Mats Ohlin Blog on Profession of Architect

Till index

 

Arkitekter kan upplevas som tillhörande ett rätt speciellt skrå vilket det inte är så lätt att förstå sig på alla gånger. Det kan då ibland framstå som enkelt att avfärda arkitekter och deras uppfattningar som icke beaktans­värda. Jag har i alla fall mött den attityden i vissa sammanhang — inte bland beställare så mycket som hos en och annan "kan-självare"...

Ett framträdande syfte med denna blogg är att försöka bidra till att i någon mån öka förståelsen för oss arkitekter och vad vi sysslar med — i arkitektyrket.

Nedan följer i omvänd kronologisk ordning mina blogg-inlägg om om detta ämne. Inläggen publiceras allt eftersom jag kommer på dem; spontant, och från tid till annan.

— Kommentera gärna i gästboken! så lovar jag att föra in den texten här, och vidare-kommentera den. Om du vill förstås — säg annars till.

 

 

Blogg om arkitekt-yrket

 

av Mats Ohlin
samt gästskribenter

 

 

 

10 sept 14

Arkitekturmuseet II

Med anledning av att Kerstin Brunnberg (72) har blivit tillförordnad chef för Arkitekturmuseet, intervjuas hon i söndagens SvD. Brunnberg är inte själv arkitekt utan journalist, och hon deklarerar också tydligt sin begränsning — jag är en allmänintresserad medelmåtta, säger hon blygsamt om sig själv. Hon har heller inte någon avsikt att bli ordinarie chef, utan upprätthåller tjänsten i väntan på denne.

Sökandet efter en "riktig" chef som kan ta hand om arkitekturmuseet på rätt sätt, har skapat debatt och får kulturtänkare, som exempelvis jag själv, att tänka till lite extra — och det är bra! Personligen anser jag att jag har en ganska bra bild av hur museets verksamhet bör bedrivas, medan många andra uppenbarligen famlar i mörker.

En stark föreställning som tycks ha rått, och alltjämt råder, är att arkitekturmuseet ska ha till uppgift att popularisera arkitektur. Detta återspeglas i den karaktär av lekstuga eller dagis som museet haft; det ska tydligen vara roligt med arkitektur; — "Bygg ditt eget drömhus av dessa klossar!" Att tillsätta en driven journalist som chef kan vara ett steg i samma riktning; hon förväntas göra PR-nytta; hitta nya intressanta infallsvinklar på arkitektur att föra ut.

Vad man verkar glömma bort är, att arkitektur inte är, och inte heller skall vara, en kulturform av det ytliga designmässiga slaget. Vår tidsanda fixerar sig tyvärr vid missförståndet att arkitektur skulle vara något klatschigt, häftigt; eller läckert, sinnligt, rentav sexigt. Arkitektur är — och förblir — en svår konst, och de kvalitativa inslagen avslöjar sig inte så lätt.

Kanske måste man ha grundliga erfarenheter från arkitektyrket, och då helst som projektör, för att i djupet kunna förstå, värdera och värdesätta god arkitektur? Har man haft som uppdrag att trockla ihop exempelvis en byggnad till konkret form, utifrån abstrakta krav, så växer därur en ödmjuk inställning till sådana resultat — egna och andras — som på ett eller annat sätt har lyckats bra. Slutmålet är alltid: en god bakgrundsmiljö för Människan att vistas i och omkring.

Därför ser jag en viktig funktion för ett arkitekturmuseum i att vara en "bank", en samlare och utställare av vad museet eller någon annan uppfattar som god arkitektur. Det är en nog så väsentlig och kvalificerad uppgift.

Ur en sådan seriös inriktning av arkitekturmuseets verksamhet, kan spontant diskussioner och debatt uppkomma — och därur växer en levande och dynamisk arkitektur-kultur fram. — Och i en sådan kan alla delta, oberoende av kunskapsnivå.

Mats Ohlin

 

 

8 aug 14

Vad ska det bli av Arkitekturmuseet?

Som en i raden funderar arkitekt Thomas Sandell i en kulturdebattartikel i förrgårdagens SvD på vad vi bör göra med Arkitekturmuseet — eller Arkdes, som det heter numera. Efter att ha ondgjort sig över hur tråkigt det är på Arkdes i jämförelse med hos grannen Moderna museet, finner Sandell på rådet, att Moderna bör ta hand om arkitekturutställningarna, för det gör de så mycket bättre. Samtidigt räcker det med att Nationalmuseum ansvarar för designbiten, något de redan gör och önskar ännu mer framgent.

Och vad blir därefter Arkitekturmuseets uppgift? Sandell ger svaret: "Jag tycker man ska koncentrera sig på att vara ett bra museum, engagerat och ledande. Bejaka det faktum att Arkdes ligger granne och delar entré med det vitala Moderna museet och gör något av det."

Jaha. Okej. Men vad är kärnan i arkitektur­musei­verk­sam­heten? Det svarar inte Sandell på. Istället skalar han av löken dess två huvudskikt: arkitekturutställningsbiten och designbiten. Vad blir kvar? Inte mycket, vad jag kan se i alla fall. Men jag håller med Sandell i sak: Moderna är bra på arkitekturutställningar; där vill jag gärna referera till den senaste den, om le Corbusier. Och National­museums design­avdelning täcker utan tvivel in exponeringen av svensk design.

Så vad blir då kvar åt det vingklippta Arkitekturmuseet? Tja, jag vet faktiskt inte. Kanske en fokusering på Arkitektregistret, vilket fyller, eller kan fylla än mer, en viktig samhällelig funktion genom att vara databank. Den funktionen fyller Arkitekturmuseet bara halvhjärtat — om ens det — idag.

Men annars — varför inte en enkel men tydlig exposé över svenska arkitekturverk, värda att ställas ut på sveriges arkitekturmuseum...?

...Och vilka skulle de nu vara...? Just det, det vore den grannlaga uppgiften för museet att vaska fram. En kvalificerad uppgift; inte löst på en kaffekvart; men väl så intressant — inte minst för museets publik att ta del av; och lärorikt, dessutom.

Mats Ohlin

 

SvD 12 aug 14

 

Behovet av arkitekturmuseum akut

 

KULTURDEBATT Sverige behöver ett arkitekturmuseum värt namnet som kan vårda den unika samlingen med ritningar och dokument. Det skriver historikern Eva Eriksson.

Arkitektur- och designcentrum (Arkdes) är resultatet av ett kostsamt experiment som till sist kapsejsat. Det har initierats av kulturdepartementet och vuxit fram ur spillrorna av det arkitektur­museum som samtidigt monterats ner. Misslyckandet kan inte skyllas på den nu avsatta chefen, ansvaret är departementets. Den som väljer chef, väljer också inriktning på verksamheten. I detta fall väckte tillsättningen farhågor av just detta skäl (se min krönika i SvD 3/12 2008). På ett utmanande sätt valde departementet bort sökande med hög kompetens inom det som är museets kärnområde: arkitektur- och stadsbyggnadshistoria i kombination med samtidsorientering. Uppenbart fanns det en annan agenda. Snart "vidgades uppdraget", och snart blev det tämligen klart att man höll på att kasta ut barnet med badvattnet.

Arkitekturmuseet byggdes från början upp utifrån en unik samling ritningar, fotografier och dokument som representerar Sveriges moderna arkitekturhistoria. Den är nu en nationell klenod av oskattbart värde och med högt anseende bland kännare från hela världen. Arkivet har under de gångna åren förlorat flera viktiga medarbetare med kunskap om arkivets innehåll, som är svårt att ersätta. Jag fruktar att en bakomliggande orsak till förlusten är att denna kunskap inte värderats särskilt högt.

Snart gjorde museet sig också av med sitt gamla namn. Med vett och vilja slopade man själva beteckningen museum, som annars brukar vara åtråvärd för en institution som vill inge förtroende och signalera expertkompetens inom sitt område. (Jämför med det relativt nya Fotografiska museet). Istället har man fått en konturlös verksamhet, som ska hålla på med allt, utan att kunna någonting ordentligt.

Vi har alltså Arkdes. Samtidigt har behovet av ett arkitekturmuseum värt namnet blivit akut. Dess uppgift ska självklart vara att vårda och utnyttja sin mest värdefulla tillgång — ett unikt arkiv av stort nationellt och internationellt intresse. Arkivet är en guldgruva för forskare, men också en naturlig bas för utställningar där frågor kring arkitektur och stadsbyggnad, historia och nutid kan vridas och vändas på ett sätt som berikar debatten och vidgar kunskapen också för en bredare allmänhet. Vi kan få ett vitalt museum som fångar upp brännande stadsbyggnadsfrågor och belyser dem med nya perspektiv. Det ska naturligtvis också vara given part tillsammans med konst och design i ämnes­över­skridande utställningar om historiska epoker eller tematiska frågeställningar.

Allra viktigast nu är att arkitektur och design som ämnesområden var för sig får institutions­chefer med både bred och djup kunskap inom respektive områden. Om dessa institutioner sedan organisatoriskt samordnas med Moderna museet, Nationalmuseum eller blir helt egna myndigheter spelar kanske mindre roll.

 

En lösning är att ge Nationalmuseum en ny utställnings­paviljong för modern design som kan balanseras mot ett krympt Nobelmuseum på Blasieholmen — för att nu tala om aktuella stadsbyggnadsfrågor. Arkitekturmuseet måste givetvis återfå de lokaler som är skräddarsydda för det, men som kanske varit det egentliga lockbetet för de senaste årens misslyckade experiment.

EVA ERIKSSON
kulturdebatt@svd.se

 

Eva Eriksson är arkitektur-
historiker

 

 

 

Arkitekten nr 8, sept 14

 

Vice ordföranden:

Bara krigsherrar raderar historien

 

Arkitekturhistorien är alltid närvarande i den bästa samtida arkitekturen. Ämnet arkitekturhistoria lär oss förstå hur byggnadskonstens utveckling hänger samman med samhällets sociala, ekonomiska och politiska omvandling. Hur människors levnadsvillkor speglas i städer, byggnader, rum och landskap. När vi bygger nytt, bygger vi in vår historia i det nya och lägger lager till lager i stadens codex. Bara krigsherrar och kolonisatörer raderar historien.

Därför är den dokumenterande uppgiften så viktig för arkitekturens fortsatta utveckling, liksom förmågan att levandegöra den tankevärld som finns lagrad i byggnader, städer och landskap. Tre parallella frågor aktualiserar detta.

När Arkitekturmuseet förvandlades till "centrum för arkitektur, form och design" varnade Sveriges Arkitekter för risken att museets dokumenterande och levandegörande uppgift skulle komma bort i det breddade uppdraget. Tyvärr blev vi sannspådda. Arkitekturutställningar värda namnet har lyst med sin frånvaro. Kulturministerns drastiska chefsbyte har det goda med sig att möjlighet ges till omtag och nystart.

Tidskriften Arkitektur har i drygt hundra år dokumenterat den samtida arkitekturen och fortsätter att hålla mycket hög kvalitet i urval, ritningar och arkitekturfotografi. Men måste kunna upprätthålla rollen som kulturtidskrift med hög integritet på en tidskriftsmarknad i snabb omvandling. Tidskriftens arkiv är en veritabel guldgruva som borde digitaliseras och göras allmänt tillgänglig och tidskriftens framtid säkras i tider av annonsörsoro.

Ämnet arkitekturhistoria i arkitektutbildningarna är centralt för studenternas förståelse för yrkets roll i samhällsbyggandet. En fast punkt i den projektbaserade undervisningen som ger egen tid till reflektion över var jag själv står och vill inta för framtida yrkesroll. Ämnet hjälper oss till en personlig hållning, att formulera oss i etiska frågor och socialt ansvarstagande. Nu riskerar detta viktiga ämne att reduceras till "stödämne" i projektundervisningen och komma i skymundan på schemat.

Som initiativtagare till det ursprungliga Arkitekturmuseet, ägare till Arkitektur Förlag och starkt engagerad i arkitektutbildningen kommer Sveriges Arkitekter att ta tag i dessa tre frågor och driva att den arkitekturhistoriska kunskapen är närvarande i den samtida diskussionen.

 

Örjan Wikforss, vice ordförande,
Sveriges Arkitekter

 

 

 

1 mars 14

Dags för ny arkitekturstil?

"Låt arkitekterna tänka utanför boxen" är rubriken på en artikel i dagens SvD av Per Gudmundson. Den resonerar kring Gert Wingårds vinnande förslag till utbyggnad av Liljevalchs konsthall, vilken de facto får ganska negativ kritik.

— "Huset är kort och gott en betongbox perforerad av returflaskor." — "...Djurgården är inte alls någon dum plats för ett spektakulärt och supermodernt bygge." — "Men ge oss då något spektakulärt och modernt! Wingård har bara gett oss ännu ett exempel på denna tröstlösa låda som har byggts i ett otal varianter under de senaste sextio åren. Det står ju en i varje svensk centralort. En gång i tiden var det förstås modernt." — "Det börjar bli dags för arkitekterna att lämna lådorna nu. Både vad gäller planen för Nobelcentret och för Liljevalchs. Vi andra har gått in i tvåtusentalet", säger Gudmundson.

Visst, ska man prata volymernas estetik så håller jag med Gudmundson om att alla dessa solitära lådor, som man ser alltför ofta som de allra senaste tillskotten runtom i vår bebyggelse, andas torftighet, ambitionslöshet, alltför långt driven enkelhet utan att nå fram till ett klassiskt-starkt uttryck. Särskilt de lådor som har pulpettak; ett grepp som någon fann "juste" när jag studerade arkitektur på teknis på 70-talet — en lösning som alltjämt i icke-minskande frekvens tas till alldeles för slentrianmässigt. Fantasilöshetens tidevarv, kanske är det det vi i sanning lever i...

Hur ska vi då komma bort från detta trista tillstånd? Jag skulle tro att vi behöver en ny slags motivation för alla samhällsmedborgare att delta i samhällslivet. Folkhemsbygget var ett sådant tillstånd då konsumlådorna planterades ut — och också välkomnades. Dessa "konsumlådor" som vi fortfarande bygger, enligt Gudmundson, nu senast i skepnad av ett annex till Liljevalchs.

Men folkhemsbygget är inte längre något aktuellt stadium; vi måste komma vidare. Den nu pågående industrialiserings- och kapitaliseringsprocessen i Asien berör oss visserligen i hög grad, men försiggår på bortaplan.

Den gröna rörelsen då — ekologiseringen, kretsloppstänkandet, sökandet efter förnyelsebar energiproduktion...? Nja, kanske skymtar vi ännu inte en riktigt hållbar framtid bortom horisonten?

IT-samhället då? Nej, jag skulle tro att datorer, digital bildhantering, internet och mobiltelefoni bara utgör hjälpmedel, inte tillräckliga i sig att motivera ett samhälle.

Välfärd och överkonsumtion? Möjlighet för alla och envar att resa runt i världen, att äga fastigheter, nya bilar, båtar, fyrhjulingar, snöskotrar...? Ynnesten att vid varje mål kunna äta just det, och precis den mängd som man önskar? Att bli furstligt serverad på restaurang? Att lyssna på den musik man behagar; att se vilken film eller vilket tv-program man vill — när man vill — är inte allt detta höjden av lycka för individen?

Vad blir nästa steg i mänsklighetens utveckling? Målet finns givetvis: fred, gemenskapskänsla, äkta samhörighet mellan jordens alla människor... Ett mål som egentligen är tillbakasökande: till den så kallade urkommunismens tid, den avlägsna stenålder då vi alla strövade omkring, i harmoni med naturen, lyckligt samlande och jagande, mötande varje främling med öppenhet och glädje.

Målet finns — men hur ska vi ta oss dit...? På den tiden, med jorden befolkad av kanske på sin höjd några hundra tusen människor, var det enkelt för individen att på egen hand finna sin bärgning. Idag, med åtskilliga miljarder individer — de flesta boende i städer, ständigt växande megastäder — är det betydligt svårare; åtminstone behövs ett stabilt samhällssystem som grund.

Jag tror ändå att det är i den goda staden, som människan har sin sanna hemvist. Den goda staden är den ram som människan har möjlighet att forma så, att den passar henne på alla sätt. Sättet på vilket staden formas har stor betydelse. De enskilda byggnadernas utformning är inte fullt lika viktig, även om den ur ett estetiskt perspektiv är viktig. När man i en stad som Stockholm finner det angeläget att diskutera enskilda byggnaders utformning, är detta tecken på ett relativt välstånd, rådande i staden. Det vardagliga livet har sin gilla gång; människor framlever sina liv i någorlunda förnöjsamhet.

Att känna delaktighet i bygget av den integrerade staden — människans stad, en idealiserad mänsklig stadsmiljö — kan det vara motivation nog för framväxandet av en ny passande arkitekturstil?

Mats Ohlin

 

24 dec 13

Hur främja god arkitektur?

Som gräsänkling under julhelgen ägnar jag tiden bland annat åt att sortera papper i mitt arbetsrum. Ett tidningsurklipp med en artikel av arkitektkollegan Bengt Strandberg, i Eskilstuna-Kuriren den 11 april 2012, fann jag mycket läsvärd, och återger härmed:

 

Glöm inte Tunafors fabrikers historia

Tunafors fabriker i Eskilstuna ska äntligen, efter tjugo år av tilltagande förfall, få ett nytt liv och ett nytt innehåll.

Husen tömdes i mitten av 1990-talet på småindustrier och verkstäder för att bli högskola. Så blev det inte. Sedan dess har den ena idén om nytt användningsområde avlöst den andra och fastigheten har dessutom bytt ägare tre gånger under samma tid. Förutom högskola har husen föreslagits bli både kontor och skola. Nu ska de bli bostäder, inte för att byggnaderna är särskilt lämpade för det, tvärtom så passar bostäder med krav på låga ljudnivåer, många trapphus, balkonger och badrum ganska dåligt för dessa hus, utan för att bostäder tycks vara den enda kommersiellt framkomliga vägen. Och visst kan det bli bra bostäder. Läget vid ån och den historiska miljön kan inte vara bättre.

Det är bra, för att inte säga nödvändigt, att något nu sker. Annars finns det snart inga hus kvar att bevara, så långt har förfallet gått. Då återstår bara rivning av en av Eskilstunas industrihistoriskt mest värdefulla miljöer.

Ett förslag till ny detaljplan för Forsen 2, som fastigheten där Tunafors fabriker ligger heter, har nyligen varit utställd till samråd. Syftet är att dels att [sic] pröva förutsättningarna för att tillåta bostadsändamål, dels att dessutom främja tillgängligheten till Eskilstunaån för allmänheten.

 

I den hittills gällande detaljplanen skyddas byggnaderna som särskilt värdefull bebyggelse, som inte heller får rivas. I det nya planförslaget har detta skydd tagits bort med det lite uppgivna konstaterandet att byggnaderna trots detaljplanens skydd förfaller. Risken att kulturvärdet helt förvandlas till ruiner går inte att bortse från. Nu behandlas Tunafors fabriker som vilka befintliga byggnader som helst. Men om det vid den kommande bygglovsprövningen ska gå att ställa några som helst krav på bevarandeåtgärder med hänvisning till byggnadens särskilda kulturhistoriska värde, är det nödvändigt att byggnaderna även i fortsättningen skyddas med skyddsbestämmelser med hänvisning till Plan- och bygglagens 8 kap. 13 §.

 

Det nya planförslaget befäster möjligheten för allmänheten att korsa genom det i dag stängda industriområdet. Det blir alltså möjligt för alla att fritt promenera från Konstmuseiparken genom Tunafors fabriker till vattenkraftsdammen vid Stålforsbron. Miljön kring ån och fabriksbyggnaderna blir därigenom mer tillgänglig för alla på ett mycket tilltalande sätt.

Det är ett stort värde att kunna röra sig längs Eskilstunaåns stränder. Kommunens strävan att skapa obrutna gångstråk genom hela stadsbygden på åns bägge sidor är berömvärd.

 

Två av byggnaderna vid Tunafors fabriker ligger precis i strandlinjen. I detaljplanen föreslås att en allmän gångbrygga ska byggas utanför ett av dessa hus, mitt ute i ån!

Gångbryggan är ett främmande inslag både i den industriella miljön och i området längs Eskilstunaåns stränder. Gångstråket längs ån måste vara kontinuerligt, men det är inte nödvändigt att det i alla delar har direkt kontakt med ån.

Det är dyrt att bygga hus. Det är ännu dyrare att bygga om gamla delvis förfallna byggnader som dessutom omgärdas av många begränsningar och restriktioner. Att till exempel förse Tunafors fabriker med balkonger är ett stort ingrepp i byggnadernas exteriörer, ett ingrepp som måste utföras så att husens karaktär inte förvanskas. Balkongerna måste tydligt kunna avläsas som vår tids tillägg och utföras reversibelt, det vill säga så att byggnadernas ursprungliga utseende alltid kan återställas.

