Här är platsen för mina påbörjade memoarer. I ett första steg har jag lagt in de tjugofem avsnitt, vilka jag presenterade på min facebook-sida under december 2015; ett avsnitt per dag. De föreligger således här nu samlade.

Gå till Mina memoarer!

Här presenterar jag mig själv och min verksamhet som arkitekt. I viss mån har jag ju redan på föregående webbsida introducerat mig, men här är det meningen att det ska följa en fördjupning.

Ytterst få människor är intresserade av biografier/självbiogra­fier. Själv hatade jag sådana, tills jag dagen före julafton 1992 besökte Aspingtons antikvariat i Gamla stan i Stockholm och mer eller mindre av en slump fann en faksimilutgåva av C. A. Ehrensvärds resa till Italien 1780-82, med efterskrift av Holger Frykenstedt. Då hade jag redan påbörjat mitt Ehrensvärd-pro­jekt, men detta angick främst Ehrensvärds estetik och inte så mycket hans person.

Trots att boken kostade över 500 kr, så köpte jag den som en julklapp till mig själv. Julaftonen tillbringade jag ensam i min vindslya på Västerlånggatan. Jag unnade mig lyxen att embar­kera framför spisen i köket, öppna ugnsluckan, och låta värmen överskölja mig. Bostadens isolering var väl inte den allra bästa, vilket orsakande ett ständigt underskott på inomhustermo­metern samtidigt höga elräkningar. Ändå trivdes jag, och ut­härdade sexton år i mitt eremitage, vilket förutom de materiella bristerna ägde icke försumbara andliga förtjänster.

Men nu var det julafton, och jag gav mig som sagt den extra värmen och den nyinköpta Ehrensvärd-boken i present. I flera timmar läste jag sedan om Ehrensvärds italienresa framför min varma ugn, och blev så fångad av det människoöde, som fram­skymtade bakom denne resenär, att hans biografi därefter blev något av ett specialintresse för mig.

Så kan det gå, och sedan dess har jag bibehållit mitt intresse för biografisk kunskap, ja till och med så har min vurm förstärkts genom åren. Det är nästan så, att jag kan säga att jag numera anser ämnet biografi som det allra viktigaste bland all veten­skaps ämnen.

Detta som en liten introduktion till de biografiska meddelanden om mig, som här kommer att expedieras.

Vem är då jag? Tja — ur ett kognitionsperspektiv, så består jag av en tredjedel vardera utav

• visuo-spatialitet
• matematik
• musik

Test som jag har genomgått visar på det, och jag vill inte säga emot på något vis. Det känns som om det är en sann profil av min karaktär.

Vid pass fyllda åtta, var min personlighet danad. Jag började då få så kallade specialintressen, vilka tog över det mesta av min tillvaro, utan att för den skull direkt försumma övriga livets ingredienser.

Mina stora intressen då blev:

• astronomi
• Walt Disney och hans serier, tecknade filmer och Disneyland
• egna tecknade serier
• stadsplanering
• naturen (på jorden) och dess systematik

Dessutom hyste jag ett stort intresse för facklitteratur; min fars Svensk uppslagsbok jämte stadsbiblioteket i Eskilstuna blev mina sanna vänner. Till det senare cyklade jag ofta, i synnerhet när kompisarna hellre ville spela fotboll, en syssla, som inte på något sätt låg för mig.

När jag inte hängde på biblioteket, satt jag hemma vid köks­bordet och ritade serier. Jag skapade därvid min egen värld, en parallell till Disneys Ankeborg, måste man väl säga. Ur den skokartong av bevarade alster som finns sparad, fiskar jag upp några exempel, mest på slump.

I en "bok" som jag "skrev" förmodligen 1960, står att läsa:

Det föregående var en liten introduktion till den familj, som mina serietidningar till största delen utspelade sig omkring. En episod med nonsens-innehåll fann jag bland alstren, och redo­visar, för den känns rättså typisk för genren. Från april 1961 är den:

Jag hittade faktiskt ett nr som innehåller fortsättningen på berättelsen (men redovisar den inte här). Detta framstår emellertid som rätt ovanligt; många serieberättelser förblev oavslutade. — Ur en stor mängd omslag till serietidningen om Gubben Struts och hans familj, som uppenbarligen var mest frekventerad året 1961, väljer jag följande:

Den återspeglar på ett bra sätt karaktären av humor som den helt unge Mats Ohlin var influerad av vid tiden.

