Mats Ohlin on the profession of Architect

Till index

 

Hur blir man arkitekt? Och vad gör en arkitekt? Det är bara ett par av alla frågor om arkitektyrket som kan komma från den, som har sina funderingar åt det hållet.

Jag har varit arkitekt i drygt trettio år, och ska här i denna sajt försöka att i någon mån mätta den frågvisas hunger efter kunskap inom gebitet.

Det får bli i form av ett antal lektioner, där lektion 1 visas först, och därefter de andra en efter en, allteftersom de kommer till.

 

 

Arkitektyrket

 

av Mats Ohlin

 

 

Gå till Elementarnivån
Gå till Mellannivån
Gå till Elitnivån

 

Musik-
video

 

 

Elementarnivån

 

Lektion 18 dec 09

Lektion 1

Allright - du vill bli arkitekt? Bra! Så lyssna då här.

Först bör du fråga dig själv: "Varför vill just jag bli arkitekt?" Det kan då hända att du blir varse att det är dina föräldrars, lärares eller någon annans dig närstående råd eller önskan. - Jag vill då säga dig direkt: med en sådan uppenbar osjälvständighet kommer du att få problem i din yrkeskarriär. Mitt råd blir att du ska tänka till en gång till. Bättre att tänka efter en gång för mycket, än en gång för litet.

Till dig som svarar: "Jag vill bli arkitekt därför att yrket tilltalar mig; jag tror att jag har talang; och jag brinnner för god miljö" - kan jag bara gratulera till att ha kommit långt i dina funderingar om yrkesval. Välkommen in i gänget! skulle jag vilja hälsa dig.

Givetvis vill jag nu ställa dig tre följdfrågor:

  • Vilken är din föreställning om arkitektyrket?
  • Vilka talanger behövs för att bli arkitekt?
  • Vad är god miljö?

Eftersom denna "brevkurs" inte är särskilt interaktiv på just det här stadiet, så måste jag försöka svara åt dig, så gott det går.

På den första frågan svarar jag: "Arkitektyrket innebär att försöka tillskapa 'god miljö' i varje läge."

Den andra frågans svar: "Den enda riktigt sanna talang som behövs är att ha en säker föreställning om vad 'god miljö' kan innebära i varje läge."

Tredje frågans svar: "Ja du... 'god miljö'... Jo, det är just det som just jag anser vara god miljö!"

Jag ger dig klart godkänt på dina svar. Den springande punkten tycks då vara, vad 'god miljö' skulle kunna vara för någonting. Den frågan tar vi upp i nästa lektion.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion 18 dec 09

Lektion 2

Du undrar vad "god miljö" är? Nå; har du någon gång funderat över, om det kan finnas någon "rätt miljö"? - eller en "skön miljö"? Kanske "sann miljö"?

Du svarar månne:

  • Rätt miljö finns i förhållande till en lärofader eller dogm, som stipulerar viss miljö som "rätt".

  • Skön miljö finns i förhållande till mitt känsloliv, vilket reagerar känslomässigt inför sådan miljö som jag därefter kan klassificera som "skön".

  • Sann miljö är varje miljö som för mig framstår i sin realism.

Så långt ger jag dig godkänt. Grundfrågan var således vad "god miljö" kan tänkas bestå i. Ett omedelbart svar som jag skulle vilja ge är: en miljö som i sig själv inte syns så mycket men i kraft av sin uppenbarelse främjar sinnesstämningen "trivsel" eller "godmodighet". Ja, även "trygghet".

Så tillvida blir denna sorts arkitektur, när man identifierar den, "rätt", kanske till och med "sann". Men att tro , är självbedrägeri enligt min uppfattning. Mellan "rätt", "sann" och "god" råder vattentäta skott; dessa, jämte "skön", utgör skilda kvaliteter inom mänsklig kognition. Det är min - på Szondi - grundade tes eller teori.

För att en miljö skall kunna anses "god", krävs att den ska kunna anses god för alla människor, från vaggan till graven. Därmed skulle vi möjligtvis kunna likställa "god miljö" med "human" miljö.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion 19 dec 09

Lektion 3

"Human miljö" - låt oss börja från scratch.

Är solen en god miljö för människan? Nej, den är alldeles för varm!

