Denna avdelning ägnas Ängsholmens, eller rättare sagt min tomts, årstider — under den del av året då den inte är i bruk för vårt sommarviste. Följande kapitel eller underrubriker finns för ändamålet, se nedan. För läsarens service är de klickbara — utifall hen prefererar att gå direkt till någon av dem. Föregående avdelnings rubriker finns också med, för den som önskar gå bakåt.
Ofta nu för tiden kan man uppleva september som en riktig brittsommarmånad. Så var det i år. Först mot månadens slut började de första tecknen på höst ge sig till känna.
Även oktober kan vara behaglig. Men väl inne i den, sätter lövmassorna obevekligen igång med att anta sina höstfärger: intensivt lime-grönt först; sedan gult; och så ekens bruna. De riktigt röda höstfärgerna är ovanliga härute; till och med lönnen saknar dem. Dock finner man det röda eller rödorangea hos rönnen och aspen.
En egenhet hos eken som jag noterade nu i år är att dess bruna styvnade löv sitter kvar på trädet ett bra tag tills alla andra trädarter står med kala kronor. Först in i november släppte eken till sist sina löv till marken denna höst; övertäckande alla andra arters redan anlända mull-råvara. Kanske det finns en ekologisk vits med denna procedur, jag vet inte.
En annan sak jag registrerade i år var att inte ett enda ekollon gavs av denna växtsäsong - allt medan fjolåret var ett ovanligt rikt ollonår. Kanske är eken tvåårig i befruktningshänseende? Jag ska hålla koll på detta fortsättningsvis...!
Ja här ser vi ett exempel på ett riktigt intensivt orangefärgat rönnlöv. Och apropå rönnen, så gav den en del rönnbär, men ändå inte riktigt lika mycket som förra året. Så jag förväntar mig en relativt modest eller kanske normal vinter den som kommer. I skrivande stund den sista november 2012 ligger säsongens första nysnö som ett tunt täcke på marken sen ett par dar.
Hasselns löv gulnar sent och kan också sitta kvar ganska länge. Arten tycks vara anpassningsbar efter rådande klimatförhållanden - vi ser här två samtida löv från olika ställen på tomten vilka befinner sig i olika stadier.
Ett känsligt väderkorn tycks den alltså ha, hasseln, för väderlekens förändringar. Uppenbarligen vill den njuta av sommaren så länge det bara går. Förutom de två här avbildade löven, kunde jag faktiskt i vissa södervända lägen se enstaka grenverk på hasselbuskar som fortfarande stod sommargröna. Å andra sidan fann jag exempel på motsatsen - kala buskage på mindre gynnsamma lokaler vilka redan accepterat den bistra periodens ankomst.
Linden syns mig som en något tidigare lövfällare än hasseln. Men så är ju linden också en utvecklad variant av hasseln, som ett resultat kanske av lärdomar från förra istiden eller dess efterföljande mellanperiod.
Häggen är den art på tomten som grönskar tidigast av alla om våren men den tar också farväl av sommaren först av alla arter. Efter en kort avfärgning fäller häggen sina löv och står kal medan höstens färgprakt pågår för övrigt.
På liknande måte förhåller det sig med vildrosen. Till höstprakten hör även vildrosens nypon, på avstånd i viss mån förväxlingsbara med hagtornets intensivt röda bär, också dessa hörande hösten till.
Lönnen hör också den till de senare lövfällande arterna, även om dess avfärgningsprocesser kanske tar sin början mycket tidigt. På tomten går löven i först ljusgrönt sedan i gult - medan de orangea och röda kulörerna här ofta uteblir, vad det nu kan bero på.
Och hoppsan! Fördi detta är ett diakront medium, har jag den exklusiva förmånen att kunna konversera med mig själv... Årets höst (2013) innebär, i rak motsats till vad jag nyss hävdade (år 2012), starka höstfärger även härute; — se, så vacker lönnen står den 1 oktober!
