Wikforss Arkitektkontor AB

Fanna

Fanna var ett slitet gammalt bostadsområde från förra seklets första decennium i Enköping. Det kan beskrivas som en träd­gårdsstad med parhus av en enhetlig sort varav en del hade rivits. Husen hade varmgrå spritputsade fasader och småspröjsade fönster, samt var sparsamt försedda med karaktäristiska trä­detaljer. Taken var belagda med enkupigt tegel.

Min första idéskiss gick ut på att bevara det som bevaras kunde och sedan fylla på med nya byggnader i samma stil i det befintliga planmönstret. Jag ansåg det även viktigt att bibehålla områdets karaktär av en enda stor trädgård med gamla fruktträd, där egentliga tomtgräns­markeringar saknades förutom ett städse­varande system av häckar som kringgärdade de smala grusvägar som genomlöpte.

Diskussioner med beställaren och dennes anställde arkitekt resulterade i en kompromiss, där den sistnämndes strukturidéer skulle tillämpas på kvarteret på andra sidan Vulcanusvägen (vilket även ingick i området). Dessutom skulle en "rygg" bestå­ende av kedjehus förläggas till områdets norra och västra periferi.

Planen kom sedermera att förverkligas utan min vidare med­verkan men dock i viss överens­stämmelse med grundidéns plan­struktur. Med alla de förändringar som blev, går den ursprungliga karaktären av bruksarbetare­bostäder i trädgårdsstad svårligen att identifiera i det byggda resultatet.

Jakobshöjden

I Jakobshöjdens seniorboende prövades en ny modell för så kallat 50+boende. Modellen hade Gösta Wikforss, min chef på Wikforss Arkitektkontor, till ganska stor del hämtat från Frankrike, där han - enskilt, och även tillsammans med oss på kontoret — stu­derade äldereboenden.

Jag formligen kastades in i projekteringen av Jakobshöjden efter arbetet med "Tuppen", en motsvarande anläggning i Norrköping men med kommunen involverad, som jag hade deltagit i pro­jekteringen av på Edbergs arkitektkontor.

När jag började på Wikforss hade Gösta just färdigställt bygg­lovhandlingarna, och lämnade nu över hela paketet till mig och byggnadsingenjören Eino Kain. Ett intensivt samarbete med entreprenören Byggpaul vidtog.

Om än samarbetet fortgick i viss mån slitsamt, så tror jag så här i efterhand att alltsammans var inte så lite fruktbart. Byggpaul hade - eller fick, under resans gång - en högt ställd ambition att här åstadkomma något riktigt bra. Och det är bara att konstatera att man lyckades med det.

En bidragande orsak till det goda slutresultatet var utan tvivel organisationsmodellen med regelbundna och frekventerade byggmöten, där alla konsulterna deltog. Själv hade jag även under byggets gång goda kontakter med arbetsledaren Gerts Blom, då vi löste allehanda byggproblem, oftast per telefon.

I dagarna (hösten 09) - nästan 25 år efter invigningen av an­läggningen, besökte jag densamma. Väl inne i entréhallen befann jag mig snart omgiven av en hel delegation av de boende, in­klusive ordföranden Birgitta Eriksson.

Det som jag direkt fick klart för mig var, att jag här gästade en mönsteranläggning. Inte nog med att dess modell var den första i landet när det begav sig; här trivdes alla, och ett rykte hade utvecklats: "På Jakobshöjden blir man gammal!" Två hundra­åringar rapporterades mig; samt en hundraettåring. Den sist­nämnde dock just avflyttad till ett annat äldreboende.

Och jag kunde blott konstatera: "de gamle" verkade nog så spänstiga och ungdomliga; självständiga, självförverkligade; och trivdes synbarligen allesammans med sina liv. Och yttermera: såväl exteriörerna som interiörerna av anläggningen framstod för mig som minst lika fräscha som för tjugofem år sedan. Devisen "ett ting värt att vårda, vårdar man" tycktes stämma här i detta fall.

Vi studerade arkitekturmodellen som stod i en monter, märkt "Wikforss Arkitektkontor", och jag mindes dess tillverkning i början på 80-talet. - "Ni borde rita fler sådanahär anläggningar", sa di gamle samfällt till mig.

"De gamle" berättade entusiastiskt om gemensamhetslokalerna: — "Vi har biljardrum — och bubbelpool".  Jag kunde inte annat än erinra mig skissarbetet på kontoret — dessa idéer var således fortfarande praktisk verklighet!

Och jag kunde själv konstatera fungerande mottagningar, nåbara utifrån, för fotvård, läkare, — och naprapat, fyllde di gamle i. Sist men inte minst kunde jag till min glädje se att restaurangen fortfarande var i funktion och verkade välskött.

