Mats Ohlin Architectural Research

Till index

 

Under rubriken kognitionslära vill jag samla mitt vetande inom detta fält.
 
Min kognitionslära betyder en lära om tankeprocessers och känsloprocessers man kunde säga
karaktär, och detta utifrån hjärnans neuronala sätt att fungera, givetvis, men även i viss mån med anknytning till psykiatrins mera beteendeinriktade vetenskapsfält.
 

 

 

Kognitionslära

 

av Mats Ohlin

 

 

 

Första kapitlet - Allmän kognitionslära
Andra kapitlet - Vetenskapsteori

 

 

Den text som följer är ett pågående arbete inom främst estetikens område. Målet är att nå fram till ett förhållningssätt genom kognitionens vetenskapsfält i kombination med en introspektiv metod.
 
En viktig grund är för mig Szondi. Jag rekommmenderar därför läsaren att först orientera sig i denne psykoanalytikers ämne, om vars psykiatriska system jag har skrivit en kort artikel här intill.

 

 

Första kapitlet

 

Allmän kognitionslära

 

 

Två tänkesätt

Apropå det som jag i artikeln om Szondi har anfört om Sz1 och Sz3 - således skillnaden mellan dessa (se min "Szondi"!) - så finns en intressant bok, som delvis handlar om detta. Boken är Oliver Sacks' Att se röster (1989-98 ), vilken är tillägnad de dövas teckenspråk.

Sacks konstaterar att de dövas spontana teckenspråk formulerar det tänkande, som sker med höger hjärnhalva. Till skillnad då mot de hörandes temporalt avgränsade språk, som sker med vänstra hjärnhalvan. Men - och detta är intressant - Sacks konstaterar samtidigt, att också de teckenspråkiga liksom "leder över" sitt högerhjärnetänk till den vänstra hjärnhalvan, innan de uttrycker vad de vill säga på formaliserat (ordbaserat) teckenspråk. Ändå är det en stor skillnad mellan hörandes och dövas språk. Medan hörandes språk är sekventiellt, är dövas rumsligt. Medan hörandes språk är endimentionellt, så är dövas - hör och häpna - inte tredimentionellt, utan till och med fyrdimentionellt! Fråga mig inte hur Sacks får ihop detdär, men så hävdar han.

Och vart vill jag nu komma med mitt resonemang omkring Sacks' bok? Jo, denne förklarar följande:

Först: det finns en perceptuell värld och en konceptuell värld. Vilken individ har vilken av dessa världar i sin föreställning? Sacks förklarar att den mest grundläggande föreställningen är den perceptuella världen. Utifrån denna kan individen lägga över till en konceptuell verklighetsuppfattning, detta är s.a.s. steg två.

Nyss sagda har paralleller i höger och vänster hjärnhalva, menar Sacks. Höger hjärnhalva är den som "konstaterar deskriptiva system", innebärandes, att högra hjärnhalvan är den, som registrerar saker och tings förefintlighet. Typ: "Se, vilka mörka moln som tornar upp sig!" Medan vänstra halvan liksom kontrollerar den högras konstateranden - typ, "Då blir det nog snart regn - bäst att ta in dynorna från trädgårdsmöblerna!"

Således, med lite god vilja åtminstone, kan man se det som att höger hjärnhalva har hand om "det som är sant" medan vänster hjärnhalva har hand om "det som är rätt" (den "rätta" betydelsen, eller hur man rätteligen bör handla utifrån det sant konstaterade). Alltså: Höger hjärnhalva kan, med det synsättet, karaktäriseras som besläktad med Sz3, och vänster hjärnhalva uppvisande frändskap med Sz1. Här kan jag emellertid ha i viss måtto fel, ty jag har ännu inte utrett frågan tillräckligt grundligt.

Detta, om min tes kan upphöjas till teori, innebärandes att Sz1 skulle kunna karaktäriseras som en bearbetning av ett faktaunderlag, vilket fås av Sz3. På denna måte representerar de två Szondi-sektorerna (Sz1 och Sz3) de två olika, neurologiskt konstaterade sätten att tänka, där Sz1-tänkandet då är mera relaterat till "görandet", med andra ord en handling utlöst av en kognitiv slutsats.

 

 

 

Min egen kognition

Det verkar alltså, som om den specialisering vänstra hjärnhalvan står för, liksom bygger vidare på den information som högra hjärnhalvan inhämtar, och för därmed informationen ett steg ytterligare. Medan högra halvan konstaterar, lägger vänstra in betydelser.