...Men icke ett rönnbär bärer hon nu...(en egenskap hon delar med såväl apeln som slånet som nyponet som vinet... — Ett riktigt oår har vi 2013, med andra ord, vilket möjligen bör skyllas på den relativt torra sommaren). — Men ett någorlunda gott ollonår (till skillnad från i fjol), det undfägnar oss i alla fall eken.
Den 2 december tar jag denna bild av trädgårdens grenverk, vilket nu står naket inför vinterns prövning varunder saven åter kommer att stiga och kviständarna få nya knoppar.
I förgrunden ser vi några röda äpplen som sitter kvar på apeln - för högt för husbondens bekvämlighet vid nedplockningen första veckan i november. Arten är Cox pomona som tål frost och kyla. Frukterna ramlar inte gärna heller av trädet, utan sitter kvar. Fåglarna brukar kalasa på dem så att de sitter oftast halvätna - men så inte i år. Så det blev en rik och fin skörd; idag har jag kokat äppelmos på en del av partiet som jag har stående på ett svalt ställe här hemma. Det tycks klara sig väl; tåliga robusta äpplen dessa!
Vinter
Bara tre dagar efter det att förra bilden togs, och jag i samma veva spekulerade om en mild eller relativt normal vinter, brakade vädermakterna loss — med snöyra under friska vindar som varade i gott och väl ett dygn. "Snökaos" skrev tidningarna, och sedan blev det rejält kallt. Dagen för detta skrivande, den 9 december 2012, uppmätte jag som kallast minus 17,5 grader, men några dagar tidigare gick det stundom ned mot 20 minusgrader. Så visst kan vintern anlända som en blixt från en klar himmel med andra ord utan förvarning. Och lika handfallna tycks vi stå varje gång!
Här kan vi alltså se Ängsholmstomten i tidig vinterskrud den 9 december. Lika mycket snö som inne i Eskilstuna verkar här inte ha kommit, kanske beroende på det södervända och Mälarnära läget, två faktorer som skulle jag tro gör nästan en klimatzons skillnad.
Och den som tror att naturen går i stå så här års tror fel. Tack vare ett jungfruligt snötäcke framträder vittnesbörden om full aktivitet från djurens sida — i form av spår. Nedan visar jag några stycken som jag fångade med kameran. Men är tyvärr ingen spårtolkare, så om någon sajt-besökare känner sig manad att förmedla sina kunskaper i ämnet, så mottas detta tacksamt!
Såhär dan före julafton vågar jag nog profetera om att julen 2012 kommer att bli rejält vit. Detta trots mina dubier om riktig vinter med anledning av rönnbärens relativa tillgång. Det var visserligen rätt gott om dem, men inte lika mycket som förra hösten. Förra årets jul blev förresten grön — åtminstone om man får tro SMHI:s statistik.
Så det där med rönnbär är nog inte mycket att hänga i julgran. Men facit om vita jular eller inte finns — jag har lagt in ett sådant facit här till vänster. Min källa är Svd (21 dec 12) vars källa i sin tur är SMHI. Redovisningen går bakåt till år 1900, således omfattande 111 år.
Läs färgkoderna såhär: Mörkast grön betyder barmark. Lite ljusare grön innebär snöfläckar. Ljusgrön nästan vit ska tolkas som tunt snötäcke, 1-9 cm tjockt. Vit färg avser de ordentligt vita jularna med ett snötäcke på över tio cm.
Tabellen i SvD har data för ett antal orter i hela Sverige dock ej Eskilstuna (eller specifikt Ängsholmen). Jag har därför extrapolerat värdena mellan Stockholm, Karlstad och Linköping — så gott jag har kunnat. Av denna anledning så kan redovisat värde för just Ängsholmen möjligen skilja i någon mån för enstaka år från verkliga förhållanden. Men samtidigt tycks klimatfluktuationerna vara allmännare tendenser än bara lokala. Området mellan Linköping och Karlstad verkar utgöra ett "block" med likartade snöförhållanden kring jultid. Och sedan ses skillnaderna mera i grad än i art när man går söderut respektive norrut.
