Geologi och topografi

Min tomt är belägen just i kanten av Ängsholmen där denna holme möter det vida åkerlandskapet som sträcker sig ända bort till Torshälla och är en del av den stora och bördiga Rekarne­slätten vilken omger såväl Torshälla som Eskilstuna.

Holmens kontur bildar på denna sida några flikar eller inskär­ningar, och just invid en sådan inskärning ligger tomten och riktar sig åt söder. Därifrån reser sig marken norrut i två klart urskiljbara etapper så att där bildas tre nivåer. Den sydligaste ligger på samma nivå som åkermarken. Den mellersta ligger en till två meter högre; där är huset uppfört. Den övre, nordliga nivån utgör ett krön, där marken åter sluttar neråt på andra sidan.

Övergången mellan den nedersta nivån och mellannivån.
© Mats Ohlin 2013.

Nord-sydlig sektion genom tomten med dess geologi och topografi.
© Mats Ohlin 2012.

Förutom den nedersta nivån, som innehåller styv lera, består marken mest av sten, grus och sand. Även de högre nivåerna kan dock härbärgera insprängda lerkörtlar på olika ställen. Men den mest typiska markbeskaffenheten är ett tunt jordlager med en hel del uppstickande sten. Gräver man, stöter man snart på ett mo­ränlager med rätt mycket grus samt lösa stenar, ofta rundslipade och i de mest skiftande storlekar. Längre ner övergår gruset ställvis i ren sand, men även där påträffas enstaka stenar inlag­rade varav en del ganska stora. På olika djup möter sedan berget, bestående av tämligen porös gnejs (enligt min intuitiva föreställ­ning; men kan lika gärna röra sig om granit).

Ett stycke gnejs (eller granit?) från tomtens hyposuperficala djup.
© Mats Ohlin 2013.

Till följd av markens beskaffenhet är jordmånen på tomten mestadels karg. Det tunna förnlager som bildas i en städse på­gående process filtreras snabbt ner och bort av den genom­släppliga grusgrunden. Undantag utgör den nedersta nivån närmast åkern, vilken i stället förmodligen anrikar organisk jord; den finkorniga styva leran fungerar där som ett uppbromsande tätskikt.

Tomten utgör således inte någon dröm-utgångspunkt för en trädgårdsmästare! Alla försök till jordförbättrande åtgärder blir kortvariga vitaliseringar för de växter man mer eller mindre förgäves försöker inplantera. Snart nog återtar kargheten sitt herravälde på nytt...

Ändå uppvisar tomten en nästan häpnadsväckande växtkraft. Dock inte beträffande trädgårdsväxter och gräsmattor, utan beträffande en naturlig ekotyp. Denna vill jag försöka beskriva i nästkommande kapitel.

Biotop och ekotyp

Jag har inte insett förrän ganska nyligen att min tomt utgör ett stycke ädellövskog. Det finns några olika definitioner på vad som menas med begreppet ädellövskog, men de flesta tycks mötas i följande: det skall vara minst 70 procent lövträd varav åtminst­one 50 procent ädla lövträd.

Med ädla lövträd menas ek, ask, alm, lönn, lind, avenbok, bok samt fågelbär. Av dessa förekommer på min tomt frekventerat följande:

• ek
• alm
• lönn
• lind
• (fågelbär?)

Ask finns på Ängsholmen, bland annat i ädellövskogen öster om Ängsholmens gård. Dock växer asken inte på min tomt, och har aldrig gjort. Ek, alm och lind utgör däremot de primära arterna, ungefärligen lika vanliga, skulle jag uppskatta. Lönnen finns i begränsad omfattning, men där den växer (i den sydöstra delen av tomten), tycks den vara livskraftig och trivas. Frågan är, utifall jag har ett säger ett fågelbär på tomten — ber att få återkomma till det!

Men som sagt, ädellövträden ek, alm, lönn och lind har etablerat sig mycket bra. Bland triviallövträden märks följande:

• asp
• hassel
• rönn
• apel
• hägg
• hagtorn

Björk växer inte på tomten, och har aldrig funnits här (men däremot trivs, som redan har nämnts, björkens nära anförvant asp, företrädesvis i den nordvästra delen). Hästkastanj försökte vi plantera in för säg drygt tio år sedan, men av de tre plantorna (med olika härkomst) dog en, och de kvarvarande två har inte vuxit en tum sedan de inplanterades.

