Mats Ohlin Architectural Research

Till index


 

I samband med att jag några år in på 1990-talet vände blicken till uppväxt­staden åter, föll det sig naturligt att också på nytt etablera ett intresse för denna smedstad i hjärtat av Mälardalen och Rekarnebygden.

Dess strukturomvandling som börjat under 80-talet hade gått i negativ spiral men nu just slagit om åt positivt håll. Så tiden kändes rätt för ett Eskilstuna rediviva.

Mycket har hänt i Eskilstunas stadsbyggnad på tio år — vi skriver för närvarande 2019; studien gjordes år 2009. Jag väljer ändå att tills vidare ha den kvar oförändrad — som ett dokument över den tidens status.

 

 

 

 

Mitt Eskilstuna

 

av Mats Ohlin

 

 

Inledning

Begreppet "stadsmässighet" intresserar mig — och har dessutom kommit att bli rätt allmänt aktuellt. Upplands Väsby lanserar sig just som en kommun som går "från förort till stad". "Stadsmässighet" har blivit ett positivt begrepp, rent av ett försäljningsargument.

Som alltid när det gäller samhällsplanering är det viktigt att skilja mellan olika aspekter — ett samhälle ska ju rymma så mycket. Men ett byggt samhällle kommer inte ifrån att det alltid omger sig med ett fysiskt uttryck — en fysisk struktur och en miljöns estetik.

Just dessa aspekter som jag precis nämnde, strukturen och estetiken i fysisk bemärkelse, stadsbyggnadskonsten, om man så vill, är det som just jag är speciellt intresserad av.

Givetvis ligger det bakom en stads fysik en mängd tekniska, funktionella och inte minst sociala faktorer, vilka styr den fysiska utformningen. Men denna utformning kan ändå göras till föremål för en gestaltning, vilken i bästa fall förmår ge upphov till Den goda staden, en stadsmiljö, som de flesta människor kan uppskatta och må bra i.

I följande sajt har jag ägnat "min" stad Eskilstuna ett särskilt studium, med fokus inställt på stadens stadsmässiga kvaliteter. Jag ser också studieobjektet som ett fall, vilket, ägnat en diskurs, kan ge förtydligande åt begreppet stadsmässighet — vad är nämligen en "stad"? Och vad är "stadsmässighet"?

 

 

Historik

Många utmärkta vetenskapare har ägnat sina liv åt att klarlägga Eskilstunas historia, och åtskilliga avhandlingar och nyttiga böcker har tillkommit i ämnet. Jag har inte för avsikt att upprepa deras goda gärningar och ej heller referera till dessa arbeten i någon uttömmande mån. Min ambition är här endast att framföra några egna tankekast om stadens tillkomsthistoria.

För detta mitt syfte vill jag börja med att gå riktigt långt tillbaka i tiden — till värmeperioden just efter senaste istiden för säg tio tusen år sedan. Det var då som vi kan tänka oss att de första människorna började dyka upp här, förmodligen först som eventuellt nomadiserande fiskare och jägare och i någon mån kompletterande samlare.

Hur såg landskapet ut här i Rekarne vid den tiden? Ja, det kan vi, åtminstone på kartan, rekonstruera rätt väl. Med kännedom om landhöjningens hastighet, är det bara att räkna av ett antal nivåkurvor och se hur landområdet då gestaltade sig. Med reservation för vissa osäkerheter, men i grova drag, kan vi extrapolera landskapsutvecklingen de senaste tio tusen åren på följande vis:

 

Rekarnebygdens landhöjning efter istiden.
Rekarnebygdens landhöjning efter istiden.

 

Låt oss, utifrån vad vi har sett, göra en liten analys. Vi har fått en orienterande inblick i land/vattenförhållandena under fem eror.

Den äldsta eran, för tio tusen år sedan — eller just efter senaste istidens avsmältning — ger oss inte något speciellt som kan vara intressant för Eskilstuna som ort. Det vi kan se, är en begynnande Stenkvista-platå, förmodligen den yttersta utposten av en östlig landmassa, som höjer sig ur ett tomt och ödsligt hav, med antydan till en skärgård i söder och väster. Vad som eventuella människor kan ha haft intresse av här är nog endast förmodligen hyggliga utgångspunkter för pälsjakt — säl, kanske isbjörn. Förutom givetvis generellt sett gott fiske och landjakt.

Men fem tusen år senare — det vill säga för just fem tusen år sedan — hade något radikalt i land/vatten-hänseende uppstått: nämligen Hyndevad. Passet mellan Hjälmaren — betydligt vidare då än nu — och Mälaren - fortfarande en del av Östersjön — var ett fullbordat faktum.

Eskilstuna - eller rättare sagt den å-sida som än i dag utgör ett fragment av en bebyggelseräcka mellan säg Köpmangatan och Skogstorp ("Husby") - kan redan för fem tusen år sedan ha betingat höga tomtvärden.

Varför? Jo, här fanns nu en möjlig funktion för orten som omlastningsplats, en belägenhet mellan två situationer. Eller — om Hyndevadsån var segelbar — ett givet ställe för en kungamakt att driva in tull och skatter på. Vi erinrar oss det närbelägna ortnamnet Husby, antydandes just en kunglig borg.

