Mats Ohlin Architectural Introduction
Memoirs

Kring studentåren   Detta avsnitt ska behandla den viktiga fas i livet, som skulle kunna kallas vuxenblivandet: utträdandet från det trygga boet och in i nästa skede: det egna levernet. Som vi ska se: en dynamisk tid, där olika situationer fasar i och avlöser varandra. Perioden har jag avgränsat så, att den börjar under senare delen av gymnasiet och slutar där en viktig länk mellan min gamla hemstad, Eskilstuna, och min nya, Stockholm, upphör.   1. Samtidigt med gymnasie-studierna hade jag på fritiden (den lilla, som blev) några stycken riktigt fina vänner (vilka också uppvaktade mig på student-avslutningen en kort stund hemma, innan det blev dags för mig att bege mig till det "stora" firandet — som jag minns ägde rum på Esso motorhotell någon kilometer utanför sta'n). Jag vill nu presentera dessa vänner, och börjar med Lasse.   Lars Pettersson.   Lasse Pettersson var musikalisk, och spelade bas i ett popband som var rättså "hett" en kortare tid — the Rollie Pollies (jag är inte 100 på stavningen). Bandet leddes av kapellmästar-legendaren Ejdetjärn, vars son Ronnie också spelade i bandet. Jag minns Lasse som filosofiskt lagd, och vi hade mycket givande snack, han och jag — om livet; om tjejer; och ja, det mesta. Lasse och jag växte upp i varandras grann-kvarter; redan från lekis-åren, får man väl säga. Men det var först nu, under våra sena tonår, som vi blev riktigt goda kompisar ett viktigt skede.

2. Som nummer två i min rapsodi av pre-studentiala vänner vill jag presentera Elisabeth Bastmo. En ovanligt trevlig och rejäl tjej, som jag tyckte mycket om. Hennes hem utgjorde också en viktig repli-punkt för "gänget", där vi samlades och hade en god stund nästan var kväll under en period.   Elisabeth Bastmo.   Jag har träffat Elisabeth i nutid såväl som hennes bror Olle och hennes syster Eva. Och glädjande nog har "lillasyster" Eva och jag i sen tid etablerat en uppskattad vänskap! På bilden ser vi Eva vid sin kolonistuga i Lindö, inte alls långt från Ängsholmen, där jag ofta vistas under den varma årstiden.   Eva Bastmo vid sin kolonilott vid Lindö år 2017.

3. I min "serie" om pre-studentiala kamrater, fortsätter jag med Anders Helg. En riktig hedersknyffel — mycket socialt kompetent samtidigt tuff — och dessutom med mycket humor och glimten i ögat. Tänk, att det fanns så bra folk på den tiden! De flesta var förresten goda människor då; eller så är det jag, som ändrat perspektiv?   Anders Helg.   Anders hade också en bror, Stefan, jämnårig med mig (Anders var ett år yngre, tror jag). Stefan och jag följdes åt, men mera perifert, utan att vara kompisar primärt. Jag tror vi gick ett år i lekis tillsammans; därefter i parallellklasser hela grundskolan igenom. Jag kan inte finna några onda egenskaper i vare sig Stefan eller Anders... Riktigt hyggliga människor rakt igenom. Och så tror jag att deras föräldrar var också. Under en period var i deras villa, i källaren, ett rum som "spelhåla". Där blev det knökfullt mest var kväll; där spelades kort, och där röktes så, att värsta Lützendimman gick att skära med kniv därinne. Minns att Anders "diggade" Creedence Clearwater Revival (det gjorde även jag). Jag har en aning, att han lite identifierade sig med dess "lead singer" John Fogerty. Inte utan skäl — jag kan se klara likheter dem emellan.

4. Ytterligare två pre-studentiala kamrater: Lena Segerberg och Örjan Göstasson — det enda "stadiga paret" i kamratkretsen vid tiden, vad jag minns; båda mycket trevliga personer. Här vid en resa till Åbo sommaren -70, där bland andra förut nämnda Lasse Pettersson, Elisabeth Bastmo, Anders Helg och jag själv också deltog.   Lena Segerberg och Örjan Göstasson.   Jag är mycket glad över att nu år 2021, vid pass femtio år senare, ha kunnat få återknyta vänskapen också med Lena Segerberg. Hennes städsevarande kompis Elisabeth Bastmo (som nu är gift Ekendahl) har jag träffat något litet tidigare, och Elisabeths syster Eva och jag känner varandra väl numera.   Lena Segerberg år 2021 flankerad av systrarna Eva och Elisabeth Bastmo.

