Gadamer — faktaruta

Fakta

1. Gadamer var hermeneutiker.¹

2. Hans lärofader var Heidegger; dennes lärofader var Husserl; dennes var Brentano, vars lärofader var Hume.

3. Enligt Brentano är den inre upplevelsen av den egna perceptionen helt sann. Brentano tog fasta på skolastikens uppfattning om intentionalitet; att varje begrepp har en betydelse.

4. En bärande pelare i hermeneutiken är enligt Husserl de två begreppen Existentia (att något är) och Essentia (vad något är). Metoden att skilja dessa åt kallas Epoché.

5. Husserl, den moderna fenomenologins fader, ansåg att fenomenologin är matematikens och logikens grund, ty genom perceptionen kan individen endast få kunskap om "väsen" och väsensrelationer, vilket ger klargörande och förståelse av all empirisk kunskap.

6. Heidegger utgick från intentionalitetsfenomenet och menade att tillvarons värld består av "don" och "tyg", att människan använder världen för eget bruk.

7. Gadamer såg i hermeneutiska sammanhang en motsättning mellan "sanning" och "metod". Han var kritisk till positivismen och dess alltför vetenskapliga metod att nå fram till "sanning". Också var han kritisk mot den riktning i tysk humanism, som såg tolkningens uppgift som att finna intentionen hos upphovsmannen. Han ansåg det viktigt att på distans i tiden försöka förstå den kultursfär i vilken konstnären levde, samtidigt genom introspektion förstå den egna förförståelsen, tolkarens kultursfär.

Kommentarer

2. Jag har själv tagit till mig Brentano och Husserl, men inte Heidegger. Jag är ense med min forne handledare Magnus Rönn i dennes inför mig uttalade utsaga: "Heidegger har jag försökt läsa, men förstod ingenting av." Personligen förstod jag väl dock lite grann...

3. En bra definition av begreppet "sanning", annars ofta så vagt och respektlöst hanterat. Visserligen säger Gadamer på något ställe, att den yttersta sanningen är "alltet" eller "tomheten" — en sanning även det! — Att varje begrepp har en betydelse är säkert också sant; ty till vad skulle betydelselösa begrepp tjäna oss...!?

5. Detta sammanfattande stycke om Husserl, som jag inte vet var jag har tagit någonstans ifrån (oförlåtligt i sig i forskningssammanhang!), känns sant för mig. Det bekräftar de teser jag kommer att lägga fram i det följande.

6. Som sagt, Heideggers tes om att tillvaron består av don och tyg, får stå för honom. Själv ser jag inte tillvaron helt och hållet på det sättet.

7. Gadamers dogm, slutligen. Jag håller med honom om att metod är ett mera mekaniskt sätt att nå fram till något slags insikt, och att sanningsvägen ofta kan leda till än mer fördjupad insikt — nämligen så, att jag som tolkare lägger ner min själ i objektet för min tolkning. Men däremot tror jag, som tydligen tyska humanister, att det kan vara fruktbart att söka intentionen hos upphovsmannen av ett kulturellt verk. Så varför utelämna den aspekten!? Gadamers övriga håller jag givetvis med om, och vill tillägga min övertygelse om att ett introspektivt sinnelag hos tolkaren kan tillföra ännu en dimension i tolkningen.

Nåväl, denna "snabbfaktaruta" jämte mina kom­mentarer frasmstår säkert, för en mer initierad läsare, som en av en dagstidnings många insändare, där skribenten ber att få meddela sin ytliga mening om saker, hen inte har satt sig in i tillräckligt. Jag erkänner att jag inte är en Gadamers tolkare på djupet — så långt har jag inte kommit (och når förmodligen aldrig). I stället vill jag i det följande försöka göra en analys av Gadamers tankesätt utifrån mina egna filosofiska systembyggen — där jag känner mig hemma och kan vara sann mot mig själv.

