Mats Ohlin Analysis 2012

Till index

 

Ett pågående analysarbete.

 

Analys (2012)

Med denna uppsats avser jag dels en analys av min kollega Björn Normans artikel i Eskilstuna-Kuriren den 4 juli 2012 om Klosters församlings­hems byggnad (återgiven nedan) dels en analys av nämnda byggnad som en kommentar till Normans artikel. Vidare dels också ett försök till analys av den generella diskrepans mellan allmänhetens och arkitekternas uppfattning om god arkitektur med anledning av den speciella skiljelinje därvidlag som Norman redan i inledningen av sin artikel påtalar.

Först vill jag, för att därefter kunna föra ett resonemang kring församlings­hemmets problematik, recitera Normans artikel i dess helhet:

~

Eskilstuna-Kuriren 4 juli 12

En motsats till den grå vardagen

Församlings­hemmet gjordes anspråkslöst för att inte konkurrera med Klosters väldiga kyrka. Ändå finner arkitekten Björn Norman bygg­naden vara Eskilstunas mest spännande.

 

När jag vid mitten av 1970-talet flyttade till Eskilstuna och berättade för mina grannar om det fantastiskt fina hus jag sett vid Klosters kyrka så fick jag klart för mig att vi hade helt olika uppfattning. Den byggnad som jag anser är Eskilstunas mest spännande nutidsarkitektur tyckte grannarnna var skräp.

Kan det då vara bra arkitektur även om den inte uppskattas av gemene man? Naturligtvis kan det vara så men en förutsättning, för användning och för underhåll, är att byggherren i grunden uppskattar sin byggnad. I fallet med Klosters församlings­hem har det tyvärr varit lite si och så.

 

Församlings­hemmet stod klart i april 1971 och ersatte då det församlings­hem som invigts 1930 ritat av den föredetta stads­arkitekten Emil Befwe. 1960- och 70-talen är en intensiv byggnadsperiod för Svenska kyrkan då församlings­verksamheten utvecklas med stadsdels­kyrkor och församlings­hem anpassade för en modern utåtriktad verksamhet. Ofta anvisas arkitekter för uppgifterna från stiftet eller från Riks­antikvarie­ämbetet.

Byggnaden har medvetet getts en anspråkslös volym för att inte konkurrera med Klosters kyrka. Fasad­materialet är rött tegel och det flacka böljande taket är täckt med svetsad rostfri plåt. Interiören utgår från en huvudvåning i markplanet med församlings­lokaler och med ungdoms­lokaler i en sou­terräng­våning som från början fick sitt dagsljus via ljusschakt från gatan. I ett övre plan inreddes en bostad för vaktmästaren samt ett antal kontorsrum och bibliotek.

Det som är karaktäristiskt för byggnaden är behandlingen av taket som samtalar med traditionen på ett spännande sätt och som samtidigt löser problemet med att få till ett tak över en stor rektangulär låda. Fasaden mot Östergatan är dock den mest spännande och egensinniga där de stora fönster­öppningarna är rytmiskt placerade utan att det går att läsa av vånings­för­delningen.

En rytmisk lek som för mina tankar till amerikanska arkitekten Robert Venturis arbeten på 1960-talet som han presenterade i den tidens kultbok för arkitekter "Complexity and Contradiction in Architecture", publicerad av MOMA i New York 1966.

 

I Eskilstuna-Kuriren den 29 april 1971 presenterades byggnaden och där berättar Thafvelin om att han vill erbjuda besökarna en färgglad interiör som motsats till den grå vardagen. Det rostfria taket såg han som en utmärkt teknisk lösning för tak med låga lutningar och det röda teglet var den naturliga kopplingen till Klosters kyrka.