Apropå det där med rönnbär och samband med vinterns beskaffenhet, så lär det visst finnas två samband. Det ena är det kända, att rikligt med rönnbär ger sträng vinter och vice versa. Men så finns ett parallellt samband, baserat på ett gammalt ordspråk som lyder ungefär så:
Rönnen bär inte dubbel börda
Detta kan då uttydas som så, att en myckenhet bär tynger rönnens grenar. Kommer det sedan dessutom mycket snö, så innebär det ännu mera tyngd, vilket rönnen vill undvika. Därför producerar den lite bär om en snörik vinter är att förvänta, och mycket bär om det kommer att komma lite snö under vintern (jämkat med profetian om en sträng eller mild vinter i temperaturhänseende, då förstås).
Frågan är ju nu givetvis hur rönnen kan vara ett sådant väl förutsägande orakel? Ja, där har i alla fall jag inget svar. Men eventuellt en spekulation: kanske är rönnen ett matematiskt geni (som håller reda på all tidigare väderstatistik genom årtusendena)?
Med hänsyn tagen till nyss nämnda funktioner, så kanske den måttliga eller normala förekomsten av rönnbär i höstas tämligen väl svarar mot innevarande vinter. Denna har hittills (i skrivande stund den 22 januari 2013) varit rättså normal, kan man väl säga. Snö har vi, och snö har det varit nästan hela tiden, men inte uppseendeväckande mycket — några decimeter ungefär. Och riktigt kallt har det bara varit vid några enstaka tillfällen; mestadels har temperaturen hållit sig mellan noll och tio minusgrader.
Detta bedömt med människans måttstock. Sedan vet vi inte så värst mycket om rönnens, annat än att den rimligen bör ha ett längre perspektiv än den mänskliga individens mer kortsiktiga.
I sammanhanget kan det vara intressant att nämna lite grann om Princeton-professorn Orley Ashenfelters vetenskapliga rön. Ashenfelter är egentligen ekonom, men dessutom vinkännare. Han tog sig för att jämföra de årliga väderförhållandena i Bordeaux-distriktet med motsvarande årgångars färdiga viners marknadsvärderingar (vilka ju speglar årgångarnas kvalitet på ett linjärt sätt).
Ashenfelter fann, att ett enkelt matematiskt samband mellan vinternederbörd, sommartemperatur och nederbördsförhållande vid skördetid ger vinets kvalitetsegenskaper; enligt vissa källor med så stor korrelation som över nittio procent. Formeln, ibland benämnd "Bordeaux-ekvationen", lyder som följer:
Vin-kvalitet = 12,145
+ 0,00117 x vinternederbörd
+ 0,0614 x växtsäsongens medeltemperatur
- 0,00386 x nederbörd vid skördetid
Om jag tolkar formeln rätt, så bör en god vin-årgång ha riklig nederbörd före växtsäsongen, en varm växtperiod, och en torr skördetid. Ashenfelter kunde med sin formel förutsäga att 1989 års Bordeauxviner skulle bli exceptionellt bra; likaså att årgång 1990 skulle bli ännu bättre. Detta kunde i efterhand verifieras.
Vårvinter
Säsongens vinter blev ganska precis två månader lång. I dag är det den 1 februari, och under veckan som gick vart det plusgrader, och den mesta snön smälte bort. Vi har nu gått in i vårvintern, och det märks även på dagsljuset, som dröjer sig allt längre tid kvar om aftnarna. Från fåglarna hörs vårtoner. — Och träd och buskar knoppas re'n.
Och Mälarens isar har blivit blanka och snöfria. Än håller den halvmetertjocka glansisen betryggande för långfärdsåkare och pimplare — eller vandrare som jag — vilka vill passa på tillfället att få sig unika naturupplevelser till livs. Här ser vi Blacken-fjärden alldeles utanför Ängsholmen, med ön Jungfrun i fonden.
