Mats Ohlin Write in Eskilstuna-Kuriren

Till index

 

Nedan följer i omvänd kronologisk ordning de flesta debattartiklar jämte några kultur- och insändarartiklar som jag har skrivit i Eskilstuna-Kuriren sedan 1998.

Tvärt emot vad jag nyss sa om omvänd kronologi, så följer debattinlägg som hör ihop genom en diskussion på varandra kronologiskt. Detta, att den inledande artikeln kommer först och slutrepliken sist, framstår som mera logiskt än om sorteringen skulle vara den omvända.

I de fall jag har originaltexten i behåll, redovisar jag denna, vilken oftast så gott som överenstämmer med den publi­cerade texten. Dock kan ibland enstaka ord eller meningar skilja texterna åt. Mestadels har jag rättat till, men i några fall har jag avstått från det. Jag hoppas att läsaren skall kunna överse med sådan divergens!

 

 

 

Debatt- och insändarartiklar i
Eskilstuna-Kuriren

 

av Mats Ohlin

 

 

 

E-K 3 mars 15

 

DEBATT

 

Kreativitet behövs också i det offentliga

De flesta människor följer med strömmen och känner sig trygga av ledning och styrning. Men så finns det en del individer som inte förlitar sig på auktoriteter utan är så kallade självtänkare. Dessa resonerar för det mesta annorlunda, friare, ibland kanske även konstigare (enligt många "normala"). I denna skara återfinner vi alltså de kreativa individerna.

Ett samhälle, ett land, en kommun behöver sådana självtänkare — därigenom ges samhället en utvecklingsmöjlighet. Utan dynamisk och kontinuerlig gödning av nya tankar sker inga framsteg. Samhället går i stå. Men hur kan de offentliga systemen ordnas för att kreativitet och förutsättningslöst tänkande ska kunna bli en naturlig ingrediens?

 

När det gäller kommersiell verksamhet fungerar kreativiteten som motor på ett effektivt sätt. Det beror på marknadskrafternas dynamik. Men offentlig motsvarighet förlitar sig inte — och ska inte förlita sig — på marknadskrafter. Går det då att finna ett alternativ till marknaden för den allmänna sektorn så att nya tankar och idéer kan bli sådda även där och också gro och spira?

I vår kommun Eskilstuna är den offentliga förvaltningen väl medveten om problematiken. Därför anordnas en och annan idétävling om olika projekt och planer — och ett offentligt klotterplanks vara eller icke vara har nyligen diskuterats. Mälardalens högskola vill gärna få sig till livs nya idéer, men bejakar mestadels redan etablerade tankebanor och scenarier som går in i förutsatta framtidsvisioner.

 

Kommunen bjuder som sagt ofta in medborgarna till förslags- och idégivning, men vad händer sedan? Hur följs idéerna upp? Följs de upp överhuvudtaget?

"Du ska veta hur det är att arbeta i en politiskt styrd kommun" får sökande till kommunens tjänster sig skrivet på näsan — och den eventuella kreativiteten fryser inne redan i portgången... I Eskilstuna råder alltjämt den gamla bruksandan — oreflekterat, otidsenligt. Är det möjligt att vända oceanångaren och få fler sorters blommor att blomma?

Ja, det tror vi. Förutsättningen är dock att man tillåter kreativa individer att arbeta förutsättningslöst med frågor som de känner sig motiverade att arbeta med. Ge dem bra betalt och ett minimum av ramar! Varje sådant projekt innebär ett samhälleligt risktagande givetvis; långt ifrån alla kommer att bära frukt. Men det är priset som måste betalas för utvecklingsprojekt.

Om vi känner oss förvissade om att framtiden kommer att fortsätta i samma spår som nu bör vi inte ändra på någonting. Men om vi är villrådiga om vilka lösningar som kan behövas, kan en god strategi vara att öppna upp för nya tankebanor.

 

Agneta Roisko
Lärare vid Eskilstuna Folkhögskola

Mats Ohlin
Arkitekt SAR/MSA

 

 

 

E-K 9 aug 14

 

DEBATT

 

Tunaforsskolan behövs

Kommunstyrelsen ska den 12 augusti fatta beslut om försäljning av Tunaforsskolan till Kommun­fastig­heter. Enligt uppgift i E-K den 2 augusti finns planer för 150 nya bostäder varav cirka 20 i de två äldre skolbyggnaderna som ska bevaras rent fysiskt. Någon gällande tidplan för projektet finns ännu inte, så den skolverksamhet som fortfarande pågår kan bli kvar ytterligare något år. Tidigare hyresgäst British Junior flyttade — under protest — till Odlarskolan hösten 2012.

Att det är bra att det planeras för nya hyresrätter i ett växande Eskilstuna behöver knappast påpekas och byggbar mark finns det även gott om. Att kommunen aktivt rationaliserar och effektiviserar skolverksamheten kan också vara riktigt, i alla fall rent administrativt. Men ur ett stadsbyggnadsperspektiv anser vi att fler mindre skolor utspridda i staden är att föredra framför en stor och att det därför är mindre lyckat att lägga ner Tunaforsskolan.

Den stadsdel som Tunaforsskolan är centralt belägen i utgör redan idag ett isolat som avgränsas av järnvägen, Sveavägen, Stenkvistavägen och Vasavägen. Huvuddelen av bebyggelsen består av bostäder (inklusive vård- och omsorgsboendet Tunagården), jämte några få verksamheter: en bensinmack, en förskola och en klubblokal för idrottsverksamhet. Samt, ännu, Tunaforsskolan. Verksamheterna är generellt av stor betydelse för stadsmiljön i området på grund av deras synergiskapande effekt, och betydligt fler behövs egentligen för att en fullt integrerad och levande stadsmiljö ska uppnås.

Genom att avveckla Tunaforsskolan och tillföra bostäder på dess plats lyfter man bort en allmän verksamhet som hittills varit en motvikt till bostadsdominansen i detta grannskap. Man tillämpar således en modell som innebär funktionsseparering genom att än mer renodla den ensidiga bostadsfunktionen i området.

Detta är ett otidsenligt och föga hållbart stadsbyggande, anser vi, såvida inte den långsiktiga planen för Eskilstuna är att bygga en homogen sovstad, utan verksamheter och utan service. I så fall är omvandlingen av Tunaforsskolan till ett bostadsområde ett steg i helt rätt riktning.

Helena Brobäck, arkitekt SAR/MSA
Mats Ohlin, arkitekt SAR/MSA

 

 

 

E-K 11 jun 14

 

Debatt

Att lösa 2000-talets trafik med 1900-talslösning kostar mer än det smakar

 

Ringleden finns i princip redan

Det råder politisk enighet om att en ny ringled bör skapas runt halvcentrala Eskilstuna – en ringled som i princip redan finns! Förutom önskad planskild järnvägskorsning vid Stålforsbron är det enda nya i alliansens förslag som presenterades i E-K 22 maj en gigantisk konstruktion i tunnel eller viadukt tvärs igenom rangerbangården på dess bredaste ställe, med syfte att förbinda Krongatan med Ståhlbergsvägen. En drygt femton år gammal idé som skulle kosta omkring en halv miljard kronor, enligt Jimmy Jansson i E-K 23 maj.

 

Och det stämmer att denna 60-talsidé ligger mer eller mindre färdigprojekterad på planavdelningens bord. Hur hugskottet kunnat vinna bärkraft framstår som obegripligt, och det av flera anledningar. En är att omvärldens, och därmed även Eskilstunas klimatmedvetenhet har ändrats radikalt under dessa femton år. I kombination med att tågförbindelserna förbättrats har pendlingen i Mälardalen ökat, vilket främjar utbytet av arbetskraft, kunskap och möjliga livsmiljöer för områdets invånare. Hållbara transportmedel som tåg, buss och cykel efterfrågas i ökande utsträckning.

Nämnda ringled framstår också som obegriplig då samma förbindelse kan åstadkommas betydligt enklare och billigare genom att använda Gredbyvägen, färdig att tas i bruk (men vansinnigt nog avstängd vid Västermarksrondellen...).

 

Skulle man länka samman den öppnade Gredbyvägen med Brottstavägen, får man en utmärkt alternativ väg till Tuna Park. Drar man så Brottstavägen ännu en liten bit fram till Kungsgatan/Folkestaleden, får man tre parallella färdmöjligheter att använda för att röra sig inom Eskilstunas västra delar.

I detta förslag företräder vi ett annat koncept än kommunens trafikplanerare. Vill man öka möjligheterna till framkomlighet, kan man gå till väga på två sätt: satsa på få men väl tilltagna primärleder (kommunens metod alltsedan 1960-talet som man nu vill fortsätta med i sin ringledsmodell) eller avskaffa primärledstänkandet och göra alla gator likvärdiga (den metod vi förespråkar). Det senare greppet innebär i praktiken att man sprider ut trafiken jämnt över staden och möjliggör många alternativa vägar istället för få och ovillkorliga.

 

Låt var och en finna sina egna vägar, med andra ord. Då flyter trafiken smidigare, och eventuella proppar löser upp sig själva. Särskilt mycket trafik kommer man heller inte att uppleva på de enskilda gatorna, på grund av utspädningseffekten.

Miljökonsekvenserna då? Stora trafikleder är svåra att uthärda och blir ofta barriärer jämförbara med tågspår. Men kanske kan jag acceptera en måttlig biltrafik vid den gata där jag bor? På sikt måste biltrafiken också minska i stadsmiljö – en förutsättning för det är att människor kan klara sig utan bil, vilket inte är så lätt idag. Men i framtidens integrerade stad, där allt finns inom räckhåll på gångavstånd, behövs bilen nästan inte alls.

Att under dessa omständigheter avsätta en halv miljard kronor till föreslagen ringled är som att lösa 2000-talets trafik med 1900-talets metod, och kostar mer än det smakar.

 

Helena Brobäck
arkitekt SAR/MSA

Mats Ohlin
arkitekt SAR/MSA

 

 

 

 

 

E-K 16 jan 14

 

DEBATT

Dialog och analys ska bygga ett mer levande Eskilstuna

 

Årby ska lyftas

 

I en artikel på kultursidorna den 14 december presenterar Mats Ohlin och Helena Brobäck en vision för Årby. De efterlyser mer dialog om Eskilstunas stadsbyggnad. Det är ett bra initiativ som stadsbyggnadsförvaltningen välkomnar. Vi arbetar redan med en rad sådana projekt, nu senast i form av möten och en öppen webbkarta för stadsparken som samlade närmare 400 idéer från Eskilstunaborna. Det är ett exempel där vi lyssnar på invånarnas synpunkter i ett tidigt skede för att sedan genomföra ett antal av de inkomna förslagen i den kommande ombyggnaden.

De efterlyser också bättre presentationer av planer och projekt. Utvecklingen på området går snabbt framåt och kommunens gamla fina trämodeller byts allt oftare ut mot mer lättillgänglig teknik. Vi jobbar kontinuerligt med att förbättra visualiseringen av nya stadsbyggnadsprojekt ytterligare.

 

Efter att ha kritiserat kommunen blir jag något överraskad över Ohlin och Brobäcks förslag. Här placeras en rutnätsplan ut helt okänsligt precis som det inte skulle finnas några kvaliteter i det befintliga Årby. Sant är att stadsdelen behöver knytas ihop bättre med övriga staden och den trafikdominans som omgärdar området behöver minskas. Det var också en synpunkt som framfördes från boende på ett möte som hyresgästföreningen arrangerade i höstas. Men att gå från det till att helt bebygga den stora centrala parken i området som Ohlin och Brobäck vill göra tyder på ett formalistiskt tänkande som inte har mycket med samtida stadsbyggande att göra. Efter att ha betonat vikten av dialog tillämpar de båda ett representativt förhållningssät långt från nutidens vilja att noga studera flöden och stråk. Det senare måste vara grunden för att också kunna få till mer service och levande lokaler.

 

Jag är säker på att de flesta Årbybor vill ha mer service och kommers men knappast till priset av de fria ytorna på det sätt som förslaget från arkitekterna Ohlin och Brobäck visar. Stadsbyggande i form av kompletteringar av en stor stadsdel som Årby kräver mer. Det centrala parkrummet kan göras bättre till funktion och också skötas bättre. Ett arbete som bör ske i samverkan mellan kommun och fastighetsägare. Det är ett arbete vi startat. Det som är bra i förslaget är tankarna om att bryta ner den omkringliggande trafikstrukturen men då måste betydligt mer studier göras för bland annat framtida kollektivtrafik. Att det finns plats för mer byggnader runt Årby råder det ingen tvekan om, men då måste de placeras utifrån en djupare analys än denna. Eskilstunas fortsatta byggande mot en tätare och mer levande stad måste bygga på analys och kunskap snarare än förhastade slutsatser om miljonprogrammet som vi redan har sett nog av.

 

Ohlin och Brobäcks förslag är ett bidrag till debatten om Årbys utveckling, men vad tycker Årbyborna själva om sitt område? Vi kommer att fortsätta arbetet och dialogen under 2014 för att få fram genomtänkta förbättringar som lyfter stadsdelen Årby utifrån de behov och kvaliteter som finns i området idag.

