Galleri 1960-tal

Kollektionen utgörs av uteslutande naturmotiv, förutom några enstaka med bygdemotiv. Jag ser såhär i efterhand att fokuseringen speglar en längtan till naturen, det naturliga och fria, och sekundärt till landsbygden, kanske den gamla och traditionella bondekulturen.

Landskapsskildringarna är oftast vemodsfyllda, ödsliga. Av någon anledning är enstaka tallar vanligt förekommande som förgrund. Man måste dra slutsatsen, att jag på något vis identifierade mig med detta träd.

Djur var även något jag gärna avbildade under dessa år; en groda samt några fågelarter visas här. I synnerhet intresserade mig sällsynta fåglar, som blåkråkan och sommargyllingen, knappt stadigvarande häckande i Sverige. Tallbiten hade jag just haft tillfälle att få se på nära håll, minns jag. Dessa fågelplanscher hade inga verkliga förebilder, utan utgörs av avmålningar av redan befintliga bilder i fågelböcker säkerligen.

Jag målade nästan alltid i gouache, en teknik som jag föredrog framför akvarell. Jag tyckte om att arbeta fram mina alster långsamt och successivt, genom att lägga lager på lager. Denna möjlighet fann jag även i oljemåleriet, men saknade i den impressionistiska, ögonblickskrävande akvarellen.

Tuschteckning var även något jag ägnade mig mycket åt. Då skissade jag först med blyerts, och ritade upp det slutgiltiga oåterkalleliga med tuschpennan, varefter jag raderade blyertsen. Här utställs dock endast ett motiv utfört med denna teknik, bilden med Fors kyrka, vilken dessutom och för ovanlighetens skull är akvarellerad.

Höstkväll

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars skymning.

Måsen skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd:
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar alltmer över moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung och mossa.

Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
över västliga kullars rand,
dagens viskande avsked tonar
sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarne sorlar av vemodssägner,
födda av molnens jordkringsvävande skumma tankar;

sjöns emot stranden brutna våg
brusar av dunkla ödens gång;
röster, skälvande hemskt av smärta,
ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.

Känner hans själ en samklang med
sången, som höjes av stjärnlös natt?
Dör hans ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt?

Viktor Rydberg