Idealstrukturen i en stad är förmodligen ett antal identitetsstarka stadsdelar med goda samband emellan, så att man upplever kontinuitet när man rör sig utmed gator genom stadsbebyggelsen. Nu ser verkligheten annorlunda ut — inte bara 1900-talets funktionsseparerade stadsdelar intar isolerade lägen; barriäreffekter i staden kan likaså skapa återvändsgränder och ge upphov till periferi-känsla. Barriärer kan bestå av exempelvis vattendrag, nivåskillnader eller trafikleder.
I många tättbebyggda städer utgör vattendrag och järnvägspår de främsta barriärerna. Vattendrag är emellertid inte särskilt problematiska; förutom att de innebär ett trevnadsvärde i sig, upplevs även förflyttning längs dem (för att till exempel nå närmsta bro) som positiv. Nämnda plusvärden gäller inte alls på samma sätt för järnvägsområdet, vilket kan innebära ett svårforcerbart och oestetiskt hinder. Men att bygga förbindelser över eller under järnvägsspår är ofta krångligt och kostsamt.
Samtidigt som det är viktigt att värna var stadsdels särskilda identitet och unikitet, som med lämplig planering kan tydliggöras och förstärkas, ser vi det som en angelägen uppgift att skapa samband mellan stadsdelar.