Den publikation, Stenstadens formspråk, som blev resultatet av mina och mina kurskamraters studier vid Konsthögskolans Arkitekturskola, behandlade den förmodernistiska bostadsarki­tekturen på Södermalm i Stockholm. Gruppen delade upp sig för att fokusera på olika aspekter vilka sedan redovisades respektive. Jag själv författade ett kapitel om entréportalerna till de hus vi studerade. Och det är just detta kapitel som följer här.

Portaler

Alla byggnader från den aktuella tidsperioden 1870-1930 har entréer försedda med särskilt utformade portaler; även enklare hus har i allmänhet portaler bearbetade med omsorg. Härav kan man sluta att portalen ansågs vara ett viktigt arkitektoniskt element, vars uppgift skulle vara både att utåt annonsera byggnadens entré samt att ge en vårdad form åt den för husets invånare gemensamma miljön.

Kännetecknande för Södermalms portaler är den relativa enkelheten i uppbyggnaden, jämfört med de mera ståndsmässiga delarna av Stockholm. Så t.ex. saknas i allmänhet figurornamentik, med undantag för decenniet efter sekelskiftet, då växtdekorationer utgör portalernas huvudmotiv.

De i detta kapitel valda exemplen är inte i första hand de rikast utsmyckade eller de vackraste portalerna, utan istället ett urval representanter för "vardagsportaler"; en del kanske lite udda, men ändå på något sätt typiska för Södermalm. Intressant att notera är den stora formvariation som dessa portaler ändå visar prov på, och att en sådan är möjlig även inom enkelhetens ram.

Liksom fasaderna kan en portal bestämmas till stilepok utifrån sitt formspråk, även om man hos portalerna kanske finner större formvariationer och vidare kast mellan enkelhet och komplexitet än vad som gäller för fasadernas stilgrammatik. En stilutveckling i grova drag kan skisseras på följande sätt.

Portalerna från tiden före 1890 domineras av den strikt klassiska principen. De kan utgöras av självständiga, utanpå vägglivet stående ordningar ("ädikulor"), eller vara underordnade fasaden och reducerade till en på statiskt enklaste sätt avväxlad öppning i rustikmur.

90-talet utgår liksom föregående decennier från det klassiska förhållningssättet, men börjar använda detta friare; man vill uttrycka något utöver den byggnadstekniska redovisningen, såsom sinnesstämningar, historicism och/eller materialäkthet. En tendens kan spåras till förfining och elegans, samt en vilja att bygga upp portalerna på höjden.

Den "romantiska" era som inleds på 90-talet och som inte i första hand illustrerar portalens tekniska lösning, utan vill betrakta portalen mera bildmässigt, som helhetsgestalt, utvecklas ytterligare under de två nästkommande decennierna. Klassicismen överges temporärt helt; istället blir formerna organiska och böljande, eller - parallellt - vinkelrätt geometriska fastän då utan klassicistisk anknytning.

Intresset för det äkta materialet, introducerat på 90-talet, kulminerar under 10-talet, då stenen som sådan, föreställande endast sig själv, blir huvudtema för portalerna.

Historiska tillbakablickar, på 10-talet till Vasatid och 1600-talsrenässans och på 20-talet till 1700-talet och antiken, leder formspråket tillbaka till klassicismen; först fritt, inom romantikens ramar, sedan strängare, antikt renodlat eller asketiskt reducerat. Portalerna blir åter fullständiga, på fasaden "påklistrade" ordningar eller - kanske lika typiskt - förenklade till strama, oprofilerade omfattningar, ofta högresta på typiskt 20-talsvis.

1870- och 1880-talens portaler

Det realistiska synsättet på byggnader och byggnadsdelars uppbyggnad, vilket ända sedan nyklassicismens genombrott varit förhärskande, återspeglar ett relativt strikt klassiskt formspråk även för portalerna.

Portalerna följer endera av två huvudprinciper, vilka på Söder är ungefär lika vanliga. Enligt den ena principen har portalen i förhållande till bottenvåningen en underordnad betydelse, är helt integrerad i, eller är endast en svagt förkroppad del av denna.

Enligt den andra principen blir portalen ett självständigt arkitekturelement, ofta i form av en fullständig klassisk ordning.

Den förra principen återfinns i kv Kejsaren 19 (nedan), där portalen är integrerad i bottenvåningens rusticering och antydd endast genom kvaderstenarnas avväxling mot valvbågen. Entrén är här formmässigt likställld med butiksfönster och andra öppningar i bottenvåningen. Byggnadsmaterialet följer fasadens (puts) och är avfärgad i dennas kulör.