Förutsatt då givetvis, att handel och samfärdsel redan på den tiden var av någon betydelse. Det kan ha varit så — men vad vi vet är, att jordbrukssystemet ungefär samtidigt kom hit till Norden och tog i utnyttjande jorden, på plats, som sådan. Asarna avlöste vanerna vid denna tid, om nu detta senast sagda inte bara är en skröna.

Nåväl. För tvåtusen år sen, således vid Kristi födelse, hade Eskilstunaån, i huvudsak som vi känner henne idag, bildats. Orten Eskilstuna i bemärkelsen den centrala rutnätsstaden, fastän — såvitt vi vet — var obebyggd, har fått en helt unik betydelse. Det är nämligen just dit man kommer, innan man anträder färden uppför ån, och belägenheten bör ha erbjudit ypperliga hamn-villkor. Ja — bättre har nog inte gått att önska.

Vi kan passa på att ta en närmare titt på Gredbys kajer — och håller du då inte med om att dessa verkar ha varit ganska så avancerade hamn-utbyggnader — ja då vill jag betrakta dig som ett hopplöst fall i fantasi-hänseende!

 

Rekarnebygdens tänkbara storhamn i Gredby vid tiden för Kristi födelse.
Rekarnebygdens tänkbara storhamn i Gredby vid tiden för Kristi födelse.

 

Om än kanske något svårt att se på bilden — fokusera ändå blicken just där det står "Gredby". Rakt därovanför ser du två långa pirar sträcka sig ut i den vida ån som snarast bör benämnas fjärd. Knutet till pirarna finns tre långsmala "dockor". Vem vet — kanske var här ett skeppsvarv? Och varför inte storslaget anlagt av romarna, som här kunde ha haft sin säg viktigaste utskeppningshamn för Ultima Thules omätliga rikedomar på den tiden!

Redan tusen år efter dessa naturens gynnsamma utförsgåvor bör Eskilstuna ha förlorat sin betydelse som Mälardalens säkerligen viktigaste hamn-plats. Det är då vi kan skönja Torshällas uppvaknande. Denna ort övertar nämligen i och med detta den situation Eskilstuna hade haft — fastän i något mindre skala. Dock bör man inte förringa de goda förutsättningar som kan ha rått där städse.

Och egentligen är förhållandena inte i art endast i grad förändrade sedan tusen år tillbaka. Och för tusen år sedan kristnades Norden, Rekarnebygden inte minst. Men det var nog mestadels en följd av den då redan fullbordade jordbrukskolonisationen, och människan hade funnit att en monoteism kändes riktigare som lantbrukets — och stadens, som den var då — härskare än en polyteism.

Kanske var det därför inte en slump, att vår apostel Eskil anlände hit vid precis denna tid. Någon ödets nyck kan det knappast heller ha varit, att han stenades till döds av en avog — asatroende — ortsbefolkning. Men hur det än var, så segrade kristendomen tämligen omgående och utan vidare diskussion.

Nu begynte således ett kyrko-byggande så det stod härliga till runtom i Rekarnebygden. Flera av dessa romanska företrädesvis 1100-talskyrkor står där ännu nästan opåverkade av tidens tand, som det verkar — jag tänker exempelvis på Hammarby, Tumbo, Sundby och Kjula — även om alla har byggts om och till åtskilliga gånger under seklerna.

Något som uppvägde Eskilstunas stagnation och som eventuellt förhindrade dess totala utplåning, var anläggandet av ett kloster alldeles norr om den kvarvarande bebyggelsen som kantade ån. Dock blev klosterverksamheten inte speciellt långlivad, då dess anläggning konfiskerades av Gustav Vasa, som gjorde den till kungligt slott.

Att kungamakten fick sin fot in i staden kan man kanske säga blev början till en ny epok nämligen järnmanufakturen. Det var Karl X Gustav som satte igång det stora projektet med att göra Eskilstuna till en industristad, varvid rutnätsstaden började anläggas på jungfruliga ängs- och betesmarker.

 

1600-talets Eskilstuna. Utsnitt ur Svecia Antiqua.
1600-talets Eskilstuna. Utsnitt ur Svecia Antiqua.

 

Utsnittet ur det sena 1600-talets Svecia Antiqua visar Eskilstuna från den nordöstra punkt där slottet var beläget, vars ena hörntorn vi ser längst till höger. Mitt i bilden strömmar Eskilstunaån söderifrån, och på dess västra bank ligger Fors kyrka precis som den gör idag. Åns östra strandlinje kantas av den gamla stadens gyttriga bebyggelse. Väster om Fors kyrka breder gärdena ut sig men har nu börjat tas i anspråk för metallmanufakturens behov — vi ser en första ansats i konglomeratet ett stycke bortåt väster, där för övrigt fortfarande några av dessa smedjor finns bevarade, vilka kan vara ritade av Jean De la Vallée och benämns Rademachersmedjorna.