Låt den industriella miljön vara inspirationskällan för de nya tilläggen.

 

Det udda och unika har ett egenvärde. När nu Tunafors fabriker ska byggas om till bostäder måste det ske med utgångspunkt från byggnadernas speciella villkor. Låt husens förutsättningar och historia prägla ombyggnationen — även i dess inre.

Gör det enkelt — det är komplicerat nog ändå.

 

Bengt Strandberg

 

 

Som dåvarande stadsarkitekt var jag själv med i för-samrådet inför planens för Tunafors fabriker utformande. I princip argumenterade jag likadant som Strandberg gör i sin artikel, och så gjorde även stadsantikvarien. Dock refererade denna till en bryggkonstruktion i Industrilandskapet i Norrköping som en acceptabel lösning för utvändig passage av byggnad i strandkant.

Studerade man denna lösning på plats i Norrköping, kunde man konstatera att den infogade sig väl i miljön. Men den jättekonstruktion utmed Tunafors fabrikers hela bredsida mot ån som projektören kom att föreslå, lämnade mycket övrigt att önska. Jag gjorde till och med på eget bevåg ett förslag till modifierad lösning, bara för att försöka mildra de värsta åthävorna.

Som tur var, anställdes mitt i samrådet en förnuftig och arkitekturmedveten planchef, vilken jag tror och hoppas gav projektet en viss uppsträckning. Jag vet dock inte säkert, för jag var då inte längre kvar som kommunal medarbetare.

 

Detta om detta. Jag redovisar Strandbergs artikel för att visa fram ett stycke god arkitekturkritik. Relevanta synpunkter baserade på kunskap och erfarenhet inom arkitekturens fält, vittnar den om. Den visar också att vi arkitekter kan vara riktigt nyttiga i miljö­utform­nings­samman­hang — bara våra synpunkter blir beaktade. Samma gäller givetvis för stadsantikvarien och dess gedigna kunskaper.

Vi som är arkitekter i Eskilstuna håller en gång i månaden en så kallad arkitektlunch. Härom sistens kom vi några stycken att diskutera hur vi ska kunna vinna bättre gehör för våra uppfattningar om god arkitektur. Organisationen Sveriges Arkitekter finns ju, men denna har allt mer kommit att orientera sig som facklig sammanslutning, åtminstone så som jag ser det. Ett arkitekturråd fanns förut i Eskilstuna, tillsatt av kommunfullmäktige. Officiellt tror jag det finns fortfarande, men ligger passivt.

Ett par av oss kom in på tanken, att man borde bilda en intresseförening för saken själv således för God arkitektur. Alltså inte ett kotteri uteslutande för arkitekter, utan en bred organisation som skulle välkomna alla med intresse för god arkitektur, hållbar miljöutformning, strategisk stadsplanering etc. Det skulle samla eldsjälar snarare än bevaka bransch­intressen. Vilket skulle gynna arkitekturen och den skapade miljön.

Mats Ohlin

 

26 nov 13

Människan och staden II

Svenska Turistföreningens årsbok 2013 anlände igår med posten — för sista gången, tydligen. En epok går därmed i graven som tog sin början år 1885. Personligen har jag i min bokhylla en obruten serie årgångar från år 1913 således en jämnt hundraårig serie.

Nämnda årsbok har givits formen av en antologi, med saxade artiklar ut gången produktion. Efter att ha öppnat skriften, fastnade jag omgående för artikeln "Staden" av Sigfrid Siwertz (s 80 ff) ur 1935 års bok.

Jag fäster mig främst för en passus som Siwertz framför i sin betraktelse över staden (s 83 f):

Staden är skapad av människan för människan. Men det ser ut som om jättestäderna, världsstäderna skulle växa henne över huvudet och bli till ett slags naturmakt i andra digniteten. När de ändlösa huslängorna lyfta sig som väldiga sotbankar ur dimhavet i Londons vinterskymning, så blir hela staden till en spleenetisk demiurgs människofrämmande skapelse. När man nalkas New York från havet, gör staden snarast intryck av ett stycke cyklopisk natur, ett berglandskap med fantastiskt djärva tinnar och djupa kanjoner [caņons]*, där själva livsströmmens brus får något skrämmande metallhårt och omänskligt. Det ser ut som om homo sapiens skulle ha förbyggt sig och dystert profeterande röster ha inte saknats bland biltjuten på det modärna Babylons myllrande torg. Storstaden är människans fördärv, mena de. Den förbryllar och förråar. Den sliter ut oss och förintar oss. Den har en fruktansvärd tjusning, där grällt [grellt]* ljus och svart mörker, där hets och förkrosselse malts samman till ett sällsamt gift. Men denna tjusning köpes med alltför mycket trängsel, förvildning och elände. Det finns ett mått på att städer vuxit sig för stora och det är när trafiken tvingas ned under jorden. Enerverade massor, som i vild trängsel i kvava tunnlar slungas till och från sitt arbete, är det icke en fasans syn! Människan överblickar och behärskar inte längre vad hon själv skapat. Just genom sin väldiga massa återgår storstaden till rå, stum naturmakt. Och denna massa har i andra hand ett olyckligt inflytande på politik och samhällsuppfattning i de stater, som dragas med slika stenjättar.

Jag tror att anhopningen ej får drivas längre, att jättestaden är något som måste övervinnas, om ej vår kultur skall förgrovas, och brista på sina brutalt inpå varandra ställda motsättningar.

Nej, lyckliga vill jag prisa de städer, vilka ej tappat sina mänskliga mått. Den lilla storstaden mellan halvmiljonen och miljonen synes mig ge den bästa lösningen på stadsbyggandets problem. Rom, Antwerpen, Amsterdam, Zürich, München, Köpenhamn och Stockholm ha i själva verket en lyckligare och människovärdigare uppsyn än exempelvis Chicago, New York, London, Paris och Tokio. Jag skulle, hur mycket stockholmare jag än är, alls icke sörja, om vår huvudstad slutade växa någonstans i närheten av 600 000-strecket.

Städer kring halvmiljonen och strax däröver ja... Storstockholm har för länge sedan passerat och rent av tredubblat sin enligt Siwertz ideala folkmängd; Göteborg och Malmö befinner sig där nu. För övrigt har de flesta svenska tätorter långt kvar till siwertzk idealstorlek.

Arkitekten och läraren Hans Nordenström utgav år 1972 en svårtillgänglig men intressant bok — vilken för övrigt blev hans doktorsavhandling 1973 — med titeln "Hur stor är individens stad?" Den behandlar bland annat just det som Siwertz diskuterar i ovan anförda citat. Jag vill inte här gå in närmare på innehållet, utan nöjer mig i huvudsak med att citera en del av bokens baksidestext:

Denna bok är ett försök att beskriva den verklighet vi vill ha istället för den som prognostänkandet påstår att vi kommer att få. Framtiden måste skapas och var och en kan påverka livsmiljön.

Mot samhällsbyggandets djupt otillfredsställande utveckling måste vi ställa välgrundade alternativ. Boken ger ett förslag till en grupperad fördelning av bebyggelsen i flerkärniga, likvärda regioner med ett nätverk av kommunikationer. Varje område präglas av integration, en flätning av alla typer av verksamheter, boende, arbete, utbildning, kultur och fritidsverksamhet. Varje område har fattbar form och är en fortsättning av sitt förflutna.

Ett försök till metod att styra den ojämnt fördelade och till synes opåverkbara urbaniseringen, kan man nog se Nordenströms avhandling som. Men man kan också se den som en strävan att förena två tongivande stadsbyggnadsteoretiker: Ebenezer Howard och Jane Jacobs. Syntesen består i en modell av styrd fördelning av lagom stora städer — i anslutning till Howards huvudtanke således — men inte såsom dennes trädgårdsförorter utan bestående av Jacobs kompletta stadsmässiga integrerade strukturer. Den sistnämnda egenskapen hos sina idealstäder uttrycker Nordenström tydligt nog:

"Som grundhypotes antas att en integrerad urban plantyp är möjlig och önskvärd i vår tid." (s 17.)

När det gäller stadsbyggandet menar vi att integrera är att sammanställa, fläta eller tillföra olika slag av verksamheter och 'samhällsinstitutioner' inom varje bebyggelseområde, så att de finns inom räckhåll för var och en.  ...  Integration innefattar en funktionell innehållsrikedom i omgivningen för var och en, med valfrihet till samvaro, arbete, varor och tjänster, som är representativ för landet som helhet. (s 53.)

Jag ser i Nordströms vision ett försök att med fysisk planering tillskapa fördjupad demokrati och jämlikhet — en målsättning som rimligen borde välkomnas som mycket lovvärd och angelägen.

Mats Ohlin

———
*Ord inom klammer: originaltexten i 1935 års årsskrift.

 

16 nov 13

Människan och staden

Dagens kolumn-ledare i SvD, skriven av Nicklas Lundblad, har rubriken "Kommer staden vinna över staten?" — en intressant frågeställning utifrån den förklarande legenda som författaren redovisar.

"...det tycks tydligt att när vi lyckas samla oss och bygga upp större strukturer så är vår motsvarighet till stackar och bikupor inte stammen eller staten, utan staden. Staden är kanske den naturliga mänskliga organisations­formen. / Hur vi utformar våra städer är därför en av de viktigaste framtidsfrågorna."

"Det behövs ett stadsparti, eller en stadspolitik, vars främsta syfte inte är regional separatism, utan en målmedveten konstitutionell reform­agenda som syftar till att återföra makten till städerna. Inte ett Stockholmsparti, eller ett Luleåparti, utan just ett Stadsparti — vars politik kännetecknas av det medvetna arbetet med återge staden den centrala roll som den alltid haft. För tusen år sedan fanns det städer och de kommer att finnas kvar om tusen år."

Nja... jag vet inte om jag önskar den klassisk-grekiska stads-staten åter... Men jag sympatiserar ändå i stort med Lundblads artikel. Jag håller nämligen med honom om att den goda staden, människans boplats par préférence, behöver ett systemkoncept, vilket bör ansluta till de mångtusenåriga städernas, och föra den hållbara staden in i framtiden.

Och kanske behövs därför ett "Stadsparti".

Hur som helst så öppnar min arkitektkollega Helena Brobäck och jag i övermorgon (18 nov) en utställning i Eskilstuna stadsbibliotek, där vi med ett lokalt exempel vill visa hur det kan göras stad av en förort. Välkommen att besöka!

 

Affisch om vår utställning. © Helena Brobäck, Mats Ohlin och Eskilstuna kommun.

 

Mats Ohlin

 

15 nov 13

Nobel Center

I dagens SvD presenteras de tre finalisterna som får tävla vidare i arkitekttävlingen om Nobelstiftelsens byggnad på Blasieholmen.

Finalisterna är:

  • David Chipperfield och Christoph Felger, som presenterar en kubisk slät volym, till synes av koppar, vilken höjer sig över omgivningens bebyggelse med ungefär en tredjedel av normalhöjden.

  • Gert Wingårdh, som föreslår en struktur, vars stil på 70-talet benämndes brutalism. Den för mina tankar till ett aztekiskt tempel eller någon monumentalbyggnad i Sydostasien, i stort format.

  • Johan Celsing, som har ritat en kubisk byggnad vilken i skala och proportionering ansluter till den omgivande bebyggelsen. Den talar även med Slottet på andra sidan Norrström. Fasaden åt norr (nära Nybroviken) ger mitt sinne föraningar om ett visst tycke av Dogepalats.

Utifrån det tillgängliga presentationsmaterialet i tidningen framstår för mig segraren tämligen klar; det är Johan Celsings genialt enkla och självklara, och med mycket säker hand formade förstudie. Volymen passar fullständigt in i det stockholmska mönstret, men det starka uttrycket uppstår av den medvetna placeringen vilken vittnar om stor kunskap i den tessinska skolan.

Äntligen ett arkitektoniskt genidrag! Ja, jag blir glad när jag upplever arkitektur som är sant utformad. Sådan är mycket sällsynt, men där den förekommer, påminner den mig om, att människan kan vara kapabel att åstadkomma mästerverk i arkitekturen. Och när jag ser ett sådant mästerverk, får jag tillbaka en gnutta hopp om arkitektyrket.

Det faktum att Celsings förslag är det enda av de tre som anpassar sig till Stockholms enhetliga bebyggelsemassa, gör det enbart av den anledningen till vinnare. Nobelhuset blir kanske en av världens, och säkert Stockholms, viktigaste byggnader. Frestande då för en arkitekt tänka, att en så viktig byggnad måste ges ett alldeles eget uttryck, som ska skilja ut sig markant från omgivningen. Men även här visar Celsing att anpassning kan vara ett ännu starkare medel, som i detta länkar samman Nobels minne med just Stockholm.

 

Mats Ohlin

 

3 nov 13

Världens bästa städer

Den ansedda resetidningen Condé Nast Traveller presenterade nyligen årets lista på världens 25 populäraste städer, baserat på en brett utförd undersökning med åtminstone 48 tusen deltagare; enligt Eskilstuna-Kuriren (den 1 nov 13) hela 1,3 miljoner röstande. CNN m.fl. källor redovisar listan som följer:

 

  1. San Miguel de Allende (Mexiko)
  2. Budapest
  3. Florens
  4. Salzburg
  5. Charleston (South Carolina)
  6. San Sebastián (Spanien)
  7. Wien
  8. Rom
  9. Siena
  10. Québec
  11. Kapstaden
  12. Brügge
  13. Vancouver
  14. Kyoto
  15. Prag
  16. Krakķw
  17. Victoria (Canada)
  18. Sydney
  19. Santa Fe (New Mexico, USA)
  20. Sevilla
  21. Beirut
  22. Paris
  23. Melbourne
  24. Venedig
  25. Barcelona

 

Lustigt nog har jag själv faktiskt varit i årets segerstad San Miguel de Allende, på 1980-talet. Tre minnen erinrar jag mig från denna ort:

  • När vi närmar oss staden och ser den liggandes som ett smycke i en däld — mycket intagande faktiskt.

  • Vi — mitt resesällskap och jag — sitter på takterrassen som hör till vår hotellsvit och blickar ut över staden; läppjandes på varsin drink. Där mår vi riktigt bra! Jag har ofta, senare i livet, tänkt på just den takterrassen och önskat att jag hade haft en sådan att kunna träda ut på dagligdags...

  • Ett möte med en kvinna som drev sin bokhandel inne i centrum; hon var från USA och hade funnit sin retreat här. Ett slags starkt empatiskt möte.

 

Några blad ur resedagboken:

80-07-03

Först går vägen över slättland. Sedan blir det bergigare. Vi kommer till Guanajuato, som vi först ser uppifrån. Det är en gammal silverstad. Runt om finns silvergruvor. Spanjorerna anlade stora tunnlar för att leda bort regnvattnet under staden. De fungerar nu som trafikleder. Vi åker i tunnelsystemet, sedan "gör" vi stan. Den är långsträckt, nästan en bandstad. Där finns katedral och berömd teater i klassicistisk stil. Staden har ett universitet, som vi besöker. Det finns en arkitekturskola också; vi letar efter den en stund men hittar den inte. Staden har smala, krokiga, livliga gator och trevliga torg. Vi besöker en halvtom restaurang och äter paella som verkar dålig; vi petar bort alla räkor och krabbor och sätter i oss riset.

Vi besöker en av silvergruvorna som fortfarande är igång sedan 1500-talet.

Vi besöker också "mumiemuseet" — en samling lik — några endast ett par år gamla — som står uppställda i glasmontrar. En kille guidar oss för 50 pesos och berättar om liken. Det är något metallsalt i jorden som bevarar kropparna. Liken har absurda, förvridna ansikten.

Vägen till San Miguel de Allende går högt — på ca 2000 meters höjd — över bergstrakter på serpentinvägar. Ibland är det frodigt grönt med skogar, ibland kommer man till riktiga ökentrakter. Vi stannar på ett ställe och studerar kaktusar.

Vi kommer fram ganska tidigt, och söker upp en trevlig Posada. Vi får två rum högt uppe med terrass som har utsikt över staden och landskapet. Posadan ligger vid en bigata alldeles intill Plazan.

På kvällen går vi ut "på stan". Folklivet är intensivt. Runt torget går flickor åt ett håll, pojkar åt motsatt håll. Det är en gammal tradition. Man möts och "parar ihop sig" framåt kvällen.

I arkaderna runt torget pågår primitiv matlagning med stekbord uppallade på sockerlådor. Jonas beställer en tallrik mat — kycklingbröst, 3-4 tacos med olika fyllning, ost och frijoles, potatis, lök och morötter med chilisås ovanpå för 30 pesos (=dyrt; turistpris).

Vi besöker också en marknad som just håller på att stängas. Sist dricker vi öl och äter på en restaurang inne på en patio.

Innan vi gick ut provade vi Leffes whisky på terrassen, med nötter i chili till.

 

800704

Vi börjar dan med frukost på grannposadan. Vi sitter i skuggan på pation och får nypressad papaya-juice, huevos ā la Mexicana, tostadas & kaffe.

Sedan går vi runt några timmar på stan. Jag går ensam; tittar in i konstgallerier och hantverksbutiker. Jag besöker också en konst- och hantverksskola med vävning, keramik, grafik och musik bl.a.

Under siestan åker Leffe, Jonas och jag till en bilverkstad för att få glappet i styrningen lagat. Det konstateras att en säkerhetssprint saknas, och att styrningen förr eller senare kommer att sluta fungera. Men dom kan inte fixa det.

Under eftermiddagen tar vi siesta på hotellet. Det är stekande hett i solen; man kan inte vara ute i rörelse. Vi söker oss så småningom ut på vår terrazz. Där sitter Lotta och tecknar & målar. Jag gör teckningen på nästa sida, som föreställer utsikt från hotellrummet mot terrassen.

Från hotellrummet mot vår terrass. San Miguel de Allende, Mexiko. © Mats Ohlin.

Efter att ha druckit upp Leffes whisky, pepsi-cola och ätit oss mätta på jordnötter, går vi ut och letar efter en restaurang. Vi vill gå på ett finare ställe.

Vi går in i en bokhandel vid plazan. Den förestås av en gammal amerikansk dam som pratar spanska med enorm amerikansk accent.

San Miguel bebos av många amerikaner, de flesta udda typer; konstnärer och bohemer.

När vi är i bokhandeln beslutar sig Leffe för att gå hem. Han känner sig dålig och vill lägga sig. Vi andra vill då gå till en enklare restaurang och hittar en "pizzeria" med levande mexicansk musik. En kille sitter och spelar gitarr och sjunger melankoliska kärlekssånger.

 

80.07.05

Leif har 39° feber. Jag har ont i magen. Vi kör mot Celaya. Försiktigt, styrningen kan kollapsa när som helst. Vi letar upp en Dodge-verkstad, som slår dit en bult. Vi känner oss säkrare, fast glappet kanske finns kvar.

Det blir motorväg som kostar pengar. Det går snabbt att köra. Landskapet är överallt typiskt: ofta spikrak väg över starkt kuperat landskap; betesmarker med sparsam buskvegetation. Kor, hästar, får och åsnor betar längs vägen — ibland går de ut i körbanan. Överallt ser man folk; indianer som sitter som stenstoder under ett träd; "cowboys" och herdar som vallar kreatur och rider på hästar eller åsnor. Längs vägarna tvivelaktiga "restauranger" under primitiva tak samt försäljning av olika varor: refraiscos, tacos, frukt. Överallt drivor med sopor och skräp, ibland under en skylt med texten nedskräpning förbjuden.

Ibland blir landskapet grönare, där odlas majs, kanske finns det lite skog. Här och var en damm eller ett dike där kvinnor tvättar kläder som de breder ut för att torka över buskarna.

Ibland blir det torrare, nästan öken. Här är bergssluttningarna knappt gröna; låga buskar, ett och annat träd, massor av kaktusar — många olika arter, mest maguye — växer här.

Bitvis slingrar sig vägen upp och ner för bergssidorna, storslagna vyer visar sig, ofta går den som sagt helt rakt, flera kilometer framåt, upp och ned över berg och dalar.

Här och där går vägen igenom små byar och kan då kantas av jättehöga eukalyptusträd, det blir som att åka igenom en enorm sal.

Genom många av städerna och byarna är vägen dålig, man undrar ibland om man har kommit fel. Stora gropar och nivåskillnader, ibland asfalt, ibland kullersten eller stora stenblock, ibland grus eller lera. Vägen sluts av en sammanhängande låg bebyggelse på båda sidor, rader av hopbyggda hus-utan-fönster — som ofta är vitkalkade, på vissa ställen med höga röda eller bruna sockelmålningar, på andra håll färgglatt målade med röda, gula, vita, blåa, turkosa färger.