I skokartongen av bevarade Gubben Struts-alster fann jag relativt nyligen en "affisch", framställd med hektograf-teknik eller möjligen stencil-apparat. Båda teknikerna hade den karaktäristiska färgskalan av violett och blått. Jag tog affischen som utgångspunkt för att visa alster av min nutida humor på Facebook. Det blev ett antal år av sporadiskt "vitsande". Ett axplock av dessa kan man ta del av här.

— Inte bara fantasihistorier sysselsatte mig vid tiden för Gubben Struts-skapandet; även vetenskap, inkluderande framtidshypo­teser, som här, i "Hem-nytt" nr 3 1961 (red: Mats Ohlin):

Det där med att "det är räknat med att TV:n kostar 24.000 kr" må framstå som gripet ur luften men var nog inte det. Av den illustrerade multimedia-tingesten att döma — som tydligtvis innehöll två tv-apparater, en radio, en grammofon, tillika en bandspelare såväl som telefon — så var det kanske en rimlig kalkyl med tidens mått mätt. Troligen hade jag också tagit viss hänsyn till den förväntade inflationen.

Men här följer nu storyn "Den ensamma kycklingen", av den 17/1 1960. Den är klart H-C Andersen-inspirerad, och jag kan inte känna mig helt säker på att den inte skulle kunna utgöra en avskrift mer eller mindre av någon av den danske berättarens sagor, men det vill jag ändå låta vara osagt.

Vid närmare eftertanke tror jag att "Den ensamma kycklingen" var en nedteckning från min sida av en muntlig berättelse som min mamma brukade natta mig med när jag var liten. Jag tycker mig minnas att hon hade hittat på den själv, och att jag hade gillat den.

Jag skulle tro att mitt nedtecknande assisterades av diverse intervjuer och kontrollfrågor med och till mamma, typ: "När kycklingen ville leka med ekorren, vad föreslog då denne att de skulle leka?" Mamma torde då ha svarat: "Skala kottar". O.s.v.

Detta som en liten parentes. Jag kan inte minnas att jag egentligen någonsin kände mig ensam och i behov av vänner och trygghetsskapande föräldraomhuldningar som ung "valp". Tvärtom var det nog jag, som var självständig och gick mina egna vägar, vilket jag gjorde för att det var min natur och för att jag mådde bra av det. Så "den ensamma kycklingen" kan knappast ha varit mitt alter ego.

Däremot tror jag att jag redan då kände mig rätt så speciell. En story, på samma tema som den, som förklarade hur "Gubben Struts finns" (se ovan), gjorde jag, även den 1960:

Läsaren undrar väl, som jag gjorde först, varför krokodilen benämndes "persisk". Persiska krokodiler finns ju inte, vad jag vet i alla fall, och det är inget vedertaget begrepp. Ej heller framstår benämningen som fyndig på något tydligt vis utan verkar mest vara gripen ur luften.

En stunds eftertanke gjorde mig klar över saken. Som barn var jag rätt receptiv för ibland ganska avancerade ord vilka jag tog till mig och använde på ett för åldern ovanligt sätt, något som gav mitt språk en lillgammal prägel. Vid tiden för sagans konstruktion hade jag snappat ordet "pärs". — "Hon har gått igenom en pärs." — "Det innebar en svår pärs för honom." Sådant hade jag hört vuxna säga, och tolkade ordet som "prövning", "lidande" (vilket var riktigt).

Nu var mitt språk inte bara lillgammalt utan även innovativt. Jag använde gärna mina nyfunna ord i nybildade konstruktioner och sammanhang. Således blev "krokodilen som mådde dåligt", det vill säga genomled en pärs, den "pärsiska" (eller med min omedvetna stavning "persiska") krokodilen...!

Kanske borde jag inte ha avslöjat min talang för egna och originella ordkonstruktioner, för så här skriver Ann Heberlein (2010, s. 132):

Lacan definierar en galen människa som någon som ger uttryck för en störning i sitt språkbruk. Hon producerar neologismer, skapar ord som inte finns, som är oförenliga med det allmänna språkbruket. Eller så använder hon ord i en betydelse som skiljer sig ifrån den vedertagna.