Av barrträd saknas helt och hållet lärk, en och tall. Från begyn­nelsen för drygt femtio år sedan fanns tre granar på tomten. En höggs ner på sextiotalet; en dog på tvåtusen-nollnoll-talet; och den enda kvarvarande växer hög, rak och frodig — i kapp med eken där på tomtens högsta punkt, invid min skapelse "tornet".

Hur ter sig då andelarna av de olika träden i min ädellövskog? Först vill jag konstatera att andelen lövträd är åtminstone 99 procent. Det enda barrträdet utgörs av nyss nämnda gran; för övrigt är alla träd av lövtyp allesammans. Så långt når således "skogen" upp till definitions-verkshöjden — med råge.

Hur står sig då vidare de ädla lövträden mot triviallövträden? Hävdar de sig med minst 50 procent? Svårt att säga, men jag skulle tro att det kan röra sig om fifty-fifty, typ. Hasseln kan tvivelsutan ses som det vanligaste inslaget. Därnäst kommer nog eken. Om inte almen eller linden — en delad tredjeplats besitter dessa nog i alla fall — minst. Fjärdeplaceringen intas då av häggen. Därefter kommer rönn, apel och hagtorn; på ett ungefär lika vanliga. Sist men inte minst vill jag se lönnen och aspen.

För att göra en finjusterande utvärdering av förra stycket, så vill jag tänka mig att ek, alm och lind tillsammans gott och väl upp­väger hassel i vanlighet. Om vi tänker oss att aspen och lönnen tar ut varandra, blir den slutgiltiga frågan: hur ser viktningen ut mellan å ena sidan ek, alm och lind å andra sidan hassel, hägg, rönn, apel och hagtorn? De tre sistnämnda är relativt ovanliga ändå (om än fast etablerade i ekotypen) så dem kan vi mer eller mindre bortse ifrån.

Kvar står kampen mellan ek, alm, lind versus hassel, hägg (med ett litet bonustillägg för nämnda rönn, apel, hagtorn)

Eftersom jag inte vet svaret, återstår bara för mig att ge mig ut och räkna — efter knoppningen får det väl bli då. Jag ber att få återkomma med resultatet!

Sommarens träd och buskar

Här ska text skrivas in. Först om eken. Denna konung bland träd härskar på Ängsholmen. Inte nog med att här finns gott om full­vuxna träd varav många flerhundraåriga; massor av små tel­ningar tänker tydligen också tillförsäkra artens fortbestånd...!

En lustig sak är att förra säsongen (2011) var ett mycket rikt ekollonår, vilket givit resultat i årets säsong (2012) genom en överväldigande myckenhet små ekplantor vilka skjuter upp överallt. Men i år (2012) finner man praktiskt taget inte ett enda ekollon till åsynandes...

Det ska bli intressant att följa eken mera medvetet fortsätt­ningsvis (har inte gjort det tidigare, tyvärr...)! Månne är den tvåårig? Eller kanske inväntar den vissa lägen, vilka varken återkommer årligen eller cykliskt...?

Ek. © Mats Ohlin 2012.

Så text ånyo. Och nu ska det handla om rönnen - ekens maka, som hon brukar kallas. Och i denna karaktäristik ligger mycken sanning. Under var ek kan man nämligen ofta se en rönntelning skicka upp sin långa slana - för att i mogen ålder ha samman­grenat sig med eken — inte sällan imponerande högt upp i kron­verket.

Bondepraktikans utsaga (ehuru jag inte kan återfinna den i densamma i skrivande stund...) om rönnbärens numerära förekomst i linjärt förhållande till den förestående vinterns stränghet eller mildhet - den stämmer, har jag kunnat konstatera. Ymnigt med rönnbär ger en sträng vinter, och sparsamt med rönndruvans glöd — det ger en mild vinter ofta utan snö och med långliga plusgradsperioder.

Konstigt att naturen tycks kunna förutsäga så - icke desto mindre verkandes tämligen sant...! Få se nu då — i fjol var en relativt sträng vinter vill jag minnas; tillika glödde rönndruvan ymnigt. Årets färgsprako stod fjolårets inte sent efter men kanske kan en viss tendens till något sämre resultat iakttas (hösten 2012). Jag emotser med spänning den annalkande vinterns beskaffenhet — den borde bli något sträng och snörik dock mildare än förra årets. Få se, om det stämmer!