Kv Viggen 15 (ovan) representerar den senare portaltypen, uppbyggd efter klassiskt mönster med statiskt differentierade delar: bas, pilaster, kapitäl, arkitrav, fris och kornisch. Portalen samverkar med fasaden genom kornischen, vilken samtidigt med sin egen funktion utgör en förkroppning av bottenvåningens gesims. Innanför den första ordningen finns en sekundär ordning, vars entablement består av en båge, en arkivolt. Byggnadsmaterialet är liksom för rustikvåningen puts.

Ett exempel på den från muren helt fristående portalen kan ses i kv Katthuvudet 7 (vinjetten, första illustrationen). Portalen är här en fullständig ädikula utförd i rent grekisk stil; pilastrar med joniska kapitäl bär ett entablement med trekantsfronton. Materialet är puts i samma kulör som bottenvåningen.

Utöver dessa regelmässigt strikta portalformer finns på Södermalm också exempel från perioden på friare kompositioner, såsom i kv Marsvinet 4 (sid 15 i pappersutgåvan; ej redovisad här), Mullvaden Första 13 (sid 16 i dito) och Södermalm 7:42 ( sid 18 i dito).

Dörrarna för tidsperioden är likartat formade: de är utförda av trä i kraftiga dimensioner, oftast täckmålade i en relativt mättad kulör, vanligen av döbattangtyp med listverk och fyllningar uppbyggda på det klassiska temat. De övre fyllningarna är nästan alltid glasade (Kv Viggen 15 ovan är ett av de få undantagen på Södermalm) och kan ibland vara försedda med konstfullt utsirade gjutjärnsgaller. Tympanon kan vara helt oindelad eller försedd med gles vertikal spröjsning.

1890-talets portaler

Decenniet förmedlar åt portalerna på Södermalm liksom åt fasaderna som helhet de första signalerna om brytningen med klassicismen. Flera olika stilriktningar kan märkas, av vilka några fortlever och utvecklas under nästkommande decennier.

För det första bibehåller 90-talet det klassicerande motivet, men använder detta på ett friare sätt än tidigare decennier. Man söker uttrycka något utöver den grammatiskt korrekta byggnadstekniska redovisningen; man strävar kanske efter ett uttryck av representativitet, ståndsmässighet. Portalerna sträcker sig därför gärna uppåt; i kv Rosendal Mindre 11 (nedan) uttrycks detta genom en portalkröning, vilken har formen av en stentavla med husets årtal inhugget. En uppåtsträvande portal återfinns även i kv Kattryggen 21 (ovan), där en ädikula inramar trapphusfönstret. En annan variant på temat uppvisar portalen i kv Tapeten 5 (nedan nedan), vilken får en fortsättning uppåt i det ovanförliggande burspråket via en förmedlande skulpterad slutsten.

På 90-talet börjar även de naturstensomfattade portalerna framträda, i vilka den huggna stenen nu får ett egenvärde. Så är fallet i t.ex. kv Tapeten 5 (ovan). Denna nya portalprincip, vilken kan sägas stå för ett romantiskt synsätt, vidmakthålls på Söder både under 00- och 10-talen.

En tredje formprincip präglas av de historiska tillbakablickarna mot den romanska och gotiska byggnadskonsten, kanske ibland förmedlade av den italienska ungrenässansen. I portalen till kv Paris 13 (nedan) kan sådana drag spåras: segmentbåge, perspektivportalmotiv med kolonnetter vilka trappas inåt, den släta muren med endast tunn relief osv. En egenhet som är typisk även för många andra 90-talsportaler är de inåt avfasade imposterna, placerade relativt högt upp på väggen.

Även den gotiska trekantgaveln (s.k. vimperg) kan ibland återfinnas på 90-talets portaler, som i kv Rosendal Mindre 28, Mariatorget 6 (sid 27 i pappersutgåvan; ej återgiven här).

Dörrarna skiljer sig inte från 70- och 80-talens. Jämsides med pardörren förekommer det tre- eller fyrflygliga dörrpartiet tämligen allmänt, såsom i Hökens gata 6 (sid 22 i pappersutgåvan; ej återgiven här) eller Hornsgatan 112 och 116, vilket används då portalen leder in till en bred portik, betjänande flera trapphus.

