Mats Ohlin Architectural Introduction
Stensborg Södra 10

Till index

 

Här följer en beskrivning i text och bild av de modi­fieringar Pia och jag gjorde under 1990-talet av vår vinds­lägen­het på Stens­borgs­gatan i Eskils­tuna.

 

 

Vår vindslägenhet

 

av Mats Ohlin

 

Vårt parförhållande började anta mer fasta former frampå våren 1994. I början av april ringde Pia till mig i Stockholm från sitt dåvarande hem utanför Eskilstuna. Pia hade just fått ett erbjudande om en lägenhet mera centralt, vilken hon nu beskrev för mig.

Utsikt från vindslyan åt nordväst...

...och åt sydost.

Jag rådde henne spontant att "slå till" - för att det framstod som så bra men också för att Pia lät så begeistrad; hon tycktes verkligen ha hittat sin drömlägenhet.

Sagt och gjort. Pia tog lägenheten, och när jag kom till Eskilstuna nästkommande helg, besåg vi den tillsammans.

Jag minns hur vi satt på det överstora och tomma vardagsrumsgolvet och fantiserade om det kommande. Framtiden låg i denna lägenhet! Men Pia hade en sextonårig dotter, som även hon ville komma in till stan...

Vi granskade lägenheten. Den bestod av "ett och ett halvt rum och kök", utifall man skulle följa dåvarande Svensk byggnorms nomenklatur (och det skulle man ju!). "Det halva rummet" utgjordes av ett cirka tio kvadratmeter stort sovrum; resterande del var vardagsrummet, vid pass tio kvadratmeter större än de normenliga tjugo kvadratmetrarna.

Vi fann omgående, att dottern måste få sovrummet. Samtidigt insåg vi ju, att vardagsrummet borde gå att dela av, och efter att mina arkitektkunskaper fått komma till tals, såg vi en lösning som gick ut på att Pia kunde få sitt "master bedroom" samtidigt som vardagsrummet krymptes men ändå bibehöll sin acceptabla storlek...

Vi presenterade lösningen för fastighetsägaren, som omgående ställde sig positiv till förslaget. Således anlitade vi en byggfirma för att sätta upp den mellanvägg som vi skisserat. Och det blev utfört snabbt, bra, och relativt billigt. En målarfirma anlitades för omtapetsering, och sedan var allt klart för inflyttning!

Lägenheten så som den blev efter väggavskiljningen i vardagsrummet för sovrummet.

Ett stallfönster satte vi in i nya väggen mellan vardagsrummet och sovrummet.

Nu hade allt varit frid och fröjd, om inte Pia haft ännu en dotter. Denna var vid tiden fem år gammal, och bodde till en början kvar hos fadern i ursprungshemmet. Detta var en planerad strategi i koncensus mellan föräldrarna. Men vi insåg ju, att dottern måste få en plats hos modern också, åtminstone på sikt, eller rättare: inom snar framtid.

Som den oförbätterlige arkitekt jag är, fann jag snart på råd. Innanför hallen fanns en kattvind, oåtkomlig visserligen inifrån, men åtkomlig genom en taklucka från utsidan. Kunde denna möjligen ianspråktas för lilldotterns behov?

Jag vidtalade fastighetsägaren, som just hade tillträtt efter den förre, och som det visade sig att jag råkade känna sedan lång tid tillbaka. Denne och jag stegade således en dag resolut upp på taket och ålade oss in genom taklukan. Så stod vi i kattvinden. Jodå, det kunde nog låta sig göra...!

Lillkammaren enligt en tidig skiss. Faktiskt så blev den också i princip så.

"Mats, jag förutsätter att du inreder denna kattvind efter konstens alla regler!" minns jag fastighetsägarens förmaning innan vi satte igång med projektet. Det blev ett mysigt litet rum för lilldottern, vilken sedermera bodde lika ofta hos modern som hos fadern.

Ritning till lillkammaren.

Perspektiv till lillkammaren, oktober 1994.

Lillkammaren som den blev - åt ena hållet. Lillkammaren som den blev - åt andra hållet.

Nu fungerade allt jättebra en tid, tills vi kom på, att även jag ju borde få plats i denna boning. Mera på skoj framkastade jag till fastighetsägaren vid ett tillfälle tanken på en utvidgning av lägenheten. Bortom densamma, på andra sidan en brandvägg, fanns nämligen ett förrådsutrymme...

Arkitektens platstagande i lägenheten, tidig skiss.

Döm om min förvåning, när den gode fastighetsägaren en dag frågade mig, om jag menade allvar med min propå? Jo, men det gjorde jag ju. Ja, då så. Därmed påbörjades en process, som gick ut på att finna godtagbara ersättningsförråd åt de tre förrådsinnehavarna i aktuellt utrymme. Vi fick börja med att "slanta in" vårt eget lägenhetsförråd...

Jag satte igång med att skissa på en planlösning. Såg rätt snart möjligheten att bygga ut några outnyttjade kvadratmetrar över vindstrappan och på det viset få ett normenligt stort vardagsrum. Jag valde att göra ett rundat hörn, vilket blev känt under smeknamnet "abrovinkeln".

Den så kallade abrovinkeln, det vill säga det rundade hörnet, enligt en tidig perspektivstudie. Det blev sedermera i princip så, som perspektivet visar.

Skiss till mönster för färgat glas i "abrovinkel-fönstret". Ett av flera alternativ som ännu ej har blivit utförda.

Efter åtskilliga turer ringde så fastighets­ägarens sekreterare en dag till Pia och gav klartecknet: "Ni får göra 'abrovinkeln'!"

Därmed satte vi igång med detta projekt, vilket blev färdigt i god tid innan jag i maj 2001 "äntligen" flyttade in.

Ritning som visar om-och tillbyggnadens omfattning: vardagsrummets utbyggnad med det rundade hörnet, rummet därinnanför avsett som bibliotek, och det innersta rummet som blev arbetsrum och arkiv.

Vardagsrummets utbyggnad, med det rundade hörnet och fönstret över trappan.

Utsikt från biblioteket.

Till saken hör, att fastigheten just vid denna tidpunkt ånyo bytte ägare. Ganska snart efter ägarbytet tyckte Pia att hon hade "äran" att visa nye ägaren vår lägenhet.

Hon hade då för avsikt att presentera vår idé till nästa steg i "förädlingen" av lägenheten, som gick ut på en modifiering av badrummet för att få in dagsljus och tvättmaskin, samt en balkong (se ritningen!). Men denna gång var det inte riktigt läge för att ta upp frågan. Så idén ligger kvar på idéstadiet...

Ritning till ändrat badrum samt balkong.

Fortsättning kan följa...

 

 


© Mats Ohlin 2012   |   Senast uppdaterad