Hursomhelst brukar vi ta hand om en del rönnbär under de goda rönnbärsåren. I blandning med äpple ger de en utmärkt och välsmakande gele — delikat till rådjurssteken, också den lokalt "odlad" (nejdå, jag skämtar...! även om vi faktiskt har en stadig rådjursstam vars revir vår tomt ingår tämligen frekventerat i — bland annat i form av permanenta nattlegor om sommaren och lekplatser för kiden...).

Rönn. © Mats Ohlin 2012.

Så om aspen, med sin raka släta stam och sina darriga löv som rasslar i vinden. Praktiskt taget var aftonbris ger sig till känna just genom aspens plötsligt påkomna, och sedan efter ett tag lika abrupt avslutade, lövrassling. Aspen finns här stadigt på tomten, men väljer sina växtplatser med omsorg. Där den finner god mån för sin rot, företrädesvis i norra delen, kan den utveckla sig ganska snabbt och med en imponerande växtkraft. — Allt medan den genomlider en långt utdragen tynande tillvaro — kanske under tio år — på mindre gynnsamma platser, där den dock av någon anledning valt att pröva att slå rot.

Asp. © Mats Ohlin 2012.

Hagtornet så, vars översållande små blommor påminner om mandelblom och förvandlar grönskan till vitt under en relativt kort vårperiod (du kan se en hagtornsbuske i full blom alldeles i början på denna Ängsholmssajt - på det högra fotot av eken det, som växlar mellan färg och svartvitt). Bären mognar sent, i september, och förgyller höstprakten med sin intensivt röda färg.

Hagtorn i oktober, med mogna bär.
© Mats Ohlin 2012.

I form av utvecklat träd känns hagtornet ovanligt, men finns dock. Som envis och i decennier nästan stillastående buske tycks hon däremot i visst avseende leva i någon form av symbios med eken här. Faktiskt — när jag granskar nyss nämnda bilder vilka har ett cirka femtiofemårigt intervall mellan sig så visar det sig att hagtornsbusken den, som på nyss tagna bilden står i blom, också finns som telning på bilden från 1957. Detta bekräftar på ett utmärkt sätt min uppfattning att hagtornet växer långsamt men envist — åtminstone såhär, i ekens skugga och skyl...

Hagtorn. © Mats Ohlin 2012.

Så olvon, med sina svarta bär. Trivs gärna, liksom hagtornet, under eken. Blir en buske, som kämpar sig envist fast, men stannar relativt snabbt upp i sin tillväxt - och finns sedan rättså oförändrad under lång tid.

Olvon. © Mats Ohlin 2012.

Och vildapeln, som förekommer här ymnigt, blommar kort men intensivt, blott några dagar med översvallande rosa-vit blom, och slösar senare med sin frukt — mängder av små äpplen, vilka den fäller framåt hösten. Äpplena är tyvärr oätliga för människan, men det går bra att ympa på vildaplar — vi har gjort det, och får från ett och samma träd flerfalt med både oranier (sommarfrukt) och cox pomona (vinterfrukt).

Oranier. © Mats Ohlin 2012.

Cox pomona. © Mats Ohlin 2012.

Apeln lär ha mycket djupa rötter och står därför nästan oberörd av eventuella torrperioder — liksom jordmån, då den finner sin näring på djup, där örens borttransporter har sina korridorer, månne.

Vildapel. © Mats Ohlin 2012.

Häggen, en av mina favoriter — grönskar tidigast av alla träd och buskar om våren; blommar därefter med vita blommor som ger en mycket stark men angenäm doft. Efter blomningen visar sig häggen en kort tid välmående och tillväxer, men stagnerar sedan plötsligt i juni, och blir ful... Orsaken är häggspinnmalens larver som spinner in sig i lövverket. Vissa år äter de upp alla gröna blad så att många häggar står som vita vålnader och närmast ser ut som spunnen sockervadd på en pinne. (Men de kommer igen senare, och uppätna löv ersätts med nya.)

Hägg. © Mats Ohlin 2012.

Hasseln, med vilken jag nästan personifierar mig... Grönskar vid normal tid, det vill säga med almen, linden med flera. Av hasseln finns honträd och hanträd; inte så lätta att skilja åt om man inte känner deras skillnader. Bör tuktas hårt, annars låter den sina stammar självdö.

Hassel. © Mats Ohlin 2012.