Hur har då byggnaden klarat tiden? Taket har faktiskt varit och är fortsatt ett problem. Det svetsade taket klarar inte stillastående vatten men det är något som går att åtgärda utan att arkitekturen menligt påverkas. Värre har det varit med interiören där församlingen efter hand inte gillade planlösningen och kanske då särskilt de stora ljusbrunnarna från Östergatan som var klädda med aluminiumfolie för effektiv förmedling av dagsljuset ned till sou­terräng­våningen. Vid en stor ombyggnad i början av 1990-talet ändrades interiören och ljusbrunnarna till nedre våningen sattes igen. Sou­terräng­våningen blev på så vis en stor mörk källarvåning. I boken "Bild & Byggnad, Tydningar till Harald Thafvelins arkitektur", skriver författaren Stefan Alenius i verks­förteckningen Församlings­hem i Eskilstuna (1971): förstört vid ombyggnad 1992.

 

Det här betyder att förståelsen för byggnadens arkitektur inte varit den bästa och det är naturligtvis inte enbart brukarens fel. Det som dock finns kvar och som gör byggnaden så speciell, personlig och lekfull är behandlingen av fasaderna och volymen.

 

Björn Norman

 

 

 

Eskilstuna Klosters församlings­hems byggnad

Det "som gör byggnaden så speciell, personlig och lekfull är behandlingen av fasaderna och volymen" säger Björn Norman i sin artikel — och där ger jag honom rätt. Jag anser att just denna aspekt är den relevanta och arkitektoniskt viktiga i just detta fall.

Norman tar visserligen upp några andra fakta i målet som skulle kunna anföras till byggnadens men, men dessa borde rimligen kunna ses som underordnade. Det gäller vissa plan­lösnings­mässiga spörsmål jämte en teknisk fadäs med taket som tydligen inte har hållit tätt.

Beträffande den sistnämnda anmärkningen, taket, så kanske skulden vid en ytlig analys hellre ska läggas på plåtslagaren än på arkitekten i det här fallet, eventuellt. Vi projektörer — såväl Norman (skulle jag tro) som jag - brukar fästa full tillförlitlig tillförsikt vid ett tekniskt utförande som innebär helsvetsad plåt. Vi känner väl till, att denna lösning är dyr och endast tas till i undantagsfall. Men då den ändå tillämpas, ska den också leva upp till "bassäng-kvalitet" det vill säga klara av att härbärgera vatten över tid.

Norman anför vidare i sin artikel att Thafvelins församlings­hem leder hans tankar till Robert Venturis arkitektur den denne presenterar i sitt magnum opus. Jag håller med honom i princip - Venturi förespeglar med just sin egen arkitektur post­modernismen i en ganska speciell bemärkelse snarast att jämföra med den sen­renässansiska manierismen. Och visst — Thafvelin hör nog utan större tvivel till denna genre.

Dessutom skulle jag själv vilja föreslå vissa beröringspunkter med Sigurd Lewerentz Petrikyrka i Klippan, ett förebildligt verk som knappast lär ha varit obekant för Thafvelin. Åtminstone anas associationer beträffande motivet med ljusbrunnarna, men jag vill inte på rak arm "anklaga" den i och för sig egensinnige och originelle arkitekten Thafvelin för idéstöld av ett så pass ofilosofiskt och ytligt slag som det i så fall måste handla om.

— Låt mig förklara hur jag tänker angående sist sagda:

Alltmedan Lewerentz Klippankyrka tar ton i varje millimeter, i varendaste detalj (ända ner på skruvnivå) av arkitektens mycket känslo­laddade förhållande till religion, gudsbegrepp, samhälle med dess individer — så genklingar samma sak tämligen lojt och stereotypiskt i Thafvelins församlingshem: "ljuset kommer uppifrån" — javisst! (men behöver det skrivas på näsan på församlingens ungdomsgrupper?).

Lite granna så går mina tankebanor vid en jämförelse mellan de två verken.

Idén med aluminium­folie var Thafvelin heller inte ensam om bland sin generations arkitekter. Lewerentz arbetsrum i Lund hade en beklädnad av sådan, liksom Mårten Larssons ateljé i Lidingö. Greppet — att använda en bruksmateria för ett något annorlunda (och gärna ädlare) syfte än vad det var ämnat från början - låg i tiden genom avantgardister som Marcel Duchamp och Robert Rauschenberg, med benämningar som objets trouvés och ready-mades.

