Föreliggande fria tolkning av Carl August Ehrensvärds filosofi, som jag kallat en legenda, har jag grundat i huvudsak på filosofens fyra skrifter De fria konsters philosophi, Resa til Italien 1780, 1781, 1782, Underdånigste promemoria til Hans Majestät Konung Gustaf III och En n˙ philosophi.

Författaren

I början på 1780-talet avbröt C. A. Ehrensvärd sin militära karriär vid Sveaborg för en längre resa genom Europa till Italien; där fann han ett vackert, som han saknade i Norden.

Söder om Apenninerna, där Antiken till en del oförändrad levde kvar, fann han en skönhet, som han saknade i det moderna.

I hela det övriga Europa norr om Alperna fann han blott ett täckt: en oreda, tyckte han, utsirad med grannlåt.

Han fann i Tyskland denna täckhet blandad med tungt, i Frankrike en täckhet blandad med qvickt, och i Sverige en täckhet blandad med torrt. I Holland fann han en god ordning i seder, men utan smak.

Han drog den slutsatsen, att dessa skillnader mellan de olika folken berodde på olika förutsättningar i klimat och olikhet i seder.

Han tänkte som så, att ett lagom klimat tycks ge ett slags stadga åt sinnet, det ger tid till att tänka och njuta, och det ger god lön för måttliga arbetsinsatser.

Han såg för sig som jämförelse exempel hos folkslag i extrema klimater: den ociviliserade vilden i tropikerna, åt vilken allt gives av naturen, och som för sin överlevnad kan undvara samhällsordning; han såg för sig eskimån, som måste arbeta i en sträng ordning all sin vakna tid för blott en rå föda.

Så tänkte han på nordbon, som med sin håg för grannlåter och omåttlighet stod i sådan kontrast till Neapolitanaren, för vilken det sköna och det måttliga tycktes så naturligt.

Där, i Neapolitanien, mindes han bönder som han sett gå omkring i skor, vilka ägde antikens prägel; han hade sett bondflickor iförda klädesplagg, som tvivelsutan var den forna grekiska dräkten. Intet snörliv hade han sett, som i norra Europa, men många enkla och otillskurna klädesplagg. Folket syntes honom nöjt åt sitt, älskade ej det nordiska ombytet.

Han hade också iakttagit en lätthet i folkets sätt att röra sig och arbeta: i Neapolitanien lastade man inte sina bördor på ryggen, utan man bar på axeln, eller på huvudet, vilket han tyckte bevisade ett slags fullkomlighet i åtbörder mot de nordiske, vilka man kunde se bära på ryggen, med en framstupa ställning, eller gå lutande baklänges bärande på magen.

Han hade sett neapolitanska bondhusen stå som prydnader i deras landskap, och han hade tänkt: byggnaderna är fyrkantiga och välstöpta, utan påbyggnader och förkroppningar, de förbjuder tillhörigheterna att arbeta mot saken.

Också bruksföremål hade tyckts honom sköna, även enkla. Skålar, koppar, krus och krukor hade han kunnat se, förfärdigade av bönder och enkelt folk, som han funnit bättre i form och proportioner än kärlen från Marieberg och andra ansedda europeiska tillverkare.

Han tänkte att det i det vackra här fanns en sanning i sak, men utan överdrift; det föreföll honom som om neapolitanska smaken saknade lag och vett, men tycktes ändå god. Här ser obeliskerna roliga och barnsliga ut, ville han säga, man ler åt dem. Här syns grant, oförståndiga prydnader, barnsligheter; men ett glättigt och gott, som kan ursäkta. Lynnet andas lätthet; folket leker i konsterna fritt och glatt. De har aldrig förvandlat saken i grannlåt, blott satt grannlåt på saken. Han slöt, att deras smak upparbetad vore den enda i Europa som kunde bli ideal.

De neapolitanska målningarna han sett hade han likaså funnit vackra och otvungna, även de medelmåttiga. Han hade tänkt: de äger en glad ton, de, liksom de franska, vilka nästan når upp till de neapolitanska; men, konstaterade han, den neapolitanska skolan har aldrig härmat den romerska vilket däremot den franska gjort.

