Mats Ohlin Architectural Center
Special Performance

Till index

 

Gästartist nummer två är författaren Agneta Roisko, vars positiva bekantskap jag relativt nyligen haft äran att göra. Agneta vistas gärna i myternas drömland, och skriver texter i fantasy-genren.
 
Föreliggande novell är ovanligt realistisk i framställningen, men de filosofiska undertonerna finns med.
 

 

 

Gästskribent

2

 

Agneta Roisko

 

Infört 17 okt 2009

 

 

 

Dörrar

 

Jag möter människor och ser deras ansikten, slutna, rädda. Inneslutna, uteslutande. Vad är de rädda för? Jag borde veta, för jag är också rädd. Om vi kunde förstå att vi lever för att ha roligt och vara glada. Vi skulle leka mer, med varandra och med oss själva. Allt är så allvarligt och varför? Varför är det så viktigt att vara allvarlig? Varför räknas sorgen mer än glädjen?

 

Tre dörrar finns i mitt inre, de är alla stängda och låsta, men leder åt skilda håll. En leder till en väg jag har gått förut och vet att jag inte vill fortsätta på, det är vägen som alla andra går. Jag försökte följa den, men lusten försvann längsmed den.

Den andra vägen leder till fördärvet, det tror jag i varje fall, den är osäker och ogången. Den är mörk och irrar omkring i en steril ödemark. Kanske finns det något åtråvärt i slutet av den, men jag är långt ifrån säker på att jag skulle överleva länge nog för att få reda på vad.

Den tredje dörren, däremot, är den jag tänker öppna nu.

 

Nyckeln passar knappt i låset och vrids om med stort besvär, handtaget går trögt och när jag väl ska öppna dörren stretar den emot som ett levande väsen. Den vill inte bli öppnad, eller också ska det vara svårt för att göra prestationen mer värd. Det jag ser på andra sidan är till att börja med omöjligt att få någon rätsida på. Istället för en väg ser jag hundratals; smala, breda, raka, kurviga, asfaltbelagda, eller med finkornig sand.

 

Länge står jag och tvekar, jag måste välja en av dem, men det är svårt. Tänk om jag väljer fel, tänk om den jag tar leder till en återvändgränd, eller, än värre, utför ett stup? Till slut bestämmer jag mig för en av de lagom breda med svaga böjar och måttliga höjdskillnader, den meandrar sig mjukt genom ett grönskande landskap via ett underlag av smågrus. Jag tar ett djupt andetag och lämnar dörröppningen, som jag misstänkte slår dörren igen bakom mig och är sedan försvunnen.

 

Det är lätt att gå, jag är utvilad och glad över att ha bestämt mig. I början är jag fast övertygad om att jag snart kommer att träffa någon som kan råda mig vidare och kanske ge mig hjälp, men ingen dyker upp. Mörkret faller utan att jag träffat en levande varelse. Fortfarande hoppfull går jag på genom natten, stjärnorna gnistrar över mig som tusen möjligheter.

 

Framåt morgonen lägger jag mig och sover några timmar sedan jag druckit vatten i en källa, vattnet är gott. När jag vaknat och börjat gå igen möter jag en medelålders kvinna, jag frågar henne om hon tror jag är på rätt väg.

 

Till svar får jag bara ett fnys, jag fortsätter. Framåt eftermiddagen möter jag en yngre kvinna och ställer samma fråga till henne.

 

Jag går vidare, alltmer uppgiven, min första iver och övertygelse om att jag valt rätt smälter bort, till slut fortsätter jag bara av ren envishet. Gruset blir grövre, vassare och mer ojämnt under skosulor som blir allt tunnare. Uppförsbackarna blir brantare, kurvorna mer böjda tills det känns som jag går i sick sack utan att komma en meter framåt. Dagarna går, blir månader och år. Den sista uppförsbacken tar knäcken på mig, jag stannar och sätter mig, uttröttad intill dödens gräns. Jag vill inte mer, varken framåt eller bakåt, jag ska sitta här tills någonting eller ingenting händer.

 

Med ansiktet i händerna, för trött för att ens orka gråta, ser jag henne inte komma, jag vet att hon är där först när jag hör hennes röst.

Hon är gammal, uråldrig som berget, hennes ansikte är så fullt av rynkor att det inte finns en slät yta kvar men hennes ögon är blå som en hösthimmel i oktober.

Hon ser på mig med ett varmt leende fullt av en förtröstan som jag inte kan förstå.

Och hon pekar med ett krokigt finger mot backen, rakt upp i den blå himlen.

 

Märkligt nog får den gamla kvinnans entusiasm mig att uppbåda tillräckligt med energi för den sista biten upp till den sista backens krön, för det är verkligen den sista backen, det förstår jag när jag står på krönet.

 

Under mig breder en dalgång ut sig, dess sidor är bevuxna med ädellövskog uppblandad med björk, al, asp och enstaka barrträd. En bred älv rinner på dess botten, där fiskar hoppar i vattenytan. I luften flyger duvor och rovfåglar. En varg ylar långtbortifrån och en annan varg svarar. Ängar överrösta med blommor av alla färger och former ligger utspridda i gläntor i skogen.

 

Och, bäst av allt, vägen tar slut här, endast djurstigar leder vidare från krönet. Jag har kommit fram, allt det här är mitt, inte att äga, men att skriva om.

 

Av Agneta Roisko 2005

 

 

Agneta!

Din novell påminner mig lite om "Valans spådom", där jorden grönskar på nytt efter en längre tids ödeläggelse...

Vår grundföreställning som människor är väl även, att för den som har kämpat väl med det jordiska, väntar de himelska ängderna efter resans slut...

Och i all idrott gäller det att inte ge upp, utan komma i mål...

Din berättelse ser jag som mycket arketypisk; grundläggande för det mesta av sådant vi människor kan ta oss för.

Den är ju också i hög grad i enlighet med Gamla testamentets myt om människans utdrivning ur Edens lustgård - det tycks vara allas vår lott att irrande söka det mål, vi blott dunkelt anar men om vilket vi ändå kan ha en klar föreställning.

Mats

 

 

Fortsätt till nästa gästskribent

 

 


© Mats Ohlin och Agneta Roisko 2009