Junis dagbok
|
|
Juni. © Ingrid Eriksson, 2009. |
Söndag 4 jan 2009
Det gör så fruktansvärt ont. I själen alltså, eller var det nu är någon stans, psykisk smärta. Det är -12 grader i Stockholm står det på min dator. Här är det nog mer än -15 grader ute tror jag. Det är inget vatten i ledningarna upp till mig, vet inte om det är fel på pumpen i ladugården eller om det frusit i någon ledning någonstans där. Nej gick över nyss så det känns inte så farligt längre. Men minusgraderna (kylan) ute och vattenbristen kvarstår.
Skit
Jag badar i mammas skit, jag luktar skit och vandrar omkring i hennes stökiga rum. Både bokstavligen och bildligen. Själv fick hon åka ambulans in till sjukhuset idag då hon inte orkade gå på sina ben längre. Jag stannade hemma i skiten tillsammans med hunden. Undrar hur det kommer att gå. Det får jag väl veta i framtiden antar jag. Jag orkar inte med min egen röra ens en gång och nu har jag hennes också som jag inte orkar göra något åt. Och runt uthusen har arrendatorn stökat till samt skadat byggnaderna också som han får ha sina grejer i, men de flesta grejerna står ute runt uthusen så det ser illa och tillrört ut. Fick åtminstone säga upp kontraktet nu när han inte kunde betala arrendeavgiften. Ändå känns det tråkigt att det skulle bli så här och att det bara skullle bli sämre istället för bättre. Men han är ju ändå så lite här, prioriterar annat istället för att sköta om det han har här. Sista året har jag bara haft bekymmer och oro med att ha honom här, ändå tror han väl att han gör oss en tjänst som arrenderar jorden men den missköter han också och det finns andra som kanske vill odla på den istället nu. Finns stunder då jag velat gå och stöka till runt hans stuga där han bor en bit härifrån som hämd, trycka till väggarna eller nåt sånt så det blir hål likadant som han gjort på vår lada på flera ställen, men jag kommer inte att göra det men ibland så har jag tänkt tanken. Själv så slipper han ju vara här och vantrivas med att se stöket som han ställt till med för mig här.
Mamma
Mamma hade fått en stroke, hon ligger på sjukhus nu. Hälsade på henne där i dag på eftermiddan. Jag ska ringa ansvarsnämnden i morgon eller en annan dag om jag orkar och anmäla att de skickade hem henne samma dag efter att hon genomgått en åderbråcksoperation i tisdags. Tycker de gjorde fel och borde ha låtit henne stanna åtminstone till dagen efter, hon var i väldigt dåligt skick då hon kom hem med sjuktaxin på kvällen, hon var förvirrad och sluddrade och orkade knappt klä av sig kläderna när hon kom in. Hon sa då att det berodde på de starka värktabletterna hon fått och att hon var påverkad av dom. Men hon hade ingen värk i benet efteråt inte ens när värktabletten slutat verka så hon behövde inte ta flera av dom. Däremot fick hon sedan ont i det andra benet som hon inte opererat i onsdags kväll, ramlade omkull på kökgolvet när hon gick upp sent på kvällen för att hämta vatten eller vad det nu var, och kunde inte resa sig upp. Hon låg där hela natten eftersom jag gått upp till mig efter att hon lagt sig, hon ropade inte på mig heller, kanske hon inte kunde det ens en gång eller så väntade hon bara på att jag skulle komma ner till henne, trodde väl jag skulle komma när som helst eller så men det gjorde jag ju inte förrän på förmiddagen dagen efter, kunde ju inte veta att hon låg där på golvet. I fredags måste vi ringa efter en ambulans då hon inte blivit något bättre, hon kunde inte resa sig eller stödja sig på benen knappt. Kanske fick hon en stroke redan på tisdagen under operationen, ingen kan veta det nu flera dagar efteråt när hon fick den men nu är det konstaterat att hon fått en ändå. Hon lär väl bli kvar där på sjukhuset ett bra tag nu antar jag, ett annat sjukhus än det som gjorde operationen, kanske kan hon bli lite bättre så småningom. Jag är kvarlämnad här hemma ensam nu med all röra som finns här som jag knappt orkar ta itu med för det är så mycket.