Men jag räds ej! Jag ser mina ordsnickerier mest som utslag av ett kreativt sinnelag i största allmänhet. Men — skillnaden mellan kreativitet och galenskap är ju hårfin som vi vet, vilket jag försöker nyansera på ett vetenskapligt sätt i min blogg här på centret.

—  •  —

Det kan vara intressant, åtminstone för mig själv, att bli klar över vem i Gubben Struts-familjen som var mitt alter ego, liksom vilka verkliga personer de övriga figurerna stod för. Som en trevande början till en psyko-alalys, söker jag svaret här, för den intresserade att ta del av.

Med tiden tror jag att Gubben Struts-familjen framstod som barnslig för mig, ty jag ändrade karaktärerna och de bytte namn, några av dem. Vid tolvårsåldern blev mitt stora intresse stadsplanering istället för serietecknande.

Det var kanske i samband med att jag fick följa med min far på en resa till Malmö och Köpenhamn, som min uppmärksamhet riktades mot städer och stadsmiljö. Redan tidigare hade jag lärt känna uppväxtstaden Eskilstuna utan och innan, och vissa städer som jag besökt hade jag inlemmat i mina stadsreferenser: Stockholm, Örebro och Göteborg speciellt. Så fick jag nu ett nytt skötebarn i den skånska metropolen.

Jag imponerades givetvis av Köpenhamn, men i Malmö fann jag en alldeles särskild atmosfär — som berodde helt och hållet på miljöfaktorer, det var bara de som intresserade mig — en svårdefinierad atmosfär, men vars psykologi började fascinera mig redan på den tiden. Genius loci, eller "platsens ande" lärde jag mig senare att det kallas på fackspråk. Som alternativ, för att hålla sig utanför romersk religion, "platskänslan".

Väl hemma vid ritbordet igen, bytte jag seriearken mot stadsplaner. Stadsmiljöer inspirerade av Malmö växte fram som kompletteringar till Eskilstunas bebyggelse. Ett visionärt Eskilstuna tog form, som fick sina impulser även från andra håll (som Stockholm) — bland annat minns jag att staden Eskilstuna begåvades med ett tunnelbanenät.

Tyvärr finns dessa stadsvisioner inte längre i behåll, utan vi får hålla tillgodo med några fragment, som dock kanske inte är så representativa. Den första bilden visar hur jag tänkte mig den långa raka Nyforsgatan, som på 60-talet kantades av starkt förslummad bebyggelse, och vars framtid som totalsanerad inte ifrågasattes av någon på den tiden. Min främsta ambition var att ingjuta mera liv och aktivitet; gott om affärer och butiker såg jag som det främsta medlet därtill.

Den andra bilden visar en idrottsarena med ett innehåll som jag inte minns var jag kan ha fått ifrån. Kanske ville jag bara berika Eskilstuna med ökad pluralitet och mångfald i aktiviteterna.

Som kontrast till de modernistiska, utvecklingsbejakande ansatserna, fann jag även några bilder som pekar mot en observans på bevarandevärden. En stadsmiljö gestaltad ur fantasin kan ha haft sin förebild i Eskilstunas, Malmös eller varför inte Stockholms gamla stadskärnor.

En bygdemiljö-studie visar också den på en känsla för traditionella värden. Liksom stadsmiljöbilden tror jag inte att detta fantasistycke hade någon bestämd förebild, utan var nog mera ett sökande efter de kvaliteter som jag möjligen hade funnit i landsbygdsmiljön som sådan.

Hursomhelst var det där någonstans, i elva-tolvårsåldern, som jag fann, att arkitektyrket förmodligen skulle passa mig ganska bra. Några år senare, i fjorton-femtonårsåldern, fick jag mina val förverkligade att "prya", som det hette då, på dels ett arkitektkontor (K-konsult) och dels Stadsplanekontoret i Eskilstuna. Jag minns att jag redan i det läget ville försöka utröna vilken gren av arkitektprofessionen som jag borde orientera mig emot. Jag fann båda ställena mycket stimulerande, så det blev inte lättare att välja i och med detta!

I de där åren hade mitt natur-intresse tilltagit, samtidigt som min estetiska blick tycktes liksom skärpas. Tidigare hade jag samlat fjärilar och försökt odla akvariefiskar. Nu blev jag även en viss tid idog fågelskådare när jag anslöt mig till fältbiologerna. Jag började också måla i olja — en period av landskapsmåleri kan ses som ett slags syntes av alltihopa.

