1700-TALSHUSET
KVARNGATAN 5
En liten vägledning
för den intresserade besökaren
AV ARKITEKT MATS OHLIN
STOCKHOLM 1989
Inledning
Efter närmare två års renoverings- och restaureringsarbete från sommaren 1987 till våren 1989 befinner sig det 250-åriga huset Kvarngatan 5 nu vid god hälsa. Må det leva i minst 250 år till!
För den som nu av någon anledning för stunden eller grundligt finner intresse i att fördjupa sig i den gamla byggnaden, studera dess utseende, lära sig något om dess historia och förändring genom tiderna och ta del av intentionerna vid den senaste ombyggnaden har jag här försökt sammanställa den kunskap jag själv idag har därom. Beträffande den antikvariska dokumentationen kan andra mer än jag; fil. lic. Carl-Magnus Rosell har i ett tidigt skede gjort en historisk efterforskning och stadsmuseet en omfattande antikvarisk förprojektering. För mera exakta och detaljerade upplysningar i ämnet vill jag därför hänvisa till dessa.
Detta är inte första gången huset har renoverats - 1903 och 1928 genomfördes större ombyggnader liksom vid flera tillfällen under 1700- och 1800-talen. Men aldrig har väl huset varit så nära sin slutliga undergång som alldeles innan beslutet om upprustning fattades av Stockholms fastighetsnämnd den 18 november 1986. Att beskriva husets skick vid denna tidpunkt för en icke initierad är en omöjlighet så det avstår jag ifrån. Nämnas skall endast att fastigheten då var så förfallen att den inte hade klarat ännu en säsong med de nedbrytande krafter som växlingen mellan vatten och is, sol och frost, sommar och vinter innebär för ett gammalt och oskyddat hus. Då hade det ändå uthärdat nära tjugo år av elementens raseri med fritt tillträde genom trasiga fönster och läckande, här och var obefintliga tak. Som kuriositet kan jag berätta att det på några ställen längst ner under rasmassor av bjälklagsfyllningar och annan bråte mitt i sommaren påträffades små glaciärer, bevarade genom somrar - som fordom is i sågspånsstackar.
Men huset räddades alltså i allra sista stund, mycket tack vare en stark opinion som förmådde politikerna att ändra på det redan fattade rivningsbeslutet. Men två decennier av utredningar, planändringar, yttranden, diskussioner och ställningstaganden för och emot krävdes innan man kom dit hän. Meningarna gick isär både mellan partierna och inom den kommunala förvaltningen. En kort genomgång av de olika ståndpunkterna kan kanske för några läsare vara intressant att ta del av. Stadsmuseet ansåg bebyggelsen vara av stort värde (byggnadsminnesklass) men alltför förfallen för berättigandet av tilläggslån. Man såg ändå gärna att ett bevarande kom till stånd och var också beredd att acceptera viss rivning av gårdsbebyggelsen (1981). Med expertis från Riksantikvarieämbetet gjordes en teknisk undersökning som visade att en sådan upprustning var möjlig. Från drätselnämndens och kammarkontorets sida förordades däremot rivning till förmån för nybyggnad (1983). Stadsbyggnadskontoret förordade istället upprustning, och anförde i ett utlåtande (1984)
Kv Närke och kv Östergötland samt delar av kv Dalsland ger idag en unik bild av äldre tiders bostads- och arbetsvillkor för den mindre välbeställda befolkningen på Södermalm och borde få fortleva utan ingrepp.
I byggnadsnämnden ställde sig också (m), (fp) och (sp) bakom ett bevarande. 1984 beslutades där att två olika stadsplanealternativ skulle framarbetas; ett med bevarande men viss rivning och ett med total rivning och begränsad nybyggnadsrätt. Fastighetskontoret ansåg att bebyggelsen borde rivas (1983), men i fastighetsnämnden rådde delade meningar, med beslut om bevarande 1983 och rivning 1984. Ledamoten Samuel Strandberg (fp) reserverade sig mot nämndens beslut (1984)
Bebyggelsen i området är en unik sammanhållen miljö och har ett stort kulturhistoriskt värde. Rivningar och påföljande nybebyggelse som spolierar detta kan inte accepteras.
Ledamoten Brit Rundberg (vpk) uttalade sig särskilt
Det som har hänt med Kvarngatan 5 är sorgligt. Förfallet har pågått medan huset varit ägt av kommunen. Det är sådant här som tyvärr misskrediterar kommunalt ägande av fastigheter.
Under 1985 blev diskussionerna allt livligare. Artiklar i bl.a. Dagens Nyheter och Tidningen Stockholm samt en offentlig debatt i november samma år inriktade opinionen allt entydigare för ett bevarande. I detta sammanhang blev Skönhetsrådets ställningstagande genom dess ledamot Fredrik von Feilitzen, samt stödet från länsantikvarien Bengt OH Johansson ytterligare argument för den omprövning som sedan kom till stånd.