2014-07-14

Mats Ohlin

Hans-Georg Gadamers filosofi

Utkast till koncept

Första kapitlet

Jag baserar mitt antagande om den mänskliga hjärnans tre principiellt olika kognitionstyper, på Temple Grandins redovisade forskning i bland annat denna föreläsnings-video:

Grandin benämner där de tre kognitionsslagen, eller typerna av "tänkare"

• photo realistic thinkers
• pattern thinkers
• verbal thinkers

Enligt Grandin är tänkarna inom den första gruppen i regel bra på geometri men sämre i algebra. Mellangruppen tänker i system och är ofta musikaliska; de är inte sällan ämnen för matematiker och ingenjörer, men har ibland läsproblem och kan vara dyslektiker. Tänkarna inom den sista gruppen "kan fakta om allt", som Grandin säger, men de kan vara mindre begåvade i teckning.

Jag vill nu översätta eller tradera Grandins kognitionsbegrepp på följande vis

• rum (photo realistic thinkers)
• form (pattern thinkers)
• symbol (verbal thinkers)

Min tolkning motsäger Grandin så tillvida att jag inte beaktar hennes påstående att bildtänkare ser detaljer före helhet och lägger in betydelser i detaljerna. Jag vill istället hävda att förmågan att se betydelsebärande detaljer hör till den språkliga kognitionen således symboltänkandet. Alltmedan den visuo-spatiala kognitionen i första hand uppfattar helheten men kan fokusera på detaljer — dock utan symbol­innehåll.

Den mittre kategorin, mönster- eller strukturkognitionen, den matematiska, utgör enligt min mening grunden för formuppfattning. Form har matematik som förutsättning, men en fundamental egenskap är här även förmågan att se samband, relationer, förhållanden. Sambandsuppfattning ligger till grund för musikalisk och ornamental upplevelse — ja förmodligen en väsentlig del av den estetiska upplevelsen över huvud taget.

Den verbala tankeförmågan bygger som sagt på — inte begreppsbildning (som jag ser det; se nedan!) men väl betydelseföreställning om begrepp och relationer mellan begrepp, med andra ord symbolbildning.

Renodlar man dessa från Grandin traderade tre kognitionskategorier, får man

• helhet (rum)
• samband (form)
• betydelse (symbol)

Det skulle kunna vara så, att helhet och samband egentligen är samma sak, eller att skillnaden kan vara kvantitativ snarare än kvalitativ. Men min känsla och intuition, och även analys/logik, säger mig att den rumsliga eller fältmässiga uppfattningen finns som en särskild kognition, något som också var min utgångspunkt i den lic-uppsats jag skrev vid KTH 2006 men inte fick fram-lisputerad.

Nåväl — jag sa nyss att den verbala kognitionen inte skapar begrepp. Det är att sticka ut hakan i det filosofiska rummet, ty de flesta, inklusive denna uppsats föremål Gadamer, anser tvärt emot mig, att: utan språk, inga begrepp. Jag däremot hävdar bestämt, att vi föds med merparten av våra begrepp, men har samtidigt förmåga att lära in nya, under vårt livslopp (om än ibland med viss tröghet).

Jag hävdar vidare, att vi, inom den visuo-spatiala kognitionssektorn, som sagt inte begreppsligar särskilt mycket men ändock en viss del — men att vi främst tar in (genom perception). Dock stannar det inte därmed. Vi iakttar samtidigt, mer eller mindre aktivt. Detta ger som resultat så kallade syntetiska varseblivningar: "detta gräs är nästan gult"; "den där kvinnan är tjock!" Jag kallar den processen analys (som kan leda fram till syntes) — således ett slags enkelt sambandsskapande, som kanske ibland överskrider gränsen till form- eller mönstertänkandet.