 

 

 

Den eviga diskrepansen mellan arkitekternas uppfattningar och allmänhetens

"Det är ju faktiskt så att en stad får den arkitektur den förtjänar!" skriver Björn Norman i en debattartikel i Eskilstuna-Kuriren den 13 oktober 2011. Och därmed har densamme egentligen besvarat den fråga han i senast refererade artikel (ovan: "Kan det då vara bra arkitektur även om den inte uppskattas av gemene man?") ställde. Låt vara på ett något långsökt sätt, men jag tolkar Norman som att han menar att en viss stad (i detta fallet Eskilstuna) inte efterfrågar somlig arkitektur, men att arkitektur visst kan vara bra, även om en specifik befolkning inte efterfrågar sådan.

I ett parlamentariskt-demokratiskt perspektiv är det viktigt att komma ihåg, att elitarkitekter visserligen kan hävda ett slags Haute Couture (om nu sådan finns inom arkitekturen). Men vill inte en viss befolkning (eller en beställare) kännas vid la Haute Couture, ja då är det givetvis befolkningens (alternativt beställarens) vilja som bör gälla.

Det är just nyss nämnda fenomen som jag tror Norman avser med sin maxim "en stad får den arkitektur den förtjänar". Och implicit ligger däri också, att en arkitekt inte får eller ska pådyvla sina beställare en arkitektur över beställarens kulturnivå.

Liknande resonemang som dessa har förts förr inom arkitekturteori. 20-tals­klassicismen, exempelvis, gjorde anspråk på att vara allmängiltigt begriplig samtidigt ägande möjlighet till kommunikation med initierade och upplysta finsmakare. Ett sätt så gott som något att försöka överbrygga den kulturella diskrepansen.

Barocken kan ses som ett annat exempel på en stil som — kanske — tog form av en diskrepans mellan beställare och arkitekter. Jag säger "kanske", för jag är inte helt säker på att det förhöll sig på det viset med barocken, även om dess själva benämning anger hur åtminstone utomstående såg på företeelsen.

Också post­modernismen, just den stil som församlings­hemmet omfattar, har i sin kärna en sådan ambition att vara "vanlig" arkitektur och samtidigt meddela budskap till en kulturelit — som bara den förmår uppfatta.

I ljuset av ett genom­skådande av nyss redovisade kultur­fenomen borde det kunna förväntas en indignation som reaktion hos befolkning och beställare.

I viss mån kan man nog se funk­tionalismens framväxt och genombrott på det viset, att där fanns en önskan att befria arkitekturen från det grepp, som till slut kan ha upplevts som godtyckets tyranni. Och liknande tendenser kan eventuellt skönjas idag, med vår pos­tmodernism lite i back­spegeln.

Ändock skulle (enligt min mening) provinsiella politiker begå ett misstag utifall de resonerade ungefärligen som så: "Vi här i vår provins vi vill utforma vår nejd efter egen preferens. Sålunda ratar vi elitarkitekter. Vi kan nämligen utmärkt väl själva — och det är vår demokratiska rättighet (vilken vi politiker å det noggrannaste vill bevaka åt våra medborgare) att få göra som just vi vill ha det beträffande den fysiska miljön."

Det kan vara frestande att tänka så, att miljöutformning är en demokratisk fråga, vilken således bör styras av de folkvalda repre­sentant­erna. Detta mot bakgrund av ett upplevt svek från arkitekterna, vilka tecknar icke beställda ironiska kommentarer på sina verk bakom ryggen på beställarna!

Det är givetvis inget bra samhälls­tillstånd med sådana tendenser - varken sett från ena eller andra hållet. Så vari består syntesen? Jag skulle tro att marknaden löser en stor del av problemet på sikt. Under dess inflytande får folket den arkitektur folket vill ha — med en modererande faktor tillagd: under beaktande av marknads­värdet.

Genom marknads­värdes­faktorn kommer en brett acceptabel estetik att växa fram. Och dennas värde består desto mer, ju tidlösare den kan bli. Sålunda kommer marknads­krafterna att verka i riktning mot de eviga värdena i arkitekturen.

~

Här kommer det att skrivas mer text inom en överskådlig tid, förhoppningsvis.

 

 

 

© Mats Ohlin 2012-19   |   Senast uppdaterad