Lite lugnare
Finns inte plats att hata min mamma nu men en gömd del av mig gör det fortfarande. Hur dålig mamma hon än varit kan jag ändå inte svika henne nu. Slipper bli stressad av henne hela dagarna nu när hon ligger på sjukhus, så på ett sätt så får jag vila lite från henne nu men inget annat är något bättre för mig längre. Måste prata i telefon med en massa oroliga tanter som undrar över mamma. Släktingarna är få och ännu färre som behövs upplysas om mammas tillstånd så där behöver jag inte lägga ner så mycket arbete ändå. Egentligen bryr sig ingen alls om mig längre av dom om dom nu någonsin gjort det någon gång, kanske någon någon gång bara. Min faster vet jag inte om det är av kontrollbehov, pliktkänsla eller nyfikenhet hon ringde hit och undrade över mamma och skulle hälsa på henne nu i veckan på sjukhuset. Jag kanske bara tänker för negativt om dom och har för mycket dåliga erfarenheter sedan tidigare bara och hittar på saker.
Lite
Ja jag har fattat att jag fattar just ingenting. Bara lite. Mammas grepp börjar lossna men bara lite. Hon har livnärt sig på sitt eget barn, sugit upp min livsenergi, bara tagit och tagit utan att jag fått något tillbaka just. Hon har tagit det som en självklarhet, som sin rättighet att göra så. Om jag inte följer hennes minsta impuls sä gör jag fel. Hon har stora krav på mig, jag ska tänka åt henne och jag ska utföra hennes order, om hon inte har några order så ska jag ändå fatta av mig själv vad hon tänker och vill att jag ska utföra åt henne, då utan att hon talar om det för mig först. Jag är en liten människa, förkrympt och missväxt. Misskött och vanvårdad. Inburad, fastbunden och fängslad i andras våld. Övervårdad och övergödd samtidigt som jag var svältfödd. Övervakad samtidigt som jag var nonchalerad och osedd. Så motsägelsefullt som det kan bli. Helt fel men ändå inga fel på mig.
Påsk
I går tyckte jag att inte påsken skulle bli speciellt glad för mig. Idag känner jag mig ändå ganska glad konstigt nog. Fast det är mulet ute och inte så fint väder det regnade i natt dessutom nu är det mest bara grått och lite trist.
Långfredag
Jag ska steka ägg åt katterna idag eller i morgon.
Hittade en stor full kartong ägg i mammas kylskåp som håller sig till 12 April enligt bäst före datum. Vad ska jag annars göra med dom, jag själv äter så lite ägg och jag har egna ägg dessurom i mitt kylskäp som jag nog inte hinner använda upp innan de blir gamla. Har inga som jag kan ge dom till annars tror jag.
Mammas kylskåp var äckligt, mögligt och avrinningen till avfrostningen var tilltäppt så det var alldeles blött på botten. Kändes lite som att vara med i "Rent hus" när jag rengjode det. Mycket tacksamt arbete eftersom resultatet blev sån stor skillnad mot hur det såg ut från början. Alltså så duktig var jag inte utan fick ta kylskåpet i två steg, de två värsta hyllorna längst ner först en dag och resten en annan dag. Nej jag har slutat att vara duktig, jag orkar inte längre. egentligen vill jag inte hjälpa mamma alls men vad ska jag göra? Jag själv får ju bo i skiten annars, åtminstone passera den varje dag. Det går dessutom betydligt lättare att göra något åt mamma, alltså hjälpa henne, här hemma, när hon inte själv är närvarande, då jag får göra det i min egen takt och utan att hon stressar på mig fördömer mig eller kritiserar mig för att jag inte gjorde det i går eller nåt annat.
Påskafton
Ja igår så hittade jag en som ville ha lite av mammas ägg förutom katterna alltså som fick lite stekta ägg igår samt idag blandat i deras övriga mat. Ett paket smör fick jag också lämpa av, mamma hade två i sitt kylskåp. En man vars stuga var i ännu större behov av "rent hus"-gänget än vårat hus. Ja mammas stök föreföll som ingenting och inte så farligt alls i jämförelse med hans röra. Själv så har jag relativt rent ändå i mina rum men jag har samlat på mig för mycket grejer så det ser stökigt ut.
