Separerad stad

Idén om den utspridda funktionsseparerade staden etablerades under första hälften av 1900-talet. Dess ideologer var bland andra Ebenezer Howard och senare inte minst Le Corbusier. Efter mitten av seklet kulminerade principens förverkligande runt om i världen, i väst såväl som i öst. Byggda områden, storskaliga och rationellt utförda, tog sig allt extremare uttryck — och därmed växte kritiken.

I Sverige rådde bostadsbrist, accentuerad under efterkrigstiden. Politiska beslut tog funktionssepareringsmetoden till användning för att under en tioårsperiod mellan 1965 och 1975 uppnå målsättningen att uppföra en miljon bostäder. Främst byggdes förorter vilka kom att kallas "miljonprogramsområden". Exempel i Eskilstuna kan vi se i Årby och Skiftinge, men också jämförelsevis lägre exploaterade stadsdelar som Sal, Måsta, Slagsta, Råbergstorp och Lagersberg, utgör typiska representanter. Till sorten kan man även i viss mån räkna delen av den centralt belägna stadsdelen Nyfors som genom totalsanering kom att ersätta förutvarande bebyggelse längs Åsgatan, Nyforsgatan och Bergsgatan i centrala Eskilstuna.

I grunden utgår man med den funktionsseparerade staden från en hypotetiskt outtömlig möjlighet till hög energiförbrukning samt bilens nödvändighet för alla. Detta därför att planeringsprincipen är ytkrävande och i och med det ger utspridd bebyggelse. Genom trafikseparering ökar transportvägarnas längd ytterligare. Miljöutformningen är således inte i första hand till för den ursprungligt naturligt fungerande människan — utan snarare för bilistens bekvämlighet.

Den funktionsseparerade staden skapades för bilismen