Psykoanalys (2007)

Här har jag för avsikt att utveckla mina tankar om min fader Bengt Ohlin. Detta är emellertid ännu blott påbörjat.

Jag har en idé om, att fler än jag kanske kunde bidra med analytiska reflektioner; det finns — fortfarande i livet — ett antal personer som kände min far väl och liksom jag eventuellt funnit denne personlighet intressant och en anledning till begrundan.

~

Jag börjar således en trevande psykoanalys här, på egen bog; så får vi se sedermera om några andra faller in.

En Szondi-två-personlighet

En szondian som jag, som tillika kände objektet Bengt Ohlin väl, kommer gärna snart in på tanken — och näst intill förvissningen om — att objektet var en Sz2-per­son­lig­het.

För den som är obekant med Szondi-nomenklaturen ber jag att få hänvisa till min egen redovisning därom här på sajten Szondi.

Och varför Sz2?

Du undrar (berättigat) varför jag tilldömer min far Bengt Ohlin Sz2-sektorn? Jag vill motivera mitt ställnings­tag­an­de i punktform:

• Han älskade att få vara den som torg­förde ny­het­er, gärna känslo­upp­riv­an­de, häpnads­väck­an­de eller skräck­in­jag­an­de.

• Han hyste många­handa rädslor inom­bords. Inte för att han var feg — det var han inte alls, och det är inga­lunda det jag vill ha sagt — men han rea­gera­de på verklig­heten genom att bli rädd, i många fall. Jag har ibland tänkt, att han bara spelade rädd, för att den vägen få andras oro igång.

• Han bemödade sig om att vara en god historie­berättare en, som kän­de till något, andra gärna ville höra. Legio i denna id blev att dag­tinga med san­ning­en och "hitte på". Detta sitt beteende erkände han även, ex­empel­vis för mig. Men andra, ovetandes därom, svalde ofta hans berät­telser med hull och hår. Och det var ju givetvis hans mål.

• Han hade — bevittnade jag under hela min uppväxt — en Novalucol-flaska stadig­var­an­de stå­ende på sitt nattygs­bord. Kronisk mag­katarr på gränsen till mag­sår var hans normal­till­stånd, och han halsade Novalu­colen deciliter-vis vid vart till­fälle.

• Från min tidigare barn­dom minns jag hemska natt­liga gall­stens­ut­brott från objektet.

• Liksom även nog så frukt­ans­värda njur­stens­an­fall.

• För att inte tala om svår­arta­de kräk­nings­kon­vul­sion­er.

Utifrån ovanstående vill jag som sagt hävda att min far var en Sz2-natur, närmare precis­erat för­mod­lig­en av Sz2b-typ. Sz2b — till skillnad från Sz2a — innebär att vilja överraska — allt medan de som befinner sig inom Sz2a, främst önskar bli över­rask­a­de.

Olika sektorer

Min fader och jag förstod varandra dåligt under all tid, inte minst på slutet av hans levnad. Men jag vill ändå påstå att jag förstod min far, eller rättare sagt hans be­te­enden, bättre än vad han för­stod mig. I vår familj var det min moder och min ädsta syster som mera var på min våg­längd, medan min far höll god min så länge des­sa levde. Där­efter ignor­era­de han mig väl inte direkt, och kanske var det jag som ignore­ra­de honom i än högre grad — men vår rela­tion växte sig i alla fall inte åt det bättre hållet.

Jag vill påstå att jag vet vad detta icke-möte be­rod­de på. Jag är ju, efter vad mina själv­analys­er ganska en­tydigt gett vid handen, en någor­lunda ut­präg­lad Sz3-person­lig­het. Min far var, efter vad jag ovan har anfört, i sektor 2b.

Nu är högre siffra inte på något vis alls "högre i rang" — nej, de fyra Szondi-sektorer­na är lik­värd­iga rang­mäs­sigt; men de är olika kvalitets­mäs­sigt. Inte högre eller lägre kvalitet­er utan just bara olika kvalitet­er.

De flesta män­niskor äger en balans mellan dessa fyra kvalitet­er, medan somliga individer kan vara mera fokus­era­de på en viss kvalitet. Ska jag säga vad jag tror, så är jag själv relativt generell ändå; hos mig finns en någor­lunda balans mellan de fyra Szondi­kvalitet­erna men med en viss (tydlig) tyngd för Sz3.

Men jag tror att min far i rätt hög grad sub-optimera­de Sz2. Inte till en extrem nivå, men dock ganska fokuserat. Detta gjorde honom i någon mån blind för andra person­lig­het­er som inte pas­sade in i hans verk­lighets­system, så­dana som jag, ex­empel­vis.

Framför allt tänker jag mig att min far kände sig en smula frustrerad över att jag inte reagera­de på hans riktade bete­enden som han för­väntade sig uti­från hans syften. Jag för­stod så­ledes till en början av min levnad inte hans syften, och hur han för­vänta­de sig att jag skulle reagera. Så små­ning­om lärde jag mig till nöds att visa de affekter som var menade. Men jag blev nog aldrig min fars gunstling på det området.