Redan tidigt utvecklas nötterna — här ses nedan ett bestånd i mitten av juli — vilka mognar på höstkanten. Ekorrarna samlar dem, men jag har faktiskt aldrig — såsom människa — lyckats omhänderta nötterna på rätt sätt för att de ska kunna knäckas och bli ätliga vid juletid. Men det borde gå?

Hasselnötter. © Mats Ohlin 2012.

Almen, som trivs nästan överallt på tomten, vilket märks på dess enorma växtkraft! Almsjukan har nyss härjat här, och slagit ut huvuddelen av beståndet. Men det hindrar tydligen inte nya generationer att spira och gro. Man får hoppas att dessa har muterat en smula, och tillägnat sig immunitet...

Kort efter bladens spirande på våren fröar almen. Och det vill inte säga i små mängder! Man skulle nästan kunna tala om en alternativ vinter i almars närhet... (fast då inte med snö utan med frökapslar) — det går med lätthet att räfsa eller sopa ihop hinkvis med almfrö — om man nu till äventyrs skulle kunna finna på någon användning för dem...

Almfrö. Foto Mats Ohlin 2013.

Almen växer praktiskt taget lika snabbt som hasseln, om inte snabbare. De skulle båda passa som energiskog. Då föredroge jag ändå almen, ty dess bränslevärde syns mig flerfallt mot hasselns. Almens ved brinner lugnt och majestätiskt medan den avger en myckenhet värme, och röken sprider en angenäm doft. Hasseln, däremot, brinner snabbt och knäppande men utan att lämna efter sig nämnvärt med värme...

Alm. © Mats Ohlin 2012.

Så lind, en mutation av hassel, uppstånden så sent som under förra interglacialen. Den trivs liksom almen och hasseln härute, det märks tydligt. Små lindplantor smyger sig gärna in under hasselbuskarna och kryper därifrån så sakteliga fram (ofta när man minst anar det!). Men linden tycks ändå gå bra ihop med hasseln, och konkurrerar inte ut denna alls, efter vad jag har kunnat märka.

Linden och dess sötma gillas under en viss tid på högsommaren av humlorna och även av bålgetingarna. Båda dessa insektsarter finns här på tomten, varav bålgetingen tycks ha ökat markant under de senaste säg tio åren.

Bålgeting. Foto: Pia Lillå.
© Pia Lillå och Mats Ohlin 2012.

Av humlor finns här åtminstone en handfull olika arter. Bin finns även, men är rättså sällsynta ändå. Geting (jag avser inte specifikt jordgeting utan mera den ovan jord bobyggande getingen) är mycket vanlig för att inte säga extremt vanlig här.

Lind. © Mats Ohlin 2012.

Lönnen växer på sina bestämda ställen på tomten; sparsamt på det stora hela taget men ändå rikligt lokalt, mestadels i sydöstra delen av tomten. På 80-talet upplevde jag att lönnen plötsligt expanderade, men därvid blev det sedan. Lönnen finns, den gör sina framstötar, men jag tror ändå inte att den kommer att dominera biotopen. Den är lite som aspen — båda är väldigt svenska träd, men just i detta sammanhang håller de sig mestadels i bakgrunden.

Lönn. © Mats Ohlin 2012.

Innan vi så går över till tomtens alla buskar, vill jag nu initiera den förut utlovade utredningen om fågelbärets förekomst eller icke på tomten. Sist jag var därute och beskar inför växtsäsongen, hade en kvist (påpassligt!) brutits av på det förmodade fågel­bärsträdet. Jag tog hem kvisten och slipade till brottytan lite granna. Resultatet ser du här:

Är detta månne ett stycke fågelbär...?
© Mats Ohlin 2013.

Vad säger du (som är arborist)? Nog tycker jag att vedens karaktär stämmer rättså väl med de beskrivningar man kan läsa i litteraturen: "veden har rödbrungul kärna och ljusgul splint".

Den lär ska blomma med vita blommor också; samt bladen uppvisa vacker röd höstfärg. Får kolla upp genom kommande säsong... Annars tror jag att bladens form och småtaggighet stämmer rättså bra.

— Nej, nu till buskarna!   — :

Vildrosen är så vacker i maj-juni! Den uppträder lite oväntat här och där; alltid insnärjd bland andra växter, men suverän i sig själv. Just i år (2012) var det dock ovanligt sparsamt med blomning här på tomten i alla fall.

Vildros. © Mats Ohlin 2012.