- Om dessa konstnärer fått öva sig i konst, tänkte han, fått lagar och principer av ordning och skönhet, månne hade de icke ännu varit Greker i vår tid?

---

Han erinrade sig de moderna cabinetterna han besökt i norra Europa, varuti han funnit att tavlorna aldrig med full värdighet framvisat ett stort ämne, och skönhet aldrig sökts, blott en täckhet, och, när skönheten sökts, täckheten liksom vore förglömd.

Det kom för honom, att det fullt utvecklade i naturen och i människokroppen så sällan hos de moderna hade setts klart, och fattats, och att det själsliga uttrycket i mänskliga ansikten och gester skildrats överdrivet eller liggande i lågt. Det syntes honom som artisten ville smickra med ett fint skinn, en len färg, en lat ställning, lysande draperier, och ett häftigt skuggspel; medan teckning, komposition, färg och expression ginge miste om måtta och ärbarhet. - De moderna, tänkte han, har sökt den låga stilen.

*    *
*

Han sade sig, att Södern är det skönas hemvist, medan Norden hyser blott täckhet; och att skillnaden i klimat överensstämmer med en skillnad i människornas kynnen.

Han tänkte, att det, som människan har fått av naturen, utgör en viss summa. Därför utför nordbon sina saker liksom med språng, är dessemellan lat, slö, passiv. Sydbon är jämnare till sinnes, är icke alls benägen till ytterligheter. Nordbon besitter ett slags djärvhet, som kommer av ett slags nöd och dramatik i klimatet; sydbon utför sitt arbete med grace, resultatet av övning och erfarenhet i en jämn och givande miljö.

Yttermera, tänkte han, vilka skiljaktigheter kan man träffa på mellan italienska Södern och Nordens folkslag? Därvid sade han sig: de förra äger måttan naturligt, medan de senare sätter en ära i omåttligheter: i självsvåldiga levnaden är italienaren hemlig; nordbon skryter. De senare äter i sällskap; italienarn njuter dessa naturens grova behov utan prunk.

Han fortsatte: Italienarn när han rövar mördar inte; men de nordiske gör merendels bägge delarna. Italienaren hämnas endast verkligheter, de nordiska hämnar fåfänga hellre än verkligheter. Italienaren är inte sticken, men den nordiske är sticken. Italienaren är kallsinnig för ohövlighet och små orättvisor i seder; den nordiske allsicke. Envigskampen är naturlig hos alla nordiska, men ej för italienarn, slöt han.

- I umgänget mellan män och kvinnfolk finns ävenledes en stor skillnad, tänkte han sedan: i alla nationer norr om Alperna liksom begär mannen kvinnan för sina ögon, som att könens sällskap med varandra där vore nödvändigt. I detta imiterar italienaren de nordiska, sade han sig också, ty alla söderlänningar sätter en sträng ordning mellan könen då de följer naturen.

Han tänkte sig att denna ordning kunde härröra från en föreställning, att för mycket av kvinnlighet kan verka demoraliserande på det manliga; att mannen förlorar en viss mandom i tankesätt, som inte fogar sig med överenskommelsen i en stat. Denna ordning är inte så farlig i norden, tänkte han, men i södern vore den farlig. I Norden liksom hjälper man sig fram, medan man i södern är antingen stor eller förlorad.

Slutligen såg han för sig en skillnad också i konsten, och sade sig: En lappristavla i Neapel har en naturligare smak än det romerska mästerstycket, men den romerska lappristavlan äger en mera sann smak än den läckraste franska.

Härav slöt han: De nordiske ser ej i förstone skönhet, de vill se snillemödan i en konst, se en konst vara en konst, se det yppiga kring det täcka. Av detta kommer sig, att en nordisk ej förstår det sköna i de antika målningarna (han tänkte därvid på sådana målningar, som han hade sett i cabinettet i Portici); dessa målningar, konstaterade han, uttrycker nämligen vad det antika ögat förstod.

*    *
*

Han hyste, som delvis framgått av det föregående avsnittet, blandade känslor för Italien, eller rättare, för det Italien som ligger norr om apenninska bergskedjan. Å ena sidan fann han det på alla sätt så överlägset alla länderna norr om Alperna, men å den andra sidan hade han slutligen samlat på sig åtskilligt att anmärka på. Kanske var det, för det han fann landet så gott, som han blev särskilt angelägen om att påpeka dess brister.

