Eskilstunas stadsbyggnadshistorik

Den bebyggelse som idag utgör det samlade Eskilstuna är ett resultat av åtskilliga områdesplaner genomförda under loppet av mer än 400 år. Man kan säga att Eskilstunas fysiska struktur utgörs av ett lapptäcke av olika sådana planer, vilkas mellanrum har kommit att utfyllas på skilda sätt och vid varierande tidpunkter.

När den första områdesplanen gjordes på 1600-talet fanns vid åns östra sida Eskilstuna Gamla stad, med Stora Långgatan (omdöpt ca. 1860 till Köpmangatan) och Rådhustorget. Bebyggelsen där finns dokumenterad på 1100-talet, men hur långt tillbaka i vikingatid och järnålder den har sin historia, vet vi inte.

Efter 1600-talets mitt anlades Carl Gustafs stads bruk vid sidan av det befintliga järnbruket Tunafors. I samband med det upprättade arkitekten Jean De la Vallée år 1658 en generalplan för aktuellt område — den rutnätsplan som blev Eskilstunas första områdesplan. Denna kom att modifieras i någon mån under 1700-talet i samband med den då inrättade Fristaden, men är fortfarande bibehållen i princip.

1875 fick Eskilstuna en ny byggnadsordning och 1877 fastställdes en stadsplan för den nya stadsdelen Norr jämte Kvarngärdet på Söder. Det var den första områdesplanen av betydelse efter De la Vallées rutnätsplan.

År 1888 bildades Nyfors municipalsamhälle som en åtgärd för att organisera upp den allt mer oplanerade bebyggelsen på Västermarken. Nyfors växte och blev ett av landets största och mest tättbefolkade municipalsamhällen. 1895 upprättade J.W. Kajerdt en stadsplan över Nyfors, inkluderande Västermarken. Det senare området fick dock så småningom en annan utformning.

1906 fastställdes en stadsplan för Eskilstuna, granskad av tidens store auktoritet på området, P.O. Hallman. Av Sjölings karta upprättad år 1907 framgår att bebyggelse fanns — förutom i Gamla staden, centrala rutnätsstaden, Nyfors och Norr — i Odensalagärdet (Östermalm), Västermarken, Hof (Västermalm), Kvarngärdet och Snopptorp. Också två enklaver i Vallby ses bebyggda — och existerar alltjämt.

1943 började Vilsta industriområde exploateras. Då var de tidigare etablerade industriområdena Väster och Norr mer eller mindre fullbebyggda.

1946-57 uppfördes Fröslunda. Stadsdelen utformades i enlighet med rådande stadsplaneideal som en terräng- och naturanpassad så kallad grannskapsenhet, med komplett kommersiell och social service.

På 1950-talet omvandlades området kring Stenkvistavägen. Gammal kåkbebyggelse ersattes med ett högexploaterat höghusområde. Samtidigt föryngrades stadsdelen Norr på likartat sätt, och också Nyfors genomgick en förnyelse- och förtätningsprocess.

Den sistnämnda stadsdelen kom sedan i slutet av 1960-talet att totalsaneras. Praktiskt taget all kvarvarande 1800-tals och sekelskiftesbebyggelse fick ge vika åt en modernt enhetlig och i huvudsak funktionsseparerad bostadsstadsdel. Miljonprogramsområden som byggdes i Eskilstuna blev: Skogsängen-Viptorp, Råbergstorp-Lagersberg, Måsta-Slagsta, Årby och Sal-Skiftinge.

I början av 1980-talet tillkom stadsdelen Stenby, ett bidrag till tidsandans tätt-lågt-ideal. Av det vinnande förslaget i en arkitekttävling på 1960-talet blev därmed intet. Tanken då var att Stenby skulle bebyggas med en stadsmiljö för 10 000 invånare, men nu blev exploateringen betydligt måttfullare och dessutom mer naturanpassad.