Mats Ohlin Architectural Research

Till index

 

 

Sagan om fjärilsängen blev den slutliga formen på den 10-poängsuppsats som jag skrev inom ramen för en doktorandkurs höstterminen 2005 vid KTH. Med sagan som gestaltningsmetod tänkte jag mig att på ett lättfattligt sätt kunna förklara och sammanfatta en del av de väsentligare rön och problemställningar som hade kommit fram av den kognitionsforskning jag dittills bedrivit.

Uppsatsen ingår i publikationen Arkitekturens kvalitetsfrågor: en antologi med uppsatser från en vidareutbildningskurs. Pdf-utgåva, 2006. Den uppsats som jag skrev, ”Sagan om fjärilsängen”, kom att användas i undervisningen för civilingenjörer/arkitekter vid Luleå tekniska universitet läsåret 2006/07.

 

 

 

Sagan om fjärilsängen

 

av Mats Ohlin

 

 

 

Bakgrund

Min första version av vad som kan beskrivas som en tolkning och ett försök till vidareutveckling av Sven Hesselgrens kognitiva processmodell möttes från seminariegruppen med rätt stor oförståelse. Jag insåg i det läget, då jag dessutom hade kravet på mig från institutionens sida att korta ned min uppsats, att jag på något radikalt sätt måste försöka förtydliga vad jag ville ha sagt.

Med den store arkitekturteoretikern Steen Eiler Rasmussens liknande bryderi i minnet, vilket givit honom impulsen att försöka skriva sin bok Om at opleve arkitektur så att den kunde förstås av en fjortonåring, kom jag fram till att det kunde vara fruktbart att försöka presentera mitt uppenbarligen alltför svårtillgängligt teoretiska begreppssystem i form av en saga för barn.

Sålunda skred jag till verket, och till en viss förvåning märkte jag att arbetet gick ovanligt lätt. På bara ett par timmar hade jag min omgestaltade uppsats mer eller mindre helt färdig. Till yttermera visso mottogs arbetet sedan vid nästa presentationstillfälle av kollegiet på ett mycket positivt sätt, vilket jag tolkade som ett gott betyg åt själva formdräkten.

Vad innehållet sedan anbelangar, utgörs detta i korthet av en av mig själv framkastad hypotes om en fenomenologisk systematik, som i någon liten mån vederlägger Hesselgren, men i stort sett ansluter till hans synsätt. Jag bygger mina utgångspunkter på den s.k. Brentanoskolan, och där främst Meinong. Därtill prövar jag att väva in ytterligare några kompletterande analytiker nämligen Szondi och Gardner.

Mycket har i senare tid hänt på kognitionsforskningens område inom framför allt hjärnforskningen. Fortsatta studier i fenomenologi och perceptionspsykologi bör kanske söka sin inriktning mera över på det fysiologiska planet. Det tycks i alla fall stå fast, att den gamle Freuds begrepp om primärprocesstänkandet fortfarande har sin relevans i det limbiska systemets speciella, på känslor baserade upplevelsevärld, till vilken drömmar, upplevelser och fantasier hör, och likaså i hög grad sagans berättarform.

 

 

Inledning

Det var en gång en liten fjäril som fröjdade sig i sina flygkonster på en vacker och bra äng. Genom sina sinnesorgan framtill på det lilla huvudet höll den noga reda på hur omgivningen var beskaffad. Inne i huvudet ajourförde den hela tiden en god föreställning om ängen. Den förhöll sig medveten om ängen. Den visste helt väl, att den befann sig förväntansfullt flygande över en förhoppningsfullt givande äng.

Hur kunde nu den lilla fjärilen veta att ängen var en äng? Jo, genom sina sinnesorgan förnam den lilla fjärilen goda och bra färger och dofter. Där fanns ängsfärger och ängsdofter. Så på så vis visste den lilla fjärilen att det var en äng som den befann sig vid. Och där ville hon så gärna flyga och sväva och vara!

Närsom oftast den lilla fjärilen hade fått en föreställning om en äng, så brukade hon ta sig en extra titt och doft på just den ängen. Var det verkligen en bra äng? Var den inte farlig? Kunde man tryggt och med tillförsikt lugnt träda in och sträcka ut över dess luftrum? Den lilla fjärilen kontrollerade de dofter och färger som hon mottog från ängen och jämförde dessa med den föreställning om en lämpig och vacker äng som hon hade inombords. Jodå, den här ängen verkade nog både skön och bra!

