Mats Ohlin Write in Arkitekttidningen

Till index

 

Nedan följer i omvänd kronologisk ordning de flesta artiklar som jag - enskilt eller tillsammans med andra - skrev i Arkitekttidningen när det begav sig.

 

 

Skrivna alster i
Arkitekttidningen

 

av Mats Ohlin

 

 

Den artikel som följer skrev jag i anslutning till den förestående sammanslagningen av den ideella branchorganisationen SAR och fackförbundet AF till en ny medlemsorganisation MSA.

Jag ställde mig skeptisk till omorganisationen, vilket artikeln speglar. Istället försökte jag visa på ett alternativ som kunde vara bättre.

När jag nu åtta år senare läser min artikel, så finner jag att jag fortfarande kan stå för min pamflett. Man behöver bara sätta den senaste stora arkitekturhändelsen i medvetande, den stoppade tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek, för att inse att arkitekturkompetens saknas idag och att förtroendet för arkitektkåren inte är det bästa.

Det ger min artikel vatten på sin kvarn och ny aktualitet!

 

AT 6/7-01

Öppna SAR för hela mänskligheten

Mats Ohlin vill göra SAR till ett forum för en ideologisk diskussion om arkitektyrket och arkitekturens grundsatser.

 

Tidens SAR-MSA-debatt handlar om huruvida vi bör behålla skråbanden eller låta var och en stå för sig själv (vind för våg). Här några reflexioner:

Till skråväsendet finns nog ingen väg tillbaka, åtminstone inte nu. Arkitektyrket kom - med buller och bång - till Sverige på 1600-talet med Simon de la Vallée, föregången av Kasper Panten. Inte förrän i mitten av 1800-talet skedde den definitiva klyvningen mellan murmästar- och arkitektyrkena; skråordningen avskaffades officiellt 1846.

I det nutida Sverige har vi genomlevt ett paradigmskifte från "tillsammans är vi starka" till "ensam är stark". Där står vi nu, och det är blott mänskligt att t ex organisationen SAR kliar sig i huvudet.

Som grädde på moset har inom EU fastställts att arkitekttiteln ska legitimeras av högskoleutbildning. Punkt slut.

Så vad ska vi med SAR till? En berättigad fråga. Själv får jag en vision. Den bygger på accepterandet av "ensam-är-stark"-modellen.

 

Yrkets kärna

Vi vet med oss att ytterst få arkitekter är starka. Vi har dåligt självförtroende, det ligger i yrkesrollen, och det är kanske en förutsättning för goda resultat. Men vi är nu tvungna att försöka resa på oss. Att vara arkitekt måste kunna innebära något. Det handlar då om att söka precisera kärnan i arkitektyrket. Om vi sedan vet mera vad vi kan så växer självförtroendet därav.

Därmed vinner vi respekt, och skapar oss en tydligare nisch. Genom att göra SAR till ett forum för en dynamisk ideologisk diskussion om arkitektyrket och arkitekturens grundsatser, gör vi även de institutioner som utbildar arkitekter en tjänst, och de följer med. På den vägen kan SAR bli ett centrum, ett nav, en kärna - icke blott för inbördes beundran, utan i ett verkligt demokratiskt samspel med hela samhället.

 

Ett SAR för alla

För att precisera: Jag menar att SAR kunde öppna sig mera, göras tillgängligt för alla som är intresserade av fysiska miljöfrågor, vilka är hela samhällets angelägenhet.

Såväl den offentliga sektorn som de enskilda individerna, företagen och de privata beställarna - har samma intresse av SARs tidigare självpåtagna roll: att främja god arkitektur; en i högsta grad samhällelig angelägenhet.

I ett sådant öppet forum finge vi arkitekter en konkret möjlighet att visa vad just vi kan, göra våra röster hörda. Och då skulle lekmän i bästa fall komma till insikt om att arkitekter är proffs: "De ska leda oss in i den goda miljön!". Det är den sanna vägen till vårt unika yrkes stadfästande; en bred uppslutning, ett demokratiskt förtroende.

 

Slutet sällskap

Så är det inte idag. Arkitekter står inte högt i kurs. Många är de icke-arkitekter som anser sig kunna saken bättre. Det är illavarslande. Man kunde jämföra med misstroendeförklaring mot läkarkåren eller juristkåren. Det vore inte acceptabelt.

Så var och en av oss arkitekter måste bli bättre - men inte så mycket på sitt eget sätt som på det allmänna kultursättet - och där har SAR sin sanna funktion, i det öppna, samhälleliga samtalet.

Men så har väl SAR alltid fungerat? Ja, men diskussionerna har utestängt de oinitierades öron och så har det blivit ett slutet sällskap, där den högtflygande debatten inte har givit motsvarande övertygande fysiska resultat, sett ur allmänhetens perspektiv.

Vi måste börja diskutera arkitekturens och arkitektyrkets mål och villkor från grunden, i en fri och öppen debatt med hela samhället som åhörare och deltagare. Vi bör välkomna hela mänskligheten till SAR!

Mats Ohlin
arkitekt

 

 

Följande artikel föranleddes av att Tor Dal hade kritiserat Chet Kanra i tidigare AT-sammanhang för en modernistisk entré-tillbyggnad av Stadsmuseet uppe på Södermalmstorg. Jag kände till ursprungsarkitektens tanke av en fjärde länga till byggnaden, som slöte gårdsrummet. Att utföra denna nu, några sekel senare, i ljuset av det påkomna behovet, vore inte fel, ville jag mena.

 

AT 2-99

Om ej kiosk, så kanske altan?

Meningsutbytet mellan Chet Kanra och Tor Dal i AT 11 och 12/98 angående tillbyggnaden av Stadsmuseet i Stockholm har väckt funderingar hos Mats Ohlin om tävlingar och om antikvariska förhållningssätt.

 

Först några reflexioner om arkitekttävlingar. Kanske borde de vara strukturerade så: Steg ett en mer eller mindre allmän och verbal debatt om planprincipen; vad det ska vara för slags byggnad, hur den i princip ska se ut. Detta resultat bör bygga på sanning snarare än på preferens. Först sedan alla är överens om att man funnit rätt lösning, utlyses steg två, den estetiska utformningen.

