2002-04-17

Mats Ohlin

Klassisk arkitektur
och klassicismens idé

Utkast till koncept

Vi söker människans ur-miljö

Frågan inställer sig redan inledningsvis, vilken människans ursprungliga naturliga miljö kan ha varit. Klassicismen kunde ju utgöra ett eko av en sådan ännu längre sedan svunnen klassisk miljö, eventuellt annorlunda än även vad vi känner till om paleolitikum. Vi vet rätt mycket om hur vi levde på stenåldern, men hur eller var började det?

En del antropologer tänker sig savannen. Andra regnskogens träd. Åter andra stranden-vattenbrynet. Hur långt tillbaka bör vi gå? Väl slutligen till den tidpunkt, då arten människa föddes, d.v.s. till den stund, då ett fåtal individer av en tidigare art funnit sig en ny nisch och genom isolation fertilt bildat en ny art, vilken till följd av specialisering blivit ofruktsam gentemot ursprungsarten.

Vari bestod denna nya nisch? I vad bestod specialiseringen? Svaret på dessa frågor anger det, jämfört med andra djur, specifikt mänskliga. Från vilken tidigare art kan människan ha utvecklats? Hypotetiskt ur halv-aporna. Dessa är och var mestadels träd-levande. (En mytomspunnen överlevande art är finger-djuret på Madagaskar, vars sägner kanske kunde förtjäna ett närmare studium, åtminstone enligt ett djur-program jag såg härförleden på en av natur-tv-kanalerna.)

Människan blev människa, då hon valde återtåget ned från trädet. Återtåg var det fråga om, eftersom en artens föregångare en gång hade valt, att klättra upp i trädet. En vidare utveckling från halvaporna kunde blott bli en: till däggdjur: flygande hundar, flygande ekorrar, fladdermöss. Kanske står de flygande hundarna närmast att tänka sig som en utveckling av halvapor? En gren av dessa kan ju senare ha utvecklats till vanliga hundar, och ett kärt återseende med den längre komna människan ter sig då naturligt. Hunden blev för övrigt människans första husdjur.

Flygande hundar tillhör familjen storfladdermöss och påträffas främst i Gamla världens tropiker. De skiljer sig från alla andra fladdermöss genom att ha klo inte bara på tummen utan också på pekfingret. De lever av frukt eller pollen och nektar och har trubbknöliga tänder, inte spetsknöliga som insektsätande arter. Flyghundar orienterar med hjälp av synen, och har ett väl utvecklat mörkerseende. Det är endast hos det grottlevande släktet, med bl.a. egyptisk flyghund, som ekolokalisering förekommer; ljudet frambringas med tungan i näsborrarna och inte som hos småfladdermöss i struphuvudet. –Släktskapet mellan storfladdermöss och småfladdermöss har börjat ifrågasättas (N.E.).

Det permanenta nedstigandet från trädet måste ha föregåtts av regelbundna omflyttningar; man kan svårligen tänka sig helt träd-unikt stationära populationer, åtminstone måste genetiskt utbyte ha skett mellan träd-innevånare. För byte av träd finns två strategier: luft-vägen och mark-vägen. Människan valde alltså den förra, medan flyghunden valde den senare. Art-differentieringen måste således ha skett före det permanenta nedstigandet. Möjligen är människan en art, som aldrig helt ut varit träd-beroende, utan kanske utgjort en mellanform mellan t.ex. gorilla och chimpans?

Eventuellt har de antropologer rätt, vilka anger människo-blivandet till steget ned från trädet och ut på savannen. Men relativt ursprungliga människopopulationer som papua, pygméer och Amazonas-indianer lever än i dag i urskogen, medan närstående befolkningar, såsom buschmän, hottentotter och austral-aboriginer, befolkar ”parterren”. Så kanske är vi därför präglade av såväl skogen som det öppna landskapet?

Näringsfånget är ändå tämligen likartat. Man smyger sig på småvilt, gillrar fällor, fiskar möjligen, och samlar rötter, nötter, frukter, bär och örter. Kvällens gemytliga sociala samvaro kring lägerelden är central. Man rör sig i fastare eller lösare sammanhållna grupper, baserade på storfamiljer, och formerar kanske revir. Genetiskt utbyte mellan olika revirhävdande grupper kan tänkas förekomma - företrädesvis genom de unga männens drift att dra ut i och upptäcka världen - vilket motverkar ny artbildning och således stärker och renodlar den egna arten – och på sikt löser upp gränserna mellan revir, möjligtvis.

Så har människan levat kanske mycket länge. Men hur utvecklades vi till den speciella situationen?

Om människan ursprungligen hade varit träd-levande, och således haft sin bo- och sovplats i träden, är en intressant fråga när exakt hon för första gången redde sitt viste på marken? Klättrade hon fortfarande upp i träden för sitt natthärbärge kanske under långliga tider som en övergångsform, åter till det tillvanda, trygga? Eller utvecklades den nya människan ur några enstaka individer, vilka mera djärvt och målmedvetet klättrade ned och snabbt fann sig i den nya miljön, och kanske aktivt prövade dess förutsättningar? Det sistnämnda känns kanske litet för brådstörtat; gärna vill vi se den arkaiska människan som godmodig, en smula dum – men snäll. Emellertid kanske det inte alls var så; människan var kanske redan ett rovdjur, som med nedstigandet sökte sig och fann nya jaktmarker. På savannen blev hon storviltjägare, och de populationer som nådde havet blev valfångare.

I så fall är och var samlar-människan, och fiskaren, blott en rest av forntidens storviltjägare, de, med Saharas jaktpark och oceanernas valstinna stränder för sina fötter, och utgör en senare anpassning till nya och torftigare tider. Vi kan då betrakta den renodlade köttätarepoken som blott en parentes i människans historia. Enligt en tandläkare jag frågat är människans tänder skapta för nötter och kött, en sällsam kombination. Enligt en annan tandläkare är "2-orna" under rudimentisering, vad det nu kan innebära.

Kanske innebär det, att människan har gått från predator till nötkonsument, via en övergångsform? En sådan kunde tänkas vara en anpassning till exempelvis ekorrjakt, med påföljande upptäckt av ekorrars nötförråd, vilka i en trytande situation kanske började komplement-konsumeras? Ja, det kan ju ha fungerat i långliga tider.

Man kan även tänka sig den tidiga människan som en variant av halvaporna, som i stället för det vanliga, att leta fram insektslarver ur trädens skrymslen, fann ekorrars och fann, att de gick att konsumera. Via nötter kan vägen ha gått till ekollon, i rått skick oätliga, men genom det tillägnade förfaringssättet rostning kunde människan ändå tillgodogöra sig dem?

Möjligen var det i det läget, människan blev allätare, ty hon hade funnit ett första tillfälle, då det fungerade att frångå de genetiskt invanda principerna. Och kanske behövde hon därmed träda ned från trädet för att ombesörja rostningen. — Därifrån kan hon sedan ha utvecklats till helt marklevande diversesamlare. Och kanske började hon då jaga svin, till en början enbart ollon-konkurrenter, men ganska snart påfunnet ätbara kompensatorer för de mer eller mindre förlorade ekorrarna?

Ett särskilt studium inom ämnet paleo-dento-morfologi, skulle kunna ge vidare ledtrådar. Människans tänder uppvisar likheter med svinets och björnens; i något avseende lär krokodilen vara det kräldjur, vars tänder mest liknar däggdjurens. Emellertid behöver ju inte nära släktskap i alla avseenden föreligga; tand-utvecklingar kan ju ha utvecklats parallellt hos olika arter, men speglar ändå kostvanorna.

Kanske har människan i alla tider varit allätare? Eller ändå småningom blivit det, som t.ex. ovan skisserats? Det nya vilket innebar människoblivandet kan i vilket fall tänkas ha varit matberedningen, innebärande först stekning över öppen eld, senare även kokning i eldfasta kärl, när sådana uppfunnits. Matberedningen gav en hjälp åt matsmältningen, medförande att nya födor, tidigare otjänliga, kunde ianspråktas. De födor, som fortfarande kan ätas och prefereras råa, bör vi i så fall i princip kunna härleda till den äldre tid, då elden ännu inte var tagen i bruk för matlagningskonsten.

Vilka är dessa produkter vilka kan konsumeras i rått skick? Först kan vi konstatera att rått kött och rå fisk ännu låter sig väl smaka, åtminstone för de flesta i gravat skick. Råbiff går an, då den erbjuds i finmalt eller helst skrapat tillstånd. Råa fågelägg liksom ostron utgör för somliga en delikatess. Det skulle vara intressant att pröva rå ekorre — kanske utgör den en verklig läckerhet!? Om inte — då har människan troligen — om — ätit ekorre anrättad, en tradition som enligt en tidningsnotis jag varseblev härförleden kan finnas i Balkan-området.

De flesta frukter och bär och allehanda grönsaker går att konsumera råa. Och nötter givetvis. Kastanjer bör helst rostas.

Vad man ändå främst vinner vid upphettningen är en uppmjukningsprocess, som kanske mera hör till bekvämlighet än nödvändighet. Av den anledningen bör antas, att matberedning mera kan ha uppkommit som en spin off-effekt av ett redan-givet användande av eld. En intressant fråga blir då, hur människan kom på bruket av eld, och vad hon först använde den till.

Det finns spår som tyder på att människan för 300.000 år sedan lärde sig att tämja och använda elden, men hon kunde ännu inte göra upp den själv. Hon började bygga enkla hyddor genom att resa stöttor av sten eller trä och lägga grenar till tak ovanpå. (Cristea 2001)

Jag läste nyligen (SvD 011118), att människan eventuellt gjorde entré på sin arena som asätare, och t.o.m. skulle ha stulit större rovdjurs nedlagda byten. Detta framstår dock inte för mig som särskilt människo-värdigt — men allt ska givetvis prövas. Om vi således åt as, kunde vi ha haft en nytta av kok-konsten genom dess antiseptiska verkan.

Ett rudiment av detta tidiga utvecklingsstadium, som vi — i så fall — tagit med oss in i agrarsamhället, kan vara den delikata passionen för vissa förruttnelseprodukter, såsom filmjölk, surströmming, ja även vin, och mögelost.

Ett faktum värt att påpeka är vårt absoluta beroende av dagsfärska vitaminer, vilket gör det troligt att vi är genetiskt programmerade för åtminstone frukter och bär. Det pekar på, att just dessa produkter tidigt kan ha utgjort en vår basföda.

Trädgårdsodlar-kulturer lär ha uppstått tidigare än och kan eventuellt utgöra ett förstadium till den agrara kulturen. Varhelst man anträffar trädgårdsodlaren, så framstår han eller hon som lycklig. Möjligen utgör trädgårdsodlingen den direkta länken från samlarstadiet till de "kultiverande" stadierna. Odling förutsätter en högre grad av ordnings-sinne än den mera randomiösa samlar-tillvaron, vilken däremot kan dra nytta av egenskaper som intuition och minne/sinne för arketypiska miljöer.

Här finns således ett svagt indicium på, att klassicismen kan ha utvecklats parallellt med trädgårdsodlarens av nödvändighet frambildade karaktärsdrag. Måttkänsla — avstånd mellan plantor etc; medvetenhet om sol- och skuggförhållanden; medvetenhet om horisontalitet/vertikalitet: vissa växter breder ut sig, andra växer på höjden och behöver kanske bindas upp o.s.v.; uppfattningen av marken som fundament och det växande på ett högre plan; det estetiska sinnets utveckling genom blommande växter m.m.

Möjligen kan trädgårdsodlaren också ha haft nytta av ett skriftspråk för anteckningar om frösådd, tidpunkter för årstidsspecifika tecken, o.s.v. I så fall kan det logiska tänkandet ha utvecklats inom just trädgårdsodlarkulturen.

I tämligen hög grad framstår medeltidens kloster som små försök till idealiserade människo-världar. De var till stor del självförsörjande, och gav tid och resurser över för andlig förkovran, något som man vill beteckna som något av en ideal situation. Kanske sökte även somliga av 1600-talets adelsmän en motsvarande idealitet bort på sina gods (inspirerade av renässans-venetianarnas terraferma-kolonisation), vilket f.ö. redan Roms ämbetsmän gjorde å sina tusculi.

En viktig kategori födoämnen kräver rätt omfattande beredning, det är brödsäd. Denna måste malas och jäsas och gräddas i ugn. Spannmålsodling förutsätter således eldstaden. Skickets uppkomst bör kunna dateras till den agrara revolutionen. Ett viktigt födoämne — som behöver kokas — är riset, som utgör basföda åt stora delar av Asiens befolkning. Detsamma gäller veterligen majs, en stor del av den amerikanska kontinentens basföda. Vi vet också, att den agrara revolutionen uppstod samtidigt på flera platser runtom i världen, till synes oberoende av varandra.

Det kan inte uteslutas, att vi alla är barn av kok-konstens moder och fader. Men om det var brukarna eller bruket som spred sig till världens alla hörn, torde vara ofullständigt klarlagt. Men generellt kan hävdas, att så länge ett nytt bruk och nyttan därav kan förstås av människor, så kan det också övertas. Eller annorlunda uttryckt: först när en mänsklig innovation rationellt-genetiskt involverar blott en del av mänskligheten, föreligger förutsättningar för en ny arts uppkomst.

