Mats Ohlin

Hagerydsättlingar
i förskingringen

Andra fortsättning
på min mormors
släktgrens historia

De sex syskonen Appelkvist

De sex barnen Appelkvist, som denna sajt ska handla om var, som vi redan tidigare har nämnt:

• Gustav, född 1892
• Erik, född 1894
• Ingrid, född 1895
• Thyra, född 1897
• Märta, född 1899
• Herbert, född 1900

Vi får väl lov att börja med den äldste i syskonskaran, Gustav...

Gustav

Personligen har jag inte alltför mycket att torgföra om min mammas morbror Gustav annat än att jag träffade honom vid ett antal tillfällen som barn och yngling och upplevde honom som en personlig och en smula originell individ samtidigt mycket rak och bestämd i sina uppfattningar om saker och ting.

Han kunde konsten att på ett spontant sätt vidga samtalen och alltid tillföra intressanta aspekter. Mitt omdöme om honom är att han ägde stor integritet och — att han behandlade alla han mötte likvärdigt; några spår av positionsmätning eller hierarkiskt betraktelsesätt fanns inte hos honom. Skulle man våga sig på en jämförelse med något känt jämförelseobjekt, kommer jag först att tänka på P. C. Jersild.

Gustavs tidiga historia och hur han hamnade i just Eskilstuna känner jag inte till. Men en rätt bra biografisk sammanställning finner man i ett antal tidningsartiklar, som publicerats i anslutning till hans bemärkelsedagar. Ett utsnitt ur en nekrolog i Eskilstuna-Kuriren av den 8 januari 1981 sammanfattar hans gärning på ett bra sätt:

"   (...) Gustav Appelkvist var smålänning till börden, född i Jönköping och uppväxt i Tenhult. Han tog realexamen i Jönköping och kom efter en del andra arbeten in på Jönköpings Läns Tidning. Efter ett par år blev det Borås Dagblad, Jämtlandstidningen och Östersunds-Posten. På sommaren 1915 började Gappe på Eskilstuna-Kurirens redaktion och redan året därpå var han redaktionssekreterare. På den posten stannade han till 1935, då han blev chefredaktör och ansvarig utgivare för Sörmlandsposten. Senare blev Gappe delägare i boktryckeriet Gappe & Sporre, men sålde sin andel 1965. Genom åren har Gappe även hunnit med en lång rad förtroendeuppdrag vid sidan av arbetet. Han var ledamot av kyrkofullmäktige och kyrkorådet och hade även andra kyrkliga uppdrag. Inom Eskilstunagymnastiken var han den stora administrativa kraften och som han aldrig ville skaffa sig bil var han en helhjärtad cykelfrämjare. Han var ledamot i styrelsen såväl för Svenska Gymnastikförbundet som Sörmlands Gymnastikförbund liksom ordförande, kassör och sekreterare för Eskilstuna Gymnastikförening. Han blev sedermera föreningens hedersordförande. Bland Gappes övriga uppdrag genom åren kan nämnas ledamotskap i Eskilstuna Röda korsavdelning, sekreterare och kassör i Sörmlands Journalistförening, ordförande i Orden 14 M 99, sekreterare i Svenska Flaggans dag liksom en rad uppdrag inom Hantverksföreningen och Hantverks­distriktet. För sina insatser belönades han med brons- och silvermedalj från Hantverksföreningen, hederstecken i alla tre valörerna från gymnasterna och i övrigt från Svenska Flaggans dag, skytteförbund, Sveriges Riksidrottsförbund och Cykelfrämjandet samt även Eskilstuna stads medalj. (...) "

Här, i Eskilstuna, befann han sig således från år 1915 som journalist vid Eskilstuna-Kuriren och från 1935 som redaktör för Sörmlandsposten. Han kallades allmänt för "Gappe" och bodde med sin familj i Nyfors, samma stadsdel som min farmor och farfar hade sin hemvist i. De båda familjernas barn kom att leka med varandra och vidare umgås som uppväxande.

Gustavs (och hans fru Gunhilds) barn umgicks även med sina kusiner, min mormors och morfars barn således min mamma och morbror, på ferier och sommarlov. Därför kom min mamma att vistas en del i Eskilstuna i det appelkvistska hemmet. Och det var på den vägen min mamma och pappa så småningom träffades. Men det är en annan historia!

Vi lär känna Gustav ännu lite mera genom två artiklar som han skrivit i en bok om Eskilstuna (Svenska stadsmonografier: under redaktion av stadsbibliotekarie Paul Harnesk: Eskilstuna: Lokalredaktör landsantikvarie Ivar Schnell. Religion & kultur, Göteborg. Uppsala 1946. S. 182-196.). Jag redovisar dem i avskrift (men väljer att inte återge bildmaterialet) nedan.