Så pass hade då den lilla fjärilen fått visshet: en i sanning bra och fin äng låg framför henne. Hon upplevde med ens något visst, och det fick henne att se just den här ängen på ett alldeles särskilt sätt: med kärlek och med känsla. Hon tyckte plötsligt om denna äng! Den var på något vis hennes alldeles egen. Dit ville hon. Där hörde hon hemma, på denna gyllene äng!

Men vad hade då den lilla fjärilen där att göra, i sitt svävande och fladdrande över ängen, mera bestämt? Jo, förstår du, på sin lilla rygg bar den lilla fjärilen nu som alltid sina längtor, och de hade drivit henne in över ängen. En av längtorna var en interaktionslängtan. Den hade att göra med det, att den lilla fjärilen längtade så mycket efter att hitta på saker med andra fjärilar och med föremål som till exempel blommor. Det tyckte hon var så roligt. Och att suga nektar ur de vackra blommorna, det var så gott!

En annan längtan var en upptäckarlängta. Den lilla fjärilen längtade så mycket efter att få uppleva nya saker. Att vara med om spännande upptåg, hisnande äventyr, att få se sådant, som hon inte sett förut. Därför var det alltid särskilt roligt att komma till en ny äng att sträcka sig ut över och bli bekant med. Ibland kunde det också hända att den lilla fjärilen märkte att hon kunde skrämma iväg någon fågel, det tyckte hon var väldigt roligt. Hon hade förstått att detta hade med hennes vingar att göra. Förmodligen, tänkte hon, gjorde vingarnas mönster, att fågeln vart rädd. Men hur hennes eget mönster egentligen såg ut, det visste inte den lilla fjärilen, för hon ägde ingen spegel.

En tredje längtan var en begriplighetslängtan. Den lilla fjärilen ville så gärna veta hur allting var. Hon ville förstå sin omgivning. Hon ville kunna alla de goda blommorna, de äckliga och giftiga med; alla de elaka djuren som man måste akta sig för. Hon ville kunna spå väder och vind så att hon i tid kunde gömma sig för regn och blåst. Hon ville känna till solen med dess värmande ljus och också den kalla mörka natten då man måste vila sömnig och trött med hopfällda vingar ini gömslets dunkel.

En fjärde längtan var en trygghetslängtan. Den lilla fjärilen önskade och önskade, att hon skulle älskas och välkomnas av sin omgivning: av Gud, av alla de andra fjärilarna, framför allt av mamma och pappa fjäril, och även av alla syskonen fjäril med, fastän det då ofta kunde bli en del tjafs och kiv ihop med dem. Den lilla fjärilen mindes ibland med en särskild längtan den sorglösa tiden som larv, när hon fick mumsa i sig grönt dagarna i ända, och där mamma och pappa fjäril vakade över den lilla larven så ömt och kärleksfullt, samtidigt så hårt och starkt emot alla fiender.

 

 

Farbror Sven

Den lilla fjärilen som fröjdade sig så dant i sina flygkonster över ängen sågs av farbror Sven genom hans kikare, där han satt på en stubbe och försökte förstå hur fjärilen upplevde och kände och tänkte och längtade. Farbror Sven var en snäll gammal man, och han var alla fjärilars vän. Han ville göra fler ängar, som fjärilar skulle trivas på. Och därför behövde han veta hur han skulle göra ängarna för att fjärilarna skulle trivas.

Farbror Sven hade kommit på, att han allra först borde studera hur fjärilarna använder ängen. Då skulle han få kunskap om vad i ängen som kunde vara viktigt för fjärilarna. Med sådan kunskap skulle han bli duktig på att göra en riktigt fin äng, en äng som var så bra, att ingen fjäril i hela världen skulle motstå hans verk, tänkte farbror Sven. Nu hade han i sin kikare upptäckt den lilla fjärilen som fröjdade sig, och han ville se efter hur hon använde ängen. För att komma ihåg riktigt bra tills han kom hem till sin ängs-verkstad, så tog han fram ett ritblock och sina fina födelsedags-färgkritor, som han hade stoppat med sig i sin ränsel.

Ett nytt blad vände farbror Sven fram i ritblocket och började nu sina anteckningar. Han skrev olika ord, och drog därefter olika streck mellan de olika orden. Hela teckningen ser du här under. Kan du förstå något av den? Nej, det visste jag väl. Och jag tänker här och nu avslöja en hemlighet för dig: inte jag heller! Vet du vad? Vi får gå och fråga farbror Sven, om han inte vill vara vänlig att förklara för oss!

 

Sven Hesselgrens perceptionskarta, som han ofta redovisade i sina föreläsningar och presenterar i flera av sina böcker

Farbror Svens ritning.