 

Dag Johansson
Stadsbyggnadschef,
Eskilstuna kommun

 

E-K 27 jan 14

 

Debatt

 

Allas åsikter välkomna

 

I en debattartikel den 16/1 nagelfar stadsbyggnadschef Dag Johansson intervjun med oss den 14/12 om vår vision för Årby. Det gläder oss att stadsbyggnadsförvaltningen håller med oss om Årbys potential men i Johanssons svar finns ändå vissa aspekter att belysa.

Dag Johansson menar att vi kritiserar kommunens sätt att bedriva plansamråd (i dialog och presentation), vilket inte varit vår avsikt. Vi känner väl till att Eskilstuna ligger långt framme på detta område, mycket tack vare modellverkstans Patrik Johansson. Vi vet även att Dag Johansson själv aktivt medverkade till att ta fram åskådliga visualiseringsverktyg för planering när han var stadsarkitekt i Norrköping. Vad vi kritiserar är plansamrådsprocessen i sig och detaljplanens generella svårbegriplighet.

Nu är en reviderad plan- och bygglag under utarbetning och en ny plannivå, områdesplan, ska introduceras. Detta nya instrument kan ge förbättrade möjligheter till helhetslösning av större stadsavsnitt. Vår Årby-vision ser vi som ett försök att levandegöra innebörden av en sådan områdesplan. Vi hoppas få se fler liknande ansatser i framtiden!

 

Vårt inlägg i kulturdebatten är inte förankrat hos Årbyborna, hävdar Johansson. Dessutom har vi inte studerat flöden och stråk, säger han: "Det senare måste vara grunden för att också kunna få till mer service och levande lokaler". Där håller vi inte med. Enligt vår uppfattning måste Årby övergå från funktionsseparerad till mer integrerad stadsmiljö, för att de rätta förutsättningarna för kommersiell och social service ska infinna sig.

Att vi inte har studerat flöden, och inte frågat de boende, kan diskuteras. Den projekteringsmetod vi tillämpat innebär att sprida ut Årbys idag mycket ojämna trafikflöden, och vi har haft tillfällen till samtal med flera av Årbys boende. För att få igång en bred dialog fick vi även möjlighet att ställa ut förslaget som diskussionsunderlag på stadsbiblioteket. Detta är givetvis långt ifrån tillräckligt för att genomföra en fullständig stadsomvandling, men vårt frivilliga intressepolitiska arbete har haft sin gräns.

Strängast tadel ger Johansson oss för att vår skiss visar bebyggelse även i den centrala grönytan inne i Årby. Parken ska vara kvar och vårdas av kommunen och fastighetsägarna gemensamt, slår han fast. Jodå, om allmänna meningen vill det, ska parken givetvis vara kvar. Men det vi har föreslagit är en omdisponering av grönytorna, vilka faktiskt utvidgas med vår skiss. Detta inses om man läser vår text.

Då ett viktigt syfte med förslaget till Årbys utveckling mot integrerad stad är att visa på teman vi anser vara viktiga för uthållig stadsbyggnad, arbetar vi nu vidare med en bearbetning av vår förklarande text. Målet är att den ska bli enkel att förstå för alla som önskar vara med i en dialog om hur stad bör byggas. På Facebook-sidan Områdesplan Eskilstuna förs nu denna dialog och vi hoppas att även stadsbyggnadsförvaltningen är intresserad av att delta!

 

Helena Brobäck
Mats Ohlin

 

 

 

E-K 6 sept 13

 

Debattsvar

 

Radikala förändringar i Årby — för att få en levande stadsdel

 

I en debattartikel den 28 augusti ger Magnus Johansson och Marjoriet Pezoa, båda miljöpartister, sin programförklaring till en upprustad Årby-stadsdel. Odlingslotter, bikupor och konstnärsbostäder ska tillföras, liksom att ett årligt Storforum Årby anordnas — där man inte ska diskutera bekymmer, utan få saker gjorda.

Man vill således satsa på brukarfrågor i första hand och det är ju alldeles förträffligt i sig. Att denna viktiga infart till Eskilstuna upprustas är inte enbart värdefullt för hur vi tar emot besökare, utan även för dem som använder vägen mot det strategiska utvecklingsområdet Sundbyholm; ett av kommunens huvudstråk enligt den nya översiktsplanen.

Emellertid - som de arkitekter vi är, menar vi att Årby, detta jättelika miljon­programs­monument, inte kan bli en fungerande stadsmiljö utan ganska radikala och medvetna ändringar av den byggda och anlagda miljön. Och då avser vi inte satsning på kosmetika, utan strukturella förändringar.

Enligt stadsbyggnadskonstens guru, Jane Jacobs, måste fyra villkor uppfyllas samtidigt för att en god och levande stadsmiljö ska kunna utvecklas:

1. Fler primära funktioner (exempelvis arbete och boende) än blott en, vilka växelverkande och interaktivt samnyttjar stadsdelen.

2. Små korta kvarter (istället för stora långa) som ger ett rikt nät av gatukorsningar och tvärgator.

3. Dynamisk blandning av byggnader med olika åldrar.

4. En tillräckligt hög koncentration av människor som bor, arbetar och vistas i området.

 

Jacobs menar att alla fyra förutsättningar i kombination krävs för att skapa den mångfald som ligger till grund för en levande stadsdel. Om så bara en av dem saknas, försämras stadsdelens potential väsentligt. Enligt vad vi kan bedöma finns mycket bra förutsättningar i Åby för att skapa en god stadsmässighet efter Jacobs recept. Det skulle då innebära en ny områdesplan med ett nyanlagt gatunät och ny kvartersindelning där bebyggelsen förtätades i hög grad.

 

Den första av Jacobs punkter betyder att tillåta verksamheter, privata såväl som offentliga, som komplement till det idag renodlade bostadsområdet. Punkt två uppnås med en lämplig planutformning och punkt tre uppkommer som en följd av införandet av ny bebyggelse. Punkt fyra föreligger kanske redan idag, men skulle ytterligare uppfyllas gynnsamt med en förtätning.

Vi visar mer än gärna ett skissexempel på hur en områdesplan för ett stadsmässigare Årby skulle kunna gestaltas, om intresse finns.

 

Helena Brobäck
arkitekt SAR/MSA

Mats Ohlin
arkitekt SAR/MSA

 

 

 

E-K 12 juli 13

 

Kulturdebatt

 

Sporthallens framtid är ljus

 

I en artikel i Eskilstuna-Kuriren den 5 juli, där Björn Norman beskriver sporthallen i Eskilstuna som "en modernistisk pärla", hävdar han att det var jag, i egenskap av dåvarande tillförordnad stadsarkitekt, som var den, som drev på för att få till stånd ett "förstörande" eller en rivning av sporthallen.

Detta är givetvis inte sant, och jag känner mig närmast smickrad av Normans tilltro till min kapacitet. Betydligt starkare krafter har varit i omlopp, och inte ens Normans dokumenterat skickliga övertygningsförmåga skulle ha kunnat bita här.

Det har gällt att gilla läget — och vem vet vad som i så fall kan bli av det hela — kanske till och med något riktigt bra? Allt visar sig med tiden.

 

Om en ny sporthall (det vill säga arena) och ett nytt badhus ska byggas, vilket det ju ska — ja då står man där med en gammal uttjänt sporthall och ett gammalt (redan på 1980-talet) uttjänt badhus. Alldeles som hand i handske passar det väl då att Mälardalens Högskola kommer och erbjuder ett övertagande av just dessa lokaler? Åtminstone ur ett kommunalt tankeperspektiv.

Först måste man utreda om fastigheten verkligen tål de krav på exploatering som spekulanten ställer. För två år sedan erhöll jag uppdraget till en sådan utredning. Den visade att det kan finnas tillräcklig kapacitet (om än lite knappt), och att de befintliga byggnaderna i huvudsak skulle kunna gå att anpassa till högskolans behov:

"Nuvarande bedömning är att hela sporthallen är möjlig att bevara och nyinredas för ett ändamålsenligt högskoleinnehåll, främst eftersom sporthallsbyggnaden saknar invändig bärande stomme och därför låter sig förändras invändigt mycket flexibelt."

Jag grundade min uppfattning om byggnadens lämplighet till ombyggnad på en skiss-studie i det tidiga utredningsskedet, med tanken om ett öppet högskolebibliotek längst ner i stora hallen, och sedan kontorsdelar ovanför i ett öppet samband. Ett möjligt läge för hörsal kunde vara träningshallen.

Det vore onekligen en fjäder i hatten för åtminstone kommunalrådet Magnus Johansson (MP), om man kunde konvertera sporthallsbyggnaden istället för att riva den. Bara teglet i fasaderna är värt ett bevarande. Att återanvända en byggnad blir aldrig lika resursförbrukande som att riva och bygga nytt, ur ekologisk synvinkel.

 

Så i ett läge där högskolan vill flytta in vore det förmodligen bäst om sporthallen kunde bevaras. En möjlighet är i så fall att låta träningshallen bli hörsal; då slipper Badhuset detta öde som tydligen känns skrämmande och främmande för många Eskilstunabor. Det gamla badhuset står istället redo för att som en möjlighet kunna realisera den önskan och idé som tidigare kommunalrådet Kristina Eriksson uttalat om ett litet sekundärt badhus, där simundervisning med mera kan få äga rum (se Folket 2-8 juni 2013).

Men då får inte högskolan plats i kvarteret Verkmästaren till alla sina delar. Kanske kunde en nybyggnad för dess tillkommande behov (studieutrymmen och restaurang bland annat) uppföras på andra sidan Bruksgatan, i kvarteret Vallonens nordöstra del, där det idag finns en parkeringsplats? Det skulle i så fall ge spännande förutsättningar för en fin avslutning av rutnätsstadens norra hörn, något som hittills saknats. Och för högskolans del borde en sådan lösning kännas attraktiv.

Då finge vi tre aktuella byggnader på rad längs Hamngatan, rutnätsstadens nordvästra vattenfront: det gamla funkisbadhuset, still going strong; sporthallen — ograverad till sitt yttre men med ett kulturellt-administrativt innehåll: hörsal, bibliotek, kontor; slutligen en ny högskolebyggnad, fri och djärv till sin arkitektur: elevernas dagliga arbetsplats, ett slags levande workshop med restaurangen som hjärta.

Extra allt så det förslår, med andra ord...

Mats Ohlin

 

E-K 18 juli 13

 

KULTURDEBATT

 

Många frågetecken kring hanteringen av byggnadsfrågan om Sporthallen

 

Svar till Mats  Ohlin om Sporthallen den 12 juli.

På kommunens hemsida finns ett planförslag som visar hur man tänker sig placera högskolan där sporthallen finns i dag. Det handlar om en nybyggnad i sex våningar som fyller ut tomtytan med undantag för ett släpp närmast badhusbyggnaden och Hamngatan.

När det gäller kommunens hantering av den här byggnadsfrågan finns många frågetecken:

+ Varför hjälper man inte högskolan att få till en bra lösning där man finns i dag? Där har högskolan lokaler som specialritats och de måste vara möjliga att anpassa till en förändrad verksamhet.

+ Varför försöker man inte i första hand hitta en lösning där sporthallen kan leva vidare? Varför ser inte kommunen byggnadens arkitektoniska kvaliteter? Eskilstunaidrotten behöver fler träningshallar. Ändå väljer politikerna i fullmäktige att riva Sporthallen med två hallar och Härdverket som innehåller två potentiella hallar!

+ Högskolans lokalprogram, behov av yta, klaras precis i planförslaget. Vad gör vi om/när högskolan blir framgångsrik och behöver expandera? Och vem ska egentligen äga den nya högskolan? Det framgår i planhandlingen att kommunen ska sälja men till vem? Klarar verkligen högskolan att betala en nybyggnadshyra, kanske en fördubbling av dagens?

+ I debatten framhålls planprocessens demokratiska betydelse. Den känns hyggligt begränsad då arkitekttävlingen startar redan i höst. Är det högskolan som står som arrangör för den?

I min artikel om byggnaden försökte jag beskriva den framsynta insats som våra politiker gjorde under 40-talet genom satsningen på Sporthallen och hur viktig arkitekturen var.

Mats Ohlins inlaga handlade om stadsarkitektens betydelse och om att gilla läget.

Det har i alla tider funnits situationer där som Mats Ohlin skriver "Betydligt starkare krafter har varit i omlopp..." Ett tydligt exempel är den totalskada som drabbade Eskilstuna under slutet av 1970-talet till mitten av 1980-talet, genom oändligt många tilläggsisolerade bostadshus med fasader av korrugerad plåt. I min hemstad Västerås finns nästan inga plåtfasader från den tiden! Där gick det inte att få bygglov för sådana lösningar.

 

Hur kunde det då bli så i min nya stad? Där fick Eskilstuna en arkitektonisk stämpel som format uppfattningen hos alla som passerat genomfarten Vasavägen – Carlavägen. Vi fick under den perioden verkligen den arkitektur vi förtjänade!

