Emil Befwe

Att stadshuset i Eskilstuna ritades av en arkitekt som hette Befwe, blir man utan vidare upplyst om av mången lokalhistoriskt initierad person. Frågar man igen, kan man få reda på ytterligare några verk av samme arkitekt: Stålpressens fabrikskomplex, Bok-Öbergs, Läroverket, och kanske ett par byggnader till. Men sedan brukar kunskaperna tryta.

Som arkitekt och återvändande eskilstunabo blev jag nyfiken och ville veta mer om denne historiska kollega, och anlitade därför Eskilstuna Stadsarkiv och andra källor för att få fram verksförteckning och biografiska uppgifter. Jag fann betydligt mer än jag hade väntat mig: en överväldigande produktion genom ett långt yrkesliv och en mycket kvalificerad och mångsidig arkitekt.

Emil Befwe kom till Eskilstuna i samband med stadshusprojektet, kanske genom förmedling av arkitekturprofessorn I. G. Clason, som hade varit involverad i skisskedet, och hos vilken och dennes kompanjon Kasper Salin Befwe förut arbetat en tid. 1894 utnämndes Befwe till arkitekt för stadshuset, och han fortsatte sedan som praktiserande arkitekt i Eskilstuna i hela 45 år fram till sin död 1939.

Befwe som stadsarkitekt

Under en stor del av denna tid, närmare bestämt tjugofem år, var Befwe dessutom Eskilstunas stadsarkitekt, som nummer två i raden efter Gerdt Hallberg, vilken istället övergick till projekterande verksamhet med Carl Leth. Denna duo gav upphov till byggnader av hög klass; Svengrenska huset vid Ruddammsgatan och Särenholmska villan vid Strandgatan är två välkända exempel som fortfarande pryder sina omgivningar.

Med Befwes stadsarkitektanställning var grunden lagd för en lång och trogen tjänst till nytta för staden, och parallellt fortgick beställningsritandet i stor omfattning. En annons i adresskalendern 1896 uttrycker bredden i verksamheten: ”EMIL BEFWE, Arkitekt, Stadshuset, Eskilstuna. Upprättar ritningar, kostnadsförslag, arbetsbeskrifningar, m. m. till alla slags husbyggnader; ritningar till möbler, dekorationer och konstindustriella föremål.”

Uppdragen strömmade till. Den ekonomiska liberalismen hade satt fart på industrins utveckling från omkring 1860 och innebar för Eskilstunas del en stark expansion under 1880-talet och framåt. Inflyttningen ökade och invånarantalet mångdubblades på några årtionden. Behovet av arkitektinsatser blev stort, och Befwes produktion resulterade i omfattande kommunala anläggningar som gasverket och slakteriet, ett flertal skolor, åtskilliga fabriksbyggnader och framför allt oräkneliga bostadshus.

En jämförelse mellan 1907 års stadskarta och motsvarande från 1927, året då Befwe pensionerades som stadsarkitekt, visar tillkomsten av en ny årsring bebyggelse utanför den gamla staden: i Klosters församling på Kungsladugårdsgärdena norr och öster om Strandgatan-Ruddammsgatan-Köpmangatan, och i Fors församling på Västermarken, d.v.s. Övre Nyfors, samt i Gredby norr om järnvägen, alltså det som kom att bli Västra industriområdet, där även en del bostadskvarter planerades in. Det var i utbyggnaden av dessa förstäder som Befwe deltog, men uppdragen gällde i lika hög grad punktvisa kompletteringar i den befintliga staden dit man kunde räkna också Norr och före detta municipalsamhället Nyfors.

Den stadsstruktur som mötte Emil Befwe när han kom till Eskilstuna var inte olik miljön i Göteborgs Haga där han vuxit upp på 1870-talet. Det rörde sig om relativt låg kvartersbebyggelse med portiker eller öppningar in åt gårdarna, och dessa slöts av kringgärdande ekonomibyggnader av olika slag, även verkstäder och enklare bostäder. Men i den nya planering som nu började tillämpas märks en uppstrukturering på så sätt att verksamhetsanläggningar och bostadskvarter, avsedda för flerfamiljshus och egnahem, renodlas var för sig. Här märks således en mega-struktur som överflyglar den äldre tid, då de enskilda tomterna i kvarteren var sig själva nog.

