Mats Ohlin Write in Tors H

Till index

 

Nedan följer i omvänd kronologisk ordning de arkitektur-artiklar som jag skrev i den lokala Torshälla-tidningen Tors H 2003-04.

En av artiklarna - den första här presenterade, således den sista tidsmässigt - hann inte bli publicerad före tidningens nedläggning. Den återges nu ändå .

 

 

Arkitektur-artiklar
i
Tors H

 

av Mats Ohlin

 

 

Tors H jun 04 - utgavs inte

Arkitektur förr och nu...

Ängsholmsvilla

I detta självbyggeriets tidevarv, där mottot ”kan själv” visserligen ofta ger resultat som talar med hjärtat men mera sällan ses ”helgjutna”, är det extra intressant att stöta på ett nytillskott, som uppenbarligen haft långt gående ambitioner att vara högtstående vad gäller form.

Huset ligger vid foten av en utlöpare till Ängsholmsberget; sjönära - klättrar man upp bara några tiotal meter så öppnar sig en milsvid utsikt över Blacken-fjärden - i ett trolskt läge där arkitekten Stina Wedman sagt till om ”John Bauer-stämning” på baksidan mot den granskogsklädda höjden.

-Tomten har varit i familjens ägo sedan 1945, där en sommarstuga uppfördes av far- och morföräldrarna i förening. Men vi valde att riva stugan och bygga nytt efter våra egna önskemål och krav, säger byggherren Göran Widergren, som har sett till att även få in en badmintonbana i trädgården. -Men så är också den sportens utövande hans stora fritidsintresse, tillägger hustrun Inger. Förutom arkitektur förstås, vill man tillägga…

Själva huset är litet, blott 60 kvm till bottenytan. -Därför gjorde vi även källare, förklarar Göran, och ett sovloft i vindsläge, utformat som en takkupa.

När man kommer in i huset känner man att där råder en speciell stämning. Det beror mycket på ljusets omhändertagande. -Ett tema är en längsgående hjärtvägg, och den har fått en hel fönsterrad uppe under taket som ger ett rikt men svalt och dämpat överljus från norr, berättar arkitekt Wedman.

Stämningsfull dagsljusbelysning finner man även nere i det avskilda arbetsrummet i källaren, där två ljusbrunnar tar ner norrljuset från marknivån. Till dessa har arkitekten valt en utformning med standardelement av betong vilka har vinklats på ett särskilt sätt. -Jag har ordinerat bevattning av betongen med utspädd filmjölk så att mossan strax ska få fäste, upplyser oss Stina Wedman.

I huset finns gott om omsorgsfullt utformade detaljer. Den specialritade stegen upp till loftet t.ex., som arkitekten gjort fällbar med utvikningsbara klossar nederst för den rätta stadiga vinkelns skull. Eller för att nämna jalusierna i arbetsrummet som hon utformat i metall med ett mönster av rundlar som släpper igenom ljuset på ett milt sätt.

-Alla utvändiga trädetaljer såsom trall och spaljéer har vi valt i lärk, ett träslag lika hållbart som ek och miljövänligare än tryckimpregnerat, och så behöver det inte ytbehandlas alls, utan grånar vackert. Om man vill, kan man olja in det då och då, får vi reda på.

Invändigt har man satsat friskt på färgsättningen, målning med lasyr och täckande, i milda kulörer kontrasterande mot djärvt mättade, med Stina Wedmans säkra färgkänsla som redskap. Vad sägs exempelvis om entrévåningens lindblomsgröna hjärtvägg mot vitlaserade trägolv, eller syndigt svarta linoleumgolv i källaren överlag förutom en mättat orange kulör i arbetsrummet?

-Det hade inte blivit så bra om jag inte givits delaktighet under hela tillblivelseprocessen, konstaterar arkitekten. Inte heller efter färdigställandet har man dragit sig för justeringar, bl.a. har takmaterialet nyligen bytts från papp till plåt, som skivtäckts med falsning på traditionellt vis.

Att detta hus äger en utformning med omsorg om minsta detalj, en självklarhet för 100 år sedan men mycket ovanligt idag, det syns på långt håll, och man gläds även på avstånd när man passerar förbi.

Mats Ohlin

 

Tors H apr 04

Arkitektur förr och nu...