Min tes är att vi (inkluderande mig själv) utpräglade Sz3 kan vara mer generalister än de "normala" de, som är mera jämnt utspridda över alla fyra Szondi-sektorerna, och således har "mer" av Sz1 än jag. Dessa senare kunde följaktligen vara mera specialist-inriktade än vi snävare Sz3. Detta låter onekligen som en paradox. Men om man begrundar det som jag nyss sa, så kanske det klarnar en smula.

Jag har personligen aldrig tyckt att den där teorin om polariserade hjärnhalvor äger någon viktigare relevans. Men det gör den uppenbarligen för normalpopulationen. Men inte för mig, eftersom mina hjärnhalvor kanske inte är fullt så specialiserade som normalhjärnans kan vara. På det teoretiska planet omfattar jag dock teorin till fullo nu, när jag äger kunskaperna.

Långt innan jag blev varse denna min tillhörighet till Sz3-sektorn, var jag medveten om att jag inte tänker i ord utan i helt andra strukturer än "vanliga" människor, vilka jag hade blivit klar över tänker i ord. Då kunde jag inte formulera skillnaden på ett mer precist sätt, men det kan jag idag: Emedan normalmänniskans tänkande är sekventiellt, är mitt (och kanske andra Sz3:s) fältmässigt/rumsligt. Med andra ord: "medelsvensson" tänker med vänster hjärnhalva, och jag med den högra halvan - så hävdar vetenskapen, men jag menar mera följande. Medan de neurotypiska tänker mera utpräglat med vänstra hjärnhalvan, så tänker jag, en neuro-atypisk, med båda hjärnhalvorna, lite mer ospecialiserat.

Den autistiska zoologiprofessorn Temple Grandin har i föreläsningar och text ( se Grandin. (1996, 2006). Thinking in pictures) uttryckt saken på liknande sätt men ändå något annorlunda. Hon hävdar att det finns tre olika slag av tänkande, vilka kan påvisas med mönstertyper utifrån magnetscanning av hjärnan. Dessa är:

  • språk-tänkande
  • bild-tänkande
  • mönster-tänkande

En viktig strukturell skillnad mellan ord- och bildmänniskors sätt att tänka, som Grandin påpekar, är att bildtänkandet i allmänhet är associativt, medan ordtänkandet mera är logiskt.

För att återknyta till Oliver Sacks bok, så menar han att personer som fötts döva utvecklar ett naturligt teckenspråk som utgör en direkt gestaltning av deras högerhjärn-tänkande. Inte förrän de lär sig de talandes sekventiella språk, börjar även de använda den vänstra hjärnhalvan i den språkliga processen. Om de är "normal-neuronala", förstås - är de däremot neuralt besläktade med mig och Grandin, så kanske det går sämre med denna sist nämnda inlärningsprocess.

För att vända på steken: Jag tror ganska säkert, att just min språkutveckling hade gynnats av att jag hade lärt mig ett rumsligt baserat teckenspråk, vilket har helt andra uttrycksmöjligheter för det spatio-visuella tänkande som är mitt, än det språk som jag varit hänvisad till och som är ett resultat av översättning av mitt rumsliga tänkande till sekventiellt språk och vice versa.

 

 

 

Två känslosätt

Den så kallade verkligheten är så beskaffad, att människan kan nyttiggöra sig den och upprätta förhållanden mellan den och sin egen kropp – och sin själ likaså. Genom mina i artikeln om Szondi definierade vektorer 1 och 4 (”göra” och ”vara”) etablerar människan kroppsliga förhållanden; och genom vektorerna 2 och 3 (”känna” och ”tänka”) själsliga det vill säga kognitiva. Yttermera skulle man kunna säga att vektorförhållandena 1 och 3 är aktiva (sker på ”mina” villkor); och 2 och 4 är passiva (sker på ”verklighetens” villkor). De fyra Szondi-vektorerna kan således inordnas i ett diagram på följande vis:

 

  aktivt passivt
kropp Sz1 göra Sz4 vara
själ Sz3 tänka Sz2 känna

 

Människans förhållningssätt till "verkligheten" kan då sägas vara av fyra slag: aktivt; passivt; kroppsligt; och själsligt förhållande.