Ett sådant steg två skulle begränsa uppgiften högst väsentligt och engagera många arkitekter, vilka skulle känna att de orkade ända fram. Resultatet skulle bli intressant; och nu gällde mera tycke och smak som bedömningsgrund. Jag vill kalla denna tvåstegsprincip för "Ehrensvärd-principen". Ty ingen annan än C.A. Ehrensvärd är det, som funnit och påtalat denna struktur, allmängiltig, och all skönhets grund.

 

Stockholms stadsmuseum enligt ursprungsritningarna på 1600-talet

 

Italiensk smak

Sedan något om antikvariska förhållningssätt. Stadsmuseets byggnad uppfördes på 1670-talet, som bekant av Tessin d.ä. Något tidigare hade han ritat det Bååthska palatset på Blasieholmen, vars H-formade plan (utifrån möjligen avläsbar som U-formad) enligt Andersson/Bedoire är komponerad efter den franska barockens mönster.

Under 1670-talet genomgick Tessins stil en förändring mot rent italiensk smak, vilket vår stadsmuseibyggnad anses vara ett renodlat exempel på. Man har velat se impulser från sonens (Tessin d.y.) från Rom hemskickade reseintryck. Kanske utgjorde Palazzo Farnese en framträdande förebild.

 

Fyrkanter

Tessin d.ä. hade haft Simon de la Vallée som lärofader. Båda arbetade med Tidö, Fiholm och Riddarhuset. Vid den tiden rådde en stil som brukar benämnas fransk-holländsk klassicism. Dessa verk visar alla ritningar och perspektiv med byggnadskroppar som bildade fyrkantsform; de två förstnämnda och den sistnämnda med entrékroppen lägre och altanförsedd. Den förstnämnda dock med endast skärmvägg på entrésidan. I Tidö utgörs fyrkanten av en U-formad anslutning till den mera högresta huvudkroppen. Av Fiholm blev blott två fristående flyglar, men mankomplexet avsågs få U-form med anslutande portförsedd mur framför, slutande fyrkanten.

 

Indragen altan

Åter till Stadsmuseet. Låt oss anta att man hade kommit fram till att det inte alls vore stilhistoriskt fel med en addition av en envånings altanbyggnad, något indragen, inspänd mellan de båda tvåvåningsflyglarna, eventuellt via förmedlande, i plan och takform särskilt markerade hörnkroppar, som komplement till byggnadens idag öppna U-form.

Man hade därtill funnit en välgörande verkan på torget utanför, vilket stramades upp, och paradoxalt nog även på museets "italienska cortile", vilken slöts och fortsättningsvis inte kändes som en "sunken garden" eftersom den inte längre relaterade sig till andra nivåer. Brukarna och nyttjarna finge yttermera ett nytt och upphöjt altan-café, med utsikt över torget och hela Saltsjöinloppet.

Låt oss anta att entréförhållandena blev goda och naturliga med en port mittpå en sådan altankropp, något som vore värt en djupare diskussion. Skulle H. Bloms sextiotalistiska Fontainebleau-trappa kunna integreras i denna nya situation?

 

En ny etik

Enligt Chet Kanras "dogm" måste nytillskott tydliggöras, visa sin egen tids kännemärken. Tor Dal förfäktar mera ett konserveringssynsätt: "Om lokalerna inte passar verksamheten - så flytta!"

Finns det något tredje förhållningssätt? Ja, ibland må nytt uppföras "i gammal stil" men på ett strängt villkor: att det görs medvetet, med kunskap, med rätt känsla - med andra ord så bra det överhuvudtaget går. Det kunde kanske kallas "den japanska principen". Och då får det inte stanna med utanverk, utan gott hantverk rakt igenom: stenarna ska muras rätt, teglet ska vara samma osv.

Katarina kyrka, Kina slott, kanske Mälsåker, kan anföras som aktuella exempel på den principen. Men där handlar det om restaureringar. Vad jag efterlyser kunde kallas "diakron dynamik".

Accepterar man den ståndpunkten, kan nya möjligheter uppenbaras. Där krävs emellertid kreativitet, kunskap, kunnande och kontroll: i en ny etik.

Mats Ohlin
arkitekt SAR

 

 

I början på 90-talet var jag mitt uppe i en estetisk forskning. Professor Lars Ågrens artikel om sitt refuserade förslag till en konsthall, i ett tidigare nummer av AT än det här aktuella, kom då som ett brev på posten för mig.

Jag passade således på att skriva detta inlägg, där jag analyserar Ågrens våndor genom mina relativt nyvunna estetiska kunskaper.

Framför allt ville jag nog påtala farorna med den potentiella manipuleringskonst som vi de flesta arkitekter, inklusive jag själv, är drivna mästare i, och de stora konsekvenser det kan få om ritningsförslag går till genomförande på ritningsmanér-mässiga grunder.

Att läsa och tolka ritningar är en svår konst. Ytterst få behärskar den, i synnerhet bland beslutsfattande lekmän. Att arkitekten på ritningen ärligt redovisar vad som ska byggas och inget mer, underlättar givetvis för bedömaren att kunna ta en relevant ställning till förslaget och dess sanna kvaliteter.

 

AT 3-92

Bemöt smakdomarna!

Borde vi inte vägra att bedöma arkitektur och arkitekter efter presentationstekniken, undrar Mats Ohlin. Han pläderar för att arkitekter ska ägna sig mer åt fasaden i sig än åt fasadritningen.

 

Om tycke och smak ska man inte disputera, sägs det, men ibland pockar ändå smakdomare på inflytande. Den stora stormen kring Mölndals konsthall, som redovisades i AT 14/91, där Lars Ågrens förslag ställdes mot P.O. Wallners, är endast ett exempel på hur smakförförelse kan förgifta rättroget tänkande och förvandla det till subjektivistiskt godtyckligt kännande.

Det är alldeles riktigt att man vid betraktandet av de båda fasadritningarna i nämnda AT spontant finner Wallners mera tilltalande än Ågrens. Så varför inte låta det vara slutdiskuterat där? Wallners förslag föreställer ju en konsthall medan Ågrens inte gör det. Det förra leder tankarna till något modernt, ljust och luftigt, rent, en fläkt av något internationellt, av sista skriket. I andanom fantiserar man kanske: "därinne pågår säkert det rykande aktuella; alla är nog där, i caféet (om det finns något, vilket det väl gör - ty caféer hör museer och utställningar till) får jag ett glas vin och fräsch lax-smörgås till facilt pris". Kort sagt, ritningen utstrålar innehållslöfte om 80-talstrend. (Givetvis kan jag ha alldeles fel.)