 

 

Dagens Eskilstuna

 

Stadens siluett präglas från många utblickspunkter av lasarettsbyggnaden, ett stadsplanemässigt mästerverk, säkert inkomponerat i stadsbilden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009. Stadens siluett präglas från många utblickspunkter av lasarettsbyggnaden, ett stadsplanemässigt mästerverk, säkert inkomponerat i stadsbilden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Stora och höga byggnader ställer särskilda krav på stadsplanearkitekternas kompetens. Ett lyckat exempel är lasarettsbyggnaden. Den gör sig rätt som oftast påmind i bakgrunden av stadens siluett, alltid på ett positivt och berikande sätt. Byggnaden tillhör Eskilstunas främsta stadsbyggnadskonstverk — en sann identitetsskapare.

 

Vattentornet på sin akropol bidrar till stadens identitet. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Vattentornet på sin akropol bidrar till stadens identitet.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Nästan granne med lasarettsbyggnaden vilar stadens vattentorn på sin höjd, på sitt Akropolis. Även detta ger sig till känna från många ställen nere i staden — alltid suggestivt och mäktigt för att inte säga skönt (i en estetisk bemärkelse).

 

Kloster kyrkas tvillingtorn reser sig över stadens horisont. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Kloster kyrkas tvillingtorn reser sig över stadens horisont.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Ett annat landmärke för Eskilstuna — ja en riktig ikon — är givetvis Klosters kyrka. Med sina två torn reser den sig ofta markant över stadens relativt flacka byggnadsmassa.

 

Det nya Tunavallens fyra hörntorn bildar ett eget Manhattan i miniatyr. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Det nya Tunavallens fyra hörntorn bildar ett eget
Manhattan i miniatyr. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

På senare år har Klosters kyrka visserligen fått viss konkurrens från "De fyra tornens arena" — det nya Tunavallen, som numera bildar ett eget litet Manhattan i utkanten av Nyfors.

 

Tre torn på samma bild: Stockholmshusets, Fors kyrkas och Läroverkets. Tornspiror i stadsmiljön innebär ofta stora miljövärden och bidrar positivt till orienterbarheten i staden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Tre torn på samma bild: Stockholmshusets, Fors kyrkas
och Läroverkets. Tornspiror i stadsmiljön innebär ofta
stora miljövärden och bidrar positivt till orienterbarheten
i staden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Vad som för övrigt kan vara värt att nämna om landmärken är de tinnar eller tornspiror, som reser sig över företrädesvis den centrala staden.

Här syns tre torn på samma bild: Stockholmshusets, Fors kyrkas och Läroverkets. Tornspiror i stadsmiljön innebär ofta stora miljövärden och bidrar positivt till orienterbarheten i staden.

 

Efter dessa smärre episodiska påpekanden om några av Eskilstunas utmärkelser, vill jag leda in läsaren i staden genom karaktäriseringar av var och en av dess centralare stadsdelar.

 

1. Gamla staden

 

Tidlös vy av Eskilstunaån genom centrala Eskilstuna. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Tidlös vy av Eskilstunaån genom centrala Eskilstuna.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Denna bild av centrala Eskilstuna vid ån mittemot Fors kyrka kunde nästan ha varit hämtad ut 1600-talsverket Svecia Antiqua. Så lite märks förändringarna just här.

Den äldre låga bebyggelse vi ser i bildens vänstra del är Gamla stadens, med hävdvunnen rätt sträckande sig ända fram till vattnet.

 

Ett stycke uråldrig miljö som bevarats mellan Köpmangatan och ån. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Ett stycke uråldrig miljö som bevarats mellan
Köpmangatan och ån. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Den medeltida Köpmangatan har i stor utsträckning bevarats med sin bebyggelse och utgör nu det, som benämns "Gamla staden". Bildens utsnitt har en kontinuitet bakåt som kan sträcka sig mycket långt tillbaka. Så här kan det ha sett ut åtminstone från 1700-talet, och man kan föreställa sig de putsade husen som påbyggnader av äldre byggnader så, att situationen inte har ändrats i art under åtskilliga sekler.

 

Köpmangatans norra del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Köpmangatans norra del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Längs Köpmangatan, som kröker sig på typiskt medeltida vis, finns en del äldre träbebyggelse bevarad — panelad eller putsad; men bakom ytskiktet döljer sig ofta en timmerstomme.

 

Köpmangatans södra del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Köpmangatans södra del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Vissa partier av Köpmangatan känns mer stenstadsmässiga, och även där kan man finna stora värden i stadsmiljön.

 

En av gränderna i Gamla staden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
En av gränderna i Gamla staden.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Flera av de smala gränderna i Gamla staden är numera allmänt tillgängliga, men var tidigare i stor utsträckning avstängda med plank och portar mot gatan.

 

En av gränderna i Gamla staden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
En av gränderna i Gamla staden.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Den ökade tillgängligheten kan inbjuda till strövtåg.

 

Inblickar från gatan in mot gårdarna innebär stora miljökvaliteter. Här en portik vid Köpmangatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Inblickar från gatan in mot gårdarna innebär stora
miljökvaliteter. Här en portik vid Köpmangatan.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Även portiker hålls flerstädes öppna.

 

Inblickar från gatan in mot gårdarna kan innebära stora miljökvaliteter. Här en portik vid Köpmangatan som också medger genom-passage. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Inblickar från gatan in mot gårdarna kan innebära stora
miljökvaliteter. Här en portik vid Köpmangatan,
som också medger genom-passage.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Också gårdar kan fungera som genom-passager.

