Stadsdels yttre formstruktur

Ett kännetecken för de flesta funktionsseparerade stadsdelar är geografisk isolering från omgivningen. En väl avgränsad stadsdel kan vara identitetsskapande i sig — men barriärer i detta sammanhang har egentligen inget egenvärde; stadsdelens perifera delar kan lätt kännas mindre attraktiva än dess inre delar, ett förhållande som blir till men för den goda stadsmiljöns utveckling.

En olägenhet med specifikt isolerade funktionsseparerade stadsdelar är deras omständliga och ineffektiva kommunikationssystematik. Ett impedimentärt bälte på kanske några få tiotal meter kan skilja två stadsdelar åt men att förflytta sig mellan dem kan kräva långa omvägar på ibland flera kilometer. Det borde därför vara ett allmänt mål att, där det går, se till att åstadkomma dynamisk kontinuitet mellan stadsdelar.

En stadsdels isolerade belägenhet i staden kan luckras upp med ökad genomströmning av gator och med ett utförande av så många förbindelser som möjligt till gatunät i angränsande områden.

En stad av måttlig storlek har en fördel i att tätortens relativt begränsade utbredning erbjuder gång- och cykelavstånd till centrum ända från de mest perifera områdena. Funktionsseparerade stadsdelar i ytterområdena har ofta inte längre avstånd än några km till centrum, vilket gör att samtliga äger goda möjligheter till integration i stadsstrukturen.

Rikt gatunät ökar integrering och minskar isolering