Om jag förut (ovan) hävdade att de två aktiva Szondi-sektorerna Sz1 och Sz3 representerar var sitt sätt att tänka, var sin neuronal väg genom vänster respektive höger hjärnhalva, så skulle jag nu, medan vi har tabellen framför oss, vilja framkasta, att de båda passiva sektorerna representerar var sitt sätt att känna.

Att "vara" någonstans innebär primärt att befinna sig där med sin kropp. Att uppleva "platsen" blir då i huvudsak en kroppslig känsla, artskild från annan slags känsla vilken - ehuru kroppslig på sätt och vis den också - framför allt har en själslig dimension.

Detta senast sagda kan säkert missförstås, och behöver utan tvekan utvecklas mera!

 

 

 

Här finns en möjlighet att vika av in på en annan stråt: Dygdens väg, om du känner dig redo för det.

 

 

Försök till utveckling

Människans förhållningssätt till den så kallade verkligheten kan vara av fyra olika slag, sa jag i det föregående, i anslutning till redovisad tabell. Jag vill nu specificera detta ytterligare.

Egentligen är det redan sagt, implicit; nu säger jag det explicit: De aktiva Sz1 och Sz3 kan ses som respektive ett kroppsligt och ett själsligt sätt att tänka. De passiva Sz4 och Sz2 kan ses som respektive ett kroppsligt och ett själsligt sätt att känna.

Mot denna hypotes kan man givetvis ha spontana invändningar. Till exempel "kroppslig känsla" - tänker man då inte i första hand på exempelvis kroppslig smärta? Som när man gör sig illa; eller har ont någonstans? - Eller för all del av välbehag som i en orgasm?

Jo, det gör man kanske - och dessa sensationer kan involveras, åtminstone till en del, i denna sektor. Psykosomatiska kopplingar har vi hört talas om. Och vi vet att psykisk ohölsa kan ge upphov till kroppslig dito. Men i första hand menar vi att miljöupplevelse, i vid mening, är en kroppslig känsla ospecificerat så långt.

Så inte bara sjukdomar (och sjukdomars motsats välbefinnande) involverar vi i "kroppslig känsla", utan all slags miljöupplevelse. Inte begränsat till påverkan av biocider, tungmetaller, allergener osv. utan även påverkan från miljöns omedelbara konkreta aspekter: funktion, estetik, feng shui etc.

Men inte bara miljön i dess fysiska bemärkelse. Nej, även i hög grad den sociala miljön involverar vi i den kroppsliga känslans objekt.

Och här får jag anledning att göra en ny distinktion. Just i denna sektor tror jag att vi kan återfinna den neurodiversitet, som anses förekomma mellan s.k. nt-individer och na-individer.

"Nt", det är ju de neuro-typiska, och de befinner sig i en förkrossande majoritet inom mänskligheten. "Na", de neuro-atypiska, utgör en minoritet men är dock urskiljbar som en ganska homogen grupp (låt vara, att denna grupp låter sig underindelas).

Karaktäristiskt för det neurotypiska är följdriktigt en tongivande social aspekt inom miljöupplevelsekognitionen. Och med motsvarande följdriktighet fokuserar den neuroatypiska kognitionen främst på andra miljöområden.

Tänkbara sådana olika miljöområden kan ges av Gardners forskning. Ett viktigt konglomerat av dessa är den fysiska miljön, som av födsel eller ohejdad vana är mitt eget speciella gebit.

Det skulle vara enda skillnaden mellan de båda grupperna. En obetydlig divergens, kan tyckas - men nog så betydelsefull i praktiken, har det visat sig.

Jag ämnar i den fortsatta utläggningen inrikta mig på det kognitiva förhållningssättet till den fysiska miljön. Syftet är att så långt det kan vara möjligt försöka beskriva och särskilja denna specifika kognition.

 

 

 

Platskänslan

I min uppsats Fjärilsängen väckte jag tanken att "platskänsla" skulle kunna vara ett slags grundperception. Jag har blivit mera styrkt i den uppfattningen på sistone. Att relativt få har hållit med mig om mina aningar, beror förmodligen på att de flesta har varit neurotypiker, och att jag samtidigt är en neuro-atypiker med en tongivande spatial kognition.

Detta förhållande ger mig här en unik möjlighet att genom introspektion komma framåt på detta obanade vetenskapsfält.

Jag vill börja med att anföra några exempel, ganska utförligt, på en kognition som troligen är att hänföra till platskänslan specifikt.