Att gilla läget är en strategi som är naturlig när alla försök att vrida utvecklingen åt rätt håll gjorts. Jag vet, från 37 års erfarenhet som privatpraktiserande arkitekt, att man som arkitekt alltid befinner sig i omständigheter som inte alltid går att styra. Ett lärdomsord, som jag burit med mig under mina år i yrket, är något som byggmästare Reinhold Gustafsson sa till mig någon gång i slutet av 1970-talet: "När jag frågar en arkitekt om en lösning är det för att få reda på något som jag inte redan vet!"

För mig betyder det att inte ängsligt försöka läsa av vad beställaren vill höra utan att i stället, utgående från egen och andras kunskap, nå fram till ett självständigt svar.

Björn Norman
arkitekt

 

E-K 1 aug 13

 

Kulturdebatt

 

Normans dyrkande av Sporthallen och badhuset omöjliggör förändring

 

Debatten om Eskilstuna sporthall går vidare. I dag skriver förre stadsarkitekten Mats Ohlin. I sakfrågan har detta hänt: Eskilstuna kommun har ansökt om rivningslov för Sporthallen och en del av Badhuset, hos byggnadsnämnden. "Sakägare" har till den 7 augusti på sig att inkomma med skriftliga synpunkter.

Läs alla debattinlägg på ekuriren.se!

 

I sin första artikel, den 5 juli, ger Björn Norman mig skulden för den förstörelse/rivning av Sporthallen som han ser framför sig. När jag protesterar mot denna grundlösa beskyllning (12 juli), retirerar han (18 juli) och klandrar istället högskolan, planavdelningen och andra icke preciserade kommunfunktioner — ja hela Eskilstuna är "lost":  se bara på förplåtningen av stadens fasader som skedde på 70-talet, exemplifierar han.

Huvudpoängen i min artikel (12 juli) var att föreslå ett konkret nytt uppslag, vilket kanske kunde möta såväl Normans åsikter som andra kritikers i badhus/sporthallsfrågan. Det var i alla fall ett aktivt agerande inom arkitektrollens ramar, innebärande en ansats till en process med syntes som mål. Norman kommenterar inte min idé över huvud taget; han väljer att fortsätta kverulera istället — och förefaller kompromisslös.

För Norman går vägen till den rätta arkitekturen via en arkitekt som söker svar genom "egen och andras kunskap". Utifrån kunskap når man rätt svar på frågor om arkitekturutformning, menar han.

Jag förnekar inte betydelsen av kunskap. Vad jag däremot vill hävda är att det finns inga enkla eller givna svar när det gäller arkitektur. Den maxim jag personligen åtminstone försöker ha som utgångspunkt är att det nästan alltid finns många olika slags lösningar på ett och samma problem. "Alla sätt är bra utom de tråkiga", som det sägs.

 

Och tråkigt upplever jag nog tyvärr Normans krav på dyrkande av badhuset och sporthallen som ikoner, sträckande sig till och med så långt som till innehållet, vilket Norman begär ska bevaras. Men hans ideologi omöjliggör i förlängningen förändring, och de verksamheter han vill konservera skulle inte i det långa loppet kunna fortgå naturligt.

För Eskilstuna gäller det främst, som jag har uppfattat inriktningen, att finna nya vägar jämte fiffiga aktuella användningar av vårt gemensamma arvegods. En stad som bara vågar hålla sig till invanda fåror, får svårt att hänga med i svängarna.

Mats Ohlin

 

Följ denna kulturdebatt i Eskilstuna-Kuriren

 

 

E-K 3 sept 12

 

Debatt

 

Ignorerar torgets funktion

 

Kan en gammal stadsarkitekt tillåtas komma med några synpunkter på den föreliggande Fristads­torgs­utform­ningen?

Jag hade ärende till Stadshuset nyligen, och fick i foajén syn på en plansch, där utställd, utvisande det tänkta Fristadstorget. Det som här framgick av denna hade inte utifrån den dittillsvarande redovisningen gått upp för mig nämligen att man tänker sig en diagonalmarkering i mark­behandlingen från Gymnastikgatan i södra änden tvärs över torget till ungefärligen Nybrogatan i norra änden.

Man vill således införa en rörelse i torget - på ett mycket starkt markerat och entydigt vis dessutom. Som initierad tror jag mig känna till att idén till en sådan gestaltning emanerar från en students vid Högskolan gjorda studie för några år sen, vid vilken vederbörande satt i fönstret till stads­huscafeterian och registrerade gångrörelser över torget. Resultatet blev nämnda diagonal; det var utmed denna, de flesta rörelserna ägde rum.

 

Ur en snäv demokratisk eller re­pressivt tolerant synvinkel så kan det framstå som behjärtansvärt att till­mötesgå unga studenters tappra för­sök till vetenskapsinriktning. Men sagda studie saknar i stort sett va­lidi­tet. Lovvärt med en sådan här under­sök­ning i och för sig men vad ska vi med den till just i det här fallet?

Det är ju nämligen så, att ett torg ska vara en mötesplats. Det ligger faktiskt i dess sanna definition. Således bör ett torg utformas på det viset, att alla rörelser (vilka eventuellt leder fram till detsamma) bromsas upp. Det finns en uppsjö gestaltningsmanualer för riktiga torg, men här väljer man alltså en annan väg nämligen en, som inne­bär att man ignorerar torgets funktion av torg.

Så jag anser, med hela min arki­tektur­kun­skap, att ett stort grundfel har be­gåtts här i dessa skisser till gestaltning av Fristadstorget.

Mats Ohlin
arkitekt

 

E-K 13 sept 12

 

INSÄNDARSVAR

 

Nya torget ger lust att stanna till

 

Eskilstuna  Svar på insändaren Ignorerar torgets funktion, införd i Eskilstuna kuriren 3 september 2012

Svar till Mats Ohlin angående Fristadstorgets funktion. Som du känner till vill vi att nya Fristadstorget ska bli ett öppet och flexibelt stadstorg. Torget ska förstärkas som den mötes- och handelsplats den alltid har varit.

Det kan vara svårt att se helheten på de illustrationer som presenterats men tanken är att den fria torgytan ska bli mer levande genom det mönster som vi skapar på torgets golv. Detta mönster består av plattor i olika nyanser och en kil som löper diagonalt över hela torget. Kilen hålls fri och skapar på så vis en siktlinje mot Stadshuset.

Om man vill kan man se diagonalen som en symbolisk tidsaxel från den historiska och representativa delen av torget med Stadshuset och Arbetets ära i söder, till den mer nutida grässlänten med vattnet och Nybrogatans folkliv i norr.

Kilen är infälld i marknivå och försämrar inte tillgängligheten på torget. Syftet med kilen är inte i första hand att främja rörelse och vi tror inte heller att kilen begränsar människors benägenhet att stanna upp. Torghandel, uteserveringar och en mångfald av evenemang ska tillsammans med torgets nya kvaliteter i utformningen bidra till att människor känner sig välkomna att vistas på sitt nya torg.

Anna Edvinsson
landskapsarkitekt Eskilstuna kommun

 

 

 

E-K 30 maj 12

 

Kulturdebatt

 

Baggböle filateliförening bjöd in till en kopp kaffe

 

Torg har ju här i Gamla världen långa traditioner ibland uråldriga, och många av de svenska städernas dito var i funktion åtminstone på medeltiden. Så dock icke Fristadstorget, och jag tror inte de andra svenska och finska rutnätsstädernas torg heller, utan dessa är nog mestadels 1600-talsskapelser. Men de hade helt klart de gamla rådhustorgen som förebilder när de anlades.

När jag var i Umeå för några veckor sedan passade jag på att studera rutnätsstadens torgutformning. Åtminstone den halva av torget som ligger på södra sidan av rådhuset tillkom med Tessin den äldres rutnätsplan 1648. Den slutliga formen gavs av Eskilstunas stadsarkitekt Befwes motsvarighet i Umeå F. O. Lindström, vilken ritade rådhuset på 1890-talet. Och det är inte utan, att man kan se vissa likheter mellan Eskilstunas och Umeås torg.

 

Båda torgen är orienterade lika i väderstreck, och de utgör förplatser åt sina respektive rådhus/stadshus. Ett stycke åt norr genomkorsar en gågata (benämnd Kungsgatan i bägge fallen) dem båda; och sedan fortsätter torgen vidare norrut. I Umeås fall dock betydligt längre bort än i Eskilstunas; Umeås torg övergår omärkligt i Rådhusesplanaden, vilken genomlöper hela rutnätsstadens vidd ända bort till järnvägsstationen vilken bildar fond.

Jag ville inte studera markbeläggning och dylikt denna gång så mycket som torgets sociala liv. Och jag befann mig tämligen omgående mitt i en plural social situation – utan överdrift Umeås hjärta. Torghandeln gjorde väl sitt till, men en som jag upplevde det mycket tillförande sak det var den lilla glaspaviljong som nyligen hade byggts – om ni tänker er som jämförelse Fristadstorget inom en yta som begränsas av Kungsgatan, Alva Myrdals gata och Arbetets ära – och på snedden lite sådär lagom fräckt.

 

Paviljongen är en liten tjyvstart inför kulturhuvudstadsåret som ska hållas i Umeå 2014, och innebär en utställningsmöjlighet för Umeå kommuns alla föreningar av olika slag. Föreningslivet i Umeå såväl som i Eskilstuna och hela Sverige för övrigt utgör ju en sann folkrörelse. Så en gratischans till att visa upp sin verksamhet på första parkett, det tackar ju de flesta föreningarna inte nej till. Och att detta väcker folks nyfikenhet och inspiration, det gick inte att ta miste på.

Själv blev jag omgående inbjuden av Baggböle Filateliförening (som var den förening som just ställde ut) att komma in på en kopp kaffe. Tyvärr hade jag inte tiden just då, men annars hade det känts mycket trevligt och meningsfullt. Hade jag dessutom varit filatelist, så hade värdefulla kontakter knutits omgående.

Bara en sån där liten grej mitt i allt det andra... Kanske något för Den stolta fristaden att ta efter?

 

Mats Ohlin
fd tf stadsarkitekt i Eskilstuna

 

 

E-K nov-dec 11

Debatt Bengt Strandberg
vs Mats Ohlin

 

E-K 24 nov 11

 

KULTURDEBATT

 

Fyll hålen - bygg inte på höjden!

 

PEAB VILL BYGGA ett höghus i kvarteret Vulkanen, i hörnet Drottning­gatan/Rade­macher­gatan i Eskilstuna och får medhåll av stads­byggnads­nämndens ordförande Magnus Johansson.

Problemet i Eskilstuna är inte att det är ont om byggbar mark och att man därför måste bygga på höjden. Problemet är att det är för få som över huvud taget vill bygga. En återkommande kritik från byggföretag och andra exploatörer inom byggsvängen är att det tar alldeles för lång tid för kommunerna att ta fram detaljplaner (stadsplaner). En normal hand­läggning­stid för en detaljplan i en stor svensk kommun är cirka ett år. Om sedan detaljplanen överklagas, förlängs tiden ytterligare innan ett bygge kan komma igång.

För kvarteret Vulkanen, där Peab alltså nu vill bygga ett höghus, finns sedan många år en färdig detaljplan. Peab har fått köpa den sedan decennier avrivna och tomma delen av kvarteret av kommunen. Allt har varit klart för att börja bygga sedan flera år tillbaks. I höstas satte Peab till sist igång med en första etapp.

I detta läge går Peab nu ut och vill riva upp detaljplanen för det tredje och sista etappen!

 

ATT TA FRAM en detaljplan är en mycket demokratisk och tidsödande process med samråd, utställningar och politiska beslut. Den vill nu Peab göra om från början. Det är en mängd frågor som alla som berörs av planen då har anledning att ta ställning till: Hur löser man parkeringen för så många fler lägenheter? Vad tycker grannarna, till exempel HSB med sitt projekt vid gamla brandstationen, om ett högt hus som skuggar bort eftermiddags- och kvällssolen? Hur påverkar ett högt hus stadsbilden? Och så vidare.

Det kan inte vara rätt att använda kommunala resurser på detta sätt. Bygg efter den förhållandevis aktuella detaljplanen medan den fortfarande gäller!

Peabs argument för att riva upp detaljplanen och bygga ett hus med tolv - tretton våningar är, enligt Eskilstuna-Kuriren, att det skulle "göra Eskilstuna mer stadslikt och man skulle markera hörnet markant".

 

MAN KAN FRÅGA sig varför just detta gathörn ska "markeras markant". Det är ingen målpunkt i staden, det ligger inte vid någon trafiknod, det innehåller ingen offentlig verksamhet som många ska hitta till.

Det högsta huset i Eskilstuna centrum är nio våningar högt. Går verkligen gränsen där Eskilstuna blir mer stadslikt vid just tolv våningar?

Visst kan det finnas skäl för att bygga höga hus, men frågan om hur Eskilstunas centrum ska utvecklias får inte resultera i en förenklad diskussion om antalet våningar. En byggnads gestaltning handlar om så mycket mer: form, färg, materialval, innehåll och arkitektonisk kvalitet.

Det finns många tomma tomter i Eskilstuna centrum. Innan vi börjar bygga på höjden ska vi fylla ut alla hål som finns i staden i dag! Om Eskilstuna behöver bli mer stadslikt, är det den viktigaste uppgiften.

