åskåda föreställande, tänkande, kännande eller begärande. Meinogs livsverk bestod bl.a. i att fördjupa dessa begrepp och undersöka sambanden mellan dem.

Ställer man, som i experiment 6, frågor till informanter som "var skulle du vilja bo", "vilken av miljöerna skulle du vilja besöka?" etc. så aktiverar man två av de meinongska faktorerna nämligen föreställning och begär. Den förevisade bilden blir plötsligt föreställande - fylld med innehåll av människor, grillfester, glada barn, trevliga restauranger, spännande upplevelser osv. Informanten dirigerar sitt ego till den begärande sektorn: jag eftertraktar äventyr; jag åstundar lugn och ro, o.dyl.

Ber man däremot informanten göra graderade bedömningar av känsloladdade ords relevans, så aktiveras två andra meinong-sektorer: tänkande och kännande. Tänkande först, det är fråga om en rationell prestation. Enligt Meinong, och enligt (åtminstone viss) aktuell hjärnforskning, sker kognitionen i den ordningen - förnuftet först, som därefter frågar känslan om råd, för att sedan fatta eventuella beslut. I detta fall är det dessutom fråga om känsloladdade ställningstaganden, vilka i sig uppfordrar en aktivitet med både förnuft och känsla involverade.

Vid tänkande, och också kännande, handlar det om ett slags sanningssökande. Ett omdöme, baserat på förnuft och känsla, är mestadels sant; individen har åtminstone gjort sitt bästa för att försöka nå en intern sanning. Detta givetvis förutsatt begäret och föreställningen är så litet inblandade som möjligt. Och i experiment 7, liksom i Sven Hesselgrens experiment 5, efterfrågas just omdömen. Svarsprofilen speglar en verklighetsuppfattning som är byggd efter skalan vetande-förvissning-tro.

Dessa skillnader i metod kan förklara skillnaderna i preferensutfall mellan experiment 6 och experiment 7. Åldersberoende preferenser finns, vilket visas av experiment 6, men dessa personliga preferenser kommer inte fram vid användandet av semantiska differentialer, vilket var fallet i experimenten 5 och 7.

Tidsberoende attitydskillnader?

Men hur ska vi då förklara skillnaden mellan de förmodat identiskt utförda experimenten 5 och 7? Vi har visserligen redan givit en skiss till förklaring, som det kan ligga något i, men vi kan ändå diskutera saken något ytterligare.

Först en reservation beträffande experimentens likhet i utförande. Experiment 5 ägde rum i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Experiment 7 utfördes i den medelstora staden Eskilstuna. Möjligen finns generella attitydskillnader hos befolkningarna i dessa båda stadstyper. Dock skall sägas att två av informanterna i experiment 7 påpekade att de kom från annan ort än Eskilstuna, ehuru okänt varifrån.

Vidare använde sig experiment 5 av 300 informanter; experiment 7 anlitade 20. Ändå gav det senare experimentet ett så pass entydigt resultat, att man åtminstone preliminärt skulle vilja våga förlita sig på det.

Om man granskar respektive attitydkurvor hos experiment 5 och experiment 7 jämsides, ser man, att de på något vis mestadels följs åt - de är blott transponerade i förhållande till varandra. Eller om man uttrycker sig så: attitydförhållandet mellan de 29 ordparen är i princip oförändrat, men hela kurvan är förskjuten - för båda bilderna till motsatta sidan om mittstrecket. Utom, som nämnts, i några fall, där omdömet verkar vara absolut. Villamiljön anses sålunda i bägge undersökningarna "ordentlig" till en styrka av värdet 6 på den 7-gradiga skalan. Stadsmiljön bedöms i båda fallen som "dämpande", "slö" och "passiv" - enligt experiment 7 med mera emfas än vad uppfattningen var i experiment 5.

Om nu omdömena i båda undersökningarna var sanna - hur förklarar man då skillnaderna i bedömningarna!? Kanske bör man närmare studera ordparens struktur för att få svar på den frågan. Således formen på ordparen mera än innehållet. Om vi tar det första ordparet, obehagligt-behagligt, där den ena undersökningen gav en tendens åt behagligt och den andra åt obehagligt - är det möjligt att tänka sig båda omdömena lika sanna, inför samma upplevelse?

Här bör det vara givande att försöka fördjupa oss något i kognitionsprocessen. Kan interaktionsförloppet mellan förnuft och känsla vara så beskaffad, att tanken först registrerar ett fenomen, därefter konsulterar känslan, som kort och gott reagerar alternativt inte reagerar? När tanken har konstaterat reaktion från känslan, tar den itu med nästa steg: en värdering av känslans reaktion? Och värderingen kan bygga på en kulturell uppfattning, på rådande smak osv.

