Nedan följer i omvänd kronologisk ordning de biografiska alster som jag har skrivit i olika sammanhang.

Till minne

Eskilstuna-Kuriren 17 jan 15

Harriet Ebeling

En dag, kanske år 2003, fick jag se en glad nuna som kikade in genom skyltfönstret till den butikslokal i Torshälla jag just höll på att färdigställa till mitt arkitektkontor. Det var Harriet Ebeling, som själv flyttat åter till sin barndomsstad ett par år tidigare. Hon hade nyfiket följt mitt omvandlingsarbete och det föll henne nu lite i smaken. Jag bjöd in henne på en kopp kaffe. När det snart visade sig att vi hade en gemensam gammal vän i arkitekt Gösta Edberg, som Harriet hade undervisat tillsammans med i teckning på KTH och jag arbetat hos på hans arkitektkontor i många år, var vår vänskap grundmurad.

Snart knackade Harriet på min dörr igen: Du har så lite på dina väggar, så jag tog med mig några tavlor som jag målat. Kanske någon kan passa att hänga upp? Mina väggar hade jag målat i engelskt rött och tavlorna gick alla i den röda färgskalan. Harriet hade nog tänkt sig en sådan tavla som pricken över i-et. Men vi fann snart båda två att vägg och tavla neutraliserade varandra på ett icke främjande sätt. Så vi avstod.

Men Harriet kom igen! Inom kort hade hon en ny liten tavla med sig, specialmålad för ändamålet — och nu helt i gröna toner. Och se: den prydde sin plats; den satt!

Lika välkommen som Harriet blev hos mig vid spontana besök, kom jag att bli hos henne, på andra sidan ån, där hon inrett sin ateljé och sitt hem i en gammal lagerlokal. Hon satt oftast vid sitt staffli och målade i samma stil som hon redan på 50-talet övergått till. Hon sökte, kan man säga, det oförmedlat sköna, genom att kombinera de tre variablerna form, färg och ljushet i deras grundläggande tillstånd.

Det kändes mycket välgörande för mig och som en ynnest att få lära känna denna anspråkslösa men långt avancerade konstnärssjäl. Av Harriet fick jag nyttiga påminnelser om att estetiken kan ha ett egenvärde för människan, något jag själv försökt vidhålla men ofta tappat tron på. Hon var dock inte enbart fokuserad på estetik utan tvärtom vidsynt, allmänbildad, intresserad av naturvetenskap såväl som världspolitik — och hade ofta mycket välgrundade uppfattningar om saker och ting.

Harriet Ebeling var en snäll människa, kanske den snällaste jag träffat. Men hon var också tuff, sade vad hon tyckte; rakt, och kunde bli rejält upprörd och förbannad. Hon såg världen i dess helhet och detaljer som den var; inte på ett symboliskt eller snävt betydelsebärande sätt, utan på ett klarsynt och sant vis.

Detta avspeglas i hennes skulpturala konst, fulländad i sanningsenligt återgivande. Men hon övergav denna konstinriktning för att i över 60 år ägna sig åt nonfigurativt måleri, där hon oförtrutet sökte sanningen om det estetiskt sköna, det sköna i sig.

Mats Ohlin

Till minne

Eskilstuna-Kuriren 21 aug 14

Nya Wermlands-Tidningen 22 aug 14

Anita Ohlin

I fagra juni i sitt älskade Sillerud gick Anita Ohlin bort i sin sömn; sig själv ovetandes, men efterlämnande oräkneliga vänner, åttiosju år gammal. Närmast sörjande är tre barn, Cecilia, Rikard och adoptivdottern Raija, samt fyra barnbarn.

Anita Forsby föddes i Stockholm och bodde där till sjuårsåldern. Föräldrarna stammade båda från Sillerud i Värmland men hade mötts i Stockholm. Pappa Ragnar for under denna tid till norra USA och Kanada i arbete, och det var meningen att familjen — mamma Doris, Anita och lillebror Jan-Erik — skulle komma efter. Så blev det inte, utan ödet lotsade på andra vägar familjen till Torshälla genom att pappan fått arbete vid Nyby bruk, där han sedermera blev försäljningschef.