Alf Björk

Som ung var göteborgaren Alf Björk aktiv allsvensk fotbollsspelare i G.A.I.S. (Den klubben är han för övrigt fortfarande medlem i.)

Som mångårig arkitektföretagare i Torshälla var Alf något av en lagledare - han hade t.ex. god förmåga att med kort varsel samla ihop ett "lag" för speciellaarbetsuppgifter och vid arbetstoppar. Man arbetade också mycket i konsultgrupper, och man hade samarbetsavtal med arkitekter i både Stockholm och Lund.

Det framskymtar således redan att det är en socialt inriktad person som vi här har för avsikt att bekanta oss med och som - vilket många minns - drev sitt arkitektkontor i den gula sekelskiftesvillan med tornet, mitthuset vid gamla Shell-macken. Den står fortfarande någorlunda välrenoverad kvar, tack vare Alfs insats. Som mest sysselsatte kontoret tio anställda på 1980-talet och var därmed Sörmlands största i arkitektbranchen.

I omkring ett decennium fram till kommunsammanslagningen var Alf stadsarkitekt i Torshälla. Att han ritade en hel del parallellt med granskningsuppdragen var det ingen som såg något konstigt med, tvärtom borgade ju Alfs engagemang för goda och fackmannamässiga lösningar, kunde man tycka dåförtiden. Konsumvaruhuset och Försäkringskassan tog form genom Alfs penna, liksom Hellbergs industrier och Hydrolifts anläggning. DHR-hemmet i Mälarbaden likaså, jämte loftgångshus, villaområdet vid Väsbyviken och punkthus vid Juhlingatan.

För det sistnämnda projektet hämtade Alf idén till programmet från sin utbildning vid Chalmers - i en övningsuppgift gällde det att rita ytekonomiska bostäder om högst 50 kvadratmeter. Alf klarade uppgiften på 48 kvadratmeter, och fick högsta betyget av t.f. prifessorn Erik Ahlsén.

Åtskilliga stadsplaner har genom åren utarbetats på Alf Björks arkitektkontor, inte minst för Torshälla. I Gökstensområdetsåg Alf till att de karakteristiska stenblocken sparades, mest med tanke på barnens lek - men nog präglar de även stadsdelen på ett trevligt och karaktärsfullt sätt, kan man tycka idag.

Mycket nöjd blev Alf med stadsplanen för Säby. - Stadsdelen hette Östra Edvardslund från början, minns Alf, och var tänkt för en högre exploatering. - Men jag lyckades få ner antalet våningar till två och på några ställen blev det tre. Stor efterfrågan på lägenheter har det alltid varit här, vilket visar på områdets attraktivitet.

Förutom allt annat har Alf Björks arkitektkontor givit upphov till en rad skolanläggningar. Till Gökstensskolan och Edvardslundsskolan i Torshälla kan kontoret inom kommunen räkna Skogstorpsskolan, Skogsängsskolan, Hållstaskolan och Kjulaskolans tillbyggnad, den sistnämnda samt Edvardslundsskolan utfördes med integrerad förskola, något som slagit väl ut. - Samordningstankarna har jag burit med mig från Chalmerstiden då jag gjorde mitt examensarbete. Det blev en utredning om samnyttjande av skollokaler och samlingslokaler, berättar Alf. Jag skissade mina idéer på ett objekt i Landvetter, där grupprum kunde nyttjas till bespisning och gymnastiksalen användas som samlingssal.

Som det anstår en skolarkitekt har Alf Björk även verkat som lärare. I många år extraknäckade han som lektor på Rinmansskolan till ritteknikens positiva utveckling för åtskilliga årskullar. Ibland bjöd Alf hem sina klasser till arkitektkontoret vilket uppskattades mycket av eleverna.

Bland projekt som inte blev av erinrar sig Alf ett renoveringsförslag för Kvarnen, som lades på hyllan efter diskussioner om andra användningsmöjligheter. Som känt blev det ett mycket uppskattat bibliotek. Ett skolprojekt för Kjulaås med öppet landskap för eleverna förverkligades inte heller. - Det var tidigt 60-tal och kanske litet för radikalt för den tiden, tror Alf. - Men det fanns förebilder i en skola i Staffanstorp. Ett annat orealiserat projekt blev en simhall här i Torshälla. Den ritades färdig men uppfördes inte, eftersom kommunsammanslagningen just hade blivit aktuell och man såg nya samordningsfördelar med Eskilstuna.