BENGT STRANDBERG
arkitekt SAR

 

E-K 1 dec 11

 

KULTURDEBATT

 

Byggnader som sticker upp

 

PEABS HÖGHUSFÖRSLAG i hörnet Drottning­gatan-Rade­macher­gatan får kritik av arkitekt Bengt Strandberg i en debattartikel i Eskilstuna-Kuriren den 24 november. Det är bra att en diskussion kommer till stånd, och eftersom jag själv har medverkat under delar av tillblivelse­processen kring idén, så vill jag nu passa på att meddela lite av mina egna tankar och synpunkter i denna sak.

Först bör poängteras att vem som helst kan initiera en planändring. Det är således inte på det viset som Strandberg låter påskina att kommunen efter eget gott­finnande avfärdar ett initiativ till en ny plan.

 

DÄREMOT KAN KOMMUNEN redan på ett tidigt stadium söka sig fram till ett preliminärt förhållnings­sätt, och min uppgift som stadsarkitekt blev att försöka ta ställning till bland annat höghus­frågan ur ett arkitektoniskt perspektiv.

Jag kunde börja med att konstatera att höghus­idén strider mot över­sikts­planens generella riktlinjer om högst fem våningars bebyggelse i innerstaden. Men riktlinjer är blott riktlinjer. Kunde goda argument för ett höghus påvisas, så skulle det åtminstone inte tala emot. Och vice versa, givetvis.

 

MAN BÖR HA i åtanke att innerstaden redan är försedd med åtskilliga ”punkt­markeringar” i form av uppstickande bebyggelse, inte minst i närområdet Rademacher­gatan österut, där gatans södra sida består av rytmiskt återkommande högresningar, med ett nio våningars crescendo vid Fristadstorget. Resligare än omgivningen är även Folksamhuset och Studenternas hus.

Ur Drottninggatans synvinkel kan den debatterade hörn­upp­stickaren kännas mindre angelägen då gatan (mot de verkliga förhållandena) upplevs som att den har relativt jämn taklisthöjd. Dock förekommer där sexvåningshus, och i HSB:s planerade nybygge på gamla brand­stations­tomten ger detaljplanen rätt att bygga en åtta våningar hög mittdel.

 

UR ETT NÄRPERSPEKTIV skulle ett höghus kunna skapa lokal identitet i detta hörn som inte behövde kännas helt fel att få till här, blev mitt resonemang. Åtminstone om byggnaden utfördes med elegans och något påkostat fasadmaterial, som blankpolerad basalt eller liknande, eller varför inte slammat tegel som en anpassning till den q-märkta grannen på andra sidan Rademacher­gatan – eller för all del metall, tänkte jag, i detta metall­manu­fak­turens forna Mecka.

Jag kom till slutsatsen att ett arkitektoniskt intressant monument i princip skulle kunna hävda sin plats här. Helst borde komplexet då förses med någon form av allmänt innehåll, åtminstone i botten­våningen, och kanske ett top floor café, eller någonting ditåt, så att den kunde verka tilldragande för flanörer – så att den blev ett mål, vilket genom sin funktion rättfärdigade dess särart.

 

DET IDEALA VORE, som jag tyckte, att byggnaden finge ett eget innehåll: ett student- eller äldreboende; ett hotell; en utbildnings­institution; ett kongress­center; en speciell verksamhet av något slag. Om strukturen skulle kunna accepteras, vore det av vikt att den verkligen blev ett identitetsfullt monument och av hög arkitektonisk klass. Detaljutformning och fasadmaterial är där viktiga parametrar, reflekterade jag.

MATS OHLIN
t.f. stadsarkitekt, Eskilstuna

 

 

E-K okt 11

Debatt Björn Norman
vs Mats Ohlin

 

E-K 13 okt 11

 

ARKITEKTUR

 

Eskilstunas arkitektur

- är det något att vara stolt över?

 

Det finns två byggnader av nationellt intresse i Eskilstuna - Klosters kyrka och Vattenpalatset. När nu det sistnämnda planeras att bli hörsal för Mälardalens högskola vill arkitekten Björn Norman påminna om byggnadens värde. Han anser det vara definitivt fel att använda badhuset på annat sätt än vad det är ämnat för. I den här artikeln utvecklar han tankegångarna och tycker att det är förvånande att de styrande inte inser det arkitektoniska värdet.

 

VARJE GENERATION HAR som sin uppgift att förvalta tidigare generationers insatser men naturligtvis också att utveckla samhället till vårt gemensamma bästa. Det här gäller väl alla samhällsområden men också stadens arkitektur.

Man kan undra vad eller vem det är som styr - varför det blir som det blir i olika tider? Det går att utveckla frågeställningen på olika sätt men för mig finns det för Eskilstuna ett antal personer eller kanske snarare roller/innehavare som har stor betydelse för resultatet, i det här fallet stadens arkitektur. Det är ju faktiskt så att en stad får den arkitektur den förtjänar!

 

POLITIKERNA

Starka politiker har karaktäriserat vår stad under 1900-talet. Det är stor skillnad i arkitektonisk kvalitet och vilja under de olika politikernas perioder. Skillnaderna beror naturligtvis på den nationella politiken och den ekonomiska konjunkturen men också på vilka val och prioriteringar våra egna politiker har gjort.

 

STADSARKITEKTENS ROLL

Att det finns en stadsarkitekt i den kommunala förvaltningen har stor betydelse. Men för att också ortens arkitektur ska hålla kvalitet måste det ställas krav på de som bygger inklusive deras arkitekter. Vår tråkigaste period under 1900-talet är nog 1970-talet och det tidiga 1980-talet då staden "förplåtades". I grannstaden Västerås tillkom under samma tid inte en enda plåtfasad alls! Hur kunde det vara så olika?

 

BYGGMÄSTARNAS ROLL

Byggmästarna har en stor betydelse för kvaliteten på det som byggs. De byggde en gång i tiden för att behålla byggnaderna i egen förvaltning. Det var viktigt att deras hus ritades av duktiga arkitekter och uppfördes av bra material. Byggnaderna var ju en spegelbild av byggmästaren och dennes verksamhet.

I dag byggs de flesta hus av en entreprenör som inte bygger för att byggnadens arkitektur ska bli synonym med entreprenören. Om lägenheterna går att sälja är man nöjd, målet är nått, och i den byggda arkitekturen är orsakssambandet lätt att se.

 

ESKILSTUNAS ARKITEKTONISKA GODBITAR

Eskilstuna marknadsför inte direkt stadens arkitektur.

Jag kan inte påminna mig någon sådan insats. Finns det då ingen byggnad eller anläggning som har nationell betydelse?

En god uppfattning om hur landets arkitekturhistoriker ser på vår stads arkitektur kan man ta del av i praktverket Svensk Arkitektur - Ritningar 1640-1970 författad av Henrik O Andersson och Fredrik Bedoire, utgiven på Byggförlaget 1986. I boken skildras den svenska arkitekturens utveckling. Författarna beskriver i förordet sin ambition med sammanställningen. Man menar att urvalet är eliten av byggnader och arkitekter men samtidigt är strävan att urvalet ska vara representativt för den professionella byggnadskulturen i Sverige.

I boken presenteras drygt etthundra byggnader och arkitekter för den 330 år långa perioden. Eskilstuna har två byggnader med i boken! Det är två byggnader som färdigställs med några få års mellanrum men som står för en brytningstid mellan den traditionella byggnadstekniken och funktionalismen.

Det är:

Klosters kyrka ritad av arkitekten Otar Hökerberg (1882-1962) och invigd 1928.

Eskilstuna badhus ritat av arkitekten Paul Hedqvist (1895-1977) och invigt 1932.

I båda fallen är det projekt som föregåtts av arkitekttävlingar, i Klosters kyrkas fall i flera omgångar.

 

LANDSKAPSARKITEKTUR

Förutom byggnader har vi åtminstone två landskapsarkitektprojekt av nationell betydelse. Det gäller Kulturreservatet vid Rademachersmedjorna samt slottsparken vid Sundbyholm. Båda anläggningarna skapade av landskapsarkitekten Walter Bauer.

 

VARFÖR SKRIVER JAG de här raderna nu? Det händer mycket just nu genom pågående utredning och planering av den nya sporthallen och det nya badhuset. I tidningarna kan man läsa att högskolan ska ha sin hörsal i badhuset. Det måste betyda att utredare, tjänstemän och politiker gjort en gemensam bedömning att badhuset saknar arkitektoniskt värde just som badhus. Jag tycker att det är mycket förvånande.

Utgångspunkten borde i stället vara på vilket sätt badhuset kan återanvändas i den nya badanläggningen. Det självklara borde väl vara att inlemma det gamla badhuset i restaurerat skick med ett upprustat äventyrsbad och ett nytt badhus i sporthallen eller på sporthallstomten.

Säkert finns det funktionella krav på det nya badhuset som kanske inte alla kan lösas men är det verkligen testat med en allvarlig ambition att bevara en av vår stads viktigaste arkitekturverk?

Kan man då inte använda gamla hus på nytt sätt? Jo, det kan man definitivt göra och det blir ofta intressanta möten med spännande resultat. Men när det gäller en av stadens få nationellt uppmärksammade byggnader är det definitivt fel!

BJÖRN NORMAN
Arkitekt

 

E-K 15 okt 11

 

KULTURDEBATT

 

Badsalen får riksdagens plenisal som förebild

 

I en debattartikel i E-K den 13 oktober uttrycker arkitekt Björn Norman sin indignation över planerna på att ge det gamla badhuset nytt innehåll i form av ett auditorium för Mälardalens Högskola.

 

”MAN KAN UNDRA vad eller vem det är som styr – varför det blir som det blir i olika tider?” reflekterar han och väcker därmed intressanta generella frågeställningar om den goda arkitekturens vara eller icke vara.

Men nu gällde det speciellt badhuset. Där kan jag besvara Normans fråga utan omsvep: det var min idé att göra hörsal av badsalen. Detta i samband med en utredning jag som tillförordnad stadsarkitekt fick i uppdrag att ta fram inför beslutet om högskolans lokalisering.

Jag såg vid ett närmare studium av badhuset och vilka av högskolans lokaler som där skulle kunna inrymmas att badsalen, som upptar huvuddelen av volymen, verkade lämplig för den stora hörsal som anges i programmet.

 

DENNA KUNDE DESSUTOM få en liknande struktur som riksdagens plenisal, en säker förebild, konstaterade jag vidare.

Fler än jag fann denna idé god. Användningssättet innebär att badsalen kan fortleva någorlunda oförändrad – kanske till och med få tillbaka en del av sin ursprungsfunkis efter 80-talets äventyrs­bads­förvanskning? Men badfunktionen går ju förlorad, och detta kritiserar Norman, givetvis med viss rätt.

Kanske ger Norman ändå sin röst åt ett ohållbart antikvariskt förhållningssätt. Badhuset är inte den enda byggnaden i världen som behöver konverteras genom tidernas förändrade förutsättningar.

 

MAN KAN BARA referera till Eskilstunas alla industri­byggnader vilka tack vare rådiga insatser från många håll (bland annat Normans) har kunnat fyllas med nya verksamheter och därmed få nytt liv.

Nu säger sig Norman inte vara emot nya användningssätt i sig. Men han ömmar för just badhusets original­användning eftersom denna byggnad finns upptagen i en bok om ett urval svensk arkitektur av Andersson & Bedoire (1986). Därmed menar Norman att badhus­byggnaden är särskilt unik. Detta kan givetvis diskuteras fram och tillbaka.

 

DET FINNS ETT antal byggnader i Sverige som mera entydigt och odiskutabelt är klassade som särskilt värdefulla. Det är våra byggnadsminnen, i Eskilstuna representerade av bland andra Rademacher­smedjorna, Torshälla kvarn och Televerkets hus. För dessa finns skyddsföreskrifter, men inte beträffande användningssättet.

Smått absurt skulle det ju bli, om exempelvis Telehuset påbjöds telegraf­verksamhet för all framtid …

Jag kan dock hålla med Norman om att ett restaurerat badhus i ungfunkisstil med turkbad och olika gyttjebad och allt mer vad därtill hörde kunde ha blivit en liknande succé som exempelvis Sturebadet i Stockholm, åter­restaurerat till dess tid. Den funkis som vårt badhus förknippas med hänger dessutom intimt ihop med hygienisk filosofi. Men kanske väljer presumtiva badgäster hellre Sturebadets palatslika överdåd – eller Centralbadets sinnliga jugend – framför rotborste och kalldusch i ett återställt funkisbadhus?

 

SOM EN (KLEN?) tröst för Norman kommer förhoppningsvis auditoriets funkisinteriör också säkerställt för framtiden att bada i luft och ljus, funktionalismens ledstjärna nummer ett!

MATS OHLIN
Tillförordnad stadsarkitekt

 

E-K 20 okt 11

 

KULTURDEBATT

 

Vad roligt - en debatt om stadens arkitektur!

