Mats Ohlin Architectural Research

Till index

 

Min uppsats om Fjärilsängen, som redovisas på annan plats här i forskningscentret, utgjorde till stor del en introduktion till arkitekturpsykologen Sven Hesselgrens gärning, verk och leverne. Därefter har jag i flera år fördjupat mina kunskaper på Hesselgrenområdet, och det är då främst nestorns rumsforskning som har intresserat mig speciellt.

Jag har ännu inte slutgiltigt redovisat mitt arbete, och i väntan på det, redovisar jag det inte allmänt - men dock särskilt för behöriga. Däremot vill jag här under väntetiden föra en allmän diskussion om det som jag efter mina studier har kommit att anse vara väsentligt med Hesselgrens miljöforskning - det följer nedan.

 

 

För den speciellt intresserade erbjuder jag en möjlighet att ta del av mitt avhandlingsarbete om Hesselgren. Då krävs ett användarnamn och lösenord. För att erhålla sådan uppgift vänligen kontakta mig!

 

Användarnamn:

Lösenord:

 

 

Sidan är under konstruktion.

 

 

Hesselgren

 

En episod som Hesselgren berättar i en av sina böcker har etsat sig fast i mitt minne. Det var när han under en semester själv förväntansfull tog sin familj till en ur stadsbyggnadskonstnärlig synvinkel ideal gammal italiensk stad, Sabbioneta. Väl på plats utbrast hans tre söner i korus: "Men pappa, här finns ju inga människor, här är så trist, här kan vi inte stanna, låt oss resa vidare!" (Hesselgren 1977, s. 77)

I sin rums- och stadsmiljöforskning försöker Hesselgren sedan, tror jag, knyta samman de fysiska miljöaspekterna med de sociala. Men egentligen utan att lyckas. Jo, för all del, han framför en del intressanta tankar om hur till exempel en cafélokal bör vara rumsligt utformad för att fungera riktigt bra socialt, liksom betydelsen av att se mänsklig verksamhet och medmänniskor av skilda slag när man exempelvis går sin dagliga promenader till och från tunnelbanestationen.

Han framkastar även spekulationen att ju rumsligare en stadsmiljö är (som i städers centrala delar), desto viktigare blir den sociala närvaron (och vice versa då förstås, att ödsligheten i förortsområden inte skulle göra så mycket).

Men kompromissviljan framskymtar alltför tydligt i dessa fall, tycker åtminstone jag. En kompromissvilja som har sprungit ur den frustrerande erfarenheten att de relevanta uppfattningar om rums- och stadsmiljöutformning som arkitekterna inklusive Hesselgren kan ha, inte stämmer överens med "folkets"! Inte bara inom Hesselgrens egen familj, utan - mera flagrant - som resultat av en omfattande miljöforskning under Hesselgrens ledning.

Det förvånande resultatet av Hesselgrens stadsmiljöforskning tog mer eller mindre musten ur forskaren, som sedan egentligen inte kom längre i sin forskning. Och så som saken kom att ligga vill väl de flesta ge honom rätt i att det därmed kunde vara dags att sätta punkt för vidare rumsforskning.

Det är just denna situation som jag här och nu tar avstamp i. Varför uppdagades en divergens? Har arkitekterna fel och "folket" rätt? Talar man egentligen om två olika saker - fysisk och social miljö? Bör dessa i så fall särskiljas distinktare i stället för att - dödfött, som det verkar - förenas?

Kan det förhålla sig så, att de som sätter den sociala miljön främst, inte bryr sig om eller rentav kan vara "blinda" för den fysiska miljöns, i strikt bemärkelse, utformning?

Har Hesselgren och jag jämte den övriga arkitektkåren i så fall särskilda förmågor att känna av en fysisk miljös särskilda kvaliteter? Bygger en evetuell sådan egenskap på objektiv kunskap, eller utgör den möjligen en neurologisk särart?

Eller är det faktiskt så att majoriteten har rätt, och arkitektkåren förledd att tro något som inte finns - ungefär som i sagans masspsykos inför kejsarens nya kläder?