Arv eller miljö

Min far var en speciell per­son­lig­het och man kan svår­ligen und­vika att fundera lite på hur detta kom sig. Ärvde han sina speci­ella egen­skap­er från fars- eller mors­sidan? Eller form­ades han av sina upp­växt­beting­els­er och/eller sådana upp­lev­els­er som han kan ha haft senare under sin levnad?

Låt oss då först se lite på den ärftliga möj­lig­het­en. På fa­ders­sidan fanns (min) farfar, givetvis. Denne var folk­skol­lär­are till yrket och säker­ligen auktorita­tiv — dock om­tyckt som lärare, har över­tyg­an­de om­vitt­nats. Min egen rela­tion med min farfar var över­väg­an­de god. Jag upp­levde honom som en män­niska som visa­de stor hän­syn till sina med­män­niskor; träng­de sig inte på, men fanns där ändå. Hans in­tellekt var skärpt, vilken skärpa han i stort sett hade i be­håll då han pas­sera­de hundra­års­streck­et. Han var im­poner­an­de all­män­bild­ad, och vi hade åt­skil­liga stimu­leran­de diskus­sion­er i de mest skilda ämnen, han och jag. Men som jag upp­levde farfar, så förde han ett väl in­rutat och in­skränkt leverne — både så länge farmor var i livet och där­efter. Kanske trivdes han med det; kanske led han i det tysta — jag vet faktiskt inte.

Farfar var den förste av sina för­fäder i rakt ned­stig­an­de led som bröt smed­yrkes­tradi­tion­en. Han gick istället sin moders bana och blev lärare, liksom hans båda systrar gjorde. Modern kom från lite mer borg­er­liga för­håll­and­en; bland annat var hen­nes morfar biskop i Växjö. Kanske kände sig farfar för­plikt­ad att bli lite bättre än smed?

Nu var farfars far inte "bara" smed; han var även kom­munal­man i Kumla där familjen bodde. Så han dög kanske på sitt vis för sin hustru. Och de hade det relativt gott ställt.

Jag har det be­stäm­da in­tryck­et att min far och hans farfar kom bra överens. Åt­minst­one hade min far ett stort för­tro­en­de för sin farfar efter vad han själv har be­rätt­at för mig. Han var ock­så den, som be­fann sig vid far­fa­derns döds­bädd när denne gick bort. De lär ha haft god kon­takt in i det sista, har mig förtäljts.

Annars kände sig nog min far lite för­för­del­ad i familj­en rent generellt. De var tre syskon, och han var yngst. De andra två kostad­es på hög­skole­ut­bild­ning­ar, men min far fick klara sig själv. Farfar be­ted­de sig kanske ock­så ignor­ant i över­kant mot hon­om. Men far­mor, hon var blid, tröst­an­de och själv­upp­offran­de.

Farmor var lik­som far­far lärare från början. Men som bruk­ligt var på den tiden blev hon hem­ma­fru i familje­situa­tion­en. Jag har idel posi­tiva minn­en av min far­mor. Hon tog sig an och brydde sig om oss barn­barn på ett diskret men kun­nigt och rele­vant sätt. Under min barn­dom så kände jag att jag hade näst intill en ställ­före­träd­an­de mor i min far­mor vilken var min sanna vän. (Detta sagt utan att för­ringa vare sig min mor eller min mor­mor!)

Kanske var farmor lite själv­ut­plån­an­de i över­kant; möjligtvis rent av med en masoch­istisk lägg­ning men det vet jag givet­vis ingen­ting närmare om. Hon hade även en annan sida, or­sak­ad av svår­artad astma. Astman för­värr­ades på hen­nes ålders höst, och var i regel som be­svär­lig­ast på som­rar­na. Jag minns hen­nes akuta attack­er, då hon för­mod­lig­en sväv­ade mel­lan liv och död. Det kan inte ha varit roligt för henne, och hon ut­veck­la­de också en de­press­ivt ned­stämd sin­nes­stäm­ning av des­sa om­ständig­het­er.

Jag tror nu inte att far­mor var en Sz2a-typ. Men hon var om­tänk­sam, och ville göra väl. Kan­ske föd­des min fars Sz2b-bete­en­de i upp­täckt­en av de för­del­ar han kunde få gen­om att oja sig lite extra, ty då fick han mam­mas tröst och om­huld­ning — i en fa­milje­sit­ua­tion där han för övrigt kan ha varit mar­ginal­iser­ad — av fadern lik­som av stora­syskon­en.

Men vi vet ändå inte riktigt vilket som kom först — hönan eller ägget. Min far kan ha varit född Sz2b likväl.

Farmors bakgrund

För att om möjligt komma vidare, bör vi kanske ta en närmare titt på farmors bak­grund. Själv visste jag ingen­ting alls om den förr­än jag fick kon­takt med min faders kusin Bo Lund­holm (gift Mogén), det var på 1990-talet. Denne del­gav mig en mängd pussel­bitar an­gå­en­de den Lund­holm­ska släkt­en, vari­rån min far­mor stam­mar.