P R E S S   O C H   P O L I T I K Av Chefredaktör G. Appelkvist   R  östlängderna i Eskilstuna behärskas av arbetar­klassen, och det säger sig självt, att detta förhållande kommit att dominera de politiska valen, vare sig det gällt stads­full­mäktige, landsting eller riksdag. Men redan före den allmänna rösträtten hittade man många arbetare i röst­längderna, ty här nådde efterhand en betydande del av arbetare­befolk­ningen den årsinkomst på minst 800 kronor, som fordrades för att få deltaga i ett riksdags­mannaval. Det blev därför möjligt för småfolket i staden att redan 1890 få sin egen kandidat vald, det blev då liksom år 1899 en representant för liberalerna, som invaldes i andra kammaren. Först vid valet 1905 blev ar­betare­kommunen tillräckligt stark för att placera en social­demokrat, som valdes med 828 röster, medan den frisinnade vänsterns kandidat nådde 628 och högerns man 213 röster. Med tillkomsten av 1909 års rösträtts­reform, upphörde Eskilstuna att vara självständig valkrets, och år 1911 tillämpades för första gången det nya, proportionella valsättet, varefter arbetare­partiet i länet befunnit sig i, man kan säga, ständig tillväxt. Det disponerar nu över fyra av de sju platser i andra kammaren, som Sörmlands läns valkrets förfogar över. Av de sju riksdags­ledamöterna från Sörmland äro tre från Eskils­tuna: två social­demokrater och en från folkpartiet. Vid lands­tings­manna­valen är ju staden alltjämt egen valkrets, och även här har arbetare­partiet det största inflytandet. Av de nio platser staden har att tillsätta i landstinget, förfogar arbetare­partiet f. n. över sju, medan högern och folkpartiet ha vardera en. I kommunalt hänseende dröjde det längre än i riks­politiskt för små­folks­katego­rierna att komma fram och tillkämpa sig mandat och inflytande. Den graderade röstskala, som länge gällde vid kommunal­valen, gav hela makten åt de stora inkomst­tagarna och bolagen. Men detta hade dock icke hindrat en grupp nykterhets- och framstegs­ivrare att redan någon gång efter 1880-talets mitt söka få en repre­sentant invald i stads­full­mäktige, det var baptist­predi­kanten Jacob Byström, som då fördes fram. Detta försök strandade, de makthavande, som år 1886 gått med på att placera en av god­templar­ordens mera bemärkta medlemmar i staden, Adolf Aulin, i fullmäktige, ansågo väl därmed allan rättfärdighet vara fylld. Först vid 1900 års allmänna val lyckades det för småfolket att själva få in en av sina egna, och två år efteråt erövrades ännu en plats i batalj med de besittande. Segervinden blåste alltjämt stark och medförde vinster vid tre därpå följande fyllnadsval, och det var vid ett av dessa val, som den förste social­demo­kraten tog säte och stämma i församlingen. Knut Hellberg, den eminente kännaren av Eskilstuna stads utveckling på skilda områden, uppger i "Järnets och smedernas Eskilstuna" (1938), att författaren, målaren, sedermera journalisten Robert Ågren velat datera Eskilstuna­socialis­mens födelse redan till 1889. Knut Hellberg polemiserar mot denna uppfattning, först år 1891 säger han, dyker en till dåvarande socialistiska organisa­tioner ansluten förening i Eskilstuna upp i statistiken. Ännu under åren 1892 och 1893 (fack­för­ening­ar funnos dock tidigare: för typografer 1887, för gjutare 1889, för bleck- och plåtslagare samma år, för skomakare och för filhuggare likaledes 1889) redovisas i social­demo­kratiska parti­distriktets handlingar endast ett 20-tal socialister i Eskilstuna inom en rent social­demokratisk samman­slutning; dock hade från gjutare­fack­föreningen i staden 1892 till partiet anslutit sig 29 betalande medlemmar. Något inflytande på de all­männa valen kunde denna då nya politiska fraktion icke till en början erhålla, vilket gällde småfolket över huvud taget. Först i och med den allmänna rösträttens genom­förande för männen år 1909 öppnades på allvar möjlig­heterna för de små i samhället att via valurnorna komma fram till ett större med­inflytande på det all­männas an­gelägen­heter. Arbetare­kommunen hade år 1905 fått in sin första egna kandidat, det var kniv­smeden E. C. Kropp, som då invaldes i andra kammaren i strid med en höger- och en frisinnad kandidat. När sedan propor­tionalismen trädde istället för majoritets­valen i enmans­val­kretsar, började arbetare­klassens inflytande stiga, sakta men säkert. Samma utveckling kan konstateras ifråga om de kommunala valen. År 1886 placerades, med de makt­havandes tillstånd, en vänsterman, Adolf Aulin, i stads­full­mäktige. Vid 1900 års val erhöll ännu en vänster­kandidat, riksdag­sman Gust. Österberg, en plats och 1902 kom den tredje, sedermera stats­ministern C. G. Ekman. Den förste social­demokraten insattes i fullmäktige vid ett fyllnads­val år 1903, det var plats­expeditören C. A. Flodin. Intill tiden för det pro­por­tionella valsättets införande bildade de frisinnade och social­demokraterna kartell och delade då i regel upp alla lediga platser mellan sig. Den andre social­demokraten i fullmäktige blev E. C. Kropp, invald 1904, samtidigt som de frisinnade lyckades få in en annan industriarbetare, filsmeden J. Emil Johansson. En tredje socialdemokrat, handels­före­ståndaren Alfred Kåberg, valdes år 1907, även han i sällskap med en frisinnad, maskin­uppsättaren J. L. Malmlöf. Vid december­valet 1908 ökades den social­demokratiska fullmäktige­styrkan till 7, medan 43 representerade andra partier. Sedan den kommunala rösträtts­reformen trätt i kraft år 1910 och majoritets­valen utbytts mot proportionella val, skedde valen mera strikt efter partilinjer. Arbetare­partiet ökade nu undan för undan sin representation, så att siffran år 1914 var uppe i 20, år 1915 i 23, år 1917 i 25 och år 1920 i 34. Siffran sjönk år 1923 till 31 men sprang åter upp vid 1926 års val till 34. Och för närvarande har partiet 39 av de 50 platserna i fullmäktige. Högern har 5 och folkpartiet 6. Härav följer, att arbetar­partiet har majoritet även i nämnder och styrelser och praktiskt taget är allena­rådande i den kommunala förvaltningen. Hur har då denna förvaltning skötts? Ja, meningarna