Det senare förslaget däremot ger associationer, inte till något välbehövligt nytt och upplyftande, utan tyvärr till motsatsen, det känns trist och tråkigt, mörkt och slutet, där ruvar ett slags unkenhet som över ett omklädningssidoskepp till en gymnastiksal från 60-talet (där bänken framför förstärker detta intryck). Och de där toppluvorna, nationalromantik? Alldeles för privata i uttryck.

Så där tänker man, eller känner, inför förslagen, medvetet eller omedvetet. Så subjektivt äger var och en rätt att reagera - och gör det. Men har man rätt i sak? Om vi stod framför de färdiga byggnadernas fasader, i verkligheten, skulle vi då uppleva dem på samma sätt? Föreligger alltid - som vi ju tror - överensstämmelse mellan ritning (begrepp) och hus (verklighet)? Jag kommer att tänka på O.M. Ungers, vars ritningar, åtminstone för mitt öga, verkat så förföriska, medan hans verkliga verk givit upphov till faktisk besvikelse. Vis av den erfarenheten undrar jag nu: Kan man vara säker på att stadsarkitekter, beställare och brukare inte går i den fällan? Förmår de verkligen se bortom ritningen, vilken ju bara är ett medel, en budbärare?

 

Ett experiment

The medium is the message, lyder ju en av våra kära maximer, och så är det nog, menar vi alla, men kanske utan att ta varning därav. Här har vi nu ett gott tillfälle att grundligt och åskådligt pröva vad denna devis går för och är värd. Låt oss utföra ett experiment! Genom att ta de bägge förslagsställarnas ritningar, och helt enkelt korsvis byta om medierna, kan vi se efter, om budskapet blev det samma, eller ändrades.

Därför först: Vari består respektive ritnings "medium"? Det består i detta fall, beslutar vi oss för, i det som inte har direkt med substansen i förslaget att skaffa, utan i sådant, som mera utgörs av rekvisita, ritningskosmetik. Sådan ritningsdekor är hos Ågren 1: skraffering av den bakomliggande tegelfasaden, och 2: svärtning av fönsterytor. Wallners visualiseringsgrepp är 1: ingen skraffering av tegelfasaden, 2: ofyllda fönsterytor, 3: redovisning av ytmaterialets fogmönster på den tillbyggda delen, och 4: redovisning av skylt/typsnitt på fasaden.

Nu ritar jag av de bägge fasaderna, men byter presentationsmaneret så, att Ågrens tegelfasad och fönster blir oskrafferade men ytmaterial och skylt redovisade, och så, att Wallners tegelfasad skrafferas, fönstren svärtas, men marmortexturen utelämnas, liksom skylten.

Sålunda har jag skaffat mig två nya fasadritningar, nota bene utvisande i grunden samma tvenne förslag som tidigare. Som väntat kan jag nu konstatera, att min upplevelse av ritningarna har förändrats; the medium is the message, således.

 

Ågrens förslag med Wallners presentationsteknik

 

Wallners förslag med Ågrens presentationsteknik

 

Hur torftig framstår nu inte Wallners fasad. Hur rik Ågrens! En skillnad uppenbaras, lika stor som mellan en trist betongbunker (av Kumlaanstaltmodell) och en verklig konsthall (av Liljevalchstyp). Och Ågrens lanternor passar nu så bra, där finns en poetisk stämning som känns riktig, i detta nittiotal.

Vad är alltså sanning? Kan man faktiskt i ritningen manipulera förhållandet begrepp/verklighet hur som helst? Ja, det verkar så. Bör då inte vi arkitekter, med denna vetskap, verkligen bemöda oss om att försöka se igenom kosmetiken? Beslut om byggnader fattas ju för det mesta - med nödvändighet - på basis av ritningar. Vi har alltså ett ansvar. Tar vi det fullt ut?

I detta konkreta fall, vems förslag är bäst - i sann mening? Vad är god arkitektur? Stadsarkitekten håller orubbligt på Wallners (AT 14/91), och hans sakliga argumentation verkar övertygande. Men vore jag stadsarkitekt med dessa två nya förslag framför mig skulle jag tveklöst välja Ågrens. Och kanske kunde jag finna lika starka sakargument?

 

Döm ej hunden

Kläderna gör mannen, lyder ett talesätt. Man ska inte döma hunden efter håren, ett annat. Till synes motsäger de varandra, men egentligen inte: förpackningen är viktig, men att tolka fram ett innehåll ur förpackningen är dumt (men vi gör det ändå - vilket är fel; ändå gör vi det, osv). Med denna vetskap i minnet kan vi fråga oss om det är moraliskt försvarbart att vi, högtstående kulturarbetare, arkitekter, rider på och utnyttjar det oskuldsfulla folkets vanföreställningar? Borde vi inte istället föregå med gott exempel och helt enkelt vägra att bedöma arkitektur och, vilket även förekommer, arkitekter efter presentationsteknik?

Men hur skulle detta vara möjligt? Att göra ritningar förståeliga, är inte det presentationsteknikens syfte och innebörd? Den förbättrade presentationen har ju haft det goda med sig att våra budskap börjar nå ut. Och det uppenbara intresset för ytans behandling tyder på, att folk finner sådant angeläget.

Ja, denna publikens törst bör vi självfallet söka stilla, men förståndigt vore väl att göra det på ett riktigare och nyttigare sätt. Vi måste tydligare än hittills skapa åtskillnad mellan fasaduttryck och fasadritningsuttryck, och därvid ägna mera omsorg åt fasadbearbetning, men endast åt sådant, som ger betydelse åt fasaden i sig och ej enbart åt ritningen. Kanske bör vi skaffa oss ett slags grammatik, så att vi bättre kan argumentera för vad vi gör. Målet borde vara att göra fasadritningen till presentationstekniken i sig. Däri låge förmodligen lösningen - vore den möjlig?

