Min vandring fort­satte och jag nådde slut­ligen den franska savojen. Vid det här laget hade som­mar­en full­komlig­en in­vader­at Europa och jag hade med­vetet valt att styra min färd mot de franska alperna. Jag in­bill­ade mig att detta bergs­massiv skulle kunna er­bjuda svalka i som­marens obarm­härtiga värme, men så var icke fallet. Värmen hade be­lägrat Europa och det fanns inte en plats som und­kom dess heta fingrar. Men jag kom till slut till Annecy och där be­stäm­de jag mig för att vila upp mig ett tag.
         Min tid där minns jag som i ett dilerium, för hettan gjorde mig oför­mögen att tänka klart och sortera de händ­elser jag råkade ut för. Min hjärna kändes mer som ett kokt ägg än som ett centrum för sam­ord­ning av tankar och intryck Det är bara ett minne som jag lyckats be­vara i sin tydlig­aste, klara form. Det beror på att jag blev så be­rörd av hela situa­tion­en att mina sinnen skärpte sig till brist­nings­räns­en när jag hamn­ade i den, så att jag för alltid skulle kunna be­vara den i mitt minne. Det jag nu tänker be­rätta, ut­pela­de sig mitt fram­för mina ögon när jag låg och dåsade i solen på en liten strand vid Annecy­sjön.
         Det var en av de där riktigt varma, vind­stilla dag­ar­na som bara hög­som­mar­en kan er­bjuda. Solen lät sina strålar nästan brutalt smeka värld­ens skog­ar och vatten. På hela norra halv­klotet klagade allt levande över värmen. Skogs­bränd­er­na rasa­de ilsket i Provence och i Europas huvud­städ­er höll in­vånar­na på att kvävas av den varma luften som stängd­es in av det lock av smog som bil­ar­nas av­gas­er or­sak­at. De italien­ska hus­mödrar­na orkade inte ens tillaga sin dag­liga pasta och i Portugal satt de krum­ma gum­mor­na i skydd av träden och suck­ade "quel calora", medan de des­perat för­sökte svalka sig med sina sol­fjädrar. Värme­böljan nåd­de så långt som till samer­nas land i norra Skandinav­ien. Där talar man än idag om denna som­mar som den, då till och med den tål­mod­iga gam­mel-samen blev tokut och kasta­de sig rätt ned i det iskalla vattnet i älven. Det var ren tur att några raska ung­samer be­fann sig i när­heten och kunde rädda honom undan drunk­nings­död­en.
         Det fanns inte en plats i hela Europa som kunde er­bjuda någon form av svalka. Inte ett kafe som kunde släcka den törst som fick kund­er­na att vall­färda till dem, inte en sjö, vars fis­ljum­ma vat­ten kunde kyla ned de bad­an­de om än så lite. De få bäck­ar­na i Schwartz­walds­skog­en, som i van­liga fall kunde er­bjuda ett is­kallt och kristall­klart vatten, hade för länge sedan torkat ut. Europa var med andra ord torrt, varmt och dam­migt och in­vånar­na i den­na världs­del hade sedan flera veckor till­baka vant sig vid att an­stränga sina ut­matta­de kropp­ar så lite som möjligt. De satt mest på sina verandor eller på kafeer och andades an­strängt över de kylda drycker de fåfängt för­sökte sänka kropps­temperatur­en med.
         Inte ens den lilla som­mar­dyll­en Annecy var sig riktigt lik denna okrist­liga som­mar. Stad­en som annars brukar blomstra om som­mar­en, var visser­ligen inte folktom, utan även i år hade turisterna strömmat hit. Men den riktiga se­mester­stäm­ning­en vill inte in­finna sig hos stadens gäster. Tramp­båtarna på sjön tramp­ades inte av lika ivriga ben som i van­liga fall, utan gupp­ade lojt på den knappt krusade vatten­ytan, som om män­niskor­na i dem vore döda. Kanaler­na i gamla sta'n fick kämpa för att be­hålla de sista dropp­ar­na vat­ten och lik­nade mer kloak­er än rin­nan­de vatt­en­ådror. De gav ifrån sig en oangenäm doft, vilket hade en för­ödan­de inverkan på alla de kafeer och barer som kantade dem på ömse sidor och som annars bruka­de leva väl på den fest­liga stäm­ning det upp­lysta vattnet med­förde. Till och med Pont d'Amour stod ödslig och tom på de kyss­an­de par som annars hade en för­måga leta sig fram till denna romantiska och myt­om­spun­na bro. Från fest­båten Lube­lulle hördes ibland ett upp­slupp­et skratt om kväll­ar­na, men iövrigt var det till och med som om de kulörta lampor­na i dess master knappt orkade lysa. De flämtade av­mätt i den mörka natten medan båten tuffade ut på sjön med sina matta gäster om­bord.
         Det var bara på den undan­gömda strand­en vid Annecysjön som en febril aktivitet en dag trotsa­de solens försök att få alla levande att hålla sig lugna. Där kunde de få levande som hittat dit, till sin stora för­våning plötsligt se hur några glatt gula citron­fjärilar kom singlande ner från den mördande blå himlen. Fjärilar­na gjorde några looper i luften innan de landade på stranden, precis där vågorna bröts mot stranden. Där blev de sittande. Helt stilla för­mådde inte dessa ystra varelser vara. Deras vingar darrade ibland nervöst till, som om det vore emot deras natur att vara helt stilla, i väntan på...ja, vad väntade de på?