Vi tar av från motorvägen och åker mot Tula. Här äter vi en starkt kryddad lunch och tar oss sedan till "Zona archeologica". Toltekernas pyramid ligger vackert högt över landskapet, här finns också husgrunder, bollplaner, rester av pelarhallar och högar av outgrävda pyramider. Vi klättrar upp på den stora pyramiden. På toppen står stora stenskulpturer som är återuppförda. På flera ställen finns offerstenar i form av en människa, på vars mage ett pulserande hjärta placerades.

Vi fortsätter mot Mexico (staden heter faktiskt så — inte Mexico City). Infarten är oändlig, bebyggelsen växer i täthet ju längre in mot centrum vi kommer. Det finns mycket "arkitektur" — många fantastiska hus. Vi åker längs Reforma — en av de stora huvudgatorna — passerar genom Maximilians stora park, där antropologiska och moderna museerna ligger, och kommer in i centrum. Här tar vi in på en bigata och blir genast "fångade" av en turistguide som leder oss till ett närbeläget hotell. Det är i lyxklass men kostar bara ca 50 kr per person och natt. Färg-tv på rummet, stort badrum med fönster, god service.

På kvällen går Lotta, Jonte och jag omkring i Zona Rosa, nöjesstadsdelen för "the jet set". Trevliga gågator med affärer, restauranger, kafeer, musikställen; folkliv och gatumusikanter. Allt är nybyggt. Vi tar en kopp kaffe vid en trottoarservering innan vi går hem.

 

Mats Ohlin

 

2 nov 13

Rondeller

Eskilstuna-Kuriren presenterar i en artikel den 1 november "Rondelltoppen" — det är hur många rondeller som finns i olika svenska städers gatunät.

Absolut sett så toppar Göteborg med 130 stycken. Därefter följer Malmö med 78 rondeller. Tredjeplatsens Stockholm har 69, tätt följd av Eskilstuna på fjärde plats med 59 stycken rondeller.

"Räknat till yta som upptas av rondeller är det Linköping som är i topp och jämför man vilka kommuner som har flest rondeller per kilometer väg är det Partille kommun som toppar listan."

Detta enligt artikeln. Men om man, som jag nu vill göra, jämför antalet rondeller med antalet invånare i respektive kommun, så får man fram ett "rondellindex" dvs. ett tal, som anger antalet rondeller per invånare i kommunen. En sådan jämförelse resulterar i följande tabell:

 

  antal rondeller folkmängd index
Göteborg 130 530' 0,24
Malmö 78 310' 0,25
Stockholm 69 880' 0,08
Eskilstuna 59 100' 0,59
Växjö 56 80' 0,70

 

Av tabellen framgår att Eskilstuna har mer än dubbelt så många rondeller per invånare som Göteborg och Malmö, och hela sex gånger så många som Stockholm, om man räknar per invånare. Skulle man räkna per skattebärande invånare så skulle man behöva fördubbla en gång till.

Slutsatsen blir att det kostar skattebetalarna tolv gånger så mycket att bygga en rondell i Eskilstuna som i Stockholm — en anledning nog att försöka hushålla med den kommunala kassan vad gäller att ge ut på rondeller i Eskilstuna — utifall man vill spara, förstås...

Och enklare lösningar än rondeller finns: fyrvägskorsning med stopplikt från alla fyra hållen, exempelvis. Det såg jag åtskilliga exempel på i USA när jag reste där på 1980-talet. Billigast tänkbara tillfixning, och trafiksäkerhetsresultatet torde bli minst lika bra som för rondeller, om inte bättre.

 

Mats Ohlin

 

4 juli 13

Nutida arkitektdilemma

Dagens understreckare i SvD är en tänkvärd artikel av Tomas Lewan. Rubriken lyder "Larsen — den siste arkitekten", och syftar på den i större delen av världen välkände danske arkitekten Henning Larsen och dennes tillkortakommanden i projekteringsprocessen under sista tiden av hans levnad; Larsen avled nyligen, på midsommardagen den 22 juni 2013.

Bland annat skriver Lewan så här i sin artikel:

... det finns en stark förändring i yrket bort från den koppling mellan arkitekten och hans verk som tidigare helt klart varit regel och som det är lätt att romantisera kring. Projekthaverier som Berlins nya storflygplats eller kostnadsskandaler som Danmarks radios nya byggnad visar på svårigheten att styra nutidens byggprojekt och den komplikationsgrad som kännetecknar dem.

Henning Larsens sista stora projekt var både det kanske mest magnifika i hans produktion och samtidigt hans största besvikelse — "Operaen" i Köpenhamn. Han kom i händerna på skeppsredaren Mærsk Mc-Kinney Möller som donerat medel till byggnadens uppförande. Han fick inte möjlighet att utforma byggnaden på det vis han själv kunde stå för. Kanske illustrerar även detta "haveri" hur arkitektindividen i vår tid närmast regelmässigt hamnar i kläm i större sammanhang. Larsen såg sig dessutom föranledd att uttala sig om samarbetet med Mærsk Mc-Kinney på ett sätt som hans eget kontor tvingades ta avstånd ifrån. Det är ett öde som man kan tycka att ingen arkitekt skulle förtjäna. Kanske bekräftar det också att Henning Larsen symboliserar slutet på en epok.

 

Lewan avser med Larsens avståndstagande den öppna redovisning han gjorde av samarbetet med byggherren och mecenaten Mærsk Mc-Kinney Møller under operahusets tillblivelse i sin bok "De skal sige tak" (2009), och till vilka uttalanden hans arkitektkontor tog avstånd.

Med denna schism i dagern sätts fingret på en fundamental kulturfråga, vilken också Lewan med sin artikel vill lyfta. Frågan är: blir det arkitektoniska resultatet bättre eller sämre av den projekteringsmetoden tillämpad att projektet mer eller mindre kompromisslöst handläggs och styrs av en enda arkitektsjäl?

Eller för att ställa frågan annorlunda: är det viktigt att den arkitekt, som ges ett uppdrag, ges förtroende, inflytande och frihet att forma byggnadsverket i enlighet med sin skaparförmåga och praxis?

Om svaret blir: " nej, det är inte viktigt" — vad ska vi i så fall med arkitekter till?

Om svaret blir: "ja, det är viktigt" — och arkitekten ändå fråntas sitt mandat — innebär då inte det ett underkännande av den arkitektens kompetens...?

Men — måste ändå inte en arkitekt, låt vara världsberömd, visa kompromissvilja och lyhördhet för övriga i projekteringsprocessen inblandade kontrahenters synpunkter och önskemål? Kanske kan vi faktiskt utläsa en ironisk rubrik över Lewans essä, det vill säga att Lewan menar att Larsen har intagit ett ohållbart förhållningssätt i vår moderna (demokratiska) tid? — Därmed givandes Larsens kollegium på dennes arkitektkontor rätt?

Nja — jag tror inte riktigt det i alla fall. Jag betvivlar inte att Larsen faktiskt har tagit vederbörlig hänsyn till hela projekteringsprocessens komplexitet. Däri ligger en stor del av den professionella arkitektrollen. I själva verket är det yrkets kärna: att äga förmågan att syntetisera komplexa förutsättningar ini en till alla delar god fysisk formgivning.

Men uppenbarligen tyckte inte Larsens byggherre så i fallet operahuset. Kunden har alltid rätt, som man säger. Och här visas än en gång hur viktig mixen/koalitionen byggherre-arkitekt alltid är för det goda slutresultatet.

Det är således inte alltid säkert, att en erkänt duglig arkitekt i varje läge är det bästa valet för varje byggherre...!

 

Mats Ohlin

 

20 jun 13

Ny järnvägsstation i Strängnäs

En ny järnvägsstation planeras för närvarande i Strängnäs på grund av att den nuvarande måste rivas för att ge plats åt ett tillkommande spår. Förslag till gestaltning från tre arkitektkontor har under maj varit utställda i kommunhuset.

Förslagen presenteras även i en särskild folder, vari respektive arkitektkontor beskriver sina förslag enligt följande:

 

Alt. 1 — Archus

Stationen föreslås få utrymme på övre planet, som kan användas flexibelt för möten, satellitbibliotek, konstgalleri och utställning för näringslivet. Kiosken med café placeras nära bussarna.

Kiosken kan gärna även få funktionen som turistinformation. Stommen har bärning av stålpelare i fasad i bottenvåningen och Y-formade stålfackverk i övervåningen. Fackverken lyfts på plats och klarar spännvidden över spårområdet. Fasaden är av energisnålt högisolerande klart isolerglas. Gavelfasaderna lutar utåt som en välkomnande gest. Utvändigt finns ett kopparfärgat perforerat metallraster monterat på distans från fasadglaset.

Torgets stengolv fortsätter in i stationsbyggnaden, för att binda ihop ute och inne till en sammanhållen helhet. Invändigt har stenen en mer bearbetad ytfinish på golv och i trappor. Yttertaket är belagt med sedumväxter för att absorbera nederbörd.

Taklanterniner ingår för att dels ta vara på dagsljuset, dels vara bärare för solcellspaneler mot söder, vilket gör stationen mer självförsörjande på energi.

Skärmtak för buss sträcker sig längs busshållplatserna vid södra torget. Taken görs av screenat glas och blästrat, målat stål. Cykeltak anknyter och utförs som motlutande dubbeltak.

 

 

Alt. 2 — Fredriksson arkitektkontor ab

Interiören i byggnaden har en känsla av rymd och ljus. Karaktären av korridor skall undvikas. En reslig gestalt skänker platsen den dignitet ett resecentrum vid sidan av stadskärnan kräver. Avståndet till domkyrkan och den historiska stadskärnan gör att den nya byggnaden inte bedöms konkurrera med, eller påverka kulturmiljön negativt.

Byggnaden föreslås därför att resa sig ca 15 meter över den framtida marknivån vid det norra torget. Höjden fördelas på nedre våningen med 5 meter, övre våningen 9 meter och taket 1 meter. Byggnaden har fått den längd och bredd som dess funktion kräver — att spänna över spårområdet och ge tillräckligt utrymme åt passerande resenärer. För att ge den utvändiga formen och interiören en skön proportion behövs en generös höjd. Då annonseras också entrén mot söder som blir tydlig och lätt att hitta.

En fackverksbro föreslås. För att begränsa solinstrålningen från framförallt söder och väster kan en värmeavvisande väv automatiskt rullas ner längs glasfasadens utsida. Väven tillåter även i nerdraget läge en viss genomsikt. Takets yta täcks av ett gröntak som bidrar till att magasinera regnvatten och utjämna temperaturen i byggnaden.

De södra sidorna täcks av solceller som bidrar till byggnadens energibalans. De norra sidorna har fönsterglas, som inne i byggnaden ger mer ljus och visuellt delar upp det annars långsträckta rummet. På den här platsen samsas olika trafikslag men på fotgängarens och cyklistens villkor. Cykelparkering skapas på ömse sidor av entrén från norr och även vid södra entrén.

 

 

Alt. 3 — Tengbom

Byggnaden öppnas upp mot norr för att ta vara på utsikten mot domkyrkan och vattnet. Konstruktion och fasad utförs i trä och får en röd kulör. Det rödmålade träet har hämtat inspiration från äldre bebyggelse i Strängnäs stadskärna och utgör ett fint komplement till de befintliga tegelmurarna.

Konstruktionen i trä påminner om en äldre järnvägsbro och dess fackverkskonstruktion hjälper till att bryta ner skalan på platsen och ger ett intressant skuggspel exteriört och interiört.

Fasadens fackverk fylls omväxlande av glasade partier med raster av träribbor framför glas och täta partier med träpanel. De glasade partierna medger utblickar över tågen och Strängnäs centrum. Träribbornas raster hindrar den varma solinstrålningen och ger ett fint skuggspel under dagen och en intressant lyktverkan under de mörka timmarna.

Taket täcks av sedum vilket visuellt tar avstamp i skogens mossklädda berg och samtidigt fungerar fördröjande av dagvattnet, ökar den biologiska mångfalden och agerar temperaturreglerande både inomhus och utomhus.

Torget framför stationen ska ses som en fortsättning på berget och skogen och anknyta till när berget mötte villabebyggelsen innan spåret skar igenom med sin ravin. Platsen blir en fortsättning på den angränsande stadsskogen och gränsen mellan stad och skog accentueras genom att bullerskärmen och ytan mot den befintliga bebyggelsen görs stadsmässig.

 

 

Min kollega och goda vän Bengt Strandberg redovisade härom dagen ovan nämnda förslag i Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning, och passade samtidigt på att ge sina personliga omdömen, baserade på allmän arkitekturkunskap och särskild analys av de tre förslagen:

 

E-K måndag 17 juni 2013

 

Tre förslag till ny station

Ett nytt resecentrum ska byggas i Strängnäs. Tre förslag till utformning har ställts ut i Strängnäs kommunhus. Arkitekt Bengt Strandberg har tittat på förslagen och tyckt till.

I Statens Järnvägars gamla reglemente var en järnvägsstation en plats där två tåg kunde stanna och mötas, medan ett tågstopp vid ett enkelspår bara var en hållplats. Nu ska hållplatsen i Strängnäs uppgraderas till station!

Trafikverket ska bygga dubbelspår genom Strängnäs. Det befintliga stationshuset måste rivas och ersättas av ett nytt, dels för [sic] stationshuset står i vägen för det nya spåret, men också för att dubbelspår kräver en helt annan logistik. Spåren måste kunna passeras — antingen över eller under — för att resenärerna tryggt ska kunna nå de bägge perrongerna.

Strängnäs kommun har inbjudit tre olika arkitektkontor att göra var sitt förslag till nytt resecentrum. Förslagen har nyligen varit utställda i kommunhuset och medborgarna har inbjudits att komma med synpunkter inför kommande kommunala beslut.

Trafikverket har i samverkan med Samhällsbyggnadskontoret analyserat platsens förutsättningar och kom redan i september förra året fram till att det bästa läget för resecentrum är en byggnad som likt en bro överbryggar spåren och förbinder Långberget med det nuvarande stationsområdet.

 

Det är en bra lösning. Förutom att stationsbyggnaden får entréer både mot Långbergsgatan (som i dag) och mot söder uppe vid Långberget, så kommer resecentrum likt Katarinahissen i Stockholm att hjälpa till att överbrygga en nivåskillnad i staden.

Arkitekternas uppdrag har inte varit en traditionell arkitekttävling, där de tävlande själva får analysera byggnadsprogrammet och tomtens förutsättningar för att sedan göra ett förslag. Eftersom resecentrums läge och principlösning redan var klar, har arkitekternas uppdrag mer varit som en Luciatävling, där det gäller att visa upp ett tilltalande utseende.

Det är inte många funktioner som ska inrymmas i resecentrum: en kiosk, en vänthall, ett litet infotorg och några toaletter. Alltså precis som idag, men lite större. Den stora skillnaden är att det nya resecentrum till stora delar dessutom ska innehålla kommunikationsytor: trappor, hissar och förbindelsegång över spåren.

 

Archus har ritat en glaslåda i tidens anda, med lutande gavelfasad och allt. Ett stort tak håller samman formen och annonserar entrén. Stommen består av Y-formade stålpelare som bildar ett fackverk som i det övre planet bär över järnvägsspåren. Den är en välfunnen lösning som ger en vertikalitet och resning i den i övrigt horisontella byggnaden. Ett kopparfärgat perforerat metallraster bildar ett yttre skikt utanför glasfasaden. Det är ett stort hus.

För att fylla det föreslår Archus att det flexibelt ska kunna användas för möten, satellitbibliotek, konstgalleri och utställning för näringslivet. Det är tveksamt om detta svarar mot några verkliga behov. En liten livsmedelsbutik för den jäktade pendlaren på väg hem från jobbet kanske är mer realistiskt. Det storslagna anslaget skulle vinna på att anpassas till Strängnäs förutsättningar och skala. En sådan bantning skulle inte göra förslaget sämre.

De andra två arkitektkontoren föreslår bägge att stationshuset uppförs med en stomme av trä. Ett materialval som kanske överraskar, men som är helt rätt i tiden, inte minst med tanke på miljön.

 

Fredrikssons arkitektkontor har lagt trästommen som ett flätat raster utanför sin glaslåda. Förstärkt med en mustigt röd kulör ger det diagonalställda rastret byggnaden en egen karaktär, som dock förtas något av den intetsägande undre våningen och av det ängsliga sadeltaket. Hela byggnaden är 15 meter hög, varav övervåningens förbindelsegång är hela 9 meter hög. Arkitekterna har velat undvika karaktären av korridor, men resultatet har blivit ett mycket stort rum där associationen mer går till en terminalhall på en flygplats än en tågstation i Strängnäs.

 

Tengboms har gjort ett förslag som inte påminner om något annat. Både stommen och fasaderna är av trä. Arkitekterna refererar till äldre järnvägsbroar, men skulle lika gärna kunna hänvisa till moderna broar. Tengboms har till skillnad från de andra två förslagen inte gjort hela byggnaden uppglasad, utan varvat glasöppningarna med täta partier. Det är säkert välgörande med tanke på solinstrålningens värmebelastning. Tengboms resecentrum skiljer också ut sig genom att hela fackverket är diagonalställt. Den med nödvändighet horisontella riktningen motverkas av det diagonala rutnätet. Det är ett intressant grepp, och är som bäst när det spänner över järnvägsspåren. Men mötet med marken och mötet med torget framför stationen är ofärdigt.

 

En viktig del av tågresenärens väg genom resecentrum är de trappor som går mellan förbindelsegången och perrongen. I alla tre förslagen är dessa trappor otydligt redovisade som tunna streck. Det verkas som alla tre förslagsställarna helst vill glömma och gömma dessa trappor, men de är viktiga arkitektoniska element som måste behandlas med samma ambition som själva resecentrum.

 

Bengt Strandberg

 

 

Kritik av kritiken

"Kritik" jämställer jag i detta sammanhang med det engelska ordet "criticism", vilket vi inte har någon bra motsvarighet till i vårt språk. Jag vill därmed framhålla att betydelsen eller meningen ingalunda behöver vara negativ, utan omfattar i lika hög grad positiva aspekter.

Det är dessa senare jag vill framhålla i min kritik av Bengt Strandbergs ovanstående artikel. Jag finner hans synpunkter överlag relevanta och rimliga.

Det bästa med artikeln är ändå att den har kommit till — denna typ av klarsynt analys, skarpt iakttagande och förmedlande i god pedagogisk anda är precis vad vi behöver inför sådana här projekt. Men den är ack så sällsynt!

Bra ändå när sådana ansatser väl förekommer! Strandbergs gärning förtjänar således en eloge. Den kan ligga till grund för en förhoppningsvis vidare debatt och diskurs kring denna mycket viktiga arkitektoniska byggnadsuppgift.

Mats Ohlin

 

19 april 13

Le Corbusier

I går avslutades en utställning om Le Corbusier som pågått under våren på Moderna Museet i Stockholm. Den gav en god inblick i bemälde arkitekts kulturgärning och blev extra intressant genom en exponering av också hans konstnärskap — en åtminstone för mig tidigare okänd merit hos denne mönsterbildare inom arkitektur.

Jag tänker här inte referera själva utställningen; för den intresserade i efterhand finns bland annat en nyutgiven biografi. Men jag vill försöka förmedla den känsla jag genom utställningen fick av karaktären hos den person som ägnade sitt liv åt arkitektur­utveckling.

Personkaraktäristiken är egentligen ganska enkel; Le Corbusier hade ett långt utvecklat färg- och formsinne, och han var tillika mycket spatialt och strukturalt begåvad. De två förstnämnda egenskaperna kunde han ge utlopp för i ett måleri och i viss mån även ett skulpterande, företrädesvis i trä, löpande genom hela hans yrkesliv. Han fann förebilder i naturens sätt att forma materien.

I sitt arkitekturskapande anslöt sig Le Corbusier till att börja med till den vid tiden aktuella arts- and crafts-rörelsen. Han torde i denna stil ha funnit gott bruk av sina talanger inom färg och form. Men på 20-talet bröt han abrupt med traditionerna och de samtida kulturströmmarna för att söka sig helt nya vägar — inte minst genom att ge sig hän åt ett idogt propagerande och pamflettskrivande.

I hans idéer låg förslag till en långtgående omstrukturering av den aktuella artificiellt fysiska verkligheten med syfte att göra denna mera ändamålsenlig som service åt den moderna människan. Det rörde sig här om en funktionalism som inte ville stanna vid vita släta båtlika solitär-byggnader här och var — nej, hela städer, såsom till och med — eller framförallt — storstäder som Paris, Moskva och Stockholm, skulle jämnas med marken och ges ny rationell infrastruktur och bebyggelse-dito.

Att just Le Corbusier var speciellt framgångsrik som banérförare för denna nya stil kan tillskrivas hans mycket väl utvecklade struktureringsförmåga, en dittills slumrande egenskap som nu verkligen kom att hitta sin rätta destination. Också i sina egna alster använde Le Corbusier denna sin specifika begåvning.