25:e april
En dag blev jag jättearg denna veckan, tror det var i tisdags när jag såg att någon ställt dit en gul skrotbil bakom ladan. Ett utbränt bilvrak alltså. Förmodligen mitt kusinbarn, eller också har han lovat någon annan att få ställa dit den. Det är ju meningen att han ska städa upp efter sig nu och inte ställa hit mera skräp. Jag vill inte att han ska ha min gård som skrotupplag och avskälpningsplats längre, han har redan förverkat rätten till det för länge sedan. Egentligen skulle jag sagt till om detta, men han är ju aldrig här nästan och man hinner knappt blinka om han någon gång dyker upp här innan han försvinner igen. Såg honom i affären när jag handlade sist men då kunde jag ju inte säga något, ilskan försvinner så fort jag ser honom. Jag är inte arg längre bara sorgsen och ledsen över hur mycket han har förstört för mig här nu. Någon säger att jag inte ska titta och inte bry mig, tänka på något annat. Men jag bor ju här och måste se varje dag och jag bryr mig över min gård som jag älskar. Verkar som han bara flyr härifrån och det som han ställt till här. Bara han städar och lagar efter sig innan han försvinner för gott, det står att han ska göra det på avtalet som han skrivit på, men hur det blir med det återstår att se. En gång i tiden skrev han också under ett kontrakt där det bl.a står att han ska vårda och underhålla arrendestället men det har jag ju fått se hur det blivit med det. Man ska inte bo på sin arbetsplats sa han en gång, men han tänkte väl inte då på att jag faktiskt måste göra det, alltså bo på hans arbetsplats som han mer eller mindre övergivit och som samtidigt är min hemgård. Ja arbetar här gör han inte mycket längre här vad jag kan se, men förstörelsen, skräpet och oordningen ser jag varje dag.
Söndag 3:e maj
Jag har fått en magnoliablomma på min buske, flera stycken till som håller på att slå ut. Stjärnmagnolia, jag bara älskar doften. En i toppen som slog ut först, satt på en kvist som stack upp över täckelsen jag haft på den som jag tog bort idag. Svårt att se om det är bladknoppar eller blomknoppar innan de öppnat sig men blommorna kommer först långt innan bladen. Annars kom det en bonde på eftermiddagen och skulle hämta kor i ladugården och som vanligt hade T sagt att han skulle vara här då hela eftermiddan men kom inte och gick inte att få tag i heller. Den stackars bonden gick och vankade här på ladugårdsbacken omväxlande med att ta upp mobilen i flera timmar tror jag innan han åkte i väg igen med tre kor pålastade som han fått lasta på ensam. Ja han är knappast ensam om att ha fått vänta och undra om någon ska dyka upp eller inte här.
Nej
Nej det var inte mina kor eller kalvar, det var inte jag som ägde dom, det var inte jag som hade ansvaret för dom bara min ladugård som dom stod i. Det var min arrendator och släkting som fick ha dom här. Han la av att sköta dom bara verkade det som. Han kom nästan aldrig hit till slut och gav dom mat ens en gång. Visste aldrig om han skulle dyka upp eller inte, visste inte om jag kanske skulle ge dom stackars djuren lite mat ifall han inte skulle komma hit och ge dom. Nu för några veckor sedan så är de sista djuren bortkörda härifrån som tur är. Ett bekymmer mindre. Hoppas de stackars korna och små kalvarna de sista som var kvar i ladugården har det mycket mycket bättre än de hade det här. Ja mycket sämre kan de ju inte ha det tror jag de har det nog bra nu i den nya bondens ladugård, kanske de går ute på bete nu. Min unga släkting undrar jag ofta över hur han tänker och om han kommer hit någon gång och städar upp efter sig som han ska göra. Undrar om han kommer att börja något vårbruk här eller om han struntar i det också snart är det ju för sent med det också för övrigt. Undrar hur han mår. Undrar om han någonsin kommer att betala arrendeavgiften och ersätta oss för allt som han tagit och förstört för oss undrar jag också över. Undrar över om mamma kommer att bli tillräckligt bra för att bo här igen eller inte. Undrar om jag kommer att klara av att bo med henne igen isåfall när hon säkert kommer att kräva ännu mer hjälp nu. Undrar om jag kommer att förlora lusten att leva igen då som förut om jag måste vara med henne ständigt och känna skuld om jag inte gör det. Undrar om jag kommer att klara av det isåfall utan att vilja dö istället för att det känns som ett bättre alternativ än att leva med min mamma så nära.
