Mats Ohlin Architectural Introduction

Till index

 

Mina memoarer (I)

Jag tör ha blivit avlad omkring den första april år 1951, mera troligt under tredje eller fjärde veckan i mars, eftersom förstfödda ofta är en till två veckor försenade. Mina föräldrar gifte sig den 12 mars nämnda år, så allt bör ändå ha gått anständigt till — jag kan inte annat än tänka mig, jag blev ett "äkta" barn!

Har alltid haft en föreställning om att jag blev till under ett kärleksmöte bland spirande grönska ute i naturen en tidig klar och solig vårdag, och så kan ju ha skett, om än slutet av mars känns lite väl tidigt för sådan aktivitet. Frågan är i så fall var? Vart for de på bröllopsresa (om de gjorde det)? Var tillbringade de den så kallade smekmånaden? Förmodligen ingenstans. Utan de jobbade väl och stod i efter bästa förmåga.

Min mor bodde i Stockholm vid den här tiden, men min far bodde i Eskilstuna. Min mor tror jag arbetade som sekreterare på något som hette Rifa, och låg på Lidingö, långt ute på den östra sidan. Kanske hade hon något slags tjänstebostad, då på Käppalavägen, där jag också sedermera tillbringade mitt första levnadsår.

Min far hade anställning på BM i Eskilstuna, men sökte jobb i Stockholm, och fick också ett på LM Ericsson. När detta skedde har jag inte simultant klart för mig; kanske dröjde det något år eller så. Hur som helst, så flyttade vi till en lägenhet i Stureby, det måste ha varit 1952 eller 1953. Om det var redan 1952, så bör det ha varit på hösten, eftersom jag föddes den 1 januari 1952, och har några minnesfragment från tiden på Käppalavägen i Lidingö.

Nog för denna gång! Förhoppningsvis kommer fortsättning följa!

 

Mina memoarer (II)

Väl etablerad där på Pyrolavägen (eller vad adressen nu var) långt ute på Lidingö började jag långsamt få kortare stunder av klarsyn, förmodligen under senhösten 1951. Mellan längre perioder av dvala kunde jag plötsligt befinna mig i ett vaket tillstånd, och erfara den tillvaro jag befann mig i.

Jag, eller rättare sagt mitt iakttagande (ty något vidare jagmedvetande hade jag nog ännu inte), befann mig i en rumslighet. Rummets begränsningar var tydliga såväl åt vänster som åt höger, fast närmast åt vänster, där den mest bekanta sidan fanns. Höger sida upplevde jag som något mer avlägsen, men dock identifierbar.

Rakt framåt fanns även där en identifierbar riktning. Lite rörigt längre bort; oformligheten tillväxte med avståndet; man visste inte riktigt vad som hände åt det hållet. Samtidigt upplevde jag en viss lustfylld spänning av att inte riktigt veta.

Uppåt kunde jag även varsna, men bara som något jag hade i medvetandet i förbigående. Likadant var det med nedåt och bakåt, fastän i ännu lägre grad. Bakåt var mest som en stabil (orubblig) trygghet — vilken fanns, men som man inte behövde fästa något vidare avseende vid.

Mot slutet av denna grott-tillvaro hade jag börjat uppfatta ljud. Främst hade jag registrerat röster, vilkas belägenhet i det yttre rummet jag tydligt kunde lokalisera, och föreställa mig. Först hypotetiskt och omedvetet, men så en solig förmiddag - jag jag tror det var en söndag - fick jag en (för att använda filosofen Kants vokabulär) syntetisk varseblivning ā priori: "Aha! de där rösterna, det är ju bara människor som pratar!" Hur jag nu kunde dra en sådan slutsats! Jo, men begreppet människa fanns uppenbarligen redan genetiskt i min kognition — eller hade mognat färdigt vid den tidpunkten.

Hur kunde jag veta att det var förmiddag? Hur kunde jag veta att det var söndag? Tja, dygnsrytmen fanns förmodligen redan begreppsligad, till följd av alla de yttre stimuli, som jag omedvetet och medvetet registrerade; utifrån dessa formade jag min världsbild. Även veckodagarna följde en cykel. Bara en sån sak, som att min mor och far väl sov längre på söndan; att far var hemma den dan och inte gick till jobbet; en rad andra små subtiliteter även, säkerligen.

Var det mörkt ini grottan? Nej, märkligt nog var det inte det. Jag såg, fast i svart-vitt. Det kan ha varit på det viset, att min hud var så känslig, att den uppfattade värmestrålning, vilka stimuli kanske syncentret i hjärnan tog hand om och omvandlade till något, som måste betecknas som bild.

 

Mina memoarer (III)

Så löper allt på. Jag är — alltså lever jag. Reflekterar inte mycket, utan tiden går sin gilla gång.

Dock kommer det alltmer på mig en obehagligt medveten känsla av att mitt bo är på väg att bli okomfortabelt och trångt.

Och så väcks jag till sist obevekltigt till sans — en anomali håller på att bli ett faktum som inte går att förneka. Jag kan helt enkelt snart inte längre vara kvar i mitt bo, eftersom detta stadigt pressas samman mer och mer!