 

Vårt kall

Har vi väl uppnått detta, kan vi sedan desto tryggare ägna oss åt det, som är vårt egentliga kall: den rumsliga organisationen och gestaltningen, vari också ljusbehandlingen ingår. Det är just denna arkitektoniska aspekt som renderar oss vår unikitet i byggandets process och den kan ingen ta ifrån oss. Kulisskonst behärskar däremot dekoratörer och reklammakare lika bra eller bättre än vi. Ändå måste vi väl ta befälet även över den biten, ty är det inte just för att vi har försummat den, som vi sedan tio år, eller så, vanmäktigt finner att vår ledstjärna Form Illustrates Function ohjälpligt falnar?

Kanske kan den ersättas med en ny och bättre: Form Follows Function, yet Gestalting its Own Idea, free from Association with the Contents? Men skulle detta möjligen ge smakdomarna full legitimitet?

Mats Ohlin
Arkitekt SAR
Stockholm

 

 

 

På vårterminen i sista årskursen på arkitekturskolan blev jag ombedd att skriva en artikel i Arkitekttidningen, i anslutning till ett temanummer om arkitektutbildningen, tillsammans med min årskurskamrat Kri Bennström.

Jag vet inte alls varför just jag fick äran att representera vår årskurs och dess syn på utbildningen. Jag minns att jag hade vissa funderingar om att göra mitt stundande examensarbete på detta tema, vilket jag väl hade dryftat något lite med andra. Kanske var det för den sakens skull, som jag tillfrågades.

 

AT 9-76

Kri Bennström, Mats Ohlin

Samarbete befrämjar utbildningskvaliteten

Splittringen av terminen i småämnen, måste bort. Likaså linjeuppdelningen, som är meningslös, anser Kri Bennström, stadsbyggnad och Mats Ohlin, husbyggnad, 4:e årskursen på KTH.

 

Arbetsformerna vid KTH-A består i dag till stor del av praktiskt arbete - övningsprojekt, men också av föreläsningar (enkelriktad kommunikation), relativt mycket seminarier (dubbelriktad kommunikation) och ganska lite kurslitteratur.

Många av oss som kommer direkt från gymnasiet har svårt att ställa om oss till de speciella krav som arkitektutbildningen ställer på oss. Denna karaktäriseras ju i hög grad av att man jobbar i grupp, en arbetsform som de flesta saknar erfarenhet av. Många har svårt att klara av gruppkonflikter även efter längre tid på skolan, vilket borde ge motiv för ökad träning i grupparbete redan från början.

 

Betyg

Trots att de flesta av våra projektarbeten numera genomförs i grupp, har vi fortfarande individuella betyg. Detta för ofta med sig svårigheter - hur ska lärarna rättvist kunna bedöma de enskilda gruppmedlemmarnas insatser och andelar av det färdiga resultatet av ett projekt som är framvuxet ur gruppen som helhet? Och hur blir relationerna mellan oss elever när vi på en och samma gång både måste samarbeta och konkurrera med varandra?

Oftast tilldelas alla i gruppen samma betyg - men inte alltid. Ibland ges enhetsbetyg, dvs hela årskursen får ett schablonbetyg efter fullgjorda kursfordringar.

På längre sikt vill vi helt slopa betygen. En kursbeskrivning skulle säga mer om vad vi har gjort under studietiden och skulle minska konkurrensen mellan eleverna. Vi tror att samarbete bättre än konkurrens främjar en hög kvalité på utbildningen.

 

Utlokaliserad undervisning

På olika sätt har arkitekturskolans isolerade tillvaro i samhället sökt motverkas. Vi jobbar i ökad utsträckning utanför Stockholmsområdet, i mindre orter, vilket vi tror är ett bra sätt att tala om att vi finns, vad vi kan och hur vi vill förändra arkitektens yrkesroll.

Vi har även diskuterat möjligheten att under t ex en termin helt flytta ut undervisningen från skolan för att verkligen lära känna en ort och dess problem och framför allt etablera bättre kontakter med dem som bor där.

Men för att detta ska kunna ske i ökad utsträckning, måste hinder av schematekniska och ekonomisk/administrativ art elimineras. Arbetet "ute på fältet" försvåras ofta av höga resekostnader och övernattningsproblem, och schemat medger sällan att vi är borta från skolan under längre, sammanhängande perioder. För dem av oss som har familj och barn uppstår också problem när man reser bort längre tid.

 

Praktik

Önskemålen att förankra utbildningen i samhället utanför skolans väggar har gjort att många känner behov av att skaffa sig praktisk yrkeserfarenhet under utbildningstiden - utöver den obligatoriska praktiken. Att ta ett sabbatsår hör numera till vanligheterna. Ofta sker det efter höstterminen i trean innan linjeuppdelningen äger rum.

Att möjligheten till ett frivilligt studieavbrott redan finns är bra, men bidrar till försämrad sammanhållning och splittring inom årskurserna. Som det nu är, med halva årskurserna borta och ersatta med återkomna äldre kamrater, är det svårt att känna samhörighet alla nittio emellan.

Vi tror att ett obligatoriskt praktikår under utbildningen skulle skapa ett välbehövligt andrum, som främjar studiemotivationen, ger nödvändig distans till utbildningssituationen och ökar vår yrkeslivserfarenhet.

Samtidigt vet vi att utbildningsdepartementet och andra dels inte vill göra separatlösningar för enstaka utbildningslinjer, dels mäter eller kommer att mäta utbildningseffektivitet (inte kvalitet förstås) med hur fort man blir klar och kanske ger de mindre pengar till "ineffektiva" utbildningar. Att skaffa oss en ordentlig praktik är alltså ingen självklar rättighet för oss.

 

Linjedelning

På KTH har vi till skillnad från Chalmers och Lund en linjeuppdelning från 3:ans vårtermin. Meningen med denna är att vi ska kunna specialisera oss eftersom vårt arbetsområde på senare år har breddats.

En fördjupning kräver dock en rejäl kunskapsbas att stå på. En sådan hinner vi inte skaffa oss under den 2 1/2 år långa "basutbildningen". Det går heller inte att som linjeuppdelningen gör gällande, så strikt dela in vårt arbetsfält i regional planering, stadsbyggnad och husbyggnad. En "husbyggare" behöver ju faktiskt kunskaper om översiktlig planering och vice versa!

Linjedelningen poängteras av lärarna i deras syn på hus- och respektive samhällsbyggare. I själva verket är ju skillnaden på våra kunskaper ganska liten, 1 1/2 års "specialisering" gör oss i ringa utsträckning till "specialister".