 

Jo, förstår ni, säger farbror Sven, där han sitter på sin stubbe i skogsbrynet varest ängen tar vid, med sin fina kikare på sin stora mage – först, när fjärilen flög in över sin nya äng, så tyckte jag att den liksom stannade upp och prövade ängen på något vis. Jag fattade det som att den ville se efter om ängen dög. Den ville värdera ängen. Och jag tänker mig då praktiskt. Jag tror att den först ville fråga sig om där fanns allt, som den behöver för att kunna leva på denna äng. Så skulle åtminstone jag själv ha resonerat, säger farbror Sven.

Och då vet ni, fortsätter farbror Sven, så är det första man (som fjäril och som människa också) söker efter och lägger märke till: de störande sakerna, de som man inte önskar sig. Dessa väger man så mot allt det andra, det som man tyckte var bra eller ganska bra, och sedan skickar man hela paketet till sin känsla, så att den kan få bestämma om man ska säga ja eller nej. Känslan är sann, den ljuger inte så den bör man lyda! Låt oss säga, att fjärilarna här inför ängen känner, att ängen är bra. Då flyger de in.

I och med detta så börjar något som jag vill kalla de psykologiska värderingarna, fortsätter farbror Sven. Och dem vill jag indela i fyra olika. Tittar vi åt ena hållet här i min teckning, så finner vi två stycken sociala värderingar. Nämligen i förhållande till status och till märkvärdighet. Men vi kan annars gå åt det rakt motsatta hållet. Där hittar vi de båda estetiska värderingarna, och utifrån dem kan vi bedöma semiotiskt eller formalestetiskt.

Nu tycker väl du som jag, att farbror Sven – som faktiskt är professor, vill jag säga dig – använder alldeles på tok för svåra ord! Så vi måste verkligen be honom att förklara sig tydligare! I alla fall om vad semiotiskt och formalestetiskt kan vara f'nått.

Jasså säger ni det, kliar sig farbror Sven i huvet som är fullt av yvigt och alldeles vitt hår. Ja, semiotiskt det består ju av symbol och uttryck vet jag! Och uttryck i sin tur utav tydlighet och sant-falskt. Sedan var frågan om det formalestetiska? Där ser jag ett knippe av värderingar från enformigt-omväxlande över enhetlighet-splittring, vackert-fult och intressant-ointressant till gammalt & vant-nytt & oväntat.

Men om ni nu ursäktar, säger farbror Sven och reser på sig, så har jag arbete att utföra hemmavid i min ängs-verkstad. Jag tänker nämligen till punkt och pricka följa min teckning, den som jag nyss har visat er här. På det sättet tror jag att jag ska kunna tillverka en riktigt bra äng, en äng som alla fjärilar kommer att älska!

”Men om ni verkligen är intresserade, så vill jag gärna visa er hur jag går till väga.” Vi följer farbror Sven till hans verkstad och ser honom rulla ut en stor tingest med ett skynke över. ”Den här”, säger farbror Sven, och rycker bort skynket, ”är en jättefantastisk maskin som jag har fått låna av den snillrika herr Wundt, vida berömd och ryktbar. Det är en psykologisk maskin, förstår ni. Med dess hjälp kan jag göra särskilda experiment med fjärilarna, för att kontrollera mina iakttagelser på ängen. På så vis ska jag kunna tillverka fjärils-ängen ännu något bättre.”

 

En av Wundt redovisad kymograf för psykologisk registrering; här arrangerad för mätning av tidsuppfattning

Farbror Wundts psykologi-maskin.

 

 

Farbror Alexius och farbror Leopold

Nästa gång vi beger oss bortåt ängen finner vi där en gubbe i skogsbrynet som sitter på en stubbe. Kikaren har han hängande på magen, och blicken ner i mossan. Det är gamle farbror Sven som du förstår. Han är ledsen, och vi ser en tår följa hans långa hår och droppa ner mellan hans lår och till sist hans tår (han bär sandaler).

– Varför så ledsen, gamle man? Jo det är väl enkelt att förstå, de fjärilarna bryr sig inte om min äng! Inte? Nej de lyser med sin frånvaro. Lyser de? med frånvaro? Ja. Stackars farbror Sven! – Men jag tror att jag ska gå till ”kloka gubben” och fråga honom om råd. Ja, det låter bra. Men var kan han tänkas bo då? Han bor djupt ini skogen! Hu. Törs du verkligen söka upp den där ”kloka gubben” då, farbror Sven? Ja, men jag ska strö kiselstenar på min stig så att jag kan finna vägen tillbaka riktigt säkert.

