C. G. Lundholm
En storbyggmästare i Kumla
när seklet var ungt
En av de mera kända personerna i P. J. Carlssons och F. A. Carlssons Kumla var byggmästaren Carl Gustaf Lundholm.
I början av seklet var han en storbyggare och i verkligheten en av de få, kanske den enda kunniga i byggnadsfrågor. När Lundholm 1904 började sin verksamhet i Kumla, hade han genomgått byggnadsfackskola och ägde mer än 20 års praktisk erfarenhet inom byggnadsbranschen. Det var sålunda ingen novis, som gick till verket.
Framförallt var det i de västra gränsområdena vid nuvarande Skolvägen och Kvarngatan, som Lundholm koncentrerade sin byggnadsverksamhet. Ifrågavarande områden kunde man då utan överdrift kalla för ett "Vilda Västern".
När Lundholm började sin verksamhet, dominerade den hemska kåkbebyggelsen. Och detta även i de centrala delarna. Många av dessa kåkar ha först under de senaste åren raderats ut genom den omfattande sanering, som fastighetsnämnden på stadens uppdrag vidtagit. Till dessa kåkar hörde ej sällan betydande tomtmark, där i våra dagar imponerande HSB- och stiftelsehus givit stadsbilden ett vackrare utseende.
Att vara byggmästare i seklets början var minsann ingen sinekur. Isynnerhet vintertid var förhållandena odrägliga. Det var säkerligen betydligt angenämare att sitta i en varm och ombonad skomakareverkstad än att stå på en byggnadsställning i ur och skur, sträng kyla och blåst. För att inte tala om invändigt arbete vintertid, då den värsta kylan måste hållas borta medelst osande och rykande koksgrytor. Något "United Building Mashinery Company" fanns ej. Allt måste utföras manuellt.
Men om Lundholms hus i Kumla kommit i så fint sällskap som moderna HSB- och stiftelsehus, så skäms de dock inte för sig, trots att byggnaderna har 50-60 år "på nacken". Och även om Lundholm haft resurser att bygga hus med centralvärme, el. ljus, kyl- och värmeskåp, kallt och varmt rinnande vatten, w.c., badrum, sopnedkast etc. så hade han säkerligen inte gjort det. Ty vem skulle ha bott i dessa hus? Det fanns i seklets begynnelse ingen, som stod och köade för att få en våning. Och då gällde ännu den gamla ekonomiska sentensen: tillgång och efterfrågan reglerar priset.
Visst behövdes det bostäder i Kumla även när seklet var ungt, men arbetare med svältlöner hade inte råd att bo modernt efter dåtida förhållanden, i "den gamla goda tiden". I Lundholms hyreshus var det rinnande vatten (pumpar) och avlopp, ljusa luftiga rum med kakelugnar, korkmattor på golven, tvättstuga med rinnande vatten och avlopp, matkällare och torkvind, allt under ett tak. Det låter i dag inte så märkligt men för 60 år sedan var det annorlunda. Men Lundholms hus kostade pengar. Trots att han själv med hjälp av sönerna David, Ragnar och Sven utförde mycket av arbetet, blev byggnadskostnaderna höga. Lägenheterna måste därför mången gång uthyras till underpriser och ibland stå tomma. Och när ett hus måste säljas, blev även detta till underpris.
Det första huset, som Lundholm byggde i Kumla, var hörnfastigheten Skolvägen 18 B, Ljungbyhov nr 2. Denna byggnad uppfördes vintern 1904-1905. Fastigheten såldes år 1906 för 12 000 kronor till handlanden Carl Bergvall från Dalkarlsberg. Skolvägen 17, Ljungbyhov nr 1 byggdes 1905-1906 för Gustaf Engvalls räkning. Entreprenadsumman var 9 000 kronor inklusive material, dock ej tomtmark.
Kvarngatan 26 byggdes 1907. Där höll sonen David på att få sätta livet till, då han på tre våningars höjd var sysselsatt med murningsarbete och därvid förlorade balansen och var nära att falla framstupa ut mot Kvarngatan. Byggherren rusade till och hann att ingripa i rätt tid.