Även människor börjar så smått komma in som motiv efter fjorton-femtonårsåldern, på sitt sätt förebådande den period av mera socialt engagemang som skulle följa.

Hobbyidkandet fick i stort sett stryka på foten i och med inträdet i de övre tonåren då ett ytligt kompisumgänge och nöjesliv tog överhanden. Givetvis vaknade också intresset för det motsatta könet under dessa år, och vid nitton års ålder ingick jag mitt första stadiga förhållande, som varade i tre år.

Dock bibehöll jag en av mina tidigare sysselsättningar nämligen tecknandet och målandet. Det intresset bar jag sedan med mig till arkitektskolan på vilken jag kom in 1972. Där fick jag också goda möjligheter att utveckla de estetiska sidorna.

Under arkitektutbildningstiden praktiserade jag på somrarna på Stadsbyggnadskontoret och Lettströms arkitektkontor, båda i Eskilstuna, där jag som fattig student tacksamt levde av mina föräldrars gästfrihet på loven. Byggpraktik fullföljde jag även, på arbetsplatser i Stockholm och Eskilstuna.

I utbildningen ingick även studieresor. Min årskurs åkte till Ryssland och till Finland. Jag medföljde även på en extra studieresa till Köpenhamn med omnejd. Dessa resor var alla givande, och en effekt för mig blev, att skissblockstecknandet men också arkitekturfotograferandet etablerades till inrotade vanor.

Efter fjärde årskursen var den bundna undervisningen vid arkitektskolan klar våren 1976. Återstod examensarbetet, som jag planerade att göra under instundande höst. På sommaren fick jag jobb vid Lettströms arkitektkontor, där jag tidigare hade praktiserat, och när jag på höstkanten slutade för att återvända till Stockholm, sa chefen Gunnar Lundhgren att jag var välkommen tillbaka efter avslutade studier, om jag hade lust och tillfälle.

Mitt i sommaren hade jag fått ett brev från arkitekt Gösta Edberg, som hade hört på omvägar under försommaren att jag då ännu inte hade hittat någon praktikplats, och erbjöd mig en sådan, eftersom han sökte praktikanter. Men eftersom jag redan hade fått anställningen på Lettströms när jag mottog brevet, så ringde jag till Göstas kontor för att tacka för erbjudandet och samtidigt tacka nej. Han hade dock hunnit iväg på semester, och skulle inte komma tillbaka förrän på sensommaren.

När jag återvände till Stockholm för att sätta igång med mitt examensarbete, fick jag för mig att jag skulle cykla förbi Gösta Edbergs kontor, av ren artighet för att visa min uppskattning av hans omtanke. Jag tyckte det kunde vara trevligare än att bara ringa. Sagt och gjort. När jag cyklade därifrån, hade jag ett löfte om anställning efter examensarbetet!

Jag hade således två erbjudanden om arbete när jag kastade mig över "exjobbet", som vi sa, och det satt sannerligen inte dumt, åtminstone inte med tanke på att konjunkturerna inte var de bästa på marknaden.

- Och exjobbet? Ja det blev en nyttig övning för mig då arbetet till en del bedrevs i en samrådsgrupp där vi, tre arkitektstuder­ande, sammankallade och ledde mötena. Emellan varven satt vi hemma på ritsalen och förde vårt projekt framåt.

Resultatet presenterade vi i form av en utställning, en rapport och seminarier. Det hela blev färdigt på vårvintern 1977, och jag hade då redan avtalat om jobb hos Gösta Edberg. Valet mellan de två arbetsmöjligheterna avgjordes till en viktig del av att jag under hösten hade fått en egen bostad i Stockholm.

Vid Edbergs arkitektkontor arbetade jag sedan till sommaren 1983, när jag blev erbjuden anställning på Wikforss Arkitekt­kontor i Uppsala. Under några stimulerande år pendlade jag dagligen med tåg, en ganska behaglig trall som man snart kom in i, där ritualer utvecklades i form av medköpt kaffe och tid­ningsläsning på morgonen; välgörande avkoppling på kvällen. En formidabel tids-knapphet djärvdes man snart hantera. Dock akterseglades jag bara vid ett enda tillfälle, och det var, när tåget för en gångs skull avgick i tid!