Första bostaden inrättades på vinden i Torshälla kyrkskola, och Anita har själv berättat att intrycken därifrån förde henne till lärarkallet. Efter lärarinneseminariet (som det då hette) i Falun, återsåg hon den man, som under läroverkstiden i Eskilstuna bjudit upp henne till en skoldans. Tycke uppstod denna gång, och själv har jag "tant Anita" i ljust minne från åren efter mitten av 50-talet, då hon alltmer kom att stå vid min farbror Ragnar Ohlins sida. Snart fick vi lära om — och säga "faster Anita"!

Anita Ohlin arbetade i Eskilstuna först vid Nyforsskolan som folkskollärare. Efter några år vidareutbildade hon sig till läroverksadjunkt och kom sedan att verka vid Stålforsskolan i språk, främst tyska, engelska och svenska, i nästan trettio år. Som klassföreståndare ordnade hon ofta saker för sina elever lite vid sidan av vilket gjorde henne mycket uppskattad och omtyckt. Men det var framförallt som speciallärare, hon fann sitt egentliga kall. Ofta rörde det sig om elever vilka hamnat i sociala missförhållanden, som det föll på Anitas lott att stötta och hjälpa. Åtminstone fem fosterbarn hann det bli att hon tog hand om i sitt eget hem under dessa år. Därav adopterades en dotter, för vilken det har gått mycket bra i livet.

De sista tjänstgöringsåren fullgjorde Anita på högstadiet i Årjäng, och efter sin pensionering arbetade hon ytterligare några år i Signebyns Friskola i Sillerud, den skola där hon också en gång gjort sin lärarpraktik.

Anita var otroligt generös och ville helst hjälpa hela världen — både människor och djur! Som liten gav hon till och med bort sin dockvagn till en "bättre behövande" kamrat... Godhet och omtanke var hennes ledord. Hon hade även utpräglat kreativa sidor. Dem fick hon tid och tillfälle att odla under sina senare år i Sillerud, då hon ägnade sig bland annat åt porslinsmålning, handarbete och snickeri, för att inte nämna författande och bygdeforskning. Anita var starkt engagerad i Silleruds Hembygdsförening, och tillsammans med Elsa Olsson skrev hon mycket om Silleruds historia. 2011 utkom sockenboken om Sillerud i hembygdsföreningens regi, och manus till nästa bok var långt gånget då hon trots sin höga ålder oväntat rycktes bort.

Anita Ohlin hade förmånen att omges av kärleksfulla barn och barnbarn in i det sista, en ynnest som även maken Ragnar, som gick bort några år tidigare, fick dela.

Mats Ohlin, vän och nevö

Till minne

Eskilstuna-Kuriren 17 juli 2010 med rubriken

Han var en sällsynt god vän

Nya Wermlands-Tidningen 21 juli 2010 med rubriken

Familjen låg honom varmast om hjärtat

Ragnar Ohlin, Sillerud i Värmland, har avlidit 89 år gammal. Hans närmaste är makan Anita och barnen Cecilia och Rikard med familjer samt adoptivdottern Raija.

Ragnar Ohlin växte upp i Nyfors i Eskilstuna och kom, liksom brodern Bengt, tidigt in på journalistikens område genom sportreferat i Sörmlandsposten och Eskilstuna-Kuriren, innebärande ett förenande av nytta med nöje. Den idrottsintresserade Ragnar - på sin tid distriktsmästare i höjdhopp - förblev IFK-klubben trogen, i styrelsearbete och så småningom som hedersmedlem.

Efter civilekonomexamen vid Handelshögskolan återvände Ragnar till hemstaden för anställning vid CE Johansson. Där fick han ansvaret för en huvuddel av företagets publikationsverksamhet, och utnämndes relativt snart till reklam- och informationschefchef.

Ragnar Ohlin ägde en fin känsla för det stilistiska och grafiska. Detta, i kombination med stor allmänbildning och ett utpräglat ekonomiskt sinnelag, gjorde honom till en mycket skicklig och uppskattad medarbetare vid CEJ. I motsats till brodern Bengt höll han en lågmäld profil, men tillförde icke desto mindre sitt företag stora kvaliteter.

