Psykoanalys (1959-61)

Denna uppsats tar sitt avstamp i min kortfattade biografi kring det ställe där Gubben Struts och hans familj avhandlas. Det däri uppkomna behovet av en utvidgning bör inte belasta biografitexten, anser jag. Utvidgningen kommer istället här i det följande.

Efter att som webmaster ha sett serien om Gubben Struts-familjen upprepade gånger nu ett tag, kom en sak att slå mig. Gubben Struts hustru, pojkarna Max och Olles mamma, liknar på intet sätt min egen mor. Detta fann jag på ett visst vis besynnerligt.

Det mest närliggande vore väl annars att se Gubben Struts-familjen som en parallell till min egen familj. Att gossen Max föreställer mig själv tror jag. Namnet "Max" liknar också mitt namn "Mats". Men sedan - modern i serien, som för övrigt hette "Krönika" vill jag minnas, föreställde tydligen inte min egen mor. Och Max' broder Olle - vem var han? En önskebror, som jag själv inte förunnades? (Jag hade två systrar men ingen bror.)

Alldeles nyligen fann jag på gåtans svar. En hel psykoanalys uppdagades därmed, vilken dittills legat helt fördold i det undermedvetnas djupa skikt. Men som när en ridå dras undan, kunde jag plötsligt och oförmedlat se allting klart.

~

Rivjärnet Krönika Struts, Gubben Struts fru tillika pojkarna Max och Olles mor, personifierade min småskolefröken. Så var det med den saken. Jag kan nu också se, att porträttlikhet finns. Och jag ser plötsligt, att denna Krönika egentligen var det nav kring vilket hela historien kretsade.

Vad kan då ha föranlett ett engagemang så till den grad från min sida - en konstruktion av en hel serievärld - med min småskolefröken som centralfigur? Jo, jag tror jag förstår hela saken nu, och för att kunna framlägga den, behövs en ordentlig bakgrundsberättelse.

Bakgrundshistorien

Några år innan jag började första klass i småskolan blev jag mycket god vän med Ulf; vi lekte nästan dagligdags. Ulfs mamma var skolfröken, och även med henne blev jag mycket bekant, ja, med hela deras familj. Jag vistades hos dem nästan som i mitt andra hem, och vice versa för Uffe.

Våra mammor kände också varandra väl; de var tror jag man kan säga närmast bästa väninnor under en period. Kort sagt - allt fungerade mycket bra och "tight" där, på den fronten.

Så blev det dags för mig att börja skolan. Vem blev min fröken? Jo, ingen mindre än Uffes mamma, vilken för mig hade inarbetats som "tant Larsson". Det fick jag nu arbeta bort illa kvickt till förmån för titeln "fröken". Och så fick jag inte längre säga "du"...

Den omställningen kunde jag väl klara utan större åthävor, men svårare tror jag - såhär i efterhand - att det blev för mig att lägga om personlighet, vilket dessutom blev ett krav.

Van vid att få vara frimodig och frispråkig, gick den stilen inte alls hem i skolan. Däremot bejakades mitt gamla (egentliga, spontana) jag på fritiden, även hemma hos "tant Larsson" hon, som dagtid var "Fröken". Detta blev kluvet för mig; jag kunde helt enkelt inte rationalisera det.

Därav, tror jag, uppkom det starka behovet att bearbeta denna svårbegripliga sociala situation, och någon gång under första klass, 1959, således redan på höstterminen, började jag rita mina serier frekvent och formaliserat, efter något års mera trevande och sporadisk serieaktivitet. Jag kan återkalla den känsla av tillfredsställelse jag erfor av akten. Dädan efter blev serietecknandet ett starkt behov för att inte säga en drift för mig; ett nödvändigt livselixir.

Och seriemagasinet Gubben Struts "utkom" under hela småskoletiden, åtminstone till och med tredje klassens hösttremin. Därefter, från mellanstadiets fyran innebärandes en ny klasslärare, sadlade jag om, och hittade på en ny seriefamilj, vilken snart visade sig inte vara lika angelägen för mig att driva, utan mina intressen orienterade sig åt andra håll istället, så som jag har nämnt i biografin.