Vårt aktiva förhållningssätt inom sektor visuo-spatialitet är analys. (Dess passiva form är iakttagelse.) Annorlunda uttryckt: under vår iakttagelse av verkligheten jämför vi vad vi ser med redan-givet (det vi redan har uppbunkrat i vårt minne eller genetiskt ärvda). Där vi kan notera avvikelser, sker en syntetisk varse­blivning ā priori, som exempel: "denna stol går inte att sitta på!". Det är detta som är per­ceptuell upplevelse, vilken har den viktiga funktionen att ständigt modifiera våra förut­fattade meningar om verkligheten, dess stabili­tet och oföränderlighet, bestående av redan inpräglade begrepp.²

Jag vill inte i dessa resonemang göra anspråk på att besitta någotslags sanning. Mina källors och mina egna förklaringsmodeller är teorier som kan gränsa till spekulationer; kategoriseringar som baseras på förnuftsresonemang. De är praktiska att ha som grund för att inte säga nödvändiga i en diskurs inom det neuro-psykiatriska-filosofiska området. Här vill jag således lägga en klassificeringsgrund för att kunna diskutera och tolka Gadamer.

Förutom nyss refererade Grandin finns åtskilliga kognitions-klassifikatörer. En av mina långvariga käpphästar har varit Howard Gardner, vars multipel intelligens-begrepp jag finner användbara och sanna. Gardners nio "intelligenser" är

• visuell/spatial
• naturintelligens
• existentiell

• musikalisk
• logisk/matematisk
• kroppslig/kinestetisk

• lingvistisk
• social
• självkännedom

Läsaren märker att jag har grupperat de nio intelligenserna i tre grupper om tre. Jag tycker mig finna att dessa tre grupper tämligen väl motsvarar förut nämnda tre begrepp (i samma ordning)

• helhet (rum)
• samband (form)
• betydelse (symbol)

Många andra kognitions-systematiker kan vara värda att nämna, exempelvis Robert Sternbergs triad

• analytisk
• kreativ
• praktisk

Sternbergs tre kategorier skulle då — för att äga relevans i detta sammanhang — motsvaras av nyss nämnda, i samma ordning

• analytisk — helhet (rum)
• kreativ — samband (form)
• praktisk — betydelse (symbol)

Och det kan stämma rättså bra. Analys har vi nyss hävdat vara den aktiva helhets­uppfatt­ning­ens/spatiala upplevelsens aktiva process. Kreativ torde den individ vara, som äger talanger inom form-området — vare sig det gäller musik, bildkonst, skulptur, arkitektur, eller dans etc. Den betydelse-begåvade skulle då samtidigt vara praktiskt lagd. Tja, det sistnämnda kan jag själv inte uttala mig om, då jag varken är särskilt praktiskt lagd (enligt nedanstående definition), äger social kompetens, eller är vidare uppmärksam på betydelser.

Men jag kan tänka mig att där kan finnas ett samband. Ty att vara praktisk innebär att vara ändamålsenlig inom den sociala bubblan i hög grad. Dit hör att kunna "hålla många bollar i luften". Och att snabbt och smidigt kunna se och inse betydelser, det är i någon mån liktydigt med att vara "fiffig". — Vi lägger därmed en innebörd i begreppet "praktisk" som är skild från den rent hantverksmässiga, finmotoriska eller ingenjörsskickliga.

Som sagt, så florerar åtskilliga kognitions-system. Jag vill bara passa på att nämna ännu ett; det är Thurstones sju intelligensfaktorer

• spatial faktor (förstå rumsliga förhållanden)
• perceptuell faktor (uppfatta och tolka stimuli)

• numerisk faktor (siffror, matematik)
• logisk faktor (lösa logiska problem)

• verbal förståelse (ordförståelse)
• verbal rörlighet (förstå meningar och texter)

• minnesfaktor (förmågan att minnas och kunna återge info)

På ett tydligt sätt ansluter de tre grupperna till förut skisserade systematik. — Men den fjärde parametern...? Den tycks förbli ensamstående. Den går i och för sig att dela upp, liksom de andra, i två: långtidsminne och korttidsminne, om det nu skulle vara relevant för intelligenskriterierna vilket jag tror. I så fall borde Thurstones intelligensfaktorer vara åtta (i stället för sju).