För projektets utveckling var säkert inte endast de politiska förvecklingarna av betydelse. Förutom de nämnda icke politiskt verksamma har åtskilliga andra personer bidragit till husets fortlevnad. Av dem jag själv känner till vill jag nämna ingenjör Lillemor Krogh-Andersen vid stadsbyggnadskontoret som trott på och kämpat för husets bevarande, samt civilingenjör Jan Sjögren vid fastighetskontoret som lotsat ärendet genom alla dess turer och även för oss i genomförandeskedet varit en verklig stöttepelare.
Stadsmuseets skyddsföreskrifter fick också betydelse genom att de angav riktlinjer för slaget av upprustning. Marianne Råberg och Siv Odlander gav där projektet relevant styrning.
Huset står också i tacksamhetsskuld till de som i sitt anletes svett rent praktiskt såg till att få det på fötter. Byggnadsingenjören Richard Nordell ledde arbetet genom alla dess faser (och fasor). I den trogna skaran av yrkesmän var de trognaste muraren Robert, snickarna Olle, Ove och Anders och grovisen Erling Elektrikern Nils Fernlund gjorde ett rejält dagsverke i dragandet av en hel gammal svensk mil kulo-ledning. Tack slutligen till Erik Lif, som sorgfälligt reste nitton kakelugnar ur askan.
Välkommen att bese huset på Kvarngatan 5!
Huset ja, från gatan kan det verka som om det endast vore ett enda hus, men faktiskt består fastigheten av fyra delar byggda kring en gård till vilken man kommer genom portiken mitt i gatufasaden Deras namn är gatuhuset, norra flygeln, södra flygeln och östra gårdshuset.
Gatuhuset är det äldsta, byggt år 1726 av byggmästaren Michael Sontag åt fiskköparen Mats Olsson. Huset var ursprungligen endast en våning högt men byggdes på med vindsvåningen 1785. Samtidigt byggdes den norra flygeln liksom en del av den södra. Det östra gårdshuset var då redan uppfört, det byggdes år 1757 för fiskköparens Jean Kiellström räkning. En vacker ritning till detta hus finns bevarad, signerad Johan Christian Herrmann. Övriga delar av den bebyggelse som nu finns tillkom mellan år 1803 och 1855 samt år 1903.
Kanske finner läsaren nu håg i att ta en närmare titt på det gamla huset? Låt då denna lilla skrift få tjäna som en anspråkslös vägledare!
Kvarngatan söderut.
Vi börjar vår rundvandring när vi står på Kvarngatan framför huset. Innan vi går in - låt oss först studera de yttre fasaderna. Fasaden mot gatan är ursprunglig. Dess kärna är timmerstommen som restes år 1726. Utanpå denna sitter en beklädnad av oljemålad träpanel från 1785. År 1903 eller senare reveterades fasaden, då tillkom spiktegel utanpå träpanelen och därovanpå puts. Den profilerade taklisten - faktiskt av trä - är i gott skick och härrör från den panelade perioden. Bottenvåningens fönster är desamma som fanns där år 1911, förmodligen är de betydligt äldre, åtminstone av gångjärnen, vilka är av s.k. hakmodell, att döma.
De båda sidofasaderna - mot grannfastigheten Kvarngatan 3 och mot parken - var fram till renoveringen med några undantag fönsterlösa. I fasaden mot Kvarngatan 3 fanns de båda små fönstren med järnluckor medan de två större har tillkommit. Det övre av dessa har fått en bågformig översida på grund av att rummet innanför har ett sluttande tak med låg höjd; ett rakt fönster hade inte fått plats lika bra. Jag tyckte dessutom att det kunde se trevligt ut med ett rundat fönster, vars form är sprungen ur äldre mureriteknik, från den tiden då man valvslog öppningarnas översidor. Ingen murare kan göra så idag; nu fuskar de med raka järnbalkar istället.
Kvarngatan norrut, med parken och brandgaveln
i förgrunden.
Fasaden mot parken har så gott som samtliga fönster nyupptagna. Fönstren har tillkommit för att möjliggöra goda ljusförhållanden i de innanförliggande rummen, men också för att göra denna massiva brandgavel lite intressantare och mera levande. Själva kompositionen av fönstren är då viktig; jaghar valt att inte göra en regelbunden indelning eftersom det ju inte är fråga om en "riktig" fasad utan den även fortsättningsvis bör förstås som en brandgavel. Därför har fönstren istället fått sin placering av vad som är lämpligt inifrån rummen. I denna fasad finns också en nyupptagen dörr. Den leder in till fastighetens ekonomidel med bl.a. soprum och barnvagnsrum. Ingången har försetts med en ramp för sopkärror, barnvagnar och cyklar, även rullstolsbundna personer kan ta sig in i fastigheten den vägen.