Det kan även ha varit så, att nya yttre förutsättningar nödvändiggjorde det nya levnadsskicket, såsom en global klimatförändring. De människopopulationer, vilka inte klarade av omställningen, gick kanske under. Det faktum, att den agrara modellen verkar ha uppstått på flera av varandra oberoende platser på jorden samtidigt, talar för, att de genetiska förutsättningarna generellt redan bör ha förelegat, och således framformats under ett tidigare skede i en annan miljö.

Varför syns envåldshärskaren intimt förknippad med åkerbruksimperiet? Kanske för att jordbruk i grund förutsätter organisation, åtminstone på by-nivå. Större projekt, som Egyptens bevattnings- och fördämnings­åtgärder, krävde mer utvecklad organisering. Det faktum, att personalkrävande projekt sammanförde större antal människor i tätorter, framkallade även behov av ordningsregler och lagar, således funktioner för stadsstyrelse, råd etc.

I Egypten krävdes visserligen organisation för att reglera Nilen. — Men hur kom man dit? Kanske av praktisk nödvändighet: alltför många människor sökte sig måhända från det allt ofruktsammare Sahara till Nilens bördiga men översvämmande stränder för att dessa under rådande förhållanden skulle kunna livnära alla: arbetskraft i överflöd fanns, så varför inte sätta igång med resurskrävande förbättringsarbeten. Pyramidbyggandet var kanske, förutom maktmanifestation, ett "metafysiskt" Nil-regleringsarbete?

Kejsaren av Kina lär ha rättfärdigat sin existens med kunskapen om lämpliga tidpunkter för sådd och skörd etc., d.v.s. almanackans journalförande. Men det verkar tveksamt, om detta ensamt kan ha fört med sig några reella stordriftsfördelar.

Enligt en hypotes som inte kan uteslutas, utvandrade all världens jordbrukare en gång från det allt ogynnsammare Sahara: man uppsökte floddalar, vilka man fann allt längre österut; småningom nåddes även Kina, och av någon anledning var man redan i begynnelsen genetiskt patriarkaliskt sinnad. Kanske för att man hade storviltjakten i ryggmärgen? Eller för att man hade varit trädgårdsodlare? Eller för att man hade varit samlare?

Vilken eller vilka av dessa kan tänkas i störst behov av hierarkisk organisation? Knappast trädgårdskulturen, som kan förmodas vara betjänt av rätt självständigt fungerande individer, ändå med ett slags koncensus. Samlarkulturen var — åtminstone enligt Marx — kommunistisk, men väl i behov av en vis äldste, kunnande allt bäst. Jägarsamhällen, däremot, tycks i allmänhet bruka härförare.

Man kan tänka sig samlarmodellens tillblivelse genom att folk anslöt sig till den individ, som tycktes bäst på att leta samlar-objekt; det fanns emellertid inga naturliga bindningar, utan anslutningarna måste ha varit helt och hållet frivilliga; gruppen kunde inte heller ställa några krav på "den vise", utan fick vara tacksamma om de fick följa och ta efter denne.

Samlarstadiet kan sedan tänkas ha utvecklats till en jägarsituation, genom att någon driftig individ djärvt gav sig på ett för stort byte; om några av hans kamrater i den situationen påpassligt gjorde sig behjälpliga, kunde de också göra anspråk på del i bytet; ett ömsesidigt beroende utvecklades, som kan ha traderats vidare ända till de relativt moderna kungamakterna. — En senare utveckling kan vi tänka oss i de moderna företagens personalstrukturer.

Medan samlar-modellens ledare av praktisk nödvändighet var äldst (han hade klarat sig längst), kunde i jägar-modellen den unga och starka individen hävda sig bäst. En "kill your father"-mentalitet kan härvid tänkas ha kunnat uppstå, och ett uppbrott från ur-stammen kunde ha tett sig naturligt; detta nya samhällssystem tycks således ha kunnat äga en själv-bildande mekanism inbyggd, d.v.s. att varje generation i ett åldersskede ville bete sig så. Möjligen kan de två modellerna även ha existerat sida vid sida ganska länge, och några strikta gränser emellan dem behöver ju aldrig ha utvecklats generellt.

Man kan tänka sig samlar-samhället som rakt igenom mytiskt, medan jägar-samhället bör ha kunnat vara betjänt av realism. Imitationen kanske var samlar-individens ledstjärna; en "kan själv"-attityd karaktäriserade i stället jägar-samhällets ledar-begåvning.

Vi får i sammanhanget inte heller glömma bort herdekulturen och den möjligen därav utvecklade fasta boskapsskötarkulturen. Hur den uppstod, som en utveckling av samlar- eller jägarkultur, vet vi väl inte riktigt, ej heller hur gammal den kulturen kan vara. Getter och får lär vara de äldsta tamboskapsarterna. Kon togs upp senare; hästen ännu senare. Kamelen lär vara yngre som nyttodjur än elefanten; i Sahara avlöste den hästen för två tusen år sedan.

Det ligger ändå nära till hands att tänka sig boskapsskötar-modellen som en direkt utveckling av jägar-modellen; om inte annat för att metoden är den samma: det hela går ut på att ta kommandot över djur. Har man väl lyckats med att fånga villebråd som jaktbyte, kan man även fånga dem levande. Och sedan vidtar ett fortsatt kontrollerande och kommenderande över bytet som blivit tamboskap — det är samma karaktärs­egenskaper som nyttiggörs i båda fallen. Man får förmoda, att människan i detta tidigt kom att använda sig av hunden.

Från dessa organisationsmodeller är för övrigt steget inte långt till slavsamhället.

Med denna jägar- och boskapsskötarmodell tycks ett nytt karaktärsdrag ha infunnit sig hos människan; vi kan sammanfatta det med begrepper intentionalism ("riktadhet"; ref. Brentano/Husserl). Människan hade börjat ställa upp mål, vilka hon sedan med åtgärder såg till att uppfylla. Samlarstadiet bör som jämförelse i högre grad ha bestått av en "gefundenes Fressen"-mentalitet.

Om samlaren lägrat, där helst han funnit nattro, makade sig övergångsformen metafysiskt ett hägn. Den utvecklade jägaren, däremot, van att tillrättalägga och forma, byggde sig givetvis — icke hus, ty han var nomad, utan tält eller jurt etc. Praktiskt blev, att utforma dessa flyttbara: montér- och demonterbara, ju sinnrikare dess bättre.

Vid något tillfälle, kanske redan från begynnelsen, utfördes monteringsbyggsatserna av cederträ, ett beständigt virke, som kunde ärvas genom generationer. Detta måste ha varit praktiskt, och trä kan ha varit en bristvara i Sahara redan på den tiden; just cederträ kan i så fall ha framstått som särskilt begärligt, på grund av dess långlivade hållbarhet. Exporten av cederträ från Fenicien till Egypten blev också betydande, icke blott för byggnadssnickeri utan till betydande del för skeppsbyggnadsändamål; en gammal egyptisk text berättar om hur fyrtio feniciska fartyg anlände fullastade med cederträ (Cristea 2001).

En omsorgsfull utformning måste under dessa förhållanden ganska snart ha påkallats. Sålunda bör vi tänka oss snickarkonstens utveckling sida vid sida med jägar- eller boskapsskötarkonsten.

Rikast bland jägare har Amerikas nordvästindianer varit, de skickliga harpunerarna som i många dygn kunde förfölja valen i lätta båtar. Hos dem flyttade storfamiljerna med resvirkesstugor av lättkluven ceder. Husen monterades med snickrade fogar och rep på en fyrkantig jordvall. De bestod av syllram med väggfyllningar, åsar och brädtak med rököppningar för familjernas härdar. På ingångsväggen kunde målningar förekomma med bilder ur släktens mytiska krönika (Cornell 1968)

Enligt senaste teorier kom människan till Nya världen för c:a 25.000[?] år sedan (Cristea 2001). Enligt gängse uppfattning skall migrationen ha skett över Berings sund. Vi måste minnas, att Würm-istiden fortfarande varade, den började för c:a 115.000 år sedan, och slutade för c:a 11.000 år sedan (N.E.), d.v.s. samtidigt med, att den agrara revolutionen tog sin början. Vad fick människor att mitt under rådande istid förflytta sig hundratals mil över inlandsisar? Vad hade hon i sikte? En tänkbar orsak är, att hon var valfångare. En antropologisk uppfattning är, att Nya världens upptäckare, när hon väl kommit över Berings sund, mycket snabbt koloniserade Sydamerika; en förklaring kan vara, att hon följde valar och fann rikare fångster längre söderut.

En intressant fråga är, om denna för-columbianska världserövrare redan denna tid förde med sig ovan beskrivna monteringsstuga av cederträ. Kan den ha inneburit fördelar ur klimatsynpunkt gentemot t.ex. tältkonstruktioner? Eller innebar den blott och bart en prefererad miljö som passade jägare-sinnelaget? Frågan är i så fall varför?

Eventuellt uppstod tidigast flätkonsten, vilken kan ha tillämpats redan och i högsta grad under samlarstadiet, då flätade korgar kan ha utgjort de tidigaste insamlingskärlen (ref. Riegl 1893). I och med att människan fann på att fläta korgar, ägde hon generellt sett en metod för att tillrättalägga den yttre verkligheten för sina bestämda syften. Därmed var hon också mogen att bygga hyddor av flätverk.

Det bruket kan emellertid ha varit ändamålsenligt endast i en någorlunda bofast situation. Att riva, transportera och återuppsätta en flätverkskonstruktion måste ha tett sig otympligt. Därur kan därför tänkas ha utvecklats en differentiering med stänger och duk – måhända efter en viss period av flätverksuppförande på varje ny lägerort, med påföljande förmodat övergivande vid uppbrottet.

Om vi tänker oss att en konsekvens av det hierarkiska systemet blev relativt mäktiga hövdingar, vars lägerbyggnader kanske även kom att utgöra samlingsplats för hirden, eller vars läger skulle markera den främsta centralpunkten, så kan praktisk-ekonomiska aspekter ha betraktats som mer eller mindre ovidkommande. Bekvämlighet och överdåd kunde istället ha blivit dimensionerande. I en sådan situation är det tänkbart att en sofistikerad monterings-timmer-teknik har utbildats, under användande av beständiga material, gärna lättbearbetade, då de förädlades ganska långt till värdefullhet. Ett monteringssystem av ceder ligger i den situationen nära till hands.

Ett villkor för cederträs ibruktagande är givetvis i förstone dess lokala förefintlighet. Vi får därför anta denna innovations uppkomst på en ort, där ceder växte naturligt. Det grönskande Sahara, dess högläntare områden, kan mycket väl ha varit täckt med cederskogar, vilka fortfarande förekommer i bl.a. Atlasbergen och Mindre Asien. När sedvänjan väl etablerats, kan tänkas att handel med cederträ uppstod. Fenicierna började avverka ceder för 5000 år sedan; några årtusenden senare var exporten till Egypten igång (N.E.).

I Nordamerika förekommer från Hudson bay till New Mexico virginsk ceder (rödceder), vilken där används som virke; i Europa huvudsakligen till cigarrlådor och blyertsträ. Även vit ceder växer i Nordamerika och ger värdefullt virke. (Sv. u.b.).

Med herdekulturens övergående i en mera stationär boskapsskötar-kultur, får vi tänka oss husets födelse. Det kan då givetvis ha uppförts med diverse tekniker: rishydda, flätverk, timmer, korsvirke, sten; men om vi tar för givet att människan vid denna tid generellt var nymornad logiker, eller strukturalist, så måste systembyggandet ha framstått som attraktivt. Knappast ville man väl bygga rishyddor.

En annan aspekt, som kan ha påverkat husbyggnads-utformningen, är måhända den relativt nya tydligare familje-strukturen, vilken likaledes kan ha berott av den framvuxna starkare hierarkiska tendensen, i sin tur deriverande från jägar- och boskapsskötar-situationens krav på behärskande – underordnande. Att bilda och behålla en familj kan nu ha blivit ett mer utpräglat angeläget mål för varje potentiellt familje-överhuvud.

Även seden med bestämmanderätten för föräldrarna att utse eller snarare förhandla fram giftermålspartner för barnen, kan ha sin upprinnelse i boskapsskötarsamhället, där status snart räknades i ägda antalet kreatur, därmed lätt att rangordna. Detta kan i förlängningen ha banat vägen för ett befäst ägar-samhälle, kanske av feodal karaktär.

Så länge som och på de orter där det fanns gott om villebråd, är det tänkbart att ett samhällssystem av befästa jaktslott kan ha utbildats, säkrast uppförda på höglänta ställen och med ett underliggande jaktrevir, samtidigt försvarsområde. Så kan Europa ha koloniserats, i så fall ännu bestående under bronsåldern, vars oppida vi känner någorlunda till.

Månne den moderna (agrara) människan blev till, då bergsbon vandrade ner på slätten, och av nödvändighet blev jordbrukare? Vi får i så fall förutsätta, att han bar med sig genetiska förutsättningar ifrån sin bergs-miljö till den nya slätt-miljön, av ett slag som gav gynnsamhet för jordbrukets uppkomst. Möjligen var det bruket av eld? Och eventuellt idkade han redan gruv-näringen? så att han från början bar med sig metalliska mat-berednings-kärl? (Senare, på slätten, uppfanns keramikkärlet, som är relativt ungt i människans historia.) Kanske inleddes den nya tiden med svedjebruk?

