Jag var med redan 1957 och röjde för vår oansenliga stuga i lövskogen bland hasselsnår och höga ekar. Då var jag fem år gammal. Ett tydligt minne jag har av min fars första åtgärd när vi kom fram till vår tomt är hur han slog i en spik i ett träd och hängde av sig kavajen på. Det var en symbolisk start på den intensiva nybyggaraktivitet som skulle följa under flera år. — Spiken finns kvar; jag kollade för inte så länge sedan.

Min far och jag lägger bjälklaget
till första etappen.

Nästa säsong byggde vi första etappen, inte mycket större än en husvagn, där vi bodde mamma pappa och två barn. Stugan rymde fyra sängar och en köksbänk där vi lagade mat på primuskök. Ett nedgrävt plåtskåp i marken var vår första matkällare där mjölken höll sig åtminstone några dagar. Måltiderna intog vi utomhus vid en för ändamålet uppsnickrad "träd­gårdsmöbel". Och jag glömde säga att den allra första byggnad som upp­fördes på tomten var ett utedass.

Familjens matplats skymtar
bakom den lille murmästaren.

Stundande taklagsfest
för "storstugan", 1959.

Byggsnitt, ritat
av min far 1958.

Sommaren därpå byggde vi resten av huset.

Jag och syrran plaskar runt
i Mälbyviken, 1959.

Och sedan löpte sommarloven på med sol och bad och smultrontårtor och allt annat som berikade livet och gav bestående positiva minnen.

Hela familjen
lånar böcker i bokbussen.

Bokbussen hade sin hållplats
vid Ängsholmens sommaraffär.

...Men inte ens under den intensivaste byggenskapen försatte vi möjlig­heterna till kulturell spis. Bokbussens ankomst varje tisdag (tror jag det var) innebar verkliga höjdpunkter, minns jag. Tack vare denna förnämliga institution så präglades våra somrar av rika litterära upplevelser i lika hög grad som av naturnära och hantverksmässiga.

Far och son inspekterar
2006 års druvresultat
på vinstocken.

Det föll sedermera på min lott att förvalta fritidsegendomen. En förädling skedde när min sambo Pia kom in i bilden. Hon medförde två vinplantor, vilka fick ersätta det vildvin som ändå hade gjort sitt. Detta nya vin har utvecklats väl, och ger nu årligen en viss skörd, om än druvorna är små — men söta.

2009 års vinskörd,
jämte rönndruvans glöd,
även den från trädgårn.

Stugan på Ängsholmen. Foto: Mats Ohlin, sept 2009.

Stugan på Ängsholmen.

Min snickarbod. Foto: Mats Ohlin, sept 2009.

Min snickarbod.

Det lilla redskapstemplet. Foto: Mats Ohlin, sept 2009.

Det lilla redskapstemplet.

Den gamla jordkällaren. Foto: Mats Ohlin, sept 2009.

Den gamla jordkällaren.

Det nyresta tornet, som fortfarande snickras på.
Foto: Mats Ohlin, sept 2009.

Det nyresta tornet, som fortfarande snickras på.

Tornet ja, det kom till av att jag ville forma något organiskt, en byggnad i samverkan med naturen på något vis. Först utsåg jag intuitivt (men efter åtskilligt inkännande) rätta platsen — och när jag hade funnit den, så visste jag att detta var denna. Därefter utgrävde jag (för hand) grunden. Varpå jag murade upp densamma — av de lämpliga stenar som jag hade grävt fram. Övrigt material sorterade jag (också för hand) och lade som en bädd på krypgrundens golv på så sätt att det blev fin sand överst.

Sedan reste jag stommen. Men glömde säga att grunden, den formade jag efter de naturliga förutsättningarna. Således vek jag undan för en gammal knotig gran bland annat. Och följdaktligen så fick även stommen (i trä) sin form efter dessa naturliga förutsättningar de, som grunden hade vikit sig för.

Byggnaden (tornet) fick alltså sin form efter hur grunden hade murats på en organisk måte. När det så blev dags att konsola upp taket, så blev också detta en följd av de former som hade bestämts på en lägre nivå. I mitten av taket tänkte jag mig ett "vindöga" (ett takfönster). Dettas form blev då en funktion av de nedre formala ställningstagandena.

Så här långt hade jag kommit i innertakets snickeri, när bilden togs (när nu det var...). I skrivande stund (midsommaren 2012) har inte så mycket mera hänt sedan dess, men mitt mål är att få tornet färdigt så småningom.

Det nyresta tornet, interiör uppåt, med takfönstret.
Foto: Mats Ohlin.

Att Ängsholmen varit kronopark framgår inte av följande karta, vilket dock är det äldsta dokument jag har funnit över Ängsholmen, förmodligen från 1600-talet. Här karaktäriseras naturtypen som "ek och hassle skog", och nästan varenda hasselbuske syns omsorgsfullt om än schematiskt utritad. Åtminstone på vår tomt har jag registrerat att hasselbuskarna tycks ha växt i ett rutsystem — något som indikerar att de en gång planterats.

Karta över Ängsholmen, förmodligen från 1600-talet.
I Riksarkivet.

Slående, om man betraktar kartan och jämför med nedanstående något åldrade nutida, är å-inloppets betydligt vidare bredd jämfört med idag. Också Mälbyviken (som här benämns Ängsholmsviken) har en något mera framskjuten position , om än marginellt.

Man kan också se att "ek och hassle skogen" sedermera har fått stryka på foten rättså rejält till förmån för åkermarkens utbredning i dalsänkan mellan säg Norrby och Mälbyviken. — Men ek och hassel är en ekotyp som fortfarande karaktäriserar Ängsholmen i hög grad.

Karta över Ängsholmen, 1960-tal.

Endast påbörjad historik - fortsättning kan förhoppningsvis följa.

En kronopark med "ek och hassle skog" har Ängsholmen alltså varit såsom framgår av ovanstående redovisning. Dit har hört skogvaktarboställen. Senare kom Ängsholmen att lyda under Mälby gård, och då var här betesmark för kor, samt bedrevs skogstäkt — en såg fanns (i närheten av Ängsholmens gård under Mälby) och var i drift så sent som på femtio-sextiotalet när jag var barn.

Utmärkande för ängsholmens natur har under långa tider som redan nämnts varit lövskogen, eller rättare sagt den så kallade ädellövskogen. Vår tomt karaktäriseras inte minst av denna naturtyp — än i dag i mycket hög grad. Vad detta avsnitt nu ska handla om det är just beskrivning och analys av ett stycke Ängsholmens ekotyp - materialiserad i just min tomt, vilken jag har haft under uppsikt (i skrivande stund) under femtiofem års tid.

För att fortsätta till nyss introducerade avsnitt, tryck här!