De nyputsade fasaderna har fått en gul avfärgning med kalkfärg. Stadsbyggnadskontoret har svarat för färgsättningen genom arkitekt Elvy Engelbrektson. Kulören är avstämd med intilliggande fasader och anknyter också till ett vanligt 1700-talspigment som bestod av järnvitriol (fastän detta i regel gav en mörkare ton). Även fönstrens målning har 1700-talsprägel. De är målade med linoljefärg liksom övriga utvändiga snickerier och har givits pigment av bränd terra di Siena.
Taket är omlagt med samma slags plåttäckning som den som var tidigare och tillkom vid 1800-talets slut, d.v.s. skivtäckning med tvärfalser på rät linje. När huset var nybyggt hade det torvtak, och vid ombyggnaden år 1785 då bl.a. vindskuporna tillkom, blev taket tegeltäckt.
Entréportalen med dörr och överstycke insattes vid 1900-talets början och har bevarats oförändrad. När vi stiger upp för trappan - som är nyuppförd men likadan som den tidigare vilken raserats - kan jag nämna att en trappa inte funnits här före år 1911. Någon gång därefter sänktes nämligen Kvarngatans nivå med en dryg Stockholmsaln och en fot därtill. Spåren efter den gamla gatunivån kan vi avläsa ifasadens grundmur - den ojämna delen av murad gråsten låg tidigare under gatans nivå.
Kvarngatan norrut. Foto från 1911.
När vi går in i portiken så ser vi den i dess äldre utförande, från den tid då man här körde in med häst och vagn. 1900-talets tillskott av pärlspåntsbeklädda skåp och skrubbar har tagits bort, portiken har därmed också välbehövligen breddats. De grova smidda gångjärnstapparna till den ursprungliga körporten sitter liksom portomfattningen fortfarande kvar på ytterväggens insida. Väggarnas slätpanel är till en del ursprunglig fastän merparten har behövt bytas och kompletteras. Det går lätt att se vilka brädor som är nya respektive gamla. Bakom panelen finns också den äldre timmerstommen kvar. Även den har fått en renovering med utbyte av skadade partier, bl.a. knutarna mot gården vilka nytillverkats med samma knuttimringsteknik som de gamla. Genom det lilla fönstret till höger har jag låtit en del av det bäst bevarade timret få bli synligt, där kan man också se den ursprungliga, konstfärdigt inbilade numreringen av stockarna. De båda dörrarna mitt emot varandra i portiken är numera igensatta men var tidigare entréer till varsin lägenhet. Portikens färgsättning är densamma som den vi fann på det understa lagret då vi skrapade fram färgen på panelen: samma röda som fönstren samt brun bröstpanel med tunn svart bård.
Portiken in till gården.
Portiken var före renoveringen förlängd genom ett trapphus mot gården. Detta tillkom vid om- och tillbyggnaden år 1903 men har nu rivits för att ge gården en acceptabel storlek och form. Trappan på den norra sidan ner till källaren mot tvättstuga och undercentral är dock en reminiscens av trapphuset. Den har fått bli kvar oförändrad, så brant den är.
Den nyutförda portomfattningen och den gamla
källartrappan i behåll.
Efter trapphusets rivning måste portikens mynning i gårdsfasaden ges en lämplig avslutningoch omfattning. Den portal som vi nu där kan beundra är helt och hållet en nykomposition. Dock är dess utseende en rak följd av praktiska omständigheter, jag har också försökt få till den så som den en gång kan ha sett ut. Så t.ex. har sidopilastrarna fått sin form av de innanför belägna timmerknutarna vilka även en gång tidigare torde ha varit inklädda med s.k. knutlådor. Då jag dessutom länge drömt om att få utföra en portal, välkomnade jag här denna enastående möjlighet till självförverkligande. Placeringen är dock lite bakvänd då den leder från gården till gatan och inte tvärt om; en portal i skymundan.
När vi står på gården, som har belagts med kullersten och gammaldags storgatsten efter ritningar av landskapsarkitekten LAR Desirée Johansson och som skall planteras med bl.a. syrener och en lönn - den senare av en särskild sort som breder ut sig och blir vacker och inte bara växer rakt opp som vilda självsådda gårdsträd ofta gör, kan vi, efter att ha beskådat 1800-talslyktan i gjutjärn som stått pall för både stöldförsök och rostangrepp, en gång försedd med gasljus förmodligen, låta blicken dröja en stund vid gårdsfasaderna. Dessa var vid renoveringens början i mycket dåligt skick; den södra flygelns och gatuhusets gårdsfasader har därför i sin helhet måst nyuppföras, liksom delar av östra gårdshusets fasad, där teglet var så vittrat av sol, fukt och frost och svampangrepp att det kunde smulas sönder med bara händerna. Vid uppmurningen har samma material och byggteknik som tidigare använts, nämligen tegel i storformat (1 x 1/2 x 1/4 fot) murat i enstens blockförband. Av taklister kan vi finna två typer: gatuhusets med dess flyglar enkla, i tre etapper utmurade samt gårdshusets mer profilerade.