Fast iofs — dramatik har alltid utspelats på denna vida fjärd; en episod, numera vid pass 373 år gammal, kan illustrera detta:
Anno 1640 i januari skulle min morbror Erik draga till Uppsala. Och min mormor låg sjuk.
Så följde min moster honom till vägs ut på isen. Och toge di mig med sig. Och när de komme ut på isen, skulle di köra kapp. Och jag satt med min moster på min morbrors släda.
Så begynte vår häst till att skena. Och drängen, som körde, och di andra, som sutte på slädan, kasta sig av. Och när jag såg, att di andra vore borta och hästen rände kring isen med mig allena, ville jag ock häva mig ur slädan så
väl som di andra. Och lyckas inte bättre för mig, än min ena kjortel fastna i kroken, där fimmerstången sitter i på slädan.
Och måste jag så hålla här och följa med i skjutsfällen. Och släpa han mig kring om hela Askefjärden och skenade ut åt en stor vråk uppå Blaken, så att min högra fot var allaredan nere i vråken. Men så vände han om igen, ville
till lands och åt stallet. Men har han kommit till lands med mig, aldrig har jag kommit med livet därifrån. Men så hinde de till att möta honom, förrän han kom till lands. Och toge de mig upp och mente, att halsen har redan varit av mig. Men mig skadde, Gud ske lov, inte mer än att jag
har skavit lite huden av den högra tinningen och jag inte kunne väl röra den högra armen i några dagar.
Episoden är ur Agneta Horns dagbok, avslutad 1656 (och här i Litteraturbankens version något redigerad beträffande stavning mm.). Om du tittar på Mälar-bilden här ovan igen, så möter den av Agneta nämnda Asköfjärden Blacken cirka två fingrar vänster om Jungfrun, vid udden som sticker fram där. Alldeles bakom uddens spets så ligger förresten Tidö, godset varifrån den nämnda eskapaden utgick.
Men än så är det långt till vår... Under de senaste dagarna (andra veckan i februari) har det kommit väl en decimeter snö ånyo. Så nu har vintern tagit herraväldet åter. Nåja — februari är ju av hävd en vintermånad, så låt oss inte ta ut våren i förskott...!
För övrigt har det visst kommit rättså varierande snömängder lokalt runtom i grannskapet. Den meteorologiska mätstationen i Eklången, några mil österut, rapporterar 55 centimeter snö, vilket tangerar rekord och ger orten en fjärdeplacering i hela Svealand (etta är, enligt Eskilstuna-Kuriren den 8 februari 2013, Ulfsjö i norra Dalarna med 70 cm). Allt medan det vid en väderstation väster om Eskilstuna mätts 35 centimeter, och man i Västerås, tvärs över Mälaren härifrån, konstaterar tolv cm. Och här vid Ängsholmen uppskattar jag alltså snödjupet till ungefär en decimeter.
Emellertid rapporterar sagda dagstidning redan den 11 februari att Eklången den 9 februari gick upp till en andraplats i Svealand beträffande snödjup — nu med 60 cm. Att jämföra med 61 cm för ettan Lillhamra utanför Ljusdal i Gävleborgs län, enligt tidningen. Men Gävleborgs län tillhör väl Norrland? Så detta bekräftar tyvärr bara att man inte bör lita alltför mycket på dagstidningar som källor i vetenskapliga sammanhang. Dock: rätt mycket snö har de uppenbarligen fått i Eklången i alla fall, och stora skillnader tycks råda i snödjup på olika platser.
Vid mitt besök på tomten den 17 februari dalade denna lav ned framför mina ögon från ekarnas grenverk och landade på snön. Jag kunde inte motstå att ta hem den och scanna in den, då jag fann den vacker och lite vemodigt blekgrön men dock till synes levande (mjuk och seg, inte hård och spröd).
Vintern och våren har den senaste veckan fört en kamp sinsemellan, kan man säga. Men i och med månaden mars inträde (igår), så känns våren ändå som en säker segrare på sikt. Men... det ska ju komma sju vintrar innan det blir riktig vår, s. m. s.