Redan som ung var jag medveten om en förmåga jag hade att hitta ställen i böcker som jag för tillfället ville läsa. Det var oftast bara att slå upp, jag behövde inte tänka särskilt eller minnas medvetet. Samma sak om jag ville åt en viss bok (som jag redan var bekant med) på biblioteket eller i bokhandeln - jag bara gick dit och drog fram den bok som jag var ute efter.

Som mångårig ungkarl ägde jag en förskärare som jag brukade till det mesta i köksarbetet. Jag kom att notera, att jag alltid visste i vilken låda den låg - jag drog alltid ut rätt låda, och fann kniven där. Till saken hörde, att nämnda verktyg alternerade mellan de tre översta kökslådorna, det var mer eller mindre slumpen som placerade den i en av dem.

Under en repövning i det militära förvånade det mig vid ett tillfälle, att jag så säkert kunde återfinna all utrustning som jag hade spritt ut runt omkring mitt i natten och ute i naturen. Jag visste exakt var allting fanns, och missade inte minsta lilla sak. Detta framstod som osannolikt men icke desto mindre som ett faktum för mig själv.

I min snickarbod på landet råder total oordning, och sällan blir väl där städat. Ändå finns här ingen risk att jag inte skulle hitta vad jag för tillfället söker - jag har på något vis full kontroll - utan att behöva tänka; utan att behöva minnas.

Och nu har jag kommit till den pudelns kärna, som får mig att tro, att denna speciella förmåga kan ha alldeles egna kanaler i hjärnan. Inget av de refererade exemplen handlar nämligen om att "tänka efter" eller att "försöka minnas" (genom proceduren association), utan om vetskap. Fast på ett subtilt sätt, mera som aning, känsla - "platskänsla".

Andra kan beskriva mig som hjälplös och tafatt när det gäller att hitta saker. Detta framstår kanske som paradoxalt, men beror i sådana fall på, att saker och ting har flyttats, bytt plats. Och att leta och söka upp, är jag betydligt sämre på än att hålla reda på en befintlighet.

Av samma anledning kan jag framstå som tämligen konservativ i bevarandefrågor. Det invanda är bekant och praktiskt, helt enkelt. Att städa bland papper i arbetsrummet kan ibland innebära katastrof, orsakande att viktiga handlingar "försvinner". Att hålla reda på en systematisk ordning går bra, men då måste ordningen vara logisk, konsekvent och genomförd till hundra procent.

Det är av denna anledning, tror jag, som man inom samma neurodiversitet finner individer med utpräglad slarvighet och som hatar att städa - jämte individer med minutiöst ordningssinne. Det är helt enkelt två sidor av samma mynt.

 

 

 

Begreppet rumslighet

Den allmänna meningen bland perceptionspsykologer, åtminstone inom min egen profession arkitekternas, är, att den positiva aspekt, som människan kan finna i begreppet "rumslighet" är en behovstillfredsställelse av trygghet. På basis av ovan anförda, så håller jag med till en del, men vill samtidigt hävda, att det inte behöver vara så enkelt som just så.

Detta sagda kräver vidare utveckling.

Vid tiden tidigt nittiotal, då jag började särskilt intressera mig för begreppet rumslighet, gjorde jag en del experiment med mig själv. Jag begav mig till skogen och bestämde en kompassriktning. Sedan tog jag mig framåt i en längre promenad genom obanad terräng, under det att jag noterade vad jag upplevde.

Jag upplevde att jag så att säga gick från rum till rum, där varje nytt rum utgjorde en ny sensation, med egen unik stämning. Utan att ha utrett detta närmare, skulle jag kunna tänka mig, att en sådan rumssekvens, som man kan uppleva i det sammanhang jag gjorde, mycket väl kan utgöra en räcka "arketyper", dvs. ett slags grundperceptioner inom det föga utforskade spatiala sinnet.

På samma sätt tycks det förhålla sig, då jag rör mig i en stad. Man stöter på speciella stämningar rätt som det är, "platsens ande" eller vad man nu skulle kunna kalla det, av svårdefinierad kvalitet, men som jag själv tror, sammanhängande med den spatiala sfären och inget annat.

Det är alltså inte fråga om associationer till andra sinnesmodaliteter. Man kunde ju annars tänka sig att det vore olika sociala förhållanden, man reagerade på. Men min hypotes är att det handlar om ren spatial "estetik". För mig är det åtminstone så.