Men minnesfaktorn har ju betydelse för all kognition, oberoende av i vilket av de tre rummen den kan tänkas försiggå. Så i just vårt sammanhang kanske den inte är så relevant. Stryker vi den, ser vi att Thurstone ansluter sig till punkt och pricka till Grandien, Gardner och Sternberg.³

Vart jag nu slutligen vill komma är, att jag tror att de tre huvudbegrepp, som upptar Gadamers forskning (även hans tidigare) också de kan anslutas till de tre begrepp, som jag i det föregående har försökt renodla. Gadamers tre kognitionsbegrepp är

• fest
• spel
• symbol

Jag vill fortsättningsvis, genom att anföra utsagor från Gadamer själv, försöka styrka denna min uppfattning.

Andra kapitlet

Här följer nu först ett antal citat ur Gadamers bok Konst som spel, symbol och fest (1977, 2013). Citaten under respektive rubrik här, hänför sig till motsvarande kapitel i boken. Varje citat följs av min kommentar.

Fest

Det är inte samvaron som sådan, utan det är intentionen som förenar de närvarande och hindrar dem från att hemfalla åt alldagliga samtal eller splittras i enskilda upplevelser. (s.98)

Gadamer noterar alltså, att festen fångar deltagarnas uppmärksamhet fullständigt — festen är det "rum" man befinner sig i; den utgör den förhandenvarande spatiala verkligheten.

Begåendet är sådant att man inte först måste gå för att sedan komma fram. När man begår en fest är festen hela tiden där. Detta är festens speciella tidskaraktär, att den 'begås' och inte sönderfaller i varaktigheten hos ett antal varandra avlösande moment. (s.98)

Festen är således inte sekventiell till sin natur, utan rumslig, helhetlig, enligt Gadamer.

Extremerna långtråkighet och driftighet bestämmer tiden på ett och samma sätt, nämligen som 'utfylld', antingen med intet eller med något.
...
Det finns nämligen därutöver en helt annan tidserfarenhet, som tycks mig djupt besläktad med såväl festens som med konstens tid. Till skillnad från den tomma tiden och den 'utfyllda tiden' (en tid då något går i uppfyllelse), alternativt 'egentiden'.
...
Det beräknande och planerande, med vilket man annars fyller sin tid, bringas under festen så att säga till stillestånd. (s. 99f)

Festen förmår skapa ett slags tidsstillestånd, ett undantag från vardagens obönhörliga sekventiella tid, menar Gadamer.

Säger man att 'ett konstverk är som en organisk enhet', är detta för de flesta begripligt. Vad man menar är att varje enskilt moment i anblicken av en målning eller i en text (eller vad det eljest må vara), är förbundet med helheten på sådant sätt att det inte verkar som något påbättrat, eller faller ur sammanhanget som något dött, som råkat släpas med i skeendets ström.
...
Skönt är något när intet kan tillfogas eller tas bort. (s. 101)

Fulländad konst är sådan, där delarna står i förbindelse med helheten, anser Gadamer med Aristoteles. Och kanske är vår kognition beskaffad på det sättet inom just det visuo/spatiala området? (Jämför not 2 angående min spekulation om hästars upplevelsestruktur.) Vi tillskriver kanske den speciella rumsliga verkligheten ett visst scenarium, eller stil, redan mer eller mindre kognitivt färdig, som arketypisk. Just avvikelserna från sceneriet ger då upphov till de syntetiska varseblivningarna dem, vi riktar vår speciella uppmärksamhet på.

Fast egentligen så tror jag att detta, att se skönheten i ett harmoniskt samband mellan delarna — vilka förmår framställa en helhet — ligger i den mittre kognitionssektorn, sambandssektorn, av Gadamer benämnd "spel", varom mer nedan.

Det rätta tempot är aldrig mätbart eller kalkylerbart [apropå tempoangivelser i partitur]. (s. 102)

Det håller jag med om, och vill referera till Segovias, i sina gitarr-framföranden, respektlösa förhållningssätt till "metronom"-tiden!