Men han försökte också samtidigt arbeta med den spatiala dimensionen, något som likaledes låg för honom. Och formfrågorna låg honom parallellt varmt om hjärtat; man tycker sig ana en målmedveten metod som löper genom hela hans skapande: att finna sanna och goda former för funktionernas alla skiftande krav. Organisk form underordnad entydig struktur — så skulle man kunna beskriva hans arkitektoniska inriktning.

Det var väl bara färgsinnet som inte riktigt kom att få sitt utlopp i Le Corbusiers arkitektur — annat än kanske genom en och annan interiört upphängd vävnad av hans egen design; enstaka muralmålade exteriöra partier; eller som accenteffekter — även om undantag finns, exempelvis i samlingssalen i Chandigarh. Också på balkongernas sidoväggar i Unité d'habitation arbetar Le Corbusier med färgens mångfald; men enligt min mening drunknar där den trots allt förefintliga färgen i den överväldigande strukturala formgivningen jämte den neutrala vitheten. Men i sitt måleri, vid sidan av, kunde han utveckla och uttrycka sin välstämda känsla för färg.

Vi möter således en arkitekt som har bemödat sig om att kunna använda sig av de förmågor hos sig själv som eventuellt kunde vara viktiga i ett arkitekturskapande nämligen form, spatialitet och struktur. En viss strävan efter syntes kan vi säkert märka, men undgår samtidigt inte att registrera det faktum att arkitekten i stort sett tycks ha satt strukturen i främsta rummet; form och spatialitet får komplettera denna strukrur — mera som ett slags rekvisita.

Vi möter en skicklig och hängiven arkitekt vars genialt strukturala läggning — i den historiska kontexten — tilläts bli alltför tongivande — ur de efterkommandes perspektiv.

— Eller...!?

Mats Ohlin

 

7 juni 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt tionde bidrag i genren:

 

Energibehov som slukar landskap

Det är redan högsommar i östra Tyskland. Vi åker mil efter mil genom bördiga jordbrukslandskap med mäktiga inslag av stora skogar; lövskog och tallskog; blånande linfält omväxlande med sädesfält där orangeröd vallmo ges en rejäl chans. För övrigt blommar flädern, vanlig överallt. Och lindblommen sprider sin sötaktiga doft i alléerna som kantar vägarna.

Så dyker den upp, först på stort avstånd men ändå dominerande landskapet: silhuetten av Jänschwalde, som en vulkan med ett helt knippe käglor, utspyende en ofantlig mängd rök. I sjäva verket, läser vi när vi kommit hem i samma dags söndags-SvD, rör det sig om koldioxid, 22 miljoner ton om året. Här eldas 80 000 ton brunkol - inte årligen, utan - per dygn.

Knappt har vi registrerat denna Grottekvarn, förrän landskapet genomgår en drastisk förändring till fullständigt förött: kvadratkilometer efter kvadratkilometer, för att inte säga kvadratmil, ligger nu framför oss månlandskapsterilt, Sahara-ökenartat. Det är här, i dagbrottet Jänschwalde, som den brunkol bryts, vilken sedan eldas upp i grottekvarnen intill. Målet är elproduktion.

Kontrasten mot vår resas mål, det idylliska kanallandskapet Spreewald, framstår för oss som enorm och absurd. Där, i Spreewald, lever en befolkningsspillra som den alltid har gjort, i harmoni med naturen, grönskan, vattnet, gräsänderna och koltrastarna; framlever dagarna i sakta mak, umgås, äter, tar kanske en öl när andan faller på. Barnen leker och har roligt med vattnet och lär sig tidigt att paddla kanot.

Allt medan vi "moderna" konstruerar åt oss en allt mer komplicerad samhällsstruktur med sin bas i hög energianvändning. Och energin, den får vi bland annat från kolkraftverk som nyss nämnda. Och inte gör det saken bättre, att Tyskland inom tio år ska ha avvecklat sin kärnkraft. Och inte heller ett dugg bättre, att nyss nämnda skamfläck drivs av vårt svenska Vattenfall...

Men vi kunde samtidigt konstatera att vindsnurrorna på sädesfälten växer som svampar ur jorden!

Läs artikeln!

Mats Ohlin

 

 

16 maj 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt nionde bidrag i genren:

 

Om begreppet "god" (2)

Vad är således "god form-, färg- och materialverkan"? Form, färg och material vet vi väl någorlunda vad det kan vara; likaså "verkan". Det sistnämnda avser den verkan form, färg respektive material kan ge på våra sinnen.

Lagen påbjuder att form, färg och material hos byggnader ska ge god verkan - annars är byggnaderna olagliga. Så - vad är god (verkan)?

Kanske kan man komma närmare en insikt om vad "god" är genom att försöka definiera dess motsats? Gud är ju förvisso god; hans motsats är då "ond". Motsatsen till exempelvis en god människa är en "dålig" dito. Motsatsen till god mat kan vara "äcklig" mat. Ond, dålig eller äcklig, det är de motsatser till god som jag finner på här och nu.

Byggnader får således inte ge vare sig ond, dålig eller äcklig form-, färg- eller materialverkan. Ty då är de olagliga.

Det påstås att den store arkitekten Ragnar Östberg, när han kom för att inspektera resultatet av uppmurningen av sitt stadshus, sa till om att riva ner en hel vägg, för att resultatet inte blivit bra. Förmodligen hade väggen gett hans sinne en ond, dålig eller rentav äcklig form-, färg- eller materialverkan. Enligt modern lagstiftning gjorde han i så fall helt rätt som lät murarna mura om väggen. Östberg tycks ha varit före sin tid också i det avseendet!

Mats Ohlin

 

 

2 maj 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt åttonde bidrag i genren:

 

Nya tiden är här!

Så kom den då tillslut - nya PBL:en, och landade på våra bord till rättesnöre för byggandet från nu. Äntligen! - I dess åttonde kapitel läser jag:

1 §  En byggnad ska

  1. vara lämplig för sitt ändamål,
  2. ha en god form-, färg- och materialverkan, och
  3. vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Ettan och trean, lämplighet och tillgänglighet, är "hårddatakrav" och relativt begripliga, även om "lämplighet för sitt ändamål" kan komma att ge upphov till en del tolkningsdiskussioner. Men i princip inser man nog ungefärligen vad det handlar om.

Tvåan, däremot, är "mjukdata" och betydligt svårare att få grepp om. Icke desto mindre är det lagens krav. Att bevilja bygglov för en byggnad som inte besitter god form-, färg- och materialverkan skulle kunna betraktas som tjänstefel! Så det gäller att försöka skaffa sig en uppfattning om var gränsen går mellan "god" och "icke-god" det vill säga "dålig". Ty dålig form-, färg- och materialverkan är således förbjuden enligt nya PBL.

Nya tiden: den goda tiden!

Mats Ohlin

 

 

19 april 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt sjunde bidrag i genren:

 

Vårens växtkraft också i staden

Promenadvägen till jobbet - som vanligt genom Fors kyrkopark - ger fina påminnelser om den begynnande vårens växtkraft och inger fröjd i sinnet. Längs stigen spirar långa stråk av blommande krokus, vita och gredelina, liksom annonserande den annalkande påsken med dess trasgranna kulörskala.

Vi har allt en väldigt bra park-enhet här i vår stad, blir min tanke. Redan tidig vår har de ägnat sina omsorger! Känner att det där är ganska viktigt för trivseln i en stad. Ehwar det gror, spirar och prunkar, där vill man bo och leva...!

Mats Ohlin

 

 

11 april 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt sjätte bidrag i genren:

 

Hopp om bygdens kulturmiljö

Såg i söndagstidningen en annons för en nyexploatering på Öland. En flygbild visade gårdsbildningar välanpassat inkomponerade bland enbuskage i en Alvars-miljö. Det såg riktigt bra ut, och ingav en smula hopp. Fick mig att tänka: Öland behöver inte nödvändigtvis bli sönderexploaterat och förstört av missanpassad bebyggelse. Tvärtom - här visades, att en byggnadskultur går att bygga vidare på även genom vår tid.

En parallell-association fick jag till våra egna Rekarne- och Kafjärdsbygder. Där pågår nybebyggelse lite varstans. Numera förhållandevis kvantitativt restriktivt. Men jag har en känsla av att det som dock uppförs får ett relativt bra och kvalitativt utförande beträffande placering och anpassning till befintliga mönster. Också här hos oss kan det finnas hopp för bygdens kulturmiljö!

Mats Ohlin

 

 

31 mars 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt femte bidrag i genren:

 

Andra sidan

Väldigt många städer har ett "andra sidan", ett slags alternativ till stadens city. Jag begav mig till Eskilstunas Andra Sida idag på lunchen - vägen dit går genom järnvägsviadukten och sedan hittar man strax sina lunchställen i trakterna kring Järntorget.

Jag finner Nyfors mycket intressant. Stadsdelen har i hög grad berikats av sin relativt nyfunna mångkulturella prägel. Det finns en stadsmässighet i kvarteren kring Järntorget, men själva torget skulle behöva en uppfräschning.

En annan brist man kan uppleva är de ofyllda bottenvåningarna i de flesta av sextiotalshusen längs Nyforsgatan. Den arkitektoniska tanken var att de ska kunna skulle byggas igen med innehåll efter behov: butiker, dagis, samlingslokaler etc. Så värst mycket av den varan har tydligen inte behövts, men det skulle vara bra för det sociala livet och den urbana karaktären om det gavs någon form av liv i dessa gapande blåshål.

Tänk, vilken fantastisk stadsdel Nyfors skulle kunna bli - förutsättningarna finns i rikt mått!

Mats Ohlin

 

 

28 mars 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt fjärde bidrag i genren:

 

Det fjärde stadsrummet

Under en stadsvandring i anslutning till stadsarkitektdagen i förra veckan, som avhölls i Norrköping, befann sig gruppen vid ett tillfälle i en glasad förbindelsegång mellan två avdelningar av Högskolan. Guiden igenkände en förbipasserande bekant, som hejdade sig, och de båda växlade några ord.

Därefter fick vi oss förklarat, att denna förbindelsegång - öppen för allmänheten - betraktas som mycket viktig i ett socialt stadsbyggnadsperspektiv - den tillhör kategorin "det fjärde stadsrummet", förklarade guiden. En area där spontana möten äger rum och innovativa korsbefruktningar ofta uppstår.

Tänkvärt, tyckte jag. Något som vi borde öka vår medvetenhet om också i Eskilstuna!


Fotnot

"Första stadsrummet" är det privata stadsrummet.
"Andra stadsrummet" är det halvprivata stadsrummet.
"Tredje stadsrummet" är det offentliga stadsrummet.
"Fjärde stadsrummet" är det halvoffentliga stadsrummet.

Mats Ohlin

 

 

18 mars 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt tredje bidrag i genren:

 

Bottenvåningsdiskussion

Har de senaste dagarna varit delaktig i en kreativ spontan debatt om hur man kan lösa "bottenvåningsproblemet". Det är ju en gängse uppfattning att "stadsmässighet" behöver levande bottenvåningar i husen. Det är just via bottenvåningarna som välgörande kontakter mellan byggnad och offentlighet kan uppstå. En garanti för den goda bottenvåningskulturen har man sett i butikslokaler.

Ett problem idag, som man inte bör blunda för, är att vi ser ett allt mindre behov av småbutiker. Så det kan vara naturligt att fastighetsägare hyser viss ovilja mot att förvalta butikslokaler i sina hus. De debattimpulser, som jag de senaste dagarna fått från olika håll, har vidgat referensramarna lite grann, vilket skulle kunna öppna för ett nytt tänkande därmed i bästa fall en renässans för bottenvåningen som levande social företeelse i staden.

Det har påpekats möjligheten av "horisontell strimling" av fastighetsägande. Kanske kommunalt engagemang i olika former? Kontor, hantverk, till och med bostäder i butiksmiljö kan vara ett bättre alternativ än slutna bottenvåningar. Mycket kan handla om hyresnivåer - kan det allmänna förvalta vissa lokaler och kanske upplåta med subvention till vissa kategorier?

Måste man nödvändigtvis ha tvättstugor i bästa bottenvåningsläge, kanske dessa ändå kan exponera sig utåt; med dörr mot gatan istället för intern korridor? Tvättstugor är ändå sociala institutioner... Ja till och med en inblick i ett parkeringsgarage genom ett eller annat "skyltfönster" behöver inte vara helt bortkastat i den upplevelserika staden.

Och kan man inte uppnå en levande social miljö i alla bottenvåningslägen, så kan man ändå ha skyltfönster av olika slag - som skyltskåp, med allmänt informativt innehåll; eller som utställningar för konstnärer och hantverkare; ja kanske även med kommersiellt innehåll.

Allt kan bli möjligt med många kloka tänkare engagerade! Och jag hoppas på en fortsättning av debatten!

Mats Ohlin

 

 

15 mars 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt andra bidrag i genren:

 

Hur hela trasiga gator?

När jag på min morgonpromenad till jobbet når Smedjegatan, slås jag av dess "trasiga" gatukaraktär genom S:t Eskilsområdet. Visserligen en mera paviljongartad miljö här än strikt slutna kvarter, men byggnaderna ligger minst sagt i olika liv, utan någon synbar ordning - kan ibland upplevas som omväxlande och charmigt, men egentligen inte alls i denna situation.

På liknande sätt är det längs många gatuavsnitt i rutnätsstaden - man kan ta Rademachergatan som ett slående exempel. Mestadels resultat av olika tiders gaturegleringar med olika gatubredder som ideal. Lovvärda initiativ säkert på sin tid, men så har nödvändigheten blivit inaktuell och nya bud kommit till. Stockholms malmar har gott om liknande exempel, vilka nu i efterhand kan upplevas som omotiverade och splittrade gatustrukturer.

Morgonpromenadens intryck får mig att fundera vidare på vad man skulle kunna göra gestaltningsmässigt för att "laga" och förbättra dessa gaturum. Gilla läget kanske? Man borde se möjligheterna!

Mats Ohlin

 

 

14 mars 11

Stadsarkitekten reflekterar

Under ovanstående rubrik prövade jag under min tid som stads­arkitekt i Eskils­tuna att introducera ett slags liten krönika på vår (bygg­av­del­ningens) intern­portal. Jag tänkte mig att det skulle kunna öppna upp för en kol­legi­al dialog om ar­ki­tekt­ur­frågor.

Istället blev effekten, att av­stånds­tag­andet mot allt vad arkitektur och ar­kitek­ter he­ter accent­uerades än mer (enligt min upp­levelse iaf)...

Emellertid - här följer mitt förs­ta bidrag i genren:

 

Social samhörighetskänsla på morgonpromenaden!

Känner mig priviligierad när jag går till jobbet på morgonen - över Kyrkbron och genom Kyrkparken bland annat. Såhär strax före åtta är man inte ensam; det är rena lämmeltåget i båda riktningarna av såväl cyklister som gångtrafikanter. En social samhörighetskänsla uppstår därav, som inte är oviktig i en stad!

Min reflexion: man borde mera medvetet se över gång- och cykellederna och verka för att de fördes samman i större utsträckning till sådana här "pulsådror". Bemöda sig om att de tog vägar genom trevlig miljö, så att dessa individuella och "gröna" trafikanter inspirerades än mer - och så att än fler inspirerades till att promenera eller cykla till jobbet.

Mats Ohlin

 

 

17 nov 10

Hur MP vill forma Stockholm

Nya oppositions­borgarrådets Per Bolund (MP) visioner för Stockholms stadsplanering framläggs i dag i en artikel i SvD.

Bolund vill bygga fler cykelbanor, förbättra kollektivtrafiken - bland annat med utbyggd spårtrafik - och stoppa Förbifarten. Den senare skulle alstra än mer trafik, menar han, och påpekar att det var Miljöpartiet som drev igenom trängselskatten, vilken på ett effektivt sätt förmådde minska trafikflödet. Nu vill han se trängselskatt även på Essingeleden: "Med en låg avgift skulle trafiken flyta okej."

Fler hyresrätter för unga och värnande om de lokala affärscentrumen i exempelvis förorterna ser Per Bolund som angelägna uppgifter - alla medborgare, även de som inte har tillgång till bil, bör få del av rimlig kommersiell service.

Bolund ser också förtätning som en strategi till storstadens tillväxt till undvikande av vidare utbredande. Gamla industriområden och äldre bostadsstadsdelar kan omvandlas och ges nytt liv. I den befintliga bebyggelsen finns gott om impediment, och etablerade grönområden behöver inte tas i anspråk.

Jag finner dessa mål sympatiska, rimliga och goda; och om Miljöpartiets mandat inte riktigt räcker till för denna period i Stockholm, så ser jag fram emot motsvarande målsättningars förverkligande i Eskilstuna från årsskiftet.

Med den refererade artikeln som utgångspunkt, så har ju visserligen det politiska styret i Eskilstuna arbetat med samhällsbyggnadsfrågorna i denna riktning sedan länge, så någon stor förändring blir det inte när MP tar över rodret i stadsbyggnads­nämnden efter nyår. Men en viss vidareutveckling och förädling kan vi hoppas på och säkert även förvänta oss!

Mats Ohlin

 

24 okt 10

Storstadsmagnetism

"Varför måste staden växa?" frågar sig näringslivsreportern Jakob Bursell i en krönika i SvD 13 okt. "Jag är själv ingen anhängare av centralplanering, men att likt en papegoja hoppa över frågan och gå direkt till svaret, 'därför', ger inte mig någon större tillfredsställelse", avslutar han sin krönika, som handlar om Stockholms till synes oändliga tillväxt.

Bursell står ändå för moderata värderingar, får man förmoda, och desto värdefullare finner åtminstone jag det att ett ifrågasättande av storstadstillväxt och urbanisering kommer från det hållet. Alternativet - en mera jämn demografisk struktur över vårt avlånga land - behöver ju i första hand en politisk vilja till genomförande: strategiska insatser för att omdirigera marknadskrafterna, vilka i alla fall verkar i blindo på egen hand.

Om vi ser till just Stockholmsregionen, så ingår denna i ett större omland där man gott och väl kan lägga till någon dryg miljon invånare - jag avser en triangel Gävle - Örebro - Linköping, vari även ingår städer som Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Norrköping.

Eller om man önskar ett snävare perspektiv - Mälardalen, med Uppsala, Västerås och Eskilstuna jämte flera mindre städer och orter. Med lite medveten planering - vad kunde man inte göra av en sådan megastadsmöjlighet!?

För hundra år sedan kunde en ny årsring läggas till det Stockholm, som tidigare mest hade bestått av bebyggelsen innanför tullarna. Expansionen gjordes möjlig tack vare nya effektiva kommunikationer i form av elektrifierad lokaljärnväg. Vi skulle kunna tänka på liknande sätt idag - för tvåtusentalets årsring, möjliggjord med dagens fantastiska teknik...!

Mats Ohlin

 

17 okt 10

Giftkatastrof i Ungern

Nu den 4 oktober brast en damm vid en ungersk aluminiumfabrik varvid 700 000 kubikmeter slam läckte ut och orsakade den största ekologiska katastrofen någonsin i Ungern. Man räknar med att hela dammen snart kommer att kollapsa.

Det röda slammet är en restprodukt från framställningen av aluminium. Det innehåller tungmetaller och är lätt radioaktivt, giftigt och frätande. Minst 7 människor har avlidit och 150 har skadats hittills. En stor areal jordbruksbygd är förstörd, allt liv i floden Marcal är utplånat, och utsläppet har nått Donau.

Jag nämner denna katastrof för att min arkitekturblogg har kommit att ta formen av en följetong om katastrofer nu under detta år. Den ungerska blir på så sätt blott en i raden. Och ännu en påminnelse om betydelsen av sustainable infrastructure.

Men naturen är nyckfull och vi kan tydligen inte fullt ut beräkna dess krumsprång. Eller så är det vi människor som är nonchalanta och tar risker. Genom att bli försiktigare av oss när vi utmanar naturkrafterna, kan vi åtminstone minska vårt onödiga risktagande. Genom ökad forskning om naturmekanismerna kan vi nå längre på det vetenskapliga området.

Den fördjupade vetenskapen är ett samhällsintresse som samhället självt kan initiera. Men på vilket sätt kan vi påverka entreprenörerna att bli försiktigare av sig? Svaret är förstås att vi först bör satsa på vetenskaps­utvecklingen och låta denna ge oss kunskaper om på vilka sätt entreprenörerna bör bli försiktigare. Därefter påbjuda entreprenörerna modifierat beteende. Och till sist kontrollsäkra entreprenörernas verksamhet.

Mats Ohlin

 

16 aug 10

Forskningsfronten

Svenska Dagbladet betingar ett pris om oförskämda 30 kr på söndagarna! Om inte ensamt det speciella kors­ordet, så kan ibland ett och annat skriveri rättfärdiga priset. Så i gårdagens söndags-SvD, där en ledarartikel, "Kulturradikalism med ett ekonomiskt ansikte", framstod som så bra, att jag omedelbart blev frestad att återge den i sin helhet här i min arkitektblogg.