Djupt inne i skogen finner farbror Sven sent omsider ”kloka gubben” farbror Alexius. Han bor i sin stuga i godan ro under djupa grenar, och ber genast farbror Sven stiga innanför tröskeln. En soppa i kittelen värmer och doftar så gott för en uthungrad vandringsman. Farbror Sven låter sig väl smaka. – Och nu till mitt ärende, säger han och börjar tala.

Farbror Sven förklarar sitt bryderi för farbror Alexius. Denne sätter sig ner och tänker en lång lång stund, medan han, utan att, som det verkar, veta om det, drar i sina långa spetsiga röda skäggtestar. Därpå springer han plötsligt upp, och ropar ut: Käre bror! Det är en viktig sak, som jag vill förtälja dig! Hör nu på!

Och så talade farbror Alexius.

 


Hos farbror Alexius i skogen. (En scenografi för satyrspel, ur Serlios andra bok, om perspektiv, i hans traktat)

 

Farbror Sven åhörde farbror Alexius både länge och väl. Därpå stod han upp och gick straxt hem, följandes sin rad med kiselstenar baklänges, vilka han omsorgsfullt upplockade, en efter en, således återräknande sin distans. När han kom hem, vilade han ut. Sedan gick han upp, tillredde sig en ordentlig grötfrukost, och begav sig åter till sin utsiktsplats vid den gamla stubben i skogsbrynet invid fjärilsängen.

Farbror Sven insåg och fann nu, efter att ha inhämtat farbror Alexius råd och visdomar, att han allra först skulle lära känna fjärilarna riktigt väl, för ty då kunde han bättre än förut fatta och förstå vilka saker på en äng som en fjäril uppskattar och gillar och hur fjärilen vill ha sin äng. Farbror Alexius hade fått honom att se fjärilarna på ett nytt sätt, tyckte han, liksom mera inkännande, och mindre mekaniskt.

På ett vitt och fint papper i ritblocket följde farbror Sven nu farbror Alexius råd och tecknade av den lilla fjärilen. Han ritade den som den såg ut uppifrån, med sina fyra vackra vingar utfällda. Därpå började farbror Sven att skriva komihåg-ord. Först skrev han ett ord på den lilla fjärilens huvud. Ordet var föreställning. Farbror Alexius hade sagt, att den lilla fjärilen har en föreställning om en äng inne i sitt huvud så att den ska kunna veta vad en äng är för något närhelst en äng kan dyka upp.

På den lilla fjärilens mellankropp där de fyra vackra vingarna satt fästade skrev farbror Sven tankar. Det var den där extra kontrollen av ängen som farbror Sven nu hade i åtanke när han skrev det ordet, och egentligen ville han, fortfarande inte helt fri från sitt gamla synsätt, skriva två ord till. Först var det ordet uppmärksamhet. Han tänkte på den tveksamhet som han hade märkt att den lilla fjärilen i första ögonblicket hade visat inför inflygningen över den nya ängen och som han ville föreställa sig hade givit upphov till tankar hos den lilla fjärilen om ängens godhet eller dålighet.

Det andra ordet som farbror Sven funderade över om han skulle skriva bredvid ordet tankar var ordet omdöme. Men med farbror Alexius visdomar i färskt minne kom han efter en stund fram till att den lilla fjärilen nog gjorde omdömet om ängen först efter sedan hjärtat (vilket hos alla fjärilar sitter i bakkroppen) fått säga sitt. Så på den lilla fjärilens bakkropp blev det att han skrev ordet känsla. ”Om den lilla fjärilen känner att det är en bra äng, då kan den flyga in dit, men om den känner att det är en dålig äng, då flyger den inte in där”, tänkte farbror Sven, med farbror Alexius ord i åtanke.

Nu hade farbror Sven alltså skrivit tre ord på den lilla fjärilens kropp. Huvudet hade fått ordet föreställning, mellankroppen som var fästet för vingarna hade blivit döpt till tankar, och på bakkroppen hade farbror Sven skrivit känsla. Då var det de fyra vingarnas tur att få var sitt ord. Dessa var ju, som du förstår, vad som farbror Alexius hade berättat för farbror Sven: de fyra längtorna, som den lilla fjärilen alltid bar med sig när den var ute och flög.

Hur visste nu farbror Alexius om de fyra längtorna? Det gjorde han inte. – Det övergår mitt förstånd, som han hade sagt till farbror Sven. I stället hade han hänvisat farbror Sven till ytterligare en annan klok gubbe, en som bodde ännu längre in i skogen. Det var farbror Leopold. Ack, ännu längre in i skogen! Men till farbror Leopold fann faktiskt farbror Sven strax sin väg, det visade sig bara vara att följa en ganska tydlig stig ett par mil. Så bodde där farbror Leopold i en trivsam koja, som var rätt så lik den stuga som farbror Alexius bodde i.