 

Rådhustorget. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Rådhustorget. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Centrum i Gamla staden är Rådhustorget. Det utgör även länk till Centrala rutnätsstaden på andra sidan Rådhusbron. I Rådhustorget mynnar de båda Köpmangatorna, den norra och den södra.

Fram till 1920-talet slöts torget i öster av stadens rådhus. Från Kungsgatan på andra sidan bron utgjorde det ett fondmotiv, som bör ha varit positivt för stadsbilden och verkat gynnsamt för Rådhustorgets rumsbildning. Men i och med att staden fick sitt stadshus vid Fristadstorget, förlorade det gamla rådhuset sin betydelse och revs.

 

Det sena 1800- och tidiga 1900-talets stadsideal. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Det sena 1800- och tidiga 1900-talets stadsideal.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Köpmangatan med sin medeltida karaktär tenderar att övergå söderut i en mera renodlad stenstadsbebyggelse som var det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets stadsideal. Det s.k. Stockholmshuset markerar med sitt torn Gamla stadens sista utpost fram till järnvägsspåret. Där slutar Gamla staden, och stadsdelen Söder tar vid.

 

 

2. Centrala rutnätsstaden

 

Rademachersmedjorna - ett stycke välbevarad 1600-talsbebyggelse med strategisk betydelse för Eskilstunas utveckling till industristad. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Rademachersmedjorna - ett stycke välbevarad 1600-
talsbebyggelse med strategisk betydelse för Eskilstunas
utveckling till industristad. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Rademachersmedjorna, vars karaktäristiska gavlar vänder sig mot gatan, har blivit något av ett ideogram för Smedstaden. Vi bör ha i minnet den stora symboliska betydelse de kan tillskrivas för industristaden Eskilstunas utveckling, då de ju har inneburit den sanna början på manufaktur- och industriepoken.

Man kan mycket väl tänka sig att Jean De la Vallée är arkitekten bakom planen och typritningen för smedjehusen. Om just dessa befintliga smedjor är de först byggda eller möjligen senare efterbildningar, är väl däremot ovisst.

 

Bevarad fristadsbebyggelse vid Nygatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Bevarad fristadsbebyggelse vid Nygatan.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Ett gott exempel på manufakturstaden Eskilstunas vidare utveckling och bebyggande in i 1700-talet finner vi i den välbevarade Fristadsbebyggelsen vid Smedje- och Nygatorna.

Om Rademacherreservatet är en enklav 1600-talsbebyggelse, så är detta således ett representativt utsnitt av den fristad, som tog form under 1700-talet. Det var väl också främst under detta århundrade, som manufakturindustrin fick någon nämnvärd fart — för att fullbordas på 1800-talet.

Så här såg förmodligen stora delar av rutnätsstaden ut, i utbyggt skick. En pittoresk och god stadsmiljö, kan vi tycka idag, i mycket beroende på dess småskalighet, träkänsla, fasader i gatuliv som ändå inte sluter sig helt utan erbjuder inblickar och kontakt med grönskande gårdsmiljöer.

 

Eskilstuna-Magasinets byggnad innebär fortfarande en anpassning till det etablerade stadsmönstret . Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Eskilstuna-Magasinets byggnad innebär fortfarande en
anpassning till det etablerade stadsmönstret .
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Eskilstuna-Magasinets fabriksbyggnad tillhör det senare 1800-talets nya industrialiseringsvåg, men håller sig fortfarande inom ramarna för det hävdvunna stadsplanemönstret i rutnätsstaden.

 

Stålpressen, sena 1800-talets industrikomplex. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Stålpressen, sena 1800-talets industrikomplex.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

I en helt annan skala börjar en ny industrimiljö byggas från och med det sena 1800-talet. Stålpressens mastodontbygge är bara ett exempel på det som kanske bidrog till benämningen på Eskilstuna som "Sveriges Sheffield".

 

"Kort-Öbergs" fabriksbyggnad i sen 1800-tals nygotik. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
"Kort-Öbergs" fabriksbyggnad i sen 1800-tals nygotik.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

"Kort-Öbergs" på denna bild är ett annat exempel. "Fil-Öbergs" ett tredje, och Stenmans låsfabrik ett fjärde, för att nämna de tongivande industrierna som var placerade inom Centrala rutnätsstadens råmärken.

 

Entrén till Fristadstorget från söder. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Entrén till Fristadstorget från söder.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Parallellt med industrins kraftiga utbyggnad vid förra sekelskiftet skedde en följdriktig omdaning av Fristadstorget. Hit lokaliserades det centrala stadshuset, som i början även inrymde stadshotell. Tvärs över torget byggdes ett stort post- och telegrafhus. Sist men inte minst uppförde ett flertal banker sina storslagna huvudkontor vid Fristadstorget, vilket därmed hade givits status som Eskilstunas absoluta centralpunkt.