 

DET KÄNNS BRA att stadsarkitekt Mats Ohlin för kommunens talan vad det gäller badhusets framtid. Först vill jag framhålla att jag inte alls är indignerad som du påstår. Jag är bara intresserad av att Eskilstuna kommun seriöst ska pröva hur vårt gamla badhus kan få fortsätta att fungera just som badhus men i ett nytt och utvecklat sammanhang. I slutet på min artikel i torsdags beskriver jag också hur det borde kunna gå till; "Det självklara borde väl vara att inlemma det gamla badhuset i restaurerat skick med ett upprustat äventyrsbad och ett nytt badhus i sporthallen eller på sporthallstomten. Säkert finns det funktionella krav på det nya badhuset som kanske inte alla kan lösas men är det verkligen testat med en allvarlig ambition att bevara en av vår stads viktigaste arkitekturverk?". Det är med andra ord inte som du tolkar mig ett "Sturebad" som jag föreställer mig utan ett alla Eskilstunabors badhus!

Att vår stadsarkitekt, när han funderar över högskolans utveckling i staden, överhuvudtaget kan komma på den absurda idén att förlägga en hörsal till badhuset är för mig obegripligt. Rimligen så bygger det på att kommunen redan i ett tidigare läge bestämt att badhuset inte går att rädda och att stadsarkitekten tycker det är helt okej.

 

JAG HAR NATURLIGTVIS innan jag skrev torsdagens artikel försökt påverka en ansvarig tjänsteman men också politiker (har dock inte talat med stadsarkitekten) men då fått klart för mig, att en utredning visat att det inte går att inrymma de bassänger med mera som behövs i det nya badhuset i sporthallen eller på sporthallstomten.

Om tjänstemän och politiker brydde sig om och förstod potentialen i vårt arkitektoniska arv skulle den självklara utgångspunkten i stället vara att lägga stor energi på hur det nya badhuset kan utformas genom en ombyggnad av Sporthallen eller nybyggnad på sporthallstomten och kopplas samman med ett restaurerat befintligt badhus och ett upprustat äventyrsbad. Att detta seriöst testas borde vara en självklarhet! Säkert blir då resultatet att det inte går att få in samtliga funktioner som man önskar och då får man väga det mot fördelen att rädda gamla badhuset. Med största säkerhet är en sådan lösning ekonomiskt fördelaktig vilket väl också är en bra bonus och gör att man också har råd att underhålla och uppgradera befintliga hallar för andra idrotter.

Skulle man landa i en sådan här lösning som jag skisserar skulle det skapa ett stort nationellt intresse och ge kommunen positiv publicitet för att man kan utveckla den kommunala verksamheten samtidigt som man värnar det arkitektoniska arv vi alla har i uppgift att förvalta.

En kommun får den arkitektur den förtjänar!

 

SLUTLIGEN KÄNNS DET som jag ändå behöver kommentera din detaljkritik av mitt inlägg något:

Du anser tydligen att det saknar betydelse att vårt badhus och Klosters kyrka finns med bland drygt 100 projekt som representerar eliten av svensk arkitektur under 330 år! (Svensk arkitektur skriven av Henrik O Andersson och Fredrik Bedoire. Byggförlaget 1986) Att jag nämner boken och urvalet är mer för att stimulera makthavare och deras tjänstemän till eftertanke i sitt arbete då två av landets auktoriteter på området anser att våra två fina byggnader, åtminstone nationellt, har ett stort värde. Jag tänkte att det skulle kunna fungera som en inspiration för tjänstemän och politiker till att se vad vi har och vad vi inte bör tappa bort.

När du i stället tar fram landets byggnads­minnes­märken som det viktigaste kriteriet för god och skyddsvärd arkitektur så snubblar du omkring. Arkitektonisk kvalitet är endast ett av många kriterier för en byggnadsminnesförklaring och det borde du veta. Enligt Kulturminneslagens tredje kapitel och första paragraf anges kriterierna för ett byggnadsminne; "En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde." Det är ju också så att en byggnadsminnesförklaring sker med staten som viktig aktör.

Jag tycker i stället att "kommunen" måste kunna tänka självständigt!

BJÖRN NORMAN

 

E-K 22 okt 11

 

KULTURDEBATT

 

Norman sätter fingret på en intressant sak

 

ARKITEKT BJÖRN NORMAN välkomnar i torsdagens EK den debatt om arkitektur som uppkommit genom artiklar om badhusets framtid av honom och mig. Vi når kanske inte så mycket längre i sakfrågan, men Norman väcker i sin första artikel en intressant och aktuell frågeställning som jag skulle vilja återknyta till.

Först bara några kommentarer om Normans senaste utspel. Den refererade boken av Andersson och Bedoire har en undertitel som Norman inte nämner. Hela titeln lyder: Svensk arkitektur: Ritningar 1640-1970. Det är således intressanta ritningsexempel författarna i första hand vill belysa, inte primärt byggnaderna. Vad gäller badhuset, visas fasader från två tävlingsförslag till byggnaden, men ingen av fasaderna över­ens­stämmer med det uppförda resultatet.

Att byggnadsminnen skulle ha en statlig koppling, har Norman endast delvis rätt i. Det finns visserligen så kallade statliga byggnadsminnen, men därtill även enskilda. Alla har rätt att väcka frågan om byggnadsminne. Men med åtgärden skyddar man inte byggnadens användningssätt, och det gör man heller inte med den q-märkning av badhuset som redan finns i detaljplanen.

Med detta sagt vill jag glida över till de mera allmänna frågor som Norman initierar. Hans första artikel handlade egentligen inte alls så mycket om badhuset, utan om ännu större frågor. Man skulle kunna säga att Norman diskuterar begreppet arkitektonisk kvalitet. Inte då vad kvalitetsbegreppet innebär, ty det har han redan klart för sig, men mera vad det kan vara för faktorer som ger en stad bra eller dålig arkitektur.

 

NORMAN ANFÖR FYRA faktorer, alla mänskliga. Först utpekar han politikerna, därefter stadsarkitekten. Därefter byggmästarna och så de arkitekter som ritar åt byggmästarna. Dessa inverkar på det byggda resultatet, menar Norman. Han kommer in på en annan dimension: entreprenörens olika beteenden i en fåfänglig roll kontra en spekulationsroll. Norman anser att de byggnader som byggmästare förr uppförde för egen framtida förvaltning fick bättre kvalitet än dagens spekulationsobjekt.

Kanske har Norman rätt, eller inte; tiden får väl utvisa det. Men han sätter ändå fingret på en intressant sak, nämligen att olika arkitekturperioder har haft olika kvalitetskrav. Jag tänker då närmast på 1910-talets byggnadskonst, överlag högkvalitativ. ”Man byggde för evigheten” minns jag min arkitekturhistorielärare Göran Lindahls formulering. Och det kan vara intressant att tänka på: i vissa historiska skeden har man i sin samhällsförvaltning anlagt ett mycket långt perspektiv framåt.

 

DETTA KAN VARA på gott och ont. Gott så länge framtiden bejakar dåtidens värderingar; av ondo om alltför mycket fastlåst blir otidsenligt. Det postmoderna tidevarv vi nu lever i, har som sin djupaste mening återanvändning på nytt sätt. Så tillvida hänger Eskilstuna bra med i svängarna, ovanligt bra vågar man nog hävda. För att således försöka besvara Normans grundfråga om, vad som främst påverkar det arkitektoniska resultatet, vill jag svara: tidsandan.

MATS OHLIN
t f stadsarkitekt

 

E-K 27 okt 11

 

KULTURDEBATT

 

Vad var det som avgjorde ställningstagandet om badhuset?

 

DET HÄR FÅR väl bli mitt sista inlägg så här långt.

Du håller dig till utanverket Mats! Med det menar jag att du omsorgsfullt undviker att svara på mina frågor. Lite grann har vi väl också tröttat ut eventuella läsare med detaljer kring boken Sveriges Arkitektur och begreppet byggnadsminne och jag ska inte kommentera detta ytterligare.

Det jag försökt föra fram är att vårt badhus är uppmärk­sammat av specialister inom det arkitekturhistoriska gebitet. Av våra politiker kan vi inte kräva att de har en djup och genomreflekterad kunskap om den svenska arkitekturen och inte heller då vår egen kommuns arkitektur. För att säkerställa den kunskapen har man i stället anställt välutbildade arkitekter. Det är av er jag hade önskat mig en uppfattning om vad som är mer viktigt och vad som är mindre viktigt. Finns en sådan analys och förståelse eller är det Eskilstuna museer som också ska svara för att det arkitektoniska värdet säkras?

Jag skulle också uppskatta om ni kan redovisa resultatet av den utredning som ni måste ha gjort och som visar hur en ny badanläggning kan utformas med gamla badhuset och äventyrsbadet som en del och resten i Sporthallen eller i form av en nybyggnad på sporthallstomten? Gick det inte att få in viktiga funktioner eller blev det för dyrt? Vad var det som avgjorde ställningstagandet?

 

SOM DU REDAN förstått är jag övertygad om att en lösning utgående från det gamla funkisbadhuset skulle ge kommunen nationell uppmärksamhet och uppskattning för hur man tar vara på och förvaltar en av sina arkitektoniskt mest värdefulla byggnader.

Högskolans "entré" i frågan om badhusets framtid kräver dock en sista kommentar från mig. Högskolan har en utomordentlig lokalisering centralt i staden vid Resecentrum något som ingen annan högskola i Sverige kan stoltsera med. Lokalerna är också skräddarsydda för verksamheten för cirka tio år sedan. Vad är problemet? Behöver man ytterligare lokaler vilket är tveksamt med tanke högskolans "marknadsläge". Varför bygger man inte om i de befintliga lokalerna? Hyran där kan aldrig komma upp i den nivå som en ombyggnad av sporthall och badhus kan generera. Kommunens tjänstemän borde naturligtvis arbeta för att högskolan ska vara kvar vid Resecentrum och ge hjälp och stöd om så behövs så att högskolan och hyresvärden kan anpassa lokalerna till en föränderlig värld.

Jag får väl ge mig där med badhusfrågan hängande i luften. Får se om det kommer något svar ...

BJÖRN NORMAN
arkitekt

 

E-K 31 okt 11

 

KULTURDEBATT

 

Badhuset utan unika kvaliteter

 

KORT SVAR TILL Björn Norman, som undrar hur de arkitektoniska värdena i en kommun säkerställs, och hur uppfattningar om vad som är viktigt och mindre viktigt kommer fram. Svaret är att detta säkerställs och kommer fram i detaljplanearbetet, en bred demokratisk process. Allmän uppslutning kring bevarandevärde av byggnader och byggnadsmiljöer uttrycks efter åtskilliga beredningar, samråd, utställningar och publiceringar i Q- och q-märkning i den slutligen fastställda planen.

Till politikers och allmänhets rådgivning och hjälp finns som Norman påpekar yrkeskunniga tjänstemän såsom arkitekter och antikvarier. Den dynamiska växelverkan i en planprocess har resulterat i en q-märkning av badhuset, bland annat under inflytande av råd och rekommendationer från sådan specialkompetens.

 

FÖR EGEN DEL håller jag inte med Norman om att badhuset är en av kommunens allra mest värdefulla byggnader. Som allmän representant för den tidiga funktionalismens formspråk är den väl värd att bevara, vilket är q-märkningens innebörd, men som individuellt verk äger den inga riktigt unika kvaliteter. Den stora badsalen är ett generellt och neutralt rum, som borde kunna lämpa sig för olika slags allmänna verksamheter.

Beträffande högskolans förestående omlokalisering känner jag empatiskt in Normans personliga besvikelse. Jag minns så väl hans stolthet när han berättade för mig att han varit en av dem som kämpat för att få till nuvarande placeringen vid Drottninggatan.

MATS OHLIN
t.f. stadsarkitekt

 

 

E-K 30 mars 09

Polisen bör finnas mitt i byn

”Polisstationen bör ligga i centrum”, hävdar signaturen ”Vi som bryr oss” i E-K 10 mars. Jag håller med. En polisstation är en trygghetsskapande faktor, och bör således ligga mitt i byn. Den borde dessutom ha en utåtriktad karaktär, och dess expedition vara öppen dygnet runt, året om, med en service-minded inriktning.

Man behöver bara tänka på en tillfällig besökare i city som tappat sitt pass eller blivit bestulen på sin plånbok – ska vederbörande då ta taxi ut till Odlaren för att göra sin anmälan och få hjälp och råd? Nej, det känns inte så lite avigt!

En annan invändning som man kan ha mot ett polishus på skogssidan om Mälarsjukhuset är, att en storskalig bebyggelse där, i kombination med den planerade Östra gatan, öppnar upp för en exploatering av den naturmark som hittills har varit så välgörande för sjukhusets belägenhet. Det var en gång en grundtanke med vårdinstitutioner, nämligen att sådana skulle ha en rofylld naturnära situation – av hänsyn till patienterna.

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 3 dec 08

Var finns viljan till bättre stad?

I Eskilstuna tätbebyggelse finns gott om pizzerior och frisersalonger. Det är bra i sig. Men där borde finnas mycket annat också.