Kvarngatan 28 uppfördes vintern 1908-1909, och 1909 färdigställde Lundholm även Kumla prästgård. Karl Nilssons första skofabrik byggde Lundholm den kalla och snörika vintern 1907-1908. Detta hörde nog till ett av de svåraste uppdragen. Allt tegel skulle hämtas från Stene tegelbruk på dåliga vägar i ur och skur, sträng kyla, snöstorm och mörker. Lundholm hade 2 hästar för dessa transporter. Vägsträckan, som nu på en modern autostrada avverkas på några få minuter, tog minst två timmar med häst och vagn eller släde. När märkena (enrisruskor), som markerade vägens sträckning, utplånats av snö, fick man helt förlita sig på hästens instinkt för att hålla sig på vägen. När man så kom till Stora landsvägen, nuvarande Norra Kungsvägen, och skulle upp för en brant backe, då orkade ej hästarna ibland. Allt vatten måste i en stor tunna hämtas från en brunn i Länsmansskogen. Även detta var förenat med stora svårigheter.
År 1908 byggde Lundholm vid Kumla torg ett gatu- och ett gårdshus åt fabrikör Konrad Andersson (nuv. skoaffär och konditori m. m.). Samtidigt uppförde L. för P. J. Carlssons räkning en magasinsbyggnad, även denna vid torget.
Kvarngatan 22 och 20 (skyskrapan)
År 1911 lät Lundholm för egen räkning bygga Kvarngatan 22. Det blev första huset med elektriskt ljus. Kumla Ångkvarn, som från sin Backa-ledning endast i ringa mån kunde avstå från någon energi, kunde givetvis ej tillgodose skofabrikernas behov av el.-ström. Fabrikerna drevos därför med dieselmotorer. 1911 inträdde dock en ändring i Kumlas historia. Hallsbergs El. A.-B. hade låtit bygga en högspänningsledning från Gullspång. Därigenom blev elektriskt ljus tillgängligt för alla, och även skofabrikerna kunde drivas elektriskt.
Kvarngatan 22 såldes i början av år 1919 till konditor A. F. Andersson för 50 000 kronor. Det var första gången, som ett hyggligt pris erhölls för någon av Lundholms byggnader, men då var husets skapare redan död.
Kvarngatan 20, "skyskrapan" byggdes år 1914. Och det sista huset, Skolvägen 16, år 1916. Denna fastighet såldes 1928 till köpman David Nyvelius.
Liksom 1911 var ett märkesår i Kumlas historia, när det gällde elektriciteten, så blev år 1914 det i fråga om vatten, avlopp och gatubelysning. Detta år byggde A.-B. Sana, Malmö, vattentornet och vatten- och avloppsledningar drogs ut i samhället.
Beträffande ytterbelysning förekom sådan endast på järnvägsstationen vid ett tågs ankomst. Så snart avgångssignal givits, släcktes ljuset. Om det var av ekonomiska skäl eller ej må lämnas därhän. Men ett är sant. Det var till stor förargelse för alla dem, som skulle treva sig hem från stationen i skumrasket.
År 1914 tillkom emellertid jämsides med vatten och avlopp även gatubelysning på alla huvudstråk. Varje lampa tändes och släcktes manuellt. Och den, som ombesörjde detta, hette Olsson. En gång tillfrågad om, hur mycket han hade betalt för detta arbete, svarade Olsson: "Sen' Erik Osche (Olsson) bestämmer, har jag fått det bra. Peji (P. J. Carlsson) va' knuschliger, Erik Osche ä' lite mera liberaler."
Förutom ovan nämnda byggnader utförde L. flera småbyggen både i Kumla, Yxhult och Hallsberg. En gammal "kumling" har nyligen berättat, att L. för hans fars räkning uppförde ett mindre affärshus för 1 500 kronor, vilken byggnad i hyror inbringade 2 000 kronor om året. Tillsammans med sonen David uppförde Lundholm år 1916 den vackra skofabriken Sture. Denna, som låg vid Stationsgatans södra ända, eldhärjades år 1932.