Jag upplever till sist detta som slutet på min tillvaro. Kan inte föreställa mig något nytt i någon annan dimension, utan måste, med en ganska stor olustkänsla, acceptera att jag håller på att tryckas sönder, ner mot en alldeles för trång fortsättning av boet...

 

Mina memoarer (IV)

De första värkarna satte in vid tolvslaget nyårsafton 1951. Klockan ett på det nya året ringde min far efter en taxi. Han (och kanske min mor med?) hade firat Gott Nytt År med ett glas champagne, och vågade inte själv köra bil.

Det visade sig, att det inte var rätt tillfälle att begära en taxi per omgående. Visserligen förklarade min far det akuta läget för växeltelefonisten, men fick till svar att "sådana där valser försöker alla dra nu när de ska hem efter firandet — så varsågod och ställ er i kö!"

Efter ivrigt framhärdande fick vi till slut i alla fall prioriterad skjuts över Lidingöbron — och ända fram till Allmänna BB, där det var förutbestämt att jag skulle förlösas. Tack, Taxi!

Efter sedvanlig dask i rumpan vaknade mitt medvetande till liv, ungefär någonstans kring tiotiden på nyårsdagsmorgon. Mitt första minne består i att jag befinner mig högt upp i luften, förmodligen efter att man just har klippt av navelsträngen.

Allt medan man förflyttar mig åt vänster till en våg, placerad på ett skåp beläget cirka två meter från fotändan på förlossningssängen, registrerar jag just detta. I det momentana ögonblicket inser jag att jag på något sätt har kommit från modersskötet därnere till höger — men förstår givetvis inte varför; vilket inte bekymrar mig speciellt just i detta nu.

Under den korta transporten till sagda våg, som är ljusgul, kanske emaljerad, hinner jag registrera hela rummets beskaffenhet i detalj. Det är ett stort rum, närmast en industrihall med mina vuxna mått mätt. Men så stort är givetvis inte rummet i verkligheten. Väderstrecken är jag rätt säker på: om jag har ryggen åt norr, så är det fönster åt möjligen söder och öster, säkerligen åt väster. I söderväggen längst åt väster finns en dörr; den kan vara glasad.

Genom nämnda dörr förs jag nu ut. Dörren mynnar i en korridor som går rakt fram. Ganska snart, efter bara något rum, ligger det rummet, åt vänster, dit jag ska. Det har ett fönsterparti mot korridoren, med ganska hög bröstning, cirka en och en halv meter kanske.

Därinne finns andra bebisar, alla i likadana lådor. Nu placeras även jag i en sådan låda, och jag tänker: "Vad meningslöst - varför ska jag stationeras här!? Jag har ju fötts, och nu vill jag ut i verkligheten omedelbums!"

 

Mina memoarer (V)

Så var jag då kommen in i den mänskliga verkligheten. Vilka förhoppningar, vilka farhågor hyste jag? Jag hade god tid på mig att fundera över hur jag skulle lägga upp mitt liv — i kuvösen; i barnvagnen; i spjälsängen.

Hade jag verkligen känt mig fri att få gestalta mitt eget liv — vilka möjligheter hade då inte denna konvalescenstid kunnat innebära!

Nu mötte mig redan i portgången ett auktoritärt omhändertagande. I all välmening, givetvis. Men det fick till följd, att jag redan från start insåg, att vad som gällde här, och som jag hade framför mig, var en lång, mycket lång integrationsprocess i det mänskliga samfundet. Jag skulle helt enkelt civiliseras!

Inget ont i detta; jag bet tappert ihop. Nu en gång född in i mänskligheten — gilla läget! Jag bestämde mig för, att jag skulle göra allt för att bli en exemplarisk samhällsmedborgare!

 

Jag, år 1952.

 

 

Mina memoarer (VI)

Väl installerad i hemmet på Lidingö, satte jag igång mitt framförstående projekt att bli människa. Under detta första år, innan vi flyttade till Stureby, insåg jag tre elementära saker vilka jag i förstone behövde tillägna mig:

- Att kunna stå och gå på två ben, för det gör ju människor, kunde jag konstatera. Men innan jag lärde mig gå, fick jag allt lära mig krypa först, tänkte jag, och utnyttjade varje tillfälle till sådana övningar.

- Att lära mig sjunga, för också det är typiskt mänskligt, var en slutsats jag dragit. För sakens skull lärde mig mor "Imse vimse spindel". Föräldrarna lät mig även lyssna på klassisk musik sådan de hade på grammofonskivor, men jag tror inte jag begrep så mycket av det — då, på den tiden.

- Att lära mig det mänskliga språket. Mor lärde mig "lampa", vilket blev det första ord jag kunde uttala.

Jag minns lampan, en golvlampa med två eller tre tygklädda skärmar, av typisk 50-talsmodell. Annars tror jag att jag begrep fler ord än vad jag sade ur egen mun; jag var receptiv, och efter "lampa" gick resten av bara farten. Snart hade jag listat ut språkets systematik och allt fler ords betydelse!

 

Jag, år 1952.