Det var ändå familjens krets som låg Ragnar allra varmast om hjärtat. Med ett naturligt och vänfast sätt höll han och hans Anita sitt hem ständigt generöst öppet för alla och envar, i Eskilstuna såväl som i sommarvistet vid Sillerud. Ett flertal fosterbarn gavs genom åren en kärleksfull fristad i det Ohlinska hemmet och fick uppleva sig fullt integrerade i familjegemenskapen.

När barn och barnbarn kom, blev de kärnan i Ragnars liv och all fritid. Hans deltagande närvaro gav dem stor trygghet - han läste sagor, följde stolt och intresserat med på hästtävlingar, speedway, fotboll och teaterföreställningar. Ragnar engagerade sig också aktivt i barnens och barnbarnens föreningsaktiviteter.

Vid den lantliga idyllen i hjärtat av Värmland kom familjen att tillbringa allt mer tid. Den definitiva flytten dit lät inte vänta på sig när först Ragnar sedan Anita uppnådde pensionsåldern. Och, som sagt, i kanske ännu högre grad än tidigare blev nu deras hem en öppen famn för vänner och bekanta, såväl nyfunna som genuina. Mesta tiden innebar nog ändå ett lantligt leverne som gav goda möjligheter till kontemplation och naturupplevelser.

Här fick Ragnar också långsamt sjunka till ro. In i det sista var han den ödmjuka och gentlemannamässiga - samtidigt självklara - medelpunkten bland sina närmaste givetvis, men också för åtskilliga av oss som finns i en geografisk periferi. Oss mötte han alltid som den inspirerande, oinskränkt accepterande medmänniskan, alltid lika närvarande, även om tid kunde förflyta mellan mötena. Vi minns Ragnar som en sällsynt god vän.

Anna-Lisa Edenholm,
Mats Ohlin

TorsH apr 04

Alf Björk

En intervju med Torshälla-arkitekten Alf Björk. Läs artikeln!

Mats Ohlin

Nordisk Arkitekturforskning 1993:3

Några funderingar kring en Ehrensvärd-forskning

Ett rapsodiskt porträtt av 1700-talsestetikern C. A. Ehrensvärd. Läs artikeln!

Mats Ohlin

Ar-Che-Tur 8/1974

Jan Burell

Jan Burell är född och uppvuxen som vaktmästarbarn på en skola i Uppsala. Härigenom fick han en grundlig inblick i skolan inifrån, upplevde klasskillnader och lärarauktoriteters översitteri på elevers bekostnad.

Tre saker präglade Jans uppväxttid: idrott (A-laget i Sirius vid 17 års ålder), sång (gosskör) och teckning. Det där med bollsporter gillade han extra mycket - man kom ifrån klasstänkandet och man tränade sig både som individ och som grupp.

En reservplats ledde honom in på Teknis. De två första åren kändes helt förvirrande, men sen fick han en bra pedagog som lärare - gästprofessor från Danmark - som redde upp det hela. Han behandlade eleverna som vuxna vilket gjorde dem mer självständiga och mindre underlägsna.

Första jobbet vid mitten på sextitalet blev på ett enmanskontor. Arbetsuppgifterna där var bl.a. skola och daghem i Oxelösund, bostäder i San Salvador, och Manillaskolan på Djurgår'n.

Därefter var Jan med om att bygga upp ett arkitektkontor med så småningom 25 anställda. Man sysslade med cityplanering. Här uppstod konflikter. Jan hade börjat bli politiskt medveten och argumenterade för projektgrupper med lika lön för ingenjörer och arkitekter. Det hela slutade med att han sa upp sig.

Under tiden hade han börjat på A [Arkitekturskolan, KTH] som övningsassistent. Under en period var man ett assistentlag, ett kollektiv, som gemensamt innehade Sven Silows professur. Det funkade fint - "man måste samlas kring problem och inte kring personer."

Ungefär så här upplever Jan Burell sin situation, efter ett år som lektor i Stadsbyggnad:

— Jag är besviken på en del kollegor därför att de utnyttjar skolan som position. Det är en konflikt för alla dels att vara kunnig om hela samhället, dels att jobba här på skolan. Jag tror vi måste hitta former att bytas av, att inte ha tjänster på livstid. Kanske nytillsättningar ungefär vart femte år vore en lösning. Lärarna måste uppträda som kollektiv med en gemensam målsättning - de behöver ju inte vara eniga politiskt för det.