Bronsålderssamhället, som åtminstone enligt vissa teorier var knutet till åsar och bergskedjor, kanske ekskogar, var strängt hierarkiskt. Hur en sådan struktur kan ha uppkommit, har vi skisserat i det ovan sagda. Men det hierarkiska sinnelaget kan dessutom ha betydligt äldre rötter. För-mäniskan var en gång träd-levande, och dessförinnan måste hon ha levat med en idé att sträva dit. I en trädkronornas urmiljö kan man tänka sig att en hierarki utbildats utifrån de fysiska förutsättningarna: "högst är bäst", varav en genklang möjligen långt senare tog sig uttryck i det egyptiska pyramidbyggandets övergångsskede: ett symboliskt rekonstruerande av forn och svunnen, genetiskt präglad miljö?

I våra religioner bär vi fortfarande med oss föreställningar som att Gud bor i himlen, att Gud är den högste, o.s.v. Djävulen, däremot, står bl.a. för det lägsta. En arketypisk idé tycks således föreligga om att högt är bra och lågt dåligt; det kan ha med vårt ursprungligen trädlevande stadium att göra. Där är det relativt lätt att föreställa sig hierarkiska revirsystems utveckling: med något slags rationell fördel som kan ha varit förknippad med de högsta trädkronorna.

När halvapmänniskan sedermera gick ner från träden, var kanske högt belägen miljö, i form av bergssluttningar och åsar, ett lagom stort steg, en kompensatorisk landningsplats för den första för-människan?

Varför steg långt senare även bergsborna i så fall ner? Ja, vid det laget var ju nedstigandet redan inympat i kulturmönstret, kanske något för de sämst anpassade hög-levande, kanske de utstötta, att ta till. Men en allmän orsak kan också ha funnits, som t.ex. att springkällorna börjat sina. Och den vulkaniska aktiviteten avta, så att guldet och silvret och kopparn och järnet och blyet börjat stelna? Överhuvud en torrperiods inledning på jorden? Då passade det bra, att vetet och andra sädesslag i den torrare miljön tog över de forna sankmarkerna. Och de medföljande smederna fick ta till ved och artificiell eld för fältässjornas underhåll, istället för de svunna naturliga vulkaniska smältbrunnarna? I det läget "uppfann" människan elden? Vilken samtidigt blev förutsättning för nyttiggörande av nya födoämnen såsom vete, ris och majs.

Företeelsen handel kan tänkas ha uppstått i och med att fiskaren gav sig ut i båt och drog sina nät för rika fångster; till olika hamnar kunde han sedan styra sin kosa för att byta överskottsfisk mot andra produkter. — Kanske härrörde fiskaren från en annan population än bergsbon, anpassad till de under "guldåldern" vitt utbredda sankmarkerna, dignande av lotus och snäckor (Ref. Riegl 1893)? Fiskare och båtburen blev han som ett resultat av sankmarkernas uttorkning och vadandets ökande omöjlighet?

Även i de mer gänse samlar-sammanhangen kan vi tänka oss att en handel kan ha spontant uppstått; vid fredliga möten mellan olika flockar vore det snarast besynnerligt om man inte idkade byteshandel med de olika produkter, man insamlat. I det läget måste människan ha sett en ny drivkraft i samlandet, och samlingskärlet bör ha uppfunnits, varför inte i förstone den flätade korgen. Samlaren kunde nu bli specialiserad samlare, och inrikta sig mera renodlat på handel.

Även de flesta nomadfolk idkar handel; en allsidig kost möjliggörs därmed, trots den ensidigt köttproducerande näringen. Detta är ett indicium på, att människan sedan mycket lång tid tillbaka har varit allätare.

I och med detta kunde platser med fast bosättning uppstå, kanske handelsstationer, kanske centra för hantverk med bl.a. korgflätning.

Människans och hennes föregångares utveckling

I livets begynnelse uppstod cellen. Så måste det ha varit, ty allt levande är uppbyggt av levande celler, i viss mån specialiserade inom och mellan arter, men i stort sett identiska. Vad som skiljer arter åt är snarare organisationen av celler. Men denna idé måste som sagt ha kommit ett stycke efter utvecklingen till fulländad cell.

Hur cellens utveckling till färdig cell en gång gick till, kan vi inte ha någon uppfattning om, men cellens princip känner vi väl. Den är ett stycke komplex materia, som utvecklar sig på ett förprogrammerat sätt genom att uppta näring ur en omgivande vätska, och när den är färdigvuxen, delar den sig. Detta pågår så länge cellen och dess avkomma har levnadsframgång.

Endast de celler som befinner sig i livsbefrämjande miljö, klarar sig vidare. Föreligger å andra sidan en sådan gynnsam miljö, sker tillväxten med en exponentiell hastighet. På så vis har livets, dvs cellernas, hemmiljö format sig själv. Konglomerat av celler måste tämligen snart ha visat sig ha framgång, kanske som resultat av, att encelliga livsformer redan tidigt funnit det bekvämare att konsumera en cell-frände än att söka upp lämplig näringslösning.

Vi kan tänka oss den första utvecklingen så: I begynnelsen förelåg den perfekta näringslösningen, vilken framalstrade den encelliga organismen. Denna förökade sig på mycket kort tid till att omfatta hela näringslösningen. Cellerna fortsatte att föröka sig, och näringsbrist uppstod. Då överlevde till slut endast de celler, vilka fann en ny strategi nämligen ”kannibalism”. Dädanefter råder detta tillstånd i princip, även om vissa rester av det ursprungliga stadiet fortfarande existerar, i form av plankton, mossor mm.

Det var förmodligen i det skedet som den flercelliga organismen fann sin framgång, av det enkla skälet, att en encellig predator inte rår på en flercellig organism. I stället blev det då så, att de flercelliga konstruktionerna med lätthet kunde konsumera encelliga individer. En högre ordning infann sig sålunda strax, innebärande krig mellan flercelliga individer.

En praktisk strategi i detta läge kan ha varit att söka skydd, men eftersom mobilitet samtidigt bör ha utgjort en fördel, bör de skalförsedda djuren redan på detta stadium ha utvecklats. Vi kan tänka oss att bland dem även musslan uppstod, en mycket framgångsrik organism, som fortlever än i dag. Musslan kunde, tack vare sin konstitution, fortsätta att konsumera encellig biomassa, samtidigt som den med sitt kraftiga skal fullständigt skyddade sig mot de flesta angripare.

Havet fylldes av en mångfald tagghudingar, som inte kunde konsumera varandra; plankton och mineralämnen var, vad som fortsättningsvis gällde som föda; den ursprungliga ordningen var återställd.

Allteftersom planktonsoppan i havet tunnades ut, krävdes ökad rörlighet, snabbhet och förbättrade sinnesfunktioner hos de organismer som fick framgång. Skyddsdräkt kunde då undvaras; i stället utvecklades strömlinjeformen; det yttre skelettet ersattes av uppstagningar inombords; broskfisken var född.

Uppgrundningar i kombination med vågskvalp, kanske tidvatten, lämnade planktonkonglomerat kvar på land, och somliga kolonier utvecklade överlevnadsstrategier; de blev de första mossorna. Ur dessa reste sig sedan det följande växtlivet, först i form av glesa sumpskogar.

Det var nu dags för de första djurformerna att ta steget upp på land: kanske kackerlackan. Trollsländan utvecklade sina metamorfoser till att omfatta ett flygande stadium, i luften, höjd över både vatten och land, ett slags botaniserande, rekognoscerande.

Efter insekterna kravlade sig spindlarna och grodorna upp, och ur groddjuren utvecklades däggdjur och kräldjur; de senare följde företrädesvis växterna, de förra insekterna och även andra djur. En vidare utveckling blev fåglarna.

En given begränsning hade dittills varit det växelvarma tillståndet, omfattande alla djur. Om årstider accentuerades, blev vinterdvala en nödvändighet. Varmblodighet möjliggjorde då aktivitet utan avbrott. Även möjligheten till nattaktivitet förbättrades därvidlag.

Kambrium
570-510 miljoner år före nutid. Flera av kontinenterna låg samlade kring ett bälte runt ekvatorn; Gondwana rörde sig söderut. I början av kambrium steg havet i stora delar av världen över framför allt nuvarande Europa, Asien, Australien och Nordamerika. I undre kambrium dyker en rad olika marina djurgrupper upp för första gången. Dessa grupper avvek redan från början lika mycket från varandra som de gör idag, och mellanformer saknas. Hårdvävnader av olika typer uppkom alltså samtidigt hos en rad olika organismer, vilket antyder att uppkomsten hade en yttre orsak. Sannolikt blev den möjlig genom atmosfärens utveckling, kanske överskred syrehalten plötsligt en kritisk gräns, under vilken än i dag t.ex. musslor inte kan producera skal (N.E.).

Musslan tycks ha varit en av de allra första husbyggarna, med släktingar i bl.a. bläckfiskar och snäckor.

Ordovicium
510-439 miljoner år sedan. De flesta kontinentalplattor var samlade på södra halvklotet. I slutet av ordovicium kom norra Afrika att befinna sig mitt över sydpolen, varvid en omfattande nedisning inleddes. Då mycket vatten bands i is kom världshavens yta att sänkas så att även övriga kontinenter påverkades. Havet nådde in över vidsträckta kontinentområden under huvuddelen av ordovicium. Sporer och rester av marina alger är de viktigaste växtfossilen i ordovicium. De flesta stammar av djur hade etablerats redan under kambrium, och nu blev mångformigheten större. Koralldjuren uppstod. Musslorna upplevde ett uppsving. Några sällsynta fossil antyder att ryggradsdjuren uppkom redan under kambrium, för 520 miljoner år sedan. Från mellersta ordovicium härrör käklösa fiskar vars kroppar var täckta med fjällika benplåtar (N.E.).

Silur
439-409 miljoner år före nutid. Efter den globala havsytesänkningen i slutet av ordovicium steg havsytan på nytt vid silurs början, och grunda varma hav kom att täcka stora delar av de nordliga kontinentblocken med bildning av mycket kalksediment inklusive rev. I söder bredde ett betydligt kallare hav ut sig över Gondwanalands nordkust. En hel del växtlighet fanns sannolikt på land, svampar och enkla kärlväxter. De första till sötvatten och land anpassade större djuren uppstod också i silur: tusenfotingar och skorpioner som hade havslevande förfäder (N.E.).

Devon
409-363 miljoner år före nutid. Den biologiska utvecklingen var snabb. Den landkolonisation av kärlväxter som börjat redan under silur, tog nu fart. Därmed öppnades vägen också för landlevande djur. Skogar av psilofyter, lummer, fräken och ormbunkar utvecklades. Honsporerna blev större än hansporerna, vilken tendens kulminerade i utvecklingen av fröet. Spindeldjuren erövrade land, och en liten vinglös insekt är känd, en hoppstjärt. Ryggradsdjuren genomgick viktiga faser av sin tidiga utveckling; devon kallas fiskarnas tidsålder. Det fanns även flera grupper av kvastfeniga fiskar, t.ex. grod- och salamanderfiskar, från vilka fyrfotadjuren anses ha utvecklats, vilket skedde under devon (N.E.).

Karbon
360-290 miljoner år sedan, varvid större delen av jordens stenkolsförekomster bildades, främst under senare delen. Kontinenterna närmade sig varandra alltmer, för att i slutet av perioden utgöra en enda stor kontinent. Trädformiga växter spelade en betydelsefull roll under karbon. Lummer- och fräkenväxter bildade de sumpskogar som var förutsättning för kolbildningen. De stora fräkenväxterna hade en liknande konstruktion som nutida bambu, med rörformiga partier skilda åt av noder. Lummerträden, som kunde bli 40 m höga, var annorlunda byggda än nutida träd, med långa raka stammar. Karbontidens sumpskogar var ganska glesa med få skuggande grenar och därför med rikt utrymme för groddplantor och annan undervegetation, främst ormbunkar. I torrare trakter, t.ex. i västra Nordamerika, slog de första representanterna för fröväxterna rot, i form av fröormbunkar och barrträdslika nakenfröiga växter. De glesa sumpskogarna gav också utrymme för anmärkningsvärt stora flygande insekter, bl.a. trollsländor med 75 cm vingbredd. De mest framgångsrika insekterna var de rovlevande samt as- och allätarna. Man känner inte mindre än 800 arter av kackerlackor från karbon. Bland landlevande ryggradsdjur var groddjuren klart dominerande under hela perioden. Under karbon uppkom de första reptilerna, ofta småvuxna insektsätare. De flesta landdjur var fortfarande köttätare som sina fiskförfäder. Varken tänder eller matsmältning hade ännu anpassats till ren växtdiet. Vissa av groddjuren var klumpiga och bepansrade och kunde inte avlägsna sig långt från vatten; fortplantningen krävde ännu tillgång till pölar, och många var fortfarande fiskätare. Vissa groddjur levde på det stora utbudet av insekter medan en del var rovlevande på andra groddjur (N.E.).

Barrträdets urhem — redan under karbon — är tydligen västra Nordamerika, där ju jättelika redwood-träd än i dag bildar skogsbas. — När uppstod ceder-trädet? Cedern tillhör barrträdsunderfamiljen tallväxter.

Permokarbonistiden
Istid för 320-260 miljoner år sedan, omfattande de då sammanhängande sydkontinenterna Sydamerika, södra Afrika, Indien, Australien och Antarktis, vilka då bildade Gondwana. Den bestod av åtminstone tre separata nedisningar (N.E.).