När jag nu har sovit på saken, och dessutom rådgjort med ledarskribenten Johan Wennström, så får det bli ett mera standardenligt referat med infogade citat. För den speciellt intresserade finns hela ledaren på  www.svd.se.

 

Artikeln föranleds av att den amerikanske författaren, essäisten och historikern Tony Judt avled i förra veckan och lämnade ett kulturellt tomrum efter sig. Hans sista essä blev Meritocrats, vilken Wennström i sin ledare refererar till.

Judt skildrar där sina upplevelser som student i Cambridge under slutet av 1980-talet. Han ingick i den första generation av studenter som rekryterades på meritokratisk väg men därmed också den sista vågen av unga människor som upptogs i Oxbridge-systemets flerhundraåriga och dittills obrutna utbildningstradition. "We experienced Oxbridge just before the fall", skriver Judt, och tillstår att det var hans egen generation som orsakade det.

Gamla vanor och regler utmanades av studenterna - ofta på ett respektlöst och lustfyllt sätt.

Men den starten var bara en början, på hur hela det västerländska utbildningsväsendet, inte bara i Cambridge och Oxford, förändrades på 60-talet.

Den meritokratiska massutbildningen gjorde ett misstag i att vilja evakuera allt som kunde misstänkas vara förknippat med elitism.

Den traditionella kunskapsförmedlingen utsattes för en ny jämlikhetsideologi, som numera har kompletterats med postmodern relativism och uppfattningen att sanning är flytande. Resultatet blev naturligtvis mer elitism än någonsin.

Om den gamla bildningsorienterade undervisningskulturen syftade till att levandegöra det intellektuella landskapet för de unga studerandena, så bidrog jämlikhetskulturen paradoxalt nog till avskärmning.

Utbildning   ...   har i dag kommit att handla mindre om att rusta människor för livet och mer om samhällsekonomi, tillväxt och konkurrenskraft, och det där sorgliga ordet "anställningsbarhet".

Nedgången inom den humanistiska sfären förstärks ytterligare av att dess ämnesföreträdare nu också upplever sig behöva tävla i nytta med tekniska och naturvetenskapliga ämnen.

Inom litteratur­vetenskapen har man exempelvis börjat kasta ut delar av litteraturhistorien för kurser i recensions­skrivande och pressmed­delanden.

Politiken bidrar från sitt håll genom att ställa krav på snabbare genomströmning av studenter och genom att betona samhällseffektiva ämnen.  —  "Så ser kulturradikalismen med ett ekonomiskt ansikte ut", avslutar Wennström sin artikel.

 

Åtminstone utifrån mitt perspektiv och med den insyn jag själv har i den akademiska världen, framstår artikeln som mycket träffande. Det är just så det är idag - tydligen inte bara här hemma utan som en allmän, världsomspännande, kanske postmodern, trend.

Och vad är att göra åt saken? Förmodligen inte så mycket. Bildning - det var någonting man kunde kosta på sig på artonhundratalet, en företeelse som idag känns kulturellt förlegad, tydligen. Kanske med rätta?

Nej, jag tror inte det. "Humanism" är ändå grunden för hela samhället, det mänskliga. Forskarbroilers alstras redan fram. Kanske upphör på sikt dessas självständiga tankeförmåga helt?

Då får vi ett statiskt system, där flexibilitet och nytänkande går i stå - förutom att människan riskerar att allt mer förlora (åtminstone den kulturellt förankrade) insikten om sin härvaro.

Mats Ohlin

 

7 aug 10

Olika kaos

I går dödsstörtade den svenske bergsbestigaren Fredrik Ericsson tusen meter ner från 8.200-metersnivån på väg till K-två, jordens näst högsta topp (8.611 m.ö.h), belägen i norra Pakistan.

Samtidigt pågår de värsta översvämningarna någonsin i nämnda land Pakistan. 1.600 människor har hittills omkommit, och tolv miljoner invånare är drabbade av översvämningar. Mer regn väntas, och det befaras att Indus kommer att svämma över sina bräddar varvid 17-miljonersstaden Karachi hotas.

Även Kina härjas av kraftiga översvämningar, och i natt orsakade ett extremt oväder svåra översvämningar också i norra Indien. I Moskva var sikten igår bara hundra meter på grund av de otaliga skogsbränder som rasar i det förtorkade Ryssland, där 400 nya brandhärdar sägs uppstå när man släckt 250 gamla. Som om inte det var nog, anses Moskva nu uppleva den värsta värmeböljan på 1000 år. Här hemma visar hygrometern på 90 procent luftfuktighet; något den aldrig gjort förut.

Varför skriver jag nu detta och finns det något samband mellan nämnda företeelser?

Något naturligt samband kanske inte finns, men ett mentalt. Jag påpekar nämnda för att vilja visa på de trots allt mycket svåra villkor som naturen erbjuder oss människor här på jorden. Det är lätt att bli en smula stursk, framlevandes sin dar i ett välordnat villaområde i säg Holland, eller för all del Eslöv.

Men flerstädes på vår planet råder betydligt mer dramatiska förhållanden. Att leva är farligt! vilket de evolutionära mekanismerna tydligt har visat. Att hålla detta i minne, det kan hjälpa oss att klara oss något lite bättre, förhoppningsvis.

Sustainable infrastructure - ständigt aktuellt...!

Mats Ohlin

 

14 juli 10

Livet på jorden

Såhär vid denna tid, när utetermometern i skuggan har stått över trettiograders­strecket under gott och väl en vecka nu, föranleder mig min syn genom vardagsrumsfönstret av en tidigare grönskande nu förtorkad och vissnad gräsmatta därnere på gården, följande reflexion.

Jag tror bestämt, att gräsmattor är känsligare än skog för värme- och torrperioder. Sålunda torde en stäpp vara känsligare än en savann, i sin tur känsligare än en skog. Över huvud taget tycks ett träd klara torka bättre än en plätt med "småväxtlighet" (som gräs).

Av denna anledning tror jag att ökenspridning kan gå snabbare över grässlätter än genom skogar. Och har väl en öken fått sitt fäste, så verkar den oåterkallelig.

Jag såg i tidningen härförleden en uppfinning - ett silvrigt paraply vars insida fokuserade mot solen och i vars mitt en kittel med vatten stod och kokade. Solens koncentrerade verkan åstadkom kokningen. Denna enkla anordning sades fungera snabbare, enklare och billigare än gängse metoder i de länder, där man traditionellt samlar ris och ved för att koka sin mat.

Kopplingen till skogsskövling och ökenspridning torde vara uppenbar? Det kan således finnas hopp både för mänskligheten och naturen och livet på jorden...? bara förnuftet, viljan och innovationslusten beslutar sig för att stå bi.

Mats Ohlin

 

2 juli 10

Bra arkitektur?

Härom dagen föranleddes jag sitta på en av bänkarna längs Stockholms stadshus fasad, riktade norrut. I blickfånget hade jag då "det nya Stockholm in spe". Närmare bestämt två nyuppförda byggnader, vilka markant dominerade min vy (norrut).

Frågan här är nu: hur bedömde jag dessa tillskott? Fann jag dem lika dåliga som allmänna kritiken har tillvitat dem? Eller fann jag dem på något annat vis?

Mitt svar är, att jag fann bemälda tu byggnader bra. Eller rättare, acceptabla. Här kunde ha skett ett sämre tillskott! Intet tu tal om annat. Som sagt, jag fann denna förnyelse acceptabel, men på intet vis nyskapande. Vilket kan vara oroväckande i sig.

Vad man kan säga är att de som har skapat dessa strukturer, inför sitt skapande har sett förebilder. Den bakre byggnaden har utan tvekan Aaltos Enzo-Gutzeit building i Helsingfors som förebild (samt i någon mån vår Celsingska Riksbanksbyggnad). Den främre, organiska, strukturen har ett otal förebilder i modern tid, av vilka det inte känns mödan värt att framhålla någon speciell (om inte något ekologiskt museum i någon nationalpark, el. dyl.).

- Har vi sett detta förut? Svaret är JA!!! Vill vi ha sådant lånegods i Sveriges huvudstad Stockholm, som en fondkuliss till vårt världsberömda Stadshus? Svaret är inte entydigt "nej" - men bättre hade utan tvekan varit ett kvalitetssnäpp högre.

Så: summa summarum ändå: Jag resignerar (även om jag ger betyget: "G").

Mats Ohlin

 

19 maj 10

Kreativitet och galenskap

I dagarna, närmare bestämt i går, publicerades en forskningsrapport från Stockholm Brain Institute vid Karolinska Institutet som säger sig ha funnit ett direkt samband mellan hög kreativitet och låg täthet av dopamin D2-receptorer i thalamus i hjärnan. Samma mönster finns hos individer med schizofreni (och tydligen även bipolär sjukdom).

Thalamus är det område i hjärnan där sinnesintryckens information filtreras innan den går vidare till områden i hjärnbarken för bland annat tänkande och problemlösning. Färre D2-receptorer i thalamus ger förmodligen mindre filtrering av signaler och därigenom ett ökat informationsflöde från thalamus.

Kreativa personer skulle därför vara sämre på att sortera bort sinnesintryck än normalpopulationen, vilket skulle kunna förklara en ökad idérikedom hos de kreativa. Men hos psykiskt sjuka skulle denna process istället skapa förvirring.

Genom så kallade divergenta psykologiska tester säger sig forskarna vid KI äga en metod att mäta kreativitet, och på basis av sådana tester jämte fysiologiska undersökningar av hjärnan, har sambandet mellan hög kreativitet och låg D2-receptortäthet kunnat konstateras. Det har tidigare varit känt att det finns ett samband mellan schizofreni och låg D2-receptortäthet.

Man drar nu slutsatsen att personer som drabbas av schizofreni också är kreativa. Således föreligger generellt sett en latent risk för kreativa individer att drabbas av psykisk sjukdom.

Skillnaden mellan geni och galenskap är alltså hårfin - något som man alltid har vetat, men nu också fått vetenskapligt bekräftat.

I min blogg 17 sept 09 diskuterade jag begreppet kreativitet, dock utan att nå fram till dess kärna, vilket jag också påpekade. Jag menade att den kreativa processen leder till - kanske främst - omkombinerat nytänkande, och att denna process tar tid; den liksom värker fram, mestadels i det undermedvetna.

Att arkitekter, liksom såväl forskare som kulturskapare, bör och kanske måste vara kreativa till sin läggning, var och är min ståndpunkt. Utan att ha testat mig med KI:s divergenta psykologiska tester, anser jag mig själv kreativ i relativt hög grad. Och det kanske är därför, som jag spontant finner de nya rönen sanna och rimliga.

Jag vet sedan tidig ålder att jag ständigt tar emot mycket sinnesintryck. Jag har också ett mycket rikt fantasi- och drömliv, processer som förmodligen är nödvändiga för sinnesintryckens bearbetning. Jag har ett stort behov av sömn, kanske för att drömmarna behöver tid på sig för att integrera den föregående dagens rika upplevelser på perceptionsområdet.

Jag är en reflekterande människa - och har behov av ymnig input. I torftig perception upplever jag en själslig svält. Annars kunde man ju tänka sig, att en "bot" mot kreativitet kunde vara att avgränsa individen från för mycket sinnesintryck. Så kan det nog vara i viss mån, i synnerhet från onyttig eller skadlig perception, men dock behöver åtminstone jag en relativt stor stimulans från nya sinnesintryck.

Så de verkar hänga ihop, hjärnans efterfrågan på och dess bearbetningskapacitet av perceptioner. När dessa två står i ett harmoniskt samband med varandra, upplever man ett slags lustfyllt estetiskt sinnelag. Men om de av någon anledning inte fungerar bra tillsammans - kanske kan då sinnessjukdom utvecklas?

Mats Ohlin

 

30 april 10

Mot en ny miljörörelse III

"Oljeläckan är fem gånger större än man först trodde" är rubriken på en artikel i dagens Eskilstuna-Kuriren. Jag skulle tro, att liknande rubriker förekommer i all världens dagstidningar.

Vad som åsyftas är den oljeläcka som nyligen uppstått efter ett oljeplattformshaveri i Mexikanska golfen. 5000 fat olja läcker ut per dygn, vilket motsvarar 800 000 liter olja per dygn. Ett oljebälte, stort cirka 140 x 70 mil (svenska landmil), har för dagen rapporterats. Det motsvarar en yta, drygt två gånger Sveriges. Oljan väntas under morgondagen nå - och förstöra - Mississippideltat, bland annat.

Må människan snart få stopp på denna eruption från jordens inre! Katastrofal miljöförstörelse ökar med varje sekund lössläppt uppkastning. Minsann är det inte bara vulkanutbrott som kan ställa till förtret. Min profetia i blogg-inlägget 15 april har besannats med ännu ett oväntat exempel. - Vad står härnäst för dörren?

Ironiskt nog var jag helt nyligen inbjuden till ett möte med en nybildad global sammanslutning, i vårt land benämnd Omställning Sverige, som just har till syfte att planera för en framtid utan den snabbt sinande oljan. Den organisationen kan man verkligen säga fick ytterligare vatten på sin kvarn med bemälda oljespill.

Hur ska vi således klara oss förutan olja? Tja, vi har ju ännu gott om naturgas! Pipelines från Sibirien anläggs väl redan på Östersjöns botten, till båtnad för stora delar av Europa? Kanske vågar vi låta oss hoppas på den, i något sekel.

Förnyelsebar biogas är väl annars inte mycket att förlita sig till. Den innebure förmodligen de sista resterna av regnskogs skövling, och våra nordliga barrskogar med. Detta vore synd, och innebure, om än människans överlevnad, en torftighet, som i ett visst avseende gjorde oss alla en smula fattigare.

Mats Ohlin

 

24 april 10

Mot en ny miljörörelse II

Min miljörörelse vill inte i förstone införa restriktioner mot mänsklig verksamhet. Människan är en art bland andra i ekosystemet, och har rätt att få finnas till hon, med.

Ta då en sak som kommunikationsytor - jag tänker just nu främst på gator och vägar. Sådana tenderar att ta upp avsevärda arealer där de förekommer och anses nödvändiga. Vad bra då om de flesta vägar kunde få ha sina vägrenar, där ett par breddmeter kultiverades som äng. Detta förekommer spontant på många ställen - det enda människan behövde tänka på vore, att klippa slänterna vid rätt tid då örterna har blommat över - eller för att vända på steken: ha tålamod att vänta, och ta eventuella olägenheter, tills allt vore gått i frö.

Sju, tio, fjorton eller fler breddmeter väg - fyra breddmeter äng. Om detta kunde genomföras systematiskt och i princip överallt där förutsättningarna fanns - ja, då skulle en ny vägdragning inte framstå som helt och hållet o-ekologisk i alla fall. Särskilt inte med tanke på, att det moderna jord- och skogsbruket i sin rationalitetsiver inte anser sig ha råd med "impediment".

En annan ekologi-smart lösning (som i och för sig inte behöver emotsäga föregående) är allé-plantering längs vägar. De koldioxidutsläpp, som bilarna gör sig skyldiga till, tas tacksamt upp av träden, och de avger syre i gengäld - det syre, som bilarna förbrukade, återställs till naturen av träden! För att inte tala om den skugg- och svalkande effekt som träden ger på sommaren. Och lä mot höst- och vårblåst. Och skydd mot snö om vintern kanske. Alldeles obeaktat en allés estetiska effekt: lyckligare bilförare (lyckliga av det vackra parklandskapet som genomfares) nedbringar måhända rent av olycksfrekvensen? Vem vet?

Apropå rationella jord- och skogsbruk, så vore det en enkel match med en lagstiftning om en viss procentsats sparad naturmark per procentsats intensivrationell bruksmark. Slika naturenklaver kunde utformas som öar i ett hav av bruksjord. Bara med en sådan enkel åtgärd löstes många ekologiska problem med utarmning av arter och annat.

Och så en sak till. Täckdikning: bort det! Återgå till dagvattendiken! Se över alla vattensystem så, att de kan fungera naturligt och kontinuerligt. Grodor och salamandrar finge då sin retreat. För att inte tala om dykare och trollsländelarver. Jämte all möjlig fisk, troligtvis. System av bäckar, smååar, rännilar, sankmarker, kärr, gölar och små sjöar efterlyses, där de kan åstadkommas, överallt i naturen!

Mats Ohlin

 

21 april 10

Mot en ny miljörörelse

I mångt och mycket sympatiserar jag med Miljöpartiet, men inte i allt. Partiet har sina begränsningar, säkert på grund av parlamentarisk tillhörighet. Partiet kastades mycket ungt in i dagspolitiken.

Här skulle behövas en ideologisk överbyggnad. Således ett diskussionsforum, fritt från konkreta vardagsfrågors lösande en efter en; istället en djärv tankesmedja, som kunde vidga perspektiven.

Jag skulle här bara - som en ingång till detta nya ideologiska tänkande - idag vilja ta upp till diskussion rubriken "Resurshushållning". Det låter riktigt tråkigt, och inte alls up-to-date. Inte i vårt tidevarv, där vi fått för oss, att slit-och-släng-samhället är mer eller mindre permanentat, och vi lever med den illusionen(?), att modellen dessutom kan vara miljövänlig.

Min bok "Sex portar" handlar nästan uteslutande om resurshushållning. Boken avhandlar en dörrmodell, vid pass hundraårig och inte nämnvärt slitagepåverkad. Dess konstruktion härstammar åtminstone från det gamla Egypten, men hur länge den hade funnits vid deras tid är höljt i dunkel.

Dörrarten som jag beskriver är således högkvalitativ. En dörr, en gång byggd enligt receptet, håller i princip i evighet. Mer än så skulle egentligen inte behöva sägas i spörsmålet.

Jo, förresten - en sak till - vi här i min familj använder fortfarande de linnehanddukar, jag har ärvt efter mina föräldrar. Merparten har monogram som avslöjar att de härstammar från början av 1950-talet, men kollektionen innehåller även en icke försumlig post från min mormors brudkista, således härrörande från 1920-talets första hälft. Jag märker ingen skillnad i slitage, vithet etc. mellan de två handduksgenerationerna. De lär hålla mitt liv ut, och därefter (om arvingarna inte kastar bort dem) ett okänt antal generationer till.

Ännu en sak är värd att nämna: det stora intresset för antikviteter vi kan se idag. Visst är det spänningen av att kunna tjäna pengar på gamla inredningsföremål, som lockar många. Men där utöver finns en kärna, som heter "kvalitet". Kvalitetsföremål anses värda att bevara och återanvända; däri ligger ett självändamål. Köp-slit-och-släng-produkter, däremot, dem slänger man när de har eller anses ha tjänat ut.

För att sammanfatta det hela, så anser jag nu, att det finns all anledning att satsa på kvalitetsprodukter av alla de slag. De må vara lite dyrare initialt, men lönar sig många gånger om i ett längre perspektiv. De är resurssnåla (ja tär nästan inte alls på resurskapitalet), och dessutom i regel berikande för människans livskvalitet i hennes vardag.

Så, om man i princip kan hålla med om vad som sagts, rör sig frågan om, hur vi kan inympa ett tänkande i ett längre perspektiv än bara så långt näsan räcker, i samhället. Detta må vara nog så svårt.

Jag kommer att tänka på samhällets insats på Visingsö i början på 1800-talet. Som en gåva till kommande generationer planterade man där en ekskog. Skeppsbyggeriet var ju beroende av ek. Men bara något decennium senare så blev åtgärden fullständigt inaktuell i och med att båtskroven började tillverkas i stålplåt.

Mats Ohlin

 

20 april 10

Kan människan bli grön?

Dagstidningarna redogör för fullt för hur mycket flygbränsle som sparas och koldioxid som inte släpps ut, under dessa dagar nu då Europas flygtrafik ligger nere.

De fakta kan leda en till funderingar över, om kanske Jorden, denna unika planet, den enda - vad vi vet - i universum som ännu hyser liv, skulle klara sig bättre, eller åtminstone utmärkt bra, förutan människans närvaro?

Tja - människan rättfärdigar sin existens på några olika sätt. Ett sätt är att hävda att människan är skapelsens krona. Hon ensam är utrustad med tankeförmåga och förnuft, och kan på så sätt vara Jorden till hjälp, eller utveckla livsföreteelsen åt ett håll, som på sikt leder till förbättrade villkor - åtminstone för människan själv (och visst - man kan tänka på företeelser som social välfärd och sjukvård).

Ett annat är en (måhända vantolkad) förlängning av Darwins teorier som hävdar att människan är den starkaste bland växter och djur; hon har tillkämpat sig sin position, och är i kraft därmed rättmätig disponent av Jordens tillgångar. Den starkes rätt, med andra ord.