Vad är det för en märkvärdig sak, rytmen? Det finns psykologisk forskning som visar, att rytmiseringen är en form för själva hörandet och begripandet. Om vi presenterar en följd av likformigt upprepade korta ljud eller toner, så kan ingen åhörare undgå att rytmisera denna serie. (s. 103f)

Ja, rytm är form, det vill säga samband — men därmed har vi kommit in på nästa rubrik! Gadamer avslutar närvarande kapitel med att framhålla att "fest" är en representativ "evighet": "Detta är måhända den oss tilldelade ändliga motsvarigheten till det man kallar evighet." (s. 105)

Spel

Det visar sig nämligen — i synnerhet vid fenomenet med återupprepning för upprep­ningens skull — att vad som kommer till uttryck i detta är identitet, ett varande-ett-och-detsamma. Det handlar visser­ligen om ett beteende utan avsikter, men beteendet självt är avsett. Det är det som leken eller spelet går ut på. Med ansträng­ning, framgångsiver och största hängivenhet menar man något med leken. Den är ett första steg på vägen till mänsklig kommunikation. Om härvid något visas — om så bara spelrörelsen själv — gäller även för betraktaren att denne 'menar' vad som visas. (s. 70f)

Leken eller spelet är en aktivitet som variationsrikt upprepar sig, säger Gadamer; en rörelse hit och dit utan bestämt mål. En självrörelse, som gärna tar upp i sig ett inslag av förnuft — det mest utmärkande för människan, påpekar han samtidigt. "Något avses som något. (s. 72)

I snart sagt varje form av modernt experimenterande med konst har man kunnat återfinna motivet att förvandla åskådarens distansering till att bli berörd som medspelare. (s. 72)

På så vis menar Gadamer att konstens former kan ta sig uttryck som lek, spel. Och i verket finns något att förstå, och bedöma — en hermeneutisk identitet. En av bokens viktiga frågor är "hur det egentligen går till, när man tilltalas av ett konstverk." (s. 74) Jag skulle vilja ge ett preliminärt svar redan nu: man tilltalas av

• helhet
• samband
• betydelse

Ty vad är det som skulle ge just formen företräde? Svaret är: att man själv måste 'teckna' den, när man ser den. Man måste aktivt återskapa den, såsom varje komposition kräver det. Teckningens komposition, likaväl som musikstyckets, likaväl som skådespelets, likaväl som lektyrens. Det krävs en ständig aktiv medverkan. (s. 76)

Man måste ge Gadamer fullständigt rätt i detta. Även om en viss del av "formen" tenderar att gå direkt och omedelbart in; "ta gestalt", genom vår formkänsla (vilken kan vara mer eller mindre utvecklad hos olika individer, givetvis).

Jag skulle alltså vilja slå fast som en grundsats: Det är alltid fråga om en överlagd handling, en andlig prestation, ... Detta spel av reflektion, utmynnande i ett medskapande, ligger i båda fallen [den klassiska och den moderna konsten] som ett krav i verket som sådant. (s. 77)

Att ta del av konst kräver medskapande, fastslår Gadamer. I detta avseende kan den interaktiva processen mellan konstnär och mottagare jämföras med ett spel, menar han.

Varseblivning är icke att man samlar blotta sinnesintryck av diverse slag, utan varseblivning innebär, som det sköna ordet självt utsäger, 'att bli uppmärksam på något och ta det för verkligt'. Vilket i sin tur mer allmänt innebär att det som visar sig för sinnena, ses och uppfattas som något. (s. 79)

Denna fenomenologi har jag ovan beskrivit inom och såsom tillhörande sfären "helhet" (dvs. Gadamers "fest"). Här i denna "sambands"- eller "spel"-sfär skulle jag vilja hävda att varseblivningen mera handlar om relationer mellan begrepp än mellan identifiering av enskilda begrepp. Men givetvis — också en relation kan uppfattas som "något", nämligen som "form".