Murningsarbete pågår med ilagning av fasad.
Jag kan även nämna något om gårdsfasadernas fönster medan vi står på gården. Tittar vi noga så ser vi att där finns gångjärn och vinkelbeslag av olika sorter, de representerar olika tidsepoker. Jag hade från början tänkt mig att samtliga fönster skulle kunna renoveras, men trots att den skicklige fönsterrenovatören tillika styrelseledamoten i Svenska föreningen för byggnadsvård Åke Palstål i Eskilstuna anlitades, kunde till sist endast fyra stycken av ett stort antal fönster som lyftes ur sättas upprustade tillbaka, nämligen gatuhusets båda nedersta fönster och de två södra fönstren i östra gårdshusets bottenvåning. På östra gårdshusets övervåning är de tre norra fönstren också ursprungliga; de var i ett något bättre skick och kunde renoveras på plats. Alla övriga gårdsfönster är nytillverkade. De är dock trogna kopior av de befintliga, med samma mått, dimensioner, profiler och beslag. De nya är även de av enkelbågssort med innanfönster - en fönstertyp som har konstaterats vara överlägsen t.o.m. moderna treglas isolerrutor, både beträffande värmeisolering och ljudisolering. Då bågarna endast behöver bära tyngden av ett glasskikt var, blir de lätta; deras dimensioner kan då göras lika tunna som man gjorde förr.
Några av fönstren på bilden kunde renoveras,
medan andra, i sämre skick, inte gick att rädda.
Foto Göran Fredriksson, Stockholms stadsmuseum.
Kvarngatans nytillverkade ytterdörrar.
Om vi vill kan vi även studera entrédörrarna. Samtliga är nytillverkade. De gamla dörrarna kunde tyvärr inte räddas efter det tjugoåriga vadandet till knäna i den oskottade och odränerade gårdens snö- och vattenmassor, men uppmätta och avritade blev de innan de togs bort, så att nya likadana kunde göras. De två bruna dörrarna och två av de gröna är kopior i detalj av sina förlagor; de bruna är av 1700-talsmodell, försedda med fyra stycken s.k. överskjutna fyllningar, de gröna är 1800-tals halvfranska spegeldörrar. Dörren till ekonomidelen och dörren till tvättstugan är båda helt nya eftersom inga dörrar fanns på dessa ställen tidigare, men jag har gett dem form efter äldre förebilder, detsamma gäller groventrédörren mot parken. Dörren till det norra trapphuset var tidigare en pardörr, men dörrbladen var alltför smala så det fick bli en enkeldörr istället, lite synd kanske. De bruna fyrfyllningsdörrarnas original var placerade i gatuhusets gårdsfasad, på ömse sidor om det nu rivna trapphuset, men flyttades av planlösningsskäl till sina nuvarande lägen i norra och södra flyglarna. Alla dörrarna är bestrukna med linoljefärg, de bruna och gröna med samma kulörer som tidigare, de svarta och den blå är nytillkomna dörrar och har därför också fått nya kulörer. Jag hoppas att linoljefärg kommer att användas även i framtiden, att lager stryks på lager, då blir träet bara starkare med åren och dörrarnas profileringar allt mjukare och vackrare.
Innan vi går in i byggnaderna - låt oss i all hast fästa blicken på fasadernas svartmålade ankarslutar av enkel rak modell. Att måla dessa svarta är egentligen ett oskick (de bör ha samma kulör som fasaden) men ett allmänt accepterat sådant. De flesta av de vi ser är ursprungliga, men några är också nytillverkade efter de gamla. Ankarjärn används i denna byggnadsteknik för att fästa golvbjälkarna i fasaderna och för att samtidigt ge stadga åt de senare. Ankarslutarna berättar således om på vilka nivåer bjälklagen befinner sig innanför fasaderna. Äldre bjälklag finns kvar intakta i norra flygeln och i gatuhusets och östra gårdshusets norra delar. Resten är utbytta mot nya bjälkar i samma kraftiga dimensioner, nämligen sex tum breda och nio tum höga. Mellan bjälkarna har utförts en noggrann s.k. tvåskikts isolering med mineralull i två lager, avskiljande gipsskivor och blindbottnar, dels för brandisoleringens skull och dels för ljudisoleringens skull. Mellan bjälkarna och golven har också en stegljudsisolering utförts, men en sådan är alltid svår att få effektiv i hus med träbjälklag. Överhuvudtaget finns många s.k. ljudbryggor i trähus som likt kedjans svagaste länk gärna vill ödelägga ett gott utförande i övrigt. Å andra sidan - knarr, knak och knäppningar i den med årstider, dygnsrytm, temperatur och fuktighet ständigt rörliga stommen tillhör ju trähusets speciella atmosfär.