skifta, som naturligt är, och här är förvisso icke platsen för ett författarens eget värde­omdöme. Det kunde så lätt bli färgat och partiskt. Låt honom därför citera en "utombys" auktoritet, han vänder sig till lands­hövding Bo Hammar­skjöld, som celebrerade Eskilstuna stads­full­mäktiges 75-års­jubileum den 6 januari 1938. Han sade då bl. a. i sitt högtidstal: "Om i denna tid Eskilstuna med skäl kan nämnas som en av landets i god mening modernaste och bäst förvaltade städer, så är det till stor del före­gång­arnas förtjänst. Inför vårt inre öga draga de förbi, den långa raden av myndiga fabrikörer och direktörer, korrekta tjänstemän, skolmän och militärer, kraftiga smeder, vakna tidningsmän och och viljestarka fack­förenings­män. Vi se hur de vandra upp .... för att rådslå om stadens an­ge­lägen­heter och bygga planer för dess utveckling. Det var stundom hårda tag, det var själv­medvetna slag i bordet mot en irriterande opposition, det var de äldres betänk­samma var­ningar och erfarna råd, det var ungdomens rätt­färdig­hets­patos och segervilja, och, när det var som bäst, var det ett enigt offrande av sär­intressen, egna före­ställningar för ett ge­men­samt mål." Och vidare: "Sedan den demo­krat­iska principen hunnit på alla områden genom­föras i verk­lig­heten, har man här alltmera allmänt insett faran av överdrifter åt olika håll, och med detta har följt en allt starkare själv­besinning, en allt djupare insikt om det för alla ge­men­samma ansvaret och om värdet av att ha alla med — sär­skilt då det gäller något stort eller något nytt. Och därmed har också följt en allt starkare känsla för be­tyd­elsen av att till­godo­se icke endast de mera på­tagliga behoven utan även allt det, som in­be­gripes under namn av kultur, andlig kultur." Här kan lämpligen som avslutning på detta artikel­avsnitt om "politiken" återges några ord av en pionjär i nykterhets­folkets led — man kan gott säga att när det gällde att väcka och orga­nisera det all­männa med­vet­andet bland arbetare och små­folk i staden, utförde nykter­hets­rörelsen ett verkligt grund­lägg­ande arbete — det är J. A. Leijon som talar. Han fyllde i början av 1945 85 år och inter­vjuades då av Folket. Leijon kom till Eskils­tuna år 1879, blev god­templare år 1880 och var snart nog en av de ivrigaste i den glada kampen för rösträtt och liberal­ismens övriga politiska idéer. Han till­hörde den skara, som motiv­era­de höger­tidningen Eskilstuna Tidnings varning att det nu var tid att "sätta en damm för nyk­ter­isternas fräcka fram­storm­ande". Det var planen att sätta in nykter­hets­mannen Aulin i riks­dagen, som för­skräckte. Men man lät inte av­skräcka sig av sådana varning­srop utan gick seger­visst till val. Det blev knapp majoritet för Aulin mot höger­mannen, fa­brik­ör Arvid Nilsson. Läns­styrelsen upp­hävde valet på grund av förmenta formella olaglig­heter, men det blev en ny omgång och Aulin gick, säger hr Leijon, in med pukor och trum­peter. — — — Och så var det lokal­pressen i Eskilstuna. Återigen Knut Hellberg, i "Eskilstuna, en svensk märkes­stad", andra delen (1920): "Det är givet, att en gammal tidnings­man också har åtskilligt att orda om tidning­ar­na, men vad skall jag väl nu säga? Här finns ohjälpligt plats för var­ken ros eller ris åt någon av dem. Över huvud taget tycker jag om dem alla tre, ty de ge ju dagligen en yp­per­lig spegel­bild av det nutida Eskilstuna. Och bättre ut­rym­me ha de än 1837 års lilla Eskils­tuna Alle­handa, som inledde Eskilstuna-pres­sens historia. Ett hell för varje ärligt svensk­manna­ord, ja, för den minsta notis, som kan lyfta staden och dess inne­bygg­are framåt!" Så skrev Knut Hellberg, själv infödd eskils­tunesare och alltfrån barns­ben van vid doften av tryck­svärta och dånet från pressarna — han kom in i Eskils­tuna-Kuriren som ung pojke, när denna tidning startade sin verk­sam­het. Det skedde år 1890 — i opposition mot den tidens härskan­de samhälls­skikt. Kuriren blev små­folkets tidning och tales­man för den icke-social­demo­kratiskt färgade delen av stadens arbetare­befolk­ning. Dess förste redaktör var Erik Wahl­berg, som år 1907 efter­träd­des av C. G. Ekman, seder­mera ledare för det folk­fri­sin­nade partiet och stats­minister. Ekman satt kvar på redaktörs­stolen till 1913, då Erik Böhmer trädde till. Han lämnade platsen med 1920 års ingång då den kände nykter­hets­mannen Aug. Ljunggren övertog den. Hans "regemente" varade dock icke längre än tre kvarts år, på hösten samma år anställdes den nuvarande huvud­redaktören J. A. Selander. Tidningens politiska ståndpunkt är frisinnad. Den blev daglig år 1915. Stadens social­demo­kratiska organ är Folket. Den upp­sattes år 1905, närmast som motvikt till Eskils­tuna-Kuriren, vars liberala inställning icke godtogs av social­demo­kraterna. Dess förste huvud­redaktör var Fred­rik Ström. Bland hans efter­följ­are må nämnas C. E. Svensson, en av partiets på sin tid mera fram­trädande per­sonlig­heter, han enga­gerades bl. a. i det statliga kristids­arbetet under förra världs­kriget och blev också handels­minister. C. E. Svens­son, som även under några år var stads­full­mäktiges ord­förande, inne­hade re­dak­törs­stolen åren 1910-1917, då han efter­träd­des av eskils­tuna­sonen Conrad Jonsson, numera lands­hövding i Västerås. Dennes efter­trädare blev Ossian Sehlstedt. Tidningen är daglig. Sörmlandsposten räknar sina anor från år 1883, då dess före­trädare Eskils­tuna-Posten startade. Denna tidnings grund­läggare och förste redaktör var L. A. Ahlgren, som satte upp tidningen för att konkur­rera med Eskils­tuna Tidning, startad år 1867. Dessa båda blad sam­man­slogos år 1893 under namn av Sörm­lands­posten. Den blev daglig år 1910, under re­dak­törs­skap av dr Elon Wikmark. Bland senare hu­vud­re­dak­törer märkas författaren Gunnar Widegren, Ernst G. Rosén (död) och Tore G. Wärenstam. Sedan 1935 äges aktie­majori­teten i tidnings­bolaget av chef­redaktör G. Appel­kvist och direktör Eric Sporre. Tidningen är numera politiskt neutral. Under före­gående regimer före­trädde den höger­partiet.