Perm
290-245 miljoner år före nutid. Kontinentblocken som ansamlats i slutet av karbon sköts allt närmare varandra under perm och vid periodens slut bildade de en enda landmassa, Pangea, som stadigt rörde sig norrut. Konfigurationen med i princip bara ett stort hav och en jättekontinent var extrem. 90 % av de havslevande djuren dog ut i slutet av perm. Bland insekterna ersattes ålderdomliga former med ofullständig metamorfos alltmer av sådana med fullständig. Växtsamhällena innehöll främst ormbunkar och nakenfröiga växter i trädskiktet, medan lummerväxter nästan enbart förekom som örter. Stora skillnader rådde mellan växtsamhällen på olika breddgrader; i norr dominerade barrträd. Pansargroddjuren var väl företrädda. En art var mycket lik tidiga kräldjur, ett exempel är Diadectes, med en tidig anpassning till växtdiet; räfslika framtänder nafsade av blad och platta kindtänder malde ned dem. Just förekomsten av olika typer av tänder i munnens olika delar är annars karaktäristisk för en grupp tidiga kräldjur, de däggdjurslika reptilerna. Dessa var de dominerande fyrfotadjuren både beträffande antal och storlek under perm. I mellersta perm uppkom en annan grupp däggdjurslika reptiler, therapsiderna, vilka blev den dominerande reptilgruppen i yngre perm. Bland dem fanns olika typer av växtätare såväl som avancerade rovdjur med långa vassa hörntänder. Men det är inom en grupp små insektsätare, cynodonter, från sen perm som den troliga urformen till däggdjuren finns. Bland övriga kräldjur fanns en mångfald former, vilka oftast var mindre än sina däggdjurslika släktingar. Massutdöendet vid slutet av perm drabbade även landdjuren (N.E.).

Under sen perm återfinner vi urformen till däggdjuren i cynodonterna, en grupp små insektsätande reptiler. En rad karaktärer hos dem blev sedermera typiska för däggdjuren, såsom dubbel käkled, differentiering av tänderna i fram-, hörn- och kindtänder, samt en utveckling av ryggrad och revben mot större rörlighet. Typiskt är även att formerna blev gradvis mindre; de första däggdjuren var näbbmusstora (N.E.).

Trias
245-208 år sedan. Jordens kontinenter låg samlade i Pangea under hela perioden. Efter massutdöendena vid gränsen mellan perm och trias återhämtade sig livet i havet långsamt. På land dominerade ormbunkar. De vanligaste fröväxterna var kottepalmer och flera nu utdöda barrträdsgrupper. Några av de sista pansargroddjuren levde under trias. De viktigaste kräldjuren var thecodonterna, oftast kvicka rörliga djur som ibland kunde springa på bakbenen. De anses ha gett upphov till såväl krokodiler som flygödlor och dinosaurier. Tidiga, långbenta krokodiler återfinns från yngre trias. Likaledes från yngre rias är de första kända flygödlorna. De var stora som duvor och spände ut vingmembranet mellan kroppen och det enormt förlängda fjärde fingret. Dinosaurierna utvecklades under mellersta trias. Bara ett fåtal grupper av de däggdjurslika reptilerna lyckades leva kvar från perm till trias. Under loppet av trias blev de åter betydande men överlevde blott nätt och jämt in i jura. Under yngre trias gav de upphov till de riktiga däggdjuren (N.E.).

Vid mitten av trias, för c:a 230 miljoner år sedan började de första däggdjuren utvecklas, troligen ur någon lokal grupp cynodonter. Det var små, c:a 10 cm långa djur, förmodligen nattaktiva, till sitt yttre påminnande om dagens insektätare. De spred sig snabbt över jorden, parallellt med dinosaurierna, i vars skugga de levde en undanskymd tillvaro (N.E.).

Jura
208-146 miljoner år före nutid. En begynnande uppsplittring av Pangaea, världskontinenten, sker nu. Den med rörelserna sammanhängande bildningen av mittoceaniska ryggar minskade oceanbassängernas volym, och haven steg över lägre delar av kontinenterna, särskilt över Europa, norra Asien och delar av Nordamerika. Bergskedjebildning var av begränsad omfattning. Jura var en utpräglad värmetid. På de expanderande kontinentalsocklarna avsattes stora mängder sediment. Den marina miljön var rik på livsformer. På land ändrade sig floran långsamt och dominerades av gymnospermer och ormbunkar, bl.a. barrträd och utdöda fröormbunkar. Angiospermerna hade ännu inte kommit till. De moderna benfiskarna var representerade men skulle först under krita expandera till sin stora mångfald. Mycket få groddjur är kända, men kräldjuren frodades. Ödlor av modern typ uppträdde under yngre jura. De däggdjurslika reptilerna var fåtaliga redan vid periodens början och dog sedan ut. Deras ättlingar, tidiga däggdjur, levde ett undanskymt liv som nattaktiva smådjur. På dagen dominerades scenen av dinosaurierna, som uppstått under trias och redan då nått stor mångfald. Under mellersta och yngre jura var dinosaurierna större än både förr och senare, och de största växtätarna kunde beta i trädtopparna. I luften härskade insekter och flygödlor, vilka blev mångformiga under jura. Vid övergången till krita blir fåglarna framgångsrikare (N.E.).

Krita
Primaterna har troligen sitt ursprung i krittiden, för mellan 146 och 65 miljoner år sedan. Under denna period skildes Sydamerika från Afrika, medan Nordamerika fortfarande hängde ihop med Eurasien, och Australien med Antarktis. Havet fick under Krita en ovanligt stor utsträckning. Under äldre krita steg det sålunda över stora delar av Australien, medan det under yngre krita bredde ut sig bl.a. över Nordamerika och Europa. Det marina livet var mångformigt. Temperaturen var utjämnande, med en yttemperatur av upp till 15 ºC vid polerna. Under senare delen av perioden byggdes rev upp av storvuxna och tjockskaliga musslor. Vegetationen på land ändrades radikalt med angiospermernas uppkomst och explosiva utveckling med början under äldre krita. Bland gymnospermerna klarade barrträden omställningen väl. Bland kräldjuren blev sköldpaddor, ormar, ödlor och krokodiler allt viktigare. Dinosaurierna var framgångsrika under hela krita, men juratidens jättelika sauropoder ersattes av mindre former som flyttat ned betet från trädtopparna till buskar och markvegetation. Dinosaurierna m.fl. ödlearter dog ut vid slutet av perioden. Bland däggdjur märks multituberkulater och tricondonter, och bland ännu kvarlevande grupper näbbdjur, pungdjur och placentadäggdjur (N.E.).

Vi skulle kunna tänka oss ur-primaten, människans föregångare, under krita vadandes på de grunda vidsträckta reven, plockandes musslor, vilka hon på stranden krossade med stenar och med fingrarna sorterade fram mjukdelarna vilka konsumerades. — Kanske byggde hon redan nu hus av barrträd (ceder?); icke enkla hyddor av obeständigt material, utan just stabila hus, emot krokodiler och rovdinosaurier? Emot detta scenario talar att dagens människoapor aldrig har varit marina så, som människan bevisligen varit.

Tertiärtiden
Vid övergången till tertiär försvann dinosaurierna, och fältet blev fritt för däggdjurens expansion; tertiärtiden kallas också däggdjurens tidsålder. En rad grupper utvecklades, av vilka många nu är utdöda. En ordning var urhovdjur, ur vilka såväl hovdjur som valar anses ha utvecklats. Även urrovdjuret uppkom. Multituberculaterna, som uppstod redan under jura, anses ha varit de första växtätande däggdjuren. De första däggdjuren var troligen insektsätare. Senare uppkom ur denna stam de första växtätande och köttätande däggdjuren. Till sin allmänna karaktär är rovdjuren mer primitiva än växtätarna. Varken kroppsformen eller matsmältningsapparaten uppvisar nämnvärd skillnad från insektsätarna. Undantag utgör hyenorna, vars matsmältning utnyttjar all organisk substans; dess avföring består därför av ren kalk. Ytterst få rovdjur äter endast kött; de flestas diet innehåller stor mängd blad, frukt, insekter och annat. Jättepandan är ett rovdjur som helt övergått till vegetarisk diet (bambuskott). Men i endast ett fall har köttätare utvecklats ur växtätare, det utdöda punglejonet (N.E.).

Tertiärtiden började för c:a 65 miljoner år sedan och slutade för c:a 1,65 miljoner år sedan. Under tertiär gled de gamla delarna av jättekontinenten Gondwana ännu mer isär. För 6-5 miljoner år sedan isolerades Medelhavsbassängen, vilket ledde till den s.k. Messinianska saltkrisen, då bassängen tidvis var mer eller mindre uttorkad och stora mängder gips och salt avlagrades. Under tertiär bildades flera höga bergskedjor: Alperna, Apenninerna, Pyrenéerna, Atlasbergen, Himalaya och även bergskedjor i sydöstra och östra Asien samt på Nya Zeeland. I samband med detta förekom omfattande vulkanism. Under tertiär tillväxte livet i havet efter massutdöendena vid gränsen mellan krita och tertiär. Bl.a. bläckfiskar, krabbor och snäckor blev framgångsrika, och valarna utvecklades från små landlevande hundlika rovdjur. På land tillväxte blomfloran och insekternas mångfald. Landlevande snäckor blev en viktig grupp. Även barrträden tog terräng; Tysklands brunkol och Östersjöns bärnsten är resultat därav. Bland de expanderande placenta-däggdjuren uppkom redan under krita insektsätarna, med bl.a. igelkott och näbbmus, och primaterna. De tidigaste primaterna, som levde fram till för c:a 45 miljoner år sedan, var små, trädlevande varelser, som mycket liknade dagens spetsekorrar i utseende och levnadssätt. Härefter började halvapor utvecklas och var då liksom nu troligen i huvudsak nattaktiva, trädlevande växtätare. För 35-23 miljoner år sedan utvecklades spökdjur och högre primater, av vilka de senare främst var trädlevande. För 17-5 miljoner år sedan började de kontinentomspännande skogarna försvinna, och det började då uppträda apor som var anpassade till öppna savanner, bl.a. förfäder till dagens babianer. Föregångarna till människoaporna började nu också utvecklas, först i skogar för att sedan i och med människans tvåbenta gång ta steget ut på savannen. Spökdjur, som idag lever i den sydöstasiatiska övärlden, intar i många avseenden en mellanställning mellan halvapor och högre primater. De liknar mest Afrikas halvapor galagoerna. — Halvaporna skiljer sig från övriga primater bl.a. genom att andra fingret och andra tån har klor i stället för naglar, hjärnan är primitiv med utvecklat luktcentrum, hanen har penisben och honan klitorisben (N.E.).

Enligt Vetenskapens värld, Svt 2 2002-05-13, började de skogslevande däggdjuren försvinna för ca 8 milj år sedan: artrikedomen av trädlevande apor, skogslevande giraffer m.fl. I stället framträdde savannens djur. För 6 milj år sedan var skogsreduktionen fullbordad. En massdöd hade ägt rum; nya arters adaptiva spridning på grässlätten började. För ca 3 milj år sedan fanns kanske ett halvt dussin tvåbenta "apor", varav en var människans förfader. Bland dessa arter fanns Lucy, som inte hade platt ansikte, men år 2001 offentliggjordes ett kranium från denna tid av en art med platt ansikte, där näsbenet inte sticker fram framför kindbenen som hos apor.

Galagoer, ett släkte i halvapsfamiljen lorisider, återfinns idag i tropiska Afrika. De har mycket stora ögon anpassade för nattseende samt stora tunna öron. Bakbenen är långa och anpassade till hoppning. De livnär sig mest av småkryp, frukter och kåda. De stora öronen är veckade, vilket gör att djuren kan rikta dem exakt mot en ljudkälla och därmed kan höra och fånga t.o.m. flygande insekter. Honor och ungar håller samman i små grupper, medan vuxna hanar lever ensamma. Grupperna sover tillsammans men är utspridda under nattens födosök. De kommunicerar då med högljudda skrik som påminner om barnskrik, vilket föranlett namnet bush-babies (N.E.).

Det äldsta kända fladdermusfossilet är 60 miljoner år gammalt. Åtminstone småfladdermöss antas ha utvecklats från trädlevande insektsätare. Storfladdermössen livnär sig mestadels av frukt och återfinns i Gamla världens tropiker (N.E.).

Ordningen spetsekorrar lever i dag med en familj, spetsekorrar, i Syd- och Sydostasien. De liknar långnosade ekorrar. De flesta arter är dagaktiva och huvudsakligen marklevande med insekter och frukt som främsta föda, men några är trädlevande och plymsvansad spetsekorre nattaktiv. Spetsekorrar liknar i vissa drag primater — bl.a. stor hjärna och liknande artärsystem — och placeras ibland systematiskt nära denna ordning (N.E.).

Förändringarna mot ett kallare klimat var märkbara redan i mellersta delen av tertiär. Kraftigare klimatsvängningar vidtog under den sista årmiljonen av tertiär, då regelrätta istider började inträffa (N.E.).

Människans föregångare tycks ha varit australopithecus, som uppträdde för 4 miljoner år sedan i Östafrika. Dessförinnan får vi gå ända till 14 miljoner år bort, för att åter finna fossil, då ett helt skelett av proconsul, skapt för att gå på alla fyra på trädgrenar och livnära sig av frukter. Apornas arm-hängande förmåga saknade den, likaså människans upprätta gång. Hanarna var betydligt större än honorna, vilket kan tyda på en social organisation med flockar ledda av en dominant hanne (Kurtén 1986).