Flera andra idrottsanläggningar har ändå kommit på Alf Björks lott, såsom sporthallen vid Gökstensskolan, gymnastikhallen i Västermo, och om inte en simhall, så fick Alf äran att rita utomhusbadet vid Parken, som ju blev en värdefull resurs för åtskilliga tusentals eskilstunabor och tillresande.

Och Parken i övrigt kom under hela tjugo år att starkt präglas av Alfs ritstift: Flamingodalen, Snöleopardanläggningen (som numera används för andra kattdjur, upplyser oss Alf), Gibbonanläggningen, liksom renoveringen av teatern och en omfattande ombyggnad och nyinredning av danspalatset "Folkan" - Det var roliga uppdrag, som gav stimulans åt fantasi och kreativitet, minns Alf Björk nöjd.

Mats Ohlin

 

Tors H feb 04

Arkitektur förr och nu...

Saga-biografen

Storgatans forna karaktär av affärsgata hålls ännu vid liv av Saga-biografens nötta neonskylt, och den vittnar fortfarande om det nöjesliv som en gång var. Genom entrédörrarna ser vi trappan ner mot foajén med dess väggar prydda av filmstjärnor ? det ger en förväntan om "still life". Biljettkiosken finns där ännu… med biljettmaskin och kassaskrin.

Vi gör entré in i den tomma salongen och slår oss ned i stolsraderna där den främre delen har originalklädseln kvar, och som i en dröm upplever vi i detta nu svunna världar av fiction, action, spänning och romantik. Och genom intuitiv magi spelas den gamla biografens historia upp för oss i en snabbversion. Sålunda upplyses vi.

Saga invigdes onsdagen den 20 oktober 1943 med storfilmen Intermezzo där Ingrid Bergman och Leslie Howard spelade huvudrollerna. Men kvällen innan hade en förpremiär med Katrina ägt rum för alla som deltagit i byggnads- och inredningsarbetena. Katarina, med bl.a. Birgit Tengroth och George Fant, visades nästkommande kvällsföreställningar. På söndagen var det dags för Huckleberry Finns äventyr i barn- och familjeföreställning. Biljetterna kostade 1:50 för vuxna och 50 öre för barn. Salongen rymde då som nu omkring 300 åskådare.

Saga föddes som en påkostad biograf. Den nya inredningen hölls i terracotta, en rödbrun nyans, med väggarna i beige brokettfärg där förgyllningar utgjorde inslag. Bänkinredningen bestod av moderna fåtöljer klädda med konstläder och mocca i tegelröd färg. De var enligt uppgift mjuka och behagliga. Det kan vi hålla med om fortfarande, och idag knarrar de en smula och bidrar till den genuina biostämningen.

Golvet var från början lagt med linoleum och mjuka mattor i gångarna. Taket hade konstläderbeklädnad i tegelrött. Fonden var delvis inklädd med björk, och den bakre väggen var försedd med perforerade ljudabsorbenter. Ridån var av tjockt tyg och artistiskt utförd, diskret randig i färgskalan terracotta, grönt, vitt och guld. Scenen pryddes ovantill av en baldakin i terracottafärgat konstläder, och väggarna var dekorerade med lampetter i etsat glas.

Enligt tidningen Folket hade man lyckats särskilt väl med ljudklimatet: ”Akustiken är alltså ypperlig i lokalen och den kan säkert lämpa sig till konsertsalong.” Tidningen Sörmlandsposten fyllde i: ”Det hade varit önskligt med en scen. Som det nu är kan man inte tänka sig lokalen använd vid konserter eller teaterföreställningar, vilket hade varit en tillgång för staden.”

Värme- och ventilationsanläggningen rönte också uppmärksamhet, den bestod av ett sinnrikt system med fläktar och kanaler. Friskluftsintaget skedde från gatusidan medan frånluften gick ut genom ventiler i golvet under bänkarna. Torshällafirman J. A. Johansson hade utfört arbetet.