Kan människan, utan åtgärder, leva på Mars? Nej, där är flerstädes och oftast för kallt. Dessutom för tunn och dålig atmosfär.

Än Jupiter? Nja, förutom att vi vet för lite om övriga omständigheter, så är Jupiters gravitation alldeles för stark för människan.

Men Jorden då!? Jo vars, där kan människan leva på de flesta kontinenter. Inte så gärna i haven, och helst inte i polartrakterna, och inte mitt ute i öknarna längre tider; men annars så är Jorden en rättså bra miljö för den specifika arten människa.

- Hur kan det komma sig? Jo det beror på, att Jorden har en lagom gravitation; en lagom temperatur; en sund atmosfär; och att där finns vatten att dricka. Och så, inte minst viktigt, finns där växter och djur för människan att äta av.

Vi bör väl slutligen nämna att de elektromagnetiska strålningsförhållandena på Jorden är relativt ideala. Den förgörande kosmiska strålningen når inte ner till jordytan, och den strålning från solen och månen som når dit är av ett välgörande slag. Det synliga ljus som förekommer, har de våglängder som det mänskliga ögat är anpassat till - även om hälften av dygnet består av natt, och människan då är hänvisad till sina egna artificiella ljuskällor, vilket inte är något större problem för människan.

Ibland kan det bli lite för varmt, lite för kallt, lite för blåsigt, lite för öppet, för att människan ska må bra och trivas. Därför har hon uppfunnit och gjort sig ganska beroende av hus (med angränsande yttre miljö), eller med ett mera vetenskapligt uttryck, artificiell miljö.

Denna "artificiella" miljö skulle vi hellre kunna kalla "human" miljö, ty då inkluderarde vi även "naturlig" miljö av det slag, som anslöt nära till ideal artificiell miljö. - Hur vill vi således ha vår artificiella miljö? Det ämnar vi ta upp i nästa lektion.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion 24 maj 10

Lektion 4

"Human miljö" består av dels "naturlig miljö" dels "artificiell miljö", stipulerade vi i föregående lektion, vilken vi avslutade med frågan "hur vill vi ha vår artificiella miljö?" Ett försök till svar på den frågan får därför bli föreliggande lektions huvudsyfte.

VI konstaterade att det i den naturliga miljön ibland kan bli lite för varmt, lite för kallt, lite för blåsigt, lite för öppet, för att människan ska må bra och trivas, och att hon därför har uppfunnit och gjort sig beroende av hus, dvs. sin artificiella miljö. Artificiell miljö är således ett slags kompensation för brister i den naturliga miljön. Om den naturliga miljön vore helt och hållet ideal för människan, behövde hon ingen artificiell miljö (annat än kanske förrådsbyggnader - men sådan miljö räknar vi inte här till "human miljö", eftersom den inte är avsedd för människors varaktiga vistelse).

Min lärofader Ehrensvärd (som jag avhandlar på annan plats här i arkitekturcentret) for genom Europa på 1700-talet för att notera skillnaderna i klimat, folklynne och estetik mellan olika länder. Han tänkte sig att det fanns ett direkt samband mellan klimatförutsättningarna och det sätt, människan lokalt arrangerar sin bebyggelse.

En annan auktoritet, 1900-talsarkitekten Le Corbusier, sökte med sin konstruktion Mur Neutralisant finna fram till byggnadens oberoende av lokal klimatpåverkan. Hans experimenterande gav näring åt den internationella stilen, främst i form av glasfasaden så som den i hög grad fortfarande sätter sin prägel på framför allt internationella huvudstäder världen över.

"Mur Neutralisant" förutsätter emellertid en relativt obegränsad tillgång på energi, en status på Le Corbusiers tid. Idag råder en annan situation, så en återblick på Ehrensvärd ter sig kanske inte alldeles så dumt.

För oss här i Norden gäller det då att så gott det går utnyttja alla de passiva värmealstrare som står till buds. I Södern däremot det omvända: att finna skuggande och svalkande lösningar. Men både Norden och Södern har också varandras problematik. Norden kan ha för heta somrar; Södern för kalla nätter. Så det gäller att finna fram till en dynamik, där vi människor i vår artificiella miljö kan behärska hela registret från värmande till kylande. Den egenskapen äger visserligen Mur Neutralisant, men i beroende av aktiv energi.