 

 

Mina memoarer (VII)

Jag har bara några få minnesfragment från Lidingötiden. Jag tycker mig minnas vår byggnadskropp som ett lamellhus i två-tre våningar, orienterad i nord-sydlig riktning. Framför entréporten utbredde sig en gård av ovanligt stora mått, kantad av andra hus vilka inte var hopbyggda med vårt hus, utan stod i ett öppet förhållande. Jag kan tänka mig att denna bebyggelse uppfördes på 40-talet, kanske under dess senare del.

Jag har inga minnen av min far från denna period. Hade man i efterhand berättat för mig att jag levde med en ensamstående mor, hade jag inte blivit förvånad.

Ett märkligt minne med min mor sitter starkt. Det är på kvällen; min mamma sätter mig i sittvagnen och vi beger oss söderut, ända ner till vattnet. Där är många andra människor; liv och rörelse. Brandsoldater är i aktion; vattnet brinner! AGA-fabriken hade exploderat!

Jag fick denna händelse återberättad av mor många gånger i det följande. En möjlighet är att jag själv inte var närvarande vid tillfället, utan att det var bara mor ensam som hade upplevt. Jag kan faktiskt inte avgöra detta nu i efterhand. Men den effekten fick incidenten på mig, att jag drömde mardrömmar däromkring i långliga tider.

 

Mina memoarer (VIII)

Kring ettårsåldern flyttade jag med föräldrarna till Bastuhagsvägen i Stureby, Stockholm. Huset var rätt likt det i Lidingö; ett trevånings lamellhus, men detta av rött tegel. Åt baksidan, vartåt sängkammarn vette, tallskog. Entrégatan var, vill jag minnas, en säckgata vilken man mestadels nyttjade åt det sydöstra hållet; då kom man vidare.

Just i kröken på nämnda gata låg en färghandel, där det såldes allt möjligt, bland annat leksaker. Vid ett tillfälle, när min morfar hälsade på, tog han med mig till färghandeln — jag minns varenda kvadratdecimeter av vägen dit — och hem! Därinne i färghandeln pekade morfar på en leksak, som han tidigare förstått att jag hade sneglat på; det var, som jag benämnde den, en "kule": som en krocketklubba fast själva klubban var på hjul och ihålig, avgränsad av spjälor. Innanför spjläorna låg kulor, vilka rörde sig när man drog "kulen". Denna fick jag av morfar; oväntat.

Vid andra tillfällen var mamma ute i grannskapet och drog mig i sittvagnen. När vi närmade oss byggarbetsplatsen för Bandhagens tunnelbanestation blev jag alltid livrädd, så mor fick ta långa omvägar hem. Det var det höga ljudet från borrmaskinerna, mina öron inte klarade av. Men annars var Bandhagen en vacker nejd på den tiden, det tyckte såväl min mamma som jag.

När det var dags för Södersjukhuset, där min syster Gunilla skulle födas, satt mormor och jag vid köksbordet på kvällen, ensamma hemma. Mitt på bordet stod en skål med karameller. Jag minns dem tydligt, de var cylindrar i olika färger, liksom glacerade utanpå; och gavlarna var utformade som hjul. Vi kallade dem "tupplurar". Mormor var generös med tilldelningen: "Ska vi ta oss en tupplur igen!?"

 

Jag, år 1953.

 

 

Mina memoarer (IX)

Rätt snart efter syster Gunillas födelse flyttade vi till Eskilstuna; min far hade erbjudits en tjänst vid sin förra arbetsplats Bolinder-Munktell. Jag minns flyttdagen. Flyttbussen var stor och blå, och till en början slog vi följe med den. Men när vi hade kört en stund ut på riks-ettan kom föräldrarna på att vi hade glömt Gunilla; hon låg kvar i sin insatskorg på vardagsrumsgolvet i lägenheten i Stureby! Så det var bara att åka tillbaka och hämta.

Gunilla låg bara och tittade lite förnöjt när undsättningen anlände. Hon skrek eller grät överhuvud taget aldrig som barn, eller gjorde något annat väsen av sig heller för den delen.

Min minnesbild av slutet på resan är att jag har sovit och vaknar upp i en främmande stadsmiljö. Det är en förtätad och detaljrik stenstadsmiljö — som jag ofta har drömt om, genom hela livet faktiskt. Det måste ha varit Nyfors; farmor och farfar bodde där. Förmodligen lämnades jag av hos dem, för att inte vara ivägen för uppackningen och iordningställandet av det nya hemmet, som låg på Vadmansgatan i Gredby; en miljö, inte olik Lidingö- och Stureby-boställenas.

 

Jag, år 1954.

 

 

Mina memoarer (X)

Vi finner oss etablerade på Vadmansgatan i Eskilstuna vårvintern 1954; jag är drygt två år gammal. Minns att min talutveckling gjorde stora framsteg; jag ägnade således mindre tid åt att utforska räjongerna, vilket jag ju främst borde ha gjort, som den utpräglat visuo-spatiala natur jag är. Desto mer tid ägnade jag emellertid åt att förkovra mig språkligt. Inte bara muntligen, jag började bekanta mig med skriftspråket även.