Sålunda sade han till sig själv: Romarn rådde över Europa fordom med svärd, nu med bok; han har alltid rått över Europa i stort. Och så tänkte han: Europas religion är sann, men Europa är fördärvat. Felet ligger då hos dem, som sköter en sann religion.

Han fortsatte: Prästerna trodde människo-skicklighet kunde läras i kyrkan. Våra konster har därför framkommit som ett slags tålda självsvåld och förbjudna nöjen, på privat väg. Och han tillade: Regeringarna blandade sig aldrig i sederna, och prästerna hindrade lagstiftarna.

Så tänkte han därpå: Mesta omsorgen blev att skapa straff, i brist på medel att sätta folket ur stånd till fel; regenter kunde inte mer än rätta, men intet tillskapa. Folket måste då tillgripa förbjudna nöjen; de rena försvann: ordning och allt, ända till och med det vackra led; en märkvärdig sak i förstörelsen.

Han sade sig yttermera: Konstnärerna har tvingats skildra en förföljd och lidande människa, en i sig skön, men för ögat ingen skönhet. Smaken förstördes alltså av de låga känslor som åtföljde förbjudna nöjen, och av sällheten av att måla fula ting väl.

Det kom för honom, att alla konstnärer alltifrån Giotto och Cimabue på 1300-talet hade målat i en låg stil. Däri ville han även inbegripa Rafael, fastän denne, höll han vid, dock vore den bäste.

---

En motsvarande försämring som i konsten fann han ha ägt rum inom arkitekturen: gotiken var intet annat, än förskämd grekisk stil (varvid han tänkte på Venedigs kyrka Sankt Markus; - inte alldeles med rätta, eftersom denna mera anses fornkristen till stilen än gotisk. Troligen var det dess bysantinska drag han ville kritisera); och den moderna arkitekturen hade fjärmat sig från naturens grunder.

Han tänkte på Peterskyrkan i Rom, som hans öga mött med besvikelse. Han hade funnit att den inte liknade ett tempel, att den hade lösryckta takformer och en obestämt svävande kupol; byggnaden var i sanning stor till storleken men gav inte ett stort intryck, hade han konstaterat.

Han gick igenom sina intryck av Peterskyrkan på nytt. Bramantes ritning, som är den första varianten i en rad, hade synts honom som den bästa. Michelangelos plan hade han också funnit vacker, men alla efterkommande förslag hade gjort kyrkan ful, grann, häcklad, och berömd.

Därvid tänkte han: man tror sig se det man ofta hört, men utan fördom för prål ser man: dess orediga grundval, förkroppad kolonnad, kyrkan likna ett boningshus, och dômen stå naken i vädret.

Vidare sade han sig: Inuti ser den inte nog stor ut fast den är jättelik, det kommer sig av att alla delar förstorats till samma proportioner. Ändå är den alltför stor: rum kräver vissa proportioner efter våra behov och kan göras såväl för stora som för små.

Han fann huvudfelet till denna tvedräkt i storlek ligga uti, att naturen inte tillräckligt studerats: Naturen gör ett stort berg helt annorlunda än ett litet, hade han iakttagit, - ju större bredd, desto mindre höjd i samma proportion.

Också tänkte han på, att stora berg i allmänhet ser ut att äga en jämnare kontur än små: därför hade Peterskyrkans yttertak bort visas jämnt, tyckte han; men taket syntes istället söndrigt och oroligt, och utan sammanhang med fasaden.

Han summerade: Genom att följa bergets storlekslagar kunde man med ett litet göra ett stort; man bedrog ögat med behag, och kunde inte falla i det felet att göra en stor sak liten.

Ett motsvarande resonemang ville han föra om kyrkans kupol: En massa, höjd i vädret, bör för ögat visa en försäkran om sin stadga, anmärkte han därvid.

Han tänkte som jämförelse på Pantheons dôm, som han konstaterat vara innefattad i sidoväggar: däri ligger något betryggande, menade han, en försiktighet som bemärker något stort. Sankt Peters dôm kan inte ge någon naiv idé om sig själv, då den visar sig lätt och svävande, ty den leder oss ifrån, att den är stor, slöt han ( * ).