 

Drottninggatan — den till huvudgatan Kungsgatan ortogonala andra huvudgatan genom rutnätsstaden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Drottninggatan — den till huvudgatan Kungsgatan
ortogonala andra huvudgatan genom rutnätsstaden.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Drottninggatan — den till huvudgatan Kungsgatan vinkelräta andra huvudgatan genom rutnätsstaden.

Närmast till höger ser vi en av entréerna till Mälardalens Högskola, en anläggning som har ianspråktagit och utvidgat det gamla Stenmans-företagets fabrikslokaler på ett kvalitativt och intressant sätt.

I fonden syns centralstationen, som på senare år har moderniserats till ett resecentrum för bland annat Svealandsbanan.

 

 

2a. Rutnätsstadens tillfarter

 

Visserligen finns ett par ytterligare sidotillfarter, men i princip kan man säga att det — i enlighet med de gamla romerska stadsplanerna — leder fyra infartsgator till och från Centrala rutnätsstaden, en i varje väderstreck.

 

Norra infarten till Eskilstuna centrum är också huvudinfart. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norra infarten till Eskilstuna centrum är också
huvudinfart. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Den absoluta huvudinfarten från E20 in till centrum är den som leder från norr och anknyter till Västergatan.

 

Entrén till centrala staden från östra hållet. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Entrén till centrala staden från östra hållet.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Från öster når man centrum via Kungsvägen, som sedan fortsätter rätt igenom rutnätsstaden i Kungsgatan, vilken där till stora delar är gågata, men sedan fortsätter flera kilometer västerut och bildar den västliga förbindelsen med city.

Vi ser i fonden Skandiahusets hörntorn, ett landmärke som annonserar en entré till innerstaden.

 

Gymnastikgatan söderut med ett kvarter vid Järntorget som fondmotiv. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Gymnastikgatan söderut med ett kvarter vid Järntorget
som fondmotiv. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Gymnastikgatan (fortsättningen på Tegelbruksgatan) utgör den södra huvudförbindelsen med centrum. Här ser vi den från centrum och söderut, med en ovanligt lyckad stadsgestaltning i fonden. Med sin snedvinklade placering borta vid Järntorget bildar kvarteret ett bakgrundsmotiv, som både sluter gaturummet och liksom leder blicken vidare bortåt. Stadsplanegreppet skapar såväl harmoni som spänning i gatumiljön.

 

Kungsgatan västerut. Ett snedvinklat kvarter i stadsdelen Väster bildar fond. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Kungsgatan västerut. Ett snedvinklat kvarter i stadsdelen
Väster bildar fond. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Centrums västra infart går via Kungsgatan. I riktningen västerut kröker gatan åt höger i fonden. Det ger en stadsbyggnadskonstnärlig effekt liknande den vid Gymnastikgatan.

 

 

2b. Rutnätsstadens avgränsningar

 

Rutnätsstadens kvarter bildar sammantagna till dess helhet en rektangel med fyra sidor som vänder sig utåt, en i vartera väderstrecket.

 

Rutnätsstadens nordfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Rutnätsstadens nordfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Rutnätsstadens nordfront. Längst bort ses sporthallen, därnäst badhuset. Gamla brandstationen är idag på väg att konverteras till ett nytt stadsarkiv.

 

Rutnätsstadens östfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Rutnätsstadens östfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Rutnätsstadens östfront. I hörnet mot norr, vars vita fasad skymtar närmast i bild, har rutnätsstaden tillförts ett renodlat bostadsområde - något som fått en positiv inverkan på den plurala mix av olika verksamheter som eftersträvas i city.

 

Rutnätsstadens sydfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Rutnätsstadens sydfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Rutnätsstadens sydfront. Fasadräckan på bilden präglas i hög grad av den gamla Fil-Öbergs-fabriken. Denna är idag konverterad till lokaler för bland annat Mälardalens Högskola.

 

Rutnätsstadens västfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Rutnätsstadens västfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Rutnätsstadens västfront. Vi ser närmast Mått-Johanssons gamla huvudkontor, därefter en förvaltningsbyggnad med bland annat Fortifikationsverket.

 

 

3. Väster utom rutnätsstaden

 

Väster, gatubild från Kungsgatan österut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Väster, gatubild från Kungsgatan österut.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Stadsdelen Väster är i huvudsak ett industriområde med relativt gamla anor som formerar sig utefter Kungsgatans utsträckning västerut bortom Centrala rutnätsstaden. Den upptar en bredd som spänner mellan ån i norr och järnvägens rangerbangård i söder.

Stadsdelens kvarter har med tiden hunnit bli rätt färdigbyggda så, att en icke försumbar stadsmässighet har kommit att infinna sig.

 

Väster, industriarkitektur vid Gredbyvägen. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Väster, industriarkitektur vid Gredbyvägen.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Flera exempel på tegelbyggnadskonst i industriarkitekturen finns.

 

Väster, bostadskvarter vid Kungsgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Väster, bostadskvarter vid Kungsgatan.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Väster inrymmer även en enklav med bostadskvarter.

 

Väster, bostadskvarter vid Gredbyvägen-Hedlundsgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Väster, bostadskvarter vid Gredbyvägen-Hedlundsgatan.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

I anslutning till dessa bostadskvarter, vilka angränsar centrala rutnätsstaden, finns förestående planer på förtätning av idag renodlade industrikvarter till ett nytt bostadsområde. De goda förutsättningarna bäddar för ett intressant projekt!