Idag (lördagen den 2 mars) snöade det faktiskt ett tag på morgonkvisten — sådär lite april-mässigt skulle man kunna säga. Så jag vill utse detta dagens snöfall till första vintern av de sju.
— Få se, när andra vintern kommer...
Tja, än har vinter nr 2 inte anlänt. Däremot är det nu sedan en tid väldiga kontraster mellan dag och natt. Man har kunnat avläsa en fem ā tio plusgrader på termometern mitt på dan medans det gott och väl har kunnat bruka krypa ner under tio minusgrader nattetid. Just denna natt (mellan 9 och 10 mars -13), exempelvis, kunde jag konstatera fjorton minusgrader klockan halv två — liksom vid åttatiden på morgonen. Men sedan blev det raskt några plusgrader.
Den här växelverkan mellan tinande och frysande har fått som följd att den kvarvarande snön ute på tomten har blivit allt hårdare — idag bar skaren utan att man sjönk ner det minsta; närmast att jämföra med ett vardagsrumsgolv... Mysigt; kändes rent, i dess bländande vithet!
Var ute och klippte busk båda dagarna. Klockan tre har det varit njutbart i solen; klockan fyra har det känts som isande kallt. Igår, 9 mars, kunde jag vid hemgång strax efter fyra konstatera elva plusgrader på det sydvästvända uterummet (ej inglasat) alltmedan temperaturen hunnit krypa ner till tre minusgrader utomhus för övrigt. Idag mätte jag motsvarande, och fann då tio plusgrader på uterummet men 5,7 minusgrader generellt utomhus.
Nyss redovisade illustrerar tydligt att passiv solfångarteknik lönar sig alldeles galant. Inomhus var det båda dagarna omkring noll — men hade jag vid brytpunkten omkring klockan sexton kunnat stänga för uterummet och öppna upp till resten av huset, så hade uterummets under dagen lagrade värme i så fall kunnat tillgodogöras huset.
Det kan nämnas i sammanhanget att snickarboden, som är södervänd med relativt stora fönster åt söder, och har pulpettak som sluttar ner mot norr således infångande södersolen, men är oisolerad — alltid känns varm när man kommer in i den, även kulna vinterdagar.
Idag på morgonen den 13 mars var vinter nummer två anländ, i form av ett par centimeter nysnö på marken och tio minusgrader i luften. Snön blev dock inte särskilt varaktig — under full värmande sol hade det mesta sublimerat bort redan framåt eftermiddagen.
Jag hann dock föreviga det boreala pudret på ett av vintervistets takfönster, innan också detta blev ett minne blott.
Jag kunde ha förevigat ungefär samma motiv idag den 19:e, för nu har det kommit en knapp centimeter skir nysnö igen. Och det blåser riktiga polarvindar. Så trots att solen tittade fram ett tag på eftermiddagskvisten, så ångrade jag bittert, när jag väl var ute, att jag lämnade mössan kvar hemma.
— Således är vi inne i den tredje "vintern" — återstår (bara) fyra vintrar tills det blir riktig vår!
Våren har verkligen segat sig fram under denna månad mars vilken i år lär ha varit extrem för sin kyla. Vid sol har det kunnat komma upp i några enstaka plusgrader i skuggan och kanske tio i solen; medan det under nätterna krupit ner mot omkring tio minusgrader.
Men våren har ändå arbetat sig sakta men målmedvetet framåt. Följande vårvinterblandning uppvisade tomtmarken den 29 mars — fifty-fifty mellan vinter och vår, skulle man kunna säga.
Man ser här vilka skillnader det kan vara i mikroklimatet — sydsluttningen har hunnit få barmark medan marken nedanför fortfarande får dras med ett sammanhängande snötäcke.
Med månaden aprils ankomst märktes först ingen skillnad i vädermönstret; solen fortsatte att värma bort en gnutta snö vaje dag medan minusgraderna inföll nattetid — som vanligt.