Till höstens färgprakt hör nyponen, som mognar vackert orangeröda. Förr plockade människan dem; jag minns när jag var liten och var med min mamma bland nyponsnåren. Resultatet blev nyponsoppa — nyttigt och gott! Men hur soppan (eller nyponen) konserverades, det minns jag inte — kanske torkades bären?

Nypon. © Mats Ohlin 2012.

Slånbäret har en klar plats nere vid åkerkanten. Det är ingen konst att på några år få upp ett snår där man så önskar — det blir gott om vildskott, vilka dock hålls rätt behändigt i schack av gräsklipparen om man föredrar det.

Slån. © Mats Ohlin 2012.

Slånet låter sig tuktas och formklippas bra. Och så ger det ju så fina och goda bär, vilka vi brukar plocka om hösten (frostnupna) för att göra saft och likör på.

Slånbär. © Mats Ohlin 2012.

Dess rubinröda färg gör sitt till för exklusiviteten, men sedan har produkten också en väldigt god och nyansrik smak, vilken dess­utom förädlas med åren i likörflaskan...

Slånbärslikör. Foto Mats Ohlin 2012.

Vildkrusbär växer spontant på tomten, möjligtvis i något slags symbios med eken, häggen och kanske tryet. I mån av bärtillgång, så är dessa inte användbara för människan — vad jag vet i alla fall.

Vildkrusbär. © Mats Ohlin 2012.

Skogstry växer också spontant på tomten, ofta i sammanhang med vildkrusbär, som jag nyss nämnde. Trybusken upplever jag som ganska vacker och exotisk där den förekommer, men utan nyttovärde för oss människor.

Skogstry. © Mats Ohlin 2012.

Jag höll alldeles på att glömma vildhallon, eller heter växten möjligen skogshallon. Nåja, den får jag närmare presentera efter sommaren 2013. Hur som helst växer den ganska bra på tomten, och i soliga lägen ger den ymnigt med bär — inte så stora som trädgårds­hallonets frukter, men med en intensivare smak; goda så det förslår att ha i filen efter arla morgon­stundens botanisering runt i trädgården...!

Hallon. © Mats Ohlin 2018.

Sidan är ett pågående arbete.

Örter, gräs och andra växter

Nu tänker jag beskriva de smärre örter, gräs och andra växter som växer vilt på min tomt, efter att nyss ha förtecknat de träd och buskar som förekommer naturligt.

Som läsaren märker, har detta arbete ännu blott påbörjats.

•

Jag finner det lämpligt att ta växterna i kronologisk ordning, alltefter som de uppenbarar sig från tidig vår och framåt.

Allra först vill jag då redovisa ormbunken, eftersom den är städsegrön — den enda för övrigt på tomten (förutom en enstaka kvarvarande gran samt murgrönan som klänger på jordkällar­väggen, men denna har jag inplanterat från Skåne; låt vara att den har rotat sig och trivs och utvecklas väl. — Kanske bör man dock även betrakta blåsippans läderartade blad som städse­gröna).

Ormbunke. © Mats Ohlin 2012.

...Men, kanske är den ändock icke städsegrön...? Såhär ser samma ormbunke ut första maj 2013... (se nedan):

Men att det är liv i den, det ser man otvivelaktigt. Ett slags knölar riktigt saftar sig... Ska bli spännande få ta del av dess fortsatta utveckling!

Ormbunke inför en ny säsong. © Mats Ohlin 2013.

Ormbunken lär i alla fall vara den enda representanten för kryptogamsläktet här på denna tomt. Men annars finns på Ängsholmen för övrigt bland annat stensöta uppe på Ängs­holmsberget och en del fräken- och bräkenarter på de frodiga våtängarna ner mot Mälaren.

Som en modig pionjär på tidigvåren skjuter blåsippan upp sina blad och framför allt blommor ur lövmassorna under hassel­buskarna. Alldeles kort efter snösmältningen förvandlas mark­erna och vitaliseras; de får liv och översållas med blå blomster­prakt. Redan vid denna tid kan man få se en och annan humla som yrvaket börjar samla nektar.

Ett bestånd av blåsippa. © Mats Ohlin 2012.

Ovanstående blåsippsbestånd är fotograferat på hösten (oktober 2012), så tyvärr kan inga blommor visas. Vi får ge oss till tåls till våren 2013, då jag lovar att ge mig ut med kameran om tillfälle bjuds.