H A N T V E R K   O C H   H A N D E L Av Chefredaktör G. Appelkvist   Eskilstuna av i dag domineras av stor­industrien. Den är i sin tur grundad på hant­verket. Många av de stora verkstäder, som höra hemma i staden, kunna räkna sina anor tillbaka till små smed­jor, där mäster själv, hans söner och eventuellt någon eller några anställda i blygsam skala för­vand­lade rå­materialet till finare järn­manufaktur. När så den industri­ella ex­pansio­nen satte in, följde Eskilstuna-smed­erna med, och av smed­jor­na blev det verk­städer, som tack vare skicklig och fram­synt led­ning och, icke minst, en arbetar­stam med hant­verk­arens natur­liga känsla i blodet för kvali­tet­ens värde vunnit världs­rykte och en för varje år stigande av­sätt­ning för sina till­verk­ningar. Men det är icke bara stor- och små­industri i dagens Eskilstuna. Allt­jämt finns här en god och gedigen hant­verkar­stam, som troget vårdar yrkenas tradition­er och ärligt strävar i den hårda kampen för tillvaron att be­vara och stärka sina positioner. Pro­blemen äro allt­jämt de­sam­ma, det mest trängande här som annor­städes på detta av­snitt av svenskt sam­hälls­liv är frågan om yrke­nas rekrytering. Man följer vaket och med ett intresse, som stegras år från år, an­sträng­ning­arna att kon­solid­era de olika yrkena, kom­petens­krav och lärlings­pro­blem diskuteras, stötas och blötas i den livaktiga för­ening, som heter Eskilstuna hantverks- och industri­förening och som bereder sig att fira sitt femtio­års­jubileum under nästa år. Inom denna samman­slutning, som f. n. när detta skriv­es — vintern 1945 — räknar cirka 320 med­lem­mar, finner man re­pre­sentant­er för de mest skilda hant­verks­yrken. Skräd­daren, bagaren, sotaren, tapet­ser­aren, konditorn, frisören trivas väl till­sam­mans med bygg­mästar­en, smeden, målaren, konst­smeden, glas­mästar­en, alla förenade i den ge­men­samma strävan att bygga vidare på den grund fädren lagt, till­vara­taga de möjlig­heter, som er­bjud­as i dagens läge, till yrke­nas förkovran och skapa nya för­ut­sätt­ning­ar för ut­byg­gnad av det redan grund­lagda verket. Väl känner man kanske här hårdare än annor­städes det tryck, som in­dustrien utövar — särskilt gör sig detta märkbart i fråga om re­krytering­en av yrkena — men man vägrar en­ständigt att ge upp utan strävar oförtrutet vid­are. Man vet, att hant­verket som sådant är ett livs­villkor även för det moderna sam­hället, och man hyser be­rätt­igad tilltro till san­ningen i den gamla satsen, att i längd­en är det dock kvaliteten, som hemför segern. Man ler icke åt den slogan, som skapats för hant­verkets del: Hantverk är kvalitet, man vet att den är sann och riktig, men man känner ock­så starkt de för­pliktelser den med­för för yrkenas vällovliga ut­övare och handlar därefter. Landsantikvarien, dr Ivar Schnell, lämnar i sin bok "Eskilstuna" be­lys­an­de exempel på hur ett par eskils­tuna­firmor växt fram ur äldre tiders hant­verk: Helje­strands bolag och Anders Ståhl­bergs bords­knivs­fabrik. År 1804 blev Olof Helje­strand mästare i Eskils­tuna och till­verkade en mång­fald föremål, såsom stål­pennor, fickurs­fjädrar, förgyllda eller damask­erade sa­bel­klingor, målade eller grav­er­ade urtavlor, sigill­stampar m. m. Hans viktigaste tillverkning blev så små­ningom saxar, som han smidde av stål, under det att de tidigare smitts av järn, som sätt­härdats. Från 1820-talet blevo knivar, fram­för­allt rak­knivar, även en betydande produkt, som så små­ningom blev den dominer­ande. Då det var svårt och dyr­bart att få fullgott stål till detta kvalitets­smide, in­rätta­de Helje­strand i sin smedja en gjut­ståls­ugn för att på så sätt göra sig obe­roen­de av det dyra och svår­åtkom­liga engelska gjut­stålet. För denna till­verk­ning rönte han stöd av all­män­na medel. Men det dröjde innan till­verk­ning­en kom upp i större kvanti­tet­er, år 1885 t. ex. till­verk­ades firmans väl­kända specialitet, rak­knivar­na, endast i 50 dussin. Sex år senare var man emeller­tid uppe i 200 dussin, och sedan har till­verk­ning­en kontinuerligt ökats. Anders Ståhlbergs bords­knivs­fabrik visar också ett typiskt utvecklings­förlopp. Grundaren blev år 1800 egen mästare efter att ha gått i lära hos en bords­knivs­smed i Tunafors och bedrev sedan sin tillverkning i ett av de gamla ruckliga sliphusen i Fri­staden. År 1829 hade han fem gesäller och lika många lärpojkar. Åren 1859-1860 uppfördes en räck­smedja med två hammare av Ståhlbergs egen konstruktion för smidning av bords­knivar och gafflar. Fem år senare gjordes en ny be­tyd­else­full förändring, då kniv­skaften, som hittills filats i skruv­städ, i stället slipades och polerades på slipsten, vari­genom dags­produkt­ionen höjdes från 18 till 96 skaft­ade knivar. Även här ratio­naliser­ades och ut­öka­des till­verk­ningen undan för undan. Hantverket har alltså anor i denna arbetets stad. Man kan gå långt tillbaka i tiden och finna dess rötter, men det får räcka med att stanna vid ett — och ett ytterst betydelsefullt — årtal: 1604. Då förordnade nämligen Karl IX under sin vistelse på Eskilstuna slott, att "en Handt­werks­ztadh här byggias zkulle". Kung Karl lät utdela "plats och tomter, lade ock några bond­går­dar näst­liggande därunder med all fri åker och äng". I gåvan in­gick hemmanet Fårekätten — nu stadsdelen Väster — jämte Väst­er­marken. Han lät även bygga en ny bro över vid nuvarande Råd­hus­bron, förut fanns bro endast vid Tunafors. Hant­verks­mästar­na fingo i viss mån skattefrihet samt frihet från utskrivning till krigs­tjänst för sina hantverkare. År 1649 beslöt riksdagen, att hantverk­erierna i staden skulle ökas genom "fak­torier", och därmed kan man väl säga, att den egentliga fabriks­driften i staden började. Grund­läggare av denna blev den från Holland här­stam­mande liff­ländaren Rein­hold Rade­macher. Han fick år 1654 "privilegium på några manu­fak­turers inrättande först i Liffland och sedan till deras över­flyttning hit in i riket". Under skråtiden förhöll sig hant­verket i staden väl ungefär som på andra orter, och här som an­nor­städes betydde skrå­för­ord­ning­ens upp­hävande till att börja med en åtminstone kvalitativ tillbaka­gång för yrkena. De stränga kompetens­fordringar, som varit en av stadens grund­pelare, försvunno, och verkning­arna härav ha nog gjort sig känn­bara långt in i senare tid. Men därmed är icke sagt, att någon hantverkare i dag på allvar önskar sig tillbaka till gamla tider. Man strävar istället mål­medvetet att fostra sig själv till stränga krav på kvalitet i till­verk­ningarna, och att man på senare tid envist hävdar det allmännas skyldighet att hjälpa till härvidlag genom införande av kompetens­be­stämmel­ser för mästare, stöd vid lärlings­ut­bild­ning­en m. m. är endast ett kom­ple­ment till det egna arbetet att vidmakt­hålla och stärka yrkenas ställning i den allt svårare kon­kurrens­en med stor­industrien. Liksom man