5. När man som jag hade ett lantligt boende på sommaren, bildades gärna en särskild sommar-kamratkrets. Framför allt blev Magnus Hedin och jag riktigt goda vänner. Vi bodde båda Mälar-nära, och naturligen tog man sig fram båtledes, när man hälsade på varann. Ibland involverades också våra familjemedlemmar i umgänget som på första bilden, där Magnus syster Marianne (till vänster) och min syster Gunilla (till höger) och Magnus och jag gjorde en resa till Skokloster sommaren -69.   Bild-collage.   Också Anders Björklund (tredje bilden) vill jag nämna som en riktigt trevlig kamrat. Jag minns att Anders, Magnus och jag vid ett tillfälle gjorde en båtresa från vår fjärd Blacken in i Galten-fjärden och vidare längs Strömsholms kanal. Målet var sjön Åmänningen i Bergslagen, men vi kom bara till Hallstahammar. Där var åtta slussar på rad, och det var kö till slussning, och det var spöregn. Vi beslutade att avbryta expeditionen där. På hemresan fick de två, som inte styrde, sitta och ösa båten hela tiden. Trots regnställ blev kläderna till slut dyblöta, och klibbade fast vid kroppen. Men det var ett äventyr! På den andra bilden är vi på besök i London från Eskilstunas vänort Luton, som Magnus och jag gästade sommaren -68. Vi bodde i Tinas familj, och förutom Tina och Magnus syns på bilden Tinas mamma och Tinas kompis Denise.

6. Pärlan... som jag köpte för egna hopsparade pengar efter att ha tagit körkort år -70.   Pärlan.   De tidigare nämnda Lasse Pettersson och Anders Helg och jag gjorde en resa med den till Östersund på sommaren. Vi fick såväl punktering som tankläckage. Det senare fixades lätt med Plastic padding. När skolan började på hösten, ville en hel hop tjejer åka med mig varje morgon. Det var förut nämnda Elisabeth Bastmo och Lena Segerberg, samt Agge (efternamn?) och (jag tror) Anki (efternamn?). Vi bodde alla i samma stadsdel, och jag hämtade upp dem, en efter en. Fäst vid instrumentbrädan hängde en sådan där "automat" för 25-öringar (parkeringspengar) som var vanlig på den tiden. Spontant och utan att jag hade bett om det, stoppade var och en av tjejerna i en tjugofemöring i automaten, plikttroget varje morgon. (Men vi parkerade gratis på en rivningstomt nära skolan.)   En bild av Agge.   När det sedan blev dags för lumpen, hade jag stor nytta av min bil. Utan den hade jag inte kunnat åka hem så frekvent på alla permisar — helger såväl som (ofta) onsdagnätter. Jag och min gymnasiekompis Anders Bertland — vi hade hamnat på samma kompani vid regementet i Kungsängen — turades om med att ratta våra respektive bilar.   En bild av Anders Bertland.

7. Här ser vi några av mina gymnasie-kompisar, jämte biologiläraren Margit Andersson, under klassens exkursion till sjön Skiren i slutet av vårterminen -71 (alldeles innan jag och Anders Bertland kommenderades till Svea Livgarde).   En del av mina klasskompisar.   Ur minnet identifierar jag, från vänster: Anders Bertland, Ronnie Johansson, Kenneth Engvall, Toivo Karjalainen, Stefan Nilsson, läraren Margit Andersson, Jan-Olof Tingborn, Bengt Zetterström, Eva Karlsson och Hans Andersson. Ytterligare några kompletterande bilder från exkursionen visar, första bilden: Ulla-Britta Eriksson.   Ulla-Britta Eriksson.   Nästa bild: Lars-Olov Thim.   Lars-Olov Thim.   Och så nästa: Bo Karlsson och Robert Åkerberg.   Bo Karlsson och Robert Åkerberg.   Ytterligare nästa: Gunilla Björkblom.   Gunilla Björkblom.   Och så: Eva Karlsson.   Eva Karlsson.   Sista bilden visar mig själv (till vänster) och Mats Sjöberg (till höger), under samma exkursion.   Mats Ohlin och Mats Sjöberg.   Jag hade önskat att dessa bilder skulle ha täckt in alla mina gymnasie-kompisar; men tyvärr saknas ändå några. Genom arkiv-forskning konstaterar jag att de, som inte finns på bild, är: Birgitta Dahlberg; Annica Ehrenstråhle; Uno Eriksson; Anita Erixon; Sonny Johansson; Mihaly Kaloczy; Hans Karlsson; Ulf Lindberger; Matti Mäkinen; Tage Perntz; Anders Sjögren. Det var treans kamrater det. Samma arkivforskning ger vid handen, att följande klasskompisar fanns med i ettan, men sedan försvann från de högre årskurserna: Ralf Rönnquist; Lars Söderqvist; Mats Wigström; Thomas Wredler; Christina Olofsson. Samtliga riktigt trevliga människor. Jag har inte deltagit i de temporalt återkommande student-banketterna, där jag kunde ha fått tillfälle återse en del av mina gymnasie-kamrater. Men det skulle ändå vara roligt att på någon väg få höra lite "skvaller" om var och en...!