Australopithecus tycks ha varit endemisk i Afrika söder om Sahara, och den gick upprätt på samma vis som en modern människa. Detta framgår otvetydigt av anatomin, t.ex. bäckenets och knäledernas byggnad, liksom av funna fotspår i vulkanaska i Tanzania. Redan för 3,7 miljoner år sedan var alltså hominiderna fulländade tvåbenta varelser. De lätt krökta finger- och tålederna kan tyda på att de också var skickliga trädklättrare. Kroppslängden varierar mellan 110 cm till kanske 180. Hanarna var betydligt större än honorna. Huvudet var litet. I ansiktet dominerade de kraftiga käkarna, med mycket stora tänder. Hakknöl saknades. Till formen var tänderna människoliknande, men kindtänderna var enorma; hörntänderna var små och spetsiga men nöttes snabbt till mejselliknande form; framtänderna var påfallande små jämförda med de stora framtänderna hos människoaporna. Man kan sluta sig till att frukt bör ha spelat en viktig roll i Australopithecus diet (Kurtén 1986).

Jämfört med sina föregångare uppvisar alltså Australopithecus en viktig innovation: den upprätta gången, jämte en förstoring av kindtänderna och en något högre utvecklad hjärna. Denna utveckling måste ha skett efter uppdelningen på schimpans/gorilla och människa, således för mellan 9 och 4 miljoner år sedan. Detta skedde ungefär samtidigt som babianerna blev fyrbenta markdjur. Fyrbenthet innebär snabbare förflyttningsmöjlighet än tvåbenthet; fördelen med den mänskliga strategin torde ha legat i händernas frigörelse för gripande och manipulerande. Enligt ett scenarium av Lovejoy, bestod fördelen i möjlighet till bärande, honorna kunde bära ungarna, och hanarna kunde hämta föda (Kurtén 1986).

Enligt ett scenarium av Hardy skulle den tidiga människan ha levat som simmande kustbor, och bl.a. söka sin föda på havsbottnen — musslor och andra skaldjur är mycket näringsrika. I vår anatomi finns flera tecken på ett tidigare amfibiskt stadium. Den nakna huden är ett drag som vi delar med många vattenlevande däggdjur — valar, sirendjur, flodhästar. Hårlöshet kan emellertid förekomma hos landdjur (elefanter), i vissa fall hos grävande djur (blindråttor). Härtill kommer emellertid att människan har välutvecklat underhudsfett, speciellt kvinnan. Kombinationen hårlöshet-underhudsfett är känd endast hos vattendäggdjur. Hos människofoster finns i ett skede en hudbehåring, som senare försvinner. Riktningen på hårstråna motsvarar den hos de vattenströmmar som rör sig över huden vid simning. Förekomsten av hymen och slidans kraftiga tvärveckning tyder likaså på vattenliv. Härtill kommer människans sim- och dykförmåga. Vi måste söka detta amfibiestadium någonstans mellan 9 och 4 miljoner år tillbaka. Amfibiehypotesen antyder att Australopithecus troligen hade lika naken hud som nutidsmänniskan (Kurtén 1986).

En uppdelning på robusta Australopithecus och gracila tycks ha skett. En uppfattning är att de gracila formerna var allätare och de robusta mer specialiserade vegetarianer. Man tänker sig de förra som anfäder till släktet Homo. Ännu använde hon troligen inte redskap, och ännu kunde hon inte frambringa talljud (Kurtén 1986).

Kvartärtiden
Kvartärtiden började för 2,5-1,65 miljoner år sedan. Kvartär kännetecknas av ett relativt kallt klimat med stora variationer. Under slutet av tertiär och början av kvartär inträffade ett 40-tal mindre istider, och under senare delen av kvartär 6-8 större, var och en med en varaktighet av 100.000 år. Mellan istiderna har det varit värmetider, interglacialer, på 10-20.000 år, med klimat minst lika milt som vårt nutida. I Skandinavien känner vi säkra spår efter tre glacialer: elster, saale och weichsel, och fyra interglacialer: harreskov, holstein, eem och holocen. Såvitt man kan bedöma började den senaste istiden, weichsel, för c:a 100.000 år sedan och slutade för c:a 10.000 år sedan. Varje istid medförde en förskjutning av klimatbältena mot ekvatorn, och varje mellanistid en återförflyttning. Samtidigt inträffade kraftiga nederbördsvariationer inom klimatbältena. Det medförde bl.a. en minskning av den tropiska regnskogens utbredning i Afrika och Sydamerika under istiderna. Under senaste istidens maximum låg havsytan som lägst 100-120 m under dagens nivå (N.E.).

Människans utveckling sammanfaller tidsmässigt med kvartärtiden, som började för c:a 2 miljoner år sedan och kännetecknas av istider med mellanliggande värmeperioder. Denna utveckling tycks ha skett parallellt även på planeten Mars, vilket kunde tyda på orsaker i förändringar som påverkade hela solsystemet (Cristea 2001).

Således framträdde arten människa för c:a 2,3 miljoner år sedan, under äldre paleolitikum, samtidigt med kvartärtidens inledning. (Finns en koppling till den inträffade klimatförbistringen?) I tandbyggnaden skiljer sig den första Homo obetydligt från gracila Australopithecus: kindtänderna är något mindre, fram- och hörntänderna däremot något större. Okbågarna är nu relativt klena, vilket för första gången ger ett ansikte mera mänskligt än djuriskt. Kroppsbyggnaden i övrigt visar inga större förändringar. Släktet Australopithecus levde kvar och utvecklades på sin egen väg, för att till slut dö ut för ungefär 1,2 miljoner år sedan.

Den första art vi känner av släktet Homo är Homo habilis, den första kända redskapstillverkaren. Fynd är gjorda i Kenya, Tanzania, Etiopien och Malawi, där arten anses ha sitt ursprung. Homo habilis var liten till växten och lätt byggd, med ganska små kindtänder, vilket kan ses som tecken på köttdiet. Hon var sannolikt i det tidigaste skedet asätare, för att successivt bli alltmer aktiv jägare. Hjärnan var relativt stor. Redskapen utgjordes av flisor med vass egg som knackats från stenar (N.E.)

Denna kulturella evolution, påhittet att bearbeta stenar för att få fram en önskad form, i stället för att nöja sig med vad som fanns till hands, var betydelsefull. I sin enklaste och tidigaste form bestod bearbetningen av att en eller några flisor slogs loss så att man fick en vass egg. En sådan egg kunde användas för att t.ex. skära hål på skinnet av ett dött djur för att komma åt köttet (Kurtén 1986).

Homo habilis försvann för c:a 1,7 miljoner år sedan och ersattes av Homo erectus, den första art som spred sig utanför Afrika; fynd har gjorts i Asien, Afrika och Europa. Förmågan att gå upprätt var fullt utvecklad med denna art, och skelettfynd visar på stor överensstämmelse med nutida människan. Redskapen har förbättrats hos denna art, som förknippas med den s.k. acheuléenkulturen. Handyxan är karaktäristisk. De äldsta redskapen har påträffats i ansamlingar, vilket tyder på att dessa platser utnyttjats under längre tid och att föda (växtdelar och kött) förts dit för uppdelning inom en grupp. Fynd i Afrika och Europa har tolkats som boplatser och slaktplatser (N.E.).

Istiden i Europa började för c:a 1,6 miljoner år sedan (Kurtén 1986).

Homo erectus spreds från Afrika för 1,5 – 1 miljon år sedan. För 500.000 år sedan var hon vanlig i både Asien och Europa. Från denna tid har funnits avlagringar som tyder på systematiskt bruk av eld, troligen först som skydd mot rovdjur och för värme, sedan också för matlagning (N.E.).

För c:a 1,5 miljoner år sedan börjar hos Homo erectus en inbuktning av skallbasen uppträda, vilket tyder på en fördjupning av pharynx och sannolikt talförmåga. Funktionen borde ha kommit före den anatomiska anpassningen. Det är därför tänkbart att redan Homo habilis hade ett primitivt språk, som i främsta rummet artikulerades med hjälp av varierande konsonanter. Detta kunde ge ett selektionstryck för att öka uttrycksfullheten bl.a. genom en fördjupning av pharynx med åtföljande breddning av vokalregistret. En sådan kulturell förändring kan ha varit förknippad med uppfinningen av stensmidet och troligen med andra innovationer. Allmänt taget kan man säga att människans utveckling från och med tidiga Homo blir dominerad av den kulturella evolutionen. När kulturen blir bestämmande för evolutionen sätts ett viktigt premium på ökad intelligens. Ingen egentlig ökning av hjärnvolymen skedde hos Australopithecus. Hos Homo däremot inleds en dramatisk ökning av hjärnskålens kapacitet, tydlig redan hos Homo habilis. En annan anatomisk förändring är minskningen av kindtändernas storlek, vilket kan tyda på en dietförändring från vegetabilisk kost till mera animalisk. Ännu en egenskap, troligen utvecklad parallellt med släktet Homo, är neoteni, d.v.s. förlängd uppväxttid, vilket även innebär att embryonala eller ”barnsliga” egenskaper tenderar att kvarstå i vuxenlivet (Kurtén 1986).

Acheuléenkulturen ursprang i Afrika för 1,4-1,2 miljoner år sedan, och efterföljdes av moustérien-kulturen c:a 80.000 år tillbaka. Acheuléen förekommer i Afrika, Väst- och Mellaneuropa samt i södra Asien och uppbärs av Homo erectus. Viktigaste redskapet är handkilen, men i senare stadier utvecklas skivredskap i mindre format. Föremål av ben och annat förgängligt material har förekommit. Man föredrog öppna slätter med god tillgång på villebråd. I Spanien har påträffats styckningsplatser med ben av elefanter, i Kenya med ben av babianer. Husrester förekommer på boplatsen Terra Amata i Nice men är i övrigt ytterst sällsynta (N.E.).

För 400.000 – 300.000 år sedan dog Homo erectus ut för att utvecklas till lokala anpassningstyper på de olika kontinenterna. En av dessa var neandertalmänniskan, vars redskapskultur är knuten till moustérienkulturen, som liksom acheuléenkulturen domineras av handyxor. Neandertalarna saknade distansvapen som kastspjut och pilbåge, och deras jaktmetoder tycks helt ha varit baserade på närstrid och råstyrka (N.E.).

För c:a 250.000 år sedan inleddes mellanpaleolitikum, som främst inbegriper moustérienkulturen, i Europa neandertalmänniskans era. Grottboende ökade i omfattning och intensitet; merparten av boplatserna låg dock i öppen terräng genom hela paleolitikum. I Afrika uppträdde kulturer med redskap och tillhuggningstekniker som först under senpaleolitikum förekom i Europa. Under stora delar av tidig- och mellanpaleolitikum särskilde sig utvecklingen i Östasien, där bambu tycks ha spelat en stor roll som råmaterial för redskap (N.E.).

I Afrika utvecklades för c:a 200.000 år sedan en gracilt byggd, högpannad, hakförsedd art, den nutida Homo sapiens. Redan för 90.000 år sedan hade den nått Mellanöstern, men intrånget i Europa tog ytterligare mer än 50.000 år. Varför det tog så lång tid vet man inte; möjligen krävdes någon form av språng i utvecklingen för att övervinna konkurrensen från de etablerade neandertalarna. Kanske var denna innovation förmågan till symboltänkande (N.E.).

Den senaste interglacialen — Eem-interglacialen — inföll för c:a 120.000 år sedan, innebärande mycket varmt klimat. Från och med Eem-interglacialen och till för c:a 30.000 år sedan, är Europa bebott av neandertalmänniskan, vilka begraver sina döda, därför har många fynd gjorts. Fynden från Eem-glacialen är relativt fåtaliga men desto fler från senaste glacial med en ålder som växlar mellan 100.000 och 32.000 år. Ehuru neandertalaren var i huvudsak europeisk, finner man den även i västra Asien och Nordafrika. De flesta fynden kommer från grottor, som i många fall har tjänat som boplatser, men pålrester visar att neandertalarna reste något slags tält inne i grottan, vilket även tidigare européer gjorde. Dock var neandertalarna inte enbart grottmänniskor. De använde elden för olika ändamål, och de döda begravdes med gravgåvor (köttben, blommor, fjärilar). Exempel på kannibalism förekommer, i synnerhet från Eem-interglacialen; senare förekommer mest hjärnätning, konstaterat även hos Homo erectus och hos europeiska för-neandertalare. Neandertalaren blev gammal, ofta över 50 år; många svårt handikappade individer har levt länge och blev tydligen omhändertagna av sin stam (Kurtén 1986).

Redan neandertalaren byggde alltså hus/reste tält.

För 40-30.000 år sedan inträffade en interstadial, d.v.s. en mild klimatperiod under en glacial (istid), varvid inlandsisen smälte till stor del och det mesta av Norden var isfritt (Kurtén 1986).

Den moderna människan nådde Europa för c:a 40.000 år sedan, vilket inledde senpaleolitikum. Under några tusen år samexisterade neandertalare och Homo sapiens, uttryckt i den kortlivade châtelperronienkulturen, där neandertalarna anammade vissa Homo sapiens-drag i sina redskap, men sedan av oklar anledning dog ut (N.E.).