Om vi skulle slopa linjedelningen, skulle vi ändå kunna skaffa oss specialkunskaper på vissa områden. Dels genom att välja mellan ett utbud mindre kurser dels genom att styra inriktningen av gruppens projektarbete mot problem som man tycker är väsentliga och nyttiga att brottas med.

 

Problem- och projektinriktning

Ett angeläget önskemål från oss elever har länge varit att få koncentrera oss på projektarbetet så sammanhängande och ostört som möjligt, utan att det trasas sönder av "meningslösa småämnen".

Terminerna blir ibland splittrade - speciellt i årskurs 1 och 2. Det som på schemat kan se ut som en hel termins obruten projektering, delas i verkligheten upp i en mängd småbitar. Resten av tiden går åt till att fullgöra kursfordringarna från biämnena, vilka ofta inte alls är kopplade till huvudämnet. De ger dessutom en ojämn arbetsbelastning genom att kurskraven ofta inte står i proportion till ämnenas omfång på schemat.

På olika sätt försöker vi komma tillrätta med detta.

Dels schematekniskt. Genom att koncentrera biämnena till vissa perioder har huvudämnet i flera fall kunnat fungera sammanhängande och "helt". Så t ex var senaste husbyggnadsfyrans industriprojekt förlagt till terminens senare del och praktiskt taget fritt från inblandning av andra ämnen. Stadsbyggnadslinjen prövar nu undervisningsformen med ämnesblock - koncentrerade "korvstoppningskurser" och seminarieserier varvade med schemafria, längre projekteringspass. Detta möjliggör t ex längre vistelse ute i de orter man studerar.

Nästa steg är att biämnenas inriktningar kopplas till huvudprojektet. Man väljer ett gemensamt problemkomplex att jobba med, t ex industribyggande, där de olika ämnena utgör integrerade delar. Detta i motsats till en undervisning som bedrivs i många skilda, parallellt pågående kurser.

De nämnda formerna får ses som ett led i strävan mot en vidare ämnesintegrering, en problem- och projektinriktad undervisning. Här samlas alla ämnens resurser i ett projekt. Under arbetets gång beslutar de olika projektgrupperna själva om när de anser sig behöva ta in resurser från de olika biämnena - ett slags konsultuppläggning alltså. Svårigheten med detta är främst av administrativ karaktär och ställer större krav än nu på både elever och lärare.

Ett projekt där vi ska rita en industri kan alltså - förutom själva husprojekteringen - innefatta att göra trafiklösningar för godsflödet och arbetarnas resor till och från arbetet, upprätta teknisk beskrivning och göra ekonomiska beräkningar, studera orten i sitt sammanhang med regionen och göra detaljlösningar med avseende på akustiska, konstruktiva och installationstekniska problem.

Under projektets gång får man då begära hjälp från assistenter, inom respektive ämnesområde. Resultatet blir en enda inlämning där samverkan mellan delområdena bildar helheten, till skillnad från nu där olika delar redovisas separat.

 

A3-projektet

Ett fungerande exempel på problem- och projektorienterad undervisning är de s k VAL 3-projekten, som genomförs under tredje årskursens hösttermin.

I VAL 3-projekten, som är gemensamma för väg- och vattenbyggare, arkitekter och lantmätare, väljer man ut en kommun att studera (vi har jobbat i bl a Eskilstuna, Katrineholm, Borlänge, Sala, Fagersta) i vilken man angriper för kommunen specifika problem. Här får vi tillfälle att konfronteras med politiker, kommunala tjänstemän, företag, föreningar och organisationer - vi blir förtrogna med hur en kommun fungerar och är uppbyggd i praktiken. Insikten om vilka intressen och faktorer som styr, påverkar och formar den fysiska miljön ökar. Och vi lär oss att ta reda på saker - samla in fakta från alla upptänkliga källor.

Temat för projektet väljer gruppen själv efter att ha sökt reda på ett lämpligt problemområde - det kan vara industrilokalisering, bostadssanering, förslag till förbättring av bostadsområden, centrumplaner eller trafiksaneringar. Vanligen resulterar projekten i utställningar och/eller skrifter, artiklar i lokalpressen samt möten och diskussioner med berörda parter.

Ibland blir det synliga resultatet ingenting. Men oavsett vad eller hur mycket som konkret sammanfattar gruppernas arbeten, har terminen inneburit nyttiga prövningar för de flesta. Det är under VAL 3-projektet som problemen och konflikterna med grupparbetsformen verkligen ger sig tillkänna. Men det är framför allt här som det "lossnar" för många.

Vi är övertygade om projektundervisningens pedagogiska fördelar och dess överlägsenhet i att förmedla verklighetsanknutna kunskaper och skapa utrymme för kritisk granskning och ifrågasättande. Vi menar att den är ett viktigt steg mot en mer meningsfull utbildning.

 

 

Det skulle vara intressant att få reda på om de har kvar projektpedagogiken på skolan - och om den under dessa 33 år har hunnit utvecklats till något ännu mer meningsfullt!

Vad som lyste fram ur artikeln var väl, att grupparbetesformen inte var helt oproblematisk. På den tiden i alla fall blev det oändligt mycket snack och väldigt lite verkstad, som man säger. Tveksamt är också om det är lönt att försöka utbilda i konstruktivt gruppbeteende - somliga är mer sociala och andra mindre sociala, och det går inte att göra så värst mycket åt, är min tro idag. Så vad det mera gäller är kanske att försöka finna en gyllene balans - närmare det verkliga yrkeslivet, kanske.

Annars tycker jag artikeln i stort sett verkar vettig. Den enda svaga dubie jag kan erfara för övrigt är av resonemanget om "småämnena". Jag tror idag, att dessa småämnen är nyttiga och viktiga som en kunskapsbas - att bära med sig vidare ut i arkitektlivet. De bör få förbli självständiga! Men ingenting hindrar ändå, att assistenter från diverse småämnen florerar på ritsalarna, som resurser åt huvudprojektet. Det ena behöver inte utesluta det andra!

 

 

Beträffande det kommande vill jag varna för att redan inledningen på artikeln må framstå som näst intill extremt radikal, även för rödvinsvänsterns tidevarv, som vi då stod mitt uppe i. - En liten analys kan vara på sin plats.