heller inte är blind för, att statliga stöd­åtgärder på des­sa områden skulle bidraga till att bland den köp­ande och kon­sumerande allmän­heten öka den good will, som hant­verket sedan gammalt åtnjuter bland dessa kate­gorier. Tyvärr är det icke möjligt att av till­gänglig statistik ut­läsa, hur många av stadens nuvarande befolkning som mer eller mindre direkt äro beroende av hant­verk­et. Men de äro icke få, särskilt om man dit räknar vad man benämner småindustrien. För hela riket beräknar man, att var sjunde invånare står i be­roen­de av hantverks­yrkena; företagare och anställda samt deras familjer. Kanske är denna proportion icke fullt så utpräglad i den stor­industri­stad, som Eskilstuna utvecklats till. Men så mycket kan utan överdrift sägas, att en icke oväsentlig del av stadens befolkning har sin för­sörj­ning av och genom hant­verket. Det framgår av det höga medlems­antalet i yrkenas sam­man­slutning i staden: Eskilstuna hantverks- och industri­förening, som bildades år 1896 och nu kan glädja sig åt en anslutning, som börjar när­ma sig det hundra­pro­centiga, har f. n. nära 400 med­lemmar. En av de för­hopp­ningar föreningen varmast hyser är, att den generalplan, som håller på att utar­betas av veder­börande myndigheter, skall taga veder­börlig hänsyn till hant­verkar­nas och före­tagar­nas rim­liga anspråk på tillgång till centralt belägna arbets­lokaler — det är för övrigt icke ett ute­slutande hant­verks­intresse, detta, det berör lika mycket all­män­heten, som allt­jämt är och också alltid kommer att vara hän­visad till yrkenas män för så många av livets behov och därför har rätt att fordra, att dessa dess tjänare icke förvisas till utkanterna, till men för yrkes­folkets utkomst och till diverse obe­kvämlig­heter för all­män­het­en i dess dagliga liv. — — — Men icke av hantverk och små­industri ensamt lever männ­isk­an. Hon måste ha någon som förmedlar icke endast pro­dukt­erna från verk­stad och fabrik utan även annat av livets nöd­torft, och här åter­finna vi köp­man­na­kåren i alla dess olika ge­stalt­ningar. Eskilstuna kan förmodligen icke kallas en köpen­skap­ens stad som en del andra, vi ha ju icke här några större köp­mans­hus, vilka mer eller mindre sätta sin prägel på liv och rörelse. "Manu­fak­tur­er­na" ha sina för­sälj­nings­organ; det säger sig självt, att det här upp­stått firmor med huvud­sak­lig upp­gift att för­med­la pro­dukter­na från fabrikerna ut till kon­sum­ent­erna, i staden, i riket och i — världen. Men i övrigt är Eskils­tuna i den mån den är en köp­stad en detalj­ister­nas stad. Den centrala sammanslutningen för den enskilda minut­handeln är numera Eskilstuna Köpmanna­fören­ing. Den räknar sin födelse från året 1867, men då är väl att märka, att den haft sin före­gång­are. Före nämnda år fanns så­lunda Handels­förening­en i Es­kils­tuna. Den upplöstes, sedan Kungl. för­ord­ning­en av den 18 juni 1864 ut­kommit. Några av med­lem­marna i denna handels­för­ening togo på hösten nämnda år initiativet till bildandet av Eskilstuna Köpmanna­för­ening, men saken fick av någon an­led­ning vila till den 12 december 1866, då Handels­för­ening­ens förut­varande leda­möter ånyo kallades till samman­träde. Där­vid till­sattes en kommitté för vidare­förandet av för­arbetena, och den 20 februari 1867 bild­ades så Eskilstuna Köp­manna­förening. Denna förening har under åren tagit många för köp­manna­kåren nyttiga initiativ. Här kan nämnas det s. k. Wi­bergska systemet, en åtgärd i syfte att begränsa konsumtions­krediten. Bakom den stodo för­utom köpmännen även stadens hant­verkare. För­slaget, som utarbetats av köpman Aug. Wiberg, delade upp betalnings­tröga kunder i två kategorier, dels så­dana som kunde men icke ville betala och vilka borde sär­skilt följas, samt dels sådana, som varken kunde eller ville betala och för vilka följ­aktligen varning borde utfärdas. System­et var byggt på en­hetliga på­min­nelser och krav­brev till kund­erna, och de, som efter en viss fixerad tid icke likviderat sina räkningar, upp­vaktades av kre­dit­kommitténs ombuds­man, vilken sökte på lämpligaste sätt indriva de ute­stående fordring­ar­na. Detta i kategori I. Be­träff­ande kategori II utgåvos tid efter annan tryckta förteck­ningar, upp­tagande dåliga betalares namn, adress, skuldsumma och varuslag, för vilka de häftade i skuld. Köp­männen blevo mycket belåtna med detta system, som, enligt vad det heter i Köpmanna­föreningens sjuttio­fem­års­skrift, verkade på ett utom­ordentligt sätt. Det fick här i staden namnet Wibergska systemet; i övriga Sverige, dit känne­domen om det snart nog spred sig, gick det under be­teck­ningen Eskilstuna-systemet. Föreningen har genom åren betytt mycket för stabili­ser­ing och ordnade förhållanden mellan säljare och köpare över huvud taget. Dess medlemsantal var vid årsskiftet 1944-45 icke mindre än 235, vilket är det största antal medlemmar denna förening någonsin haft. Inom köpenskapen i Eskilstuna spelar också den koop­erativa rörelsen en betydande roll. Es­kils­tuna kon­sum­tions­förening är nu (1946) 30 år gammal men har liksom Köp­manna­förening­en haft sina före­gångare, innan genom­brottet och kon­solid­eringen in­funno sig. Härom skriver Birger Lundberg i förening­ens tjugo­fem­års­skrift år 1941: "Efter trevande koop­era­tiva försök i en 'arbetare­ring' bildades på nitti­talet Arbetarnas handels aktie­bolag, som snart nådde en be­tydande omfattning. Bristande kapital­bildning och om­fattande kredit­givning gjorde emeller­tid, att före­taget efter nära två de­cenniers verk­samhet kom på obe­stånd och måste träda i kon­kurs. Det visade sig emeller­tid, att den koop­erativa tanken endast lidit ett till­fälligt neder­lag. För­resten är det inte riktigt att uttrycka saken så. Det var just den ringa känne­domen om funda­ment­ala koop­era­tiva grund­satser, som gjorde, att företaget kull­byttera­de. En mera genom­tänkt koop­erativ å­skåd­ning kom redan från början att sätta sin prägel på de två olika för­ening­ar som med seg mål­med­veten­het togo vid, där ar­betare­handeln slutade. Det var Tuna­fors koop­erativa handels­förening och Eskilstuna arbetar­es kon­sum­tions­förening, som år 1910 och 1911 startade sin verk­sam­het i olika delar av staden. Redan från början disku­terades frågan om samman­slagning till ett företag." Stolt­heten över det egna före­taget var emellertid på bägge hållen stor — ingen ville vara med om att anta den andres namn. Det brukar ju så vara. Men samman­slut­nings­tanken arbetade sig fram, och i januari 1916 kunde man gå från ord till handling. Då bildades Es­kils­tuna kon­sum­tions­förening. Den fick från Tunafors-för­eningen 429 familjer och ett kapital på 26.222 kr. och från Eskilstuna-förening­en 752 med­lem­mar och 15.959 kr. i kapital. Vid 1944 års slut redo­visade föreningen 12.597 med­lem­mar, en om­sätt­ning på 15.308.096 kr. och en egen pro­duktion på 2.127.718 kr.