21 maj
Jag föll ihop igen, jag orkade inte längre. Jag orkade inte fortsätta med allt det där som jag tänkt göra. Allt det där som jag ville göra. Det blåser ute. Det var växlande molnighet men inget regn. Jag skulle varit ute nu. Jag skulle sått några blomfrön till på mitt trädgårdsland som jag gjorde iordning förra helgen. Jag skulle strykit några högar tvätt som ligger nere i hallen. Jag skulle tittat om jag hade mer gammalt bröd i frysboxen att blanda i katternas mat. Men det jag gjort är bara det livsnödvändigaste, jag har gått ut med hunden, jag har givit henne och katterna och mig själv mat. Sen dess så sitter jag vid datorn och sitter kvar ännu ett tag antagligen. Tiden bara går, all tid som jag fick och inte kunnat använda till något vettigt. Skulle plantera om några gurkplantor och purjolökar också.
Varför
Varför ringer ingen när jag har en massa tid òch behöver någon att prata med och det duger med nästan vem som helst, utan bara när jag är upptagen och inte vill bli avbruten? När jag inte vill prata med någon alls, då ringer de minsann, alla de där människorna som oftast bara bryr sig om hur det är med min mamma, eller vill sköta sitt arbete, när min hjärna inte funkar, när jag inte kan tänka riktigt utan bara dumheter och floskler lämnar mina läppar. När jag förlorat initiativförmågan och orken att ens tänka ut om det finns någon alls att ringa mer än telefonbanken eller en telefonsvarare någonstans, då ringer ingen. När jag egentligen inte orkar prata om meningslösa saker utan behöver prata om väsentligheter för mig som är för jobbiga att lyssna på för andra, då finns ingen. Varför finns inga att chatta med på msn när jag har tid utan bara när jag har bråttom till att göra något annat och inte vill fastna där, då finns alla de där som har det lugnt och ledigt, inte när jag har tid. Varför kan aldrig mitt kusinbarn komma hit och städa upp efter sig och åtgärda skadorna han åsamkat materien här? Han har gjort min mamma och mig illa också ändå är det bara honom man ska tycka synd om och han ska ha en massa hjälp från en massa håll och de bryr sig inte ett skit om hur han har skadat vår egendom och betett sig som ett svin och skitstövel mot både mig och min mamma på den sista tiden.
Allt är bara mitt fel
Känns som om allt är mitt fel. Att ingen finns för mig är mitt fel. Att min mamma var en dålig mamma är bara min missuppfattning och feltänkande. Jag förstörde själv mitt liv. Att ingen vill ha kontakt med mig är också mitt eget fel. Att jag bor kvar här är också bara mitt eget fel. Inget beror på mina föräldrar de gjorde ju bara så gott de kunde. Min mamma orkade inte bättre helt enkelt. Att jag fick ätstörningar är bara mitt eget fel. Att ingen förstod mig är också mitt eget fel och då kunde de ju inte gjort annorlunda mot mig heller. Det var mitt fel att min farmor var så orolig. Det var mitt fel att hon bevakade mig vid matbordet om jag kunnat följa hennes krav på hur allt skulle vara skulle hon varit lugnare och lämnat mig mer ifred istället. Det var mitt fel som satt där vid matbordet och inte försökte protestera mer mot hur hon gjorde mot mig, eller be någon om hjälp, eller vägra sitta bredvid henne vid matbordet. Det är mitt eget fel att jag aldrig haft något förhållande eller har några barn och en egen familj utan fortfarande bor med min mamma som behandlar mig som sitt lilla barn och egendom som alltid ska finnas till hands för henne. Att folk inte vill ha med mig att göra fast de verkat så positiva till en början är ju bara mitt fel det också. Vem vill ha att göra med en så negativ person som jag kan vara ibland. Som inte har något vettigt att säga. Finns ingen. Det var synd om mina föräldrar som fick ett sådant missfoster till barn. Det var synd om farmor som inte kunde göra om mig till en som hon ville att jag skulle vara. De lever inte längre, bara min mamma finns kvar och hon får lida nu för allt som jag berättar för henne när det hon fattar vad hon gjort eller snarare försakat att göra. Farmor levde till viss del kvara i förnekelsen om hur hon gjort mot mig och hur jag mått av det ända tills hon dog tror jag. Hon trodde att hon gjorde något bra i sin starka övertygelse att hon visste bäst och att hennes kamp att få sin vilja fram och utöva sin makt över mig var omsorg och vilja mig väl. Hon gjorde mig mycket illa istället men det fattade hon väl inte.