Till att börja med har jag svårt att tänka mig att denna fram-ideologiserade kollektivhusanläggning utgjorde ett ideal för någon av oss personligen - vi var fem utpräglade individualister, var och en på sitt vis. Ingen av oss skulle ha stått ut ens en dag i denna kollektiva uppfostringsanstalt som vi formade fram. Hur kunde det bli så, då?

Ja, uppgiften, grundförutsättningen som gavs oss från skolan, var att rita ett kollektivhus - i vår grupps fall på det gamla varvsområdet Ekensberg, en halvö i Mälaren just bortom Gröndal. Det gällde då att härutifrån liksom lite granna själv dikta fram en situation, tänka sig en form av kollektivhus som skulle inrymmas i den byggnadsstruktur som vi ritade. Och vi tänkte med liv och lust fram en riktigt utpräglad kollektivorganisation! Vare sig vi stod för den själva eller inte. Men vi identifierade oss med brukarna - det hörde till den yrkesroll, som vi övade oss i.

För övrigt kan väl sägas att det viktiga i uppgiften inte låg i just byggnadstypen, utan i projekteringsuppgiften som sådan. Och vi gick verkligen noggrant och grundligt till väga - i princip hade vi slutligen färdiga bygghandlingar. Varenda kvadratmeter var genomtänkt, genom otaliga diskussioner, skissningar, och åter diskussioner. Kaffe och cigaretter gick det åt så det förslog under alla dessa sena nätter på ritsalen, men däremot inget rödvin alls. Vi var helt enkelt mycket hängivna vår uppgift, och disciplinen följde därav.

 

 

AT 6-76

Peter Larsson, Per Lierud, Nils Müller, Anna-Lena Nilsson, Mats Ohlin

Kollektivt boende som det skulle kunna se ut

Praktisk avlastning av vardagligheter eller ett delat ansvar för den lilla produktion som finns kvar i hemmet. Samhörighet genom beroende eller samhörighet genom mötespunkter. Bägge polerna finns illustrerade genom de elevarbeten på temat kollektivt boende, som här presenteras.

 

Grundresonemang

Under 60- och 70-talet har bostadsbristen äntligen byggts bort. Efterfrågan på lägenheter minskar. Kritiken av de nya bostadsområdena har hela tiden framkommit från de boendes sida men kunnat i stort sett negligeras. Bostadsfrågan har främst varit ett kvantitativt problem.

Nu när det börjar bli svårt att få nybyggda lägenheter uthyrda har bostadsproducenterna börjat satsa på "förbättringar". Man tar fasta på en del av kritiken, men bara den ytligaste delen. Man satsar på färg, spröjsnostalgi, inrednings- och färgsättningspaket för lägenheterna, och det värsta av allt - småhusdrömmen. Detta är producenternas innovationer och utvecklingsarbete för boendet.

Stat, kommun och kooperation satsar hand i hand med producenterna på ökat materiellt välstånd. Trygghet genom prylar. Helautomatisk tvättmaskin och diskmaskin åt alla familjer är målsättningen. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Utbyggd service i bostadsområdena. Statliga subventioner till privat ägande av småhus. Allt ensidigt inriktat på privat konsumtion av produkter och tjänster.

De sociala problemen ska lösas med ökade insatser från social- och sjukvård. Denna konsumtionsinriktade samhällsplanering kan inte annat än öka de sociala problemen. Den bidrar enbart till en ökad privatisering och mänsklig isolering.

Problemet är naturligtvis inte för liten tillgång till prylar och tjänster att konsumera utan vad det handlar om är bristande social gemenskap. Den kritiken tar man naturligt nog inte fasta på eftersom det är ägarna till produktionsmedlen som dikterar villkoren för samhällsplaneringen.

Den grundläggande orsaken till isoleringen och alienationen är, menar vi, den ökande klyftan mellan produktion och konsumtion. En annan orsak är de gigantiska folkomflyttningarna som skett i strukturomvandlingens spår, förflyttningar som splittrat komplicerade och känsliga sociala mönster.

Arbetsgemenskapen, det direkta positiva beroendet av människor i omgivningen och det avläsbara sambandet mellan produktion och konsumtion har tagits från människorna.

För att bryta den utvecklingen inser vi att det krävs betydligt mer än en förändring av boendet. En ökad kollektivisering är nödvändig. Och eftersom nu arbete och bostad är så effektivt åtskilda måste vi till att börja med angripa problemen från båda hållen. Vi har alltså här koncentrerat oss på boendet. Vad finns kvar av produktivt arbete i bostadsområdena? Låt oss gemensamt ta hand om och dela på ansvaret för åtminstone den lilla produktion som finns kvar i hemmet.

Kollektivhuset rymmer förutom de rent rationella fördelarna också de ideologiska förutsättningarna för en förändring som vi menar måste ske.

 

Ekensbergs kollektivhus

Tomten ligger strax bortom Gröndal på en udde mellan Mörtviken och Mälarens inlopp till Stockholm. Tidigare har här byggts fartyg. Varvet har upphört men lämnat efter sig mer eller mindre användbara pirar och kajer och förfallna stapelbäddar. En del byggnader finns kvar och inhyser numera en del småindustrier.

Uddens vackra läge har vi velat utnyttja som promenadmål för hela Gröndal. Det är ett av skälen till att vi koncentrerat anläggningen till uddens södra strand där kajen och den nya bebyggelsen ska kännas som en naturlig fortsättning på stråket som börjar vid sjön Trekanten i öster. Det är viktigt att områdets entré inte känns som ett slut på Gröndal och en början på kollektivhustomten. Udden ska ingå i hela Gröndalsområdet.

Man går in i området längs en kaj med småbåtsplatser. Till höger ligger ett långt sexvåningars lamellhus. I bottenvåningen som är en suterrängvåning ligger uthyrningslokaler. Här finns båtklubb, butik med båttillbehör, litet kafé, bageri och tobakshandel/kiosk. Våningen ovanför som nås från baksidan rymmer ytterligare uthyrningslokaler för kontor. Resten är lägenheter.