De teknologiska innovationerna skedde snabbt efter Homo sapiens intrång i Europa; pilbågen utvecklades samt redskap av ben, som metkrokar och harpuner. Ben- och hornredskapen är ofta dekorerade. Det tydligaste uttrycket för symboltänkande blev konsten, som under tiden 30.000 – 10.000 år före nutid tog sig många uttryck i grottmålningar, sniderier i ben och troligen i trä, ristningar, lerskulpturer o.s.v., de flesta med naturalistiska djurmotiv.

Under magdalénien, c:a 20.000 – 12.000 f. Kr., nådde den avbildande konsten sin dittills högsta utveckling. Klimatförändringen vid istidens slut kom helt att förändra livsvillkoren för människorna i Europa, och därmed upphörde även den föreställningsvärld som låg bakom de naturalistiska avbildningarna av viltfaunan (N.E.).

Under senpaleolitikum inleddes också långväga transport av råmaterial, upp till 100 mil, vilket påvisar kontaktnät mellan olika regioner (N.E.).

Ungefär samtidigt som Homo sapiens koloniserade Europa nådde hon också Australien via Sydöstasien och Nya Guinea. För c:a 12.000 år sedan vandrade hon över Berings sund till Nordamerika och på 2-3.000 år ned genom Nya världen till Sydamerikas sydspets. Därmed hade alla aktivt bebodda kontinenter koloniserats, och människan stod på tröskeln till innovationer som jordbruk och skriftspråk (N.E.).

Amerika koloniserades sist, via Berings sund som var torrlagt under glaciala tider. Efter ankomsten från Sibirien till Alaska mötte ett hinder i form av inlandsisen som sträckte sig som en barriär över hela kontinenten från Stilla havet till Atlanten. För omkring 15.000 år sedan hade isens avsmältning nått så långt att en korridor söderut öppnades. Dessa paleoindianer, bärare av en storviltjägarkultur, trängde under tiden 13.000-10.000 söderut och hade redan för c:a 11.000 år sedan nått sydligaste Sydamerika (Kurtén 1986).

Under slutet av senpaleolitikum uppträdde människor i Sydskandinavien. Isavsmältningens kulturstadier omfattar där hamburgkulturen, brommekulturen och ahrensburgkulturen, samtliga belagda i Sydsverige (N.E.).

Den interglacial som vi nu lever i började för c:a 10.000 år sedan. Istiden i Europa sammanfaller med den pleistocena epoken i den geologiska kronologin. Man anser att pleistocen slutade och den nuvarande epoken holocen började för 10.000 år sedan (Kurtén 1986).

Sammanfattning

Enligt tillgänglig paleontologisk forskning

När ursprang klassicismen?

Klassicismen eller den klassisk-lika arkitekturen har funnits mycket länge; enligt Platon hade redan den egyptiska arkitekturen löpt opåverkad i gott och väl tiotusen år (Frank 1931). Är klassicismens ursprung att finna i människans ursprungsmiljö? Förmodligen både ja och nej. Som en rimlig hypotes uppstod den medvetna klassicistiska strukturen i samband med den agrara revolutionen, vid den tid, då människan ändrade sitt levnadssätt från urtillståndet (paleolitikum) till det agrara (neolitikum), vilket även innebar bosättning i tätorter (nytt).

Man kan därvid tänka sig (I), att "den nya människan", kanske som en reaktion på den framväxande agrara bebyggelsen, en ny och främmande miljö, mera medvetet sökte forma sin artificiella miljö i överensstämmelse med den tidigare naturliga miljön. Främst var det då estetikens medel som stod till buds.

Det kan även tänkas (II), att klassicismens idé uppkom som ett direkt resultat av det nya samhället, vilket kanske krävde organisation och infrastrukturbyggande. Pelare-balk-systemet kan där ha utgjort en rationell innovation, som man av någon anledning var mån om att framvisa särskilt i arkitekturen — även sedan dess ursprungliga träbyggnadskonst hade ersatts av andra tekniker.

Som en hypotetisk syntes mellan (I) och (II) är det tänkbart, att strukturen kan ha givits av nu-situationen, medan utformningen blev den mildrande faktor, som förde människan från stenåldern in i det moderna agrar-samhället. En parallell kan därvid finnas i artonhundratalets metafysiska försök att estetiskt anpassa arkitekturen till den nya industriella samhälleliga situationen. Genom särskilda studier av dess speciella utformningar, kan vi möjligen nå fördjupad förståelse av även urmänniskans och därmed vår egen särart.

Det kan inte uteslutas (III), att klassicismen blev en naturlig följd av människans utveckling mot ett från känslan mera frikopplat logiskt tänkande, vilken process kan ha uppkommit i och med skriftspråkets ökade användning i exempelvis en handelsekonomi. Talspråkets ursprung är enligt en teoririktning att söka i känslans tonläge — där befinner sig fåglarna (om inte faktiskt på människans talspråks-nivå) och bland andra djur t.ex. hundarna och veterligen krokodilerna idag. En del fladdermusarters hanar lockar honor till sitt harem genom en sångflykts-ritual, och det kan inte uteslutas, att deras högfrekventa ekolodssonderingar har karaktären av sång. Människans musikalitet kan utgöra ett rudiment från denna hypotetiskt ursprungligen tallösa urtid.

Det utvecklade talspråket kan ses som en hybrid mellan känsla och logik, medan skriftspråket mera renodlat bygger på logiken; där känsla ändå framträder, beror det — genom en skicklig författare eller retoriker — på framlockad symbolism i det logiska mediet, som förmår väcka känslor hos den anammande läsaren. Poesin utgör här åter en mellanform, vilken använder sig av en del musikaliska medel, såsom rytm, takt, ljudharmonier etc.

Den klassiska arkitekturens påverkanskraft kan hypotetiskt förläggas till samma sektor som det för-logiska språkets utvecklingsstadium, eller musikens, medan den klassicistiska arkitekturen kan tänkas ha uppnått en logisk nivå, som jämställer den med talspråket.

En tes om arketypiska estetiska miljö-preferenser förutsätter att något slags genetiska präglingar föreligger (och förelåg vid agrarsamhällets uppkomst), som i något avseende fick människan att längta tillbaka, till "guldåldrar" etc. Men det kan även ha varit fråga om vanlig miljöpåverkad nostalgi. Under all utveckling förekommer en viss konservatism, där tanken och känslan söker sig tillbaka till tidigare stadier.

Vi kan tolka en stark bakåtlängtan hos de gamla egyptierna, där en allestädes närvarande undergångsstämning, känslan av något definitivt som höll på att gå förlorat, även kan inläsas. Pyramiderna kan på så vis ses som enorma manifestationer i försöket att hålla tillbaka den oundvikliga men icke önskvärda utvecklingen.

Egyptierna medvetandegjorde årstiderna, men de tycks även ha varit medvetna om jordens precession, en cykel om 25.800 år, vilken möjligen klimatmässigt kan ha haft betydelse för utvecklingen fram till det egyptiska samhället, och kanske symboliserades av kulten kring guden Osiris. Pyramidens ljuskanal för polstjärnan att stråla ned på sarkofagen kan ha markerat en bestämd punkt i precessionen, där nästa möte med ljuset skulle markera återuppståndelsen.

Det faktum att "klassicismen" tycks ha varit vår stil åtminstone ända sedan den agrara revolutionen för ca 12 tusen år sedan, talar för, att den bör kunna ha rötter i den långa period som benämns paleolitiska stenåldern, vari vi även har våra genetiska präglingar. I det avseendet speglar i så fall klassicismen människans "naturliga" miljö — eller, som sagt, utgör en modifiering av den klassiska arkitekturen under den tidens samhälleliga förändring.

Klassicismens geografiska utbredning

Den antika arkitekturen tog enligt vedertagen uppfattning först form i de gamla jordbrukskulturerna kring Nilen, Eufrat och Tigris. Så långt bort som i Induskulturen kanske den framstod som främmande. Stilen nådde sin höjdpunkt och idealisering i antikens Grekland och anammades sedan av romarriket, vilket i sin största utbredning omfattade ett mediterraneiskt bälte från England till Assyrien jämte hela den nordafrikanska kusten. Genom renässansens inflytande återuppstod klassicismen i nyare tid i hela Europa och Ryssland, och med kolonialismen nådde den stora delar av världen, inte minst Nord- och Sydamerika. På nämnda grundval kan man anta, att klassicismens utbredning följer den västerländska kultursfären.

Men om vi tänker oss, att klassicismen har förebilder i ett forntida cederträ-systembyggande, så har vi redan skönjt, att en sådan kan ha omfattat vidare populationer än västerlänningen. Detta indicium stärker vår teori om klassicismens genetiska förankring i människan generellt. Att just västerlänningen har månat extra mycket om denna stil, kan ha att göra med, att hon utgör det folk, som kanske fjärmat sig mest från sitt ursprung, och därför känt ett särskilt starkt behov av återknytning.

Klassicismen löper genom den västerländska historien

Den arkitekturstil, vi alltså kallar klassicism, löper som en röd tråd genom hela den västerländska arkitekturhistorien. Gång på gång har den övergivits, för att sedan återuppstå, och mönstret tycks vara: åter till den stränga nyantiken (vilket skede enligt min tes skulle kunna vara kopplat till en kreativ fas); därefter modifiering efter aktuella krav. I vår egen tid övergavs klassicismen med funktionalismens genombrott; relativt nyligen instiftades en självutnämnd stil postmodernismen, med oklara målsättningar. Skall klassicismen ännu en gång kunna träda in på arenan? Står den pall för dagens funktioner?

Enligt vissa auktoriteter karaktäriseras den s.k. new age-kulturen av inlevelse i olika kultur-stilar och även utlevelse, och utan att behöva ha egna rötter i kulturen i fråga. Samma företeelse, tillämpad på byggnadskonsten, benämner Hidemark historism (historicism) (idem e.a. 1995). Att många människor tycks äga aversioner mot nämnda företeelse, är måhända beroende av att de lägger in även en symbolistisk aspekt, vilket kan vara förståeligt men inte nödvändigt. Arkitektur kan visserligen uttrycka något särskilt, men endast efter en given tolkningskod, vilken kan förändras. Beständigt genom tiden står utformningens estetiska värde. Och den klassiska arkitekturens sanna bedömningsgrund vill jag se som estetiken.

Historicism kan givetvis ses som föreställning, förställning, imitation, uppträdande i lånta fjädrar etc., men även som uttryck för humanism: inlevelse, empati, inlemmande, förståelse, lärande. Det skulle kunna vara samlar-samhällets förhållningssätt.

Klassicismen söker ständig modifiering

Alltifrån renässansens pånyttfödelse har klassicismen sökt modifiering till följd av förändringar i kultur och samhälle. Men redan romarna modifierade den klassicism, de tog över från Grekland — bl.a. introducerades valvbågen, som integrerades i det antika formspråket. Och grekerna själva utvecklade en tidigare stil. Ungrenässansen hade koppling bakåt i gotiken. Först med högrenässansen hade det resultat nåtts, som ansågs motsvara antikens formvärld tillämpad på samtidens situation.

Manierismen tröttnade på dogmatiken och ville spränga estetikens ordnings-ramar. Barocken ville lägga känslans dimension till den renodlat rationalistiska. Palladio och de efterföljande holländarna och kanske även fransmännen prövade klassicismen på plan mark (det grekiska templet hade byggts högt uppe på Akropolis, och den romerska renässans-adels-villan byggdes på Frascatis höjdsluttningar, och kanske hade klassicismen sina rötter i en bergsboende miljö). Därav eventuellt deras speciella anpassningar, och tänkbart blev öppenheten ett resultat av placeringen i åkerbrukslandskap. Det var ju inte längre fråga om borganläggningar med försvarsfunktion, utan om ett slags kolonialism, där samhällsmodellen hade gjorts betryggande i sig (Ackerman 1990).

1700-talets herrgårdsplan så som Selling (1937) presenterar den, försökte integrera nya rumsfunktioner men utan att lyckas estetiskt väl — planlösningarna framstår som alltmer invecklade, vilket småningom måste ha inducerat nytänkande.

1800-talets klassicism kulminerade i en stil som väl representeras av Uppsala universitetsbyggnad, där kanske skön konst och ingenjörskonst sökte förening, eller där skönhet söktes medelst renodlad rationalism. En ny väg prövades kring sekelskiftet 18-1900 innebärande ett återsökande till den för-renässansiska inhemska byggnadskonsten, kanske för att beakta klimat-aspekten, vilken till synes kunde kullkasta klassicismens grundvalar.

Jugend-vågen var kanske den europeiska (men inte amerikanska? — Sullivan når kanske närmast) storstadens försök att finna en egen fri arkitektur, som skulle tillgodose behovet av tidens och situationens konstnärliga utformning, mer eller mindre frikopplat från tekniska och funktionella krav. Nyklassicismen frambildades därefter ännu en gång, men modifierades vidare in i den funktionalistiska modernismen, vilken utvecklades bort från ideal-estetiken.

Från denna tidpunkt trodde man sig kunna undvara särskild estetisk formgivning. Speciellt betraktat ägde kanske detta sin giltighet, men generellt betraktat måste det framstå som ofullkomlig dogm. Kanske var det också så, att de kreativa gjorde anspråk på att finna högre, ännu icke genetiskt beroende estetiska lösningar inom den funktionalistiska modernismen.