Att Gustav var en ansedd person i Eskilstuna framgår av nedan­stående återgivna artikel i Sörmlandsposten 19 jan 1942. Den är en redogörelse för uppvaktningen på hans 50-årsdag. Jag visar artikeln främst för att den ger en god inblick i Gustavs stora kon­taktnät vid tiden. Namngivna personer, företag och institutioner kan också förmodas utgöra ett representativt utsnitt av "etablisse­manget" i smedstaden; därmed ett historiskt dokument av visst värde.

Erik

Den 6 april 2016 inträffade det märkliga, att jag begåvades med en ny syssling, Håkan Vitestam. Denne hörde nämligen då av sig till mig i ett mejl, där han berättade att hans mor Birgitta var oäkta dotter till Erik Appelkvist, något som åtminstone för mig hittills varit helt okänt.

Denna omtumlande nya vetskap föranleder mig därför nu osökt att ta tag i redogörelsen för Erik, på motsvarande sätt som för hans äldre bror Gustav!

Så här skriver Håkan Vitestam om sin mormor Elisabeth Lorentzon och sin mor Birgitta, vilka kom från Forserum:

Under hela min uppväxt har frågan om vem min morfar egentligen är, varit oklar. Min mamma dog när jag var knappt fyra och min pappa visste inget — eller ville kanske inte berätta något? — om detta. I min släktforskning har jag dock funnit att min mormor 1924 födde ett barn som först betecknades med okänd fader men sedan erkändes av en Erik Appelkvist. Erik A. fick några år tidigare (1921) ytterligare ett barn med en annan kvinna (Signe Cederholm). 1923 emigrerade Erik till USA och 1926 emigrerade också Signe med sitt barn dit. De gifte sig där. Erik hade en framgångsrik karriär som studiofotograf.

Efter "gästbiografen" Håkan Vitestams intressanta redogörelse ämnar jag nedan försöka fylla i sådant, jag själv känner till om Erik, mestadels genom dokument. Jag kommer hädanefter att stava "Erik" med "c", för därborta i Amerika ändrade han sitt namn till "Eric Hugo".

Denna gång börjar jag bakifrån med förmedlandet av två tid­nings­urklipp, som jag funnit i Erics brors Gustav efterlämnade arkiv­alier, vilka jag erhållit av Jan Sundquist. Urklippen är tyvärr o-påskrivna, så jag vet inte vilken tidning de är hämtade ur.

Det första tidningsurklippet har formen av en dödsannons.

Det andra urklippet utgörs av en kort levnadsteckning över Eric. Jag återger det här i avskrift.

Eric och hans familj kom alltså att bosätta sig i staden Schenec­tady, belägen i den östra delen av staten New York, ett par mil från dess huvudstad Albany och i närheten av Mohawk- och Hud­sonflodernas sammanflöde. Där öppnade Eric fotoateljé, och så­vitt jag förstår var han en skicklig och ansedd fotograf.

Familjen, bestående av Eric, hustrun Signe och dottern Sonja, tror jag kom att leva ett rätt lyckligt och harmoniskt liv. Den unga dottern tycks ha varit något av ett favoritmotiv för fotografen, av bilderna att döma.

Jag har personligen träffat alla tre familjemedlemmarna. Som­maren 1959 eller -60 mötte jag Eric och Signe, då de var här i Sverige och hälsade på. Kanske att det var år 1959, i samband med att min mormor, det vill säga Erics syster, Märta firade sin 60-åriga födelsedag.