”Av farbror Alexius har du fått reda på vad du bör skriva på fjärilens kropp”, hade farbror Leopold sagt till farbror Sven (hur han nu kunde veta det). ”Jag vill säga dig vad du bör skriva på de fyra vingarna”, fortsatte han. ”Det är de fyra åstundorna.” Sedan hade farbror Leopold utförligt redogjort för dessa fyra åstundor, och farbror Sven hade idogt lyssnat och tagit allt till sig. Därefter hade man gått till sängs, och morgonen därpå, efter husets bjudning av en stärkande frukost på barkgröt, grodlår och granbarrs-te, gick färden hemåt.

Så kunde farbror Sven, tack vare farbror Leopold, göra det bekvämt och enkelt för sig genom att på en av vingarna i sin fjärilsteckning skriva basbehov. På nästa vinge skrev han upplevelse. På den tredje vingen skrev han struktur, och på den fjärde tillit. Nu undrar du kanske över vad några av de orden betyder, för de är ju så svåra. Basbehov är sådant som vi måste ha något annat av för att kunna göra något med. Det kan vara att leka med en kamrat eller att dricka mjölk ur ett glas. Hoppa hopprep också, och sparka boll. Upplevelse tror jag nog att du förstår. Struktur, det är vad vi behöver för att begripa hur saker är. Tillit känner man till sina medmänniskor när man är trygg tillsammans med dem.

 


Mitt försök till illustration av Meinongs och Szondis sammanfogade kognitionssystem

Farbror Svens fjärilsteckning.
F: Föreställningar, T: Tankar, K: Känslor.

 

Med det så var farbror Sven redan klar med sin teckning där han hade skrivit olika ord på de olika kroppsdelarna på sin fjärilsteckning. Han kände sig nöjd, vinkade farväl till den lilla fjärilen som flög och fladdrade så muntert och glatt, och lämnade ängen och gick hem till sin ängs-verkstad. Där började han nu för andra gången tillverka ängar för fjärilar att tycka om. Hur gjorde han dem? Jo, han tog åter fram sin teckning med fjärilen som hade ord på sig, och betraktade den.

Först räknade han hur många ord som han hade skrivit dit. Kan du säga hur många ord det var? Farbror Sven räknade till sju stycken ord. ”Då måste också ängen som jag ska göra ha sju olika egenskaper”, tänkte farbror Sven. ”Jag får ta dem i ordning, en efter en”, sade han sig och satte igång, nu genom sina egna händers knep och knåp och inte med någon maskin.

Han började med att göra ängen i stora drag, så som farbror Alexius hade uppmanat honom till att tänka, således hur han trodde att fjärilar brukar föreställa sig en äng. Den ska väl vara grön, tänkte farbror Sven. Med lite färgprickar här och där, som fjärilarna tror är blommor. Och sedan lite fladder på sina ställen, för fjärilar vill väl ha sällskap av andra fjärilar på den äng som de föreställer sig, sade han sig också. Några dofter pytsade han även ut, sådana som han inbillade sig att fjärilarna skulle gilla.

Sådärja, sade farbror Sven efter en god stund till sig själv, nu tror jag nog att jag har skapat en äng som kan tilltala fjärilars föreställningar, och dessutom deras tankar och känslor. Således har jag nu avverkat de tre första orden. Då har jag bara de fyra längtorna kvar, vet jag.

Den första längtan, basbehovsuppfyllelselängtan, ordnade farbror Sven till genom att plantera riktiga blommor av många olika sorter på ängen, allesammans fyllda till bredden med härlig nektar. Han släppte även ut en hel massa fjärilar, så att de nya fjärilarna, som skulle få njuta av ängen, kunde finna kompisar att leka med.

Den andra längtan, längtan efter upplevelse, tillgodosåg farbror Sven genom att göra ängen omväxlande till sin utformning. Han grupperade blommorna, han lade dit stenar och klippblock, planterade här och var buskar och ett och annat träd. En liten bäck lät han också få slingra sig tvärs över ängen, med vattenfall där det gick att ordna, och såg dessutom till att bäcken på några särskilt plana ställen fick breda ut sig till kärr.

Den tredje längtan var strukturlängtan. Farbror Sven tänkte sig att om han bemödade sig om att göra ängen som liksom ett språk, som fjärilarna kunde tyda, så skulle de nog trivas riktigt bra. Alltså gav han de specifika blommor, som var avsedda för vissa bestämda fjärilar, särskilda färger och dofter, så att fjärilarna skulle kunna lära sig att känna igen sina egna blommor. På liknande sätt utformade han hålor i backsluttningar på speciellt vis för att fjärilarna skulle kunna finna sina goda natthärbärgen. Vissa lämpliga selvatten i bäcken märkte han också ut, där fjärilarna lätt skulle kunna gå ner och dricka, om de blev törstiga. Fler sådana saker, ja, jag nämner här inte alla, utförde den snälle farbror Sven åt fjärilarna.