Däremot kan mekanismen mycket väl vara beroende av det som Grandin påpekar (se ovan) och vilket jag i samband därmed har refererat till, att det spatiala tänkandet inom sig självt är associativt till sin karaktär. Det vill säga, att en rumslig perception gärna ger upphov till associationer till andra rum - tidigare upplevda eller kanske ibland blott fantiserade.

Detta är således vad jag tänker mig kan vara en försummad variabel i vår perception, där jag och mina likasinnade möjligen kan vara speciellt känsliga. Det handlar dock fortfarande om "platskänsla" (se föregående avsnitt), vilket är viktigt att komma ihåg i sammanhanget.

Arkitekturpsykologen Sven Hesselgren utförde på 1970-talet omfattande rumslig forskning med en liknande hypotes som jag här har skisserat, men utan att egentligen nå fram till några säkra resultat om rumsperceptionens natur.

En viktig orsak till att Hesselgren inte nådde några sanna resultat kan vara den begreppsförbistring om rummets definition som alltjämt råder, framför allt i förhållande till nyss nämnda platskänsla.

Den som inte själv spontant har insett rummets natur, kan få en god hjälp av den gamle filosofen Immanuel Kant i saken. Han är den ende, vad jag känner till, som klart har beskrivit rummets - och tidens - grundläggande funktion för all vår vidare perception.

Söker man på ordet "spatial" på Wikipedia, får man följande info (24 jun 09):

Spatial är något som har med tillstånd i rymden att göra. Sakers rumsliga placering. När man vanligtvis talar om rummet menar man ett spatialt utrymme i tre dimensioner. Ett utrymme med bara en dimension kallas linje, med två dimensioner kallas det plan och med tre dimensioner kallas det rum.

Texten speglar på ett tydligt sätt den sammanblandning av rum och kropp (volym), som så ofta görs. Rummet (det spatiala; rymden) äger inga egenskaper i sig. Det är därför inte heller relevant att tala om dimensioner när det gäller rum, eftersom vi inte vet någonting alls om dess eventuella dimensionalitet, och tomheten per definition är egenskapslös därmed dimensionslös.

Bäst är att hålla sig till den praktiska insikten att rummet är tomt och egenskapslöst - i grunden, i normaltillståndet, bör framhållas, ty vi vet samtidigt, att den skenbara tomheten ingalunda är tom. Vår atmosfär framstår som nästan tom, men innehåller dock luftmolekyler. Rymden kan upplevas som ännu tommare än atmosfären, men innehåller även den partiklar och inte minst elektromagnetisk strålning.

Men vi kan ändå, i teorin, tänka oss en fullkomligt tom och egenskapslös rymd, som ett slags "före begynnelsen rådde mörker och tomhet; ingenting fanns". I ett matematiskt perspektiv skulle vi då kunna definiera det oändligt utsträckta rummet som 0, och materia, som ju har partikulär karaktär, som 1.

Här får vi hejda oss ett slag. Materia som"1" kan förstås - men det oändligt utsträckta som "0"...?! Jo men det har faktiskt rim och reson, bara vi tänker oss tomheten som egenskapslös. När vi ändå tillskriver den egenskaper, definierar vi den som "det som är, där inget är" - således i termer av materia. Och faktiskt är det så, att vi materiella varelser människor förmår föreställa oss tomheten som något konkret. Men det kan vi bara göra i förhållande till det materiella. Nog språkat om detta nu.

När vi väl har klarlagt detta, inser vi att "platskänsla" skulle kunna beskrivas matematiskt som ett mönster av ettor och nollor, således i ett slags digital geometri. Och här kan nu de materiella partiklarna, "ettorna" mycket väl bilda konstellationer i form av punkter, linjer, ytor eller volymer.

 

 

 

Samtidigt är det möjligt att i ett sådant "ornament" läsa rummet mellan de materiella enheterna som geometrisk form. Således bildar tomhet och materia ett slags yin-och-yang-förhållande i det geometriska ornamentet, där båda är beroende av varandra.

 

 

 

Om perspektiv och Tinget i sig

När det lilla barnet spontant vill åskådliggöra något rumsligt, och förmår teckna i tre dimensioner, kan det hända, att resultatet blir ett uppifrån-perspektiv, således inte ett perspektiv med utgångspunkt från barnets egen horisont. Så minns jag att jag själv kunde teckna, och har senare sett andra göra likadant.