8. Två målinriktade gymnasister gjorde detta specialarbete ihop. Jag tror nog det är tämligen inspirerat av den så kallade Ekmanska villan i Mälarbaden — eller dess luxuösa garagebyggnad, kanske. Dock vill jag hävda att detta var före "Euro-hus-idealens" tid!   Specialarbete i gymnasiet.   Specialarbete i gymnasiet.   Specialarbete i gymnasiet.   Den ene höll i pennan den andre byggde modellen. Den ene blev arkitekt; den andre håller visst på med byggenskap för fullt? Det var jag och Mats Sjöberg (vi visades på en nyss föregående bild). Mats berättade nyligen för mig, att modellen vid något tillfälle ställdes ut på konstmuseet i Eskilstuna. Det tycker jag den var värd, för den framstår som mycket välgjord. Där fanns dessutom en interiör, som kunde ses när taket lyftes av.

9. Jag ryckte in i lumpen redan några veckor före gymnasie-avslutningen. Och det var på vippen, att jag inte hade fått permis den stora dagen (men nu lyckades jag utverka det, faktiskt genom ett konstruktivt samtal med bataljonschefen, major Werner). Om sanningen ska fram (vilket den ska), så hade min vapendragare Anders Bertland föregått med gott exempel, och talat väl för "varan". Han hade banat vägen — så om han nu fick; varför skulle inte jag... (Fast jag fick allt argumentera till det yttersta i alla fall.)   Major Werner.

10. Året är 1971, Sankt Eskils skola, Eskilstuna. Jag har precis hunnit byta permis-uniformen mot en mer civil ekipering och till och med kommit i tid till den avslutande ceremonin. Från de öppna fönstren på de övre våningarna har vi mottagit "folkets jubel" och sedan rusat ner på den välfyllda skolgården. På bilden har jag just återfunnit Marianne Hedin, syster till min gode vän Magnus; vi har gått i parallellklasser och tar nu studenten samtidigt.   Marianne Hedin och Mats Ohlin.

11. Studentfirandet blev kort men intensivt. Efter sedvanlig mottagning hemma sammanträffades på Fristadstorget, för att ta en passande buss ut till Esso Motorhotel, där huvudfirandet skulle gå av stapeln. Vi var ett helt gäng, som klev på en buss som stod just utanför Centrum-biografen på Fristadstorget. "Kör till Esso Motorhotell!" skanderade ropen från bakre delen av bussen. Tro't om du vill — chauffören lydde oss! Sedan har jag mycket diffusa minnen om, vad som ägde rum. Men i gryningen släpade jag hem de två kamraterna Hans Andersson och Lars-Olov Thim. Dessa var hemmahörande i Hälleforsnäs, och skulle åka med första morgontåget hem till sig. Själv skulle jag ta första morgontåget till Kungsängen, för att infinna mig punktligt på mitt regemente. Så det passade bra, att vi tre gjorde sällskap resten av natten. Det hade ljusnat för länge se'n, då vi trädde in i vårt kök, tysta, för att inte väcka husets folk. Vi satt och spelade kort, när min syster Gunilla plötsligen inträdde — också hon hade varit ute och firat (och svirat?). Hon deltog i kortspelandet även hon en stund, tills det var dags för oss andra att bege oss till järnvägsstationen. "Full rulle", med andra ord. Bertland och jag återsågs på tåget, och jag minns att det inte fanns sittplatser för oss. Ett klart minne identifierar oss på vestibulens golv, sovandes, åtminstone några välgörande stunder — innan det var dags att hoppa i fältuniformen för vår praktiska verksamhet därute på Granhammars ägor. Vi klarade den dagen — också!