Med tanke på far­mors blyg­sam­ma fram­toning var det en smula för­vån­an­de för mig att få kon­sta­ter­at att hon kom från nog så väl­bärg­ade för­håll­and­en. Hen­nes pap­pa var en driftig och väl an­sedd bygg­mästare i Kumla och Örebro. Därtill var han fri­kyrko­pastor (i Missions­för­sam­ling­en).

Farmor var num­mer fem i en syskon­skara om tio. Av de två flick­or­na var hon den äldsta. — Jag för­tecknar syskon­en så­lunda:

• David Lundholm, född 1885 i Uppsala; ingenjör, byggmästare och kommunalman i Örebro.

• Herman Lundholm, född 1887 i Uppsala; direktör i Stockholm.

• Gunnar Lundholm, född 1889 i Uppsala, död 1912 i Kumla.

• Ragnar Lundholm, född samma dag som föregående således tvilling med denne; murare i Örebro.

• Ragnhild Ohlin (min farmor), född 1891 i Uppsala; småskolelärarinna i Eskilstuna, gift med Carl Ohlin, folkskollärare i Eskilstuna.

• Sven Lundholm, född 1893 i Uppsala, död 1913 i Kumla.

• Lisa Nilsson, född 1894 i Örebro; gift med Gustav Nilsson, ingenjör i Norrköping.

• Georg Lundholm, född 1898 i Örebro; intendent vid Idrottshuset i Örebro.

• Martin Lundholm, född 1897 i Örebro; revisor i Stockholm.

• Josef Lundholm (fader till Bo Lundholm), född 1900 i Örebro; avdelningschef och uppfinnare i Stockholm.

Av dessa syskon hade far­mor regel­bund­en kon­takt med sin syster Lisa och hen­nes man samt med sin bror Georg och hustru. Sporadisk kon­takt hade hon med sin bror Herman med fru, om vilken broder be­rätt­ades att han inne­hade ett världs­patent på fall­skärm­ar vilket hade gjort honom tempo­rärt rik. Själv träff­ade jag Herman vid flera till­fäll­en och fann honom sym­patisk; jag minns även ett be­sök hos honom på Karl­bergs­väg­en i Stock­holm som jag och min far gjorde när jag var blott några år gam­mal.

För den speciellt intres­ser­ade finns en ar­tikel om Her­mans lägen­het dock inte den föregående redovisade utan en, vid Strand­väg­en i samma stad, på 1920-talet, som jag har digi­tali­ser­at här.

Det tycks ha varit gott om tek­nik­er — bygg­folk, ingen­jör­er, upp­finn­are — i far­mors släkt, ett på­brå som allt­så min far anam­ma­de och för­de vid­are.

Den mest ex­tre­me i det av­se­endet var för­mod­lig­en far­mors bror Josef Lund­holm (min sages­man Bos­ses far). På sitt kon­tor i Mur­bruks­fabrik­en (seder­mera Strå­bruken) vid Ny­bro­gat­an i Stock­holm satt Josef och höll på med sina upp­finn­ing­ar — bland annat Filtra-ven­til­en (den, som har lik­som stål­ull in­uti och finns i alla köks­fläkt­ar). Han uppf­ann även magnet­låset. Redan under 1920-30-talen ut­veckla­de han lätt­be­tong­en (slagg­plattan), för Platt­fabriken i Kvarn­torp. Hans namn står ock­så bak­om trä­ulls­platt­an, och han uppfann även "Bre­plasta", bred­spackel. Det­ta en­ligt sonen Bo; jag har inte kon­troller­at upp­gifter­na med andra käl­or men har iofs initialt ingen anledning betvivla vederhäftige Bosses uppgifter.

Hur som helst, så avled Josef Lund­holm seder­mera på Salt­sjö­bad­ens sjuk­hem, där han till­bring­at sin sista tid, ut­sliten i hjärta, lungor och hela krop­pen, efter ett hektiskt leverne med för mycket alkohol och rökning, med­delar mig Bos­se.

En annan av far­mors bröd­er, Martin Lund­holm, var revisor och hade bok­för­ings- och deklara­tions­byrå. Han bod­de på Kaptens­gatan i Stock­holm och hade firman hem­ma. Sågs ofta sitt­ande på en soffa på när­beläg­na Hedvig Eleo­nora kyrko­gård. Stam­gäst på Öster­malms­källar­en; var vän med Hjördis Pet­ters­son. Levde ung­karls­liv men säll­skap­ade med en Ebba. Sov länge om dag­ar­na. Till det yttre en flott man; väl­klädd. Foto­grafera­de och fram­kalla­de själv; glas­plåtar. Hade mörk­rum hem­ma.

Martin Lund­holm var en­ögd; hade bara ett öga samt emalj­öga. En av hans bröder hade i unga år skjutit en pil i ögat; de skyll­de på varandra. Trä­pil med sy­nål på. Martin hade mass­or av noter och ett gam­malt o­stämt piano. Han spelade mest på ge­hör. Allt med­delat av min ovan­nämnda vän Bo.

Annan rubrik