Persongalleriet

Krönika Struts stod alltså för min småskolefröken. Hon hade (i egenskap av "tant Larsson") två söner, Ulf och Bo, med ungefär den relation som mina seriefigurer Max och Olle hade. Det är möjligt, att Max och Olle till en del symboliserar Ulf och Bo. Men på samma gång och tydligare är Max jag själv - och Olle kan nog vara min nya bästis och klasskamrat under just den här tiden, Roger.

Återstår den viktiga frågan om vem huvudpersonen Gubben Struts föreställer. Svaret framstår tydligt för mig själv. Gubben Struts är mitt eget civiliserade jag, målet för frökens omformning av min personlighet. Och väl där, dugandes att vara gift med henne...

Parallellt är således Max mitt andra alter ego, den otuktade odygdspåsen, ännu inte strömlinjeformat inrättad i ledet. Med en personlighet, som både duger och inte duger... Duger för "tant Larsson" men inte för "Fröken".

Serietidningarna

Vill man fortsätta och fördjupa analysen, kan det fortsättningsvis vara meningsfullt att systematisera och se närmare på de enskilda serietidningarna. De kan ju nu sägas utgöra en regelrätt dagbok eller blogg från min tid i lågstadiet, där jag brottas med en enda för mig mycket väsentlig och svår fråga, den om mina kluvna sociala relationer uppkomna av det dubbla förhållandet till "informatorn".

Jag tror att det kan vara mödan värt att göra en djupdykning i skokartongen med alla de bevarade exemplaren, så får vi se vad det hela kan ge för resultat.

Av just den form jag söker, häften i A5-format, numrerade och årdaterade, titulerade "Gubben Struts", finner jag tre årgångar, 1959, 1960 och 1961.

Det första numret jag hittar är från januari 1959, benämnt "nr 3", "årg 2". Detta motsäger helt visst att Gubben Struts skulle ha hittats på som ett resultat av min mentala konflikt med min småskolefröken från och med höstterminen dvs. augusti 1959. Men tar man del av innehållet, märker man att Gubben Struts förekommer ensam; hans familj är ännu inte uppfunnen, och han själv har inte riktigt funnit sin typiserade form.

Jag minns att jag under de här första åren gärna ritade mina serier, men att sedan fylla i pratbubblorna med text, var ännu inte riktigt min grej. Skriva kunde jag, men mitt medium var tydligtvis bilden mera än ordet. Jag tycker att ovanstående serie visar att budskapet som skulle förmedlas gick utmärkt väl fram utan text!

Ytterligare två nummer från 1959 finns i behåll, båda odaterade. Det ena innehåller liksom januarinumret uteslutande huvudfiguren, medan i det andra numret busfröna Max och Olle har äntrat scenen. Detta nummer bör, om den psykoanalytiska teorin skall hålla, ha skapats efter skolstarten 1959.

Från 1960 återfinner jag nummer 1, 2, 3, 4 och 7, samt ett julnummer. Dessutom fyra specialnummer: "Gubben Struts i Afrika", "Gubben Struts i Sydpolen", "Gubben Struts hemma igen" och "Max & Olle på uptex färd jorden runt" ("ritad 1960 skriven 1961").

Ledmotivet till ovanstående serie kan mycket väl vara "lånat" från annat håll, men förtar inte faktum att jag fann den värd att presentera. Den illustrerar den städsevarande kampen mellan vildvuxenheten och civilisationen, där "hyssen" tillåts segra ibland.

Ledmotivet till ovanstående serie kan även det vara lånat från annat håll, exempelvis i grunden ett Dennis-ideal — att redan i tidiga år visa anlag för driftighet och affärsmannaskap. Upplösningen — syntesen— visar då desto tydligare den unge Mats Ohlins vid tiden kynne: att gärna utföra förberedelsearbetet, men sedan helst slippa det mödosamma allvaret att få "varurna" avyttrade (något, som inte på rimliga vis låg för den föga socialt kompetente ynglingen). Lösningen ligger i att redan efter denna redovisade etapps avslut få lön för mödan. Och visst — däri ligger ett uns förnuft; men nota bene: serien var icke rolig!

Årgång 1961 finns bevarad i numren 2, 3, 4, 6, onumrerat påsknummer, 10, 11, 12, 13 (pingstnummer), 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26. En ovanligt frekventerad produktion detta år, således, vilken därefter upphörde.