Sekelskiftets portaler

Gemensamt för perioden är strävan efter en ny stil, befriad från historiska traditioner, vilket tar sig uttryck i fritt formkomponerande med en mjuk, plastisk linjebearbetning eller parallellt en stram, rätvinklig, ofta vertikalt betonad formgrammatik. Helhetsintrycket är ett vänligt, försiktigt, trots ibland våldsamma formkrumbukter ändå tillbakadraget uttryck hos portalerna. Kanske kan man säga att 00-talets former söker symbolisera det kvinnliga.

Det äkta materialet - den huggna stenen,, oftast ljus kalksten - får en framträdande roll. Portalerna är som regel dekorerade med för tiden karaktäristiskka växtornament, mestadels utförda i stenimiterande puts.

Det på andra delar av Stockholms malmar (bl.a. Birkastan) vanliga "snäckskals"-motivet med en konkav, rundbågig portalomfattning av slät natursten, förekommer mera sällan på Söder; ett av de få exemplen återfinns i kv Piskan 9 (ovan).

Periodens strävan efter formala helhetseffekter ledde till att man, liksom på 90-talet, ibland lät portalen glida ut över fasaden; den kunde t.ex. fortsätta uppåt i ett burspråk, eller inlemma ovanförliggande fönster osv. Sådana helhetskompositioner finner man bl.a. i kv Bonden Större 30 (sid 33 och 34 i pappersutgåvan; ej återgivet här), samt i exemplen på sidorna 36 och 37.

En rik exempelsamling på ornamentikens variationsmöjligheter finner man längs Hornsgatan, vilken rymmer Söders kanske största mer eller mindre sammanhängande avsnitt sekelskiftesbebyggelse. Portalernas ornament, bestående av växtslingor, blom- eller bladkompositioner etc, är oftast placerade omkring eller ovanför överstycket till portalen.

Om dock sparsammare dekorerad än genomsnittet, utgör portalen till kv Mullvaden Första 23 (nedan) ändå en god representant för tiden: den har en omfattning av dekorativt murad natursten (omväxlande ljusa och mörka skift), den är hopkomponerad med det ovanförliggande fönstret, och ornamenten är på samma gång både av det rätvinkliga slaget och det vegetativa fria. Kanske kan vissa likheter spåras med Clasons portal till Hallwylska palatset, vars uppslag han lär ha hämtat från en studieresa i Spanien (ovan).

Dörrarna blir i allmänhet mindre profilerade än sina föregångare i tidigare decennier och förlorar sin klassicistiska uppbyggnad. I stället ges ibland hela dörrpartiet fria, svängda former. Glasning är regel, gärna med slipat utförande, ofta med en låg bröstning och utan det tidigare vanliga tvärramstycket på handtagshöjd. Glaset får vanligen en fantasifull avslutning uppåt med svängda former, som på Maria Prästgårdsgata 14 (sid 40 i pappersutgåvan; ej återgivet här), eller en stramare, vertikal spröjsindelning som på Hornsgatan 45 (nedan). Växtdekorationer på själva dörrbladet, såsom på Bellmansgatan 20 (tredje porten ovan), kan även förekomma.

1910-talets portaler

Naturstensromantiken är den ledande stilriktningen för portalerna på 10-talet. Kanske förknippar man den gärna med det uttryck den fått i kv Sturen Mindre 9 (nedan), där även stilhistoriska motiv finns. Stilstudier, främst av den äldre nationella byggnadskonsten, ägnade man sig på 10-talet flitigt åt, inte minst vid Konsthögskolan. Genom Arkitekturminnesföreningen, en sammanslutning av elever, publicerades en mängd uppmätningar, som bl.a. omfattade en serie portaler. Gamla stan utgjorde en inspirationskälla, liksom Vasaslotten och de gotländska kyrkorna. Även Södermalm studerades; så t.ex. uppmättes 1600-talsportalen till Hornsgatan 4 (ovan), vilken mycket väl kan ha stått förebild till Sturen Mindre 9.

Förutom Vasarenässansen som stilideal finns på 10-talet flera andra tendenser vilka ofta, i motsats till föregående decennium, har ett kraftfullt, hårt, kanske manligt uttryck.