Först med renässansen på 1400-talet kom centralperspektivet, en uppfinning som avbildade verkligheten just så som den unike betraktaren såg den från en viss punkt.

Som den visuo-spatialt tänkande neuro-atypiker jag är, karaktäriseras mina inre bilder i mindre mån av centralperspektivets princip, och desto mera av det lilla barnets mera allmänna princip.

Man skulle kunna hävda att jag och det lilla barnet söker "tinget i sig" mera, än personlig upplevelse när det gäller den spatio-visuella verkligheten. Således en mera objektiv föreställning än en subjektiv.

Jag har inte undersökt mig själv tillräckligt i det avseendet, men det sägs att spatialt lagda individer har lätt för att skriva spegelvänt från höger till vänster; läsa och skriva upp och ner; studera kartor och ritningar från vilket håll som helst etc.

Dessa färdigheter skulle kunna vara ett resultat av en mera övergripande - "tredimensionell" - spatial verklighetsuppfattning snarare än en mera partikulär sådan.

Min teori är nu den, att det är möjligt att reagera känslomässigt på en spatialitet som man har erfarit på nyss beskrivna sätt således begripit som "tinget i sig" dvs. det spatiala förhållandet som sådant, så som det i sanning är - och inte bara genom en tillfällig och subjektiv exponering för ett rumsförhållande.

Eller med andra ord: en vy är nog så intagande, vacker el. dyl. - men upplevelsen av den förståndsmässiga insikten om samma sceneri kan vara nog så stimulerande och överväldigande och väcka känslor på motsvarande sätt.

Eftersom jag tror att jag här pekar på två olika kognitionssätt, två olika verklighetsuppfattningar, så bäddas också för missförstånd. Mitt na-perspektiv (neuro-atypiska perspektiv) förutsätter inte någotslags "superrealism" eller dylikt. Det förutsätter faktiskt ingenting; utan jag ser helt enkelt den spatiala verkligheten på detta speciella sätt.

Jag misstänker även att det kan ligga mindre av symbolisering i mitt mera perceptuellt orienterade koncept än i nt:s konceptuellt strukturerade förhållningssätt. Men däremot skulle min perception kunna rymma mera av association eller arketypi, ehuru oklart på vilket sätt. Skillnaden mellan nt och na härvidlag skulle kunna förklaras av våra vänsterhjärnors (och kanske högerhjärnors) skilda funktionssätt. - Om detta, se uppsatsens främre del.

Möjligen har detta nyss nämnda inte med specifikt miljöperception att göra utan föranleds av andra neurodiverkala mekanismer. Området är inte färdigutrett, utan mitt resonemang får ännu ses som ett sökande.

För sakens skull följer närmast en ytterligare avhandling av olika kognitiva fenomen, vilka kan ha med det spatiala sinnelaget att göra, men kanske inte direkt. En mera sann och distinkt analys skall förhoppningsvis framträda efter hand.

 

 

 

Tidskänslan

Ett drag, som man kan finna kännetecknande för gitarristen Andrés Segovia, är ett slags vårdslöshet eller respektlöshet i framförandet, väsensskilt från perfektionister som Göran Söllscher eller för all del även John Williams i jämförelse.

Vid närmare iakttagelse stämmer det kanske fortfarande till en del att Segovia är lite vårdslös, men man finner samtidigt att denna initiala aning beror på något annat nämligen en vägran hos nämnde att underordna sig den metronomfasta takten.

- Trotssyndrom? Nej, det tror jag inte. Musikalisk inlevelsekänsla? Ja! det tror jag snarare. Segovia har tydligen insett att varje ton, varje sekvens av toner, behöver sin specifika tid - utöver vad notskriften på dess grovhuggna sätt förmår stipulera.

Ibland, när jag läst vad jag själv har skrivit i vissa sammanhang, förvånar det mig att somliga saker, jag velat uttrycka, tagit så liten plats; rymts i en eller ett par korta meningar - fastän innehållet nästan svarat mot ett helt universum.

Om jag har tagit mig för att analysera ett sådant fenomen, så har jag kommit fram till att tiden liksom har betett sig som ett gummiband: ibland koncentrerad, ibland uttänjd. Och i sådana lägen då ett långt och kanske komplicerat händelseförlopp har kunnat uttryckas med några korta pennstreck, då har tiden liksom saktats och stundom nästan stannat upp.