Beträffande färgsättningen av i synnerhet gatufasaden mot Mileniigatan, minns jag att jag lät mig inspireras i rätt hög grad av en i viss mån liknande fasadräcka av arkitekt Erik Lallerstedt från 1920-talet. Denna låg i Helgalunden på Söder i Stockholm, och jag hade "upptäckt" och spontant gillat den under studier vid Konsthögskolans arkitekturskola, vilka jag bedrev parallellt med arbetet vid tiden.

Gårdsmiljön, idag uppvuxen, välskött och inbjudande. Här har också restaurangen sin uteservering - jag kunde föreställa mig exempelvis gemytlig kräftskiva i ljumma augustikvällen.

Entréhallen överensstämmer idag väl med intentionerna då — jämför gärna med perspektivskissen.

Två viktiga saker som jag minns att vi kämpade med under projekteringen var att få till stånd burspråken i korridoren, samt att slippa installationsdragningar i ett undertak. Att vi lyckades göra ett fast och slätt innertak för korridoren bidrar till en hem- och trevnadskänsla, och motverkar intrycket av institution; något som jag förstod uppskattades spontant av de boende.

Omsorg lades även på annan utformning. Jag lyckades till exempel förmå balkong­räckes­till­verkaren att modifiera sin standard­utformning av detaljerna så att den skulle bli mindre vass och mera formvänlig.

Trots att materialet i räckena är aluminium, så gav åtgärden som resultat lite mer "träkänsla", lite mer gestaltad materialitet, eller hur man kan beskriva det.

Sist kan jag inte låta bli att nämna en liten anekdot. Jag hade ju ett uppdrag att rita ett perspektiv över entréhallen, vilket bland annat skulle användas i en bofakta-broschyr. Jag utförde det enligt ovanstående. Inför tryckningen av broschyren blev jag uppringd av den ansvariga reklamchefen, som ville ta bort den högra staffage-figuren.  — "Bli nu inte ledsen, Mats...!" minns jag hennes farhåga. Nejdå! inte blev jag ledsen — det var väl bara bra med lite input; förhoppningsvis blev det ännu lite bättre...! (Döm själv, genom att jämföra med den "vingklippta" versionen, den som faktiskt blev, längre upp...)

UKAB kraftvärmeverk

En dag blev jag inkallad till chefen Gösta Wikforss som inledde mötet med att presentera Uppsala kraftvärmeverk för mig. Jag insåg snart att detta var Göstas skötebarn. Han hade varit dess generalplanearkitekt alltsedan tidernas begynnelse på 1960-talet. Området hade byggts ut kontinuerligt, och Gösta hade hela tiden fått hålla i pennan. Så hade anläggningen också blivit mönstergill och fått en enhetlig prägel med ett sammanhållande brunrött tegel i kombination med betongelement av särskild design i alla byggnaderna som genomgående tema.

Nu skulle ett nytt kolkraftverk uppföras i hast, och man hade inte tid att låta Gösta utreda och vara tongivande. Placeringen var redan bestämd, och något tegel som fasadmaterial skulle det inte bli frågan om. I stället var en aluminiumfasad-leverantör redan utsedd.

Gösta grät blod, och lade över oket på mina axlar att försöka göra det bästa av situationen. Således delegerade han hela projektet till mig under det han tvådde sina händer.

Sagt och gjort, jag begav mig till ett projektmöte sammansatt av representanter för näringslivets toppskikt plus några projektörer däribland jag. Inom två veckor skulle bygglovet vara färdigt, för att man därefter skulle kunna sätta spaden i jorden. Det föll på min lott att utföra bygglovhandlingarna.

Jag låtsades givetvis inte om att jag hade hört av Gösta, att man ville rata tegel, utan satte igång med liv och lust att med knapp nöd hinna färdigt handlingarna till nästa möte, vilket var utsatt till endast några dagar före deadline. Självfallet ritade jag helt och hållet i tegel (med vissa inslag av betong)...

När jag så presenterade ritningarna, kom invändningarna som ett brev på posten så klart; det förklarades, att man hade tänkt sig aluminium rakt igenom. Jag spelade dum, och argumenterade så gott jag kunde för min sak, och förklarade Göstas sammanhållande tanke med teglet, vilket kunde vara än viktigare nu att följa, menade jag, när anläggningen tycktes expandera kaosartat.

Då uppstod faktiskt en diskussion kring detta, vilken småningom resulterade i ett beslut. Det bestämdes, att fasaderna skulle innehålla hälften aluminium och hälften tegel — en gyllene kompromiss således.