Alla på skolan borde ha ett samhällsengagemang. Skolan får inte vara hela ens liv. Man måste utöver skolan agera politiskt för att förstå verkligheten.

Det känns pressande här på skolan. Jag har blivit besviken på ganska mycket sen slutet på sextitalet. Eleverna var mer aktiva då. Det är viktigt att ställa krav på lärarna. Lärarna måste ha något att komma med.

Integration är bra, men varför är den begränsad till V [Väg och Vatten] och L [Lantmäteri]? Det finns ju sociologer, kulturgeografer, samhällsvetare... Jag tror vi måste erkänna verkligheten utanför A-huset [Arkitekturskolan], söka oss till andra orter. Leva med undervisningen, ta med sig sin familj, och bo i exempelvis Luleå ett år kunde bli väldigt stimulerande.

Ibland när jag inte orkar nåt annat brukar jag skriva en allegori. Det kan vara regionplanering i form av en fiskefärd där jag jämför hur det är att fiska med en stor och en liten båt, exempelvis. Det är ett sätt att uttrycka sig. Jag tror man måste hitta många olika vägar att skildra vad man gör eller vad som kommer att hända. Ibland funderar jag på att ta tjänstledigt på halvtid. Då skulle jag vilja skriva riktigt bra barnböcker om hur samhället fungerar och med en socialistisk syn berätta om allt - Ölandsbron, Öresundsbron, de olika samhällena. För barn är detta nånting naturligt.

Nångång måste vi använda oss själva i rätt sammanhang. Vi måste arbeta för en verklig brukarinriktning mot allt akademiskt snack. Det som byggs i citygroparna är ju faktiskt verklighet. Man ska träna sig individuellt, men inte hävda sig på andras bekostnad. Sånt märks i sporter och lagarbeten. Skendemokrati där en beslutar under betäckta former är allt för vanligt. Man måste våga diskutera fram ett läge som leder fram till SAMVETANDET.

Mats Ohlin

Ar-Che-Tur 7/1974

Olle berättar

Olle Wåhlström har sina rötter i Göteborg och är uppvuxen i ett landshövdingehus vid Carnegie Porters bruksområde.

Efter att ha klarat sig igenom "prallan", tog han anställning som springpojke hos Melchior Wernstedt, professor i Arkitektur vid CTH och förste man hos Ragnar Östberg under stadshusprojektet. Enligt Olle var Melchior "fantastisk på att lavera".

Så småningom började Olle vid tekniskt gymnasium och därefter, 1948-52, följde åren vid Chalmers. — Vi var den största årskursen dittills, berättar han, 14 elever. Tidigare var dom 8-10. Under utbildningen jobbade jag deltid hos Jan Wallinder och Melchior Wernstedt och försörjde mej på så sätt.

Efter examen -52 lockades Olle till Stockholm av Zimdahl. Han jobbade 4 år på Zimdahls arkitektkontor och gick samtidigt på Mejan. Där uppvisade han så stora färdigheter att han fick ett Jenny Lind-stipendium på 10.000 kr - mycket pengar på den tiden - vilket gjorde det möjligt att åka till USA under ett år. Tiden där bedrev han med att arbeta på arkitektkontor i New York och resa runt lite.

När han kom hem till Sverige igen hade det hunnit bli 1957. Under ett år framåt blev det nu granskningsjobb på Skolöverstyrelsen, därefter - 1958-65 - skolutredningar med mera på Byggforskningsinstitutet. Här blev det dock mest halvtid, för 1959 bildades arkitektfirman Uddén & Wåhlström. — Uddén och jag tävlade en del ihop. Detta, tillsammans med att jag under min tid vid byggforskningen intresserade mej för metodfrågor, gjorde att vi började specialisera oss på skolor.

Till de mera intressanta projekten hör det nya gymnasiet i Värnamo (klart 1971), Nässjö gymnasium, Vallentuna LM-skola och högstadiet i Värnamo. Om det sistnämnda säger Olle: "Skolan har en mycket öppen planlösning, fortfarande kanske den mest öppna. Skolmyndigheterna därnere var mycket positivt inställda, men tyvärr är rektorn ganska konservativ."