Nu återstod endast ett ord att åtgärda, och det var den fjärde längtan. Den var tillit, som du kanske kommer ihåg. Farbror Sven tänkte sig, att den längtan tillgodosågs dels genom sällskap med rikligt med andra fjärilar, och dem hade ju farbror Sven redan planterat ut. (Han passade på att sätta dit ännu några flera fjärilar.) Men dels också måste ängen vara liksom hemvan, tänkte farbror Sven vidare (som ett eko av farbror Leopolds röst, erinrade han sig själv). Av ett sådant arrangemang kan tillit uppstå nästan på direkten, konstaterade han. Således försökte nu farbror Sven göra ängen så lik en sådan äng, som han med sin inbillningsförmåga fick för sig att fjärilar känner igen allra mest.

 

 

Och med det så var farbror Sven färdig med sin äng. Han bar ut den i naturen och satte sig på sin stubbe för att vänta på resultatet. Han väntade. Och han väntade. Så kom där äntligen en fjäril, som gjorde några lovar över ängen – och fortsatte bort och försvann. Några andra fjärilar kom också, men inte heller de visade något värst intresse för farbror Svens nya fina äng.

Farbror Sven suckade, och lät blicken vila ner i mossan, där han såg en myra som släpade på ett barr. Men så hördes steg, eller snarare ljudet av grenar som knäcktes på ett sånt vis att farbror Sven förstod att det var en varelse som närmade sig. Mycket riktigt: en farbror, som nog var något yngre än farbror Sven, kom gåendes på stigen intill stubben.

Farbrorn stannade till och hälsade på farbror Sven. – Jag kan förstå att farbror är fjärilsvän, som har lagt ut en så fin fjärilsäng här i skogen. – Ja, det stämmer nog, men jag tycks ha gjort något fel eftersom fjärilarna inte vill ha min äng. Ändå har jag byggt den efter konstens alla regler. Farbror Sven tog fram sin fjärilsritning och vecklade ut den.

– Men ser man på, sa farbrorn. Din ritning ser mycket intressant ut. Han sträckte ut handen: – Jag heter farbror Howard, och är forskare vid ett universitet. Han pekade på fjärilens bakkropp på ritningen. – Det där ordet känsla, som du har skrivit där, det är sådant som jag håller på och forskar om. Låt oss nu se efter. Han tittade bort mot fjärilsängen. – Hm! Jag skulle kunna tänka mej, att du kanske inte har fått till känslan riktigt ordentligt. Du förstår, när det är frågan om miljö, så är det platskänslan som är det allra viktigaste. Utan platskänsla, så kommer inte fjärilarna!

– Så du tror att allt det andra som jag har gjort kan vara riktigt utfört då? frågade farbror Sven. – Ja, efter vad jag kan bedöma, så ser allting mycket bra ut, svarade farbror Howard. – Men, vad tror du, om vi flyttade din äng bara en liten bit åt det där hållet... om vi liksom vred den ett stycke, så att den hamnade mera ner i dalen därborta. Tror du inte då att platskänslan skulle liksom förbättras då, på något sätt?

– Joo, kanske. Du har nog rätt. De båda farbröderna hjälptes åt att flytta ängen så att den förutom allt det andra goda även skulle få sin platskänsla. Efter att de hade pustat ut ett tag, önskade farbror Howard farbror Sven lycka till, och promenerade vidare. Farbror Sven begav sig till sin stubbe igen. Ängen var inte mera flyttad, än att han fortfarande hade en god överblick härifrån, där han brukade sitta.

Och se: det dröjde inte lång stund förrän hans äng blev mäkta populär bland fjärilar och åter fjärilar, av alla de slag! Åh, tack! alla farbröderna Alexius, Leopold och Howard, tänkte farbror Sven. Utan era goda råd hade ängen inte blivit så här alldeles jättebra! Men fjärilarna visste, att ängen var farbror Svens verk och förtjänst. Och de fann inget bättre sätt att visa sin tacksamhet på, än att då och då ta ett extra varv bortåt till honom där han satt på sin stubbe, och flyga riktigt utmanande nära honom, så att han skulle ha kunnat fånga dem med lätthet, om han hade velat.