Jag skulle tro att den gängse uppfattningen består av en kombination av de båda nämnda. På grund av att människan har funnit sig suverän, så har hon också rätt att ta för sig. Inget hindrar henne ju. Så varför hejda sig!?

Mot detta synsätt har den så kallade miljörörelsen uppstått och befinner sig under utveckling. Denna bör väl rimligen ha sina rötter i de förcolumbianska indianernas sätt att förhålla sig till naturen. Men även - och kanske rentav primärt - i krassa insikter om det ohållbara i den västerländska livsstilen det, som innebär ett förslösande av ändliga resurser.

Ett visst hopp om en syntetisk framtid kan vi skymta i tendenser i dagens främsta utvecklingsland Kina. Där finns ambitioner om självförsörjning av energi på olika nivåer - en grön framtid. Det syns inte orimligt, att dagens västerländska miljöproblem kan komma att ses lösta i framtidens österland.

Mats Ohlin

 

15 april 10

Sustainable Infrastructure III

Idag har alla flygplatser stängts i Storbritannien, Holland, Norge, Sverige... inkluderande exempelvis Heathrow och Arlanda. Orsaken är det senaste vulkanutbrottet på Island, där Eyjafjallajökull spyr ut aska, vilken rådande vindar har fört till norra Europa.

Vulkanaska är mycket farligt för flygplan dels med sin blästrande verkan på flygplanskroppen dels med sin förstörande verkan på flygmotorerna. Så idag har ett vulkanutbrott på Island slagit ut norra Europas flygtrafik. Här kan man tala om sårbar infrastruktur!

Än en gång illustreras med ett exempel naturkrafternas mäktighet och nyckfullhet. I naturen kan tydligen de mest oväntade katastrofer inträffa; ett inte alldeles obekant faktum för oss som har fjällvandrat. En visdom som framväxer med erfarenheten av fjällvandring är just att man aldrig tycks bli fullärd i farobemästrandets konst; ingen hejd verkar finnas på naturens fantasirikedom vad gäller att servera nya dramatiska företeelser. Paradoxalt nog parallellt med idyllen.

2010 ser ut att bli året, då naturen visar sin sublima mäktighet i ovanligt hög grad.

Mats Ohlin

 

1 mars 10

Sustainable Infrastructure II

Så inträffade då den värsta jordbävningen på jorden på 100 år härom dagen i Chile. Förödelsen blev enorm, men ändå inte lika omfattande som på Haiti, till stor del beroende på att det chilenska samhälllet har varit väl förberett för jordskalv. Främst är det äldre byggnader som inte står pall, sägs det, medan moderna hus byggs starka och armerade.

Starka och armerade, ja. Frågan är om det är rätt taktik i längden. Kan inte låta bli att tänka på den traditionella kinesiska och kanske japanska träbyggnadstekniken, konstruerad på ett annat sätt, liksom upphävande tyngdlagarna, med balanseringar och krafters fördelningar på många många små enheter. Kanske står sådana byggen emot skalv ännu mer - jag vet inte; har inte analyserat konstruktionerna tillräckligt för att kunna uttala mig säkert.

Men nog skulle det vara möjligt att konstruera helt jordbävningssäkra byggnader. Det gäller bara att ge sig i kast med uppgiften.

Och här hemma har vi haft ett riktigt snöoväder idag. Ingen ände på årets vinter, verkar det som. Tänk, vad fort meterhöga drivor kan bildas! Den relativt framkomliga vägen till köpcentret dit jag gick i eftermiddags för att handla, var näst intill oframkomlig på vägen hem...

Min livsmedelsaffär hade läckage från terrassbjälklaget ovanför - ett gäng med hinkar mittpå golvet skvallrade om det. Många av stadens gator har varit formidabla puckelpistar hela vintern - i brist på väghyvlar, av vilka det blott finns en i kommunen, sägs det.

Jag kommer till tanken, att försöka föreställa mig hur en begynnande istid skulle utveckla vårt samhälle...

Man inser några saker. Dels, att samhället står långt ifrån rustat för en riktig fimbulvinter. Dels, att det kan gå oerhört snabbt med snötäckets extrema förtjockning. Tio meter snö kan gå på ett huj. Tjugo meter - och vips, så slås hela elnätet ut, då den vita materien når luftledningarnas höjd och det blir kortslutning. Inte bara (reparabelt) här och där, utan utmed sträckor på tiotals mil.

Och snötäckets densitet... Till att börja med poröst och lätt, blir det snart oforcerbart kompakt efter några mildperioders smältning med påföljande återfrysning. I botten byggs solid glaciär upp, som målmedvetet fryser in allt på vår nivå. Om man inte håller undan och skottar - vilket man kanske klarar till en början och till nöds.

Då gäller det att hålla fyr i pannorna. Så länge det finns olja, kol och flis, vill säga. Den inhemska skogen lär snabbt bli oåtkomlig och begravd i ismassornas djup, så den kan vi glömma. Återstår import - så länge hamnarna håller sig isfria och våra isbrytare förmår göra sina jobb. Järnvägarna är nog inte mycket att hoppas på; de har ju problem redan denna vinter.

I ett visst skede skulle det säkert gå upp för allt fler, att det vore bättre att fly än illa fäkta - mot sådana krafter. En migrationsvåg söderut skulle raskt sätta igång. Många skulle nog duka under på vägen; kanske skulle en och annan klara sig ner till tempererade trakter och där kunna finna sin utkomst på nytt.

Mats Ohlin

 

6 feb 10

Själen som illusion

Detta inlägg handlar väl inte direkt om arkitektur, vilket ämne är denna bloggs tema - men dock handlar det om en viktig grund för arkitekturen och arkitekt-utövandet. Frågan har sysselsatt mina grå celler under gott och väl några decennier vid det här laget, och den som har satt sig in i vad denna sajt totalt sett handlar om, kan märka att frågan om själens beskaffenhet är central för mig.

En understreckare i gårdagens SvD kom i sammanhanget som ett brev på posten. Författaren och kritikern Jan Söderqvist tror sig där med filosofen Thomas Metzinger ha funnit sanningen om själen nu en gång för alla.

Söderqvist tar i sin artikel utgångspunkt i Descartes, vilken sökte den säkra kunskapen och tvivlade på allt. Och, som Söderqvist säger, "Det enda säkra för den tvivlande filosofen är tvivlet självt". Jag tvivlar, alltså är jag. Cogito, ergo sum. Descartes antog även, att det rena tänkandet egentligen inte är beroende av den kropp, som den innebor.

Detta som en liten introduktion till dagens store tänkare Metzinger, vilken avfärdar den cartesiska uppfattningen. Hans tes är att själen är en myt; jaget finns helt enkelt inte. Kroppens perspektiv på omvärlden, det fenomenella jaget, är däremot vad som finns, menar Metzinger.

"Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande", säger Söderqvist. Därmed avslöjar han sin tillhörighet till en snäv Szondi-sektor, men det är en annan femma.

"Dogmatisk förnekelse [av själlösheten] är inte någon vinnande strategi", avslutar Söderqvist sin artikel. Nej minsann - nu gäller det för alla och envar att hörsamma neurologins budskap i dess seger över - ja vad? Humanismen, kanske?

Inte vet jag vilka känslostämningar som väckts hos Söderqvist under hans läsande av Metzingers böcker, men känsloladdat verkar det tvivelsutan vara. Personligen ansluter jag mig till Metzinger till fullo, och jag har själv för länge sedan genom introspektion kommit underfund med att "sanna själen" mynnar ut i tomheten. Men jag har samtidigt velat hävda, att "tomheten" äger vissa kvaliteter den också.

Jag har i sammanhanget försökt föra fram Brentanoskolans fenomenologer och där främst Meinong, vilka för flera generationer sedan såg mycket klarsynt på de själsliga processerna och även presenterade en modell som jag tycker fungerar förträffligt fortfarande beträffande medvetandet. Man inför begreppet "föreställning" såsom medvetandets eller själens "skrivbord" (för att tala i pc-termer).

Använder man begreppet "föreställning" om individens medvetande, så har man en sann bild av vad det handlar om. Föreställningen är dynamisk - den ändras hela tiden, och omfattar stundom ett anspråk på helhetsgreppande stundom någon speciell detaljfokusering. Varje individs föreställning är unik, ty den tar form av individens unika situationer. Denna unikitet kan möjligen uppfattas som "själen". Och inget fel i det!

Att man sedan kommer fram till att "själen" egentligen är si eller så, avkräver väl inte den sig föreställande människan ett övergivande av föreställningen? Nej, föreställningen är ju själva livsnerven, för människor såväl som för djur. Vad har vi annat att göra, än tro utifrån vår föreställnings smörgåsbord?

Mats Ohlin

 

17 jan 10

Självkritik

Gårdagens blogg-inlägg var väl inte det bästa jag har åstadkommit. Osammanhängande och även lite osakligt, ser jag det som i efterhand. Men det speglar nog den indignation och maktlöshet jag som arkitekt berörs av när katastrofer såsom jordbävningen på Haiti sker, och dåliga konstruktioner skoningslöst avslöjas.

Att i det läget, som jag gjorde, skylla ifrån sig på beställarna, är ju inte helt renhårigt. Vi arkitekter och byggnadskonstruktörer borde vara de, som främst fick bära hundhuvudet. Någon "force majeure" att två sina händer mot, borde inte få finnas.

Men att lägga över ansvaret så extremt på arkitekterna/konstruktörerna skulle få orimliga konsekvenser, inte minst ekonomiska. Liksom maktmässiga - yrkesskrået skulle bli envåldshärskare. Och så vill vi inte ha det i en demokrati.

Hur bör man då gå till väga för att uppnå betydligt säkrare och hållbarare fysisk miljö än nuvarande? Jag tror att en god väg ginge över byggforskningens område. Tydlig och sann kunskap om byggnadskonstruktioners svagheter och motståndskrafter i olika avseenden som ger beställarna och myndigheterna reella möjligheter till ställningstaganden inom säkerhetsområdet inför byggnationer.

Idealt kunde det fungera på det viset att beslutsfattarna angav önskad risk/kvalitetsnivå, och projektörerna därutifrån tog fram en beprövad patentlösning. Idag saknas till stor del systematiserad kunskap om både kvalitetskravsstipulering och därmed matchande detaljlösningar.

Men att det skulle gå att komma längre än vad vi har gjort på byggandets område inser vi, om vi jämför med flygsektorn, där målsättningen hela tiden är hundraprocentig säkerhet, och de allt sällsyntare misslyckandena med målsättningen tas som tillfälle att lära av misstagen och komma ännu en bit längre i flygsäkerhet.

Jag erinrar mig i sammanhanget en bok av Nevil Shute som jag läste i min ungdom. Den handlade om en tyst hjälte - en flygkonstruktör - som ihärdigt men i motvind försökte vinna gehör för sin teori om utmattningsbrott på metall som orsak till vissa haverier. Han lyckades till slut förhindra en stor flygolycka, vill jag minnas.

Det refererade visar på betydelsen av "uppfinnare", "grundforskning" eller vad man vill kalla det. Med andra ord en hängiven forskarkår med egen integritet som kan föra forskningen framåt.

Mats Ohlin

 

16 jan 10

Sustainable infrastructure

Den helt nyligen inträffade jordbävningen i Haiti visar på nyttan av rubricerade arkitektur, och detta alldeles oavsett det obeskrivliga lidande som bemälda naturkatastrof inom loppet av några sekunder och fullständigt oplanerat orsakade hundratusentals människor.

För att inte tala om Tsunamikatastrofen 2004 i östra Indien och västra Bortre indien. Vem kan förutse naturkatastrofer? Tydligen inte människan i alla fall. Ändå lever hon med dem; påtagligt på vissa håll.

Jag minns i sammanhanget det som jag och mina svenska arkitektkolleger fick oss informerat utav våra arkitektkollegor i Mexico city 1980, att man där byggde hus som skulle klara jordbävningar. Tillgänglig teknik och forskning på området användes för att bygga säkra byggnader - och man lyckades också tydligen rätt så bra.

Hur klarar en stad av ett atombombsnedsläpp? Hur fixar en skyskrapa en flygplansattack? Tja, när det gäller mänsklig antagonism, så finns ju andra lösningar än fysiska. Det gäller dock att få dem att fungera till hundra procent, vilket tycks om inte omöjligt så åtminstone svårt att bemästra. Människor är människor - med all den divergens som det innebär.

"Gated communities" kan vara en väg till frid och ro inom den egna intressesfären. Medeltidens kristna försök - i form av kloster - kan väl ses som liknande isolat, även om dessas existensberättigande motiverades med att de skulle intervenera med det yttre det, som ännu inte var inlemmat.

I dag efterfrågas inte "sustainable infrastructure" i någon vidare utsträckning alls, vilket egentligen är att beklaga. Nyproduktionen av vårt byggnadsbestånd fortsätter med att få inbyggt byggnadstekniska problem - helt i onödan, eftersom det finns framforskad kunskap som löser problemen - men beroende på att Zeitgeist "sticker huvudet i sanden", och låter de estetiska ställningstagandena få ensam suveränitet, så blir det som det blir. Beställaren får den arkitektur han/hon efterfrågar. En devis, vars sanningshalt inte nog skulle ha kunnat betonas (i ett annat samhälleligt sammanhang).

Mats Ohlin

 

8 jan 10

Lite blandat

"Neandertalarna inte så dumma som man trott" är rubriken på en artikel i dagens Eskilstuna-Kuriren. Där hänvisas till att forskare nyligen har hittat femtio tusen år gamla halsband av målade snäckskal i sydöstra Spanien, smycken som måste ha tillverkats av neandertalare, eftersom moderna människan ännu inte hade hittat dit då.

Att neandertalarna för den sakens skull måste ha varit smartare än vad vi hittills trott, följer enligt artikelskribenten av, att smyckesfyndet bevisar neandertalarnas förmåga till symboltänkande. Detta därför att här avslöjas deras konstnärliga läggning.

Som om konstnärlighet och symboltänkande skulle höra ihop!? Enligt min uppfattning gör de inte det, utan är två skilda kognitiva saker. Konstnärlighet hör till högra hjärnans sfär, medan symboltänkandet tillhör dito vänstra. Så lyder nuvarande kognitionsforsknings allmänna mening - rätta mig om jag har fel.

 

Detta om detta. Nu till kommundirektörens i Eskilstuna Pär Eriksson blogg av den 3 jan 10.

Jag noterade där några uttalanden, vilka jag tyckte hängde ihop på ett visst sätt men ändå kändes disparata:

  • ju snabbare en ort lyckas lämna det gamla dessto snabbare formas det nya.

  • det är den historiska urkraften som Eskilstuna nu behöver i en svår tid.

  • För det som förenar oss alla är att vi bor, lever och arbetar i den här staden. Och att vi fått den till låns från våra far- och morföräldrar och att vi förväntas att lämna den vidare till våra barn och och barnbarn.

  • Kan ett uppdrag vara tydligare och finare?

Jag efterlyste en syntes av dessa historiska divergenser, men fick inget svar. Icke desto mindre hade jag natten efteråt en dröm, där kommundirektören delgav mig sitt uppdrag.

Hans uppdrag var att avveckla orten Eskilstuna, och skapa den uråldriga Rekarne-bygden åter. Härligt ymnig, vajande råg skulle inom snar tid åter växa på Fristadstorget, sa han, och hänvisade till att det nu var bestämt, att Stockholm skulle expandera vidare, och att Sverige därför inte på sikt skulle vara beroende av småorter; utan dessa kunde avskaffas.

Och inte bara "kunde" avskaffas - det vore nödvändigt också, eftersom det utvidgade Storstockholm skulle bli i behov av än vidare omland jordbruksbygd för sin försörjning.

Och "energibalans" var något, som även det hade bestämts.

- Men vart har du tänkt att alla Eskilstunas invånare skall ta vägen? sporde jag i drömmen.

- Vi ska genomföra det här tillsammans, responderade kommundirektören. "Alla kommer att bli lantarbetare, och ju fler som hjälps åt, desto lindrigare blir arbetet för var och en."

När jag vaknade, kändes framtidsprofetian först förfärlig. Men sedan kanske ändå inte... Landsbygden åter... Lantarbetare allihop? Tja, varför inte, tänkte jag tillslut innan jag steg upp och såg mig iklädd blåa enhetskläder i lyckligt samarbete med jämlika eskilstunabor, under flitiga dagsverken ute på de bördiga åkrarna - och under idog uppmuntran av allas vår ordförande Pär.

- Och studera, såsom Maos kulturrevolutionärer på sin tid gjorde, det behövde vi ju inte nu, eftersom detta var vår ultimata utveckling. I linje därmed låg avvecklingen av biblioteken, det insåg jag ju därmed.

Men allt detta det var emellertid bara en dröm - på gott eller ont? Jag vet faktiskt inte...

Mats Ohlin

 

2 jan 10

Emotionell kritik

Debatten om stadsbyggandet i Stockholm fortsätter, i dagens SvD med ett inlägg av stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (M). Även i denna framgår den tydliga svårigheten med att skilja äpplen från päron i stadsbyggnadsfrågorna.

Alvendal tar som sin utgångspunkt att kritisera julaftonens artikelskribenter (Fp) för att "ondgöra sig över tillväxten i Stockholm." Den kritiken är ju demagogisk, eftersom nämnda folkpartister inte vände sig emot utvecklingen utan mot skyskrapebyggandet. Och skyskrapebyggande är ingalunda någon nödvändig förutsättning för utveckling.

Därefter talar Alvendal på ett sätt emot sig själv när hon påpekar att ett gott stadsbyggande utvecklas i en dialog mellan många kontrahenter: "Den dialogen har allt att vinna på en levande stadsbyggnadsdebatt." En sådan levande stadsbyggnadsdebatt utesluter tydligen inlägg från partimotståndare?

Alvendal menar vidare, att nämnda Folkpartister inte känner till, att "Alliansen [vari M, Fp och C som bekant ingår] är överens om visionen om promenadstaden." Denna innebär, enligt Alvendal, att stenstadens av hävd distinkta form ska suddas ut: "Där staden idag tar slut kommer i framtiden nya stadsdelar ligga."

Vad var nu äpplena och vari bestod päronen? Äpplena står för skyskrapebyggandet, en åtgärd nödvändig för utvecklingen, enligt Alvendal. Samtidigt torgför hon en helt annan struktureringsfråga nämligen en expansion av Stockholms malmar utåt periferin ("päronen").

Enligt mitt sätt att se innebär dessa äpplen respektive päron två skilda strategier för "stadsutveckling". Skyskrapebyggande kan vara en strategi för att åstadkomma förtätning (om än ineffektiv, förfulande och miljöovänlig). Att utvidga innerstaden med nya årsringar är en annan strategi.

En tredje strategi finns även. Denna bygger på den utveckling av Stockholms bebyggelse som påbörjades under funktionalismen och efterkrigstiden till och med sjuttiotalet: stjärnstaden i bemärkelsen ett konglomerat av avslutade avgränsade enheter, åtskilda av naturmark. Denna modell anses kanske idag ha genomgått systemkollaps, eftersom den tydligen hindrar storstaden från den kraftiga expansion som nu är politikernas vision.

Var finns de politiker, som på allvar vill diskutera centrala Stockholms avlastning genom kraftfulla politiska åtgärder på en regional nivå - med en livskraftig och hälsosam Mälardalsregion som framtidsvision? Med målsättningen att få till en megastad som kan duga som föredöme för en ny slags storstadsplanering?

Jag propagerar inte på stående fot för denna megastads-modell. Men jag tror att det kunde vara välgörande för demokratin, om även denna aspekt togs med i debatten. Och vem vet, om inte något riktigt fruktbart och brett förankrat kunde växa fram därur? - som dessutom botade Stockholms växtverk!

Mats Ohlin

 

29 dec 09

Saklig kritik

Tidigare refererade kritikern Lars Marcus kommer i dagens SvD igen med en mera saklig arkitekturkritik - den här gången av gårdagens artikel av centerpartisterna Ankersjö och Forslund (refererad i mitt förra blogg-inlägg).

Marcus påpekar liksom jag gjorde, att skyskrapebyggande oftast inte ger den högexploaterade effekt, man kan vara ute efter, utan det tenderar att bli ganska gles bebyggelse av det hela.

Han vill dessutom göra en distinktion mellan begreppet "täthet" och det begrepp, han förmodar att Ankersjö-Forslund är ute efter nämligen "närhet". Och närhet uppnås inte med automatik genom täthet. Snarare ökas alienationen med hög exploatering. Detta resonemang tycker jag var rättså träffsäkert av Marcus.