Muntligen höjde jag mig alltså en rejäl nivå mot tidigare. Nu började jag på allvar uttrycka mig. Förbluffande lillgammalt, menade de vuxna — samt, att jag talade helt rent. Relativt avancerade ord, som "anledning", "avsevärt", "avsky", "begära" ... hanterade jag utan svårighet.

Ni tror mig kanske inte, eller tänker att jag vill spela märkvärdig, men detta är helt sant. Som tvååring talade jag som en lärd gammal gubbe. Men det var ingenting som jag tänkte på själv, så vidare värst. Jag hade nyligen fått en "reparatörsväska" som något slags present av någon, och började nu med liv och lust försöka ikläda mig rollen som "den lille reparatörn".

 

Mina memoarer (XI)

Efter att ha fyllt tre år, fick jag ettpar vita skor, vilka jag minns än idag i detalj — kanske, för att jag kunde ta på och av dem själv, ett språng i utvecklingen?

 

Jag, år 1955.

 

På våren nån gång 1955 gjorde min morbror och hans trolovade slag i den sak, de under viss tid närt, att de skulle gifta sig — borgerligt, privat och hemligt. För sakens skull for de från Småland upp till Eskilstuna, och tog in på Stadshotellet. Efter bröllopsakten intog de en supe på nämnda hotell.

Knappt hade de bänkat sig, förrän mormor telefonerade till oss om, att morfar hade drabbats av en allvarlig stroke ("hjärnblödning" sade man dåförtiden). Ville någon av oss i Eskilstuna överhuvud taget se honom i livet, torde hen skyndsamt bege sig till Tenhult (utanför Jönköping, där morfar hade sitt sjukläger).

Sagt och gjort; vi for, morgonen därpå, morbror och moster, min mamma, min syster Gunilla och jag, till Tenhult och morfar.

 

Mina memoarer (XII)

Det jag minns av resan ner till morfar är en gul kanariefågel av plast som, fylld med vatten, avgav ett kvittrande ljud när man blåste i dess stjärt. Jag hade fått den nyligen av någon, kanske morbror och moster, och jag har i klart minne att vi "provianterade" fågeln (med vatten) inför resan. Därefter har jag ett minne av att jag fyllde på den med vatten igen i morbrors och mosters badrum i Tenhult.

Man förmanade mig att jag på inga villkors vis skulle få gå in till morfar, då han var alltför sjuk och inte fick störas i onödan. Men när morfar fick nys om att jag var med i delegationen, kommenderade han omedelbart in mig. Scenariot när jag trädde in i rummet framstår mycket tydligt för mig: där ligger morfar, i det rummet på övervåningen som vette åt sydost, med huvudändan åt söder; dörren, från vilken jag kommer, är i norr. Morfar kallar fram mig, och hälsar på ett glatt och kompisaktigt sätt. Därefter sträcker han med stor möda handen åt ett fruktfat, som står på ett nattygsbord på västra sidan om sängen. Därifrån tar han en banan, som ligger på fatet, och sträcker fram mot mig — ungefär som man siktar med en pistol. Här, Mats, varsågod, säger han med en glimt i ögat. Sådan var morfars relation till mig, han gillade mig, och upplevde ettslags samhörighet emellan oss, vill jag allt tro.

Bara någon eller några dagar senare dog morfar. Jag minns uppståndelsen; den sorgmättade stämningen; hembiträdet Signe-Marie, som fick i uppgift att ta hand om mig. På begravningsdagen skulle morfars kista, som magasinerades i garaget, hämtas av likbilen. Signe-Marie hade stränga förhållningsorder om att jag inte skulle få åsyna detta. Hon höll fast mig, men jag lyckades slita mig loss och rusa fram till fönstret — och få se en sista skymt av min kompis dädanfärd.

 

Mina memoarer (XIII)

Efter att ha varit nere i Småland och sagt farväl till min första kompis, återvände jag hem till Vadmansgatan i Eskilstuna. Där inledde jag nu en ny vänskap, med Jan-Åke. Han var några år äldre, sju, och hade tydligen inte börjat skolan ännu, eftersom han var hemma hela dagarna. Jan-Åke bodde två trappor ned i samma trappupgång, i en lägenhet identisk med vår.

Jan-Åkes familj bestod av en hemmavarande pappa som var alkoholist. Man skulle passa sig för honom när han var full, sas det. Mamman var sömmerska. Två äldre systrar fanns vidare, varav den ena hette Ingeborg. De var ute mycket och dansade, och spisade ofta schlagers (på stenkakor) på radiogrammofonen i familjens vardagsrum.

Jan-Åke var förbjuden att tillträda vardagsrummet, men ibland var vi som sagt där ändå (av någon anledning). Vardagsrummet var inrett i mahogny med fina prydnadssaker i fina vitrinskåp. Var de fem familjemedlemmarna tillbringade sina nätter, vet jag inte alls; Där fanns ju två sovrum och ett kök (med plats för kökssoffa, men jag kan inte minnesbilda mig någon sådan hos dem).

Jag hann fylla fyra innan Jan-Åke med familj flyttade; att jag är säker på det beror på att jag har klara minnesbilder från mitt fyraårskalas, där jag och Jan-Åke var de enda saft-kalasarna. Men som sagt, någon gång på vårkanten 1956 flyttade de.