 

Fysisk och social miljö

Det, att Hesselgren vill förena social och fysisk miljö, får mig att dra den förlängda slutsatsen att han vill styra den sociala miljön med den fysiska miljöns utformning. Han må vara omedveten om sitt mål, men där finns en stor sannolikhet att medlet kommer att leda till målet, om man ger sig in på denna stråt. Utmärkta förebilder finner vi i rokokons arkitektur, och även i vår samtida postmodernism, fastän där utan speciell avsikt. Det må så vara i detta fall, att det vällovliga målet var att agera expert för att "ge folket vad folket vill ha".

Här kan då replikeras, att den fysiska miljön i visst måtto styr den sociala i varje historisk situation. De bronsåldriga oppida inhägnade samhället, och så gjorde de medeltida borgarna. Bystrukturen i det gamla svenska bondesamhället strukturerade strikt hur jorden skulle brukas, och den klassiska rutnätsstaden anger markutnyttjandet på ett mycket diktatoriskt sätt.

Ja, men det anmärkningsvärda med Hesselgren var, att han skulle företräda den modernistiska arkitekturen, och denna har ju ett universellt mål att befria människan till eget självförverkligande. Hesselgren kan ha haft de bästa modernistiska intentioner att verkligen i grund utreda frågan om individens förhållningssätt till den fysiska miljön, men förvillades av motsägelserna - och gav upp...

Det skulle kunna finnas en vits med att försöka föra Hesselgrens rön vidare. Detta kan i så fall endast åstadkommas genom att först backa ut ur den återvändsgränd som lade sordin på Hesselgrens forskning, för att därefter kunna få möjlighet att köra framåt igen.

 

En allmängiltig fysisk miljö

En väg att backa på kan öppnas, om man överger tanken på kopplingen mellan social miljö och fysisk utformning. Detta kräver ny forskning. Det kräver en forskning som ställer frågor som: "Hur forma en arkitektur som kan framstå som en så neutral bakgrund som möjligt till mänskligt leverne och mänskliga aktiviteter?"

Den frågeställningen var väl egentligen modernismens kärnpunkt. Man kan vara djärv och påstå att i och med att dess aktiva tillämpning övergavs, så halkade man över i postmodernism, och så var det kört. Men jag tror egentligen inte så. Jag tror att människan behöver estetik, dekoration och irrationalitet - som komplement till det funktionalistiska.

Det funktionalistiska, ja... Om inte annat, så har arkitekten Sigurd Lewerenz genom sina verk övertygat mig om att en idog funktionalism leder bort från den generella arkitekturen och tenderar att sub-optimera den speciella. Är detta bra eller dåligt, då? ur ett allmänt perspektiv. Tja; det kan vara bra för stunden, den unika situationen då det funktionella formades, men annars kanske dåligt, eftersom det försvårar senare nyanvändningar av produkten. Vilket kan vara ett samhälleligt ekonomiskt mål i det långsiktiga perspektivet.

Men det är klart att en funktionalism som vilar tillförlitligt på en vetenskaplig grund, kanske kan göra anspråk på att bli mer eller mindre evig. Grundläggande miljöfaktorer uppvisar en viss sådan evighetskaraktär. Jag tänker på faktorer för människans hälsa i första hand:

Förteckningen gäller miljöer där människor vistas, nota bene. Andra miljöer finns givetvis, och dem lämnar vi i detta sammanhang därhän. — Men där människor vistas, uppstår miljödimensionen social miljö (inklusive aktiviteter och verksamheter). Och om inte förr, så inses kanske nu, att vi dels kan ha svårt att förutse en social miljös beskaffenhet, och dels egentligen omöjligen kan styra en sådan.

I viss mån är det ändå möjligt att styra en social miljö, och det görs. Maximerat antal personer i en buss eller samlingssal, exempelvis. Med dimensionering av utrymningsvägar och trafikleder kan flöden påverkas. Bestämmelser om hur verksamheter får bedrivas kan införas. Fler exempel kunde ges. Gemensamt för dem är att styrningen är till för att garantera den sociala miljöns säkerhet och hälsa.

Men visst finns det även "skräddarsydda" sociala miljöer. I viss mån är ju varje enhet människogjord fysisk miljö öronmärkt: bostäder, industrilokaler, idrottsarenor, restaurangmiljöer etc. Människan tycks verkligen vara en riktig social funktionsuppdelare!