Fastigheten Kvarngatan 5 har tillhört den enkla fattiga bebyggelsen som förr var så vanlig på Södermalm och som fortfarande ger stadsdelen dess särart. Fram till mitten av 1960-talet bodde här människor i lägenheter av vilka de flesta inte var större än hyresrum och där bekvämligheter till stor del saknades. Även överbefolkning rådde; mantalslängden från år 1904, just efter att indelningen i smålägenheter ägt rum, anger 63 vuxna och 59 barn boende i fastigheten. Lägenheterna - efter år 1903 22 stycken - bestod mestadels av ett rum inrett med kakelugn och en mindre kokvrå utrustad med vedspis, kallvattenkran och emaljerad utslagsvask. Elva stycken torrdass fanns, ett på varannan lägenhet således, förlagda till gården, det nu rivna trapphuset och vinden.
Av de tidigare 22 små lägenheterna har nu blivit elva stycken av varierande storlekar. Vid den omdisponerade planlösningen har vissa principer försökt följas, vilka redan på utredningsstadiet uppställdes. Några av intentionerna vill jag här förmedla genom följande citat av mig själv hämtat ur utredningsskrivelsen.
Den befintliga från 1726 och framåt, i olika etapper tillkomna planlösningen kan karaktäriseras så, att fastigheten innehåller många relativt välproportionerade men alltför små rum....Detta passar mindre bra ihop med moderna planlösningskrav, med dessas funktionsmått och rumssamband. Vår bedömning är att dessa bägge realiteter ändå går att förena. Så kan man så långt möjligt avstå från en sammanslagning av två mindre rum till ett stort, vid t.ex. kök kan funktionerna fördelas på två rum med beredningsdel i det ena och matplats i det andra.
Tvåpersonerssovrum behöver kanske inte alltid nå upp till dagens ytkrav, då rummen - som här är fallet - har goda proportioner, räcker det ofta med en genomtänkt placering av dörrar, garderober m.m. för att även små rum skall uppnå en väl fungerande möblerbarhet. Fil-lösningar som alternativ till korridorlösningar borde också kunna accepteras i större utsträckning än vid nybyggnad, även ett genomgångsrum kan i vissa fall fungera bra som t.ex. sovrum o.s.v.
Beträffande lägenheternas inredning har en målsättning varit att spara så mycket som möjligt av det som överhuvudtaget gått att ta tillvara av det gamla. De kvarvarande kakelugnarna har samtliga kunnat tas omhand och återuppsättas. Tre stycken saknades men nya av samma sort som de övriga har införskaffats. Ett stort arbete har nedlagts på tätning av rökgångarna vilka samtliga var otäta. Vissa skorstensstockar hade dessutom endast en stor gemensam kanal för flera anslutna kakelugnar, vilket moderna sotaremästare och brandchefer icke accepterar; där har nya kanaler fått dras fram. Efter återuppsättning står nu nitton eldningsbara kakelugnar på plats, de flesta av rund modell med vitt kakel, företrädesvis från 1880-talet och 1910-talet, men flera bär spår efter tidigare uppsättningar i form av enstaka plattor eller avvikande friser eller simser. På så sätt bär kakelugnarna liksom huset i stort vittnesbörd från sin historia.
Av övrig inredning som bevarats kan nämnas innerdörrarna, vilka de flesta, hängande på gångjärn, fritt i luften och väl ventilerade, hade klarat sig någorlunda väl genom de svåra våta åren. Samtliga nu befintliga innerdörrar, såväl garderobs- som vanliga, är från fastigheten tillvaratagna. Bland dessa finns ett antal 1700-talsdörrar, bl.a. lägenhetsdörrarna i östra gårdshusets trapphus, samt en del från tidigt 1800-tal av en karakteristisk låg och bred sort. Till dessa har ett antal utanpåliggande lås av kammarmodell renoverats och satts tillbaka. Även de flesta övriga dörrar har försetts med kammarlås, fastän nytillverkade, då sådana är skonsammare mot gamla dörrar än lås av instickstyp, dessutom betydelsefulla för dörrarnas karaktär. Av övriga dörrtyper återfinns i lägenheterna ett flertal från 1800-talets mitt och framåt, samt några s.k. lagerdörrar från tidigt 1900-tal. Även ett antal helt nya släta dörrar har insatts, nämligen där nya rum har avdelats. Detta för att även vår tids tillskott till husets historia skall vara möjligt att avläsa.