Samma fenomen har jag erfarit, då jag läst exempelvis C. J. L. Almqvists böcker - vissa skildringar kan rymma hela världar, men ser man efter, märker man att texten inte alls har varit särskilt lång. Andra partier, däremot, kan pågå i det oändliga, utan att någonting egentligen utspelar sig alls.

Dessa erfaringar är givetvis subjektiva, och finns hos mig, åhöraren/läsaren. Den sanne konstnären vet att behärska mediet så att avsikt stämmer överens med mottagen upplevelse.

Vad jag vill säga med detta är, att "gummitiden" är en vektor inom estetiken, som vi bör beakta kanske mera än vad vi har gjort hittills. - Tidens relativitet.

Men - om upplevelsen av tids längd må vara relativ, så är tidsföljd alltid absolut. Det framstår som en självklarhet, men förtjänar icke desto mindre att påpekas. Ordningen, följden, av händelser är endimensionell och strikt sekventiell. Händelser följer på varandra i en strikt ordning och kan inte vara annorlunda än så, som processionen i sanning framskrider.

Så vi har följdaktligen två sorters tid: "gummitiden" och "successions"-tiden.

 

 

 

Den relativa smaken

Senast i morse när jag hyvlade ost på frukostmackan, och stoppade en extra bit med särskilt mycket hål på i munnen, vilken jag inte fann lönt att lägga på smörgåsen, erfor jag hur det liksom vattnade sig i munnen.

Jag erinrade mig då, att min far, när jag var liten, en gång sa till mig, att "hålen är det godaste på osten". Det sa han förmodligen för att jag kanske var misstänksam mot hål i ost, och möjligen inte ville ha den bit jag fått. Jag gick emellertid på "nödlögnen" och älskade därefter just dessa hål, och ville alltid ha ostbitar med hål i; ju fler och större, dess bättre!

Detta anförda är ett exempel på smakens relativitet. Smaken är påverkbar och bildbar; den är i mångt och mycket socialt betingad.

Och så är det förmodligen med det mesta inom kulturen i dess vidaste mening. Allt, som anses njutbart, upplever vi också som så - vare sig vi gör det utifrån stundens simultana stimulans eller den förberedda föreställningens kraft.

Så här finner vi måhända ett svar på, vad stil kan vara för någonting: stil är tidsandans föreställning om något gott.

 

 

 

Synestesi

Jag hade en kompis när jag var liten som såg ett kaleidoskop av färger till musik. Det gjorde inte jag - för mig var färg färg och musik musik. Men kompisens speciella perception är någorlunda vanlig bland befolkningen och kallas med en fackterm för synestesi.

Synestesi, det är att uppleva en viss sinnesperception med ett annat sinne, förmodligen med båda sinnena på en gång. Ett slags "överhörning" kanske man kunde säga, mellan två eller flera sinneskognitioner.

Som jag nyss sa, så är jag inte själv synestetiker, om man inte inräknar en spatial-rumslig upplevelse av siffror? tillika en dito dito av exempelvis årets månader? - Bäst att illustrera! Åtminstone det enklaste, för det är i princip tvådimensionellt - jag avser årets månader:

 

 

I betraktande av denna cykel kan det vara bra att ha ovan avhandlade tidsrelativitet i färskt minne. Vi ser ju nämligen att sommarmånaderna tycks kondenserade jämfört med vintermånaderna. Och så är det nog också som åtminstone jag i sanning upplever det: juni-juli-augusti rusar iväg medan december-januari känns som evigheter.

Jag kommer att tänka på Erik Bergstens "Tekniskt magasin" på tv när det begav sig: dess vinjett var ett kugghjulsspel med superelliptiska former vilka gav ett oregelbundet tidsförlopp. Just så kan man uppleva årets rytm - våren accelererar - sommaren går fort - hösten retarderar - vintern går långsamt.

Därefter det något svårare: siffrorna. Dessas relationer och positioner i rummet utgör en tredimensionell struktur, men jag är här hänvisad till att åskådliggöra den i två dimensioner bara. Jag gjorde ändock ett försök till visualisering, men gav snart upp.