12. Under första delen av lumpen-tiden blev Carin Öhberg och jag ett par. Det passade extra bra i ett speciellt avseende nämligen att den vanligaste grunden för nattpermis, som man skulle ange, var "besöka fästmö". Så nu hade jag legitima (och varmt ömmande) skäl!   Carin, sommaren -71.   De tre år som vi var tillsammans minns jag som en mycket trevlig och mestadels sorgfri tid. Med Carin inleddes en ny epok i min dynamiska era.   Carin med flera.   På denna bild ses Carin, förut nämnde Anders Helg samt Lars Nyström. Med Lasses klassiska Mälar 22:a ska vi just ge oss ut på äventyr. Jag vill minnas att vi hade mysig grillkväll och övernattning på ön Harklinten. Nota bene: en "sjöbuse" upplyser mig nu om, att detdär ingalunda är en Mälar 22:a — utan snarare en så'n skuta, som Pip-Larssons "seglar" med. Och jag tror honom. Flera år senare var jag med Lasse på Mälaren på nytt — och då hade han en Mälar 22:a. Jag tog alltså — när jag mindes tillbaka — för givet, att det var samma båt. Men det var det således inte. Lasse hade bytt upp sig vid det senare tillfället...!

13. Carin och jag fick alltså, till följd av min inkallelse, nöja oss med att ses de flesta helger och en och annan onsdagkväll under vårt första år tillsammans. Vi brevväxlade också flitigt i veckorna. Men tillslut, på våren -72, blev det MUCK!   Delis och Eriksson.   På bilden ses Delis (Bengt Delbrandt) och Eriksson, två av mina kompisar på luckan. (Man hette sitt efternamn, och ingenting annat...!) Delis och jag delade på befälskapet över en tross-grupp. För ändamålet hade vi en Volvo BM-traktor med släp (en så kallad tre-tonnare). Den hade vi högtidligen döpt till "Bruno" (fråga mig inte varför!). Traktorn hade osynkad växellåda och ingalunda servostyrning, så den var rätt trögjobbad. Men vi lärde oss hantera den. I fordonsutbildningen ingick bland annat att kunna backa (med släpet på) längs snitslad bana — och så småningom, på manövrar, gällde det att kunna backa mitt i en skog mellan träden, på natten, utan belysning. Samt att vinscha sig upp för branter; lägga kedjor genom kärr med mera. Det var sådant som man klarade då, och tyckte var kul — man var ju ung! Eriksson var en riktig hedersknyffel. Inför vår muckar-skiva erbjöd han mig natt-logi hos honom och hans fru i deras villa ute i Älvsjö. Det var ju guld värt för mig. Muckarskivan började mycket städat med middag på Stortorgskällaren i Gamla sta'n, för att sedan övergå till Berzeliiterrassen där den så småningom upplöstes i fest-yra fram på småtimmarna.