Jag kommer då att följa även den övriga utvecklingen på ört-området, och vill redan nu uppgöra en preliminär förteckning i kronologin, efter min minnesbild som jag har såhär på höstkanten...

Som nummer två efter blåsippan anländer vitsippan. Vi be­finner oss i april, men det händer vissa år att blåsippan kommer redan i mars; vitsippan brukar då, enligt min minnesbild i alla fall, saxa i ungefär på blåsippans senare levnadshälft så, att de båda kusinerna delar gemensamt kanske någon vecka, innan vitsippan riktigt kommer igång. Men därefter — alltmedan blåsippan tynar av allt mer — skjuter vitsippan verklig fart, och blir under sin högperiod en fullständig och översållande dominant av markvegetationen.

Två av tomtens sippor: vit- respektive blå.
Herbarierade 27 april 2013. © Mats Ohlin 2013.

Därefter följer förmodligen vårlöken. Och då börjar det gå mot senare delen av april eller rent av maj. Fast en och annan upp­stickare kan man få se redan under blåsippornas tidsålder, men då gäller det bara enstaka; lite senare, efter vitsipporna, breder vårlöken ut sig i formliga mattor (liksom nämnda vitsippor gjorde en kort tid dessförinnan).

Vårlök. © Mats Ohlin 2018.

Också svalörten hör till de tidiga uppstickarna. Ofta förväxlar man den kanske med föregående nämnda, vårlöken. Men bladen är helt annorlunda — det ser man om man tittar lite närmare.

Svalört. © Mats Ohlin 2018.

Och så kanske gulsippan, vilken jag är osäker om huruvida den är endemisk eller inte — har en svag minnesbild av att min far inplanterade den på 1960-talet, förmodligen då från en tuva som växte i min farfars trädgård och vilken denne då hade planterat in på sin tid (på 20- 30-talet). Hur som helst trivs gulsippan där på sitt speciella ställe i sydsluttningen under hasselbuskarna och utbreder sig mycket sakta men säkert vilket åtminstone jag tycker är glädjande.

Gulsippa. © Mats Ohlin 2018.

Så kommer violen, eventuellt rentav före gulsippan, och vars positiva utveckling jag har kunnat följa på tomten under min tid. Den tycks befinna sig i en period av expansion och är numera mycket vanlig i den nedre gräsmattan den, jag försöker odla som äng.

Viol. © Mats Ohlin 2018.

Nästan samtidigt med violen — eller kort därefter — infinner sig gullvivan. Den finns i två varieteter på tomten: dels den vanliga gula och så en orangeröd variant. Den sistnämnda växer före­trädesvis ett litet stycke öster om apeln. Gullvivan tycks liksom violen bre ut sig och bli stadigt vanligare år för år.

Gullviva. © Mats Ohlin 2018.

Så kommer smultronen. Dessa har de senaste åren genomlevt en nästan explosionsartad utveckling i trädgårn. Under ett visst skede i låt oss säga maj-juni dominerar smultronbladen och deras vita blommor gräsmattorna formligen — och även grusgångar­na...! Låter man bli att klippa gräset ett tag, så har man sedan rika skördar av smultron om man det behagar.

Smultron. © Mats Ohlin 2012.

Vidare blommar smörblomma (kallas även solöga).

Smörblomma. © Mats Ohlin 2012.

Och kråkvicker.

Kråkvicker. © Mats Ohlin 2012.

Jämte käringtand.

Käringtand. © Mats Ohlin 2018.

Liksom röd- och vitklöver.

Rödklöver. © Mats Ohlin 2012.

Vitklöver. © Mats Ohlin 2012.

Samt rölleka.

Rölleka. © Mats Ohlin 2012.

Och johannesört.

Johannesört. © Mats Ohlin 2012.

Ävensom prästkrage.

Prästkrage. © Mats Ohlin 2012.

Tillika blåklocka.

Blåklocka. © Mats Ohlin 2012.

Humleblomster.

Humleblomster. © Mats Ohlin 2018.

Daggkåpa.

Daggkåpa. © Mats Ohlin 2012.

Grodblad. (Ännu ej presenterat.)

Midsommarblomster.

Midsommarblomster. © Mats Ohlin 2018.

Senare på sommaren kommer nässel- och hässelklockor. (Ännu ej presenterade.)

Och i augusti-september kommer fibblorna. (Ännu ej presenterade.)

Sidan är ett pågående arbete.