Klassicismen idealiserar form

Ett den utvecklade klassicismens kännetecken är dess formsökande för mänskliga miljö-idealiseringar. Vissa idealiseringar är sedan länge kända. Nya upptäcks alltjämt. Inom den klassicistiska trädgårdskonsten kan anföras boskén och parterren, även allén och terrassen. Interiört söktes möjligen i den franska 1600-talsarkitekturen rums-svitens idealisering.

Enligt min tes söker klassicismen inom sina egna ramar tillfredsställa människans alla estetiska miljö-behov. Andra behov finns dock, såsom drift bort från den invanda miljön och sökande efter ny miljö — dem kan klassicismen inte göra mycket åt, däri ligger en begränsning, vilken måste erkännas, men som också inneburit argument mot klassicismen.

Över huvud taget är det ett misstag att tro, att klassicismen kan utgöra medlet för all miljö-tillfredsställelse. Dess verkan måste inses till att begränsas till dess egna rent estetiska förutsättningar, och teorin är, att klassicismen genom sin metod äger sådana inneboende möjligheter.

Genom klassicismen kan vi lära känna den sanna människan

Genom att studera klassicismen, får vi klart för oss vilka miljöupplevelse-behov den söker tillfredsställa, därmed vilka miljöupplevelse-behov människan äger. Ett genetiskt behov, för att vara genetiskt, har tagit mycket lång tid på sig att utvecklas, varför vi kan ta det för ett säkert behov. Därför bör vi tänka, att en angelägen behovstillfredsställelse kan föreligga. Det genetiskt förankrade miljöupplevelsebehovet förankrar ur-människan i just den ur-miljö, som utgör föremål för behovet.

Är sann lika med ursprunglig?

Är då den sanna människan liktydig med den ursprungliga människan? Ja, om vi förutsätter att genetiken har förhållit sig i huvudsak konstant genom människans förmodade tämligen korta historia, och om vi med den sanna människan menar den, som lever i överensstämmelse med sina genetiska förutsättningar. Och något annat är heller knappast möjligt. Dock behöver det inte innebära stagnation — om exempelvis kreativitet och uppfinningsförmåga är genetiska egenskaper hos människan, blir ett ständigt nyskapande en produkt därav; möjlighet till expansion kan därför mycket väl finnas inbyggd i de genetiska förutsättningarna, vilka ändå håller sig konstanta. I så fall måste man hålla isär människans konstans och samhällsförhållandenas förändringar.

På sin plats är här åter att söka skissera en bild av detta förmodat långa stadium av urmiljö. Vi håller fast vid vårt förmodande, att människan av idag i stort sett är genetiskt densamma, som då hon befann sig i sitt urstadium till vilket hon hade anpassats. Samlarstadiet pågick väl och pågår måhända i viss mån alltjämt, men vid någon tidpunkt, ännu okänt vilken, men förmodligen inför det specialiserade jägarstadiet, föddes intentionaliteten, vilken då torde ha fört med sig egenskaper som påhittighet, uppfinningsrikedom och kreativitet. Efter detta skede bör snickerikonsten ha framträtt, med bl. a. monteringshuset av cederträ med tillhörande detaljsnickerier, och möbelkonsten. Att denna senare var långt utvecklad i Egypten är allmänt känt.

Legenden om Jesus skulle kunna ses som en symbolisk myt (med några varianter beroende på hur man ser på saken): med en jungfru till mor (samlar-kvinna) och en domesticerad jägare (snickare) till far, blev han gudomlig till skaplynnet, d.v.s. hans gener kom att stå i överensstämmelse med människans absoluta urmiljö, det stadium till vilket vi alla har vår omedvetna längtan och i vars förmänskligade egenskaper vi lägger allt gott d.v.s. Gud.

Budskapet kan ses som att harmoni uppfylls i parningsbeteendet, då mannen jagar en kvinnlig oskuld, något vi ju faktiskt överlag betraktar som ett ideal.

Tes: Miljö-behovs-tillfredsställelse är viktigt för människans välbefinnande

Det svåra med de estetiska behoven är att de känns vaga därför att individen i regel tycks vara omedveten om dem. Ofta ringaktas de även. En tes i denna avhandling är att estetisk behovs-tillfredsställelse är betydelsefull för människans totala välbefinnande. Människan är visserligen en anpassningsbar varelse, men berövas hon sin genetiska behovstillfredsställelse på ett område, kanske den totala kvoten ändå måste fyllas, och estetisk behovstillfredsställelse således tas igen på andra områden. Och vilket område vore inte det mest näraliggande än människans egen miljö!? Där har klassicismen sin sanna och intressanta funktion: som ersättare för svunnen miljö. Och så kan det ha fungerat i alla tider från klassiska byggandets begynnelse. På så sätt kan vi se klassicismen som bevarad tradition, en uppslagen historiebok eller rättare en sannings-bok: sanningen om människan själv.

Den samhälleliga nyttan av idealiseringar

Ur ett samhälleligt perspektiv kan det vara väl värt att söka idealisera och generalisera mänskliga behov, vilket också sker och t.o.m. är huvudsyftet med merparten humanistisk forskning: fysiologer försöker finna sunda mer eller mindre generella näringsvanor och motionsvanor; sexologer tillfredsställande sexual-lösningar; läkarkåren bl.a. friskvårdsprogram; konstnärer och arkitekter borde söka idealiserade miljöer för människans generella estetiska välbefinnande. Och kanske finner vi, eller kan utveckla, sådana arketyper inom nämnda klassicism, det är min grundtes.

Varför tror jag att just klassicismen rymmer dessa möjligheter? Det återstår för mig att systematiskt visa, vilket jag tror mig kunna; ett utkast utgör "Sex portar", varvid jag främst tänker på avsnitten om proportioner, ljus och skugga, tyngdkraften m.fl. I grund handlar det väl om att skapa artificiell miljö som kan utgöra substitut för naturlig miljö. I tesen ligger, att klassicismen utgör det främsta försöket av detta slag. Klassicismen innebär helt enkelt idealisering av naturlig miljö.

Genom att avläsa klassicismen och vad den rymmer, blir vi klara över vilken slags naturlig miljö den försöker idealisera. Denna miljö måste vara människans sanna miljö, därmed ur-människans ursprungsmiljö: human-ekotypen. Och i vårt eget intresse ligger att, med vår moderna tid i behåll, söka återknyta till ursprungslevnadssättet. Där har vi vår hållbara grund att stå på, att bygga en sustainable infrastructure för lång framtid.

Om klassicismen

Utmärkande för klassicismen, vilket definierar dess klassiska ambition, är den speciellt människovänliga gestaltningen av lösningarna, karaktäriserad av rationalism i grund. I ett klassicismens gestaltade element inbyggs egenskapen att berätta om dess sanna funktion, så att brukaren genetiskt-rationellt inser den åsyftade egenskapen. (Ett rationellt anspråk hade även funktionalismen, men där var något, som failerade.)

Jag tänker mig i förstone, att det finns några ganska enkla krav som behöver ställas, för att en arkitektur ska anslutas till vad vi vill kalla den klassiska/klassicistiska. Det kan gälla strikt distinktion mellan bärande och burna element, och ett gestaltande av dessa på ett sant sätt. Tillagt särskild utformning av konnektions­punkter, som bas och kapitäl. Detta känns rimligt. Och om vi tror på vår känsla, att sådana villkor måste uppfyllas, har vi kommit ett steg längre, om vi även vet varför. Att ta fram säkrare underlag för sådan vetskap är denna utläggnings syfte bl.a.

Hur bör en generell arkitektur utformas, som fullständigt tillfredsställer människans alla estetiska behov?

Man kan möjligen tycka, att en sådan strävan icke är önskvärd, då individen skulle kringskäras all sin frihet att själv forma den miljö, hon hade möjlighet att forma. Men ur ett positivistiskt eller rationalistiskt perspektiv kan man ändå ha ett sådant mål för ögonen. Det ligger också inbyggt i klassicismens strävan. Och hypotesen är, att klassicismen äger inneboende egenskaper att tillfredsställa människans estetiska miljö-behov.

Men estetiken förekommer sällan ensam. Det finns även t.ex. funktionella behov. Form follows function, sägs det, men till en viss funktionell lösning går det veterligen att presentera flera tänkbara estetiska utformningar. En fulländad lösning finns då att söka i den estetiska utformning, som ansluter närmast till de arketypiska föreställningar, som kan finnas. Att ur funktionell synvinkel söka entydig form torde vara omöjligt, men estetikens dimension tillåter som sagt olika möjligheter. Klassicismens signum är, att den ändå anlägger ett rationalistiskt perspektiv även på upplevelsevariabeln.

Ett hinder mot klassicismens utbredning är invändningarna mot den

Varför finner inte alla människor klassicistiska lösningar givna? Vi kan än en gång anlita Szondi: i olika stadier av livet önskar människan olika slags dimensioner av miljön. Szondi-miljödimensionerna är kortfattat, enligt min här summariska tolkning: estetisk, greppbar, händelserik, generell och funktionell, samt social.

Att klassicismen väl tillfredsställer de båda förstnämnda, är redan givet, och kanske ligger det intressanta främst däri, att dess inneboende system arbetar parallellt med det rent estetiska och det rationella, således idealt med känsla och förnuft i förening (liksom det muntliga språket).

Som förut nämnts, önskar människan i ett visst skede av livet sig bort från sin ursprungsmiljö för att finna nya impulser. I det gamla borgerliga samhället var detta idealiserat i företeelsen gesällvandring. En exceptionalitet måste föreligga, då ett helt samhällssystem önskar sig bort från sig självt, vilket var status vid funktionalismens inträde. Här återstår mycket att analysera.

I det mer verksamhetsinriktade skedet av livet är människans främsta krav på arkitekturen ändamålsenlighet — den bör finnas men inte synas, så att säga. Där kanske funktionalismen eller åtminstone dess program kan passa väl in. Men sedan, under den sociala sub-optimeringens livsskede, kommer klassicismen åter som ideal, eftersom den ju — enligt tesen — söker just människans ideala estetiska miljö.

Av ovannämnda skäl föredrar således inte alla människor samtidigt den klassicistiska arkitekturen. Av liknande skäl föredrar inte alla alltid klassisk musik. Om vi betraktar en symfoniorkester ur samma synvinkel som den klassicistiska arkitekturen, så kan vi se dess framtoning som en vår ur-miljös idealiserade ljudsymfoni, vars nutida närmaste representant kan avlyssnas i den tropiska regnskogen. Kanske utgör alla kulturyttringar motsvarande idealiseringar av arkaiska naturföreteelser? Begreppsparet Natur och kultur kunde i så fall slås ihop — med den bibehållna distinktionen möjligen att Natur vore förefintlig natur och Kultur lämnad eller saknad natur.

Szondi-sviten finge då en ny innebörd: dess två första stadier innebure vistelse i respektive utforskande av naturen; i det tredje stadiet upptäcks en ny värld, och i de två senare stadierna framväxer en saknad av "paradise lost", varvid Kultur erbjuder en välkommen surrogatfunktion. Härav förstås, att kultur-behovet i hög grad kan vara en mognadsfråga. Det kan även i lika hög grad vara en bildningsfråga.

Missbruk av klassicismen

Givetvis kan klassicism missbrukas, likaväl som gotik. Pugin varnar i sin The true principles of pointed architecture (1853) för ett sådant missbruk av gotiken: med vetskapen om att de flesta byggnadselement är givna sin form utifrån funktionella/tekniska/estetiska överväganden, vill han fördöma transplantation av gotikens formelement ini t.ex. möbler. "Form follows function/technique/aesthetics", tycks ha varit valspråket redan för Pugin. Och detta är giltigt även för klassicismen.

Arkitekturens avarter

Arkitektur kan som bekant även ses som symbol, något i grunden subjektivistiskt, men begreppet måste nyanseras. Att förmå människor bli medvetna om sitt eget symboltänkande, vore en angelägen uppgift inom bildningsväsendets ram. Symbolism i sig är dock en dimension som tillhör arkitekturen — man kan tänka på religiösa sammanhang; de gotiska katedralerna använder sig av symbolik som centrala teman.

I den japanska trädgården har idealiseringen drivits långt, ibland ända till symbolisering (n.b. i en positiv bemärkelse, i motsats till här omkring nämnda symboltänkande, som kan leda villt).

Att betrakta klassicismen som symbolisk natur eller ur-miljö kan möjligen äga en viss relevans, men i huvudsak verkar den väl på en mera grundläggande perceptuell nivå, där dess element ändå kan uppfattas som "ting i sig" — även då de är figuralt framställda — förutsatt att bildmotivet är valt utifrån rent estetiska överväganden. Det är också bl.a. detta som kan känneteckna god konst, förtjänande klassificering klassisk. Motsvarande dålig konst är emellertid ibland svår att avslöja, vilket kan öppna vägen för uppgivenhet och kravställande på något nytt och fräscht, vilket kanske var funktionalismens reaktion på 1800-talsklassicismens partiella smaklöshet.

Lika felaktigt som det subjektiva symbolseendet är seendet av arkitekturen som ett styrmedel. Ändå innehåller arkitekturhistorien många sådana exempel. Och mot den sortens arkitektur kan riktas berättigad kritik. Åtskilliga avskräckande exempel kan man dessutom finna inom just klassicismen. En genomgång och analys vore motiverad.