Symbol

Det symboliska innebär inte bara hänvisning till en betydelse utan låter denna vara närvarande. Symbolen representerar betydelsen. (s. 88)

Klarare kan väl knappast sambandet uttryckas mellan Gadamers begrepp "symbol" och mitt motsvarande begrepp "betydelse"...?

Ifråga om ett konstverk handlar det inte om att det föreställer något som det icke är — endast hos verket självt kan man finna vad det har att säga. (s. 92)

Gadamer förklarar denna sin utsaga vidare genom att säga: "Det är en häpnadsväckande naiv form av förståelse, när man inför en bild i första hand frågar efter vad den föreställer." (s. 92) Och där gör han en viktig distinktion: "betydelsen" av verket ligger inte i vad det föreställer, utan vilken dittills fördold symbolvärld som den uppdagar för mottagaren.

Varför är ett musikstycke sådant att vi kan säga: "Det är lite flackt", eller "Det är verkligen stor och djup musik", exempelvis om en av Beethovens sena stråkkvartetter. Vad beror det på? Vad är bärare av denna kvalitet? (s. 93)

Personligen har jag inga större problem med den sortens omdömen utan upplever dem mer eller mindre spontant. Därför är jag också mindre intresserad av att ställa den typen av frågor som Gadamer gör här. Kanske avslöjar hans angelägenhet att så grundligt vilja reda ut saken en oförmåga hos honom själv?

Inte ens när vi betraktar abstrakt konst lyckas det oss att helt koppla bort, att vi dagligdags vid vår orientering i omvärlden riktar blicken mot föremål. Och när vi lyssnar på musik, med den koncentrerade uppmärksamhet som gör den till en alldeles särskild företeelse för oss, lyssnar vi med samma öra som det med vilket vi annars uppfattar ord. (s. 93)

Kanske avslöjar sig Gadamer här som ord-tänkare (en av de tre kognitions-kategorier som anges av Grandin och som nämndes i första kapitlet)? I så fall utgör föreliggande sfär, symbol-sfären, Gadamers egen sanna hemvist — vi har ju satt likhetstecken mellan symboltänkande och ordtänkande. Om det är så, vilket verkar troligt, finns en förklaring till Gadamers problem med att till fullo "begripa" konst och därmed jämförbara kulturyttringar; något som han i så fall har gemensamt med många människor. Förklaringen ligger i hans utpräglade ordtänkande och hans samtidigt kanske mindre utpräglade bildtänkande och mönstertänkande.

Det medförde i praktiken det andra förhållande, jag också nämnde, att en konstnär sedan dess inte uttalar sig å allmänhetens vägnar utan genom sitt egenartade sätt att uttrycka sig skaffar sig en egen krets av anhängare. Likväl är dock denna krets till sin intention ekumenisk, dvs. potentiellt omfattande hela den bebodda världen och sålunda förvisso universell. (s. 94)

Här uttrycker Gadamer något av bokens kärntes nämligen att modern konst, ehuru svårbegriplig, är lika allmängiltig som klassisk och annan traditionell konst — det gäller bara att kunna "läsa" den...

Det är egalt huruvida en redan given självklar gemenskap i vår världsåskådning förmår bära konstverkets form och gestaltning, eller om vi, inför de egenartade formationer, vi konfronteras med, först så att säga måste bokstavera oss fram, alltså lära oss alfabetet och språket för det som här vill säga oss något. Ty syftet är i förlängningen en gemensam prestation: ett tillstånd av en möjlig ömsesidig förbundenhet. (s.94f)

Med den psykiatriska nomenklatur som jag själv tillämpar, skulle man här vilja tolka Gadamer som en sekventiell tänkare, tillika Sz4-personlighet.⁴ Annorlunda uttryckt kan man empatiskt förstå att Gadamer känner sig i någon mån utestängd från den konstnärliga upplevelse, han kan märka att andra kan ha — men vill till varje pris bli delaktig.