Jag minns en gång i Nice då man kilade ner på hörnan och köpte sig en nybakad baguette till frukostbröd. Flera andra gjorde likadant, bärande sina långa bröd utan skyddsomslag, bidragande till ett slags morgonkultur, trevlig och lokal.

Och i Århus komponerade man bekvämt sin enkla måltid genom att gå från brödbutiken till ostbutiken och därifrån till vinbutiken. Allt på samma gata!

I ministadsdelen Gredby i Eskilstuna där jag växte upp på 50-talet, fanns inom ett par kvarters räckvidd både Konsum och Gredby Snabbköp. Där fanns Sandins konditori, Norrmans sybehör och Signe Janssons tobak. Carl Magnus cykelaffär låg på hörnan. Damfrisering och diverse lokaler för småverksamheter fanns också. Strax utanför låg en Pressbyråkiosk, en korvkiosk och två bensinmackar (IC och BP).

Gredby var en levande stadsdel i det att där fanns komplett närservice. En modell tillämpades i Gredby, liksom överallt dåförtiden, som byggde på att ”ta varorna till kunden”. Dagens struktur i den kommersiella sektorn, däremot, siktar mot ett slopande av detaljistledet – konsumenterna ska själva åka till ”storlagret” och hämta sin nödtorft.

Rationellt och lönsamt för grossisten kanske, men en stadsmiljömässig katastrof. Bortsett från olägenheterna för konsumenten samt energislöseriet, så fråntas härigenom stadsmiljön sin livsnerv. Staden blir blott och bart sovstad, med en näringssektor utspridd i periferin. Det är den fullbordade zonplaneringen.

Den integrerade stad som i motsats till den zonplanerade bygger på gemenskap och ömsesidig hjälpsamhet i närmiljön, får på köpet en oförutsägbart händelserik struktur som främjar mänsklig kultur. En stad med sådan kvalitet vill många bo i och besöka. Den sortens stad blir gärna självalstrande.

För att åstadkomma denna struktur måste det först och främst till en politisk vilja. Sedan är förverkligandeprocessen till stor del en stadsplanefråga. ”Kompetensen finns” har Hans Ekström sagt i en intervju (på sidan 82) i skriften ”Hållbar stadsutveckling” som utgivits av Sveriges Arkitekter nu i år. Kompetensen, ja – men vilka politiker har viljan?

Mats Ohlin, arkitekt

Läs anslutande skriveri

 

E-K 2 sept 08

Eskilstuna på väg att bli en amerikansk byhåla

Den avtynande stadskärnan i Eskilstuna kritiseras av signaturen ”Uppgiven” i E-K 1 september med en ovanligt vederhäftig indignation, och jag ansluter mig till dennes synsätt.

1980 besökte jag en god vän i Knoxville, USA. Denne ville ta mig till stans bästa restaurang, och vi for dit med bil. På en spikrak utfartsled, till förväxling lik Mått Johanssons väg, åkte vi en dryg svensk mil för att nå restaurangen, som låg isolerad och omgiven av stora parkeringsytor i industriområdesmiljö.

På hemvägen tog vi oss för att handla i stans största supermarket. Detta låg vid en liknande utfartsväg, i ett annat hav av urban sprawl.

Nästföljande dag ville jag gärna se Knoxvilles centrum. – ”Nej, det är inget att se”, sa min vän, ”centrum är helt öde; det enda som finns är lite kommunalförvaltning och några banker.” Efter att jag fått min framhärdande vilja igenom, kunde jag bara konstatera att det såg ut så som kamraten hade beskrivit.

Mot denna Knoxvilles redan på 80-talet fullbordade struktur skenar nu Eskilstuna med accelererande fart. Man kan inte skylla på det ekonomiska paradigmskiftet. Ansvaret ligger helt och hållet på politikerna. Politik är att vilja, som det heter. Och till och med USA har exempel på väl fungerande stadsstrukturer: New York och San Francisco för att nämna två.

Man kan även ta två svenska städer i beaktande: landskapssyskonen Landskrona och Ängelholm. Den ena är en levande stadsmässig stad; den andra en trist förvuxen byhåla.

Något som också visar att utvecklingen faktiskt går att påverka, är det senaste tilltaget i Hälleforsnäs, där man lyckats ingjuta kvalificerat liv i det tidigare öde och förslummade bruksområdet.

Men vad hjälper det att skicka politikerna på hur många inspirerande studieresor som helst, när de ändå vill göra Eskilstuna till ett 1980-talets Knoxville?

Mats Ohlin, arkitekt

Läs anslutande skriveri

 

E-K 11 sept 07

Bygg inte bostäder i Konstmuseiparken

”Starta kampen mot bostäder i gamla konstmuseet!” uppmanar insändaren Runner i E-K 4 september. Jag ansluter mig! Som den ideella stadsbyggnadsarkitekt jag är, ser jag nämligen en betydligt bättre möjlighet för staden Eskilstuna än en förstöring av inte bara en hel park utan en missad chans till en suverän citysituation, bara för några få förmenta stockholmsmiljonärers skull.

Min vision är att bevara och utveckla Museiparkens offentliga rum och göra den till en viktig del av en ”Central park” som omfattar innerstadens hela åområde med tillhörande parker och bebyggelsekonglomerat. Storskalig byggnation i Konstmuseiparken skulle bryta ett sådant mönster på ett olyckligt sätt, anser jag.

Låt oss däremot mer än gärna bygga på andra sidan Kyrkogatan, fortsätta den intressanta räcka husfasader som börjar uppe vid åkröken mittemot Smörparken men abrupt slutar efter järnvägsviadukten vid busstationstomten, där Nyfors tar vid, och staden rinner ut i intet.

En sammanhängande kvartersbebyggelse i linje med läroverksbyggnaden vidare söderut kan kanta Kyrkogatan och på så vis göra denna mera rumslig och intressantare än idag, då den framstår som blåsig, formlös, utspridd. Resultatet blev en situation jämförbar med Strandgatans, som också har en park mellan sig och ån, och tack vare sin rygg av bebyggelse upplevs som en både stadsmässig och tilltalande miljö.

Detta nya stadsbyggnadsgrepp skulle emellertid nödvändiggöra en del kvalificerade stadsplaneändringar. Bland annat får busstationstomten omdisponeras, vilket den bör klara, då den är väl tilltagen. Även järnvägen innebär en stor begränsning, som i och för sig kan accepteras, men nu står den också i begrepp att dras om inför den planerade planfria korsningen vid Stålfors. Här finns ännu tid för nya idéer!

Under alla förhållanden vore en mera omsorgsfull planering av busstationsområdet, som ju ligger hypercentralt men idag upplevs som ödslig landsbygd, såväl möjlig som välgörande för stadens struktur – och kan ge plats för åtskilliga attraktiva bostäder, med samma fina utsikt över park och å som om de låg mitt i parken, men med ett anständigare läge som inte behövde skämmas för sig.

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 7 nov 06

Två busshållplatser på Rademachergatan räcker

Några aktuella artiklar, bland annat från stadsbyggnadsnämndens i Eskilstuna båda läger, ligger till grund för detta inlägg. Saken rör Rademachergatans framtida utvidgade busshållplatskösning.

Upprinnelsen till hela problematiken är tydligtvis det vinnande förslaget i den relativt nyligen avgjorda arkitekttävlingen om Fristadstorgets utformning, vars poäng är att tillsluta torget åt norr, således avskärma den öppna ytan från Rademachergatan, och dessutom göra Gymnastikgatan vid torget fordonsfri. Medlet vill förslagsställaren se i en ordnad och samlad väntlösning för stadsbussarna framför Telegrafhuset, vilken idé stadsbyggnadsnämnden har tagit till sig.

Idén är god så långt, torgets rumsliga kvaliteter skulle förbättras, och entydigheten i en helt samlad busstrafik känns bra i förstone. Men så konkretiserar "alliansen" denna lösning genom att beskriva ett skräckscenario med bussar i dubbla rader från Riopassagen ända till Gallerian, där linjebytande passagerare springer kors och tvärs över gatan, med skymd sikt mellan bussarna. Också socialdemokraterna och vänsterpartiet tycks ha resignerat något inför denna sannolika praktiska verklighet.

Vad är nu kärnan i problemet, och finns där någon lösning? Problemet som alliansen varnar för ligger i att Rademachergatan är tänkt att utgöra en ändhållplats. Hit ska bussarna anlända i god tid före nästa avgång och stå parkerade ett bra tag. Vem som helst kan räkna ut att det då blir anhopning och att en mängd hållplatslägen behövs. Och resten av gatans plurala funktioner får maka på sig, vilket är illa nog i sig.

Jag har ett förslag till lösning där endast två busshållplatser kan räcka för hela stadstrafiken, en på vardera sidan om Rademachergatan, gärna i enlighet med tävlingsförslaget mitt för Telegrafstationen. Alexanderhugget består i att införa parkeringsförbud även för bussar vid busshållplatserna. Är detta verkligen möjligt att genomföra?

Låt oss begrunda några fakta. Under högtrafik, exempelvis mellan klockan sexton och sjutton en vardag, sker fyrtiosex busstopp totalt vid fristadstorget. Linje 1 och 2 svarar för tio stycken vardera, linjerna 11 och 12 för sex vardera. Linje 13 har fem stopp, linjerna 16, 18 och 20 två var, och linjerna 19, 30 och 31 varsitt. Utspritt över denna timma ger busstrafiken således färre än ett stopp per minut. Den kapaciteten klarar en enda hållplats (men vi tänker oss ju två), om bara bussarna gör vad de ska och endast det, nämligen anlända, släppa av/på passagerare, och ge sig av.

Är det då ingen vits med att ha en bussterminal mitt i centrum, där samtliga bussar möts och har hålltider? Det ligger förvisso en stor enkelhet i att alla bussar trafikerar samma hållplats, byten går suveränt smidigt. Men särskilda avgångstider just här, varför det? Det finns ju ingen koordinering i alla fall mellan de olika linjerna, och chauffören, om bussen står inne, öppnar i regel ändå inte dörren för insläpp förrän en minut före avgång.

Men förarnas arbetsmiljö då? Bör de inte kunna ta paus vid Rademachergatan såväl som vid ändhållplatserna ute i periferin? Nej, inte enligt denna modell. Den längsta körsträckan, linje 2 mellan Torshälla och Borsökna via centrum, är beräknad till femtiofem minuter. Det borde förarna klara - om inte, så får vi tänka om på nytt.

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 4 okt 06

Ett alternativ för en växande Mälarregion

"Vi säger ja till trängselskatten för att finansiera kringfartsleder", deklarerar de fyra ledarna för den borgerliga regeringsalliansen på en debattsida i söndagens Dagens Nyheter. Närmare preciserat vill man slopa den planerade järnvägstunneln under Stockholms city för att i stället bygga ut den befintliga ytbaserade spårtrafiken i kanten av Riddarholmen.

Detta låter som något av en tulipanaros. Hur har partiledarna tänkt sig att klara av det konststycket? Problemet, som ingen ännu har lyckats lösa, består ju i att getingmidjan vid Riddarholmen är för trång - fler järnvägsspår får helt enkelt inte plats!

Jo, hör här. Först tänker man sig att återinföra trängselavgifterna. Då når man två mål. Dels minskas biltrafiken genom centrala Stockholm. Dels får man tillökning i kassan så att kringfartseländets lösning kan finansieras.

De fyra har främst en viss förbifart i tankarna, nämligen den som tidigare har benämnts Västra länken. Den kallas nu Förbifart Stockholm och avses förbinda Kungens kurva på södra sidan Mälaren med Häggvik på den norra sidan.

I förlängningen av dessa åtgärder möjliggörs ett skrotande av Centralbrons trafikled - och vips har man skapat utrymme för så många nya järnvägsspår som helst. Detta sägs inte i artikeln, men ligger implicit i förslaget. Strategin verkar nog så tänkvärd i förstone. Finns några invändningar? Kanske.

Partiledarna påpekar att Stockholm och Mälardalsregionen beräknas växa med betydligt över en halv miljon invånare det närmaste kvartsseklet. Trafikpolitiken i Stockholm är en fråga för hela regionen och till och med för hela riket, säger de vidare. Samtidigt innebär deras förslag framför allt en infrastruktursatsning som underlättar för Stockholms fortsatta tillväxt.

Finns något annat alternativ? Ja, det gör det. Det är att seriöst initiera en regional planering. Storstadsregionens magnetartade befolkningsökning behöver inte med naturlagsbunden nödvändighet ske inpå knutarna till Stockholms innerstad. Vi har redan ett embryo till en Mälardalsregion, som kan vidareutvecklas, och Stockholm därmed avlastas.

Mälardalsregionen äger en resurs utan like som ger den konkurrensfördelar framför andra regioner i Europa. Vad är nämligen Wannsee vid Berlin jämfört med Mälaren och Hjälmaren! Det gäller att förvalta den klenoden rätt. "Förbifart Stockholm" skulle innebära första steget i en okontrollerad exploatering av Mälaröarna och också legitimera nya brobyggen, varför inte tvärs över Ridöarkipelagen mellan Eskilstuna och Västerås?