*    *
*

Han tog sig nu för att grunna på, hur skönhet och dygd skulle kunna introduceras i norden, och, i perspektivet av de skillnader mellan länder han sett, kom han till övertygelsen, att ingenting vore så nödvändigt, som att fylla med överenskommen ordning den ordning man tappar genom klimater.

Han tyckte sig därvid för sitt hemlands vidkommande finna en god förebild i Flandern och Holland, varest han kunnat iakttaga, hur hårda villkor givit ett ordningssamt folk; - men ett folk utan smak, sade han sig, och tillfogade: Flamländaren tycks smaklig i hantverket men oartig i huvudsaken; flamske målarn målar lågt det höga, medan i antiken ofta kan ses saker av ett vårdslöst hantverk, alltid i en stor och sann smak ( ** ). Dock, tänkte han: säg den svensk, som inte älskar en Rembrandt, en Rubens!

I Frankrike hade han stundom funnit ett vackert, som nästan nådde upp till Neapolitaniens sköna, fastän, som han tyckte, utan måtta. Fransosen, ville han säga, hade tagit sig ur en nordisk barbarism genom en imitation, av både den romerska skolan och de nyare italienska målarna, i höga ämnen och stil; men sedan nationen mognat och antagit i konsten det egna, kom denna att färgas av deras levnadssätt. Deras konst är nu skicklig med behag, tänkte han, - men närmare kvickhet än sanning.

Han drog av detta åter den slutsatsen, att konstfärdighet beror av seder, och att smak beror på klimat. Han hade funnit att Frankrikes innevånare ägde ett gott klimat, han hade funnit holländaren i besittning av goda seder men ett hårt klimat.

Nu tänkte han så: Skicklighet är en egenskap hos en utövare, d.v.s. en konstnär; också smak är en egenskap hos en sådan. Allt, som människor gör, konst, och hantverk, är ett resultat av smaken, och stilen bemärker det sätt, varmed konstnären har känt.

Han frågade sig av vad slag stilarna är? Han fann dem vara: den ideala, och den låga: den ena utmärkande sig för måttan och den andra utmärkande sig genom omåtta. - Det måttliga, tänkte han, det är det ädla.

Därefter tänkte han: antiken har haft smak, och vi har sökt smak; och han lade till: smak uppstår, då ett folks kynne står i harmoni med landets villkor. Brister i ett klimat ger upphov till brister i en naturlig ordning. Ett folks långvariga vistelse i ett bistert klimat har danat folkets kynne barbariskt.

Han sade sig vidare: En lagstiftares uppgift vore att genom överenskommen ordning tillse att kompensera de brister i en naturlig ordning som ett bristfälligt klimat orsakar. Att då omedelbart pröva att introducera en sann smak i ett barbariskt land vore inte fruktbart. Men som långsiktigt mål, och riktmärke, borde den sanna smaken tjäna, ty, tänkte han, den är fullkomlig; det gives ju blott en moral. Och den moralen finner man i Antiken.

Härvid, ville han anmärka, får emellertid icke försummas, att samtidigt ta hänsyn till den mänskliga naturen. Den nordiske lagstiftaren måste således gå varsamt fram, och börja med en mycket simpel ordning, ja, en karikatyr av den enklaste sanna stilen, vilken sedan efter hand kan utvecklas och höjas.

---

Han tänkte, att antikens kopior kan verka stela, men att den sanna antiken ej var stel. Han erinrade sig templen i Girgenti på Sicilien, som ännu vittnade om forntidens smak.

Han tyckte, att den antika stilen liksom vilade i ett slags naivitet. Se! vad fullkomlighet människan kan lägga vid sitt allraminsta; med vad ordning hon följt naturen, blott för att komma till ett stort nöje. Alltid har de haft uppsikt på prydnaden, för att föra den till nytta, igenom ett evigt varande stort ändamål, och därigenom hanterat konsterna som en egentlig del i sammanhanget, och deras skyldighet och smak som en stor fråga i lagstiftningen. Ett enhetligt städsevarande manér finns där alltid, givet av huvudprinciperna i skönhet, och ett sökande efter sann smak. Och följaktligen, slöt han, den enda rätta, som finns till i världen.

