Mats Ohlin Architectural Center
Special Performance

Till index


 

Först ut är min gode vän Peter Sitell, som lägger fram en mycket intressant och läsvärd artikel på det fysisk-filosofiska temat med funderingar om förhållandet mellan urkraft, rummet och materien.
 

 

 

Gästskribent

1

 

Peter Sitell

 

Infört 4 okt 2009

 

 

 

Vad skulle Leonardo ha sagt?

Någon gång i mitten av 90-talet, när jag tittade på ett kort inslag i ett vetenskapligt TV-program, reagerade jag och grep efter penna och papper. Inslaget handlade om ett nytt kartläggningsprogram av galaxerna i Universum.

Kartläggningen visade att galaxerna ligger placerade i ett mycket speciellt mönster, som för mig såg ut att ha formen av ett träd. Detta intresserade mig och jag skrev ett kort brev till Professor Margrethe Geller, på Smithsonian Institute i USA, som tillsammans med Professor John Huchra ledde detta projekt. Till min stora förvåning och glädje ringde Professor Geller upp mig en vecka senare och då jag frågade henne om detta makromönster kunde liknas vid organiska växtprocesser, protesterade hon. Nej, nej, de är oorganiska och vi liknar dem vid såpbubblor, de är inte organiska.

Fram till 80-talet trodde man att galaxerna var jämnt fördelade, likt atomerna i en gas, men Gellers och Huchras arbete, visar en struktur, som lätt kan liknas vid ett träd eller benmärg. Kartan de skapade är tredimensionell och i sin utsträckning ca 500 miljoner ljusår stor. En liten bit av det kända universumet, men arbetet fortskrider och kartan växer.

Länk till kartan: http://www.cfa.harvard.edu/~huchra/zcat/
Titta själva vad ni tycker att det liknar.

I våras nu i år 2009 åhörde jag så en föreläsning av Magnus Axelsson från Astronomiska avdelningen på KTH i Stockholm. Ämnet var Svarta Hål, finns de?. Ett så kallat svart hål är en stjärna som kollapsat och där gravitationen är så stark att inte ens ljus kan lämna ”hålet”. (Som jämförelse, så skulle vår planet, om den sammanpressades lika mycket som materian i ett svart hål inte vara större än 2 cm i diameter, men nu har Jorden för lite massa för att bli ett svart hål.) Jag ställde då frågan om det faktum att det i varje galax centrum finns ett supermassivt svart hål (miljoner solars massa) och om detta hål kunde ha något med den struktur som universum har? Han svarade, att detta är något man forskar på och att en av frågorna man söker svar på är om det supermassiva svarta hålet fanns före galaxen, eller uppstod som ett resultat av galaxens massa.

Frågan är intressant då över 90 % av universums massa och energi är okänd.

 

Liv eller död?

Nåväl, den fråga som jag försöker närma mig är; I vår forskning för att förstå fysiken, kanske vi samtidigt borde studera biologin. Kan det finnas en möjlighet att förstå dessa fysiska gåtor, genom att använda de mest avancerade matematiska instrumenten på organiska processer?

Om vi ska förena relativitetsteorin och kvantmekaniken kanske vi ska gräva där vi står och se vårt eget jordklot som en del av den världsrymd vi försöker skapa oss en helhetsuppfattning om?

Kan det vara så, att vi helt enkelt inte ser skogen för alla trän? Kan vi med vår matematik beräkna själva livet? Är skillnaden mellan det oorganiska och det organiska verkligen så ”gjuten i betong”, som den akademiska världen hävdar? Finns det underliggande mönster med geometrier vi ännu inte har upptäckt eller förmått se?

När det gäller olika teorier om Universum; Big Bang, Cykliska universum eller så kallade ”multivers” (= oändligt många universum) finns det en gemensam brist, nämligen att Termodynamikens andra lag, säger oss att energins kvalitet (dvs. dess arbetsförmåga) minskar varje gång en energiomvandling sker, vilket innebär att Universums livsform inte går att förklara. Termodynamikens andra lag, förklarar bara hur något dör, inte hur liv föds.

Som exempel, tänk dig en ny bil, där allt fungerar och är nytt och oförbrukat. Hur väl du än sköter denna bil, kommer den att förfalla. Med andra ord, den ordning, som den nya bilen representerar, kommer att gå mot oordning. För varje energiomvandling du utsätter bilen för så minskar dess kvalitet.

Hittills har det inte upptäckts någon livsform utanför Jordens atmosfär, däremot om det nu skulle finnas liv på Mars och senare också på t.ex. Jupiters måne Europa, finns det faktiskt ett kontrollbevis för att där det finns möjlighet för liv, där uppstår liv och att detta är en universell princip.