 

Jag, år 1956.

 

 

Mina memoarer (XIV)

På senvintern 1956 ansågs vi vara gamla nog, min syster och jag, för att skickas ut på gården hela dagarna. Jag var fyra och Gunilla två, och vi hade galonbyxor och tumvantar båda två. Alla andra mammor runt omkring gjorde likaledes; det fanns inga dagis dåförtiden, och mammorna var hemmafruar. De hade fullt upp med hemmets skötsel — det skulle städas, bakas, syltas och saftas — och ville inte störas av småttingar som hängde dem i kjolarna.

Det fanns fullt med vattenpölar på gården på den tiden, så vi hade nog göra med att klafsa — när vi inte slängde lerkakor på varandra. Det var ett slags socialiseringsprocess, där gårdens ungar lärde känna varandra.

Mammorna lämnade oss ändå inte helt vind för våg; då och då kallades en unge in av en mamma på en balkong som skrek: "Monika! kom i-in!" Och då var det bara för Monika att lyda. Gunillas och min mamma tyckte dock att det kändes vulgärt att gapa sådär, så vi hade istället enats om en visselsignal, vilken mamma tillämpade från vår balkong när det var dags för "kaffe" dvs. "mellis" med ett mera modernt språkbruk. Kaffe var det inte fråga om för vår del, utan saft och bulle, men det benämndes ändå "dricka kaffe".

 

Mina memoarer (XV)

En sommardag 1956 satt jag och syrran och pillade bort asfaltbitar från fogarna mellan betongplattorna ner till garagen. Sommaren var varm, så asfalten var mjuk och lättbearbetad. Vi lekte att den svarta substansen var lakrits — men åt den givetvis ingalunda; så dumma var vi faktiskt inte.

Plötsligt flög den lede i mig, att jag skulle lura i syster att det fanns en kiosk nere på stan, där man fick riktig lakrits, sådan som gick att äta och som vi gillade, gratis. Sagt och gjort — "hänger du med dit?"

Gunilla var inte sen med att bli med på noterna, så vi tultade iväg. Efter en rundlig stund började vi närma oss city. I närheten av järnvägsviadukten mellan Nyforstorget och Rinmansskolan dök plötsligt vår farbror Ragnar upp i sin röda PV. Han öppnade dörren och anmodade oss att hoppa in. Vi följde med såklart, utan att ta några vidare notiser (den hägrande lakritskiosken var nu redan glömd). Ragnar körde oss raka vägen hem; där stod både mamma och pappa ute på gården och väntade på oss. De kunde därmed gå upp och telefonera till Polisen, att den kunde upphöra med sina spaningar.

Vi hade svårt att förstå den allvarliga stämningen; varför alla (inklusive Ragnar) verkade så bistra. Själva var vi ju på mycket gott humör efter den vederkvickande utflykt, vi just haft. Vår far tog oss senare i enrum och förklarade, att "går ni iväg på det här viset en gång till, så ska ni få var sitt kok stryk!"

 

Mina memoarer (XVI)

Som förstås, hade jag mitt visuo-spatiala uppvaknande då i fyraårsåldern. Men inte bara det visuo-spatiala; även det matematiska sinnelaget tycks ha fått sig en skjuts framåt.

Jag satt under vardagsrumsbordet, gömd under duken, och gav orakelsvar. De vuxna häpnade — ja, faktiskt. Jag kunde nämligen besvara varje additiv och subtraktiv fråga korrekt. — Hur mycket är 37 plus 14? Svar: 51. Hur mycket blir 48 minus 25? Svar: 23. Sådär kunde vi hålla på. Och de vuxna kände sig alltmer förbluffade.

Hur gick jag då tillväga? Vilken var min metod? Jo, te försts, så hade jag lärt mig alla talena upp till hundra. Därefter var det ingen konst att räkna till tvåhundra, trehundra etc. Jag minns till och med den dagen, då jag förstod vad "tusen" var f'nåt. Och i och med det, kände jag mig förvissad om, att jag kunde räkna hur långt som helst.

Sedan var det så, att jag för mitt inre per automatik kunde se varje tal, och dess förhållande till alla de andra talen, visuellt.

För det tredje förstod jag hur man räknar på fingrarna. Så, när jag gavs en räkneuppgift, var det bara att kombinera nyss nämnda tre. Om jag exempelvis skulle minska 47 med 13, resonerade jag som så: "jag ser 47; nu minskar jag det med tio, och då befinner jag mig ju vid 37. Därefter minskar jag med ytterligare tre, och då räknar jag på fingrarna: 36, 35, 34. Svaret blir 34."

Konstigare än så var det alltså inte. Men jag skämdes över att behöva ta till fingerräkningen; tyckte den var fusk. Därför satt jag alltid dold under duken.

 

Mina memoarer (XVII)

En tidig vårvinterdag 1957 var det dags igen — vi drog iväg, en hel skock ungar från gården, däribland min syster Gunilla och jag. Denna gång gick färden via gamla Flackstavägen och bort över gärdena.