Snygg eller ful
Jag är snart 50 år och okysst. Det är sant. Jag är inte överdrivet ful heller. Ibland när jag mår bättre tycker jag att jag är vacker. Jag ser inte ut som den där operasångaren från England som jag läste om för ett tag sedan i en kvällstidningsbilaga. Jag är nog alldaglig ungefär. Ibland tycker jag att jag ändå är ful. Sorgligt ful. Operasångerskan var ändå bra på att sjunga, jag har inget som jag är speciellt bra på. Hon kunde också staila upp sig så hon såg bättre ut än innan. Ibland vill jag vara ful så ingen uppmärksammar mig, så där lagom ful så man inte sticker ut i fulhet alltså. Lagom fult klädd och lagom ful frisyr. Tänkte bara att jag kände mig mindre ensam när jag läste om den där operasångerskan, hon var ungefär i min ålder, men det var nog inte helt sant ändå att hon var okysst. Blir alltid ledsen ändå när jag läser liknande. Men det är nog ändå inte "fulheten" det beror på i mitt fall.
(Utan titel)
Ibland tycker jag ändå inte att allt är helt mitt eget fel att det blev så här för mig. Farmor var dum mot mig i all sin skenbara snällhet. Farmor som jag aldrig fick vara ifred ifrån kändes det som ofta. Farmor som skulle vara med på allt. Farmor som bodde på övre våningen i vårat hus men som nästan alltid var med oss, min mamma, pappa och syster. Hon förföljde mig, hon kontrollerade mig, hon övervakade mig. Hon hade egentligen ingen stor anledning att vara orolig över mig för jag var så tyst, försynt och försiktig som man kan tänkas vara och var inte en sådan som gick och ramlade ner ur träd eller sprang ut på vägen framför bilar så fort man får chansen. Jag fick aldrig göra något som farmor var rädd för, hon hindrade mig från det mesta eller tvingade mig att göra det hon ville, hon skulle bestämma och styra över allt. Det var inget fel på mig sa hon, men ändå fick hon mig alltid att känna det som att jag var fel, jag var för tyst, jag var för smal, jag var för blek, jag hade för fint och tunt hår som inte var lockigt dessutom. Nu gör jag fel som tjatar om farmor igen. Jag har kommit över det farmor gjorde i stort sett, men mina mat- och ätproblem som hon varit med om att skapa och gjort ännu svårare finns fortfarande kvar.
29 maj
Solen skiner och det regnvåta gräset växer. Undrar vad jag kommer att göra idag. Vill inte prata med mamma. Jag var med på anhörigmötet i onsdags och det gick bra. Jag får inte ge mamma skuld. För hennes rehabiliterings skull, hon klarar inte det. Alla har redan avlastat sina skulder på mig ofta hon också, så lätt, sin irritation också på allt annat än mig har jag fått ta istället. Så jag tänker inte prata med mamma på länge för jag orkar inte mer just nu, hon kommer att reta upp mig igen och det blir bara en massa tjafs som känns onödigt.
30 maj
Tog fram lite trädgårdsmöbler igår ifall någon ville sitta i dom. De pryder sin plats åtminstone och det kan hända att jag sitter i någon nån enstaka gång. Katterna sitter i en del också ibland. Ifall mamma kommer hem igen också, eller ifall någon mot förmodan skulle komma hit och vilja sitta lite även om det bara är jag här eller om de kommer ändå och vill slå sig ner. Eller så var det bara av gammal vana och att det ska vara möbler ute att sitta på även om jag bara behövt en stol så har jag nu flera olika att välja på placerade på lite olika ställen dessutom. Jag har verandan att sitta på också på en bänk där. Det är inte ofta jag sitter när jag är ute jag går ju mest omkring eller står någonstans men ändå så ställde jag ut lite stolar kanske det var för mammas skull ändå. Ja jag har undvikit mamma för att inte råka ge henne några skuldkänslor när hon retar upp mig, och jag orkar inte bara tiga och ta emot jämt och låtsas som att jag mår bra när jag inte gör det.