Om nu t.ex. den makrostruktur, universums galaxhopar bildar, liknar en trädform, eller för den delen, benmärg. Vore det inte intressant att matematiskt studera, hur t.ex. trädets fasta form, lyckas omvandla något så eteriskt som luft och sol till näring? Eller hur blodkropparna produceras i benmärgen?

 

Träd

Analogin med trädet kan säkert tyckas allt för enkel, ja rentav barnslig för många. Men om vi tänker bort civilisationens vägar och städer för ett ögonblick. Vad utgör träd och växtlighet egentligen, som geometrisk manifestation av jordens atmosfäriskt och av gravitationen begränsade område?

Det som trädet visar är hur en kompakt rumslighet, geometriskt möter en eterisk för att tillgodogöra sig ljuset. Och denna form är dominerande på vår planetsfär vare sig det handlar om tusenåriga ekar, lavar på fjället eller alger i tropiska hav.

Samma geometriska form använder vi människor för att kunna använda syret i luften. Våra lungor är till sin utformning som introverta träd, där stammen är luftrör och kronan med knoppar och löv motsvarar blodkärlen.

Frågan är om gränssnittet mellan trädet och luften samt gränssnittet mellan galaxerna och rymden har samma underliggande geometri?

Universums utveckling från en kärna, Big Bang eller inte, liknar trädets utveckling från ett frö till ett stort träd. Också om man tänker på expansionsmodellen med galaxerna som rusar ifrån varandra, så överensstämmer detta med hur grenarna på ett träd avlägsnar sig ifrån varandra under växandets gång.

En annan aspekt med tiden och rummets växande är det evolutionära minnet som när det gäller djur och människor visar sig i fostrets utveckling. Till exempel så har människofostret under ett par dagar gälar som ett minne från den tid vi levde i havet.

Ur detta sistnämnda, tycker jag att man kan tillåta sig spekulationen att vi inte kan veta om tidsförskjutningen vi tar för given, när vi skådar x miljarder ljusår ut i universum, verkligen är en enkel linjär utvecklingslinje, eller om vi i universums minne av sin egen evolutionära utveckling, kan skönja livets former. Vilket samband finns det mellan det faktum att pärlbåtssnäckan har exakt samma geometriska proportion, som många galaxer? Är det en slump, som jag har hört de flesta naturvetare svara på frågan, eller är det något annat?

 

Leonardo da Vinci

Problemet med den fråga jag söker är att vetenskapens olika grenar, inte verkar sitta på samma träd. Det brukar sägas att vetenskapen idag är så vittförgrenad att ingen individ kan omfatta vetenskapen som helhet. Det sista universalgeniet som funnits brukar tillskrivas Leonardo da Vinci.

Studerar man Leonardos skrifter finner man att hans studier handlade om att hitta samband mellan rörelser och proportioner inom vitt skilda områden.

I dag hyllas Leonardo da Vinci som uppfinnare och konstnär, men det talas väldigt lite om hans metoder att söka sin kunskap. Ändå är det bara att läsa vad han själv skrivit i sina Notebooks som hans skrifter vanvördigt kallas. Leonardo skriver till läsaren, med vänlighet och klarhet, utan prestige, utan den brödlärdes arrogans och han förklarar faktiskt hur han tänker, så denna bild av särpräglad och svårtillgänglig eremit, som manglats ut i media, har ingen koppling till verkligheten.

Frågan är varför och från vilken ståndpunkt man också påstår att Leonardos vetenskap skulle vara enklare och inte lika mångfacetterad som dagens? Dels är detta säkert resultatet av en ytlig romantisering, men framförallt menar jag att det är den inriktning på partikelfysik som sedan Newton har varit den mest rådande och att det är detta som präglar vår uppfattning.

Vetenskapen av idag håller säkert reda på fler partiklar än på Leonardos tid. Men att se detta som ett bevis för att vår kunskap är mer avancerad, säger faktiskt mer om oss själva än Leonardo. Det finns ingen objektiv orsak att påstå att de frågor och problemställningar Leonardo och hans samtid ställdes inför, skulle vara mindre komplicerade än dagens vetenskap? Mer än att nutidsmänniskan lika lätt hemfaller åt den brödlärdes självpåtagna rättfärdighet, som människan alltid har gjort.

Om det nu finns en poäng med att det är Newtons synsätt som präglar vår blick, hur såg då Newtons universum ut?

 

Leibniz versus Newton

I en brevväxling mellan filosofen och matematikern Leibniz och Clarke, d.v.s. Newtons sekreterare, beskriver Clarke, Gud som en urmakare, som då och då måste dra upp urverket (Universum) och ibland också reparera det.

Leibniz avvisar detta och hänvisar till sin tes om Den förutbestämda harmonin som enligt honom genomsyrar Universum.