I dag, den 7 april, tycks aprilväderstrukturen dock ha anlänt. Under natten och tidiga morgonen kom en knapp centimeter snö. Sedan klarnade det upp, och framåt förmiddagen hade solens strålar frätt bort det nykomna och dessutom torkat upp så att intet spår av nederbörden fanns kvar — annat än en friskhet i luften som kändes välgörande.
Men så vid lunchtid kom ett nytt snöoväder, åtminstone här inne i stan (tyvärr lite svårfångat på bilden men ändå). Det blev kortvarigt; solen tittade åter fram, för att efter ett tag dölja sig bakom nya moln; och i skrivande stund vid halv tre-tiden yr nu en finkornig firn-snö...
Så med detta har vi avverkat tre vintrar på raken (om man ser det optimistiskt)! Således sex totalt. En (eller mera pessimistiskt betraktat två eller tre) vinter (vintrar) återstår innan det blir vår...
Vår
Idag den 9 april kunde jag på min tomt åsyna de första blåsipporna lite yrvaket sticka upp ur sina ombonade lövtäcken. — Så nu är det vår!
Ett par dagar senare, 27-28 april, får jag syn på de första uppstickarna av viol. Här på bilden framstår de som relativt stora, men är i verkligheten mycket små.
Alltsedan en bra tid (redan från och med eftervintern) har jag kunnat förmärka hasselns aktivitet med att utveckla hängen (och därjämte hon-fruktknoppar, bör givetvis tilläggas). Men nu tycks dessa upp-och-ned-vända joy-sticks formligen brisera i sina kaskader (där jag inte har tuktat, nota bene).
Undrar vem som kan ha tillbringat (och markerat) sin nattlega här...? Är det månne rådjuret? Eller kanske älgen? Kan iofs eventuellt vara blott haren? — Eller rentav gråben...?
Redan nu märker man tydligen utav de första flitiga humlornas begynnande bobyggaraktiviteter. Inte tu tal om annat än att de tör vara helt beroende av blåsippornas tidiga givor jämte en och annan vitsippa och kanske vårlök. — Pia lyckades fånga denna tappra individ med kameran.
En första humla har börjat sin säsong. Foto: Pia Lillå 2013.
Första maj (2013) ger vi oss ut igen. Här ser vi naturstyckets skogvaktare i egen hög person, redo för en sista ans bland löven.
Skogvaktarn i egen hög person. Foto: Pia Lillå 2013.
Det brukar sägas att sipporna försvinner om man krattar, och det kan äga en viss relevans. Men räfsar man bara någorlunda försiktigt, så verkar det inte vara någon överhängande fara på taket. Vi har i alla fall upplevat här på tomten att blåsippor och vitsippor trivs nog så bra i gräsmattor och till och med grusgångar — ja de har faktiskt också spridit sig allt mer inom bemälda domäner...
Vi konstaterar att förra sejourens ensamma viol nu börjar få kompisar...
Till sist, framåt aftonen, får vi syn på ett par rådjur som vill in på tomten (för sin nattlega, förmodar vi), en bock och en get. Bocken går djärvt före; geten lite efter, vädrar, försiktigt; anar med sin intuition att "här törs vi nog inte gå in — ännu. Bäst att ta det säkra före det osäkra och dra iväg en stund..." Bocken dröjer ännu ett slag, stolt, med hornen redo; men ger sig av, även han...
Att fällningen som redovisades i förra sejouren tör ha varit rådjur och inget annat känner vi oss numera relativt övertygade om. Att nedanstående spillning, återfinnandes lite varstans och överallt på tomten, härrör från densamma, tror vi, men är inga experter, så vi överlåter åt sakkunskap till slutgiltig bedömning.
Den 4 maj har gulsipporna börjat titta fram. Som synes är deras blad till förväxling lika vitsippornas (fastän något mörkare gröna, om man tittar noga — fast det syns nog inte så bra på bilden). Alltid lika välkomna är ni under alla omständigheter, ni gulsippor!
Om vi ser oss omkring vidare i trädgården lite granna så märker vi av en och annan te-ärenpris (te-veronika) (— eller möjligen förgätmigej...?). Dock utgör dessa en förvildad trädgårdsväxt således icke endemisk.