Han tänkte åter på, att antiken arbetat i den ideala stilen, erinrande sig de målningar han sett: där skildrades blott religion och regenters historia, men aldrig de låga delarna i levnaden, aldrig de allmänna händelserna i privata släkter. Han hade kunnat se, hur det pittoreska alltid söktes i det fullkomliga, i det vackra.

På nytt framstod för honom som en sanning det, att vad som gäller är inte att imitera antiken, utan att söka tillägna sig dess fundament och principer: dess sak.

*    *
*

Han drog sig åter till minnes vad han förut tänkt, att lagstiftning är att fylla genom överenskommen ordning den ordning man tappar genom klimater. En sann lagstiftning är den, som städar yttre förhållanden så, att människan kan följa sin sanna natur. Och dygd, tänkte han, det är en sann inre lagstiftning.

Men, sade han sig också: eftersom vi inte i förstone kan begära dygd och måtta av ett barbariskt folk, så borde en lagstiftning, som på sikt syftar till sedlighet, börja med att följa folkets sanna natur med all drift. Således, frågade han sig, hur bör alltså de svenska sederna vara beskaffade?

Han fann, till synes kanske inte utan ett uns av ironi, men egentligen på djupaste allvar, att de lämpligen toge sig sådana uttryck som: Röveri, öldrickande, sammanlevnad med kvinnfolk, förnöjelse i egen fattigdom, efterapning av lyckligare folks seder, jullekar, bältespänning, inga fria konster, kung och präst i en person, egen religion, glitter och sken.

Han eftertänkte vidare, vad en sådan sedesordning kunde kräva av samhälleliga insatser, och fann på några åtgärder i förstone: En teater åt folket; de förnäma avstode från all lyx; gudstjänster, men ej predikan; en lagstiftning baserad på hälsa och rättvisa med folkets lycka som mål; en arkitektur, byggd på enklast tänkbara sanna system; en konst med utgångspunkt i idealiserade historietavlor.

Det kom för honom, att sådana där idealiserade historietavlor kanske egentligen hade föga med sanning att göra, men att de vore uppbyggliga, - "lyckliga osanningar", vilka ändå ägde sitt berättigande, i, att vara goda föredömen.

Sedan funderade han på, vilka dessa tavlors ämnen skulle kunna vara. Han kom fram till, att de måste vara kända, så att de ej behövde uttydas. Ty de bör först och främst vara till allmänhetens nytta eller nöje, reflekterade han. Landets religion och förfäders dygder, slog han fast, det är, vad historietavlor bäst återger.

Han tänkte också att konsten kunde få skildra Gud, och i så fall skildra Gud såsom det vackraste som vi känner: människan idealiserad, den fullkomligt utvecklade människan.

Att skildra Gud som ett djur vore däremot fel, ansåg han, eftersom det ju är människan, som för oss är det högsta sköna. Guds egenskaper borde därför personifieras; - nota bene: icke alla på en gång, ty något sådant, sade han sig, kunde vi inte föreställa oss, utan blott en enstaka egenskap i varje bildframställning finge räcka.

Människan, sade han sig, kan nämligen på sin höjd urskilja det vackra, medan Guds skönhet är oss förborgad. Att se Gud i sig innebure, att sinnet kom i sådan rörelse, att människokroppen förstördes, slöt han.

Detta föranledde honom nu att fundera ytterligare på, hur en sådan idealiserande konst skulle vara beskaffad. När konsten skildrar en människa, tänkte han, är det inte nog med att den människan ser levande ut, den bör vara den vackraste människa, och vara levande på det vackraste sätt.

Ty, sade han sig, människan iakttar främst verkan av medmänniskornas inre organer. Därav följer, att hon ger allramest akt på smak i konster och på dygd i levnaden.

Historietavlor får således skildra: de höga men ej de högmodiga, de oförfärade men ej de spotska, de vreda men ej de arga, sammanfattade han ( *** ).

---

Nu tänkte han på byggnadskonsten. Först tänkte han, att endast människornas sanna behov kan ge fullkomliga byggnader: klimatet och konstlade behov hindrar ett skönt byggnadssätt.