Clarke svarar på detta med motargumentet att en förutbestämd harmoni inte skulle innebära någon skillnad för ting som är helt lika.

Leibniz svarar då med sitt berömda löv-exempel och uppmanar Clarke att finna två löv eller blad som är identiskt lika.

Werner Heisenbergs kvantmekanik föregås faktiskt av Leibniz när han senare i brevväxlingen skriver:

Rummets likformighet gör att det i detsamma inte finns vare sig en inre eller en yttre grund att skilja mellan delarna och företaga ett val mellan dem. Ty den yttre grunden att skilja måste stödja sig på en inre; eljest skulle man skilja mellan icke-särskiljbara eller välja utan att särskilja.

Leibniz skriver också om att alla ting är i rörelse, vilket är ett annat sätt att beskriva att det är processer som utgör grunden för tillvaron och inte partiklar.

För en modern människa är det svårt att omfatta betydelsen av Leibniz begrepp Den förutbestämda harmonin, präglade som vi är i vår väntan på att de kilometerlånga partikelacceleratorerna i Schweiz ska uppenbara Universums byggstenar. Det går ju inte att förutbestämma positionen för alla universums partiklar!

 

Språkförbistring

Problemet är att förutom Sanskrit, klassisk grekiska och i viss mån tyska, så har förmågan att beskriva processer minskat i språkbruket. Dagens språk och litteratur är överlag mer fokuserad på ting, substantiv än verb. Jag nämner detta, därför att som man frågar får man svar.

I dag ägnar man sig till stor del åt frågan om ”A” verkligen är ”A” och inte ”B”, istället för att undersöka hur ett ”A” kan förvandla sig till ett ”B”.

Werner Heisenberg sa i en diskussion med Niels Bohr om språket;

När man lyssnar på en positivist eller en logiker, tillade jag, så får man intrycket att språkets former och uttrycksmöjligheterna betraktas och analyseras helt oberoende av ett föregående biologiskt skeende, helt oberoende av selektionen. Men när man jämför instinkt och intellekt så som du gjorde nyss så skulle man också kunna tänka sig att det måste ha uppstått helt olika former av intellekt och språk på olika platser på jorden. Det är faktiskt så att grammatiken hos olika språk kan vara mycket olika, och kanske kan skillnader i grammatiken också leda till skillnader i logiken.

- Givetvis kan det finnas olika former av tal och tänkande, svarade Niels, precis som det finns olika raser eller olika slags organismer. Men på samma sätt som organismer är konstruerade efter samma naturlagar, till största delen med nästan identiska kemiska förbindelser, på samma sätt baseras också logikens olika möjligheter på samma fundamentala former. Dessa är inte skapade av människan utan hör till verkligheten helt oberoende av oss.

 

Mythos och Logos

Själv håller jag på Heisenberg och vill tillägga att hur man använder logiken Logos är lika mycket en fråga om kultur som naturvetenskap. Följde vi Logos vore Afrika idag den rikaste kontinenten och de som har till uppgift att ta hand om, samt utbilda våra barn skulle ha bättre utbildning, högre status och lön.

Har upplysningstidens tro på Logos, den rent materialistiska världsuppfattningen också förstört den kulturoptimism vetenskapen nu skulle behöva, för att kunna förena relativitetsteorin med kvantmekaniken?

Mycket av den atonala musiken och den moderna konsten tycks mig uttrycka den alienation som religionshistorikern Karen Armstrong beskriver i sin bok Myternas historia:

Logos har i många avseenden förändrat våra liv till det bättre, men det har inte blivit någon odelad triumf. Vår avmytologiserade värld är mycket bekväm för många av oss som är lyckliga nog att bo i den rika världens länder, men den är inte det paradis på jorden som Bacon och Locke förutspådde. När vi begrundar 1900-talets mörka uppenbarelser ser vi att vår moderna ångest inte är en följd av någon självupptagenhetsneuros. Vi står inför något hittills okänt. Andra samhällen har sett döden som en övergång till andra existensformer. De omhuldade inte några förenklade, vulgära tankar om ett liv efter detta utan fann på riter och myter som hjälpte människor att möta det outsägliga. I ingen annan kultur skulle någon slå sig till ro mitt i en initiationsrit eller övergångsrit med skräcken i behåll. Men just detta är vad vi måste göra i avsaknad av livskraftig mytologi. Det finns en rörande och rentav heroisk askes i den rådande förkastelsen av myten. Men rent lineära, logiska och historiska tänkesätt har utestängt många av oss från terapier och hjälpmedel som förr gjorde det möjligt att ösa ur vår mänsklighets alla resurser för att kunna leva med det oacceptabla.