Frågan om artificiell miljö med aktiva eller passiva energisystem är mestadels en resursfråga. Dagens situation är förmodligen den, att vi behöver skaffa oss mer av de passiva lösningarna och försöka minska den aktiva energikonsumtionen. Men i morgon kanske energitillgången åter ökar, så att vi kan ställa om på nytt. Förutsatt de nya energikällorna är "gröna", anser vi idag.

Lektionens fråga var: "hur vill människan ha sin artificiella miljö?" Och om vi då börjar med energiaspekten - kan människan känna sig förnöjd med att omges av passivmiljö, där så att säga materiens utformning ensam svarar för hennes klimatmässiga väl och ve - eller vill människan hellre krypa in i ett solitt timmerhus med en knastrande värmande brasa i den kulna midvintern? Eller känner hon sig kanske än mer förnöjd sittandes i glashus bakom Mur Neutralisant, där hon kan skåda ut över vinterlandskapet men därinne uppleva sig helt opåverkad av vädrets makter utanför - dock medveten om att hennes artificiella miljö är en maskin med allt vad det innebär?

Du svarar månne att frågeställningen innebär tre olika slags beroenden:

  • ett beroende av speciell materiell utformning

  • ett beroende av timmerhuset vars konstruktion de flesta anser sig bekanta med; jämte ett beroende av elden, vars goda kraft de flesta likaså behärskar

  • ett beroende av avancerad teknik vilket innebär ett beroende av ingenjörer

där man kanske inser att timmerhuset med sin eldhärd egentligen är den enda lösning som individen klarar av att arrangera på egen hand - förutsatt där finns råmaterial (trä) inom räckhåll.

Det så kallade eldhuset, med sin bara öppning i taket för rökens utlopp, lär också vara en av de allra tidigaste huskonstruktionerna, utvecklad ur samlingen kring lägerelden, där väggar bakom de sittandes ryggar småningom utvecklades - först som skärmar, sedermera takförsedda. Byggnadsmaterialet blev efter tillgången: hos Afrikas trädgårdsodlare hyddor av halm och lera; på nomadfolkens stäpper hudar eller tältduk; i de alltmer bofasta tamboskapshållarnas skogstrakter timmer. Och de sedermera åkerbrukarna uppfann en virkesbesparande konstruktion, åter närmande sig den afrikanska hyddan: korsvirkeshuset.

De klassiska kulturerna byggde åtminstone sina monumentalbyggnader i natursten, och i dess spår följer det brända teglet, med eller utan yttäckande putsskikt. Först på 1900-talet får vi byggnadsmaterial med nya möjligheter: stål, glas och betong - samt i småhussammanhang regelhuset, innebärande en funktionsuppdelad konstruktion, egentligen liggande ganska nära korsvirkeshuset därmed den afrikanska hyddan.

Vår snabba rapsodi genom en aspekt av arkitekturhistorien får oss eventuellt att klarare inse att byggnadsmaterialet och byggnadskonstruktionen kanske inte har så stor betydelse för människans preferenser. "Den goda arkitekturen" kanske inte i första hand avgörs av byggnadens beskaffenhet som sådan, utan består mera i vad miljön förmår inrymma. En god miljö är en, där människan känner sig hemma och trivs, och hon kan nog förlika sig med de flesta material och byggsystem - åtminstone om dessa är "rätt" utformade. Men den rätta arkitekturen är inte den goda arkitekturen, som vi känner till sedan tidigare.

Vi vet även att den goda arkitekturen inte är det samma som den sköna arkitekturen, en aspekt som vi tänker utveckla i nästa lektion.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion 25 maj 10

Lektion 5

Huvudtemat för hela denna kurs är ju att försöka besvara frågan om vad god arkitektur kan vara för något. Ett annat sätt att formulera frågan har vi funnit i satsen "hur vill människan ha sin artificiella miljö?"

Att den artificiella materien ska vara "rätt" organiserad, fann vi i förra lektionen vara ändamålsenligt och bra, men ingalunda en primär egenskap för god arkitektur. — nämligen därför, att människan nog kan finna artificiella miljöer goda utan att de för den skull behöver vara "rätt" beskaffade. Det finns ingen helt och hållet "rätt" konstruktionsmetod; ej heller något uteslutande "rätt" byggnadsmaterial.