Foajén gav ett elegant intryck med mattgröna väggar och golv av kolmårdsmarmor. Dörrarna till salongen var i björk och hade liksom den övriga inredningen levererats av firma Robert Ditzinger i Stockholm med dess arkitekt Tore Fridell i spetsen. Målningsarbetena var utförda av den legendariske Bernhard Hellströms måleri. Eskilstuna elektriska byrå stod för armaturen, och Aga-Baltic svarade för ultramodern teknisk utrustning i maskinrummet, inkluderande cellhögtalare och andra finesser. ASEA stod för neonbelysningen. Byggmästaren var Bertil Lindh, känd bl.a. för sitt samtida uppförande av ett stort bostadskomplex vid Tuna torg i Eskilstuna.

I början hölls föreställningar onsdag till och med söndag, men senare övergicks till en mera normal frekvens för landsortsbiografer onsdag, lördag och söndag. Ett problem för Torshälla var att den räknades som egen ort vid sidan om Esklistuna. Till den senare staden kom premiärerna relativt snart, men Torshälla fick vänta ännu ett tag i egenskap av mindre ort. Störst gick först i det begränsade antalet filmkopiors tidevarv.

Sagas tillkomst hade initierats av Sven Hult i Arboga, ett begrepp inom biografvärlden, som här invigde sin artonde eller nittonde biograf - han drev en hel kedja runt om i mellansverige, vilket namnet på hans företag, Biograf AB Ringen, ger en antydan om. 1958 var emellertid ägaren Skandinaviska Biograf AB som även gick under namnet Sveriges Folkbiografer AB och ingick i Folkets hus-rörelsen. Det innebar en ny era för Saga.

1971 lades Saga ned, men rustades upp 1975 med Lars Wilöf som ägare och Sune Jansson som föreståndare, behjälpt av Birgit Jansson. Återinvigningen skedde onsdagen den 29 oktober 1975 med två föreställningar av Robin Hood respektive Skyskrapan brinner. Smygpremiär hade man redan på tisdagen med Äppelkriget. Men Saga stängdes åter 1982. Några år senare bildades en aktionsgrupp för fortsatt verksamhet och hösten 1986 var bioverksamheten på nytt igång men upphörde i december 1988. 1992 i oktober bildades Torshällas filmvänner för fortsatt visningsverksamhet. Lokalen användes nu även en tid för teateraktiviteter, varvid några av de främre stolsraderna demonterades men magasinerades.

Hur det ska gå för Saga i framtiden är ovisst. Fastighetsägaren Bo Dyberg vill helst bygga om till bostäder, men kvar finns ännu en näst intill intakt biograf med projektorer och allt. En av de drivande för Sagas återupprättande, Maria Eriksson, tillika länsombud för Svenska föreningen för byggnadsvård, säger sig mer än villig att ta på sig att sköta biografen om den kunde komma igång igen. Alar Kuutmann, aktiv cineast-eldsjäl sedan 80-talet, säger: ”Saga står där som ett smycke - oanvänd! En resurs som bara måste tas tillvara. Se möjligheterna: man kunde exempelvis visa Att angöra en brygga för sommarens båtgäster…” Saga-entusiaster av alla slag är välkomna att ta kontakt med Alar Kuutmann.

Mats Ohlin

Källor:
  • Ortens tre dagstidningar årgångar 1943 och 1975
  • Olle Waltå, renommerad biografexpert
  • Barbro Everfjärd, Svenska Filminstitutet

 

Tors H dec 03

Arkitektur förr och nu...

Kyrkskolan

Torshälla stadsmiljö skulle vara bra mycket fattigare utan Kyrkskolans gula och röda fasad, som står och ser glad ut ett stycke bakom kyrkan, och ger lust till en extra sväng förbi. Man konstaterar att framtoningen på det hela taget är lekfull, originell, samtidigt gedigen, byggnaden står stadigt på sin granitgrund. Men hur ser den egentligen ut, mera i detalj – och ur ett arkitektoniskt perspektiv?

Skolbyggnaden ritades 1898 av den tämligen okände Stockholmsarkitekten Oscar Holm. Förutom Kyrkskolan och långt senare Arholma kyrka, ritade han ett trettiotal hus i Stockholms innerstad, mest på Östermalm och i Vasastan, och för en del av dem var han även byggherre och byggmästare.