En annan målsättning har varit att bibehålla den äldre karaktären även inne i lägenheterna. Detta har inneburit ett ställningstagande när det gällt nytillkomna byggnadsdetaljer som snickerier m.m. Av lister, socklar och foder finns en del i behåll, men mycket har också behövt nyutföras. De för fastigheten vanligaste eller mest typiska profilerna har då tagits som utgångspunkt vid nytillverkning. En 1700-tals s.k. snedbräda, en bred taklist som vi fann i östra gårdshusets övre våningar, i portikken och på några andra ställen blev prototyp för en exakt kopia som sedan använts i de flesta rum. Av golvsocklar fanns i stort sett två typer, en 1800-tals och en från 1900-talet. Den förra, en relativt kraftig men enkelt profilerad sockel, vanlig under hela seklet och även en bit in på 1900-talet, fann vi mest representativ och lät därför nytillverka. Sockellisterna har liksom förr utförts med gerade ändar där sådana är synliga. Av dörr- och fönsterfoder fann vi ett flertal typer. Av de vanligast förekommande var den tidiga 1800-talsmodell som i original fortfarande inramar fönstren mot gatan i gatuhusets bottenvåning. Då vi fann dess profil ovanligt vacker, lät vi den utgöra förlaga till de nya fodren, vilka även liksom de gamla avslutas nedåt med fodersocklar, även dessa speciellt framtagna.
Beträffande övriga invändiga material har lägenheterna som vi kan se försetts med nya trägolv, vanligen benämnda skurgolv. Sådana fanns endast på några få ställen i behåll före renoveringen. Vanligast var istället s.k. underlagsgolv av klen kvinta avsedda för korkmatta ovanpå. Ett sådant golv - av ovanligt gott utförande - finns bevarat i lägenheten högst upp åt norr i östra gårdshuset. Längre tillbaka i tiden torde skurgolv ha varit det normala i de flesta bostadssammanhang. Till den eftersträvade ålderdomliga karaktären liksom till hemtrevnaden bidrar de i hög grad. Alla boende kanske ändå inte föredrar skurgolv, fördomar mot sådana dröjer envist kvar. Möjligheten att lacka golven eller att lägga in plastmatta eller heltäckningsmatta finns ju för den som vill. Att skurgolv skulle vara svårskötta tror jag dock torde vara en myt, måhända ett felslut från en tid av sot och flott och trångboddhet då inte bästa golvmaterial i världen hade räckt till.
Lägenheterna har försetts med tapeter efter val av inredningsarkitekt SIR Ulla Möllerberg. Med några undantag är det äldre svenska tapetmönster i nytryck. Vissa av dessa tapeter kan kanske uppfattas som oroliga eller påträngande i dagens stilideal av vitt och pastell. Emellertid har vi velat pröva något traditionellt, något som passar husets stämning och som s.a.s. sätter rummen på plats och framhäver dörrar och fönster bättre än imaginära väggytor. Det är vår förhoppning att de boende skall bejaka detta, dock är ju tapetval vars och ens ensak, och en lägenhet skall ju omtapetseras åtskilliga gånger under sin livstid.
Trots bevarandet av det gamla och användandet av äldre teknik och material är lägenheterna icke omoderna. Samtliga har fått nya kök och badrum med tillhörande installationer, ibland små men fullt funktionella. Centralvärme har också nyinstallerats, vattenburen sådan från kommunal fjärrvärmeservis. Den elektriska installationen har utförts med utvändiga s.k. kuloledningar, för den gammaldags karaktärens skull, samtidigt lätt att ändra och byta ut. Tack vare att fastigheten har s.k. krypgrunder, har alla huvudledningar på ett enkelt och flexibelt sätt kunnat förläggas dit. Nämnas kan att alla krypgrunderna är nyutgrävda. Den tekniska besiktningen av fastigheten före renoveringen hade förespeglat oss att sådana grunder fanns, men väl högarna av rasmassor hade avlägsnats fann vi på flera ställen att grunder helt saknades. Golvbrädorna låg istället ibland direkt på marken, inte ens jorden och växtligheten hade 1700-talsbyggmästaren Michael Sontag brytt sig om att ta bort - således fann vi här och var svartnad 1700-talsljung! Grunderna är alltså i stor omfattning nyutförda. Även beträffande befintliga grundmurar har en omfattande pågjutning och förstärkning behövt företas. Någorlunda sammanhängande stengrund påträffades under östra gårdshuset och under vissa delar av brandgaveln mot parken Gatuhusets grund bestod däremot endast av s.k. knutstenar, trots att den mot gatan idag ger ett tämligen solitt intryck.
Interiör från lägenhet på första våningen
i gathusets södra del.
Låt oss till sist besöka några av lägenheterna. Tre av dem når vi direkt från gården, varav två stycken tvårumslägenheter på var sin sida om entréportiken. Dessa har relativt oförändrade planlösningar även om vissa omdisponeringar skett. Så t.ex. har de längsgående mellanväggarna bibehållits så att vardagsrummet har fått utgöras av två mindre rum istället för ett stort med moderna krav normenligt.
Interiör från sovrum på tredje våningen i södra flygeln.