För närvarande håller ett stort gymnasium på att uppföras i Köping, ett resultat av en inbjuden tävling som Uddén & Wåhlström vann. Huvudbyggnaden blir en kvadrat på 80 meter i två våningar.

Efter åren vid Byggforskningsinstitutet blev Olle 1966 professor i Planering och Projektering (heter numera Projekteringsmetodik) vid Chalmers. Under fyra hela år pendlade han mellan Göteborg och Stockholm.

— Visst var det påfrestande, men familjen ville inte flytta med. Vi bodde - och bor fortfarande - i ELLT:s radhusområde i Saltsjö-Duvnäs och trivdes så bra att flyttning var otänkbart.

1970, slutligen, fick Olle professuren i Projmet [Projekteringsmetodik] vid KTH. Det var i samband med att ämnena Arkitektur I och Arkitektur II klövs och blev Projmet och Husbyggnad respektive Sammansatta strukturer och Formlära.

Om han fick ägna sig åt vad han ville under ett år, skulle Olle vilja jobba med low-cost-housing, d.v.s. lågprishus för u-länder. — På det området är det lite gjort. Där skulle ens arbetsinsats verkligen betyda nå't. Det negativa med lärarjobbet är att ens tid blir så splittrad. Dessa ändlösa sammanträden ruinerar ens arbetsförmåga. Helst skulle jag vilja ha hela dagar då jag kunde ägna mej åt samma sak. Om jag hade ett helt år på mej skulle jag bara jobba med low-cost-building. Då skulle man känna en dubbel tillfredsställelse - resultatet får betydelse både för en själv och för andra.

Mats Ohlin

Ar-Che-Tur 6/1974

Hemma hos Sven

Sven Thiberg tog sin arkitektexamen på Chalmers 1955. På Zimdahls arkitektkontor fick han de följande två åren tillfälle att tillämpa sina nyförvärvade arkitektkunskaper. Efter lumpen blev han anställd vid Vattenbyggnadsbyrån där han jobbade tillsammans med Bengt Östnäs. Som laborator i Bostadsbyggnad vid CTH blev han den förste att inneha denna tjänst.

Under åren i Göteborg hann Sven tillsammans med frun Alice med att rita en del hus - bl.a. vann de en tävling om en folkhögskola i Wendelsberg utanför Göteborg. Samtidigt blir han mer och mer tveksam till arkitektens klassiska roll.

I och med ett jobb på Byggforskningsinstitutet 1961 inom Bostadsgruppen, knyts Sven till Stockholm. Nu börjar funktionstänkandet i byggprocessen göra sig alltmer gällande, och ämnet Byggnadsfunktionslära kommer igång. Till A-huset [Arkitekturskolan, KTH] kommer Sven först som biträdande lärare i Bostadsbyggnad, därefter får han professuren i Byggfunk [Byggnadsfunktionslära].

Sven Thiberg ställer sig skeptisk till den nuvarande arkitektrollen. Iställlet för att beundra arkitektoniska mästerverk borde man åka runt och titta på sådant som är uppmärksammat av andra anledningar, menar han. Tensta och Skärholmen, till exempel.

Sven upplever sitt jobb så stimulerande och spännande över ett så brett område, att han egentligen inte behöver ha några andra intressen. Fick han tid och tillfälle någongång skulle han vilja studera vidare, läsa och sätta sig in i områden han inte känner till. Skaffa sig perspektiv på Sverige och Stockholm. Semestern brukar han tillbringa på en släktgård där han hjälper till med jordbruket. Sport och idrott är ingenting för honom - inte heller skulle han kunna tänka sig att fara runt och turista.

Om skolan säger Sven såhär:   — Samtidigt som det är intressant är det splittrande att vara professor i BFL [Byggnadsfunktionslära]. Det är så många olika personer och intressen som måste tas hänsyn till. Vi är 20 personer nu på Byggfunk - det är viktigt att ha en bred forskningsbas för grundutbildningen. Personerna spelar inte så stor roll på skolan - men man är rädd att visa sin personlighet och sina värderingar. Här finns mycket byråkrati, men vi är inga byråkrater; bara en liten apparat i ett oändligt, orubbligt system.

Mats Ohlin