De nya planeringsprinciperna syns redan på 1907 års stadskarta och i ännu högre grad på 1927 års karta. Hela kvarter kan nu exploateras med överordnad planering, resulterande i homogena enheter, också med strävan att i sådan "ny stad", som benämningen löd i byggnadsstadgan, skapa öppnare kvarter än i s.k. gammal stad. Kvarteren kunde bebyggas relativt forcerat. Byggherrestrukturen varierade, från en enda samlad, ofta ett bolag eller en bostadsförening, till enskilda egnahemsägare. Kvarteret Släggan vid Stensborgsgatan är ett exempel med standardiserade parhus, som Befwe ritade 1906.

Befwe och nyrenässansen

När det gällde fasadutformning hade den nyanlände Befwe att infalla i tidens gängse stil av nyrenässans. Det var ett ritsätt som han var van vid efter praktik hos och samarbete med ”mentorn” Axel Kumlien, tidens konservative renässansdogmatiker, i Eskilstuna upphovsmannen till det epidemisjukhus som lades vid nuvarande Rinmansparken, liksom tingshuset, fortfarande i behåll.

Renässansstilen innebar i fasaderna framför allt en regelbunden fönstersättning. Systemet hade passat bra för de vanligt förekommande reveterade timmerstommarnas enkla upprepning av likadana fack, och även för det tegelmureri som byggde på valvslagningsprincipen. Men nu introducerades andra stilideal som börjat framträda ur nya konstruktionsmetoder vilka gav ökade formmöjligheter. Förebilderna söktes i medeltiden och den nordeuropeiska renässansen, och grupperingar av fönster och fasadvolymer blev utmärkande.

Om Befwe tidigt bejakade användningen av stålbalken som byggnadsteknisk möjlighet, i t.ex. källarbjälklag, förhöll han sig mera avvaktande när det gällde stilförändringar. Han ritade nu gärna i en blandstil utifrån den klassicistiska renässansen och den spontana medeltidsstilen, vilket också kan ha varit ett utslag av tidens eklekticistiska tendenser. Rutfrisen eller sick-sackfrisen är ett dekorelement som Befwe använder flitigt under lång tid. Kvadersockeln och gördelgesimsen finns med i repertoaren flera decennier framåt.

En upplöst form av nyrenässans kan vi se i hörnhuset Nygatan-Kriebsensgatan som det står idag. ”Stockholmspalatset” vid Köpmangatan, inspirerat av Clasons Bünsowska hus vid Strandvägen i Stockholm, där Befwe kan ha varit delaktig, har visserligen en rad med mycket regelbundet placerade takkupor, men är i allt övrigt försett med de typiska attributen för den nordeuropeiska renässansstilen: dekorband, fönstergruppering, smidesbalkonger, hörntorn. I en stil mera åt medeltidshållet utförde Befwe det nu rivna hörnhuset vid Kungsgatan-Careliigatan.

Befwe och jugendstilen

Efter sekelskiftet blev Befwe framförallt en måttfull jugendarkitekt. Sättet att gestalta fasaderna konstnärligt verkar ha legat för honom. Nyforsskolan från 1904 blir hans första personliga verk i genren, som visserligen föregicks av I.O.G.T-huset i hörnet Drottninggatan-Smedjegatan redan 1901, men dess fasader framstår som hämtade ur någon mönsterbok.

Fullt utvecklad står jugendstilen i palatsfasaden i hörnet Strandgatan-Kyrkogårdsgatan, medan en mera tidlös neutral stil, präglad av fasadmaterialet kalksandsten eller slaggsten, karakteriserar slakterianläggningens såväl som gasverkets byggnader. Men i det lilla bostadshuset i hörnet Eskilsgatan-Kvarngärdesgatan, nu rivet, låter Befwe sin jugend åter blomma ut.