14. Efter muck från lumpen var sommaren -72 ledig inför höstens studier (jag hade kommit in på arkitekturskolan). Känslan av frihet var lyx! Carin och jag unnade oss en cykelsemester på Gotland. När vi ledde våra packade cyklar av färjan i Visby, väntade på kajen en överraskning: där stod våra vänner Pär Eriksson och Kerstin Gustavsson och välkomnade oss! De hade i största hemlighet även de tagit sig hit, men veckan före oss. Vi fick några trevliga dar tillsammans i Visby, innan vi begav oss åt olika håll. Ännu en överraskning väntade oss — våra andra vänner Tomas Gillström och Pia (Nilsson?) fanns på campingplatsen. De for sedan hem samtidigt med Pär och Kerstin.   Pär, Kerstin och Carin.   På bilden ser vi Pär Eriksson, Kerstin Gustavsson och Carin, delvis skymd bakom en dam som inte hör till sällskapet. Under vår cykling runt Gotland blev Carin och jag vid ett tillfälle goda vänner med ett något äldre par, som vi bjöd in på kvällen till vårt tält. Mannens stora vurm var de gotländska kyrkorna, som de nu cyklade runt och besökte. Jag berättade att jag skulle börja studera arkitektur till hösten. — Då kommer du att få många riktigt goda vänner, sa han då. Själv hade han studerat till civilingenjör, men hade tydligt märkt den trevliga och humana stämning, som präglade arkitektursektionen. Det där la jag på minnet, och kunde sedermera konstatera att det stämde!   Mats, funderande på sin framtid.   På bilden syns föremålet för denna studie, uppenbarligen tankfull; förmodligen funderande på sin framtida yrkesbana...   Cyklingen går vidare.   Cyklingen gick vidare, och så småningom nådde vi Fårö. I Fårösund mötte vi en av mina gymnasiekompisar, Jan-Olof Tingborn, som nu gjorde lumpen där. På Fårö såg vi myrlejon och deras gropar i sanden. Där bevistade vi också Langhammars raukfält. (Bilden kan möjligtvis vara tagen vid Hoburgsgubben på södra delen av Gotland.)   En rauk vid Langhammars raukfält.

15. Den sommaren var lång. Förutom Gotland hann Carin och jag med en vistelse på Syd-Långö utanför Strömstad. Carins pappa hade genom sitt arbete tillgång till detta semesterhem som innebar hel-pensionatstillvaro. Vi bodde i en egen liten stuga, serverades frukost och middag i restaurangen, där vi också hämtade lunchkorg att ta med ut på klipporna. Givetvis var vädret strålande hela veckan!   Carin och Mats.   Carin och Mats.

16. Några av våra mer frekventa vänner vid den här tiden var, förutom förut nämnda Pär och Kerstin (4), Peter Bornemar (2); Håkan Unger och Maria (efternamn?) (3); Roger Eriksson och Yvonne Couchér (1). Också min syster Gunilla, jämte många flera, tillhörde "gänget".   Bild-collage.   Fyra av oss grabbar i nyss nämnda och visade gäng har under senare år återupptagit bekantskapen: Peter Bornemar, Roger Eriksson, Håkan Unger och jag. Formen för vårt nyfunna umgänge har blivit en årlig "Oktoberfest", där vi lagar smårgårdsbord med sill och bratwurst mm. under gemytlig samvaro. En och annan öl blir det givetvis — och kanske till och med en snaps.   Håkan Unger, Peter Bornemar och Roger Eriksson år 2019.   Men nu åter till året 1972. De flesta av oss grabbar, som var ett par år äldre än våra respektive, började studier på hösten; jag i Stockholm, flera i Uppsala.

17. Så flyttade jag alltså hösten -72 till Hallonbergen i Sundbyberg och nybyggt studentboende, för att börja på arkitekturskolan vid KTH i Stockholm. Carin kom och bodde de helger, jag inte återvände till Eskilstuna; vi hade goda tillfällen att upptäcka Stockholm tillsammans.   En bild av Carin i Hallonbergen.   Men skolan innebar samtidigt en hel massa nya bekantskaper, som förklarligt nog tog en del fokus från min gamla situation. Dessutom krävde en mängd tentamina rättså rejält med litteraturläsning. Så till exempel skulle hela gymnasie-matten tentas av på några veckor, alldeles i början. Så nog innebar studierna en ny situation för mig.   KTH-kamrater och lärare.   På bilden (tagen några år senare) ser vi vår arkitekturhistorielärare Anders Åman med mina årskurskompisar Anna-Lena Nilsson, Nisse Müller och Kri Bennström. Ryggtavlan kan tillhöra Suzanne de Laval.

18. Mitt första år på teknis avlöpte relativt fort, och frampå försommaren återvände jag till hembygden och min Carin. Rätt omgående började jag en praktik på stadsplanekontoret i Eskilstuna, hos stadsplanearkitekten Hasse Skoglund (praktik, kontors- såväl som bygg- ingick i utbildningen att man skulle göra på somrarna). En dag i början av juni var det Carins stora dag — hon "tog studenten". Just den dagen var jag med Hasse Skoglund till länsarkitekten i Nyköping. Vi avreste därifrån i tid — jag har för mig att Hasse hade en dotter, som även hon gick ut gymnasiet. Men vi kom typ tio minuter för sent. Jag fick möta Carin separat, just efter att övriga anhöriga hade hyllat henne. Detta kändes inte bra.   Student-Carin.   Men jag tror inte att Carin reagerade negativt på det; hon var bara glad och lycklig. Men jag kände, när vi väl kom hem till hennes firande, att där fanns en dissonans. Åtminstone upplevde jag den hos mig själv.