 

Väster, Faktoriholmarna. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Väster, Faktoriholmarna. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Till Väster hör även de s.k. Faktoriholmarna, en äldre bruksindustrimiljö omfluten av flera å-strömmar samt en fungerande sluss. Carl Gustavs Stads Gevärsfaktori huserade här tidigare; idag används byggnaderna av bland annat Stadsmuseet.

 

 

4. Norr

 

Stadsdelen Norrs waterfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Stadsdelen Norrs waterfront. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Stadsdelen Norrs waterfront. Vi ser längst till vänster Bolinder-Munktells båda kontorsbyggnader, 1800-talets och 1900-talets. De inrymmer numera andra verksamheter efter företagets utflyttning.

De vita volymerna till höger om 1900-talshuvudkontoret är bostadshus uppförda på 2000-talet.

 

Norr, Strandgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Strandgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Omedelbart norr om Stadsparken, vilken utbreder sig längs ån, löper Strandgatan. Här, i Kloster kyrkas omgivningar, finns relativt nyuppförda byggnader i rött eller brunt tegel, ett fasadmaterial som skapar en välgörande enhetlighet i tegelkatedralens närhet.

Närmast ser vi den s.k. Särenholmska villan, som i sin jugend-puts och även med sina rundade former sätter P för "kloster-staden".

 

Norr, Strandgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Strandgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Som en fortsättning på Gamla stadens byggnadsstruktur i Köpmangatan, vars norra del mynnar här, återfinner vi på Norr detta konglomerat av äldre bebyggelse mellan ån och Strandgatan.

 

Norr, Strandgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Strandgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Också ett gammalt hamnmagasin har dröjt sig kvar här — idag med attraktiva kontorslokaler.

 

Norr, Klosters församlingshem. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Klosters församlingshem.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

En byggnad med för Eskilstuna sällsynt originell arkitektur är Klosters för­samlings­hem, ritat av Eskilstunasonen arkitekt Harald Thafvelin. (Den speciellt intresserade finner en fördjupning om denna byggnad här.)

 

Norr, Storgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Storgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Även om Norr till största delen präglas av 1900-talsarkitektur, finns gatuavsnitt, där tiden tycks ha stått stilla — som här vid Storgatan, med Norra skolan i bakgrunden.

 

Norr, Parkkällaren (t.v.). Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Parkkällaren (t.v.). Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Också Vasbergsgatan bibehåller en viss äldre prägel. Fasaden på vänstra sidan är Parkkällarens, vars innehåll nu är kommunalt.

 

Norr, Nordstjärnan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Nordstjärnan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Detta 50-talets landmärke för västra Norr inrymmer fortfarande sin originalrestaurang Nordstiernan.

 

Norr, Munktellstaden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Munktellstaden. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

En viktig del av Norr upptogs förr av Bolinder-Munktells fabriker. Dess byggnadsbestånd har i en veritabel storsatsning kommit att åter­användas på ett idérikt sätt. Här finns nu bl.a. en folkhögskola, ett hotell, en idrottsarena, ett konstmuseum, ett Munktellmuseum och en teater, förutom en rad olika verksamheter inkluderande ett s.k. Science Park.

 

Norr, Slakthuset. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, Slakthuset. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Också det gamla slakteriets byggnadskvarter har ianspråktagits av nya mindre verksamheter.

 

Norr, villastad. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Norr, villastad. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Som sig bör, har även Norr sin gamla villa-enklav.

 

 

5. Öster

 

Öster; Ahlfeltsgatan söderut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Öster; Ahlfeltsgatan söderut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Stadsdelen Öster har vaga gränser till stadsdelarna Norr och Söder, men de tre möts ungefär i det torg, som inte har något namn, varest Rud­dammsgatan, Ahlfeltsgatan, Djurgårdsvägen och Strandgatan möts, och även i viss mån Köpmangatan och Fördelningsgatan.

Fotografen står här på Ahlfeltsgatan och blickar söderut, mot nämnda torg.

 

Öster, Carlavägen söderut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Öster, Carlavägen söderut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Pulsådern genom Öster är Carlavägen, vilken även fortsätter genom östra Norr. Det är samma esplanad, som genom Söder benämns Vasavägen, ett slags ringled, löpandes i det halvcentrala bandets periferi.

 

Öster, Carlavägen norrut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Öster, Carlavägen norrut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Vi följer här Carlavägen norrut, där den höjdmässigt kulminerar i det som en gång var ett eget samhälle, Hunsalagärdet.

 

Öster, korsningen Klostergatan-Carlavägen, där en tendens till centrum för Öster kan skönjas. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Öster, korsningen Klostergatan-Carlavägen,
där en tendens till centrum för Öster kan skönjas.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Här, där Klostergatan korsar Carlavägen och fortsätter in i Hunsalagärdet, är en tendens till ett litet centrum för Öster.

 

Öster, modern bebyggelse å Hunsalagärdet. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Öster, modern bebyggelse å Hunsalagärdet.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Nutida Hunsalagärdet moderniseras alltfort. Senaste nytillskottet ses här i form av en rad flerfamiljshus — vilka man kan finna väl inpassade i miljön och kvalitativt utfformade i sig själva.