         De sol­badan­de på stranden kunde snart se hur ännu en grupp citron­fjärilar kom fladd­ran­de från ingen­stans och för­enade sig med grup­pen som an­länt först. Och så kom ännu ett gäng och så ytter­liga­re ett. En del fjärilar kom en­sam­ma och vissa av dem såg faktiskt lite ut­mattade ut när de landa­de i den varma sanden. Det var de lång­väga som hade an­länt. Snart var vat­ten­bryn­et helt täckt av citron­gula fjärils­ving­ar och en spänd för­väntan be­lägra­de plats­en. Hela rymd­en tycktes vibrera av den aktivitet som bara des­sa små in­sekter lycka­des upp­bringa en dag som den­na. Luften fylldes av ett be­hag­ligt ljud, som lät som tunt, tvättat siden; ett ljud som i sig självt verka­de mer svalk­an­de på de svet­tiga på strand­en än vat­tnet i sjön. Det var precis som om strand­en täckts av ett tunt lager av blom­blad, som inte dofta­de utan skälv­de och skratta­de. Vågor­na som tidiga­re knappt hade orkat klucka, drogs mot­villigt med av den upp­sluppna stäm­ning­en och börja­de lek­fullt att för­söka fånga de rusiga små djuren. Des­sa i sin tur blev all­deles till sig av för­tjus­ning över den­na invit till lek och ut­mana­de vågor­na på någon slags tafatt­lek, som ingen tidiga­re sett maken till.
         Fascinera­de över hur hela atmo­sfär­en i ett slag tycktes leva igen, fråga­de sig strand­ens folk vad som fått alla Europas citron­fjäril­ar att samlas just idag, på just denna lilla strand­remsa. Hur skulle de någon­sin kunna veta att det sedan länge varit be­stämt att citron­fjärilar­nas årliga kon­gress i glädje skulle hållas vid den­na sjö i den franska Savojen?
         Det är näm­lig­en så med fjäril­ar, att med­vetna som de är om sin korta existens på den­na jord, svär de redan när de är fågna i sina pup­por, en ed på att de så fort de blir fria från sitt fäng­el­se bara ska leka. De be­stäm­mer sig för att livet är all­del­es för all­var­ligt för att tas på all­var. De ska bara leva och njuta av det liv som bara sträcker sig över en som­mar.
         Varje år samlas de som inte har fått sina vingar för­stör­da av någon elak nordan­vind eller lek­full katt, på en för­ut­be­stämd plats någon­stans i Europa. Där samlas man allt­så för att under några in­tensiva dagar dela glädje med var­andra. Alla lev­an­de är in­bjud­na till kon­gres­sen, även om citronf­järilar­na är väl med­vet­na om att inga andra varelser på jorden upp­skatt­ar lek lika fullt som dem. För med­an män­niskor­na säger att lika barn leka bäst, menar fjärilarna helt enkelt att bäst är de som leker mest. Om man sedan liknar var­andra eller ej är helt oväsent­ligt, enligt detta syn­sätt. Trots den­na generösa gest är det sällan som andra levande tar inviten på allvar och deltar i citron­fjäril­ar­nas rusiga lekar.
         Tvärtom, många gånger kan man få höra hur andra för­färas över fjäril­ar­nas lätt­sam­ma leverne i sus och dus och utan an­svar. Det tiss­las och tass­las bakom deras ving­prydda ryggar och det man viskar om är onyttan i deras existens. Det är för­färligt, säger man, att vi ska be­höva slita och släpa, medan de inte gör någon­ting vettigt, utan bara fladd­rar från blom­ma till blom­ma.
         Men den som säger att fjäril­ar­na aldrig tar någon­ting på allvar har fel, för det finns ingen som tar sin lek på allvar som fjärilen. Och om vi någon gång lyss­na­de till det som sägs på citron­fjäril­ar­nas år­liga kon­gress i glädje, skulle vi få lära oss ett och annat om vad allvar är. De skulle kunna be­rätta för oss att det inte en­bart är de, som bara kan flyga en som­mar, för­unn­at att dansa och leka sig igen­om livet. Att även vi, som inte lever ett så kort liv som fjärilen, borde fun­dera över vad som egent­lig­en är allvar och vad som är lek.
         På denna livs­bejak­an­de kon­gress talas det även om annat. Man pratar till ex­empel om hur vet­skap­en om livets för­gäng­lig­het inte en­bart är av ondo, utan att den faktiskt också kan vara den driv­kraft som gör passivi­tet­en aktiv. Att den tragedi som inne­bär att des­sa gull­be­stänk­ta vingar måste sluta fläkta när höst­mörk­ret faller, även är en him­melsk väl­signel­se. För tack vare denna natur­lag kan fjärilen lämna det jordiska livet när dess ande svävar som högst och be­rusning­en över livet inte har mist sin verkan. Ja, tank­ar­na som delas när leken antar sin mest in­trikata form är många. Och medan du nu fund­erar på dessa enkla och all­varli­ga frågor, fort­sätter citron­fjäril­en att vifta med sina siden­skimran­de vingar. De vet nämlig­en att om man inte får flyga så länge, gäller det att flyga så mycket som någon­sin är möj­ligt medan man fort­faran­de kan.
         Citron­fjärilarvnas oväntavde upp­envbar­else fun­gera­de som en kata­ys­ator på mig. Jag in­såg att även om jag hade stora chanser att få leva i mer än hundra år, så var tiden ändå all­deles för kort för att slösas bort på en sand­strand i Annecy. Vad värmen be­träffa­de verka­de den ha trött­nat på att jävlas med sin om­giv­ning. Den hade redan börjat se sig om efter nya himlar och var på väg att upp­lösa sig själv, till allas lätt­nad.
         Men än var det fort­far­an­de för varmt för att vara sant. Det var då jag kom på att någon vid ett till­fälle hade sagt till mig att det fanns ett ställe i Europa där regnet alltid föll. Dit skulle jag till varje pris, det visste jag nu. Till London skulle jag och det med en gång.

Ur "En sköldpaddas dagbok"
av Helena Brobäck