Sedan kom han att tänka på, att en byggnads skönhet kanske främst grundar sig på träets egenskaper: på den raka linjen i bjälkar och väggars resning, på fyrkanten i husens och rummens form, och på stockarnas cirkelrundning till kolonn.

Med stenen härmar man träet, tänkte han, och: att stenen uthärdar tiden. Han tänkte också att metaller inte äger något eget uttryck, de låter sig formas plastiskt, viljelöst.

Nu tänkte han en djupt filosofisk tanke, nämligen: Människans instinkt, hennes behov och de saker naturen ger att dem uppfylla ligger i en kedja. Och trädet är till ett hus första verket. Därför ligger en natur i den skapnaden, som ett trädhus åstadkommer.

Om valv tänkte han att dessa härstammar från jordkulor och deras ingångar. Jordarbeten är därför, liksom trähus, också naturliga, på sitt sätt. Byggnader bör således givas valv i källaren, och väggar av trä ovan jord, tänkte han.

Av tak tyckte han mest om de flacka. Höga tak, sade han sig, lurar ögat tro, att en våning liksom i hast blivit ersatt med ett provisorium, därför styggt.

Han tyckte också att hus med utsprång och sådana med "rörelse" vore fula. Men lagom stora hus, sade han sig, de är oftast täcka.

Slutligen tänkte han på byggnaders interiörer: på, att tomma väggfält, särskilt de, inramade av listverk, liksom begär prydnad. Prydnad, tänkte han, är ordning för ögat, och den kan bestå av vad som helst, men gärna av människofigurer. Och, sade han sig vidare, en tavla som utvisar ett ämne måste för att bli en prydnad också äga en sammansättning, städad efter sitt ställe och sin omkrets.

Han resonerade sedan som så, att man i en tavla ibland må nödgas löpa in i orimligheter. Nämligen därför, sade han sig, att en teaterviskning inte får vara en riktig viskning! ty då hör inte publiken. Att den, som inte skulle höra hör, men låtsas att han inte hör, det överser man gärna med. En tavlas orimligheter kan gälla storleksförhållanden mellan figurer och annat; där får konstnären ha en frihet, ansåg han.

Han sade sig därtill, att en tavla måste äga ett städat mönster: tavlans första värde är nämligen städningen, ty hennes ändamål är att pryda. Andra värdet är ämnet. Och ämnet, tänkte han, bör vara känt, så det inte behöver uttydas, ty uttydning skulle förta den lustfyllda upplevelsen av städningens vackra.

*    *
*

Han ville nu söka för sig definiera, vad skönhet är: Det är det fullkomliga, sade han sig; man upplever skönhet, då man känner och begriper allt. Täckt, det är att känna mycket men intet begripa; det sanna utgår från behovet, men det sanna begär också jämte sig tycke och behag.

Han tänkte, att den fria naturen alltid är skön, men oroad av händelser och förfång blir hon ful. Han tänkte på, hur en myra kunde gnaga på en liten trädplanta, vars fortväxt därav vanställdes; men att samma träd, bättre gynnat, ägde ämne att utvecklas mera fulländat.

Människan och trädet är oss nyttigast, tänkte han; lejonet och hästen vackrast därefter, men markattan ful, ty hon visar människan i ett förnedringstillstånd ( **** ).

Han funderade vidare på, vilka saker han tyckte var vackra, och fula, och tänkte: Ett fyrkantigt hus är vackert. Lågt tak är vackert. Platt tak är vackert. En kolonnad är vacker. En dörr är vacker. En spis är vacker. En skål är vacker. Ett svärd är vackert. Pil och båge är vackra. Otillskurna kläder är vackra. Och uppflätat hår med nålar är vackert.

Sedan tänkte han: En väderkvarn är rätt ful. Samlingen av små och stora hjul, remmarna, korgen, träverket, och järnbeslagen på en vagn, gör att den ser ut som en karkas och är en ful maskin. En utklippt, skuren och tillpassad klädesbonad, förvandlar kroppen till en annan kropp och är således ful. Ett upplagt hår strider emot vad naturen ämnat är fult. Ett orgelverk är fult. Ett skepp är fult. En kyrka är ful. En fiol är ful. En urtavla är ful. En bössa är ful. En kakelugn är ful. Ett högt tak är fult etc., etc., etc.