Från gården når vi också den stora lägenhet som upptar större delen av södra flygeln, ett högt och smalt hus, endast tre meter brett. Lägenheten består av fem rum och kök fördelade på alla fyra våningarna och med trappan av kalksten från 1903 som kärna. Tidigare låg här enrumslägenheter på ömse sidor om trappan, alltför små för att kunna behållas. En stor lägenhet blev det istället, ett enfamiljshus mitt i stan. På bottenvåningen finner vi endast entrén med kapprum och wc. En trappa upp återfinns den representativa delen med vardagsrum och kök; här har två befintliga små rum fått tillgodose köksfunktionen i en beredningsdel och ett matrum. Ytterligare en trappa upp ligger den privata delen med två stycken sovrum, ett öppet rum för t.ex. samvaro, arbete eller nattgäst, samt badrum. Längst uppe på vinden finns en ateljé vilken om de boende så önskar kan uppdelas så att två ytterligare sovrum erhålls. I ateljén är tre nya takfönster upptagna mot norr. Genom dessa kan man se en del av Söders taklandskap och Maria kyrktorn. Det kalla norrljuset blandat med det varmare från söderfönstren ger ett sparsamt men intressant och behagligt ljus i detta rum.
Ateljén på fjärde våningen i södra flygeln.
Betjänande de övriga lägenheterna finns två allmänna trapphus. Det norra trapphuset byggdes år 1903. Det var vid renoveringens början i ett tämligen dåligt skick, bl.a. var trappspindeln (mittstolpen) trasig nedtill så att hela trappan hängde i luften - trots detta gick den att gå i! Dess nedre lopp bytte tidigare riktning på slutet och mynnade då i den vinklade delen snett emot östra gårdshuset, där också entrédörren var placerad. Mot norra flygelns fasad och nuvarande entrédörren låg då en rad med avträden. På grund av brandkrav men även för bekvämlighetens skull fann vi det nödvändigt att flytta dörren och att räta ut trappan. Trapphusets fasader som är av trä har givits ny revetering på gammalt vis med rörning av vassmatta. Målningen i trapphuset är identisk med originalet från 1903 och nyutförd av målarna Tommy och Birgitta Ceder. En bit av originalmålningen, tagen från ett skyddat ställe (den inbyggda bakre väggen i ett av torrdassen i det nu rivna trapphuset, vilket haft samma målning), har vi fäst upp på väggen längst ner i trapphuset.
Norra trapphuset.
Tar vi det första trapplöpet upp når vi en fyrarumslägenhet som sträcker sig genom norra flygeln och gatuhuset. Till lägenheten hör alla takkuporna mot Kvarngatan. Sovrummen med tillhörande smårum i fil har i princip en oförändrad indelning, men var tidigare tre smålägenheter som nåddes från det nu rivna trapphuset. Den sneda väggen som delar ett fönster på mitten fanns där också tidigare, en lustighet från förr som har fått vara kvar som en illustration av dåtidens påhittigheter i de byggnadstekniska lösningarna.
Gathusets paradlägenhet på våning 1 tr,
omfattande takkuporna mot gatan.
Högst upp i trapphuset finner vi en trerumslägenhet som inryms i norra flygeln och den s.k. hanbjälksvinden i gatuhuset, vilken inreddes för bostadsändamål år 1903. Även denna lägenhet är en sammanslagning av flera mindre lägenheter, fastän rumsindelningen i stort har kunnat bibehållas. Takfönstren mot gatan är nya men fanns även tidigare. Kakelugnen i det innersta rummet var vid omhändertagandet övermålad med röd lackfärg vilken kakelugnsmakaren med stor möda förtjänstfullt avlägsnat. Enligt denne består denna ugn av kakelplattor av minst fyra åldrar, från cirka 1830, 1860, 1880 och 1920, den är förmodligen omsatt lika många gånger, ty förr var kakelugnarna förbrukningsvara - de brändes ut av det ständiga eldandet. Skorstensstocken mot norr härrör till sina inre delar från 1700-talet. På bottenvåningen fanns i anslutning därtill enligt äldre ritningar en gång en stor bakugn. När vi under renoveringen utförde tilläggsisoleringsarbeten i den s.k. garderoben (utrymmet bakom väggen under snedtaket) mot Kvarngatan, fann vi i bjälklagsfyllningen ett flertal skor av äldre modell, några av barnstorlek och vackert utförda, kanske härstammande från den tid då skomakaren Johan Friedrich Schumacher(!) ägde huset mellan år 1785 och 1803 och själv bodde i paradvåningen inunder, vilken även på den tiden var en fyrarumslägenhet.
Det innersta rummet i gathusets lägenhet på våning 2 tr,
med den förut rödmålade kakelugnen och garderoben
där 1700-talsskor återfanns.
Trapphus nummer två ligger i östra gårdshuset. Det är i stort sett intakt från husets tillblivelse 1758 (skrubbarna, två stycken på varje plan, tillkom dock år 1903). På grund av byggnadens planlösning har här inga lägenhetssammanslagningar gjorts utan smålägenheterna har bibehållits. Här finns således fem stycken enrumslägenheter och en något större lägenhet, alla utrustade med kokskåp samt wc med dusch. Jag har trots de minimala utrymmena ändå försökt göra lägenheterna så ändamålsenliga som möjligt; pentryinredningen är särskilt studerad (och minimerad!). Som en om än blygsam utvidgning av lägenheterna har skåpen i trapphuset bibehållits, ett för varje lägenhet vilken därmed har fått en extra garderobs- eller förvaringsmöjlighet.