Men något sådant ville ju inte farbror Sven, som du förstår. Nej, han såg med glädje fjärilarna återvända från sina cirklar runt honom till sin nyfunna äng. Hans tankar gick därefter på nytt till farbror Alexius och farbror Leopold och farbror Howard, vilkas förtjänster det ju faktiskt var, att han hade lyckats så bra med att tillverka en så bra äng åt fjärilarna. Och du må tro, att farbror Sven sov gott i sin sköna säng den natten som följde, och drömde roliga och lustiga drömmar, vilka gav honom kraft och mod att stiga upp nästföljande morgon för att ta itu med nya goda värv.

 

 

Bakom rollfigurerna kunde anas
(i ordning efter uppträdande):

den vanliga Brukaren;
arkitekten Sven Hesselgren;
filosofen och psykologen Alexius Meinong;
psykoanalytikern Leopold Szondi;
kognitionsforskaren Howard Gardner;

 

 

 

Litteratur

Aristoteles (1987).
Om själen. Översättning: J. Gabrielsson. Reprint av utgåvan från 1925. Lund: Daidalos.
Brunius, T. (1956).
David Hume: människan och filosofen. Stockholm: Natur och Kultur.
Brunius, T. (1963).
Kritikens pionjärer. Stockholm: Prisma.
Cassirer, E. (1945).
An essay on man: An introduction to a philosophy of human culture. 2. printing. New Haven & London.
Cassirer, E. (1955-57).
The philosophy of symbolic forms. Vol. 1-3. New Haven.
Gardner, H. (1998).
De sju intelligenserna. 3:e upplagan, 1:a tryckningen. Falun: Brain Books AB.
Grossmann, R. (1999).
Meinong: The arguments of the philosophers. The arguments of the philosophers. Red: Ted Honderich. London & New York: Routledge.
Heidegger, M. (2001).
Konstverkets ursprung. 2:a upplagan, 1:a tryckningen. Göteborg: Daidalos.
Hesselgren, S. (1954).
Arkitekturens uttrycksmedel: En arkitekturteoretisk studie med tillämpning av experimentalpsykologi och semantik. Doktorsavhandling. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers.
Hesselgren, S. (1966).
Miljöperception. Lund: Studentlitteratur.
Hesselgren, S. (1977).
Vad vacker är: Varför vi vill ha vackra hus och städer. SRB T32:77. Lund: Byggforskningsrådet.
Hesselgren, S. (1985).
Om arkitektur: En arkitekturteori baserad på psykologisk forskning. Lund: Studentlitteratur.
Hirn, Y. (1964).
Det estetiska livet. Stockholm: Prisma.
Hultman, M. (2002).
Seaside, Celebration och Windsor: Studier av urbana estetiska regler. Doktorsavhandling. Institutionen för arkitektur, avdelning formlära, LTH. Lund: LTH.
Husserl, E. (2002).
Logiska undersökningar: Tredje bandet: Undersökningar kring kunskapens fenomenologi och teori: V-VI. Stockholm: Thales.
Kazemian, R. (1997).
“Net, city and local identity: Technological changes and spatial transformation.” Design methodologies in the urban context: Proceedings of The first Nordic post-graduate summer school in Karlskrona: Sweden, 1995. Red. Reza Kazemian & Eva Bergdahl. Forskningsrapport. Stockholm: KTH-Projekteringsmetodik. TRITA-ARK-1997:8. ISSN 1400-2930.
Key, E. (2003).
Skönhet för alla: fyra uppsatser. Femte upplagan. Stockholm: Bonniers 1913. Faksimilutgåva. Stockholm: Rekolid.
Klingberg, A. G. (1869).
Kants kritik af leibnizianismen. Akademisk avhandling. Uppsala: Edquist & Berglund.
Ohlin, M. (1993a).
Ett försök till legenda om C. A. Ehrensvärd som filosof. Stockholm: KTH-Arkitektur. TRITA-PRM-4030:1993. ISSN 0280-1663.
Ohlin, M. (1993b).
"Några funderingar kring en Ehrensvärd-forskning.” Nordisk arkitekturforskning. Volym 6, nr 3-1993. Göteborg. ISSN 1102-5824.
Rönn, M. (2003).
”Om kvalitetsföreställningar i gestaltande processer.” Nordisk kulturpolitisk tidskrift. Nr 1-2003. Borås: Bibliotekshögskolan. ISSN 1403-3216.
Szondi, L. ([1947]-49).
Experimentelle Triebdiagnostik. Band I & II. Bern: Huber.
The school of Alexius Meinong. (2001).
Red: Albertazzi, L. et al. Western Philosophy Series. Aldershot; Burlington USA; Singapore; Sydney: Ashgate.