Förutom med material och konstruktion, kan en artificiell miljö utformas estetiskt. Material och konstruktion kan i viss mån i sig upplevas på ett estetiskt sätt, men en utformare kan också mera aktivt söka uppnå speciella uttryck med sitt alster. Detta gäller i hög grad inom konsten, men i icke ringa grad även i arkitekturen.

Vad är då estetik? Estetik är "läran om det sköna". Vad är således "det sköna"? Enligt en en relativt etablerad estetisk uppfattning uppstår det sköna hos individen/upplevaren som ett slags måttfull njutning eller ett intresseväckande välbehag. Ofta underindelas det sköna i exempelvis det vackra; det sublima; det tragiska; det komiska.

"Det sköna" uppväcker alltså känslor - av olika slag: glädje, fruktan, sorg; kanske inte vrede - men på ett distanserat sätt, och med en välbehagskänsla som slutsumma. "Det sköna" kan visserligen uppstå som resultat av individens inre processer, men oftast avser man därmed individens upplevelse av något yttre som vederbörande inte direkt och påtagligt själv är involverad i.

"Det sköna" är inom arkitekturen illusionsskapande. Med estetikens medel åstadkommer designern olika slags stämningar. Trä- och putsfasad kan ges olika kulörer, och därmed uppnås olika estetiska effekter. Likaså kan väggarna i ett rum tapetseras på varierande vis, för att ta ännu ett trivialt exempel.

Också en planlösning kan utformas estetiskt. Den kan ge ett öppet eller slutet intryck; kännas spatiös eller trång; väcka nyfikenhet om "vad som göms bakom hörnet" (för att låna ett uttryck från Hesselgren - se min studie om honom på annan plats här i arkitekturcentret).

Ibland talar man om en byggnads gestaltning och avser då dess grad av uppnådd helhet som genomsyrar kompositionen - hur väl den har lyckats ge uttryck av en "gestalt". För att ett sådant resultat ska uppstå, bör kompositionens delar samverka på ett harmoniskt sätt med varandra och med helheten, brukar det hävdas.

Men överordnad all estetik är alltså dess illusionsskapande effekt. Estetiken väcker känslor, men dessa är inte av riktigt sant verkligt slag utan mestadels associativa. Exakt vad de uppkomna känslorna associerar till vet vi oftast inte annat än att reaktionerna förmodligen har genetiskt ursprung.

Behöver således människan illusion för att finna en artificiell miljö god? Förespråkare för "stilarkitektur" menar säkert det, men måste samtidigt medge att den estetiska dimensionen i så fall är relativ till sin natur och inte absolut: hur många olika stilar finns det inte! där människan kan trivas med var och en.

Funktionalisterna däremot, har eller hade en vision om den illusionslösa arkitekturen som en människans befriare. De har väl ännu inte kunnnat visa fram något bra exempel, men ingenting motsäger att de en dag lyckas.

Omöjligt är det inte att behovet av den estetiska dimensionen generellt sett är mera accentuerat kvinnligt än manligt. Men samtidigt kan det vara så, att individer med visuell läggning finner estetik relativt angeläget, medan aspekten blir ointressantare för människor som inte är utpräglat visuella.

Behovet av skönhet tycks variera bland individer, liksom uppfattningen om vad det sköna kan bestå av. Oftast är det sköna en illusion - således raka motsatsen till det sanna. — finns då någon "sann" arkitektur? Och i så fall - utgör en sådan en förutsättning för en "god" arkitektur? Det blir ämnet för nästa lektion.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion 26 maj 10

Lektion 6

Sann arkitektur - vad är det? För att i någon mån kunna greppa denna djupa och svåra fråga krävs nog att man skaffar sig egen insikt i vad begreppet sant eller sanning kan innebära. "Vad som är sant för mig, måste väl ändå vara sant (för mig)", tänker man kanske då. Sanningen avslöjas tydligen redan på detta stadium som något individuellt upplevt?

Rationalistiska filosofer ville hävda att "sanningen" vore något objektivt och absolut. Den moderna fysiken med Einstein i spetsen försökte påvisa sanningens relativitet. Men nu för närvarande har nog neurologer och psykologer ledningen - i just det, som vi inledningsvis anförde, att "sanningen" bara finns inom individen, och utslocknar med henne.