Östra gårdshusets trapphus med förvaringsskåp
tillhörande lägenheterna.
I lägenheten en trappa upp på norra sidan finns det ursprungliga golvet med breda tiljor bevarat, liksom det slätputsade taket med tillhörande hålkäl. I den nuvarande klädkammaren och kokvrån (ovanför överskåpen, inbyggd och där ej möjlig att studera) löper en djupt profilerad och i gips utförd taklist från 1700-talet. I lägenhetens wc-rum, som tidigare varit kök, finns en spiskupa av 1700-talsmodell som nu blivit duschkupa. Kakelugnens eldstadsplan samt fönstrens bröst- och smygpaneler i enkel s.k. stenfason är också bevarade.
Det övre rummet till etagelägenheten
i östra gårdshuset.
I lägenheten ovanför den förra är takkupans väggpaneler och foder likaså ursprungliga. I denna lägenhet har en förbindelse upptagits med vindsvåningen så att ett nytt rum där har kunnat inredas och tillföras lägenheten. Mellan de två golvbjälkarna längst åt norr har en ny platsbyggd trappa härför utförts; eftersom trappan inte kunde läggas ända mot ytterväggen (på grund av bjälken), har där fått bli några nischer, mest för trevnadens skull. Fönstren mot granngården är nyupptagna. Högst upp i norra ytterväggen fanns tidigare ett runt fönster alldeles ovanför granngårdshusets tak. När detta nyligen fick ett nytt plåttak blev fönstret dolt av takets fotplåtar och måste därför sättas igen, tyvärr. I klädkammaren i lägenheten en trappa ner finns ävenledes ett tidigare igensatt fönster, vittnande om att vårt hus en gång stod fritt åt detta håll. På samma våning fast i den södra lägenheten finns en igensatt dörröppning. Denna måste vara äldre än den nuvarande södra flygeln, eftersom bjälklaget i den senare skär av öppningen mitt på.
Del av takmålning från 1700-talet.
Lägenheten högst upp åt söder har en takmålning från 1700-talet, av konstnärligt hög kvalitet, med mittmotiv föreställande en kvinnoperson flankerad av medaljonger i hörnen med de fyra riksregalierna på sammetskuddar placerade på kistor utplacerade i gustavianska landskap. Blomster och rocailler, liksom en bård runt om finns där också. Kanske föreställer kvinnan drottning Lovisa Ulrika, ty likhet kan spåras om man jämför med andra målningar. En notering med poetisk anstrykning talar för en annan dam:
På ett annat ställe antyds att en Munch (Munck?) i lönndom hyrde lägenheten 1775 av en Ulrika Pa.... Där skulle hemliga kärleksmöten ha ägt rum med en Sofia M. Kanske föreställer målningen denna dyrkade kvinna. Hursomhelst fann vi målningen i ett dåligt skick; den skulle kräva en kostsam konservering och renovering och har dessutom varit avsedd för ett enda oindelat rum; mellanväggar tillkomna under senare skeden har förtagit motivets helhetsverkan. Därför ansåg stadsmuseet att takmålningen borde skyddsinklädas och byggas igen, vilket också skedde. Men den finns kvar därunder, kanske för kommande, antikvariskt intresserade generationer att en dag bringa i dagen igen.
Som vi har sett har den gamla fastigheten Kvarngatan 5 genom tre sekel genomgått skiftande öden. Gemensamt för dess historia har varit den ständiga förändringen. Husdelar har kommit till, andra har rivits eller omändrats. Lägenheter utvidgats och uppdelats, inredning och utrustning anpassats efter tidernas skiftande krav. Därmed kan man säga att huset faktiskt alltid har levat. En lång sömn har det avnjutit, kanske en välbehövlig vila efter 1900-talets häktiska överbefolkning, men det har nu vaknat till livs igen, redo för en ny lång period av förändring. Kanske är det just därför som huset har överlevat, därför att det aldrig har stelnat till stillestånd. Men en röd tråd löper genom hela dess historia: kontinuiteten; spåren av det förflutna har aldrig fullständigt raderats ut. Istället har lager lagts på lager, som trädets årsringar vilka lämnats avläsbara åt framtiden. På så sätt har vårt hus kommit att bli en levande historiebok, en allt värdefullare klenod för oss alla att lära och inspireras av. Och så vill vi ha våra gamla hus! Så växer sig vår byggnadskultur allt rikare. Då blir husen ovärderliga skatter, då blir de också bryggor mellan nuet, vårt förflutna och vår framtid.
Skriftens baksida (del av).