Omkring år 1970 gästades min familj av Sonja och hennes make Donald Klinkow, som var över här och hälsade på.

Slutligen en mini-biografi över Sonja. Ur The Daily Gazette, 4-5 nov 2010, hämtar jag följande artikel:

Fortsättning följer...

Ingrid

"Ingrid i ett nötskal", skulle man kunna säga att följande text-utrag sammanfattar hennes livsgärning. Det är Sonja Wändel (född Appelqvist) — dotter till den av Carl-Henriks söner, Herbert, som tog över konditiri-rörelsen — som i en publikation har skildrat konditoriets historia och dess människor. Tyvärr har jag inte några vidare uppgifter om publikationen; har endast ett kopie-utdrag från densamma, kanske vid något tillfälle fått av min mormor Märta.

Som barn och när jag växte upp hade jag många kontakter med "tant" Ingrid — eller "Tinne", som mina kusiner sa. Hon var en förbindlig sagotant, alltid på vi barns våglängd; gärna berättande läskiga spökhistorier så, att man drömde mardrömmar långliga nätter därefter. Inte olik Astrid Lindgren som personlighet, skulle jag vilja säga idag. (Och Astrid Lindgren var ju också telefonist av något slag, om det nu kan ha något samband.)

Efter tant Ingrid har jag i min ägo det så kallade telegraf- eller telefon-skåpet. Jag vet inte så mycket mer om detta, än att det tydligen var tant Ingrid kärt. Hon hade det i sitt hem. När hon som gammal flyttade till ett äldreboende, och var tvungen att tränga ihop sitt möblemang och välja vad hon skulle ha med sig, kom teleskåpet i min mors ägo. Från henne ärvde jag det senare.

Skåpet har fyllt sin levande funktion i vårt kök. Medan Pia bodde här var inredningen i bättre ordning (och fulltaligare) än vad som syns på bilden. Vi satte också in belysning. Fortfarande trivs jag utmärkt med tant Ingrids tele-skåp, och finner det mycket flexibelt och praktiskt!

Jag innehar även en väggspegel, som varit tant Ingrids. Den gav mig vid ett tillfälle min mormor, som hade tagit hand om den ur tant Ingrids dödsbo.

Ur Jönköpings-Posten den 26 juni 1962 återger jag följande artikel, föranledd av tant Ingrids förestående pensionering.

Slutligen några foton på Ingrid — som liten; som ung; och som medelålders.

Thyra

Trots att "tant" Thyra nästintill var en i vår familj när jag växte upp, har jag hittills haft tämligen lite vetskap om henne — hennes bakgrund; hennes levnadshistoria med mera. Men jag har nu fått värdefull info av Thyras dotter Maud Lundstedt och dotterdotter Lena Lund­stedt. Maud har även delat med sig av bilder, av vilka jag har äran att kunna visa några här nedan.

I Thyras bror Gustavs efterlämnade papper finner jag en notis (odaterad):

Ja, Edvin var Thyras äkta make. I ledning av två telegram sluter jag, att de gifte sig den 20 juni 1931:

Thyra utbildade sig vid lanthushållsskolan i Tenhult, och där möttes hon och Edvin. Hur det gick till i detalj vet jag inte, men Thyras dotter Maud har berättat för mig att Edvin studerade vid den granngårds belägna Lantmannaskolan. (Studenterna där kallades gemenligen "stutar" medan flickorna vid Lanthushållsskolan benämndes "kvigor".)

Thyra och Edvin förlovade sig, men giftermålet dröjde ännu några år. Edvin, som var uppvuxen på en gård i Stora Mossen utanför Stockholm, fick efter fullbordad utbildning plats som inspektor vid Säby gård på Ingarö. Hans intention var att så småningom köpa en egen gård för sig och Thyra.

I början på 1930-talet "hämtade" Edvin Thyra i Tenhult, och de gifte sig på vägen upp till Stockholm, i Linköping. Edvin hade funnit "drömgården" och också betalat handpenning inför köpet. Paret Johnsson kom först att bo i Ulvsunda på Stavgårdsgatan, i en sekelskiftesvilla.

Bara ungefär ett halvår senare inträffade den så kallade Kreuger­kraschen. Mäklaren, som Edvin hade betalat hand­penningen till, hade investerat hela sitt kapital i Kreuger-aktier. Därmed var pengarna borta, en stor tragedi för Edvin och Thyra, som nu inte kunde realisera sin dröm om en egen gård.

Under senare delen av trettiotalet, kanske år 1937, flyttade familjen till Eskilstuna, där Edvin fått arbete vid vattenverket i Hyndevad. Man bodde först på Södra Bangårdsgatan. Edvin, som var tekniskt begåvad och händig, kom att som bisyssla hjälpa till med uppförandet av en flerfamiljsvilla på Östermalm. Den blev sedan också familjens nya hem; adressen var Odengatan 19.

Thyras dotter Maud, som bara var året vid flytten till Eskilstuna, berättar att bostaden står för hennes betydelsefulla uppväxtmiljö; där bodde hon från fyraårsåldern till de övre tonåren. Hon minns väggmålningar i trapphuset, föreställande Kloster kyrka på ena våningen och Rademachersmedjorna på den andra. — Men de är säkert borta nu, suckar hon.

Något, jag själv minns, är familjens boende i en fastighet vid Västeråsvägen, där Edvin blivit portvakt och ansvarig för panncentralen. Thyra blev portvaktsfru, men som bisyssla gav hon pianolektioner.

I början på 1960-talet gick flytten till Källgatan, bara några hundra meter bort i samma stadsdel Nyfors. Edvin hade fått ta befälet över en modernare värmecentral i ett nybyggt höghus. Jag har ett tydligt minne av hans förevisning av anläggningen för min far och mig; genom en plåtlucka i ett källargolv och klättrandes på stege, kom vi ner i en stor nedre källare, påminnande om ett maskinrum i ett fartyg — en spännande värld för en liten gosse som mig! Jag tror att min far och Edvin kom mycket bra överens, utpräglade tekniker och ingenjörstyper, som de båda var.