"Vår värld" (den verklighet som individen upplever) är blott tillfällig och således ej det sanna varat. Det är en kanske första, grundläggande sanning som man bör acceptera om man vill tänka sant. Sanna varat, så som vi kan föreställa oss det, måste då vara tomheten, intigheten.

Men att resignera över detta sorgliga måhända faktum, behöver vi alls inte göra. Vi kan fortsätta att leva i "vår värld", den enda verklighet som vi kan få insikt om. Och visst går det att tänka "sant" - eller åtminstone sannare än vad vi till vardags brukar. Exempelvis kan vi försöka se igenom eller bortom alla de illusioner, som de känsloladdade perceptionerna i regel ger oss.

Därmed inte sagt, att vi bör ignorera de impulser som våra känslor ger oss - generellt. Dessa kan vara nog så realistiska och värda - ibland livsnödvändiga - att ta på allvar.

Om en individ kan vi ibland säga att "hon/han är sann". Vi menar då att vederbörande ger intryck av "oförställdhet". "Sants" motsats kan då sägas vara "falskt". Kanske kan vi tillämpa denna individkaraktäristik också på arkitekturens område. En sann miljö skulle i så fall vara en, som bara uppvisade sig själv, sin funktion, sitt sanna väsen - och inget annat. En sann byggnad skulle vara en okonstlad, oförskönad uppenbarelse, som direkt och utan omsvep uppvisade sitt entydiga syfte.

En sann arkitektur skulle alltså vara rak, och utan spår av falskhet. Finns det över huvud taget någon sådan arkitektur!?

Jag skulle vilja svara att det har gjorts två sådana försök i alla fall. Det första försöket måste kanske ses som ett metaförsök: klassicismen. Dess ambition var att visa de arkitektoniska delarna i deras kraftspel: bärande, buret, vilande, resning osv. Ambitionen verkar lovvärd så långt. Men i och med att funktionerna illustrerades mera än att utgöra sann verklighet, blev det hela ett estetiskt lustspel mera, än krass realism. Vilket i och för sig inte behöver vara fel. Den estetiska omsorgen, i kombination med den realistiska ambitionen, utgör nog grunden till vårt generella gillande av den klassicistiska stilen.

Efter en nyklassicistisk period på 1920-talet slog funktionalismen igenom. Dess ambition var att skala bort all estetisk rekvisita för att renodla de sanna funktioner, som man ville att arkitekturen skulle ha. Men bestämningen av funktioner är inte en gång för alla absolut, utan i hög grad relativ. Och när dit började räknas även produktionsmetoder, framstod denna moderna arkitektur fram på 1960-talet som alltför omänsklig, och den estetiska dimensionen började efterfrågas igen.

I denna så kallade postmodernism lever vi idag, och den är verkligen allt annat än sann - snarare falsk. Dess arkitekturverk lånar nämligen utan att genera sig friskt ur arkitekturhistoriens rekvisita - utan någon hänsyn alls till de bakomliggande funktionerna. Postmodernismen stoltserar i lånta fjädrar, lånta lite här och lite där. Man bör nog inte se den som något annat än en reaktion på den alltför sanna modernismen.

Ren sanning tycks vara svår att stå ut med för människan, som helst inte vill "leva av bröd allena" utan gärna vill låta sig förföras en smula. Det gäller då att finna den rätta balansen. Kanske gör vi det i framtiden, i en ny kultur med teknik, estetik och funktion i god förening.

En sådan syntetisk arkitektur - är den i så fall den goda artificiella miljö, som vi genom hela denna kurs har sökt? Jag skulle vilja svara att den kan vara en mycket bra grund för den goda arkitekturen, men att där behövs ytterligare en dimension, vilken i och för sig även kan fungera självständigt. Den goda dimensionen - ett ämne för nästa lektion.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion första juni 2010

Lektion 7

Denna lektion ska handla om den goda arkitekturen. Vi måste därför söka definiera vad "god arkitektur" kan vara för något.

En "god människa" är en individ, som mera ger än tar. Men individen får inte vara så snäll att hon framstår som dum. Nej, hon bör samtidigt äga viss auktoritet, gärna vara högt uppsatt, såsom kung eller gud och ha omätliga tillgångar, och ändå vilja ge just mig exakt det, jag i stunden behöver men själv har brist på. I sådana fall uppskattar jag godhet kanske än mer än annars.