När han sålunda för sig hade tydliggjort skillnaden mellan vackra och fula ting, tänkte han detsamma, som han tänkt en gång förut, nämligen: för att kunna välja det vackra fordras smak, som är känslan av naturens allra hemligaste sanningar. Naivitet är känslan av det man gör. Och, tillade han, stor smak utan naivitet är lik de låga, som söker vara ädla.

Vidare tänkte han: Målaren talar för känslorna, så gör också poeten. Konsten för dem bägge är att välja det vackra. Modersmål och anatomi, tungans och handens vana, vacker röst och vacker pensel i all ära, är ändå intet utan smak ( ***** ).

Han fann på: En illa skapt med god uppfostran sätter i sina alster det lagbundna men ej ilv i saken. Men den välskapta utan uppfostran, resonerade han, sammansätter sina saker med flärd. Flärd, tänkte han, det är när ytan själv är saken.

Nu sade han sig, att om målaren och poeten har som uppgift att skildra det vackra, så är filosofens uppgift att föra det sanna. Emellertid att blanda filosofi i poesi blir torrt, och att lägga poesi i filosofi är fegt. Ty, tänkte han, det vackra är som huden, och det sanna som musklerna; huden bör skildras med fördomar, med skrivkonst, och eld; musklerna med sanning, tankekonst och styrka.

Han tänkte: Målaren är poeten, naturen som hon syns är fördomen; konsten att skriva är hantverket. Filosofen är anatomist, och tankekonsten är matematik. En dygdig fördom är alltid täck: liksom huden fotar den sig på sanning och muskler; därigenom blir filosofien och anatomien inflätade i konsterna på ett hemligt men inte synligt sätt.

Nu tänkte han en djärv tanke, som han i andanom grundade på något han hade sett i Pompeji: målningar, somm visade en arkitektur, som blev allmäneuropeisk först 900 år senare; också på något han läst av Vitruvius, som fördömde sin tids målare och deras arabesker.

Därav var det, som hos honom tanken föddes, att arkitekturen kanske skulle befrämjas av, att konstnärerna faktiskt bleve arkitekter? toge hand om det täcka, och arkitekterna: det sanna? Poeten, tänkte han, är tvivelsutan målare. Filosofen är född lagstiftare; och lagstiftning är religion.

Hans tanke svävade upp och ut i rymden och landade i Akragas, där han lät sin ande uppfylla luften omkring Concordiatemplets mäktiga ruiner, en relikt av sann skönhet.

---

Det kom nu för honom, att en artist behöver mycket: Inte nog ha eld; han skall som en ungdomkänner kärlek känna det ädla. Utan sammanbindningen med tycket av fullkomlighet är en tavla ett foster av hantverk; utan det sköna i det vackra är en tavla ett Rafaels mästerstycke.

Han tänkte: Tankan och ett hjärta ställt i barndomen fullkomnar sin gärning i en likformig stil med tiden. Organernas mognad, som kommer av klimatet, sätter en slags naturlig smak i konsterna och sederna: vana till dygd och sanning i levnadssättet, således folkets uppfostran, sätter i konsterna den måtta och ärbarhet, skönhet vill ha i sin fullkomlighet.

---

*    *
*

(*). Ett obekräftat (elakt) rykte gör gällande, att E. från sin italienska resa till sitt hemland skulle ha medfört en svart meteoritisk sten, med vilken han haft för avsikt att grundlägga en ny helgedom på Brunkeberg.

(**). Månne fotade sig dessa hans omdömen delvis på smaklösa planscher i de Vries' mönstertraktat.

(***). Av Lavaters stora fysionomiska verk i fyra böcker, kom den första boken ut samtidigt med E:s italienvistelse. Att han tagit del av denna får anses belagt.

(****). Warburg refererar till Taine, som anför, att lejonets fysionomi idealiserar rovdjuret.

(*****). Almqvist har avhandlat dessa distinktioner utförligt i Om poesi i sak till åtskillnad ifrån poesi i blott ord, 1839.