Klassicistisk arkitektur är idealiserad mänsklig ur-miljö

Vi tänker oss ett futuristiskt rymdskepp på väg mot okända världar oåterkalleligen bort från ursprungshemmet jorden. I tusentals år färdas det, och ombord föds och dör generationer människor. Skulle dess interiör vara modernistisk? Nej, jag tror den hellre vore klassicistisk. Det är vad jag tror, men kan inte veta. Kanske kan min utläggning ge närmare svar.

Vi befinner oss egentligen alla på detta rymdskepp — vi rör oss framåt; samtidigt bort från det, som utgjorde vår startpunkt. I nuet, beläget oändligt avlägset ursprunget, kan vi som individer omöjligen se vad som ligger bakom oss; men vi kan bära med oss traditioner, för vårt eget omedvetna välbefinnandes skull.

Vilka hindrande faktorer föreligger för en klassicistisk arkitektur? Klimatet är nämnt: nederbördsmängden normerar taket; skydd mot värme och skydd mot kyla kan kräva olika utformning o.s.v. Funktionen är nämnd: form follows function. Smaken är nämnd: inte alla prefererar likadant. Symboltänkandet och utvecklingsnivån är nämnda. Konstruktion, organisering och kultivering kan vara lösenord.

Antikens människa var fulländad, tänkte sig Ehrensvärd. Varför? Därför att hon stod närmare sitt ur-tillstånd, kanske. Bör vi därför försöka leva som antikens människor? Inte, om vi omfattar utvecklings-tanken. Vi bör förmodligen ständigt sträva efter att leva rationellt. Men om vi tänker efter, dras vi med en hel mängd orationella och irrationella beteenden, vanor, ritualer och tillhörigheter. Bör dessa så långt möjligt söka avskaffas? Kanske, kanske inte. Vanan konstituerar hur som helst kulturmönstret.

Tänk, om 1600-talets människa tänkte så här: Vi lever i förändringens tidevarv. Vi lämnar vårt förflutna genom att bygga ett helt nytt samhälle. Däri tänkte Tessin och andra: "Hur bör detta nya samhälle fysiskt gestaltas? Det vet vi inte. Vad vi däremot vet, eller borde kunna veta, är, vilka (förlorade) idealiseringar som borde tas med. Ska vi göra en trädgård, en hortus conclusus, bör vi däri inrymma en skog (idealiserad i boskén) och en savann (idealiserad i parterren). En jaktpark kan gärna få höra till. I vårt hus vill vi ha ett centralt rum, representativt och som en mötesplats, för mat och umgänge. Därinnanför behöver vi salonger eller förmak, för ett något informellare umgänge. Därinnanför åter vår egen sängkammare, dit vissa utvalda utanförstående ändå ibland kan få äga tillträde. Men därinnanför behöver vi några helt privata rum: en garderob och ett kabinett."

Att gestalta ett hus (eller en park) kan i viss mån liknas vid att finna på ett lekredskap för barn. Lekredskapet är ett idealiserat svar på vissa lekbehov, samtidigt "surrogat" för en naturlig lekmiljö. På samma sätt utgör boskén surrogat för den vilda naturliga skogen, men kan samtidigt ge möjlighet till idealisering, d.v.s. renodling av människans specifika upplevelse- och aktivitetsmiljö.

När man vistas i skog och mark, kan man märka att rumsupplevelserna blir på ett speciellt sätt: man liksom förflyttar sig från rum till rum, där varje rum igenkänns med sin egen karaktär: skogen erbjuder inte en kontinuerlig upplevelse som växlar, utan upplevs mera som en rumsfil. Kanske är därför rumsfilen arketypisk även, åtminstone för samlarnaturen.

Allén och galleriet bör tillhöra en och samma arketyp, men vilken är deras naturliga förebild? Kanske stigen som följer skogsbrynet? Kanske jaktgatan?

Kaskader förstås lätt som idealiserade vattenfall, men vilken är fontänens ur-förebild? Väl inte geysirn? som knappast kan ha varit allmänt förekommande heller i urtid — eller också var den det – i vulkanismens okända tidevarv. Kanske den forna bergsbons springkälla? Spegeldammen är den idealiserade sjön, eller det idealiserade havet, kanske särskilt angelägen för den genetiskt präglade strandboende. Överhuvudtaget utgör vatten i alla dess former viktiga inslag i en trädgård, vilket är lätt att förstå, då vatten är en så pass vanlig företeelse på vår jord och har varit i alla tider. Tvagningar i olika former, rituella och praktiskt nödvändiga, utgör också centrala inslag i människans förehavanden.

Det faktum att behovet av tillrättalagd badmiljö (omväxlande varma och kalla bad) var angeläget och utbrett i romarriket, inducerar, att det jämna medelhavsklimatet icke var romarnas naturliga klimat: det behövde kompletteras med den mer genuina varm-kalla situationen. Olof Rudbecks spekulation, att antika människans ursprungsland vore Norden, kan i det avseendet äga en viss relevans.

Om människans urhem har varit en bergsmiljö, kan en viss genetisk anpassning till omväxlande temperaturförhållanden ha varit ändamålsenlig, eftersom bergsklimat erbjuder snabba växlingar mellan varmt och kallt — men även ökenklimat innebär ju t.ex. varma dagar och kalla nätter. Av den anledningen behöver människosläktets ekologiska nedstigande från berget till slätten inte ha betytt så drastiska omställningar.

Går det att finna en modernism, som icke strider mot klassicismen?

Historien har bl.a. givit som resultat en vidgning av klassicismen — i viss mån har det lyckats att väva samman, infoga nya element o.s.v. Det postmodernistiska tidevarvet borde sant innebära en integrering även av den funktionalistiska stilen!

Hur kan en sådan modifierad modernistisk stil se ut? Här kunde möjligen ett samarbete med forskaren Yngve Bohm vara fruktbart, då dennes forskningsprojekt just handlar om hur modernismen ska kunna moderniseras. Åtminstone en arkitekt har experimenterat med postmoderna typiseringsförsök, Aldo Rossi, vars Teatro del Mondo från ca 1980 kan utgöra exempel. Även bröderna Krier bör nämnas i sammanhanget.

Arkitekten och konstteoretikern Josef Frank visade ett funktionalistisk stilspår som borde ha kunnat utvecklas. Varför inte? Hans teorier, hur övertygande de än verkade, var tydligen ogiltiga. Den västerländska människan ville någonting annat. Men när hon fått som hon ville, bemöttes hon med kritik från de egna leden.

Vad ville egentligen funktionalisten? Hans syfte i grund var väl lovvärt — inget fel i att eftersträva förbättrad ändamålsenlighet. Detta legitimerade innovatören. Inget fel med innovatörer — var arkitekt bör odla sitt kreativa sinnelag. Men snillet i opposition till dogmen kan misstänkas leda fel, ty det regellösa blir ofta meningslöst. Lika fel blir det, när dogmen eller regelverket söker frigörelse från fantasin, ty sådan rigiditet står vi inte ut med.

När man lyssnar på renässansmusik, kan man bli varse en ordning, som kanske var tidens signum. En icke-ifrågasatt auktoritet genomsyrade fortfarande tillvaron för människan — hon rättade sig inom Guds ramar, där hon sökte forma sin egen stil.

Går man över till barockmusik, märker man skillnaden: sinnet liksom upplöses, eller rättare: den tidigare yttre auktoriteten har avlösts av en inre: känslans röst. Men känslan, som söker frigörelse från det bundna, kan icke ensam utgöra stomme åt sig själv; slappheten manifesterar sig vidare i rokokon (frikopplad från, men beroende av en ordning), som inte blir långvarig; nyantiken står för dörren.

I det holländska 1600-talsmåleriet märks en fortsatt renässansordning, som man möjligtvis kan förknippa med den kalvinistiska trosriktningen. Holländarna bibehöll tron på egen kraft, trots att världsbilden rämnade; det gav för dem egentligen blott vatten på kvarn.

Holländarna anammade palladianismen, och gick även i det en annan väg än mot-reformisterna, vilkas stil förblev barocken, där känslans uttryck dock kvarstannade i vibrerande form vid det gängse men kanske efterhand modifierade regelverket.

Förvissningen om en absolut och rättvis auktoritet som icke behöver ifrågasättas innebär en levnadssituation, helt skild från en, där Gud inte existerar. Sökandet efter ny harmoni har pågått alltsedan upptäckten av heliocentriciteten.

Kanske innebär den moderna islam likaså ett försök till ny individuell och kollektiv harmoni och trygghet, som hursomhelst speglar människans behov av andlig förvissning om en god, rättvis och orubblig ordning, inom vars råmärken hon äger sin frihet att bygga på och pröva sin fantasis kraft.

Dessa två — regeln och fantasin — utgör den oskiljaktiga estetiska grund, varpå klassisk arkitektur vilar; som yin och yang, som en fuga av Bach (om än barock), skapar detta par förutsättningar till enhet och mångfald, kort sagt: till stil. Detta var även Ehrensvärds uppfattning.

Om vi tror på detta, hur åstadkomma en uppslutning bland arkitekterna? Det handlar i grund och botten om disciplin, att konsekvent följa ett regelsystem, som i och för sig kan vara självvalt, och där inom tillämpa sin fantasi. Det handlar om att tillägna sig en visshet om, att metoden är absolut nödvändig: regelsystemet får icke frångås.

Argument mot detta kommer främst att resas från den arkitekt, vars föreställning om den fria konstnärens suveränitet är fast inrotad. Han känner sig kringskuren av auktoriteter, ja rent av despoter, vilka han vill revoltera mot. Han känner med hela sitt hjärta, att det är hans absoluta rätt, och plikt, att kämpa för sin egen frihet.

Mot hans argument kan anföras, att han egentligen inte vill inordna sig i sin yrkesroll. Han borde ha valt den fria konstnärens bana; arkitektyrket innebär något annat. Se den kirurg, som vill skära som han lytter! den taxichaufför, som vill bryta mot alla trafikregler! Arkitektens yrkesroll är oklar. Han handskas med mjukdata; sällan har han det så enkelt, att alternativen är rätt eller fel. En kärna i yrkesrollen har blivit, att förlita sig på sin intuition — och där kommer argumentet om den frie konstnären in.

Att finna en form för arkitektonisk kreativitet, att finna förutsättningar för kreativitet, det måste vi, även inom modernismen. Startar vi en sådan målmedveten process, infinner sig förhoppningsvis det lämpliga regelverket småningom mer eller mindre av sig självt. Men detta kan ta lång tid, och föregås av oändligt prövande; slutligen uppenbarar sig nyantiken på nytt.

Den som söker, finner blott sig själv

En risk till felsteg då man söker ur-sprung av olika slag, t.ex. människans, kan vara på sin plats att ta upp till belysning. Forskare som söker, tenderar att till slut finna sig själva; det var, som jag tolkar det, andemeningen i Miltons (eller Tassos?) slutkläm: "All there is in the world to know is just yourself to know". Jag tänker mig vidare att partikelfysikernas framnående till de fyra grundkrafterna up(I), up(II), strange och charm i grund och botten kan ha med fostrets grundläggande sätt att benämna världen.

En forskare kan välja mellan två inriktningar för sin forskning: han kan söka "pudelns kärna" eller söka struktur och sammanhang. Om vi tänker oss ur-människan som bl.a. nöt-samlare/konsument, är det första forskar-beteendet inte svårt att härleda. Som storviltjägare d.v.s. kött-ätare, å andra sidan, har hon bruk för orienterings-egenskaper, förmåga att dra slutsatser, se sammanhang — det är det andra forskar-beteendet. Båda förekommer också mycket ändamålsenligt parallellt sida vid sida. Så till vida kan man se forskarmödan som en idealisering av födoinhämtandeprocesserna hos ur-människan. Och kanske tillhör forskar-naturen en speciellt arkaisk människotyp?

Här kan en genomgång av Cassirers forskning finna sin plats. Både denne och Josef Frank fokuserade på begreppet symbolism, men främst anser jag, som forskare, honom välgörande i hans positivistiska utläggning och distinktion av utvecklingsstegen religion — metafysik — vetenskap.

Accepterar man detta tresteg, så inser man att religion och metafysik bör tas på största alvar, inte minst av forskare, som däri kan se ur-grunderna till framtida vetenskaper.

Idealiseringar i ett Platonskt perspektiv

Allt, som momentant är, utgör ju resultat av omvandlingar av tidigare tillstånd. Mycket av det som vi finner i vår omgivning är mer eller mindre tillfälligt och skall snart åter omvandlas eller befinner sig under kontinuerlig omvandling. Men i motsats till det tillfälliga, finns mera beständiga företeelser och principer. Ljusets synliga verkan på materien är en sådan konstant företeelse för oss människor. Tyngdlagen och dess verkan på bärande och buren materia likaså. Form i sig, inkluderande proportioner, hör idévärlden mera till, än det tillfälliga.

Det vore intressant att försöka utröna, om det kan förefinnas företeelser, numera endast återfunna i Kultur, ej i Natur, d.v.s. de kunde ju existera i naturen i sig, men inte för människan. Sång och musik kunde tänkas utgöra ett exempel. Fler kan kanske påfinnas.

Skogen som princip är evigare än den specifika skogen. Vattenfallets begrepp evigare än de enskilda vattenmängderna, som tillfälligt råkar kasta sig utför ett tillfälligt materia-konglomerat. Med sådana principer rör sig klassicismen. Ett klargörande av sådana idealiseringar kan förtydliga bilden av människans ur-miljö.