Den fysiska miljön må ha varit avsedd för en viss social miljö - men den sociala miljön kan komma att ändras med tiden. Den fysiska miljön ändras då kanske inte i motsvarande grad, eftersom den har en betydligt större tröghet än den sociala miljön, vilken egentligen förändras hela tiden.

Så frågan är återigen: Hur forma en arkitektur som kan framstå som en så neutral bakgrund som möjligt till mänskligt leverne och mänskliga aktiviteter? Med andra ord en så generell arkitektur som möjligt?

 

Människans idealmiljö

Ett sökande efter allmängiltighet och generalitet i mänsklig miljö har ytterst att göra med frågan om det kan tänkas finnas en genuin mänsklig ekotyp, och i så fall hur en sådan kan vara beskaffad.

För att kunna ta reda på det, måste vi först definiera vad vi menar med en sådan idealmiljö. Vi menar förmodligen en miljö som är så utformad, att människan dels generellt känner sig hemma där och trivs, dels kan framföra alla sina roller och idka alla sina verksamheter utan att hämmas eller hindras av miljön.

Vi tänker då kanske tämligen omgående att en sådan miljö är en omöjlig utopi. Ty man kan inte sova, sparka fotboll, vårda sjuka, meka med bilar mm. inom samma väggar - det bleve ett sammelsurium utan like!

Slutsatsen därav behöver dock bara bli, att vi tydligtvis behöver avgränsningar för olika slags verksamheter. Målet, som vi diskuterar här, är att sådana avgränsade enheter inte ska behöva skräddarsys för långt för en viss avsedd verksamhet, utan kunna hysa olika slag av verksamheter - med en och samma fysiska utformning.

Eller också - på en högre nivå (en stadsdels- eller stadsmässig) - så må olika verksamheter - olika hus - utformas individuellt och hur skräddarsytt som helst; uppgiften blir då i stället att försöka finna fram en ideal stadsstruktur.

Detta, att socialt liv eller verksamheter spelar större roll för människor i allmänhet och kanske ungdomar i synnerhet än den fysiska miljöns utformning, är egentligen inte så konstigt. Det är som att ett danspalats verksamhet, dess besökare och eventuellt orkester lockar mer än danspalatsets utseende och utformning. Givetvis. Märkligt vore det annars!

Men det hindrar inte att den fysiska miljön kan vara nog så betydelsefull i sig. Åtminstone är vi vana här i den gamla världen att se kvaliteter som vi helst inte vill undvara i de av våra fysiska miljöer som vi anser värdefulla. God fysisk miljö: en finkulturfråga?

Kanske en finkultur som vi inte generellt har råd att unna oss? Det må så vara, men jag såge hellre att våra städer utvecklades organiskt år efter år, sekel efter sekel, än att jag fullt ut hängav mig åt modellen "tillskapa något bra i nuet; riv när det blir inaktuellt".

Men då måste man ha i medvetande, att detta är min speciella ståndpunkt. Den är inte absolut. Alla människor omfattar den inte. Men jag gör det, och många med mig. Dock inte alla. Personligen ser jag ändå ingen nödvändig motsättning mellan de två synsätten. De kan mycket väl förekommma i fysisk form båda två parallellt. Så sker också, mestadels. Så jag är nöjd om det går att nå en jämvikt byggd på ömsesidig respekt.

Jag menar således, att vi bör odla våra städers traditionsmättade stadskärnor - samt låta nuets verksamheter få flöda fritt utåt periferierna. Samtidigt bör vi måna om stadskärnornas utvidgningar ungefär som årsringar som byggs på träd. En sådan process kan upprätthålla en stadskärnornas dynamik, något som i sin tur kan motverka museal eller reservatmässig stelnad.

Bara som ett gott exempel på vad jag menar kan jag ta Gamla stan i Stockholm. Under funktionalismens barndom urmodig och dömd till undergång, blev dess miljö sedermera tilldömd kvaliteter av världsarvsklass. Stadsdelen fylldes med en brokig palett av levande verksamheter som gav också en rik social miljö. Vad mera kunde önskas?

Ändå kan man ju inte vara riktigt säker på, om det verkligen var den speciella miljön som alstrade den goda sociala, eller utifall det centrala läget i sig hade ett finger med i spelet? Så att om le Corbusier hade fått igenom sin totalsanering av Gamla stan, dess lamellhusstruktur hade blivit lika främjande för den sociala miljön? Jag tror inte det, faktiskt. Jag vill nog hävda att en traditionsrik miljö oftast har ett värde i sig.