Borsöknabäcken utgjorde ett hinder som skulle forceras. De flesta lyckades ta sig över, men syrran trillade i den strömma bäcken, som hade öppet vatten. Jag tror det var Bertils äldre bror Rune, som fiskade upp henne — sedan var det inte mer med det, utan alla fortsatte frimodigt och obekymrat. Att syrran hade blivit lite blöt, det var ingenting som bekymrade någon, inte heller Gunilla — vi hade ett mål för ögonen, vad det nu kunde vara.

Snart nådde vi Västeråsvägen, ungefär vid backen upp mot Ekeby efter nuvarande Tuna Park-rondellen. Där hejdades vi i vår framfart av jag tror flera bilar, av vilka Farbror Stens "korvstånd" (ja så kallades ekipaget, jag vet inte vad det var för bilmodell, men den hade fotsteg och var hög, men inte så stor) blev syrrans och min lott.

Farbror Sten körde hem oss med bister min — vi kunde inte förstå varför; han som alltid annars brukade vara så glad och trevlig. Hemma väntade fler bistra miner.

På kvällen infriade vår far sitt tidigare löfte efter förra expeditionen, och utdelade ett kok stryk åt oss var. Det kändes inte alls kul; vår hulda mor fick inträda som tröstare och slutlig nattare.

 

Mina memoarer (XVIII)

Farbror Sten, omnämnd i förra avsnittet, leder mig naturligen in på hans familj, som bodde i våningen under oss. Farbror sten var gift med Tant Larsson. Paret hade två söner, Uffe och Bosse. Uffe var året yngre än jag, medan Bosse var ytterligare några år yngre. Det föll sig naturligt att Uffe och jag blev goda lekkamrater, ja rent av bästisar en tid.

Larssons flyttade emellertid rätt snart, till ett närbeläget kvarter i samma stadsdel, vilket inte hindrade Uffe och mig att leka vidare. I den nya lägenheten hade de en separat toalett; där fick vi husera med våra "experiment" med vatten som bas. Det var kul!

Farbror Sten lärde oss att stöpa tennsoldater, som vi sedan målade med särskild färg, inköpt på Tunaboden.

Tant Larsson involverade oss i konsten att göra marmelad (alltså konfekt; inte sådan man brer på rostat bröd). För ändamålet skulle det införskaffas något som heter agar-agar, en alg som ger gelen. Resultatet blev mycket bra.

Larssons var de första i stadsdelen att skaffa tv. Gästfria som de var, lät de grannskapets alla ungar bänka sig i deras vardagsrum tisdags- och torsdagseftermiddagar, då det var barnprogram — under en hel kvart! Jag minns "Andy-Pandy" tillika presentatören Britta Schlyter. Titt som tätt blev det "tekniskt fel", "sändningsuppehåll" etc. — när inte bilden på grund av själva tv:n började rulla eller bluddra. En "testbild" föregick programmen, då det var meningen att man skule ställa in bildens stabilitet, ljushet, kontrast mm. Färg? Nej, det skulle dröja mer än tio år till, innan den extravagansen började lanseras på försök.

 

Jag, år 1957.

 

 

Mina memoarer (XIX)

Påsken 1957 tillbringade familjen vid Ängsholmen utanför Torshälla. Föräldrarna hade sett ut en tomt där, som vi fortsättningsvis fick hyra av patron Carlsson på Mälby.

Att jag minns att det var påsk beror på, att det första jag gjorde var att förse ett vedträ med några spikar (som jag hamrade dit själv) så att där bildades två öron; två ögon; en nos; samt en rad med "tänder" vilka bildade mun. Voila! min påskhare!

Under en speciell hasselbuske placerade jag påskharen; det blev så gott som ett heligt ställe. Jag minns platsen fortfarande, och kan peka ut den exakt.

Sommaren måste vi rimligen ha ägnat åt att snickra första etappen på sommarstugan — eftersom vi bodde i denna "friggebod" hela sommaren 1958; den stod alltså färdig inför denna säsong. Underligt nog har jag inga minnen alls från sommaren 1957.

På hösten började jag i lekis, som låg i grannkvarteret. Flera av de vänner jag fortfarande har, började samtidigt med mig. Men jag är lite osäker på vilka, eftersom jag gick i lekis även nästkommande läsår, och har dålig reda på vilka som började vilket år. Dock minns jag i princip alla; idel positiva minnen! Våran fröken första året hette Inga Jeppson; hon var riktigt bra.

En assisterande lekisfröken hette Marie-Louise. Jag minns första gången hon samlade några av oss däribland mig, för att läsa en saga; jag tyckte att hon läste den så dåligt...

En vinterdag — det måste ha varit typ februari 1958, travade hela lekis-avdelningen iväg till Bergsgatans slut, där det fanns en liten backe. I denna skulle vi åka tefat. Kul, men jag fick så kallat nageltrång (molande värk i fingrarna på grund av kyla). Jag har alltid varit sådan, att jag inte bryr mig om mitt eget välbefinnande, så jag bet ihop.