Men det var egentligen i Örebro, som Lundholm utförde sin största skapargärning. Där uppförde han ett flertal större byggnader. Sist däribland åren 1912-1913 det stora huset Rudbecksgatan 1 vid Södra viadukten, en fullt modern fastighet ā la HSB i 6 våningar, innehållande ca 100 rum. Där hade Lundholm hoppats få njuta sitt otium. Men ödet ville annorlunda. På grund av sjukdom måste han gå ifrån "kronan på verket" och 1916 flytta tillbaka till Kumla, som han 2 år tidigare lämnat, som han trodde, för alltid. I Kumla och Kvarngatan 22 — i höstas för 45 år sedan — slutade Lundholm sitt strävsamma liv, knappt 61 år gammal.
Ännu vid sekelskiftet var det i Kumla mestadels skog på området väster om järnvägsstationen. Ägare till skogsmarken var framförallt lantbrukare i Fylsta, Via och Södra Mos. Men även några gårdar i Kumla by ägde skogsmark i väster.
Hos grosshandlare Carl Blixt, Södra Mos år 1908
Från vänster: Herman Lundholm, 76 år, David Lundholm, död 1943, och hans hustru Ester (f. Blixt), död 1942, sångerska, Signe Blixt, d. 1950, g. med Josef Kihlberg, Hjo, Betty Blixt, d. 1944, g. m. Emil Hallmén, Agnes Blixt, 82 år, bosatt i Örebro och g. med Carl Åhlén, samt Emil Hallmén, d. omkr. 1950. (De båda beväringarna i bakgrunden troligen kusiner till systrarna Blixt.)
Sina många hus i Kumla byggde Lundholm alltså på jungfrulig mark. I regel lät han så mycket som möjligt stå kvar av det gamla trädbeståndet och planterade även nytt. Med åren har det blivit nya ägare med olika intressen. Av skogen finnes inte mycket kvar. Fruktträd, blommor och ett och annat köksland har kommit i stället. Sedan staden blivit ägare av ett flertal villor från den Lundholmska epoken, när seklet var ungt, torde man få räkna med snar storbebyggelse vid Kvarngatan.
Men ännu i årtionden kommer säkert de stora affärs- och bostadshusen, Skolvägen 17 och 18 samt Kvarngatan 20 och 22 vittna om det gamla municipalsamhällets store byggpionjär, Carl Gustaf Lundholm.
Under ett år var Lundholm brandchef i Kumla. Han hade meriterat sig för denna post genom att leda släckningsarbetet vid en skogsbrand i Via. Även ledde han släckningsarbetet, när J. A. Gartz' skofabrik brann ner till grunden natten mellan fredag och lördag den 30-31 januari 1914. Fabriken, som var en lång träbyggnad i en våning, gick ej att rädda. Släckningsarbetet måste inriktas på att skydda intilliggande villa, vilket även lyckades. Det var ett sällsamt skådespel, när fabriken var helt övertänd. Det blev ljust som på ljusan dag och varmt som en högsommardag. Det var säkerligen Kumlas största brasa genom tiderna.
På fritiden ägnade sig Lundholm i unga år åt möbelsnickeri. I släkten finnes ännu bevarad en chiffonjé, som är så välgjord, att den gott kan betecknas som konsthantverk.
I unga år anslöt sig Lundholm till Svenska Missionsförbundet och tillhörde till sin död Kumla Friförsamling. Under några år var han medlem av styrelsen för Vasakyrkan i Örebro, där han även tjänstgjorde som söndagsskollärare. Under de första åren i Kumla hände det ibland att han kallades att predika i missionshus i Västernärke. Han var då både präst och organist.
Lundholms livselixir var att spela och sjunga andliga sånger. En sång, som han med förkärlek exekverade, började:
Ur stormarna ser jag en avlägsen hamn,
Dit kärleken vinkar så blid;
Den bjuder båd' ära och sällhet och namn,
Men först efter utkämpad strid.
Nils Helander
——————
Lundholmska familjegraven i Kumla
(något norr om kyrkan)