19. Nåväl, sommaren -73 jobbade jag på stadsplanekontoret och Carin började i hemtjänsten som hemsamarit (hon planerade att bli socionom). Men vi hade vikt en månad ändå åt en resa ner i Europa, som vi hade planerat hela våren. Min gamla folka hade varit nog så romantisk att ta sig fram med, men vi litade ändå inte riktigt på den... Jag fick till ett riktigt bra lånbyte med mina föräldrar...! Vi färjade från Göteborg till Amsterdam, varifrån vi följde Rhen-dalen till Bern, Basel och Genève. Därifrån genom alperna till Norditalien och så ner till franska rivieran liktydigt med Nice. Därnere stannade vi längre än planerat för att vi trivdes så bra! Bland annat fick vi äran avhöra en koncert med Miles Davis i Juan les Pins... och hann med ett besök i Picasso-museet i Antibes. Förutom att vi solade och badade vid stranden mest hela dagarna, ett stenkast från vår mysiga campingplats under pinje-träden. Hemvägen gick genom Frankrike, där Paris fick ett längre besök. Det var lyx...!   Bild-collage.

20. Några minnen, som dyker upp efter hemkomsten, från vår Paris-vistelse. Väl ankomna till Paris "gjorde vi sta'n". En av de första dagarna hade vi parkerat vår bil i närheten av Gare de Lyon för att sedan följa Seine-stranden in mot centrum. Hade vi väl bara hunnit promenera några hundra meter, förrän en "turist" äntrade oss och frågade: "Excusez moi; est-ce-que vous savez ou se trouve la Gare de Lyon?" Tja; det var typ den enda vägvisnings-fråga, vi kunde svara på vid det tillfället — och vi kände oss med ens som riktiga infödingar...! En av de sista dagarna ville vi pliktskyldigast besöka Louvren. Vi kom dit lite väl sent på eftermiddan. Den egyptiska avdelningen, som var alldeles i början, fångade mig så till den grad, att vi fick rusa igenom de övriga gallerierna för att få se en skymt av Mona-Lisa fem minuter före stängningsdags. Hemkommen ville jag tillverka bruksföremål som de gamla egyptierna; sockerskeden blev ett resultat av det. Och det är inte omöjligt, att det var Carin, som stod modell till den... På bilden med mig själv, håller jag på med att tälja till en saknad schackpjäs till reseschacket.   Alster av Mats bildhuggare.   Mats bildhuggare.   På ett sätt tror jag, att jag fann mig själv där, på den egyptiska avdelningen i Louvren. Men det visste jag inte riktigt då — tyvärr, skulle jag nog vilja säga idag.

21. Inför arkitekturskolans hösttermin -73 flyttade jag till ett nytt studentboende, Jerum, på Gärdet invid Lidingövägen. Det innebar gång- och cykelavstånd till skolan. Rummets utsikt framgår av den övre bilden nedan. Korridorsamvaron gav mig flera goda kamrater, som jag sedan kom att hålla kontakt med åtskilliga år framöver. Också Carin ändrade sitt boende — hon tog steget till första egna lyan — en vindslägenhet i ett 20-talshus på Ruddammsgatan i Eskilstuna. Jag minns en söndagkväll i april, just när våren -74 hade börjat spira. Vi satt i Carins säng, som också var soffa, och talade allvarsamt. Slutligen måste jag gå till tåget. När jag lämnade lägenheten och gick trapporna ner, visste jag det. Och jag visste att Carin också visste. Jag löste min biljett i kiosken invid Södra station (se den undre bilden nedan); tåget kom, och jag for hem till mitt liv i Stockholm. Carin hade tagit det första steget till sitt liv. Snart skulle hon lämna Eskilstuna för Östersund, där hon började på socialhögskolan. I Jämtland blev hon sedan kvar (under lång tid), där hon fann sin plats och bildade sin familj.   Jerum-utsikt och Eskilstuna södra.

© Mats Ohlin 2018-19  |   Senast uppdaterad