Som en forminriktning lever en fortsättning på jugendstilen kvar, nu med tyngre och svulstigare inslag vilka gett stilen benämningen jugendbarock. I kv Kejsaren 14 (nedan) är portalen av den rundbågiga, konkava typen, uppbyggd av slät, ljus kalksten och försedd med en tung, nästan överstor, organiskt formad slutsten. Släktskapen med det föregående decenniet bekräftas av den rudimentära ornamentiken; portalen är sparsamt krönt med symboliska mytologiska figurornament.

På Södermalm finns också exempel på mycket enkla naturstensportaler. Dessa består av endast en runt öppningen obearbetad skoning av granit eller kalksten, eventuellt med utspringande slut- och anfangsstenar. En sådan portal finns i kv Ormen Större 4 (nedan nedan).

En formidé där det traditionella portalmotivet kan sägas överges och istället ersättas med andra typer av entrémarkeringar, t.ex. en djup indragning av porten eller en baldakin ovanför, förekommer också på 10-talet. Så t.ex. i kv Muttern 4 (nedan), där entrén är krönt med en baldakin av koppar men i övrigt omarkerad.

Influenser från den framväxande modernismen börjar på 10-talet sätta sina spår också på Söder. För portalen i kv Kristallen 2 (nedan nedan) har möjligen Behrens' turbinhall från 1908 stått som förebild. Formen på det stiliserade entablementet kan även ge associationer till andra arketyper, kanske till Lejonporten i Mykene.

Dörrarna förses liksom på 00-talet gärna med slipat glas och smäcker spröjsning. Av svärmeriet kring det äkta materialet följer att dörrarna inte längre så ofta täckmålas utan istället fernissas. Allmänt förekommande blir också den tunga, ointagligt massiva träporten, kassetterad eller rombiskt indelad med diamantornament, lika den i kv Sturen Mindre 9 (sid 83 i pappersupplagan; här ej återgiven). Även denna dörrtyp är i regel klarlackad, eller ibland bestruken med mörknad tjära.

1920-talets portaler

Under 20-talet sker en återgång till de klassiska gestaltningsprinciperna för portaler. 1600-talsrenässansens fria, lätta former vilka användes på 10-talet förekommer fortfarande, men parallellt utvecklas också en stramare, grammatiskt korrektare klassicism. Portalen blir gärna ett från fasaden avgränsat element, men samverkar ofta ändå med denna genom exempelvis en centrisk placering eller med fasaddekorationer, vanligen tallriks- eller rosettornament, placerade i anslutning till portalen.

Den kanske vanligaste 20-talsportalen har en proportionering som ger den ett "satt" intryck. Portalen är självständig i förhållande till fasaden, formspråket är regelmässigt klassiskt och ibland förenklat, men alltid omsorgsfullt utfört. Denna portaltyp kan ses i t.ex. kv Kattryggen 22 (nedan nedan). Materialet är här av grå, stenimiterande slätputs, men är kanske oftare av bearbetad, slät granit.

En annan, för 20-talet karaktäristisk portaltyp, på Söder dock relativt ovanlig, har i motsats till föregående en hög resning med något av en egyptisk framtoning. Här har en reducering av ornamentiken skett till endast en tunn, profilerad omfattning i slät granit, möjligen försedd med ett förenklat entablement. Portalen till Samaritgränd 1 (nedan) är av denna typ. Även dörrpartiet är typiskt: enkeldörr med horisontell glasindelning; dörren ger intryck av att vara lika hög som portalöppningen fastän själva gångdörren har normal höjd. Dörrbladet kan vara fernissat eller som här täckmålat.

Det finns också en portaltyp vilken i likhet med föregående har en tunn omfattning utåt, men är djupt indragen, ibland t.o.m. med dörröppningar i nischens sidor. Portalens omfattning följer då med in i nischen och är där gärna bearbetad. Portalen till kv Sankt Göran 10 (nedan nedan) är av denna typ; ornamenten består av små rosetter i kvadratiska fält, utförda i kalksten och med en exakt, maskinmässig precision.

Många av 20-talets portaler är integrerade i entrévåningen. Ofta gäller detta för hus i affärsläge eller som av andra skäl har "händelserika" bottenvåningar med exempelvis garageinfarter och källardörrar. En sådan bottenvåning finns i kv Kålroten 5 & 8 (sid 60 i pappersutgåvan; här ej redovisad).

Även en integrering av fasad/portal i vertikalled förekommer, som i kv Plogen 13 (sid 59 i pappersupplagan; ej redovisad här), där entrén ligger i den fasadslits, vilken uppåt bildas av trapphusets indragna piskbalkonger.