 

 

Efter hur jag ser idag, skulle jag vilja tillägga en sak beträffande kognitionsserien. Alldeles i början nämns, att den lilla fjärilen, i följd efter föreställningen (om ängen) började reflektera över (dvs. "tänka"), om detta var en bra äng eller inte. Förloppet är ju i linje med Meinongs följd.

Men jag har sedermera funnit, att där bör tillfogas en mellanled, nämligen "upptäckt". Jag tror nämligen, att spontan reflexion är tämligen ovanlig - i djurriket som i människoriket. Reflexionen, tänkandet, tar oftast sin början först efter att en upptäckt har ägt rum: en upptäckt av något från föreställningen avvikande.

Tänkandet eller reflexionen kan sedan ge upphov till en känsla, vilken i sin tur kan generera en åstundan, ett begär. Begäret kan uppstå så uttryckligt, att en handling utlöses därav.

Men min kommentar här var således ämnad att modifiera Meinongs serie till denna följd:

  1. Föreställning
  2. Upptäckt
  3. Tänkande
  4. Kännande
  5. Begär

I sammanhanget kan jag passa på att reflektera något om "begär". Först och främst vill jag klargöra skillnaden mellan begär och känsla i någon mån. I "den fria naturen" må individer ströva omkring med vaksamhet, rädsla, otrygghet. Det är känsla, inte begär. Jag tror nu, att begär egentligen inte hinner uppstå så ofta i den "fria naturen", där handling i de flesta fall följer på känsla utan bromsande överjag. Såsom hunger; sexualdrift; flyktinstinkt; angrepp/försvar. Extrema situationer kan givetvis hindra individen att leva ut sina drifter även i naturtillståndet.

Först i en civilisation kan den typen av begär uppstå, som jag tror exempelvis Szondi avser, då jaget säger ett och överjaget ett annat. Så egentligen vore benämningen av detta kognitionsfenomen kanske mera träffande som: "vilja till handling", ty då lämnar man därhän om handlingen hindras eller ej, vilket ur detta kognitionsperspektiv är ointressant. Så, således:

  1. Föreställning
  2. Upptäckt
  3. Tänkande
  4. Kännande
  5. Vilja till handling

Vad jag skulle vilja säga ytterligare om föreställning är, att jag finner detta Meinongs stipulat tämligen praktiskt och bra. Mitt nuvarande forskningsobjekt Hesselgren tänker sig perceptionsprocessen annorlunda. För honom finns inte helheten ("föreställningen") i förstone, utan den skulle byggas upp av en addition av enskilda perceptioner. Det må så vara, men känns inte riktigt för mig. Andra, som Lundberg, har reagerat i överensstämmelse med min invändning.

För att något fördjupa oss i begreppet föreställning, så kan antas att individen har en sådan, och att rimliga förändringar perceptueras dynamiskt och inlemmas i föreställningsrepertoaren. Först när något, som strider mot föreställningen inträffar, sätts tänkandet igång, och därefter, i förekommande fall, känslan. Känslan kan i vissa fall föregå tänkandet, vilket exempelvis Goleman har påvisat, men sådana fall kan vi här förpassa till undantagen.

Man kunde tänka sig, att även drömmar aktiverades av sådan miljöperception som föranlett tankar och känslor. Drömmarna skulle i så fall kunna ses som ett slags återförande av ny upplevelse på redan etablerade "föreställningsark".

Någon kognitionsvetare (förmedlad av szondiforskaren docent Jaakko G. Borg) har karaktäriserat en grundläggande kognitionsprocess så:

  • Mönsteridentifikation
  • Återerinring av redan inlärt

Det direkta minnet spelar givetvis en roll i denna process, och är det så att associationen matchar, så är problemet ur världen. Annars kan man tänka sig att tankar, känslor och drömmar sätts igång, som en metod att ändå finna fram till en association - ibland konstruerad stundom märklig rentav absurd. Men även också i sällsynta fall syntetisk.

En arkitekturteori baserad på nyss antagna kognitionsprocess, kan vi nu börja konstruera så sakteliga. Jag tänker främst på fenomenet enhet/mångfald, vars estetiskt lustfyllda upplevelse kan förklaras därav. Enhet - det är föreställningen; mångfalden är variationer som ligger inom föreställningens ram. Denna typ av mångfald väcker således inte tankar nämnvärt annat än ytterst lite och bara för att konstatera att denna mångfald ligger just inom enhetens ram. Mångfald "kittlar" således bara en smula, vilket upplevs som behagligt således estetiskt tilltalande.

 

 

Om du nu känner dig manad, fortsätt gärna in på Dygdens väg!

 

 


© Mats Ohlin 2009