Stadsdels inre struktur
Samtidigt som det är viktigt med rumslig kontinuitet i staden och att strikta gränser mellan dess olika delar mildras, finns en grundläggande egenskap hos varje plats i stadsmiljön: att tillhöra ett lokalt sammanhang, en stadsdel.
Alla människor som bor i ett område, definierat enligt de kriterier som vi vill ställa på områdesplanebegreppet, bör kunna tillförsäkras god och fullständig boendemiljö. Kan en småskalig servicestruktur uppnås generellt, skapas samtidigt förutsättningar för jämlikhet mellan boende inom olika stadsdelar. Detta motverkar segregering i sig.
Genom att undvika alltför stora projekt och totalsaneringar inom stadsdelar stimuleras stadsbyggnad som verkar gynnsamt för mångsidig och detaljerad befolknings- och verksamhetsfördelning. Detta främjar god stadsutveckling.
Av en målsättning med allsidig social integration (beträffande ålder, etniskt ursprung, socialgrupp, funktionsnedsättning etc.) följer, att varje individ, oberoende av social särart, i den ideala situationen kan leva sitt liv självständigt på varje plats inom den integrerade stadsmiljön.
En central målsättning med den integrerade staden är att individen kan nå daglig och frekventerad service till fots (per barnvagn/rollator/rullstol etc.) med rimliga distanser. En stadsdels administrativa avgränsning bör således sättas utifrån denna norm. Uppnås en sådan stadsstruktur kan en icke oväsentlig minskning av biltrafik och behov av kollektivtrafik förväntas.
Ovanstående talar för att varje områdesplanerad stadsdel bör förses med ett grundutbud av allmän och kommersiell service. Begreppet "stadsdel" kan då i bästa fall innebära en komplett miljö som går att leva i på ett fullvärdigt sätt för var individ.
Varje område i staden bör möjliggöra komplett mänskligt leverne