Efter att ha bläddrat igenom alstren lite noggrannare, så inser jag att Gubben Struts fru inte hette Krönika, utan Mymmi. Hon torde lite vacklande ha vuxit in i rollen som Max och Olles mor, ty de titulerar henne i början "tant", men sedan "mamma".

Men Krönika fanns ändå, som en annan person i galleriet (fast hennes namn stavas "Krönicka"). Hon var gift med "Björn" (som uppenbarligen var en björn). Och Björn, det var en kompis till Gubben Struts.

Jag tycker mig skåda likheter mellan Krönicka och "tant Tyra", en hygglig och rekorderlig moster till min mamma, som ibland såg efter oss barn på olika sätt.

Förutom nämnda figurer fanns en lekkamrat till Max, "Pott", som liknade Max till utseendet, men hade en mera oregelbundet formad näsa. Där fanns också en tidig figur "Örn" (en örn) i Gubben Struts vänkrets, som ehuru sparsamt förekommande i mellanakten återfinns i de sena numren.

Hunden "Rutte" är en städsevarande rollinnehavare, följeslagare till oftast Max och Olle, men som stundom förlänas egna serier. Till utseendet lik Disneys Pluto, verkar han vara snällheten och fridfullheten ändå alertheten personifierad. Snäll, piggt nyfiken men dum, med andra ord; kanske av den karaktär som jag själv innerst inne identifierade mig med och även helst ville vara idealt.

Det var nog så, att de sociala fejderna var något som jag utan egen förskyllan hade råkat in i, och jag skulle tro att åtminstone mitt undermedvetna helst hade sluppit den involveringen.

Men nu var detta blott första akten i ett långt och upprepande drama, där nyss redovisade sekvens om Rutte känns anmärkningsvärt sann, symboliskt-existentiellt betraktat. Men innebörden är det nog bara jag själv och likasinnade till mig som kan förstå.

Det är egentligen ganska märkvärdigt, att ens intuition kan vara så glasklar när man är så liten - för att sedan fördunklas i vuxenåldern - för att slutligen, i ålderdomen, möjligen klarna på nytt!

Vill man, kan man se "Örns" närvaro på ett mytiskt-symboliskt sätt. Örn är med i början; på omslaget ovan ser vi hur han släpper ner en figur, som kan vara Max (även om denne troligtvis inte hade fått sitt namn och säkra position vid den tiden), från skyn ner till jorden för att deltaga i jordelivet.

Max blick är från början klar - liksom Mats Ohlins - men allt eftersom han faller in i det jordiskas spelregler, antar han rollen av ett busfrö. Fokus övergår då från det allseende örnögats överblick till konkret vardagsverklighets mera avgränsade och detaljinriktade iakttagelser.

Men mot slutet av seriekavalkaden (de sista numren 1961) återkommer Örn, nu i en jordisk tappning, och är med Gubbben Struts den sista tiden...

Vad fann månne de två vapendragarna däruppe i bergen - en drake? Jag redovisar inte fortsättningen på historien här; den löper på i ett antal sidor till, men förblir oavslutad.

Med utgången av år 1961 avslutar jag min barndom, skulle man kunna säga. Jag fyller tio när nyårsklockan klämtar midnattstimmen och året blir 1962. Jag minns att jag själv tyckte att tio var en hög ålder - en för-tonårstid av en särskild betydelse, tror jag fortfarande. Man har mognat kognitivt och har ännu inte förvillats av den hormoniella påbyggnaden vilken dock är på god väg men ännu inte riktigt framme.

Dessa tre år: tio, elva och tolv, vill jag se som en upphöjd "mesopaus" mellan barndom och vuxenliv, där förståndet har inträtt i det godas tjänst och den på driftliv grundade egoismen är som avlägsnast. Mest gyllene har jag länge betraktat elvaårsåldern; tioåringen är inte riktigt färdig; tolvåringen börjar få pubertetskänningar. Men elvaåringen har precis den rätta mentala balansen, är min uppfattning.

Bara något eller några år senare, när jag började sjunde klass, som trettonåring, kände jag mig vuxen, ja rentav färdigutvecklad som människa. Rent kognitivt kan det nog stämma. Jag såg fortfarande ut som ett barn, nästan i alla fall - men inombords behärskade jag världen.

Undrar, om mina klasskompisar kände sig på samma sätt? Jag får ta och fråga dem, när vi ses härnäst.

Fortsättning kan följa.