 

 

5. Söder

 

Eskilstunas Söder-siluett, som den tar sin början i den norra delen. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Eskilstunas Söder-siluett, som den tar sin början
i den norra delen. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Stadsdelen Söder som den visar sig i början av sin waterfront från centrum-sidan av ån. En stadsmiljö, som upplevs som positiv av många.

 

Kungsvägen österut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Kungsvägen österut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

En tendens till kvalitativ stadsmässighet kan man ibland uppleva just här vid Kungsvägen, den östra infarten till centrum som skär rakt igenom Söder.

 

Ruddammsgatan norrut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Ruddammsgatan norrut. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Likaså kan man finna Ruddammsgatan vara en levande stadsmiljö, med sin brokiga men stadsmässiga bebyggelse och sin krökta form (ej särskilt märkbar på just denna bild) vilken ger den en extra omväxlande dimension.

Byggnaden till höger var tidigare mejeri, men har på senare tid konverterats till bostadshus på ett lyckat sätt.

Notera det vita höghuset i fonden, ännu en säker och medveten placering, som vi bör ge den tidens stadsplanerare äran för.

 

Malmgatan med ett nytillskott i fonden som har passats in väl. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Malmgatan med ett nytillskott i fonden som har
passats in väl. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Malmgatan med ett nytillskott i fonden som har passats in väl.

 

Ett stycke stenstadsbebyggelse av normala storstadsmått vid västra Stensborgsgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Ett stycke stenstadsbebyggelse av normala storstadsmått
vid västra Stensborgsgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Ett stycke stenstadsbebyggelse av normala storstadsmått vid västra Stensborgsgatan.

 

Ett parti bevarad sluten kvartersbebyggelse vid Lohegatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Ett parti bevarad sluten kvartersbebyggelse vid
Lohegatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Ett parti bevarad sluten kvartersbebyggelse vid Lohegatan av en sort, som var mycket vanlig i Eskilstuna förr.

De halvcentrala delarna av Söder, Norr och Nyfors bestod till stor del av liknande bebyggelse, men merparten fick skatta åt förgängelsen med 50- och 60-talens saneringsprogram.

Rent estetiskt ur ett stadsbyggnadsperspektiv kan man tycka att det var synd, men funktionellt-realistiskt var det säkert många gånger nödvändigt att riva och bygga nytt. Praktiskt taget hundra procent av lägenheterna saknade wc, och merparten var enrummare, på sin höjd ibland två rum och kök. Fasaderna var i de flesta fall reveterade trästommar och dåligt isolerade.

 

Bebyggelse kring Eskilsparken. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Bebyggelse kring Eskilsparken.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

I hjärtat av Söder finner vi Eskilsparken, en Londonsk square, kantad av sekelskifteshus av relativt gott märke fastän utan något överdåd. De tre byggnader vi ser på bilden är faktiskt ritade av samme arkitekt, så olika formdräkt de än uppvisar.

Eskilsparken är för övrigt en mycket uppskattad park — av såväl hundägare, föräldrar med barn, solbadare, som vänner på picnic.

 

Stadsplaneprincip synliggjord vid Vasavägen. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Stadsplaneprincip synliggjord vid Vasavägen.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Kvarteren utmed Vasavägen är bebyggda med sluten flerfamiljs­bebyggelse åt gatan, men inåt med en- och tvåfamiljshus. Det är en stadsplaneprincip som liksom vill skapa skyddande murar mot trafikerad miljö åt en mera idyllisk miljö innanför.

Samtidigt ger principen effekten av intrycket, att staden kanske är större än vad den egentligen är — något som i och för sig kan ha varit ett mål för dåtidens planerare, men huvudsyftet var nog ändå att åstadkomma en bra miljö.

 

Stadsplaneprincip vanlig på Söder. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Stadsplaneprincip vanlig på Söder. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Även på denna bild kan vi se nyss redovisade stadsplaneprincip vilken är vanlig på Söder och består av områden med en- eller tvåfamiljs­bebyggelse kantade av mera sluten flerfamiljsbebyggelse. — Här i lasarettsområdet.

 

Trädgårdsstad på Söder - här vid Stensborgsgatans östra del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Trädgårdsstad på Söder - här vid Stensborgsgatans
östra del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Trädgårdsstaden längs östra Stensborgsgatan är stadsplanemässigt uppbyggd så, att gatans södra sida har husen liggande i gatuliv, medan nordsidan har förgårdsmark. På så vis får båda raderna var sin solsida, och meningslös skuggsida på tomtmark undviks i görligaste mån.

 

Gammal manufakturmiljö — som fortfarande fungerar — längs Köpmangatans nedre del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Gammal manufakturmiljö — som fortfarande fungerar — längs
Köpmangatans nedre del. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Vid Köpmangatan söderut ner mot Tunafors finner vi en bevarad enklav av gammal manufakturmiljö liggandes invid ån som fortfarande är i funktion.