"Godhet" ligger nära "kärlek". En "god" arkitektur är en kärleksfull arkitektur. — "Love all serve all" såg jag att det stod på en skylt till en restaurant som jag passerade förbi tidigare idag. Det är en insiktsfull maxim för ett utskänkningsställe som vet vad godhet kan innebära.

Den törstande i öknen som kommer till en oas och där finner vänliga människor som räcker fram glas med vatten till den törstande, upplever nog oasen och dess invånare som "god". För att en miljö ska upplevas som god krävs kanske just det, att den kan erbjuda fyllnad av de brister, jag i närheten av miljön upplever mig ha.

Ur den aspekten är väl de flesta miljöer som jag har anledning bevista "goda", eftersom de fyller ett behov för mig när jag befinner mig i den situationen. En värmestuga är i denna bemärkelse "god" för dem, vilka i bistra vinterkylan tacksamt uppsöker densamma. Som gammal fjällvandrare har jag åtskilliga gånger upplevt en välkomnande fjällstuga vid vandringsdagens slut som en välsignelserik därmed "god" miljö; i synnerhet vid dåligt väder.

Så man skulle kunna hävda att själva företeelsen "hus" och även "artificiell miljö" överhuvudtaget, inkluderande tillrättalagd yttre miljö, i grunden är "god" - men sedan kan ju företeelsen på ett eller annat sätt ha urartat så, att den inte längre upplevs som riktigt god. Men det är i så fall en annan femma.

En förutsättning är givetvis att de eventuella människor som råkar besitta den goda miljön även de är goda eller vänligt sinnade. Ett fientligt bemötande av människor i en i övrigt god miljö förtar en stor del av intrycket av godhet.

Men låt oss anta att du är ute och cyklar och det börjar ösregna. Ett busskyl dyker upp. Det är halvfyllt med människor som väntar på bussen, men de välkomnar dig när du närmar dig och ser dig sakta in genom att maka på sig och säga: "Kom in du! Här finns plats för dig och din cykel." Det busskärmtaket skulle jag tro du upplevde som "gott".

Eller låt oss säga att du som helt ung började i en ny skola. Redan första dagen upplevde du miljön som ett slags balsam för all den vilsenhet du kunde uppleva. Då skulle du nog bedöma den miljön som "god".

När du nu börjar få upp ögonen för vad "god arkitektur" kan vara, så kommer du säkert på massor av egna exempel. Samtidigt inser du nog, att en arkitekt, för att kunna åstadkommma god arkitektur, bör på ett bra sätt äga fallenhet att leva sig in i olika mänskliga situationer - och därefter ha förmågan att gestalta dugande fysiska svar på upplevelserna.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Lektion, 2 jun 10

Lektion 8

Nå-å, vill du fortfarande bli arkitekt? Tänkte väl det! Har du följt kursen så här långt, vore det väl attans, om du hoppade av nu, just som det börjar bli intressant...!

Du har ju nämligen insett, att "god arkitektur" kan vara tämligen enkel till sitt skaplynne, och involverar ingalunda "sann", "skön" eller "rätt" arkitektur.

Att få till var och en av dessa sist nämnda arkitekturala komponenter, det ingår visserligen i arkitektyrket, men den viktigaste aspekten - den är tvivelsutan den "goda". Det inser du ju nu, och därmed så står du också nu redo att gå ut i världen och bygga arkitektur!

Lycka till med din profession!

Mats Ohlin, arkitekt

 

 

 

Mellannivån

 

Lektion, 9 aug 10

Lektion 9

Du som har klarat av elementarnivån i denna distans­kurs om arkitektyrket tror kanske nu, att du har fått reda på allt du behöver kunna för att vara arkitekt. Mycket har du förvisso lärt dig, men det finns en viktig dimension av kunskaper om hur man skapar human miljö, som vi inte tog upp tidigare.

Den amerikanske antropologen professor Edward T. Hall fäste med sin bok "The hidden dimension" (1966) världens uppmärksamhet på denna aspekt, som handlar om människans behov och beteende inom det spektrum som spänner mellan det privata och det offentliga.

Och tänker vi efter, så har arkitekturen en framträdande uppgift i detta, att avgränsa mellan olika sociala nivåer. Vi bygger rum inte enbart för funktionernas skull, utan även för att skapa utrymmen för enskildhet, tvåsamhet, familjegemenskap, sammanträden, större samman­komster, publika tillträden etc.