Hade han väl knappt hunnit bli varm i kläderna i sitt nya värv, insjuknade Edvin och dog. Det var en stor sorg för Thyra, och jag minns det väl. Två välartade döttrar bör i viss mån ha mildrat tragedin; Maud var utflugen och hade själv bildat familj, men Asta bodde ännu kvar — de två flyttade nu till en (mysig) vindslya på Ekvallsgatan, fortfarande i Nyfors. Asta var musikalisk och tog sånglektioner av självaste Folke Andersson, Eskilstunas store operasångare. Maud minns att även Annifrid Lyngstad (sedermera världsberömd som en i ABBA-kvartetten) var med hemma hos dem för lektioner hon med(!).

Thyra fick nu som pensionär mycket tid att ägna åt knyppling, vävning och konstsömnad, intressen som hon odlat genom hela livet. Detta nästan alltid i gemenskap med andra damer, inte minst sina systrar Ingrid och Märta. Dessa bodde alltjämt i Tenhult, men det blev frekventerade resor mellan orterna.

Märta, som ju var min mormor, fick ytterligare en anledning att vistas i vår familj i Eskilstuna. Och när Märta befann sig i Tenhult, kom Thyra att bli nästan en ställföreträdande mormor för mig och mina syskon.

Märta

Märta, det var min mormor. En gång berättade hon för mig hur det kom sig, att hon och morfar träffades.

Det var så att det i hennes ungdom förekom att flickor om sommar-aftnarna brukade samlas på en viss plats vid Tenhultssjöns strand, och pojkar ett stycke längre bort, för att ha roligt tillsammans helt enkelt. Ibland blev det på det viset, att flickorna och pojkarna sammanstrålade — å det oskyldigaste dock, på den tiden.

I ett sådant sammanhang hände det sig, att morfar gick fram till mormor, sträckte fram handen och sa: "Svensson".

Mormor trodde att han skämtade; blev lite perplex; fann sig, och sa: "Svensson" hon också (men hette ju Appelkvist).

På något sätt uppstod kärleksvibbar av detta. Mormor visste att denne Svensson var konsumföreståndaren i samhället (Tenhult); och morfar torde väl ha vetat om, att mormor var en av döttrarna i Tenhults populära konditori.

Så på den vägen blev det.

Det vart så småningom giftermål utav, och paret blev, efter vad jag kan förstå, mycket lyckligt.

Bilden nedan torde visa paret, dagen för bröllopet. Vi bör tolka den som en inofficiell bild, tagen kanske under bestyren timmarna före själva akten. Dock är detta det enda foto, jag har i min ägo, dagen till ära. Men det duger bra, tycker jag!

Morfar tycks ha varit en born "business-man" och bytte därför snart upp sig från detaljhandel till grossistverksamhet.

"A-bol. E. Svenssons Byggnadsvaror" kom sedermera att bli ett känt varumärke i hela södra Sverige.

Hur som helst; 1925 föddes min mor Brita, och när hon var sex år gammal fick hon sin bror Lars-Hugo.

Man borde kunna beskriva familje-idyllen som total, och "pengar var inget problem".

Så löpte livet, arbetet och vardagsbestyren på, tills en dag, som en blixt från en klar himmel, morfar drabbades av en dödlig stroke, ännu inte sextio år fyllda. Året var 1955, och jag var tre år gammal; morfar hade just hunnit bli min bästa kompis.

Nu blev det efter omständigheterna så, att mormor kom att ägna sig desto mer åt sina två barns familjer. Varannan jul firade hon hos oss i Eskilstuna, och varannan stannade hon i Tenhult. Också andra tider på året bodde hon hos oss, framför allt på somrarna.

Mormor blev en riktig resurs i vår familj, vilket gav oss barn en genuin trygghetskänsla när vi växte upp.

Herbert

Herbert och Dagny Appelkvist presenterades år 1986 på ett helt uppslag i en bilaga till Smålands Folkblad. Artikeln kan utgöra lämplig presentation också här.

Emma

Vad nu då — Emma? Har inte alla barnen Appelvist just av­handlats färdigt? Förvisso, men Emma bör nog ändå betraktas som en i familjen, då hon var krigsbarn från Wien i Österrike — jag förmodar under första världskriget. Därefter förblev hon en trogen och regelbunden besökare i Tenhult om somrarna.

Också jag lärde känna Emma — "tant Emma", som jag sa. Hon satt i mormors trädgård en sommar vid sitt staffli och målade i olja, något som starkt tilldrog sig min uppmärksamhet och intresse. Jag var elva år gammal och tecknade serien "Gubben Struts" som intensivast, förutom att jag ritade och målade annat också i stor omfattning. Dock ännu ej i olja. Här fann jag min frände och en ny förebild — ja, läromästare!

Tant Emma bodde i Wien, och försörjde sig på sitt konstnärskap genom företrädesvis landskapsbilder, tror jag. Jag fick en tavla av henne som hon hade målat, men tyvärr finns den inte kvar; den försvann förmodligen i samband med en flytt. Också en dotter till tant Emma var konstnär; Trude hette hon, vill jag minnas.

Dock fann jag relativt nyligen en liten målning bland min mormors efterlämnade arkivalier; jag tror det är en gouache, signerad "Kunz". Det är förmodligen Emma, men skulle möjligen kunna vara hennes dotter Trude. Bilden är lite naivistisk, så förmodligen är den ett barn- eller ungdomsverk.

Efter sommaren vidtog en intensiv brevväxling mellan mig och tant Emma under åren 1963 och 1964. Vid något tillfälle tyckte tant Emma att jag skulle bli arkitekt — ett råd som jag tog ad notam. Jag hade faktiskt redan funderat på att bli stadsplanerare, vilket ju också ligger inom arkitektens verksamhetsfält. Men kanske var det tant Emma, som lotsade mig in på husbyggnads­arkitektens bana.

Det, att familjen Appelkvist tog hand om ett barn i nöd, blev tydligen en god gärning som traderades vidare. Min mormor och morfar hade finska barn hos sig under andra världskriget; något som nedanstående diplom från finska regeringen vittnar om. Också Thyras familj tog hand om en finsk flicka — vilken de senare adopterade. Även Gustavs familj adopterade en flicka ehuru jag tror att det var inom släkten.