Man skulle kunna jämföra traditionsrik innerstadsmiljö med andra klassiska kulturyttringar. Varför inte med antikviteter - möbler, konst, textilier, bokverk. Liksom dessa har miljön kommit att få ett egenvärde, har så att säga blivit sig själv nog.

Till skillnad från antikviteter måste stadsmiljöer dock kunna ändras, byggas om, underhållas, ges nya element som ska fogas in i det gamla. Jag upplever att Gamla stan, för att dröja kvar vid det exemplet, har uppnått en sådan dynamik. Förändringar sker försiktigt på miljöns villkor, och det fungerar bra.

Ett otal med Gamla stan jämförbara stadsmiljöer i de mest skilda länder skulle man kunna komma på, och det funnes förmodligen en mening i att göra en inventering. På så vis skaffade man sig ett jämförelsematerial, och utifrån detta kunde man analysera fram gemensamma karaktärsdrag.

En alternativ eller parallell uppgift kunde vara att analysera världsarvsstäderna. Speciellt intressant vore då att systematisera motiveringarna för de enskilda städernas upptagande på världsarvslistan. Men det är inte säkert, att grunderna för klassning av dessa unika stadsmiljöer alltid sammanfaller med eventuella grunder för ideal stadsmiljö.

För att få närmare reda i frågan, pågår nu en insamling av världsarvsstäder vilkas åtminstone yttre strukturer i någon väsentlig mån sammanfaller med mina kriterier för "klassisk " stad.

 

Rumsupplevelse

När jag nu efter ungefär tre år (från år 2010 till nu 2013) återupptar denna tråd, inser jag att "idealstads-spåret" blev lite av ett blindskär; intressant nog, men blott påbörjat och ingalunda färdigt. Men, men... Nu vill jag strama tyglarna och försöka återföra resonemangen till kärnfrågan den, om rumsupplevelsen.

En viktig bit av Hesselgrens forskning ägnades rumsbegreppet, och i mina studier av vederbörande tog jag åtminstone intuitivt ett rätt rejält fokus på just den rumsliga aspekten. Denna har kommit att intressera mig starkt. En bidragande orsak till mitt mera medvetna förhållande till rumsdimensionen blev min gamle chef Gösta Edbergs motsvarande intresse för detsamma.

Personligen har jag alltid känt att det finns en särskild rumsperception, ett slags sjätte sinne kanske man rentav skulle kunna säga. Under denna mellantid, då Hesselgrenprojektet har fått vila, har jag ägnat mig en del åt egen-analys på det kognitiva området, och har möjligen kommit några snäpp längre från där jag stod förut. Jag har blivit mera medveten om mitt eget spatiala sinne, till stor del med stöd av Howard Gardners forskning på området.

Jag vet numera att jag är en mera utpräglad spatial tänkare än en sekventiell dito. Det innebär att det spatiala måhända har större betydelse för mig än vad det har för en neuro-typisk människa (merparten av mänskligheten). I detta avseende står jag närmare djuret än den sociala människan. Därav kanske min — och Sven Hesselgrens; och Gösta Edbergs — något särartade uppfattning om rumslighet (och rumsuppfattningens betydelse inom arkitekturen).

Jag kan väl förstå och respektera min handledare docent Magnus Rönn i hans uppgivenhet inför mitt avhandlings­projekt när jag sned-fokuserade allt för mycket och ur Rönns synvinkel säkert irrelevant på det spatiala angreppssättet. Men för mig har detta framstått som så angeläget, och som roten till en sådan central diskrepans mellan Hesselgren och "de andra människorna", att jag har känt mig mer eller mindre tvungen att anträda denna speciella forskningsinriktning.

Resultatet blev en formdräkt vilken kan upplevas lite som en bastard. En till synes färdig avhandling redovisas, men utan att vara till närmelsevis färdig. Nej, rätt benämnt är det ett råmaterial, utifrån vilket en ny diskussion kan vara möjlig att föra. Materialet föreligger här inneslutet, för den som önskar ta del av det.

 

Träd in!

 

 

 

Fortsättning följer!

 

 

 


© Mats Ohlin 2009-13