Däremot menar Marcus att ett begränsat "Manhattan" kan vara stadsbyggnadskonstnärligt befogat på sina ställen - och han föreslår Västra Klara, där "det nya" Stockholm förväntas växa upp. Det ställningstagandet kan ju onekligen diskuteras, och det är just sådana frågor debatten mera bör handla om, anser jag. Därför ger jag Marcus en eloge för, att han här lade analysen väl tillrätta på ett konstruktivt sätt. Att jag själv personligen inte håller med Marcus om att Västra city bör utformas som ett Manhattan, kan ju sedan föras i en särskild diskussion.

Marcus påpekar också att skyskrapan som stadsbyggnadsmässig företeelse har ett symbolvärde. Och detta anger han som främsta skäl till att det ibland kan vara befogat att bygga på höjden. Och just på grund av symbolkaraktären, så blir det extra viktigt att utforma dessa ikoner med hög arkitektonisk kvalitet, menar Marcus, och där vill jag ge honom rätt.

Den resonemangsstruktur, som Marcus nu har mognat i, kunde han med fördel ha tillämpat på sin förra kritik av Wolodarski (se en tidigare blogg här) istället för att, som han gjorde, osakligt angripa sin arkitektkollega personligen.

Jag hoppas att Marcus kommer att hålla fast vid sin nyfunna retorik, ty den visar med sitt exempel på nyttan av sakkunnighet - vilket, som jag förut har påpekat, är särskilt behövligt inom arkitekturens område i allmänhet och stadsbyggnadskonsten i synnerhet.

Mats Ohlin

 

27 dec 09

Funktionskritik av kritik

Gårdagens refererade julaftonsartikel får i dagens SvD mothugg av två Stockholmspolitiska centerpartister, Per Ankersjö och Lukas Forslund. De hävdar att Stockholm, ur ett funktionellt perspektiv, behöver fler skyskrapor för att inte stagnera i ett museum, och att motståndarnas argument för en mera jämnt och lägre exploaterad stad är av enbart estetisk natur.

De menar också att skyskrapebyggande ger en tätare stad, vilket skulle verka välgörande för växtkraften liksom för en effektiv kollektivtrafik, och dessutom möjliggöra en grönare stad. Här trasslar de emellertid in sig i självmotsägelser, och blandar ihop "äpplen och päron", vill jag konstatera:

Centerpartiet tror att Stockholms framtida utveckling mår bra av en tätare och högre bebyggelse, en bebyggelse där vi samtidigt bevarar och anlägger ny stadsgrönska. I den täta staden ökar trycket på parker, lekplatser och grönområden. Den senaste tiden har vi sett exempel på att både parkmark och skolgårdar offras när man bygger på bredden i stället för på höjden.

...

Därför vill vi inte bara att man tillåter högre bebyggelse utan också att vi i Stockholm, precis som i många tättbebyggda städer i världen, börjar utnyttja husens takytor på ett helt annat sätt än i dag. Gröna rekreationsytor och takträdgårdar är en naturlig del i en grön metropol.

Här gör sig författarna skyldiga till ett slutledningsfel, medvetet eller omedvetet. Höga hus - nästan alltid s.k. punkthus - har en relativt liten planarea jämfört med traditionell kvartersbebyggelse. Takterrasser på dessa i all ära, men sådana räcker inte på långa vägar till för byggnadernas egetbehov av parkmark. Takterrass blir i sådant fall endast en "spott i Mississippi".

Behovet av park- och grönytor ökar med stadsbebyggelsens täthet - där har författarna helt rätt. Och en tätare stad än dagens Stockholm är det ju som dessa skribenter vill uppnå, till skillnad från de, de kritiserar, vilka vill behålla den täthet, som Stockholms malmars bebyggelse har idag. Så här utövar debattanterna en självkritik. Och högexploaterad bebyggelse blir också självsanerande i detta avseende - ju högre hus, desto större ytor (för bl.a. rekreationsytor, grönytor och parkeringsytor) krävs runt omkring husen.

Så summa summarum vinner man inte någon egentlig täthet på höghusbebyggelse. Resultatet kommer mest att likna ett hav av urban sprawl av den förhatliga art, som skriftställarna i sin artikel innerligt kritiserar - med enstaka skyskrapesolitärer glest utplacerade; ungefär som ett kalhygge med sparade frötallar här och där.

Detta om målet är att uppnå en stad med blandade verksamheter. Vill man uppnå en stad med endast kontorsverksamhet, ja då kan man undvara parkerna och lekplatserna, men miljön blir inte särskilt trevlig för kontorsarbetarna och inte heller för besökarna. Parkeringsytorna slipper man ändå inte undan. Och belastningen på gatunätet ökar med ökad exploateringsgrad.

Den täta staden gör det dessutom möjligt att använda kollektivtrafik på ett långt mer effektivt sätt än idag.

Jodå, så kan det nog förhålla sig - i de delar, där staden har denna extrema täthet som författarna eftertraktar. Men hela storstockholm kan knappeligen tänkas förlänad denna täthet? Merparten kommer att förbli lågexploaterad, och för hela regionen måste kollektivtrafiken anpassas.

Jag tycker mig härmed redan ha visat, att centerpartisternas resonemang inte håller för en saklig granskning. Man kunde bemöta dem utifrån en rad andra utgångspunkter även, men jag nöjer mig i detta sammanhang med det anförda.

Mats Ohlin

 

26 dec 09

Rätt kritik

Ett helt batteri folkpartister undertecknade och skrev en debattartikel i julaftonens SvD som jag tycker var mycket bra. Den gjorde rent hus med den förestående hotande omdaningen av Stockholms innerstad från en identitetsfull till en identitetslös stadsmiljö.

Författarna påpekade det dumma med den utvecklingen, då den snarare drar de internationella blickarna från staden än som hittills till den. Förutom givetvis att samma utveckling skulle förtorftliga levernet för stadens invånare.

Det känns faktiskt för mig som ett stöd och en dunk i ryggen för det skriftställeri jag har idkat under drygt två decennier i frågan - helt och hållet för döva öron dittilldags. Men här kommer nu plötsligt en hel hord av prominenta medlöpare. Det känns som den bästa julklapp man har kunnat få!

Jag noterar tillitsfullt följande hedervärda med-borgare såsom företrädare för mina med-åsikter i de stadsbyggnadsestetiska spörsmålen:

  • Per Ahlmark
  • Bonnie Bernström
  • Stella Fare
  • Birgit Friggebo
  • Gabriel Romanus
  • Barbro Westerholm
  • Olle Wästberg

Så här skriver de bland annat:

Vi vill se vår stad utvecklas. Vi måste bygga vidare i en klassisk europeisk kulturtradition med omväxlande och variationsrika byggnader inspirerade av många influenser och estetiska ideal. Men skalan ska vara mänsklig. Det är ingen naturlag att gamla vackra hus måste ersättas av nya fula med allt högre exploateringstal. Vi vill inte ha opersonliga, teknokratiska stadsdelar, där prestigen är att bygga störst på höjden eller bredden.

Jag kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv.

Mats Ohlin

 

17 dec 09

Demagogiska kritiker

Om förra bloggen gav exempel på rakryggad, konstruktiv arkitekturkritik, vill jag nog anse dagens SvD-artikel i samma fråga som lite väl demagogisk - och man kan undra vad som ligger bakom den häftiga reaktionen från artikelförfattarens sida.

Denne, stadsbyggnadsforskaren vid KTH Lars Marcus, skriver bl.a. såhär:

Som den formalist han [Aleksander Wolodarski] är har han under projektets gång använt våra skattepengar åt att lösa problem han själv skapat - hur monumentalisera porten mellan Solna och Stockholm när en sådan port inte behövs, hur gestalta ett rum som famnar Uppsalavägens anslutning till innerstaden när någon sådan inramning inte behövs, hur hitta en stark geometrisk form till områdets centrala park, när parker inte behöver starka geometriska former - allt springande ur en föråldrad tolkning av stadsbyggande som representation.

Jag är inte tillräckligt insatt i Wolodarskis Norra stations-förslag för att kunna bemöta Marcus kritik på anförda punkter, men jag gillar starkt två stadsbyggnadsgrepp som Marcus även nämner, och vilka tydligen har Wolodarski som upphovsman: S:t Eriks-området och omgjordningen av Kungsträdgården. För mig framstår dessa som högkvalitativ stadsbyggnadskonst, och formalistiska? Nej!

Marcus talar i citatet som om han satt inne med sanningar inom stadsbyggnad. Och det är formalism, om något; formalism i bemärkelsen dogmatism, den sant demokratiska arkitekturens absoluta motsats.

Jag ska inte utesluta att Marcus skulle kunna ha rätt i sin kritik av Wolodarski. Men vad jag reagerar emot är hans osakliga sätt att argumentera. Hur vet han att det och det inte behövs? Vem har talat om sådana saker för honom, vilka han sedan upphöjer till dogm? Är han möjligen sin egen dogmatiker?

För mig framstår Marcus argumentation som förment sanningsenlig, fastän den i själva verket är starkt subjektiv. Marcus använder sin forskartitel för att sprida relativa utsagor omkring sig som vore de sanningar eller åtminstone visdomar, men något egentligt att komma med visar han inte upp. Så bör inte en seriös forskare bete sig.

Men även en forskare ska ha rätt att redovisa sina åsikter - och argumentera för dem. Vad jag tror att Marcus främst reagerar mot i Wolodarskis förslag är att detta inte i tillräcklig mån uttrycker ett kontaktskapande mellan Karolinska och universitets- och högskolestaden. Denna möjlighet är någonting som Marcus finner angelägen att satsa på att försöka genomföra. Men varför säger han det då inte rent ut?

Han säger det visserligen fastän inbäddat. Men hans huvudpoäng är att Wolodarski enligt hans forskningsanalys är en inkompetent arkitekt. Men det tror jag inte alls; tvärtom, så tror jag att Wolodarski är en av de ytterst få arkitekterna som har skådat arkitekturens och det rumsligas hemligheter och lyckats omsätta sin vetskap i fungerande praktisk verklighet.

- Skjut inte på pianisten; han gör så gott han kan, var det någon som sa eller sjöng. Vad kunde inte Wolodarski åstadkomma, om han sattes att förverkliga Marcus målsättningar med Norra stations-staden!?

Mats Ohlin

 

5 dec 09

Rakryggade kritiker

En debattartikel i dagens SvD av Arne Kaijser och Ulrika Sax går på ett rakryggat sätt in och tillrättalägger en tidigare artikel om stadsbyggnad.

Det hela handlar om Tors torn, en gigantisk tvillingstruktur planerad i Vasastan, dubbelt så hög som Wennergrenskrapan och med en bredsida 1/3 av höjden. Debattparet påpekar den relevanta effekten av sagda byggnad dess slagskugga över den relativt lågexploaterade omgivningen, som skulle bli nog så markant.

Paret bemöter även förslagsställaren stadsbyggnadskontorets Aleksander Wolodarski i hans påstående, att stadsbyggandet i tider av icke-debatt blir utlämnat åt marknadskrafterna och vice versa - implicit - att Wolodarskis planering icke skulle vara utlämnat åt marknadskrafter. Bemötandet går ut på att ett "Tors torn" visst innebär ett utlämnande åt marknadskrafterna. Och där håller man gärna med.

Det är just denna typ av stadsbyggnadskritik som jag själv finnner konstruktiv. Stadsbyggnadsfrågor är så viktiga, och får sådana konsekvenser för många människor, att de borde ha hög prioritet i ett demokratiskt sammanhang. Här påvisas nu - genom debattörernas eget exempel - på ett tydligt sätt nyttan av kunskapare inom området - något som mindre nogräknade lobbyister städse får politiker att tro de kan klara sig utan.

Så blir det också som det blir - gång på gång. Och kritiken kommer i efterhand - alltid försent. Men här kommer nu en vedrehäftig och övertygande kritik för en gångs skull i grevens tid, kan man åtminstone hoppas. Det inger också ett visst hopp för stadsplaneringens fortsatta utveckling.

Mats Ohlin

 

17 nov 09

Stadsbiblioteket (IV)

Dagens nyhet i rikspressen är att Stadsbiblioteket blir k-märkt. Finansborgarrådet Sten Nordin (M) öppnar för en byggnadsminnesförklaring samtidigt som det internationella expertorganet Icomos kräver lagskydd och en plan för vård och renovering.

Det verkar som om förnuftet äntligen håller på att bli rådande! Också oppositionsborgarrådet Roger Mogert (S), som var ansvarigt borgarråd vid tidpunkten för tävlingen om utbyggnad av stadsbiblioteket, kan nu tänka sig att flytta huvudbiblioteket, och att platsen för ett nytt sådant bör sökas förutsättningslöst. Slussen kan vara ett alternativ men det kan finnas andra även, menar han.

Mogert kommer vid ett maktskifte inte att väcka tävlingen vid liv. - Det är politiskt dött. Man kan inte värma upp en sufflé. (SvD 17 nov 09. Kultur, s. 4).

Ros över Stockholms politiker, så långt. Men därefter lite ris:

Om det närmast ovan citerade uttalandet är ordagrant återgivet, vilket det i och för sig inte behöver vara - jag vill inte hudflänga någon enskild politiker eller politisk inriktning i detta fall - , vittnar det om en spektakulär inställning till monumentala projekt, som åtminstone för mig framstår som lite väl oansvarslös.

Man kan tänka sig att Globen och det nya Moderna museet kom till i en sådan anda. Funktionellt är det väl inget fel på dessa två 1900-talsmonument, men arkitektoniskt har de inte mycket att tillföra stadens horisonter. Och som arkitekt vill jag främst se till den aspekten.

Den väl egentligen enda orsaken till att Stockholms stadshus blev ett monument av världsklass är, att byggnaden gavs tid att värka fram. Ragnar Östberg var ingen stjärnarkitekt; stadshuset kunde lika gärna ha blivit en världsklenod med någon annan arkitekt vid rodret. Östberg var inte heller dålig eller inkompetent. Tvärt om var han en vanlig arkitekt, av god sort, och gjorde sitt bästa i projektet. I stadshusets fall var det projekteringsmetodiken, som verkade gynnsamt för arkitekturen.

I fallet Stockholms stadsbibliotek var omständigheterna något annorlunda. Där är det främst Asplunds originella personlighet som har satt form på byggnaden. Men även i detta måste förtjänsten ges till metoden för verkets tilllblivelse, vilken tillät en udda arkitekt som Asplund att få hållas och genomföra sina idéer och sätta sin personliga prägel.

Men vad som framför allt utmärker stadsbibliotekets tillblivelseprocess är dess omsorgsfulla förstudier. Asplund och överbibliotekarien Fredrik Hjelmqvist började redan 1920 att söka folkbibliotekets sanna själ. Först 1928 stod mästerverket färdigt.

Mats Ohlin

 

30 okt 09

Stadsbiblioteket (III)

 

Stockholms stadsbibliotek, befintlig situation. Foto: Stockholms stad

 

Stockholms stadsbibliotek, det omdiskuterade tillbyggnadsförslaget. Foto: Stockholms stad

 

Jag vill ägna detta inlägg en begrundan apropå Björn Tranaeus pamflett i gårdagens blogg. Det är under alla förhållanden intressant att arkitekter kan ha så pass olika uppfattningar i frågan.

Först bör konstateras att Asplund inte själv var främmande för tillbyggnad av stadsbiblioteket. Han bidrog faktiskt själv, på 30-talet: med den del som vetter mot Spelbomskans torg. Om han fått fler tillfällen så hade han säkert realiserat även dem.

Därefter skulle jag vilja inlägga ett litet försvarstal för annexbyggnaderna. I sin lamellhusstruktur förespeglar de verkligen funktionalismen. Men i sin arkaiskt-klassiska formdräkt utgör de ett slags meta-modernism. Det finns nog inte hur många exempel som helst på den varan - inte i Sverige; kanske inte ens i världen?

Men om de sedan fungerar dåligt och verkar ogynnsamt på mikro-klimatet, och upplevs som sära, vilket Tranaeus redovisar som skäl för rivning, är en annan femma som man givetvis inte skall ignorera.

Man kanske inte heller ska ignorera argumentet att annexbyggnaderna hör samman med stadsbiblioteket i en enhetlig struktur. Det får mothugg av Tranaeus, och jag själv är benägen att hålla med honom där. Jag kan inte se något uppenbart arkitektoniskt sammanhang mellan annexen och huvudbyggnaden. Men utan en ingående analys, bör man kanske vara lite försiktig där. En esoterisk helhet kan ju faktiskt uppenbaras - om inte nu så eventuellt i en framtid.

Med detta närmar vi oss pudelns kärna. Stadsbiblioteket är nämligen ett monument. Världssamfundet har utsett det till mästerverk. Och då är det ett mästerverk, vare sig man som enskild individ anser det eller ej. Och då finns det ju särskilda skäl att vara aktsam. Dock ej tvingande; konstverkets ägare må väl mer eller mindre göra med det vad den gitter.

Nu har som tur är konstverkets ägare i detta fall haft de bästa intentioner att förvalta sitt arv väl. Men som Ola Andersson påpekar (se ett tidigare inlägg), tycks uppgiften att bygga till ett monument, i detta fallet stadsbiblioteket, vara arkitektkåren övermäktig.

Och kanske är det en omöjlig uppgift att bygga till ett monument. Det är ju så att säga sig självt nog och bör egentligen inte förändras. I just sådana här mycket speciella fall måste förmodligen funktionen och innehållet underordna sig byggnaden.

Ett lagom stort bibliotek, varför inte ett specialbibliotek av något slag, med en art av verksamhet som inte har något nämnvärt behov av att expandera, vore säkert det skonsammaste innehållet för klenoden, som då kunde tillförsäkras en relativt oföränderlig fortvaro.

Och ett nytt stadsbibliotek vid Slussen känns inte alls fel, tvärt om! - Varför inte ett nytt huvudbibliotek där?

Mats Ohlin

 

29 okt 09

Stockholms stadsbibliotek (II)

Som en kommentar till mitt förra blogginlägg om stadsbibliotekstävlingen, har jag från min kollega och gode vän Björn Tranaeus idag fått en artikel i frågan som han skrev i SvD 2008, jämte en illustration:

Svd måndag 17 mars 2008

 

Var Gunnar Asplund trött en kväll?

Kvarteren kring Stockholms stadsbibliotek var min ungdoms trakter på 40-talet och jag gick eller cyklade förbi dagligen. Unga killar brukar inte vara intresserade av stadsbyggnad. Men jag minns hur jag ofta tittade in mot "annexen" från Odengatsbacken och tyckte att det var konstiga hus. De låg uppradade på ett avigt sätt som inte hängde ihop med biblioteket eller de slutna kvarteren runt om. Och anslutningen mot Observatoriekullen var onaturlig och hård och de smala djupa norrgårdarna var mörka, sunkiga och fuktiga.

Riktigt dåligt, tyckte 14-åringen. Några annex till biblioteket blev de ju inte, utan fylldes av diverse institutioner för Högskolan.

Efter ett yrkesliv som arkitekt tycker jag nu att 14-åringen hade rätt. Det hela är verkligen rätt dåligt stadsbyggande. En sådan skillnad mot biblioteket - första gången man går in där och möter den stora halltrumman... Redan i trappan tappar man ju andan!

Hur kunde då Gunnar Asplund göra ifrån sig så dåligt utanför? Svaret kan vara att vi som arkitekter är rätt ojämna. Somt är bra, somt mindre bra, oavsett vår talang. Kanske Asplund var trött en kväll, eller ledsen eller...? Ett annex skulle hellre ha lagts parallellt med Odengatan, en bit indraget, och förberetts för annexrollen med exempelvis en arkad framför mot stadsbiblioteket. Rivning av "annexen" är rätt tänkt och blir en gestaltmässig uppryckning!

Heike Hanadas lägre byggnad kryper vördnadsfullt fram mot mästarens verk och urskålningen mot Observatoriekullen är genial. Den högre byggnaden är rejält lägre än Läkarhuset vid Odenplan - vilket ingen gittat observera. Men det skulle sitta fint om den drogs in 5-10 meter. Det går nog med lite god vilja!

Stå på er i prisnämnden! Våga ignorera de 26 kulturpersonligheter som gapat i SvD om att spotta(!) på den gudomliges geniala stadsplan. Riv! Asplund var nog trött för en gångs skull.

BJÖRN TRANAEUS
Arkitekt vid KTH/MSA

 

Illustration av Björn Tranaeus

 

23 okt 09

Mera om
ideal arkitektur/miljö

Man skulle kunna göra en enkät om hur människor vill preferera sin miljö idealt, genom att exempelvis ställa frågan:

    I vilken av följande miljöer skulle du helst vilja bo:
     Megastad
     Storstad
     Medelstor stad
     Mindre stad
     Småstad
     Samhälle
     Lantlig by
     Enskild gård
     Jungfrulig natur

Man skulle då få ett statistiskt svar inom parametern "hur stor är individens stad, idealt?" - ett tema på vilket förresten arkitekten Hans Nordenström skrev en avhandling en gång (1972-73).

