Allmän servicestruktur

Vilken allmän service bör finnas inom gångavstånd för den boende i en stadsdel? Genom att vända på frågan kan vi få ett säkrare förhållningssätt som ger oss möjlighet att förteckna en lista över vilka servicefunktioner som inte med rimlig nödvändighet behöver finnas i en stadsdel utan kan täcka behovet för flera stadsdelar, hela kommunen, eller till och med länet som enhet.

Utgångspunkt nummer ett i ett sådant resonemang kan vara frågan om vilken befolkningsgrupp som primärt använder funktionen. Yngre skolbarn bör rimligen ha nära till sin skola medan skolungdom på gymnasial nivå kanske kan acceptera längre avstånd. Åldringar torde ha särskilda behov liksom personer med funktionsnedsättning etc.

Utgångspunkt nummer två kan vara frågan om statistisk besöksfrekvens. Ju mer sällan individen i regel besöker en specifik allmän servicefunktion, desto mer avlägset kan en sådan förmodligen accepteras vara förlagd.

Utgångspunkt tre har med upplevelsen av trygghet att göra: hur positivt torde individen värdera att allmänna basfunktioner finns inom räckhåll i stadsdelen såsom exempelvis distriktssköterska, postombud, lokal polisstation eller bibliotek/kulturhus? Vilka sådana funktioner skulle rimligen kunna avvaras — utan att individens känsla av trygghet och välbefinnande i förhållande till sitt grannskap begränsas eller uteblir?

Medveten planering tillgodoser allmänt servicebehov