Men den som såg, det var Marie-Louise! Hon tog mig särskilt, och ledde mig in i ett närbeläget trapphus, där jag fick värma händerna på ett element. Därefter förhandlade vi lite om, utifall jag skulle gå tillbaka till tefatsbacken, vilket jag stod beredd att göra, eller om vi skulle gå hem till lekis hon och jag.

Marie-Louises vilja segrade. Vid Västeråsvägen förde hon in mig till ett kondis, och köpte en hel påse sega råttor åt mig. Sedan läste hon sagor för mig, väl hemma på lekis. Det var bara hon och jag; nu älskade jag hennes sätt att läsa!

Marie-Louise bevarar jag alltjämt i mitt hjärta, hon blev min första kärlek — en riktigt god människa, vill jag — inte minst idag, i mogen ålder — bedöma henne som.

 

Mina memoarer (XX)

Det var inte bara lekisfröken Marie-Louise som visade mig sin omtänksamhet under min femårsålder det vill säga år 1957. Det började redan på årets första dag, min födelsedag. Inför denna hade jag skrivit en önskelista, och den innehöll bara en post: "rultåta", mitt favoritbakverk. (Lappen finns faktiskt kvar!) Mor infriade givetvis önskningen; hon hade bakat en rulltårta som jag nu fick hel och hållen för mig själv.

Sedan bar det iväg till busshållplatsen för mor och mig. Den gula bussen kom, och jag minns tyvärr inte om den hade särskild konduktör, eller om det var chauffören som tog betalt; jag tippar det senare, för det var en nymodighet för tiden. I så fall klev vi på där fram istället för där bak. Vad jag däremot har tydliga minnen av är hur vi fick sitta längst framme på ett långt säte, bredvid föraren, med den upphöjda dieselmotorn mellan oss. Det var lycka för den lille femåringen!

När bussen ankom Torget (Fristadstorget) klev vi av och gick in på Centrumbiografen. Där såg vi en matineföreställning med Kalle Anka och hans vänner; jag minns särskilt Tre små grisar. Den förste brodern byggde sitt hus av halm, vilket Stora stygga vargen blåste omkull med lätthet. Den andre grisbrodern byggde i trä; också det blåste vargen sönder om än med visst motstånd. Men den tredje brodern murade i sten, och det rådde inte vargen på. Tredje brodern, som ju var Bror Duktig, lät sedermera sina yngre och oförståndigare bröder bo hos honom, så att även de kunde undkomma vargen.

 

Önskelistan med rulltårta.

 

 

Mina memoarer (XXI)

Vintern 1957 måste ha varit sträng; i alla fall var den snörik. På gården byggde vi snökojor; jag minns när jag låg inne på rygg i den koja jag själv varit med att bygga och fixade till väggarna — när hela blötsnön rasade över mig. Det var omöjligt att röra sig; som tur var fick jag hjälp av mina kamrater att ta mig ut.

En dag skulle det ställas till med snöbollskrig i stor skala. Det var de äldre grabbarna som tog initiativet och organiserade det hela. Först skulle det byggas två manshöga värn, ett på var sida ute på gården. Där välkomnades alla krafter, således fick vi småkillar vara med och rulla stora snöbollar, vilka skulle utgöra värnens byggstenar. Sedan fick vi krama mindre snöbollar, och lägga upp som arsenaler.

Därefter började själva kriget; det var spännande och roligt, och alstrade fram en riktigt bra laganda. Men vi blev inte heller osams på allvar med motståndarlaget. De äldre grabbarna var mycket trevliga och pedagogiska mot oss yngre; på det hela taget en nyttig och positiv samverkansövning!

 

Mina memoarer (XXII)

Våren kom, och vaktmästarn skruvade dit gungorna; det var ett säkert vårtecken. Just denna säsong hade vi lärt oss gunga, min syster och jag, så vi tog varje tillfälle i akt att besätta "våra" gungor. Syrran hade patent på den högra, och jag hade mandat på den vänstra.

Nu övade vi oss i att hoppa från gungorna, och givetvis längst. Man drog streck i gruset med foten dit man hoppat. Och så bräckte man varandra (om man kunde!). Så gjorde alla gårdens barn nuförtiden, och vi med.

En eftermiddag hoppade jag osedvanligt långt. Kanske rentav rekord!? Ja, troligen. Var bara det, att jag, efter prestationen märkte, att munnen fylldes av något varmljumt och sliskigt... Jag spottade ut: verkade vara blod? Spottade en gång till av det, som ännu en gång hade fyllt min mun: rött; alltså blod...?

Gick opp till lägenheten för att kollationera. Ja, åter var munnen fylld med blod. Räckte ut tungan framför spegeln: en stor flik av tungan liksom hängde fram; och därur pumpade det som av blod...

Mamma, som var hemma, såg vad som hänt, och insåg det: jag hade bitit mig i tungan när jag hoppat från gungan! Hon ville uppsöka läkare bums, men jag vägrade; nåja, sade hon; då får vi avvakta och se...

Påföljande timme spottade jag munfullar i smyg - och kvantiteten minskade faktiskt sakta men säkert... Jag slapp till sist sy tungan, tack vare mitt eget bagatelliserande, och min moders vilja att i första hand lyssna på telningens egna utsagor. Det var bra för mitt ego!