Vi må vara mer sofistikerade i materiella avseenden, men andligt sett har vi inte kommit vidare sedan axial-åldern – nej, eftersom vi förtrycker mythos kanske vi rentav har gått tillbaka. Vi längtar fortfarande efter att ”komma bortom” våra omedelbara omständigheter och stiga in i en ”helhetstid”, en intensivare, fullödigare tillvaro.

 

Manhattan–projekt
Gränssnitt

Kan det finnas en möjlighet att knyta ihop mythos och logos, att förstå vetenskapens fysiska gåtor, genom att använda de mest avancerade matematiska instrumenten på organiska processer?

Går det att förstå den bakomliggande geometrin som definierar gränssnitten i Universumet, vare sig det handlar om biologiska varelsers benmärg, trädformens fasta kropp som möter luften eller galaxernas makromönster ?

Om vi i ett slags Manhattan–projekt genomförde en jämförelse av livsformerna på Jorden med Universum och i ett sökande efter vad som förenar dessa gränssnitt och gjorde detta i Leonardo da Vincis anda. Vad skulle ske och är det möjligt?

Om de tekniska möjligheterna vet jag inte mycket förutom att det enligt matematiker i dag, finns ett önskemål om att seriekoppla så många Sony Playstation 3 konsoler som möjligt, då dessa konsoler har en av de kraftfullaste processorerna för matematiska beräkningar som finns.

Däremot hoppas jag att ett sådant projekt ska visa att mänsklighetens största myt att människan är skapad till Guds avbild, ska visa sig vara en intuitiv och därmed sann myt för den verklighet hon befinner sig i.

Människans myter skulle i så fall vara en oundgänglig del av utvecklingen, precis som puppan är nödvändig för en fjäril. I stället för att ha famlat i mörkret, har människan vägletts av ett inre ljus.

Till sist vill jag återigen citera Werner Heisenberg då han i en diskussion om Elementarpartiklar och Platons filosofi kommer in på livets uppkomst:

Nukleinsyran har visat sig vara ett utmärkt informationsmagasin för utsagor om organismernas struktur. Här har genom ett unikt val en form etablerats som bestämmer hela den senare biologin. I denna senare utveckling spelar slumpen åter en viktig roll. Om det finns samma klimatologiska och geologiska förutsättningar som här på jorden på en planet i ett annat stjärnsystem, och om även där kolkemin har lett till bildandet av nukleinsyrekedjor, så kan man ändå inte anta att där har uppstått samma livsformer som hos oss. Men de har bildats efter samma grundstruktur i nukleinsyran.

Jag kan inte undgå att i det sammanhanget tänka på Goethes naturlära som ju ville härleda hela botaniken från en urplanta. Urplantan beskrevs som objekt men utgjorde samtidigt grundstrukturen efter vilken alla plantor är uppbyggda. I Goethes mening skulle man kunna beteckna nukleinsyran som urorganism. Den är ju å ena sidan objekt och å andra sidan grundstrukturen för hela biologin.

När man funderar på det här sättet hamnar man mitt i Platons filosofi. Elementarpartiklarna skulle kunna jämföras med de reguljära kropparna i ”Timaios”. De är urbilder, materians idé. Dessa urbilder bestämmer hela det fortsatta skeendet. De är representanter för en central ordning. Och även när slumpen i den senare utvecklingen av denna mångfald spelar en viktig roll, så är det väl ändå möjligt att denna slump på något sätt hänger ihop med den centrala ordningen.

 

Vad skulle Leonardo ha sagt!

Peter Sitell den 2 oktober 2009

 

 

Peter!

Det du säger känns för mig seriöst, trovärdigt och tänkvärt. Dels det du antyder, att form tar form av form (ja, min formulering!): att livets utformning söker sig fram till så att säga en yin- eller yang-struktur visavis "naturen", med andra ord den natur, som livsformen söker symbios med.

Dels också det där med elementarpartikelns ur-egenskaper, vilka skulle kunna utgöra förutsättning för alla vidare materie-former. Det tror även jag på.

Sist men inte minst ett citat från din text:

Människans myter skulle i så fall vara en oundgänglig del av utvecklingen, precis som puppan är nödvändig för en fjäril. I stället för att ha famlat i mörkret, har människan vägletts av ett inre ljus.

Det där kan vara diskutabelt, men för mig liksom för dig känns det sant - åtminstone i dess idealiserade form. Jag tror dock inte att alla människor skriver under helt på det, vilket bara visar på livsformernas mångfald!

Vi borde studera människans myter mera, anser jag med dig! Det är ett område, hur intressant och fantastiskt som helst - och gränsar, tror jag, till våra drömmar och deras form.

Mats

 

 

Fortsätt till nästa gästskribent

 

 


© Mats Ohlin och Peter Sitell 2009-19   |   Senast uppdaterad