31 maj
Mamma klampade hänsynslöst in på mitt nygrodda liv. Så ska man inte göra. Göra intrång på annans mark. Förstöra eller störa det som var påbörjat. Det som legat i ogödslad träda länge nu. Hon ska få leva sitt liv och jag måste låta henne göra det om hon tar mitt ifrån mig bryr sig ingen om.
2 juni
Onaturligt trött. Trött på det mesta. Trött på mig själv, trött på livet, trött på att vänta på allt som aldrig händer. Under tiden jag väntat har jag gjort en massa saker ibland som andra bestämt att jag ska, tvingat mig till mer eller mindre. Jag vet inte vad jag väntar på längre. Idag har jag glömt alla dumma saker mamma sa till mig, alla dumma saker som hon lovat att aldrig göra mer varje gång det hänt men ändå fortsatt att göra. Jag måste nog bara stå ut med dom så gott det går. Hon tror på sig själv att hon ska bli annorlunda men hon fortsätter ändå att vara som hon är. Det är inte mamma som förstört mitt liv det är jag, kanske lite med hjälp av farmor och pappa också långt tillbaka i tiden men mamma brydde sig inte då heller. I dag var jag rysligt mammig märker jag, ska åka och hälsa på henne idag. Det regnar rysligt idag också, och blåser, regnställ och regnskor på mig på promenaden med hunden som redan är utrustad för regn och rusk.
7 juni
Jag hatar mig ännu mer nu. Jag är den som hellre irrar runt länge istället för att fråga om vägen. Jag är den som går hem i regnet utan regnkläder istället för att be om att få låna ett paraply. Ändå mår jag lite bättre idag än igår, just nu iallafall.
12 juni
Ja kära dagbok i dag har jag inte mycket att berätta. Det regnar igen men på förmiddagen var det fint väder. Skolavslutning i skolan i dag. Fullt med bilar vid kyrkan och skolan när jag nästan gick förbi där med hunden strax före tio. Min mamma har slarvat bort sin identitetshandling, de ringde om det från vårdhemmet idag, precis om att det var mitt ansvar, hon behövde kontanter också sa de, fast hon sa ifrån när jag sa att jag kunde skicka lite i tisdags. Jag skickade ändå färdtjänstkortet som kom hit i denna veckan.
15 juni
Nej det var inget kul. Det första mamma sa när hon kom in köket var att jag hade bökat till så mycket. Precis som förut, allt jag gör är fel och hon märker inte sina egna fel eller minns hur det såg ännu värre ut i köket innan hon blev sjuk och då hade hon stökat till där själv utan min hjälp. Det mesta av "böket" var att det var en massa av hennes tidningar som jag lagt på bordet och inte orkat städa bort, alla tidningar som jag inte hunnit eller orkat läsa som var hennes. Annars hade jag städat bort ganska mycket av hennes saker åtminstone flyttat på dom, men sånt ser hon inte bara det som hon är missnöjd med. Kändes inte roligt alls att hon skulle börja så. Ville bara försvinna någon stans där alla slipper mig. Kände mig som en av världens lataste och dåligaste människor som finns på jorden. Trodde att de arbetsterapeuter som var med tyckte synd om mamma som hade en så hemsk dotter som inte städat ordentligt när de skulle göra hembesök. För mamma är att jag inte städat ordentligt i hennes ögon viktigast av allt, mig brydde hon sig inte om alls. Hon bryr sig bara om de tjänster som jag kan göra henne och sedan att kritisera mig om hon inte är nöjd med något.
Midsommar
Jag fick en fin midsommarafton, glad och trevlig och allt möjligt som jag blivit tilllönskad och önskat mig själv. Fast jag var ensam med hunden och katterna mest hela tiden, kanske just därför. Ensam i naturen på kvällen också när jag tog en stilla promenad för att plocka lite blommor, kändes just så där magisk som midsommarnatten ska vara, fast kvällen var mulen, dämpad och lite kall så var den ändå skön att vara ute i.