Min egen forskning har emellertid visat att åtminstone dipolen stadsbygd-villaområde är beroende av Zeitgeist dvs. tidsanda. Det är inte omöjligt att så kan vara fallet även beträffande variabeln täthet-gleshet.

Man kan samtidigt fråga sig om Zeitgeist bestämmer preferensen till hundra procent, eller om där finns även andra faktorer som kan påverka?

Tror man, att det sistnämnda skulle kunna vara giltigt, blir det särskilt intressant att utröna huruvida där kan finnas preferenser kopplade till personlighetstyp (exempelvis Zondis fyra eller åtta vektorer), till kön, och till ålder. Prefereringar utifrån dessa variabler skulle nämligen kunna tänkas vara mer genuina än prefereringar uppkomna av yttre påverkan och individuellt-empiriskt grundade uppfattningar.

Å andra sidan är de prefereringar som baserar sig på individuellt-empiriska uppfattningar inte att förringa. De kan ha nog så avgörande betydelse för individens val. Exempel på sådana värderingar kan vara:

  • praktiska
  • ekonomiska
  • statusmässiga
  • sociala
  • traditionsbundna
  • önskan att följa med sin tid
  • önskan att vara avantgardistisk

Bara för att skrapa litet på ytan. De flesta av dessa empiriskt grundade värderingar är åtminstone till en del förankrade i sin historiska tid; i sin kulturmiljö etc. eller med andra ord Zeitgeist-beroende. Men inte helt och hållet. Fast till en del.

Miljöpreferens utifrån personlighet, kön och ålder skulle däremot kunna tänkas ge bestämda avtryck, oberoende av Zeitgeist. Därför vore dessa speciellt intressanta att studera.

Om man därav fann resultat - vad vore den samhälleliga vinsten? Den vore, att en differentierad kunskap komme fram vilken, i ett parallellexempel, gåve insikten, att om skolklassen fick rösta om vad den ville göra på gymnastiklektionen och förslaget "spela fotboll" avgick med majoritet, det ändå funnes individer som ur alla perspektiv fruktbarare idkade någon annan idrottsgren.

- Till lycka för samhället; till lycka för individen. Och sist men inte minst till lycka för det övriga fotbollslaget.

Mats Ohlin

 

19 okt 09

Ideal arkitektur/miljö

Jag har tidigare varit inne något på frågan, om det finns en mänskligt sett ideal arkitektur. Och besvarat denna fråga mer eller mindre nekande. Däremot finns ett större antal varianter på god arkitektur, har jag hävdat. Men frågeställningen om ideal arkitektur är intressant.

Den så kallade klassiska arkitekturen gör i princip anspråk på att vara mänskligt ideal. Den är, åtminstone i den form vi känner den, fullständigt artificiell, liksom dess nära omgivning. Men för övrigt befinner den sig gärna i en naturlig miljö, relativt opåverkad av mänsklig verksamhet.

Min gästskribent nr 2, Agneta Roisko, beskriver i sin novell en annan ideal miljö: den helt naturliga den, som inte på något märkbart sätt äger spår efter mänsklig påverkan. Författaren menar implicit att den sortens miljö kan innebära högsta lycka för människor.

Denna naturmiljös absoluta motpol är megastaden, den till synes ändlösa helt artificiellt byggda miljön. Jag vet inte om det finns några uttalade förespråkare för denna ekotyp; de flesta tycks ondgöra sig över den men samtidigt rycka på axlarna åt en till synes oundviklig utveckling ditåt.

Om vi nu fick välja alldeles självmant, hur skulle då vår mänskliga ekotyp ta sin form? Skulle den te sig som Dersu Uzalas taiga i Kurosawas film Vägvisaren? Eller som ett ständigt expanderande Storlondon eller någon annan megastad i världen? Kanske som en svensk småstad lik Sigtuna eller Trosa? Eller som en renodlat lantlig agrar miljö?

Jag tror att vi får olika svar beroende på vem vi frågar. En del föredrar det ena; somliga det andra eller det tredje. En sådan divergens speglar förmodligen människans flexibla läggning - hon tillvänjer sig vid det mesta. En miljöstyrning borde ur den aspekten främst inrikta sig på hälsa och eliminerig av faror och miljöfarlighet. Sedan, sekundärt, på god funktion, vad nu sådan kan innebära.

Men om vi ändå skulle inrikta oss på att tänka oss en miljö för människan, som kunde passa så gott som alla bra - hur skulle den vara utformad? Och går en sådan ideal miljö att uppnå?

Eller, om vi formulerar frågan på ett annat sätt. Ponera, att det blev möjligt och reellt att planera och plantera planeten Mars riktigt tillrättalagt för mänsklig bosättning. Fantisera vidare, att det då blev önskvärt att få dit många människor av alla sorter frivilligt från jorden - hur skulle denna nya planet kunna tänkas se ut - idealt - utifall det till sist kom an på miljöutformningen enbart, vilken planet människor ville välja?

Mats Ohlin

 

18 okt 09

Låg arkitektkompetens

Föregående inlägg belyser, med exemplet Stockholms stadsbibliotek, den låga kompetens och det låga förtroende som idag är vidhäftat arkitektkåren. Jag skrev för åtta år sedan en artikel i Arkitekttidningen där jag påtalade samma sak; denna känns nu så pass aktuell, att det här kan ha sin mening att länka till den:

Läs artikeln

Mats Ohlin

 

17 okt 09

Stockholms stadsbibliotek

Klokskapen segrade när Stockholms stad nyligen beslutade att stoppa stadsbibliotekets tillbyggnad. Jag ser det även som en seger för arkitekturen.

Min meningsfrände arkitekt Ola Andersson kommenterar i SvD 13 okt beslutet såhär:

...

Problemet har varit att juryn i tävlingen valde ett förslag som i sin strävan att åstadkomma en spektakulär märkesbyggnad hotade att förvandla byggnadens omsorgsfullt gestaltade omgivningar till oigenkännlighet.

...

För problemen med Stadsbibliotekets tillbyggnad är i grund och botten att vi i Stockholm inte klarar av projekt av den här svårighetsgraden.

...

Hur ska vi bygga upp en kompetens som gör det möjligt att hantera vår växande stads alla problem? Det måste vi alla - vare sig vi är intresserade av kulturfrågor eller stadsbyggnad, vare sig vi är arkitekturintresserade eller helt enkelt bara stockholmare - engagera oss i. Annars får vi finna oss i att tröttas ut med dessa i grund och botten trista och onödiga debatter om dåliga förslag.

 

Ola Andersson sätter fingret på den springande punkten: vi har ingen vidare arkitektkompetens i samhället, vilket - helt förståeligt - gör att politiker och andra beslutsfattare gärna på egen hand fattar de arkitektoniska besluten. Detta initierar en debatt med mestadels negativt kritiskt innehåll, ofta i elfte timmen, då det är för sent att påverka. Så borde det inte vara.

I stället borde det vara så, att arkitekter kunde sin sak, och dessutom var betrodda av samhällets medborgare. En yrkesmänniska som kan sin sak blir oftast och helt naturligt betrodd. Eftersom vi arkitekter inte är betrodda, så finns det skäl för den uppfattningen, att vi således inte kan vår sak.

Hur råda bot på detta? Ja, paradoxalt nog, mot bakgrund av vad Ola Andersson säger på slutet, så tror jag att en viktig väg till ökad arkitekturkvalitet går just genom en levande och bred arkitekturkritik.

Ett gott exempel på en sådan arkitekturkritik finner jag i de decennielånga diskussionerna om Slussens omdaning (eller konserverande). Låt vara, att jag själv inte tycker att slutresultatet blev någon höjdare, men gestaltningen har i alla fall nötts och blötts, på ett förutsättningslöst sätt; och det var bra så långt.

Men att de styrande - i brist på tilltro till de lokala förmågorna - gärna sätter sin tillit till internationellt uppmärksammade förmågor, är illavarslande. God arkitektur är inte, och bör inte vara, personanknuten på det sättet. Spektakulär arkitektur, möjligen, men inte god arkitektur.

Istället borde det vara så, att det fanns gott om arkitekter som kunde sin sak, så att det blev mer eller mindre egalt, vem som valdes för en viss arkitektuppgift. (Givetvis kan det finnas behov av experter även inom arkitekturens område, men detta gäller kanske mer inom den tekniska sektorn.)

Kunskaperna inom stadsgestaltning är idag undermåliga för att inte säga obefintliga. Teorier om stadsbyggnadskonst framkom ganska rikt under just den era som Asplund verkade i då hans Stadsbibliotek tog form. Men därefter verkar det som om samhället - i demokratins namn, kanske - har tagit avstånd från allt vad sådana teorier heter. Man ser dem som något ont; som diktatur.

Visst är varje form av stadsbyggnadskonstnärlig teori relativ. Men alternativet - att avstå från en sådan teori - blir urban sprawl, något vi kanske minst av allt önskar.

Mats Ohlin

 

22 sept 09

Stadsbyggnadskonst II

Föregående inlägg kräver kanske en förklarande fördjupning. Jag menar för det första inte att trafiksäkerhetsåtgärder är odemokratiska. Och jag har inget principiellt emot betonghinder; tvårt om, så ser jag positivt på dem där de förekommer. De känns som ett omsorgstagande, en civilisation, på något sätt.

Men man kommer inte ifrån att de känns tillfälliga. Och det är de kanske också i flera fall. Så stadsbyggnadskonstverk är de då inte. Och behöver visserligen inte vara det. De fyller trots allt sin funktion. Men ändå - det borde finnas andra lösningar, vilka uppfyller samma funktion, men är smartare, enklare, naturligare.

På samma vis kan det förhålla sig med rondeller. De är otvivelaktigt bra, och lönsamma. Varje anlagd rondell sparar förmodligen mer i minskade olycksutgifter än den kostar att bygga, samhällsekonomiskt betraktat. Men om just rondellen är den ideala utformningen på en flervägskorsning, kan man diskutera.

Jag minns ett alternativ till rondell från min resa i USA på 80-talet: fyrvägskorsningar med stopplikt från alla hållen var vanligt förekommande där. Kombinerat med högerregelns turordning, skulle ett sådant arrangemang duga minst lika bra som en rondell - och ställa sig betydligt billigare, enklare och flexiblare.

Men nu är det tydligen så här hos oss, att man föredrar tvång framför lagstiftning (rondell = tvång; stopplikt = lagstiftning). Beroende på, att man inte litar på lagstiftningens tillförlitlighet i följsamhetshänseende. Och kanske har man en poäng där. Här i norden är vi barbarer, till skillnad från andra civiliserade nationer, där man mera kan lita på att stiftade lagar följs.

Och det var just dit jag ville komma med mitt förra inlägg: om man nu väljer strategin tvång till visst beteende med fysisk utformning i stadsbyggandet, så är det mycket viktigt att åtgärderna inte i onödan framstår som just så diktatoriska som de faktiskt är.

Och just formen rondell utgör ofrånkomligen ett avsteg från den naturliga färdriktningen, vilket kan upplevas som onödigtvis konstlat.

Jag kommer att tänka på Karlaplan i Stockholm, i vars närhet jag hade min arbetsplats i många år. Karlaplan är visserligen vackert utformad, som en park, med en vattenyta i mitten. Det är just vattenytan som utgör rondellen. I vilken riktning man än var på väg - i detta fall till fots - så var man tvungen att gå runt rundeln, vars diameter är rättså rejält tilltagen. Detta kunde ju vara trevligt ibland, men vid vissa tillfällen hade man kanske mindre lust. Då kunde man uppleva rundeln som en stötesten.

Nu är jag inte ute efter att vilja göra om Karlaplan eller avskaffa trafikrondellerna. Jag har bara exemplifierat med dessa för att förtydliga hur människan - måhända oftast undermedvetet - kan reagera på fysisk utformning. Och för att klargöra, att stadsbyggnadskonst råder, när människan, utifrån sin egen förutsättningslösa utgångspunkt, reagerar mestadels positivt eller "nollställt" på den fysiska miljön i staden. Först då är denna riktigt bra. Ty vad stadsbyggnadskonst i sanning går ut på är att tillrättalägga den byggda miljön på ett sätt, som passar människan idealt.

Sedan är en annan viktig fråga den, om det verkligen går att uppnå någon sådan ideal miljö? Spontant vill jag säga: kanske inte "den enda rätta", men ett stort antal riktigt bra och intressanta. Där har otvivelaktigt miljöutformarna - arkitekterna - en mycket viktig uppgift i sitt yrkesutövande.

Mats Ohlin

 

21 sept 09

Stadsbyggnadskonst

Om det är någon företeelse som inte finns idag, så är det stadsbyggnadskonst. Den fanns förr. Varför inte idag?

Att den inte existerar idag, tror jag beror på arvet från funktionalismen: "estetik är fult!". Man förknippar en stadsbyggnadskonstnär med en gemen estet.

Intet kunde dock vara felaktigare. Stadsbyggnadskonst är läran om hur man undviker klantiga (desperata) lösningar. Således: hur man tänker ett steg vidare än "ur hand i mun" eller: "så långt näsan räcker". Men detta blir allt ovanligare, tyvärr. Kanske dock inte så mycket att göra åt?

Rondellen i trafiksammanhang är ett exempel på meta-stadsbyggnadskonst. Det vill säga: en vilja till stadsbyggnadskonst, som ännu befinner sig i sin linda, och ännu inte har nått verkshöjden stadsbyggnadskonst.

Fyra betongbockar, allesammans med "30-skyltar", placerade näst intill oforcerbart i vägbanan, exemplifierar "icke-stadsbyggnadskonst", ja, rentav "anti-stadsbyggnadskonst".

Stadsbyggnadskonst höjer sig över den markanta skillnaden mellan "dem som bestämmer" och "fåren". Stadsbyggnadskonst, i ideal bemärkelse, tillfredsställer båda, och känns därför för de flesta som demokratisk.

Mats Ohlin

 

18 sept 09

Smak

Kreativitet i all ära, men ibland har jag haft beställare som förväntat sig att jag ska ge dem svar på frågor typ: "vilken tapet ska jag välja för detta rum?" - eller: "passar denna möbel in i detta sammanhang?" - eller: "vilket kakel bör jag kakla mitt badrum med?"

De frågorna handlar alla om smak. Smaken är till stor del bildbar, men i grunden måste nog ändå finnas ett slags gehör för estetik. Men bara lite grann, merparten är en fråga om kunskap, upplysning, smak-bildning. Som vett och etikett. Kokbokskunskap.

Jämförelsen med kock-yrket är nog rättså relevant. Vad som gäller i båda fallen är att åstadkommma en smakfull anrättning. Har då detta ingenting med kreativitet att göra? Jodå, i viss mån. En kock, som bara tillämpar kokboken, blir dogmatisk, och det är motsatsen till kreativitet.

En kock, däremot, som likt Kajsa Varg "tager vad man haver" och får till det på intuition, kan sägas vara mera kreativ till sinnes.

Frågan är då: Denna ingrediens kreativitet, vad är egentligen dess kärna. Ja, jag har ett svar. Kreativitetens kärna - för den kreative - det är att ha det mänskliga, eller snarare det allmänmänskliga städse för ögonen, under skapelseprocessen. - Egentligen ganska enkelt.

Mats Ohlin

 

17 sept 09

Kreativitet

Jag har alltså hävdat den kreativa sidan av arkitektyrket som den väsentliga. Så: vad är då kreativitet!?

Det är inte så lätt att säga. Kanske är det en metod, till stor del. Det är under inga omständigheter ett färdigt koncept. Ingen beställare göre sig mödan att vända sig till en arkitekt för att "få reda på hur det bör vara". Ty arkitekten har lika lite som beställaren någon färdig lösning.

"Ting tar tid" var titeln på en bok av Bodil Jönsson, vill jag minnas. Och det är en sanning som i hög grad gäller för kreativitet. "Att sova på saken" är en bra - och nödvändig - metod under ett skapande arbete. Att låta skapelseprocessen få dra ut på tiden; att få verka fram i sin egen takt, även det är ett bra och nödvändigt recept.

Oförstående beställare kan då dra öronen åt sig, och tycka, att det var väl en dålig arkitekt, som inte på en gång "kan säga hur det ska va!" Och på det viset sållas och skiktas beställarna. En beställare får blott den produkt som den efterfrågar - det är den enkla sanningen.

Och det finns dussintals med "arkitekter", vilka hur säkert som helst "vet hur det ska vara" i varje läge, och ger därför sken av yrkesmässig kompetens. Alla vi arkitekter är väl lyhörda för varandras verksamhet. Och är inte sena med att transponera kollegornas "korn" till sina egna beställares smörgåsbord. På så sätt sker ett väloljat erfarenhetsutbyte, som i och för sig kan vara nog så effektivt och bra ur ett samhälleligt perspektiv.

Så en smart beställare vet, att utnyttja detta fenomen. Det kan vara lönt att anlita den sortens arkitekt, som är speciellt receptiv inför kollegial kreativitet, men kanske själv håller igen på sin kreativa sida.

Men, bortsett från detta hur den kreativa produktionen når breda lager och kanske till sist skapar ett kulturmönster, så är som synes kreativitet själva motorn inom arkitekturen liksom inom många andra områden. Så: åter till frågan om, vad kreativitet månde vara.

Jag sa, att kreativitet tar tid. Tilläggas kan, att de kreativa processerna mestadels pågår inom det undermedvetna, och resulterar i synteser.

Överfört till arkitektens arbete, så innebär detta att, efter en analys, ett problem av något slag uppenbarar sig. Detta problem är det, som pockar på en lösning - vilken småningom infinner sig. Arkitekten vaknar en morgon - och har hela lösningen klar för sig. Han/hon har funnit en syntes!

Jasså, var det så enkelt!? konstaterar kanske nu många beställare, och tänker sig fortsättningsvis att klara sig utan arkitekt, och stå för den kreativa processen själv. Men si, så enkelt var det inte!

Vad som kommer fram ur syntesen är nämligen beroende av den gestaltningsmässiga erfarenheten. En arkitekt har oftast en stor referensbank upparbetad, och ju större och vidare denna råkar vara, desto träffsäkrare synteser kan förväntas komma därur.

Härmed har vi ändå inte nått till kreativitetens kärna. Ty kreativitet är ju nytänkande. Och nytänkande borde inte vara beroende av erfarenhet? Både ja och nej. Ett nytänkande består i hög grad av att förmå tänka vidare utifrån befintliga eller passerade system. En god orientering i nuet och även i hög grad i historien, gynnar kreativiteten, och garanterar en kreativitet som står på frontlinjen.

Mats Ohlin

 

15 sept 09

Tema med variationer

Innovationer inom arkitekturen må så vara, men - om man kunde finna fram ett gott tema, och tillika ett system för variationer inom temats ramar, så skulle det vara rationellt och bra, och mänskligheten bleve dessutom nöjd?

Tja - ett tag. Det är så som stilar fungerar - de utgör just strukturala system, där variationer på temat är möjliga. Dessa sker - men så kommer en ny innovation, och en ny struktur måste till. Så sker - och en ny stil är född.

Det behöver inte nödvändigtvis vara just en innovation som grundlägger en ny stil. Det kan vara en förändring i Zeitgeist, likagärna. (Jag förklarar gärna begreppet Zeitgeist, om så skulle efterfrågas.)

I båda fallen, emellertid, behövs innovativa arkitekter för en snabb och smidig kulturell omställning. Ty just arkitekter är proffs på, att finna fram nya lösningar. Till skillnad från uppfinnare, tar de heller inte patent på ej heller oskäligt betalt för sitt kreativa arbete. Så att anlita en arkitekt är ofta en väl värd och i många fall lönsam investering.

Mats Ohlin

 

14 sept 09

Behövs arkitekter?

Jag anser det, av den anledningen att arkitekter är skolade i konsten att se de unika förutsättningarna och skapa form utifrån dessa. Därför behövs alltid arkitekter, och kommer alltid att behövas.

Givetvis bör byggprocessen automatiseras så snart det finns skäl till det. Det är ingen större vits med att uppfinna regelväggen gång på gång! Arkitektyrket är och förblir en exklusiv vrå av samhällelighet - det kommer vi inte ifrån. Så denna bör givetvis minimeras, så gott det går.

Men i flexibilitetens namn måste arkitekterna få finnas, som ett slags grundforskare. Många är de krafter, som vill suga upp arkitekter, göra dem till lydiga redskap för deras egen verksamhet - det må vara entreprenörer, konstruktörer, andra konsulter, staten, kommuner, företag.

Den arkitekt som känner sig redo att inordna sig en sådan disciplin, må göra det; men övriga bör försöka stå emot. Samhället behöver en kader av fritänkare, av innovatörer, av nydanare, som kan delta med andra yrkesgrupper i det viktiga arbetet att ständigt försöka förbättra samhällsförutsättningarna.

Mats Ohlin

 

Datum

Rubrik

Mats Ohlin

 

 

 


© Mats Ohlin 2009-13