Nationalstadsparken som har grundlagts mitt inne i Stockholm anger en annan strategi. Den kunde fortsätta att byggas ut, långt västerut. Varför inte omfatta hela Mälaren? På så sätt finge vi möjlighet till en jättelik Central Park mitt i en potentiell megastad vilken till skillnad från de exempel vi har sett hittills i världshistorien skulle kunna bli den fullvärdiga miljö som människor vill bo och arbeta i, och på så sätt locka till sig ännu fler invånare och företag.

Att utgå från en sådan gestaltningsidé som alla kan enas omkring vore möjligt. Utifrån denna kan sedan strukturen byggas vidare. Broar över Mälaren kommer säkert att behövas - men låt oss då också diskutera hur vi kan planera in dem i ett regionalt, långsiktigt och ekologiskt hållbart perspektiv!

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 13 mars 06

Höga hus passar inte i kvarteret Nomaden

Laissez-faire eller planstyrt? Det syns lätt för kommunala planerare att i tider av friare ekonomisk politik resignera inför marknadskrafternas tryck. Ändå visar erfarenheten att det aldrig kan vara viktigare med tydlig reglering än just då.

I fallet kvarteret Nomaden, gamla busstationstomten, har kommunens stadsbyggnadskonstnärliga avdelning uppenbarligen fallit till föga för exploateringsintressen redan i farstun.

I stället för att strikt hänvisa till grannskapets hävdvunna planeringsprinciper, har man nöjt sig med att kontrollera exploatörens krav på överexploatering genom en solstudie. Och visst, solvärdena klarar sig, så kör!

Men ingen ska ändå kunna anklaga plankontoret för brist på arkitektoniska principer. I efterrationaliseringens tecken verkar man ha resonerat som så: plan- och bygglagen påbjuder att nybebyggelse anpassas till omgivande befintlig bebyggelse. Således bör hög byggnadshöjd kunna tillåtas mot den högresta Klosters kyrka medan en nedtrappning krävs mot den låga Parkkälllaren! Det är sunt förnuft så långt näsan räcker. Och en tolkning av lagen som Hin håle läser Bibeln.

Det blir med det resonemanget katastrof, vilket alla som studerar planförslaget kan se. Rätt linje vore i stället att hämta lärdomar från kvarteret Nyponblomman, beläget på östra sidan om kyrkan. Där är bebyggelsen låg och paviljongartad och väl samkomponerad med den mäktiga katedralen samtidigt bildande dynamisk övergång till den övriga mera slutna kvartersbebyggelsen i stadsdelen.

Parkkällarens måttliga volym i samma anda, redan befintlig i kvarteret Nomaden, borde få visa vägen för en omsorgsfull utformning av gamla busstationstomtens vidare bebyggande!

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 1 mars 06

Viktigt hur kvarteret Vedgården bebyggs

Hur avslutar man en rutnätsplan, till råga på allt ett hörn i en waterfrontsituation? Kvarteret Vedgården, den gamla obebyggda tomten invid gamla posthuset i hörnet Kyrkogatan-Hamngatan står inför sin planering. Vad bör man beakta, och vilka möjligheter finns?

Tänk dig, att du ska besöka staden Eskilstuna för första gången. Du kommer med bil eller buss, och svänger av från E20. Du noterar den ovanligt eleganta infarten längs Västergatan och blir positivt inställd. Du passerar en katedral och förväntningarna stegras.

Nu närmar du dig Nybron och ser själva staden för första gången - så som den ligger utsträckt framför dig på andra sidan den breda floden som är Eskilstunaån. Detta är ett oerhört strategiskt ögonblick! Det är just nu som dina framtida uppfattningar om staden Eskilstuna etsar sig fast i ditt medvetande.

Vad du ser, och det som bildar underlaget för ditt omdöme, är rutnätsstadens waterfront så som den panorerar upp sig längs Hamngatan. Bebyggelsen består av åtta kvarter som riktar sina hus mot dig när du sveper in i staden över Nybron.

Kvarteret längst åt väster, Vallonen, ser du inte mycket av. Det är delvis skymt av Strömsholmen. Men Sporthallen därnäst ser du, och tänker att denna byggnad är karaktärsskapande för just denna stad. Bredvid ser du Badhuset, som du tycker likaledes ger identitetskänsla.

Du registrerar kvarteret Våghalsen med brandstationen och teatern, vilka du upplever som goda inpassningar i mönstret. Räckan av paviljongartade byggnader fortsätter över i kvarteret Vagnmakaren, där du noterar Nybroskolans två volymer, bakom vilka den inre stadens komplexa byggnadsmassa ger sig något till känna.

Paviljongerna följs av Graflundhuset. Detta upplever du som stadsmässigt, och ser det lite som en symbolisk grindstolpe, markerande leden in i stadens myller genom Nybrogatan, med dess lockande restauranger, vilka du ännu inte vet om.

På andra sidan Nybrogatan noterar du gamla Statt, en elegant palatsartad byggnad som i sitt utskjutande läge sätter sin prägel på staden. Statt domineras öster om sig av en koloss, det utvidgade hotellet. Ytterligare österut finner du i gamla posthuset en helt annan och mindre skala. Någon viskar i ditt öra att detta lilla hus är k-märkt. Det kommer således att ligga kvar där i all tid framöver.

Så avslutas din survey i kvarteret Vedgården, den östligaste utposten som avgränsar rutnätsplanen åt det hållet. Du upplever att rutnätsstaden verkligen är en mycket väldefinierad enhet, så du ser med tillfredsställelse på att även detta kvarter är prydligt bebyggt och utgör hela enhetens fullbordan på ett väl gestaltat sätt.

Kan du se bebyggelsen i kvarteret Vedgården nu för ditt inre öga? Med den synen sätter du punkt för din bedömning av stadskaraktären. Hur blev ditt omdöme? En grå och trist stad, alltför anonym och enhetlig, fantasilös? En rätt så rolig och originell stad med ett och annat fantasifullt tilltag? En helgjuten och självklar stad? Får du lust ditin?

Vad gav dig det du såg för förväntningar på staden? Mycket hänger på kvarteret Vedgårdens utformning. Detta kanske rentav utgjorde panoramats huvudnummer? Tänk som jämförelse på några betydelsefulla byggnader i Stockholm: slottets betydelse! Jag säger inte att detta är välanpassat till Gamla stans övriga bebyggelse. Eller se framför dig Rosenbad! Tänk även på hur den gamla Eldkvarnstomten fick sin gestaltning i sitt ståtliga stadshus! Tre exempel på hörnlägen vid vatten, där man verkligen insett situationens betydelse.

Tänk på Venedig och dess Doge-palats. London har sitt Houses of Parliament. Göteborg sitt "Läppstift" vid Lilla Bommen. Strategiska solitärer allesamman vilka förmår sätta pricken över i på sina städer. Vad kan inte kvarteret Vedgården komma att betyda för Eskilstunas identitet!

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 3 juni 05

Separat restaurang en humanistisk lösning för nya konstmuseet

Alar Kuutmann och Jarl Hellichius är två kulturpersoner vilkas bekantskap jag uppskattar mycket. Man måste erkänna dem, var och en på sitt sätt, som framstående humanister. De har kommit långt i sina allmänmänskliga ståndpunkter, desto intressantare som deras politiska uppfattningar kan förmodas divergera. Och här finner vi nu en politisk fråga som förenar dem, en alkoholpolitisk fråga, som då kanske snarare vore en humanistisk fråga?

På den tiden då jag själv bodde i Stockholm, kunde man uppleva ett besök på Moderna museet (det gamla) som ett slags själsligt reningsbad. En avslutning på det inte så lite stökiga caféet hörde givetvis till. Och vilken lyx var det inte att någon gång få unna sig ett glas vin. Men samma guldkantskänsla gav en bit mandeltårta till kaffet. Det var inte alkoholen i sig som hade betydelse, inte heller kalorierna, utan den symboliska upphöjdheten vid detta från vardagen undantagna tillfälle.

En liknande effekt hade bokshopen. Där gick man gärna och botaniserade. Köpte kanske en affisch, några vykort. I samband med en aktuell utställning kunde en upptryckt monografi ligga på disken, som man villigt inhandlade om man råkade ha råd. Att sedan sitta och bläddra i den, något tillbakadragen med den stimulerande cafémiljön som bakgrund, innebar en sann lyckostund.

Personligen läppjade jag gärna på ett glas rött vid ett sådant tillfälle, ensam rekapitulerande upplevelserna av utställningen eller engagerat diskuterande det sedda med likasinnade. När jag tänker tillbaka på just de episoderna, har jag svårt att ta till mig Bjarne Moelvs farhågor, vilka han ger uttryck för i sin debattartikel i Eskilstuna-Kuriren den 1 juni, att "engagemang" då skulle riskera att förvandlas till "evenemang". Tvärtom - i just det fallet tror jag att fikapausen, med eller utan vin, bidrog till förstärkt engagemang.

En likaså ortodox inställning i frågan kan man läsa hos Ulla Frost i hennes inlägg 6 maj. Hon vill se ett konstmuseum som sig själv nog, och visst har hon rätt. Ett besök på ett konstmuseum innebär i regel så pass starka upplevelser av själva konsten, att "evenemang" runt omkring inte behövs, eller ens är önskvärda. Det är också min uppfattning i grund.

På Liljevalchs konsthall finner man i så fall en god syntes. Där är restaurang Blå Porten länkad till, men separat. Ingen sammanblandning sker - men vill man ta sig en laxsmörgås och en starköl efter utställningsbesöket, så finner man "alla" på Blå Porten, till vilket vattenhål man även kan ta sig alldeles separat, utan att besöka konsthallen. Man bestämmer själv, efter fritt val. Ingen styrning sker från vare sig centraldemokrati, förförelsetrix eller duvomånglare i templet. Se där en humanistisk lösning!

Mats Ohlin
kulturarbetare och arkitekt

 

E-K 7 okt 04

Framhäv Klosters kyrka i stadsplaneringen

I en debattartikel i E-K för ett antal år sedan påtalade jag den stora arkitektoniska betydelse Eskilstunas katedral Kloster kyrka har för stadsmiljön, och att det är synd och skam att byggnadsverket är så respektlöst behandlat. Jag föreslog att åtminstone en förplats borde tillskapas för att förbättra entrésituationen.

Det planförslag för Västergatsprojektet som just står under utställning har anammat idén om en förplats, men utformningen som redovisas lämnar allt övrigt att önska. I den strategiska korsningen Västergatan-Strandgatan kläms en stor rondell in, med ”skohorn” kan man tycka, och Strandgatan förbi kyrkan vinklas abrupt ned mot rondellens sydsida – allt framstår i all tydlighet som just så tillfälligt som det också är: en ad hoc trafiklösning!

Vad jag i min artikel implicit efterlyste var inte ännu mer avsaknad av planering utan vidsyntare planering. Man skulle som utgångspunkt ha satt den trafikföringsidé, som var så självklar på sextiotalet, ifråga: är det rimligt att med dagens trafiktänkande leda en stor del av all inkommande och utgående trafik i en huvudfåra förbunden med en alldeles för snålt tilltagen ring runt innersta city, genom vilken hela trafikvolymen skall infiltreras till och från stadens alla delar?

Man borde ha sett över möjligheterna att från Västergatan avlänka trafiken tidigare än vid Strandgatan och Hamngatan. Därigenom skulle kanske en mera trafikfri miljö ha kunnat åstadkommas i det flanör-attraktiva området på åns båda sidor. Kloster kyrka kunde rent av ha fått en representativ förplats med vattenkontakt!

Redan 1890 års stadskarta redovisade en sådan lösning, ett monumentalt torg mellan den då ännu icke uppförda kyrkan och åstranden, som benämndes Nytorget. För att ett sådant stadsbyggnadskonstnärligt grepp idag skulle kunna realiseras, krävs att Strandgatans funktion av huvudled ändras, så att trafiken minskar.

Västerut vore detta möjligt genom att förbinda västra Gränsgatan med Norra hamn-leden, vilket även skulle ge Munktellområdet en bra trafikmatning. En förlängning av Gränsgatans östra del har däremot ingen omedelbart synlig lösning. Problemet består i Slottsbacken, vars historiska bergklack ligger som ett hinder i vägen för en förbindelse vidare med Alfeltsgatan. Men naggades berget bara något litet i kanten, vore kanske detta ändå möjligt?

En fördel man då fick på köpet, var att Alfeltsgatan naturligt ersatte Strandgatan som fortsättning på Ruddammsgatan, vilket gav en bilfri torgplats invid Gästis baksida, vilken då fick en mera gynnsam situation. Detta kunde kanske återuppväcka restaurangverksamheten? En ny glasad veranda mot torget skulle göra lokalen attraktiv!

Utmed den västra sidan av detta torg, strategiskt beläget i mötet mellan tre stadsdelar, skulle Strandgatan och Köpmangatan naturligt länkas ihop, och ett gåvänligt och gåvärt stråk runt hela centrala ån mellan Stålforsbron och Faktoribroarna fullbordades.