Kyrkskolan stod färdig vid sekelskiftet 1900. Stilen är en fri tillämpning av Kristian IV:s renässans med influenser från bl.a. Kristianstads Trefaldighetskyrka och Frederiksborgs och Rosenborgs slott i Danmark. Stilen fick en viss fortsättning i den barockaktiga jugend, som sedan genom internationell utveckling blev på modet under 1900-talets första årtionde.

Skolans entréfasad visar en balanserad asymmetri som är typisk för 1890-talet, och en karnisbågformad gavel reser sig som ett dominerande formelement. Bottenvåningens rundbågade öppningar har romanska förebilder, populära vid den här tiden främst genom inflytande från den amerikanske arkitekten H. H. Richardson.

De flesta av fönstren är rektangulära och grupperade tre och tre. Även detta är ett Richardsonskt drag, liksom den medvetna kontrastverkan mellan de raka fönstren och rundbågarna. Betydelsefullt för uttrycket är fönstrens dekorativa överliggare av tegel och natursten. Även andra smyckande inslag sätter prägel på den spritputsade fasaden, vi ser bl.a. ankarslutar av konstfullt smide och en takfris i mönstermurat tegel.

Till skillnad från Kristian IV-stilens typiska byggnader finns här inga hörnkedjor, men en viktig estetisk verkan ger de inmurade karmstenarna, ett uttrycksmedel som vid denna tid framför allt den engelske arkitekten C. F. A. Voysey använde sig av. Här ser vi imposterna till rundbågefönstren förlängda till band och sådana hör även till stilen.

Sidofasaderna har mittpartier krönta med gavelstycken, och tvärt emot entrésidan och baksidan är dessa fasader symmetriskt uppbyggda. Den av sidorna som är försedd med en sekundär entré, förmodligen avsedd för eleverna, har blinderingar i form av dekorerade rundlar med årtal och tankeväckande ordspråk, typiskt för tiden.

Men en byggnad är inte bara dess utanverk. Minst lika betydelsefullt är det givetvis hur den är tänkt att fungera för de människor som ska verka eller bo där. Låt oss bege oss in, historiskt och i nuet, och även uppsöka några av husets invånare!

Från den rundbågade huvudentrén med sin vestibul, och även från sidoentrén, nåddes ursprungligen ett kapprum som omgärdade trapphuset vilket ligger i hörnet. Kring kapprummet grupperades på varje plan tre klassrum. Ett av klassrummen på nedervåningen användes som gymnastiksal, och fem lärare undervisade årskurser från tredje till sjunde klass.

Skolans verksamhet pågick i över åttio år. Sedan 1986, efter skolans nedläggning, finns här sju bostadslägenheter, fyra i våningarna, två på vinden och en i markvåningen. Beslutet av Torshälla Fastighets AB att bygga om gav nytt liv i det gamla huset.

Catarina Sandelin har bott i 13 år i sin lägenhet, den längst ner. Interiören präglas av de metertjocka stenväggarna med slottslikt djupa fönsternischer. -Jag hade tänkt mig att bo här bara ett kort tag, men nu känns det otänkbart att flytta härifrån, säger hon. Här råder lugn och avskildhet, och stämning!

Ingvor Räterlinck bor sedan 9 år i sin före detta skolsal med fyra meters rumshöjd. Skolsalskaraktären finns kvar tack vare att en ny rumsfunktion, köket, ligger som en utskjutande halvö, så att man fortfarande känner det stora rummet intakt. Den lösningen vittnar om en skicklig ombyggnadsarkitekt, som var Nils Larsson. -Vi hade en medveten strävan att inte bygga ända ut mot ytterväggarna, bekräftar han.

Bidragande till den levande skolkaraktären är även de karakteristiska bröstpanelerna av pärlspont, som Nils värnade om att bevara, och även komplettera. -Men det är tack vare att vi var ett väl fungerande team - jag, byggaren SIAB och byggherren - som resultatet blev så bra, anser han.

Trots att vi befinner oss endast en våning upp, är utsikten härifrån milsvid, den når åt öster ända till Eskilstuna. Här är också bra luftomsättning i lägenheten, påpekar Ingvor, det betyder mycket för en allergiker, som finns i familjen.

Ingvor och Catarina trivs stort i sina individuellt utformade bostäder. Det är inte att undra på! Här kan bara konstateras att Kyrkskolans konvertering till bostadshus har statuerat ett gott exempel.

Mats Ohlin

 

 


© Mats Ohlin 2009