En förklaring till de olika utfallen i experiment 5 och 7 kan i så fall vara, att smaken har förändrats. Vi kan bara tänka på exempelvis en Roquefortost, vars smak kan värderas olika beroende på om informanten tycker om den sortens ost eller ej. Vårt samhälle innehåller mängder av ingredienser vars acceptans kan vara relativ: kaffe, vissa kryddor, alkohol, för att gripa några ytterligare livsmedelsexempel ur luften. Doften av gödsel kan vara angenäm för en bonde men vidrig för en stadsbo. Det intensiva folklivet i en storstad kan upplevas som obehagligt och stressande för en besökande småstadsbo men utgöra den stimulans för storstadsbon, som denne kommit att rationalisera som ett huvudmotiv till sitt val av levnadsplats.

Om vi ser denna tankemodell som trovärdig, så förklaras i så fall attitydskillnaderna mellan undersökningarna med, att det har skett en smakförändring under tiden mellan experimenten - från villaideal till stadsideal, där de respektive miljöerna symboliserar olika slags existentiella villkor. Vi bygger denna tolkning på teorin, att intersubjektet kan ändra sin inställning till ett motsatspar beroende på tycke och smak.

Olika moden kan visserligen råda i storstäderna och de mindre städerna. Eller också har som sagt modet, som vi förmodar, växlat generellt över tiden. Vilket som är förhållandet har vi inte med experiment 7 rett ut. Följdfrågan blir ändå i båda fallen vilka kulturella strömningar som kan tänkas ligga bakom sådana skeenden i samhället, och hur dessa mekanismer är beskaffade. Men att försöka vinna fullständig klarhet i detta står inte inom denna studies resursram.37

Slutligen kan vi återerinra oss följande tabell, som vi kom fram till tidigare, när vi ville hjälpa Hesselgren på traven med hans systembygge:

Vi har nu implicit framlagt den hypotesen, att även åtminstone viss emotionell värdering vore av empirisk natur; vår aning tidigare har alltså till dels besannats: någon fast och oföränderlig värdering existerar knappast - samtliga våra uppräknade slag av värderingar bygger på empirisk kunskap. Slutsatsen kan även deduceras fram ur förhållandet, att värdering bör ses som synonym med uppfattning om något, vilket i dessa fall ligger utanför subjektet, således objekt mera än subjekt - och däri ligger en viss osäkerhet - matchat med den samtidiga vetskapen om att den empiriska kunskapen alltid är i viss mån relativ till sin karaktär och kan förändras med tiden.

Man skulle kunna definiera "värdering" som en hypotetisk egenskap hos ett objekt, vilken kan komma att få känslomässiga konsekvenser för mig som subjekt. Vad som här har sagts avser just värderingar, och inte omedelbara reaktioner (inför otvetydiga faror, inför lyckliga eller tragiska och redan fullbordade händelser etc. vilka mera direkt berör individen).

Grundkänslorna finns, i två varianter. Till deras i förekommande fall omedelbara utlösande leder neurologiskt instinktiva mekanismer, ett slags direktkoppling förbi förnuftets övervägande.38 Dessa tycks vara de enda absoluta emotionerna. För övrigt kan känslor tydligen frammanas (instinktiva modeller rationaliseras) genom den sorts suggestion, som vi just föreslagit. Vår (hittills?) slutliga uppställning blir således enligt följande.

Alla dessa reaktioner förutsätter givetvis först perceptioner. Endast de s.k. ostensiva sensationerna är av medfödd natur, det vill säga Hesselgrens "enkla" sensationer. Dessa anger Hesselgren till:

Visuell form / Färg / Ljus / Textur / Ton / Buller / Talljud / Lukt / Smak / Taktila ytor / Haptisk form / Kinestetiska förnimmelser / Rörelse / Tid

men man kan möjligen ifrågasätta "visuell form", "textur", "rörelse" och "tid" (tidsuppfattning i en mera utvecklad bemärkelse) som "enkla" perceptioner utan snarare se dem som visserligen medfött möjliggjorda men mera komplexa och för sin högre kvalitativa upplevelse fordrande empirisk frambildning.39

Frågan kvarstår, om rumslig värdering kan ha ostensiva förutsättningar jämsides med den empiriska kunskapens förtydligande och nyanserande? På motsvarande vis som att visuell form och textur har ett synsinne och ett känselsinne som grund, och haptisk form har en kinestetisk förmåga som sin förutsättning, skulle i så fall också rumslig upplevelse vila på någon (möjligtvis ännu outforskad) sinnesförmåga.

För att få mera klarhet i detta eventuella förhållande, är vi betjänta av att utföra en utvikning, involverande ännu ett experiment.