Det var ju onekligen en halv seger. Jag gick hem och ritade om fasaderna, och egentligen tycker jag nog att de tjänade på de nya förutsättningarna; de blev mer varierade, fick mera liv.

Dessutom lyckades vi, på Göstas inrådan, se till att aluminiumet blev i form av silvereloxerade kassetter av hög finish. Det var inte särskilt svårt att få tillverkaren med på det spåret, och därmed blev det.

Vi fick faktiskt till en riktigt trevlig liten byggnad till slut (eller liten, förresten — snarare en koloss). Också en modell hann vi bygga under projektets framskridande, och alla blev nöjda och glada och kunde se att volymen skulle bli bra vilket den också blev.

Kolkraftverket, eller fastbränsleanläggningen riktigare uttryckt (då det redan från början var tänkt att den skulle kunna eldas med pellets som alternativ till kol), står där än idag, fastän numera kringbyggd av åtskilliga kompletterande byggnader så, att man knappeligen känner igen sig på platsen.

Uppsala resecentrum

Uppsala hade vid tiden för projektet, år 1984, cirka 150 000 in­vånare, men växte så det knakade. Buss- och järnvägsstationen var redan då underdimensionerad. Idag, 2019, bor här 225 000 personer. Mot denna bakgrund och framsynta framåtblickande, behövdes en generalplan över hur buss- och järnvägsstationen skulle kunna ordnas och utvecklas.

I samarbete med SCG (sedermera Skanska) utförde kontoret en skiss till en sådan generalplan, där Gösta Wikforss gav mig mer eller mindre fria händer. Dock förde vi samtal, varvid Gösta uttryckte sin angelägna och välgrundade dröm om att integrera Vak­sala torg och bebyggelsen däromkring i det egentliga centrum. Skiljelinjen — och barriären — mellan de båda stadsdelarna ut­gjordes av järnvägen.

Vårt förslag kom att fokusera mycket på detta, att göra stationsområdet till centrum i en stadsmiljö, i stället för den situation med fram- och baksida, som hade rått dittills. Som ett led i denna strävan föreslog vi att det framtida Musikens hus, som det fanns idéer om, skulle förläggas till fonden av Vaksala torg, för att på så sätt aktivera "den andra sidan".

Idag (år 2019), 35 år senare, står allting klart. Vid mitt besök i maj 2019 kunde jag konstatera att Musikens hus pryder sin plats där, var vi föreslog att det skulle ligga: vid fonden av Vaksala torg. Ny kvartersbebyggelse norr om spåren, med hotell, kontor mm. enligt intentionerna ses också utförd. Som pricken över i syns mig den omfattande och ambitiöst utförda trappförbindelsen mellan stadsdelarna under spåren.

Kanske ett smolk i bägaren dock, att den gamla ståtliga järnvägs­stationen blivit tillbyggd med en miss­prydande glasfasad. Men, men... man kan inte få allt. På det stora hela taget känns projektet ändå som ett riktigt lyft för staden!

Gillbergska

1985 utförde jag en planutredning för en avriven tomt i hörnet Tegnérgatan-Sysslomansgatan i Uppsala. I uppdraget ingick också att föreslå tänkbara kopplingar till angränsande Gillbergska barnhemmet.

I det följande redovisas ett utdrag ur utredningen.

Jag känner inte till efterhistorien, men en byggnadsvolym som i huvudsak överensstämmer med planutredningens förslag står där på plats idag, och ser bra ut. En kvalificerad arkitekt verkar ha anlitats för gestaltningen. Dock saknas förbindelsegång mellan nybyggnaden och Gillbergska, så någon koppling dem emellan kom förmodligen inte till stånd.

Kontorets pausrum

Jag tillbringade några semesterdagar i juli 1984 på kontoret i "splendid isolation" med att rita bygghandlingarna till kontorets nya pausrum. Dess placering var uppe på terrassen som ett ut­skott från den befintliga byggnadskropp, där själva kontoret var beläget.

På rekordtiden två veckor utförde sedan entreprenören Sh bygg pausrummet, vilket stod färdigt inför kontorets 25-årsjubileum.

I maj 2019, 35 år senare, besökte jag pausrummet; det befanns vara sig tämligen likt! Idag disponeras lokalerna av en skoladmi­nistra­tion; rektorn hade vänligheten släppa in mig. Man upp­skattar golvvärmen, som vi var rätt tidiga med att införa. Pentryt har numera försetts med fler mikrovågsugnar. Och — man har tagit upp en dörr ut mot den inre terrassen, vilken tidigare låg öde. Den har man fått till riktigt trevligt, med sittplatser, odling med mera.