Och såret i tungan glömdes snart bort; och gav inga men, vad jag vet.

 

Mina memoarer (XXIII)

Jag sa i det förrene, att jag har ett svart hål vad gäller sommaren 1957. Det är nu inte alldeles sant; jag minns vissa saker, men inte andra.

Jag minns vår Morris Minor, grå utanpå, men inte stålgrå utan mera brungrå — diarrefärgad, som nån sa, jag tror det var min far. Inuti hade den vinröda lädersäten; jag har dess doft i städse åminnelse.

Morrisen var nog bra som stadsbil, och på vanliga landsvägar med. Men till äventyr som expeditioner till vår tomt på Ängsholmen hade den nog gjort bäst i att stanna hemma i England.

Vi for alltså frekventerat ut till ängsholmstomten våren och sommaren 1957, med byggnadsmaterial och allehanda annat. Efter Andbäcksbron i Torshälla sattes pilen ut till höger (det var i detta fall Gunillas uppgift att banka på stolpen där pilen satt, för att den skulle behaga fälla ut sig, eftersom den högra sidan av baksätet var hennes domän).

Så gick färden på smal och kurvig landsväg av svensk standardtyp, allé-liknande längs skogsbrynet väster om nuvarande kohagen. Därefter gjorde vägen en krök ut på åkern till ett trevägskors. Åt vänster kom man till Mälby och Torshälla huvud; dock ej till Ängsholmen, såsom nu. Vi, som skulle dit, till Ängsholmen, hade att ta landsvägen åt höger. Denna strök precis förbi Norrby, där min kollega och vän Stina Wedman har sitt residens idag.

Väl kommen till Ängsholmens gård, hade man att välja på att ta in kostigen över Ängsholmens såg, eller fortsätta en bit tills man kom till Konsums sommarbutik; där torde man ta till vänster, för att så småningom, via Dalkarlskärret, ansluta till förut nämnda kostig.

Vilken väg man nu än tog, slirade man fast, och "vi" (läs: min mamma) fick kliva ut i gyttjan och försöka skjuta på så gott det gick. Det var för det mesta ett under, att vi till sist kom fram till vårt hägrande fritidsparadis!

 

Mina memoarer (XXIV)

Jag har ju frångått kronologin lite grann för att stanna upp en smula vid femårsåldern — en viktig ålder vad gäller vuxenblivande och socialiseringsprocesser, åtminstone för mig. Våren och sommaren 1957, fram till lekis-terminens början på hösten, innebar en växande frihetskänsla för mig; mitt ego tog alltmer form — lite grann på ett "Nalle Puhskt" eller "Iorskt" vis, kanske... Jag började känna mig självständig och oberoende.

Tant Larsson, denna välsignelsebringande bekantskap, förut nämnd, och famför allt som väninna till min mor, hade ordnat en biljett åt mig till inspelningen eller direktsändningen (minns inte vilket) av radioprogrammet Snurran, som skulle gå av stapeln i Folkan, där Tant Larsson arbetade som småskollärare.

Jag bänkades ungefär i mitten av publiken, och så brakade det hela loss. Musiken, introt och musikvinjetterna sköttes av ett livs levande kapell, uppriggat på scenen, blott en trappstegshöjd högre än det golv, som normalt var dansgolvet i Folkan, och på vars utplacerade stolar vi som publik satt.

Bastonerna från kontrabasen i kombination med de höga diskanttonerna från slagverkets cymbaler kom att resonera med min mage på ett olyckligt vis — de framkallade helt enkelt kräkningsreflexer. Jag vart tvungen att i hast ila ut, och hann precis utanför dörren för den fullbordade uppkastningen.

När Tant Larsson, som jag tror höll lektion i ett angränsande rum, och alltså inte själv åhörde framförandet, kom till klarhet om min prekära situation, fann hon för gott att skicka hem mig. Det var ett rimligt beslut, utifrån antagandet att jag var magsjuk. Också min mamma mottog mig med en omhuldande attityd, vilket gav mig fördelar vid kvällens måltid.

Men jag missade föreställningen, vilket kändes tråkigt, snopet och lite skämmigt, på en och samma gång.

 

Mina memoarer (sista versen)

Som märkts, har jag dröjt mig kvar vid femårs-året 1957 — jag finner det mycket intressant. Den odyssé jag därefter gjorde kan betraktas som historia, som man säger.

Jag har gått varvet, och är nu tillbaka. I femårs-godmodigheten ämnar jag sjunka in, allt mer; där finner jag ro att stanna. Och vem vet, det där svarta hålet, som uppenbarade sig då på vårkanten-sommaren -57, kanske upplevde/genomlevde jag inte dess innehåll över huvud taget!? (Missförstå mig rätt!)

Det svarta hålet, bestämmer jag mig för, är den livsmateria, jag har kvar att ta itu med nu, när jag är åter. Det ska bli spännande!

Hoppas bara att jag äger förmågan; att den syntetiska varseblivningen ā priori ligger där latent, och bara har väntat i alla dessa år på att få uppenbaras...!

(Fast förmodligen har jag min begränsning där...)

 

 


© Mats Ohlin 2016