Psykoanalys (1990)

Med denna uppsats avses en fördjupande analys av mitt tävlings­förslag till Moderna museet, vilket projekt redovisas till sitt inne­håll i angivna länk. Jag förutsätter att läsaren i förväg har tagit del av denna redovisning och därigenom gjort sig bekant med pro­jektet.

Jag avslutade min redovisning med en dubie om lämpligheten av den myticerande förpackning jag givit åt presentationen, och vill genom analysen bland annat försöka förklara hur idén till denna utstyrsel uppstod.

~

Först vill jag klargöra att jag var övertygad om att mitt förslag var så bra, att det kunde bli en vinnare. Det är således i grund och botten ett seriöst förslag, grundat på ett långt gånget tänk om den framtida konstmuseiala verksamheten på Skeppsholmen.

Min utgångspunkt var, att den dittilsvarande moderna konstsam­lingen skulle sättas streck för i och med milennieskiftet. Det nya museet för vilket tävlingen var avsedd skulle framför allt ta hand om detta kulturarv, enligt min mening, och för den sakens skull få en ny lokalisation.

Min vidare tanke var att det rimligen skulle växa fram en ny, två­tusentalets, konstkultur, och denna skulle "ärva" Exercishallen, dit det dittillsvarande Moderna museet hade varit förlagt. Jag ville inte kalla denna nya inrättning för ett "samtidsmuseum", utan såg fram­för mig en mera tillfällig karaktär; en kulturmiljö som avant­gardet (som ju ännu inte vet om att det är ett avantgarde) brukar trivas i. Det var också så, som Moderna museet en gång tagit form, i ett slags växande provisorium - och det hade ju haft framgång!

Efter att ha satt mig in i programhandlingarna, insåg jag att det var en mastodontlik programarea som skulle in på en trång och känslig del av Skeppsholmen. För att Exercishallen dessutom skulle kunna lämnas tom och ge "avantgardes-centret" på köpet, insåg jag i ett tidigt skede att det katakombsystem som militären hade lämnat efter sig i anslutning till tävlingsområdet, skulle användas för det nya Moderna museets ändamål.

Katakombsystemets yta passade bra i storlek för att kunna inrym­ma Moderna museets permanenta samlingar. Och när jag väl hade tänkt så långt, insåg jag, att det även på ett symboliskt plan kunde passa mycket bra. Mina associationsbanor gick till Roms kata­kom­ber, dit de tidigt kristna hade behövt ta sin tillflykt, men ändå segrat på sikt. Någon direkt parallell fanns ju inte här, men med lite leklynne så kunde det bli en fantasieggande parallell, tyckte jag.

Antika temat

En annan tidig idé jag hade var, att jag ville använda en arkitek­turstil, som kontrasterade mot den modernistiska konstsamlingen. Att använda modernismens formspråk i arkitekturen skulle bli tårta på tårta, ansåg jag. Eftersom jag vid tiden hade satt mig väl in i klassicismen, och även höll på med en publikation om denna, kändes det naturligt och näraliggande att just klassicismens form­dräkt skulle bilda kontrasterande bakgrund åt de moderna sam­lingarna.

I och med dessa två nämnda anknytningar till antiken, katakomb­erna och klassicistiska arkitekturstilen, var jag helt och hållet vigd åt det antika spåret, vilket blev ett tema i ett slags kulturell över­byggnad, skulle man kunna säga.

Underjorden

I och med ställningstagandet för ianspråktagandet av "katakomb­erna", blev jag hängiven ännu en idé. Programarean var ju så stor, att det skulle bli ganska rejäla byggnadsvolymer på den lilla Skeppsholmen, om man inrymde alltsammans över jord. Nu hade jag stoppat ner en lejonpart under jord — så varför inte fortsätta? Med målet, att få till ett nästan osynligt museum!

Jag fann, allt eftersom jag arbetade vidare, att det tycktes gå mycket bra att tillskapa en underbyggd terass i nivå med de be­fintliga museibyggnaderna, i ett antal våningar som nedåt anknöt till katakombnivån.

Dagsljusbelysningen tillförsäkrade jag dels genom en öppen fasad mot norr, utformad som en stödmur i sten, tämligen omärkligt inpassad i den befintliga miljön. Dels också genom två "diken" dvs. urgröpningar i terrassen.