Men bortsett från en sådan psykoanalys, som Gadamer uttryckt sitt ogillande inför rent allmänt — och säkerligen minst av allt skulle vilja utsättas för själv — så vill jag hävda att boken utgör en kvalificerad analys inom det estetisk-filosofiska området samtidigt som den har viktiga budskap att framföra. Detta vill jag diskutera i nästa kapitel.

Tredje kapitlet

Jag kommer senare att återknyta till Szondi, nämnd i slutet av förra kapitlet, men vill först inleda med en kortare redogörelse för Baron-Cohens E-S-teori:

Baron-Cohens ES-teori

Nämnda teori när tanken, att det finns tre typer av kognition nämligen

• E-typ — utpräglad empatiseringsförmåga men låggradig systematiseringsförmåga

• B-typ — balanserad kognition

• S-typ — utpräglad systematiseringsförmåga men låggradig empatiseringsförmåga

Min tes är, att jag själv är en utpräglad S-människa, medan Gadamer förmodligen är motsatsen, en E-typ. Detta kan förklara varför jag själv gärna "stoppar in människor i fack" medan Gadamer helst av allt vill avstå från att systematisera kognitiva skillnader mellan människor. För Gadamer är det viktigt med en sådan typ av humanism, som tillåter och bejakar gränslös förståelse, medmänsklighet och möjlighet till jämlikt deltagande i samhället för alla individer. Och vägen dit blir lättare, om man ignorerar eventuella kognitionsskillnader.

Också för mig är detta viktigt (att uppnå jäm­likhet och broder/systerskap), i synnerhet som jag till väsentliga delar är, och alltid har varit, utestängd från sådan social gemenskap som de flesta upplever mer eller mindre spontant och naturligt. Men för mig går vägen till det mänskligt jämlika samhället genom långtgående analys av naturliga skillnader mellan människor. Först med sådan kunskap kan vi finna en samhällsmodell som inkluderar alla, menar jag.

Och här är nu stället att återknyta till Szondi. Jag nämnde förut i korthet mitt eget "destillat" av vederbörande:

• Sz1 — göra rätt
• Sz2 — känna skönt
• Sz3 — tänka sant
• Sz4 — vara gott

Efter fortsatta insikter har jag kommit fram till vilken speciell karaktärsegenskap, eller sinnestillstånd, som människan främst är betjänt av för utförandet av respektive aktivitet:

• Sz1 — göra rätt — koncentration
• Sz2 — känna skönt — öppenhet
• Sz3 — tänka sant — inåtvändhet
• Sz4 — vara gott — deltagande

Den sista aspekten, alltså i Sz4, deltagande, tar gärna till sig följande företeelser

• fest
• spel
• symbol

varav de två förstnämnda är sociala aktiviteter och den sistnämnda är ett uttryck för en gemensam värderingsram.

Min tes är således att Gadamer, som den Sz4-personlighet (kontakt-sökande) han är, samtidigt en utpräglad Baron-Cohensk E-typ (empatisk), så att säga vill bärga hem de tre kognitions­slagen till eget bo. Därmed anser han sig ha garderat sig för att inte själv, med sin egen personlighetstyp, kunna förmå att greppa konstens "mysterium". Han täcker så att säga in de tre kognitionstyperna, varav han själv är "fena" inom en (men förmodligen "tondöv" eller "färgblind" inom de andra), men gör det inom den egna sektorn.

Förfaringssättet må framstå som mycket humanistiskt, och är väl så långt det går att komma inom hermeneutiken med givna förutsättningar. Men resultatet måste tyvärr jämföras med en "färgblinds" (det vill säga en dikromatiskt färgseendes) försök att med erfarenheten av uteslutande den blå och den gula färgen försöka "förstå" inte bara blått och gult utan även rött och grönt — vilka två sistnämnda kulörer den färgblinde är "blind" för (men "ser" båda dessa kulörer som nyanser av gult, och anser sig därför inte själv "färgblind").