 

 

6. Tunafors

 

Tunafors skyline. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Tunafors skyline. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Tunafors är en stadsdel som inte finns — men ändå finns den i hög grad. Merparten består av höghuskonglomeratet vi ser i fonden av bilden, beläget i utkanterna av stadsdelen Snopptorp.

Tidigare fanns här äldre bebyggelse — förutom bostadskvarter bland annat stadens fängelse och ett vattentorn. Några enstaka hus från denna era finns fortfarande i behåll.

 

Nästan ett litet stycke Paris upplever man där Tunafors möter ån. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Nästan ett litet stycke Paris upplever man där Tunafors
möter ån. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Men Tunafors är också några stämningsfulla kvarter i stadsdelen Söders utkant. Nästan ett litet stycke Paris upplever man här, där Tunafors möter ån.

 

Forsen vid Tunafors-Stålfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Forsen vid Tunafors-Stålfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Det gamla bruks- och järnmanufaktursamhället Tunafors — numera och sedan länge ihopvuxet med och integrerat i staden Eskilstuna — känns i hög grad genuint och betydelsefullt för miljön kring ån.

Ur ett stadsplaneringsperspektiv kan noteras de två högresta byggnadsvolymerna i bakgrunden — det är 60-talsstadsdelen Brunnsbacken, som ger sig till känna, här på ett berikande sätt för stadsbilden.

 

 

7. Nyfors

 

Stadsdelen Nyfors är på väg att bli Eskilstunas kanske högst exploaterade stadsdel. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Stadsdelen Nyfors är på väg att bli Eskilstunas kanske högst
exploaterade stadsdel. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Så här på avstånd inser man att Nyfors är en högexploaterad stadsdel — åtminstone inom ett begränsat område. Nya Tunavallens fyra "hörn­pelare" accentuerar endast en redan etablerad struktur.

 

Tegelbruksgatan, den stora infartsleden genom Nyfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Tegelbruksgatan, den stora infartsleden genom Nyfors.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Tegelbruksgatan är pulsådern genom Nyfors som leder in till city. Den utgör en direkt fortsättning på huvudinfarten till Eskilstuna söderifrån.

 

Ett av de äldre bevarade husen vid Nyforsgatan. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Ett av de äldre bevarade husen vid Nyforsgatan.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Nyforsgatan var tidigare en av Eskilstunas huvudgator, och dessutom en affärsgata. Men visst kunde dess långa raka utsträckning upplevas som monoton och alltför stenstadspräglad. Husen i kvarteren hade också i regel låg standard, och bostadslägenheterna var små.

Mot denna bakgrund genomfördes på 1960-talet en totalsanering i området. De förslummade husen ersattes av moderna bostadshus med god standard, och Nyforsgatan gjordes till gågata och trädplanterades.

På bilden ser vi ett av de få kvarvarande äldre husen vid Nyforsgatan, som för övrigt min farmor och farfar bodde i när jag var liten, och som min far växte upp i.

 

Stadsmiljö kring Järntorget. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Stadsmiljö kring Järntorget. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Stadmiljön kring Järntorget har genomgått en omvandling under de senaste decennierna, men har funnit ett nytt nyttjande som förmått fylla butikslokalerna med exotiska verksamheter.

Det affärs- och bostadskomplex som bilden visar, Fuxen-kvarteret, ansågs på 1940-talet då det byggdes som hypermodernt. Det inrymde bland annat ett hotell och en top-floor-restaurang. I sitt slag utgör det ett representativt exempel på tidens föreställning om en cityexpansion utåt det halvcentrala bandet — som ju faktiskt idag kan sägas ha gått i uppfyllelse.

 

Villakvarter i Övre Nyfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Villakvarter i Övre Nyfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Ett stenkast från den högexploaterade delstadsdelen kring Nyforsgatan finner man en park- eller trädgårdsstad på höjden ovanför.

 

Övre Nyfors med sin karaktär av parkstad. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Övre Nyfors med sin karaktär av parkstad.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Detta s.k. Övre Nyfors ligger i ett skogsområde som förr benämndes Västermarken, och vars karaktär till stora delar känns bevarad — eller kanske snarare förädlad.

 

Villakvarter i Övre Nyfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Villakvarter i Övre Nyfors. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Trots att det kan verka så, var Övre Nyfors egentligen inte en stadsdel för bättre bemedlade, utan för mestadels vanligt folk. Tomterna är små, och många av de hus som framstår som enfamiljshus var från början tvåfamiljshus. Ganska många friliggande flerfamiljshus finns även, fastän mestadels måttligt stora, och oftast i endast två våningar.

Vad man har åstadkommit här är i själva verket en yttre miljö av ovanligt god kvalitet, trots att den inte var avsedd som en gräddhylla.

 

Trots namnet ligger Tunafors Fabriker i Nyfors. Idag väntar den på en ny användning. Foto: Mats Ohlin, aug 2009.
Trots namnet ligger Tunafors Fabriker i Nyfors.
Idag väntar den på en ny användning.
Foto: Mats Ohlin, aug 2009.

 

Oaktat namnet ligger Tunafors Fabriker i Nyfors. Idag väntar komplexet på en ny användning.

 

 

Gå till
Del 2

 


© Mats Ohlin 2009-19   |   Senast uppdaterad