Med andra ord har artificiell miljö inte enbart en klimatmodererande funktion; den har en social funktion därjämte så, att vore vårt klimat idealt och vi därför inte var i behov av några klimatskydd, så skulle vi ändå behöva åstadkomma avskärmningar av olika slag som inte heller primärt bestod av skydd för ägodelar utan hade en egen suverän funktion: ramar för olika nivåer av privathet/offentlighet.

Här finns inga absoluta normer, utan idealen och värderingarna skiftar från tid till annan och med olika kulturmönster. De mänskliga behoven kan vara relativt konstanta, men lösningarna för att möta behoven kan variera.

Så bestod till exempel den gamla bondstugan oftast av bara ett enda rum för en familj inklusive associerade individer. Behoven av privathet fick lösas mestadels utanför stugans väggar. Före tv:ns intåg i hemmen tillgodosågs nöjes- och nyhetsbehov i större ut­sträckning "på stan" osv., och vardagsrummen hade en något annorlunda funktion än vad de senare fick. Så en tids eller kulturs planlösningar speglar ofta ett givet eller tänkt kulturmönster.

Där olika möjligheter finns, kan det vara svårt att veta vilken som kan vara mest optimal. I valet mellan cellkontor eller kontorslandskap, exempelvis. Eller om arbetsstationerna bör vara öronmärkta eller allmänna. En medvetenhet om de psykologiska mekanismerna kan då ge viss ledning.

Inte alltid är det säkert att det drastiska steget rumsavskiljning behöver tas till för att tillskapa privathet. I ett allmänt rum kan små bubblor eller öar av mer privat karaktär kanske åstadkommas, där så kan vara önskvärt. På en restaurang exempelvis, eller i en reseterminal; ett bibliotek; eller i en offentlig utemiljö, där en plats för en sittbänk kan ges lämplig karaktär för sitt syfte.

Som du börjar förstå, är medvetenheten om denna dimension väsentlig för arkitekten i hans/hennes yrkesutövande. Ämnet, där dessa kunskaper finns, kallas miljö- eller arkitekturpsykologi. Till stor del har denna "mellannivå" till syfte att introducera dig i detta svåra men viktiga ämne.

Mats Ohlin, arkitekt

 

 

 

Elitnivån

 

Diskurs, 14 mars 13

Diskurs 1

Ja nu har jag, som du förväntansfullt äntligen konstaterar, återupptagit arkitekturskolan...! Välkommen — du som platsar!

Fick en blixtidé till introduktion till denna elitnivå för alldeles en stund sedan, då jag råkade se en vattenkran på ett alldeles speciellt sätt. — Betrakta denna bild:

En vattenkran. © Mats Ohlin 2013.

Visst tycker du att den liknar en despotisk kusk som kommenderar sitt skrämda ök till lydnad...? Om inte, så håll med om likheten med en eregerad penis, villig till eruption i samma ögonblick som kran-disponenten behagar utlösa händelsen...!?

Fundera nu vidare på denna design-approach ett tag till! Förbered dig gärna inför ett seminarium som skulle kunna komma till stånd om intresse för ett sådant hypotetiskt framkommer framledes.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Diskurs, 14 mars 13

Diskurs 2

Betrakta nu följande byggnad. Hur blir ditt förhållningssätt till den (rent spontant)? Vad får du för tankar kring den upplevelse som byggnadsverket eventuellt ger dig?

En exceptionell byggnad i Prag. © Mats Ohlin 2008.

Fundera lite granna vidare på dina intryck av denna ovanliga byggnad! Förbered dig gärna inför ett seminarium som skulle kunna komma till stånd om intresse för ett sådant hypotetiskt framkommer framledes.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Diskurs, 20 april 13

Diskurs 3

Betrakta nu det matbord som vi har i vårt kök. Hur blir ditt förhållningssätt till texturen (rent spontant)? Vad får du för tankar kring den upplevelse som denna materiella situation eventuellt ger dig?

Vårt köksbords textur. © Mats Ohlin 2008.

Fundera lite granna vidare på dina intryck av denna speciella ytbehandling! Förbered dig gärna inför ett seminarium som skulle kunna komma till stånd om intresse för ett sådant hypotetiskt framkommer framledes.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Diskurs, 20 juni 13

Diskurs 4

Här behöver du inte betrakta en bild, utan i denna diskurs tänker jag berätta rakt av, vad arkitektens sanna uppgift är.