Kajen fortsätter i en ramp som leder upp till ett "torg" som ligger en våningshöjd högre än kajen. Till vänster, ut i vattnet mot söder ligger ett mindre hus som inrymmer samlingssal, och i suterrängvåningen under - kök och matsal. Matsalsbyggnaden är sammanbyggd med ett andra långt lamellhus som ligger utefter strandlinjen i hela sin längd. I entrévåningen och suterrängvåningen mot vattnet ligger längs en korridor alla de "kollektiva" utrymmena. Här finns också en folkhögskola. Fyra våningar ovanför upptas av lägenheter. Parallelllt med detta lamellhus ligger tre mindre tvåvåningshus innehållande bostäder för folkhögskoleeleverna, daghem och en avdelning med gästrum - "dormitoriet". Litet längre bort ligger bad- och motionshuset, som ska nyttjas även av övriga innevånare i Gröndal.

Intill badet ligger en trädgårdsodling - "barockträdgården" som drivs av kollektivet. Och utanför den, på udden, en stor äng med fotbollsplan, några små träddungar, ett par gångstigar och ytterst på uddens spets - självklart - en dansbana.

På den norra stranden finns en ångbåtsbrygga och intill den nedanför berget ligger de befintliga industrilokalerna och en panncentral som byggs ut för att även klara av kollektivhusanläggningen.

Verksamheterna i industrilokalerna bör i någon form integreras med kollektivet.

Berget lämnas orört.

 

Matsal - centralkök

Matsalen är kanske den viktigaste delen av huset. Att äta tillsammans har i de flesta kulturer en sorts rituell innebörd som stärker gruppen.

I matsalen ses de flesta vid ungefär samma tid. Här kan man nå alla.

Matsalen har placerats väl synlig från områdets entré - välkomnande när man kommer hem från jobbet på kvällen.

Arbetet leds av en utbildad storköksföreståndare med hjälp av övriga innevånare i huset.

Anläggningen drivs enligt självkostnadsprincipen. Någon form av kupongsystem tillämpas, där de boende förbinder sig att äta ett visst antal måltider per månad.

Kanske finns det möjlighet att i viss utsträckning hålla restaurangen öppen för "utomstående". Köket förser även folkhögskolan, dagiset och fritidshemmet med mat på dagarna.

 

Förvaltning

Här finns alla pärmar med papper och räkenskaper och sån't. Här samlas de arbetsgrupper som svarar för olika avsnitt av anläggningens skötsel och drift. Protokoll från stormöten och annat skrivs ut och samlas här.

En heltidssysselsatt "hustomte" som kan rörmokeri och sådant har sitt högkvarter här. Det kan kanske vara lämpligt att åtminstone någon alltid finns här som en sorts kontaktperson. Vi anser det självklart att de boende själva ska äga och förvalta sitt hus.

 

Tryckeri

Ett aktivt kollektiv, föreställer vi oss, producerar en mängd papper - flygblad, en egen tidning, plus allt det som kommer från folkhögskolan. Tryckeriet är utrustat med offsetpress och Xeroxmaskin.

Dessutom finns naturligtvis ett fotolabb. Hustomten basar här och håller reda på prylarna.

 

Ateljéer

Här finns plats för alla "nytta och nöje"-aktiviteter. Vävstolar, butik, keramik, snickeriverkstaden etc.

 

Tvättstuga

En självklar kollektiv resurs. Välutrustad med maskiner, manglar, torkrum etc.

 

Bibliotek

Mycket facklitteratur. Politisk och historisk litteratur. Folkhögskolans kurslitteratur finns här. Skönlitteratur ska också finnas.

De boende kan kanske deponera en del av sina privata böcker i biblioteket.

En kollektiv boksamling har samma fördelar som alla andra kollektiva bitar. I stället för att kanske 100 människor köper var sitt exemplar av en aktuell bok kan kollektivet tillsammans köpa ett 10-tal ex.

Här finns också alla de tidskrifter man själv skulle vilja prenumerera på men inte har råd med.

I biblioteket finns också sex studieceller dit man kan dra sig undan och isolera sig för att få arbetsro.

 

Fritidshem

Fritidshemmet är litet. Det ger inte plats för alla verksamheter som man normalt vill ha i ett sådant.

Vi ser det mera som en central punkt för ungarna; där det finns en vuxen att vända sig till, där man får choklad och macka, där man kan göra läxor. Ett lugnt, ganska tyst ställle. För annat finns ju husets övriga lokaler att tillgå. Det är självklart att ungarna har tillgång till verkstaden och ateljéerna, biblioteket osv.

 

Folkhögskola

Vi vill inte att vårt kollektivhus ska vara en isolerad ö i samhället.

Verksamheten skall vara utåtriktad. Politiskt arbete på olika nivåer och sammanhang menar vi är viktiga ingredienser i det samhälle vi strävar mot och i vilket kollektivhuset bara är en del. För att kollektivet inte ska stagnera och bli enbart en sorts boendeform bland alla andra har vi velat bygga in en sorts dynamik i anläggningen. En folkhögskola med politisk (marxistisk) inriktning tror vi skulle kunna ge näring åt en sådan dynamik samtidigt som den skulle ta tillvara och utveckla det kollektivistiska idéinnehållet i kollektivhuset.

Genomströmningen av elever - som även ska bo här under studietiden - tillför kollektivet nya idéer och sprider de kollektivistiska tankarna ut i samhället. Och kollektivet blir ett frö som.....

Folkhögskolan ger också större resurser att satsa på biblioteket, matsalen och övriga gemensamma lokaler i anläggningen.

 

Dagis

Daghemmet ska täcka hela behovet inom anläggningen. Det innehåller två syskongrupper och en spädbarnsavdelning. Vi tror det är bra för barnen att dagiset ligger i omedelbar anslutning till bostaden så att de slipper slitas mellan två olika miljöer två gånger om dagen. Det motverkar också institutionskaraktären. Bra är det också att barnen kan gå inomhus utan ytterkläder mellan hemmet och dagiset. Vi har erfarit att en stor del av dagispersonalens tid går åt till att bara klä av och på barnen.

Även här delas arbetet mellan utbildad personal och kollektivets övriga innevånare.

Verksamheten vid dagiset ska naturligtvis ha ett pedagogiskt innehåll som fostrar barnen till förutom självständiga, fria människor också till deltagande och ansvar i ett kollektivt samhälle.

 

Bad och motionsanläggning

Vid den allmänna promenaduddens fäste är en bad- och motionsbyggnad placerad. Den ligger med sin längdriktning i odlingsträdgårdens nord-sydliga axel. Närhet till strandskoningen möjliggör bad i Mälaren under den varma årstiden, med omklädnings- och motionslokaler i nära anslutning. Anläggningen är tänkt att vara tillgänglig för övriga boende i Gröndalsområdet.

