Integrerad stad

Förra seklets planeringsideologi innebar en uppdelning av stadens funktioner: boende för sig, arbetsplatser i speciella områden, affärscentra på särskilda platser osv, en typ av stadsplanering som kom att kallas ABC-stad: Arbete — Bostad — Centrum. Metoden att uppföra hela bostadsområden i ett sammanhang gav ofta ensidiga demografiska sammansättningar. Organisationsprincipen ger också upphov till stora transportbehov — människor behöver förflytta sig långa sträckor. Detta har resulterat i en ökad bilism; ett beroende som inte enbart påverkar klimatet negativt utan även resulterar i en användning av vårt gemensamma offentliga gaturum där möjligheten att träffa andra minskar drastiskt.

Den täta funktionsblandade staden, som även kan benämnas den integrerade staden, och som föregick 1900-talets funktionsseparerade planeringsprincip, hade funnits i tusentals år — ja, så länge människan har organiserat sig i ett samhälle över huvud taget. Rester av denna stadstyp lever ofta kvar i äldre städers centralare delar.

Den integrerade staden är förtätad, koncentrerad och erbjuder gångavstånd till det mesta. Miljön är primärt till för människan och därför både levande och social. Det hindrar dock inte att den ibland kan ha utformats mindre bra och ohälsosamt — men många städer av denna sort gillas spontant av människor. Vissa städer har av just denna anledning blivit världsarv.

Den integrerade staden är människans stad