På Wikforss blev jag framför allt engagerad som handläggare för ett äldreboende i Västerås. Tidiga morgnar blev det när jag och byggnadsingenjören Eino Kain efter min tågankomst till Upp­sala for med firmabilen till byggmötena i Västerås. Mötena bör­jade alltid klockan åtta, vilket förmodligen var en omtänksam eftergift åt oss kontorsfolk från byggsvängens sida.

Eino var en trevlig, försynt och mycket plikttrogen och yrkes­kunnig ingenjör, bördig från Estland, varifrån han som så många andra kommit som båtflykting under kriget. Som en ödets ironi och mycket tragiskt, blev han ett av offren för Estonia-katast­rofen 1994.

Många andra trevliga vänner fick jag bland kollegorna under min tid i Uppsala. Sommaren 1985 hade jag börjat få egna upp­drag i en sådan omfattning, att jag måste välja att fortsätta på Wikforss utan tyngande privata engagemang eller att starta eget på heltid. Jag vågade ta steget och valde det senare alternativet.

Det var främst i samarbete med byggnadsentreprenören Richard Nordell, som min verksamhet kom igång och fick bärkraft, men jag hade även en del uppdrag borta på Eskilstunafronten. Med Richard Nordell hade en ömsesidigt förtroendfull relation tagit form under ett villaprojekt, och vårt samarbete fortsatte sedan i många år.

Detta kulminerade i en omfattande och svårartad renovering av en mycket nedgången kulturfastighet på Söder i Stockholm, vilken vi övertog från Stockholms stad och sedermera överlät till en bostadsrättsförening. Det var egentligen ett helt vansinnigt projekt, och mycket riskfyllt. Men vi gick iland med det, och fick till och med en utmärkelse för förtjänstfull renovering av Samfundet S:t Erik.

Idag, tjugo år efter renoveringen, är fastigheten fortfarande i mycket gott skick. Jag var nyligen (i höstas, 2008) och besåg den största lägenheten — belägen i en flygelbyggnad, endast tre meter bred och fyra våningar hög - när den var utbjuden till försäljning. Jag kunde inte märka någon förändring alls av interiören; allt var som för tjugo år sedan. Familjen, som nu flyttade, hade bott där sedan 1989 som första och enda innehavare.

Parallellt med Kvarngatsprojektet så skrev jag på min akade­miska uppsats Sex portar. Denna växelverkan fungerade mycket bra som en stimulans åt båda hållen. Sex portar, som gavs ut som en publikation, var en följd av mina studier vid Konsthög­skolans Arkitekturskola, en vidareutbildning (för främst arki­tekter) som jag deltog i från 1984 och några år framåt.

Dessa forskningsinsatser vid KKH blev kan man säga start­skottet för en forskningsinriktning där jag fortfarande befinner mig. I början på 1990-talet återknöt jag kontakten med min gamla skola, arkitektskolan vid KTH, och det bandet tog lång tid att klippa av. Under resans gång hann jag avverka åtminstone tre handledare. Framtiden får utvisa om mina olika delförsök kan mynna ut i något slags helhet.

1993 träffade jag min nuvarande fästmö och sambo Pia, men det dröjde till 2001 innan jag flyttade över definitivt till henne i Eskilstuna. Då hade vi fungerat ganska bra som särbos dittills och ägnat flera år åt att modifiera vårt boende så att det skulle kunna inrymma även mig och min verksamhet.

Hoppsan! Jag höll ju alldeles på att glömma vår per­ser­katt Fan­ny, som vi kom att ta hand om för ett an­tal år sen. Hon blev i hög grad in­tegrer­ad i fa­milj­en; en smula bort­skämd på äldre dar kanske, då hon så småningom bara be­hag­ade kon­sume­ra kyck­ling­filé. Men det hade en orsak: hennes njurar blev allt sämre. Som den utpräglade innekatt hon var, fick hon en god sista tid i det, att Pia och Fanny under en längre tid vistades på svärfars egendom i Skåne, där Fanny till sist djärvdes utvidga sitt revir till att omfatta också trädgården, där hon njöt sitt otium.

Fast stundom kunde hon dock fördraga en tvårätters (ibland faktiskt även en trerätters...) — om den förutom kyckling vid något enstaka tillfälle skulle innehålla oxkött (och vid trerätters kanske dessutom grädde eller glass)...

Fanny kunde dock fördra visst annat
— under speciella omständigheter...