Kontentan av Gadamers bok Konst som spel, symbol och fest blir nu för mig en frågeställning: Vilket är bäst, att sopa kvalitativa kognitionsskillnader mellan människor under mattan för att på så vis uppnå målet social gemenskap till hundra procent — eller att till varje pris försöka lyfta fram alla kvalitativa kognitionsskillnader för att den vägen uppnå samma mål?

Gadamer vet svaret på sin bog — med förmånen att naturligen befinna sig inom den sociala bubblan.

Också jag vet svaret, på min bog, genom att jag villkorslöst befinner mig utanför den sociala bubblan — i egenskap av att vara "socialt blind".

Vad som komplicerar saken en smula är att vi, Gadamer och jag, trots allt inte har riktigt samma mål. Vi vill båda uppnå ett fullständigt samfund med alla individer integrerade — men allt medan Gadamer ser en gemenskap av lika själar, ser jag en jämställd samverkan mellan olikartade själar.

Därmed ser jag Gadamers vision som uttryck för en den socialt kompetentes diktatur, låt vara under repressiv demokratis vidsynthet — samtidigt som jag ser min egen vision som uttryck för samhällets strävan efter fördjupad jämlikhet.

Jag ser således Gadamer som lite mer inskränkt än jag själv — i kraft av att jag fortfarande är i besittning av de två kognitionstyperna 1 och 2 (kanske stadda i föråldring), allt medan Gadamer tycks vara mer eller mindre helt uppfylld av kognitionsslag 3, antagligen framtidens människas allenarådande kognition.

Nu tror jag väl att allting är som det bör och ska vara — i takt med människans civilisation, får hon allt mindre behov av kognitionerna 1 och 2, allt medan kognition 3 blir allt viktigare, och väl lär förfinas i parallell grad. Men priset för detta som människan då förmodligen får betala är konstens förfall och slutliga upplösning — något som Gadamer tycks ha sett föraningar av i den moderna, icke-föreställande konsten. Låt då vara, att han ville blunda för denna sin insikt — i humanismens namn.

Du har uppenbarligen fäst dig vid detsamma som jag — nämligen hur osystematisk den gode Gadamer är i sin framställning. Jag misstänker, nästan, avsiktligt osystematisk. Det gav mig en hel del svårigheter i början att förstå honom. För, å andra sidan, säger han en hel del spännande saker, här och var, som får en att vakna till och få nytt hopp om att det finns "djupa" insikter bakom ...

Du ser en speciell personlighetstyp speglas i detta förhållningssätt. Det ligger ngt i det, men det var väl också ett ställningstagande mot faderns starkt naturvetenskapligt inriktade attityd till kunskap.

Vidare är det även förvisso sant att han, som mången humanist, var besatt av språket, det språkliga, som grund för allt tänkande och förståelse. Och han ansåg väl poesin som den förnämsta konstarten.

Men att han var "blind" och "döv" för andra skönhetsvärden i konsten, det tror jag kanske inte .. bara för att han inte analyserar några konkreta exempel på bildkonst eller musik.

Visst är det så, får man intryck, att han vill fastställa något helt allmänmänskligt. Sanningen är en och inte mångfaldig eller "månghövdad".

Sanningsbegeppet är knepigt hos Heidegger och Gadamer. Men jag har förstått det som att sanning är vad som helt enkelt är fallet. Alltså, den enda sanning som finns är den historiska. Den som fortlöpande träder fram, uppenbaras, i det historiska förloppet.

Några vetenskapliga sanningar finns inte, de är i vart fall alltid provisoriska, approximativa, relativa.

Vad som lockade mig att fördjupa mig i Gadamerboken (genom att göra mig mödan att försöka översätta den) var att jag vill sätta mig in i hur han argumenterar för konstens tidlöshet, dess "eviga värde".

Om jag genom honom blivit klokare på den punkten? Tja, lite grann, men inte så mycket som jag hade hoppats.