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 7 juni 03

Tallåsgården står för det goda äldreboendet

Vuxennämnden i Eskilstuna vill centralisera äldreboendet och i linje med det lägga ned Tallåsgården som anses otidsenlig. Man erinrar sig att det i Stockholm på 1930-talet höjdes röster för att riva bort Gamla stan och ersätta de omoderna husen med några få lamellhus riktade mot solen. Det skulle bli rationellt samtidigt hygieniskt och funktionellt.

De planerna blev inte av, eftersom några klarsynta pekade på värden som låg bortom det förnuftsmässiga, svårare att upptäcka under ytan av smuts och slum. Eftervärlden använder i dag gärna sådana omhändertagna goda miljöer. Inte primärt för deras ibland krångliga funktioners skull, utan för att de äger egenskaper som kan skänka människor ett slags andligt välbefinnande. Generellt sett. Vansinnesdåd, som massakern på Västerlånggatan i lördags, framstår i det perspektivet som om möjligt ännu omänskligare.

Med erfarenhet av projektering för olika äldreboenden har jag förgäves försökt finna fram till någon form, som kunde rymma mer än förvaring, hantering. Och så tycks den finnas på Tallåsgården, där individuell integritet ävensom delaktighet i en gemenskap erbjuds dem som flyttar dit.

Det är inte lätt att veta vad som gör ett äldreboende levande, vad som får både personal och boende att trivas. På Tallåsgården råder en glad och positiv stämning, det känner man som besökare omgående. Kanske har det att göra med den härliga naturen och luften, den höglänta belägenheten uppe på åsen, nästan sanatoriemiljö. Kanske med den ovanligt kvalificerade, välmotiverade och mänskliga personalen. Möjligen anläggningens måttliga skala. Eventuellt den arkitektoniska utformningen som inbjuder till personligt användande av de allmänna utrymmena och därmed befrämjar den sociala gemenskapen.

På Tallåsgården har många boende katt. Det kan tolkas som att de betraktar sin bostad som sitt hem där de lever. Många gamla har jag besökt på andra inrättningar där apatin varit normaltillståndet och fokuseringen på krämporna till sist blivit den enda kanalen till självutmärkelse.

Tallåsgårdens enkelrum är små, alltför små har det anförts. Men eftersom man här i så stor utsträckning framlever sin dag i sällskapsutrymmen, fungerar helheten som ett stort hem och de boende tillsammans som en stor familj. De enskilda rummen reduceras då till privata vrår dit man drar sig tillbaka för sömn och inte stort mycket mer.

Ofta har man i olika äldreboenden sett överlastat möblerade rum, dit den boende har tagit med sig allt sitt bohag, till ingen lycka, och inte hjälper det då med trettio kvadratmeter stora rum, eller vad normen för tillfället råkar föreskriva. Då vore en lösning att tillhandahålla magasinsutrymmen för var och en, där man i lugn och ro kan gå och sortera, kassera, donera och ta med barnbarnen att få utvälja. Någon enstaka möbel, ett arvegods eller en minnessak, kunde man ha på sitt rum, den växte då i symbolbetydelse.

Rummen saknar pentry. Ja, men det är snarast en fördel. De boende åtnjuter helpension med tre mål om dagen, och pentry finns på näravstånd utanför rummen. Det är en trevlig princip som främjar social kontakt och bidrar till att mildra gränserna mellan rum och allmän area.

Toalett på rummen finns, men där är standarden för låg. Som arkitekt finner jag tillsammans med personal en möjlig omdisponering inom befintligt utrymme så att handikappkrav och arbetsmiljökrav kan tillgodoses, även dusch kan få plats. Komplement i form av badavdelning finns redan men behöver renoveras.

De materiella bristerna måste givetvis ses över, men jag menar samtidigt att här finns andra aspekter, som är viktigare och som det gäller att värna om. Det vore dumt att inte ta vara på de kvaliteter som finns i Tallåsgården och som med relativt små förbättringar kunde göra den till en riktig mönsteranläggning. Genom närmare studier av Tallåsgården skulle vi få ökade kunskaper om hur det goda äldreboendet kan utformas, och därmed skapas förutsättningar till ett lyckligare åldrande för oss alla.

Mats Ohlin, arkitekt

 

E-K 17 jan 02

Permanenta Eskilhemsplan

Modernismens stad är utformad för bilismen, vilket ger som resultat en effektiv och rationell men upplöst fysisk struktur. Den traditionella staden, den medeltida såväl som förmodernismens europeiska stad, fick sin form utifrån människans mått - den skulle fungera att gå och promenera i, vilket garanterade dess trevlighet.

Men någon motsättning mellan bilsamhället och den traditionella staden finns egentligen inte. På 60-talet hystes farhågor, och rivningsvågen var ett faktum. Det var också då Eskilstuna fick sin flerfiliga Hamngatsled, som bredde ut sig på å-flanörernas bekostnad.

Att de styrande sedermera ångrade sig i just det avseendet, vet vi ju. Och bättre sent än aldrig, får man tycka. Emellertid pågår omvandlingen alltjämt, fastän numera inte så tydligt.

För närvarande planeras en livsmedelshall mitt på Eskilshemsplan, eller "Cirkusplan", som det nyligen upprättade kommunala planprogrammet påstår vara platsens folkliga benämning. Är det lämpligt? Planprogrammet anger självt svaret: "Det är viktigt att utforma bebyggelsen och komplettera med trädplanteringar så att den stadsmässiga karaktären längs Carlavägen bibehålls och utvecklas."

Det är tveksamt om trädplantering i alla lägen kan utgöra en patentlösning på uppenbara brister i stadsgestaltning. Alltför länge har det varit den enda eftergiften åt människan i bilsamhällets planering. Men det finns en annan metod: att se staden som human-ekotyp: det är ändå människans egen speciella allmänna miljö det handlar om.

Ur den synvinkeln är planförslaget behäftat med åtminstone tre principiella fel, som jag bedömer det.

Det första felet består i att över huvud taget bebygga en torgplats, vilken låt vara inte är iordningställd, men som i någon mening är etablerad i Eskilstunabornas hjärtan och möjligen kan ha mycket långa traditioner som marknadsplats. I planutredningen saknas hur som helst antikvariska överväganden.

Fel två: att i ett innerstadsläge avstå från stadsgestaltning. Vilka potentialer finns i platsen och dess läge? Vilka visioner finns för stadsdelens framtida utformning? Om man utgår från en god allmän miljö för människan att vistas och leva i, vill säga.

Fel tre: att förbehållslöst fortsätta inplanteringen av bilsamhällets upplösta struktur i traditionell europeisk stad, när möjlighet finns att bygga vidare på en urban miljö, som skulle kunna främja kvalitativ flanering till fots, med barnvagn eller rullstol.

Permanenta i stället Eskilshemsplan - gör den till ett lokalt samlingstorg för stadsdelen Norr såväl som grund för hela bygdens traditionella vår- och höstmarknader! Uppför gärna i dess fond den saluhall som i andra sammanhang diskuterats. Tillåt torghandel framför!

Låt tivoliverksamhet få frodas - sådan hör ihop med den "Kiviks marknads-stämning" som många Eskilstunabor förknippar Eskilshemsplan med. Den utgör en av Eskilstunas få genuina ortsspecifika traditioner - med god möjlighet att integrera även besökare och inflyttade.

I en sådan anda borde Eskilshemsplan utvecklas - inte avvecklas!

Mats Ohlin
arkitekt SAR

 

E-K 3 dec 98

Hamngatsprojektet ett fullbordat missöde

Under snart trettio år med ett ben i vardera Eskilstuna och Stockholm, har jag i sistnämnda stad kunnat följa Klarasaneringens genomförande, kritik och ångervåndor.

Sedan några år pågår där ett läkningsförsök: några särskilt värdefulla byggnader har återuppförts; P-däck av betong byggts om till riktiga stenstadshus med estetiskt tilltalande fasader; flanörmiljön ses över; och framförallt djupfunderas på hur katastrofen Sergels torg ska kunna mildras till anständighet.

Samtidigt diskuteras hur många miljarder kronor det kan vara värt att leda ner Söderleden, som sexfilig i decennier har genomskurit Gamla stan och lagt lock över en viktig bit av Riddarfjärden, i en tunnel under staden, bort från den verklighet som människor vistas i.

I strukturförändringens Eskilstuna har planerarna - måhända lite brådstörtat - måst inse betydelsen av att göra en nedgången stad till en inbjudande dito. En vitaliserad järnvägsstation, en stadsmässig paradgata, en omlokaliserad busstation, en inplanterad högskola, och en "recycled" Munktellstad, känns alla som åtgärder i rätt riktning. Trafikmiljöförbättringar i stadsdelen Norr, liksom ett flitigt anläggande av rondeller i ytterstaden, utgör andra goda exempel.

Men det förslag som nu föreligger till Nybroplans gestaltning till en jättelik trafikplats känns inte bra. Man undrar hur en sådan idé har kunnat få fäste att på den känsliga platsen för stadens huvudentré, medelst utfyllningar av Eskilstunaåns vida vattenrum, anlägga en onaturlig platta för åstadkommandet av en megarondell.

Betraktar man förslaget närmare, så upptäcker man där också några slags "vindskydd" av tvärställda trädrader, som ytterligare accentuerar den abrupta uppdämningen av vattenlinjens längsutdragna kontinuitet. En näst intill patetisk liten paviljong hukar sig vid ena kajkanten - vem inspireras till fikapaus, eller vad som avses där? Med detta projekts genomförande fullhbordas endast sextiotalets Hamngatsprojekts missöde!

Att Vägverket ställer sig villigt till förslaget (se E-K 21/11) är lätt att förstå. Trafiksäkerheten måste prioriteras. Men vilken flanör skulle känna lust att befinna sig ens i närheten av en sådan plats? Och vilken nyanländ förstagångsbesökare finge inför den åsynen ett spontant positivt intryck av staden Eskilstuna?

Stockholms stadsbyggnadskontor har nyligen givit ut en bra skrift, Stockholms byggnadsordning: ett förhållningssätt till stadens karaktärsdrag (1997). Den anför i korthet att varje stadsmiljö vid stadsbyggnadsmässiga förändringar och tillskott bör behandlas med respekt för dess särart.

I Konsthögskolans studie, Försköna Eskilstuna: estetiskt program för innerstaden (1994), tillämpas ett sådant förhållningssätt i analys och åtgärdsförslag. Där påpekas Eskilstunaåns betydelsefulla karaktärsskapande vattenrum, liksom den ovanligt konsekvent genomförda rutnätsplanen, ursprungligen från 1600-talet av Jean de la Vallée. Två grundläggande kvaliteter att utgå ifrån vid varje stadsbyggnadsåtgärd, kunde man tycka.

Ett omhändertagande av vattenrummet kan innebära vackra och tillgängliga broar, kajer och stränder, jämte välstuderade "waterfronts" skapade av byggnaderna och deras fasader. Ån i sig måste därför få vara den dimensionerande faktorn - alltför dominerande omdaningar och ingrepp blir sällan naturliga eller vackra.

Rutnätsstadens särart bör påbjuda regelbubdna och slutna kvarter. Upplösta kvarter och avvikande former såsom rondeller i ett sådant mönster skapar oro och ger lätt ett söndertrasat intryck.

Nybroplans utformning borde kanske vidare sättas i relation till Kloster kyrkas katedral på andra sidan ån. Den ofta kritiserade sidoförflyttningen av Nybron som genomfördes på 60-talet spolierade stadsplanegreppet med en mittsymmetriaxel genom kyrkan och Nybrogatan. Också balansen mellan Öster- och Västergatorna på kyrkans båda sidor försvann då.

Vad som i dag kan upplevas som den största missrespekten för Kloster kyrka är dess avsaknad av förplats. Den magnifika entrétrappan mynnar rätt ner i den starkt trafikerade Strandgatan. Kyrkan förlorar härigenom dessutom kontakten med ån, vilket delvis beror på att Stadsparken efter Nybrons förflyttning har expanderat framför.

Den avrivna före detta busstationstomtens permanentande i en visserligen prydligt ordnad parkeringsplats bidrar inte heller till den höga stadsbyggnadskonst-ambition, som borde vara självklar kring den kyrka som, likt Paris Eiffeltorn, utgör särmärke nr 1 för Eskilstuna.

Redan 1966 skrev arkitekturteoretikern Christopher Alexander sin pamflett A city is not a tree, som fick en stor del av världens planerare att tänka om. Han påpekade nämligen att den tidens trafiksepareringsideologi tenderade att utarma stadens mångfald av oförutsedda möten och spontana aktiviteter. Den allmänna, odifferentierade gatan vore därvid att föredra, menade han.

Ock visst - fungerar det i New York så kan det gå an i Eskilstuna. Drottninggatan och Norrstadsdelens trafiksanering är pionjäromdaningar i den riktningen. När får vi, som fortsättning, se Kungsgatan och Nyforsgatan återställda till de mångfaldiga huvudgator de en gång var?

Och Nybroplan kanske återskapad till det stökiga allaktivitetsrum som man kan minnas från till exempel femtiotalet? Om jag kommer ihåg rätt så fanns där även en pytteliten rondell, som inte alls skämdes för sig.

Mats Ohlin
arkitekt SAR

 


© Mats Ohlin 2009-13