 

Lägenheterna

I diskussionerna om kollektivboende kommer man osökt in på kärnfamiljens vara eller icke vara.

Vi kom inte längre än att kärnfamiljen naturligtvis är samhälls- och kulturbunden. Många experiment med storfamiljer pågår ju redan och ännu fler med enpersonhushåll. Det är väl de experimenten som för utvecklingen framåt.

I alla händelser får vi nog "dras med" kärnfamiljen ett bra tag ännu. Några i gruppen ville också för sin personliga del se kärnfamiljen som den bästa lösningen. Bostadens organisation får emellertid inte hindra olika sammansättningar på familjen, eller förändringar inom den.

Vi har strävat efter flexibilitet i lägenhetsplanerna. Flyttbara väggar tror vi dock inte så mycket på. Det är lika enkelt att arbeta med fasta regelväggar som man river eller spikar upp.

Endast de lägenhetsskiljande väggarna är bärande. Men i dessa finns håltagningar förberedda för dörrar, så att man kan slå ihop eller utvidga lägenheterna.

Fem lägenheter, två på 84 m2, två på 58 m2 och en på 35 m2 ligger i två plan kring ett gemensamt "allrum". Detta är utrustat med pentryinredning, diskmaskin, liten tvättmaskin och städutrustning. Motiveringen till allrummet är att vi tror att verksamheten i hela kollektivet är uppbyggt kring bestämda aktiviteter. Här inom lägenhetsgruppen är man mer otvunget tillsammans och allrummet ger möjlighet till en enkel samvaro kring vardagliga praktiska angelägenheter - städning, tvätt, kanske TV-tittande tillsammans.

I anläggningen finns 27 sådana lägenhetsgrupper. Detta ger 135 lägenheter som, om man använder konventionella planlösningar ger fördelningen 54 st 4 rok om 84 m2 lika många 3 rok om 58 m2 och 27 st 1 rok om 35 m2.

 

Kollektivt - privat

Vi har arbetat med flera olika grader av kollektivitet i anläggningen. Från det helt kollektiva i bottenvåningen till det helt privata i den egna lägenheten. När man kommer hem till lägenheten ska man ha passerat alla dessa stadier. Det tror vi är viktigt.

Husets entré ligger intill trapphusen, men man måste passera den "kollektiva" korridoren i bottenvåningen innan man kommer in i de "halvkollektiva" trapphusen. Dessa betjänar två lägenhetsgrupper. Grupperna består av 5 lägenheter kring ett gemensamt "halvprivat" utrymme som man passerar innan man når den "helprivata" lägenheten.

 

Service - personal - arbetsgemenskap

Kollektivhuset är bl a en rationell lösning på problemet med ett tidsödande och ofta tråkigt hushållsarbete. Det är emellertid fel att säga att detta arbete är meningslöst. Boende, föda och kläder är ju högst primära behov som utgör en del av själva den materiella basen för våra liv. Om vi lämnar över hushållsarbetet till andra människor och låter oss serveras, blir uppassade och slipper städa, så riskerar vi att förlora kontakten med denna bas.

Köper man detta arbete av andra människor så lämpar man också över på dem den låga status som sådana sysslor ofta har. Vi måste bryta med det slappa privata konsumerandet av service som förutsätter anställning av en underbetald lägre klass.

Kollektiviteten, som vi vill se den, förutsätter en arbetsgemenskap där alla deltar och tar ansvar på lika villkor.

 

Till artikeln hörde ett illustrerande ritningsmaterial. Såvitt jag vet är de ritningarna de enda som finns kvar av vårt projekt. De kan därför vara värda en lite mer detaljerad genomgång, än att bara presenteras rakt av. Jag vill således försöka kommentera dem, utifrån vad jag minns av projektet, såhär en 34 år senare.

 

Ekensbergs kollektivhus. Situationsplan och fasad

 

Här ser vi först situationsplanen, vars nedre utsträckta byggnadskropp alldeles invid vattnet även syns i fasad längst ned, med restaurangens paviljong till höger. Detta lamellhus utgör det ena av de två som inrymmer bostadslägenheter och i bottenvåningarna gemensamma lokaler med förbindelsekorridor. De tre något mindre huskropparna som ligger alldeles norr om nämnda byggnad, är ett dagis i mitten som omges av två elevbostadshus för folkhögskolan.

 

Ekensbergs kollektivhus. Sektion

 

Sektionen är snittad just genom ett av elevbostadshusen och vidare genom det nämnda lamellhuset. Det senares funktionella organisation framgår här på ett tydligt sätt. I ett slags souterränglösning ligger gemensamhetslokalerna längst ner, varav den övre våningen har markkontakt med huvudgatan, och den nedre våningen bryggkontakt med vattnet. Ovanför de gemensamma lokalerna återfinner vi bostäderna, vilka är strukturerade i grupper genom två våningar vardera.

 

Ekensbergs kollektivhus. Planer av bottenvåningar och souterrängvåning

 

Den som vill studera bottenvåningarna lite mera i detalj, kan göra det här. Överst ser vi markvåningen med elevbostadshusen och dagiset allra överst, och lamellhusets gemensamhetsvåning därunder. Nederst ser vi lamellhusets nedre gemensamhetsvåning den, med sjökontakt.

 

Ekensbergs kollektivhus. Planer av elevbostadshus

 

Här ser vi ett av elevbostadshusen med sina två eller rättare sagt tre våningar (en vindsvåning finns i mitten). Denna byggnad huserar tolv stycken studentrum, vilka delar hygienutrymme med ett eller två andra rum. Gemensamt kök och flera dagligrum finns även.

 

Ekensbergs kollektivhus. Planer av lägenhetsgrupp

 

Till sist redovisas en lägenhetsgrupp, bestående av en lägenhet om 4 rok, en 3 rok och en 1 rok. En långt studerad flexibilitet beträffande möjlighet till olika lägenhetsstorlekar och rumssammansättningar fanns, men denna har jag alldeles glömt bort i dagsläget.

En grundtanke i konceptet var att minimera den helprivata lägenhetsytan genom reducerad köksfunktion och vardagsrumsyta, på grund av tillgången till den halvprivata gemensamhetsarean i lägenhetsgruppen.

 

 

 


© Mats Ohlin 2009