Arkitektens sanna uppgift är att åstadkomma ett långsiktigt värde på den fastighet, hens beställare har uppdragit åt hen att modifiera.

Att "modifiera", det betyder här att "utveckla" — vare sig detta nu innebär en jungfrulig tomt där ny bebyggelse avses utföras, eller därmed menas en fastighet med befintlig bebyggelse vilken det för arkitekten gäller att föreslå åtgärder för, för fortsatt förvaltning av.

Arkitektur är ingen lek, som du förhoppningsvis börjar förstå...

Den arkitekt, som föreslår sådana byggnadsåtgärder till sin klient, vilka inte innebär en fortsatt värdestegring för fastigheten, är ingen bra arkitekt. Sagda gäller oberoende av samhällssystem. Det gäller i en socialistisk stat såväl som i en envåldshärskarstat. Det gäller i en demokrati såväl som i en renodlat kapitalistisk stat.

Det må vara en kunglig eller en fattig beställare — båda har samma intresse av att deras fastighet hänger med i värdestegringsligan. För att garantera sig en sådan framgång, anlitar envar förnämligast, och troskyldigt, en arkitekt.

Förväntningarna på arkitekten är således att — å beställarens vägnar — se till så att fastigheten bibehåller sitt värde — och helst med råge.

Nu kan det hända — och det händer titt som tätt — att din beställare inte kräver ovan sagda av dig. Beställaren kan exempelvis vara en konstruktör eller en entreprenör, vilken har fått ett uppdrag av en beställare att genomföra ett byggprojekt — och nu vänder sig till dig för "lite kosmetika på sluttampen".

Det skulle då kunna hända, att det kunde kännas lockande för dig att "ingå kontrakt med djävulen" (s.m.s.). Men gör du det, då bidrar du till att försvaga arkitektens (i allmän mening betraktat) ställning. Inte bara så, att vi andra arkitekter får anledning bli putt på dig — nej, framför allt försämrar du för våra fastighetsägande beställare generellt; dessa kan ju dädanefter inte i samma utsträckning som tidigare lita på vår yrkeskår...

Men en seriös arkitekt, då — hur uppnår denne ett bestående värde för sin beställares fastighet?

Tja... Ett knep att ta till, det är att falla in i tidsandan och särskilt då föreslå en gängse stil på beställarens tänkta byggnad. Ett säkert kort. Vid eventuell juridisk reprimand, går det utmärkt att hänvisa till den tidsbundna andan således prejudikat.

En något djärvare strategi är att agera avantgardistisk arkitekt dvs. något av ett orakel. Din affärsidé blir i så fall att blicka framåt och fjärrsyna de kommande elva årens arkitekturstil — och föreslå denna för din beställare så att säga i portgången, innan konkurrenterna fått upp ögonen för trenden in spe. En sådan image ger uppdrag, det kan du vara ganska så säker på.

Har du väl, genom ovan anförda knep, lyckats dupera din beställare, så kvarstår dock frågan om det bestående arkitektoniska värdet. Det är klart, att en (stilmässigt betraktat således estetiskt) avantgardistisk byggnad alltid har ett försprång gentemot efteraparnas verk. Pionjärverken bibehåller sina värden, helt klart. Utifall de skulle vara behäftade med tekniska eller funktionella brister, så överser historien i allmänhet utan vidare med sådana petitesser.

Det är kanske inte direkt någon slump, att arkitekturen, efter skråväsendets avskaffande vid mitten av artonhundratalet, började formera sig i stilar, avlösta av varandra ungefär en gång i decenniet.

En reaktion mot denna dekadens blev "the modern movement", vilken höll ut i halvannat sekel. Därefter tog "Postmodernismen" — en stilarkitektur — åter kommandot. Och där lever vi än — låt vara, att en "funktionalism" rårer idag, vilken dock ingenting annat är, än en ytlig (och dessutom dålig) stilarkitektur ̵ där den sanna funkisens funktionella kvalitetskrav helt och hållet tycks ha glömts bort.

Mats Ohlin, arkitekt

 

Under konstruktion!

 

 


© Mats Ohlin 2009-13