Under ett knappt decennium från 1905 till in på 10-talet upplever Emil Befwe sin mest produktiva period, och parallellt med jugendarkitekturen kvardröjer det medeltida anslaget. Samtidigt med Nyforsskolans jugend modifierar Befwe i den äldre stilen kollegan Valfrid Karlsons fasadritningar till Konsumhuset i hörnet Kungsgatan-Drottninggatan – men bara som en förenkling av samma venetianskt influerade medeltidsstil. I det bevarade palatset i hörnet Kungsvägen-Ruddammsgatan ser vi en lyckad blandning mellan de två arkitektoniska formspråken.

In på 20-talet märks nyklassicistiska strömningar, fasaderna blir stramare och mera sparsmakade, stundom eleganta och förfinade. Under 20-talsperioden ritar Befwe ett flertal friliggande parhustyper med smålägenheter i Övre Nyfors, på Norr och på Söder, som i kvarteret Spaden. 20-talstendensen, med bl.a. mindre fönsteryta i förhållande till väggmuren, märks redan tidigt i kvarteret Ostran, ritat 1916-17. Ett fashionabelt flerfamiljshus i 20-talsklassicism som Befwe ritade 1927 ligger ännu välhållet i hörnet Ruddammsgatan-Djurgårdsvägen.

Befwe och funktionalismen

När funktionalismen gör entré följer den åldrande Befwe med i utvecklingen, om än motvilligt. Några byggnader från 1930, vid Stenmansgatan och Eskilsgatan, framstår närmast som regrederade i stiluttrycket. Ett intressant övergångsexempel utgör NTO-huset (KFUM) vid Kriebsensgatan från 1935, där ena halvan, den högra, utförs i monumental 20-talsstil medan den andra följer funkisstilen.

Men sedan ritar även Befwe regelrätta funkishus. I kvarteret Granaten vid Tunavallen har portalerna visserligen något 20-talshögtidligt över sig, men uttrycket visar att Befwes korrekta tidstolkning består. Brinkshuset i hörnet Drottninggatan-Smedjegatan framträder som ett ståtligt 30-talsexempel av den vid pass 77-årige Emil Befwe.

Det sista projekt av Befwe som jag har lyckats få dokumenterat gäller en om- och tillbyggnad av ett bostadshus i hörnet Gränsgatan-Eleonoragatan, daterat november 1938, mindre än ett år före hans död. De ursprungliga ritningarna är osignerade men från 1891, några år före Befwes ankomst till Eskilstuna då han var fullt upptagen med att assistera Axel Kumlien.

I detta ombyggnadsprojekt förvandlar Befwe den ursprungliga planlösningen, med relativt stora lägenheter indelade i enkla odifferentierade rumsfack, till moderna enrumslägenheter vilka han förser med dagsljusbelysta tamburer, laboratoriekök alternativt kokvrå, samt wc. Nyrenässansfasaderna gör han dock inte funktionalistiska utan klassicistiska, i slätputs med kvadermarkerade hörnlisener. De äldre fönstren får sitta kvar, men i det avfasade hörnet murar Befwe igen fönsterraden och använder ytan för en enkel dekor. Med ett likartat arrangemang gestaltade han en gång hörnet på Göteborgs nations hus i Uppsala, som han ritade 1886.

Befwe knyter med detta projekt ihop början och slutet på sin arkitektkarriär, han accepterar det nya, men går samtidigt bakåt i stilanvändningen. Kanske ville han på så sätt visa, att arkitekturen genom den tid han själv hade levat och verkat, trots intensiva förändringar kunde fungera dynamiskt. Det fanns, kan han ha menat, här i Eskilstuna liksom överlag i svenska städer där den urbanistiska omställningen blivit väl genomförd, inte någon överhängande anledning att överge den inslagna vägen.

Och i jämförelse med de kontinentala storstadsproblem som eskalerat med överexploatering och osund bakgårdsbebyggelse, så ter sig onekligen den urbanistiska utbyggnad, som Befwe varit med om att skapa, välordnad och idyllisk. Eskilstuna hade legat väl framme i denna förändringsprocess.

Pliktmänniskan Emil Befwe gick ur tiden dagen innan andra världskriget bröt ut, och begravdes tillsammans med sin hustru på S:t Eskils kyrkogård under en oansenlig gravsten som fortfarande finns kvar.