Och mycket blå-gult blir det tydligen denna tiden på året...! Scilla var det här! Och scillan, den är som vi alla vet en förvildad trädgårdsväxt, tillika spontant mycket älskad av många av oss nordbor, tror jag välan visst.
5 maj tittar en nymornad kopparorm fram ur det lövens gömsle, som jag har fräckheten att städa bort nu, när denna typ av isolering inte längre behövs som förmildrande skydd åt vinstocken.
(...Fast kopparorm inte riktigt lik ändå... — Månne som alternativ en hasselsnoks-äsping...?)
Slutligen konstaterar vi denna dag att rönnen har kommit långt i sin utveckling och är i det närmaste utslagen. I bakgrunden skymtar eken, som ännu vill ha några veckor på sig.
Hitintilldags är det bara häggen som ligger före. Hasseln har kommit långt (verkligen segandes), men rönnen tycks alltså (i sitt hastiga utbristande) vinna på målsnöret.
Ävensom gulsippsmattorna, vilka uppvisar en ovanligt frodig fasad detta året. (Uppe till höger syns förresten några blommor av ginst, inplanterad på 60-talet eller kanske redan på 50-talet och välmående etablerad i ekotypen — nu briserande i sin prakt om än inte så intensivt som den förmår vissa år.)
Gullvivorna står nu även de i full blom — inte alla ännu, men en hel del. Här ser vi dessutom de två varieteter som lokalen erbjuder: den orangea i mitten flankerad av den mera allmännt gula.
Också vinbergssnäckan har vaknat till sitt fulla liv; den är synnerligen vanlig här på tomten, och råkar den inte bli offer för en klumpig människas oförsynta klavertramp, så kan den bli upp till trettio år gammal.
Samtidigt håller de flesta buskar och träd, vilka så sent som igår endast hade knoppar, på att slå ut. Här ser vi linden, med sitt vackra rosafärgade bladhölje. Bladen är i detta stadium ätliga för människan; jag har inte provat, men de lär vara goda och nyttiga att exempelvis ha i sallader.
Också apeln är på gång. Den kommer inom kort att ikläda sig ymnig blomsterprakt — dock endast för några få dagar blott, och därefter kasta sin skönhet på marken som ett fult avskräde...
Och hur fel hade jag inte när jag för fem dagar sedan hävdade att eken ville ha ytterligare ett par veckor på sig att slå ut... Den har under dagen idag den 10 maj börjat sitt grönskande arbete och tycks redan ha kommit halvvägs...!
Vi ser gullregnet i sin första knoppning — inplanterat för något drygt decennium sedan. Det har rotat sig och tillvuxit väl. Snart ska trädet förhoppningsvis göra skäl för sitt namn...!
Och invid bodens södervända vägg har redan midsommarblomstret börjat komma opp — som det brukar enligt sin tradition, och för att stå i sin skirt violettblå blom förhoppningsvis till midsommar.
På väg till de andra aplarna får jag syn på ormbunken — för inte alls så länge sen avbildad som en brun hopskrumpnad klump... Nu — med ens — re-konditionerad som sig bör...!
Inne i den stuga som fortfarande kan anses beboelig, har Pia pyntat med nyplockad smörblom. Detta — att ta in blomster och sätta i vas å bordenom —det har våra kvinnor ombesörjt i allom tidenom; från stenåldern och alltigenom Neandertalenom troligtvis...!
Å grusgångar och gräsmattor blommar nu smultronen, för att inom tid giva oss människor ett — om vi så önskar — gom-vattnande skrovmål till våran glass.
Ett slags fläder har sedan åtskilliga år slagit envis rot på ett speciellt ställe på tomten. Jag vill den allt väl och önskar den lycka till i sin utveckling! Samma art har jag märkt vara vanlig i "mangrove-träsken" neråt Mälaren; nu har den hittat hit till tomten, och vill således höra hemma i dess ekotyp.