Och här kom det antika spåret väl till pass igen. När museet så hade blivit underjordiskt, kom jag osökt att tänka på "Orfeus i underjorden". När jag nu dessutom hade tillskapat två "ljusets diken", blev det ena givetvis döpt till "Eurydike" — vad annars! Och därmed var det antikt-mytologiska temat i full gång. Det ena gav det andra, med det tredje.

En projekteringsmetod

Rent projekteringsmetodmässigt är det ganska fruktbart att rita på ett projekt med någon slags historia - en saga, en mytologi etc. för ögonen - det liksom förstärker aktiviteten från högra hjärnhalvan, vilket ofta verkar i gynnsam riktning för projektet.

På det viset blev det nu i detta fall i hög grad. Jag ska väl kortfattat redogöra för hur jag diktade in historien med Orfeus och Eurydike i mitt museum - och för all del Ischtar och Tammuz; efter dem blev ju förslagets motto.

Orfeus, en grekisk Balder, var gift med Eurydike, nymf. Hon dog, och Orfeus, som sörjde henne, bestämde sig för att hämta henne upp från dödsriket. Han kom till Hades och Persefone, och med sin musik övertalade han dem att Eurydike skulle få följa med honom upp. På villkor dock, att han inte fick vända sig om och se på sin hustru förrän de nått dagsljuset. Men det misslyckades, och Eury­dike drogs tillbaka.

Tammuz är en sumerisk motsvarighet till Orfeus, gift med Ischtar (Inanna). Men här var det omvänt så, att det blev Tammuz som hamnade i underjorden, och Ischtar begav sig ned för att finna honom.

Ett tämligen enkelt tema, således, som jag tyckte kunde passa bra att ha i tankarna vid ett framtida kulturellt besök ner i underjorden för att återfinna den "moderna" konsten (det vill säga en i fram­tiden passerad konsthistorisk stil).

Juryns utlåtanden

Under utställningstiden gick jag givetvis till utställningslokalen en dag för att ta del av alla förslagen och samtidigt se mitt eget bland de andra. Av en ren händelse råkade tävlingsjuryn vara där och till råga på allt stod de just och begrundade mitt förslag när jag trädde in. Jag ställde mig några förslag bort och låtsades försjunka i det jag hade framför mig. Juryn stod tyst och begrundande länge, länge. Till slut sa en av jurymedlemmarna, en arkitekt som jag kände igen: - "En provokation!" Och så gick de till nästa förslag.

Mitt förslag fick inget pris och inget hedersomnämnande. Däremot, som alla inlämnade förslag, ett utlåtande. Så här löd det speciella utlåtandet över mitt förslag:

Förslaget driver med konsekvens och i vackra illust­rationer idén om konstmuseet som scenografi och arkitektonisk upptäcktsresa. Spännande och bisarra detaljer hopas i en byggnad där konstmuseets sam­lingar och utställningar svårligen skulle komma till sin rätt.

Även generella utlåtanden gavs. Så här lät det om "nedsprängda projekt":

En del projekt har helt eller delvis sprängts in i berget. Bergrum kan lämpa sig väl till förråd och arkiv med hänsyn till klimat och säkerhet. Många förslagsställare har emellertid frestats av de befintliga underjordiska gångarna och den positiva rapporten om bergets kvali­tet till att utvidga dessa publika lokaler.

De nedsprängda museerna har genomförts med större eller mindre skicklighet. De visar generellt dåliga ljusförhållanden, enahanda rumslighet, besvärande brist på överskådlighet samt otillräckliga förändrings­möjligheter.

Den hänsyn till existerande landskapsvärden som skulle motivera detta grepp förefaller illusorisk inför vetskap­en om att klippan som bär upp Skeppsholmens domi­nerande byggnader är ett skal med ljusbrunnar.

Ett landskap förklarar man genom att bebygga det, inte genom att förändra dess djupaste identitet.

Med Skeppsholmens djupaste identitet avsågs givetvis berget, klippan. En tid senare, under byggtiden av det vinnande förslagets museum, passerade jag förbi vid ett tillfälle. Mitt öga skådade då ett obeskrivligt stort dagbrott av samma omfattning som den ned­sprängning, mitt förslag skulle ha givit upphov till. Skillnaden var dock den, att den museidel som mitt förslag avsåg inrymma i de befintliga katakomberna, i det förverkligade förslaget lades ovan jord, i en jättevolym fullspäckad med ljusbrunnar på taket.