Istället ska jag försöka beskriva siffrornas rumsliga organisation. De tjugo första är som en stege; de klättrar rakt upp. Men 21 till 29 går liksom i 90 graders vinkel och på skrå uppåt höger. Vid 30 flackar det ut och vänder häråt. Och på så sätt fortsätter det till 100; vid cirka 50 passerar "banderollen" min position så att jag får vända mig alltmer för att följa räckan.

Ja, sedan fortsätter det allt längre upp i nya sfärer, och jag ämnar inte tynga läsaren ytterligare med redogörelser för fler tal - men de finns där, vart och ett, i sin rumsliga position. Vilken logik - eller snarare geometri - de följer, skulle vara intressant att närmare utröna och vore ett forskningsprojekt i sig.

 

 

 

Prosopagnosi

Kognitionsforskaren Oliver Sacks är nämnd tidigare. Jag hörde just, att han tydligen har den neurala särarten prosopagnosi vilket på svenska uttyds ansiktsblindhet. Även jag är begåvad med sagda åkomma. Ett centrum i hjärnan lär finnas, specialiserat för ansiktsigenkänning, gyrus fusiformis, i tinningloben. Drygt två procent av världens befolkning saknar denna specialiserade funktion, vilket för dem - eller oss - innebär att inte egentligen kunna särskilja ett ansikte från ett annat.

En gång i tiden bodde jag granne med en japanska, vilken jag också blev mycket bekant och god vän med. Jag lade särskilt på minnet det hon sa en gång, att "jag har så svårt för att känna igen er europeer - ni ser likadana ut allihop i mina ögon."

Ofta har jag matat mina kompisar talgoxarna på landet. Vi har kunnat bli nära vänner, de och jag. Dock har jag haft svårt för att särskilja var och en individ - på utseendet - men på beteendet har det gått lättare.

Ungefär med ovan refererade exempel kan jag säga att ansiktsblindhet fungerar för oss som lider av det. Vi är ju inte direkt blinda för olika ansiktens särarter - där finns så kallad redundans, vilken trots allt ger oss olika möjligheter att till nöds känna igen folk. Men vi är dock handikappade, jämfört med normalbefolkningen.

Vad som kan synas märkligt är, att jag bevisligen har varit en någorlunda hygglig karikatyrtecknare. Relativt träffande har jag kunnat bildmässigt karaktärisera exempelvis olika lärare i skolan. Detta kan tyda på att prosopagnosi innebär blindhet för någonting annat än just karaktärsdragen. Men frågan är vad.

En annan sak värd att nämna i sammanhanget är mitt intresse för szondiana. Uppenbarligen är szondisystematik min väg till människokännedom, kanske utestängd från "normal" dito som jag kan vara.

Jag har också sedan tidig ålder ansett mig som "människokännare", vilket jag står för fortfarande. Men kanske rör det sig om andra våglängder än de som är karaktäristiska för normalbefolkningen. - Spegelneuroner nämns ibland i sammanhanget - vi na (neuro-atypiska) lär visst sakna sådana, vilket gör att vi inte ska vara lika direkt-empatiska som nt (neuro-typiska).

Här finns anledning påpeka en vanlig missuppfattning bland nt att vi na skulle sakna empati. Det gör i alla fall inte jag. Och praktiskt taget alla na-medmänniskor jag har kommunicerat med protesterar lika kraftigt som jag mot detta påstående. Men en annorlunda perception gör dock, att vi inte tolkar i alla sammanhang likadant som nt. Och skillnaden kan ligga inom den sektor som vi avhandlar här, och som jag i det ovanstående har rubricerat som "den kroppsliga känslans sektor" - och kanske i mindre grad inom "den själsliga känslans sektor"?

Det verkar på något vis som om ansiktsblindhet skulle kunna hänga ihop med ett annorlunda förhållande till språket, ett särdrag hos mig själv som jag har redogjort för tidigare i denna uppsats. Det skulle kunna vara så, att jag inte har något stort behov av att vare sig särskilja individer eller att uttrycka min individualitet genom språkliga yttringar.

Och när jag uttrycker mig på det viset, kommer återigen missuppfattningarna in. Ty visst är det just det som jag gör nu, uttrycker min individualitet med språkliga medel. Men här har det ett bestämt syfte och en rationalistisk prägel.

Visst har också jag ett behov av att lära känna individer. I ett annat sammanhang här på min hemsida talade jag mig varm för biografier. Biografin innebär för just mig en möjlighet till människokännedom, både individuell och allmän. Den är min, liksom många andras, speciella kanal till empati.

Jag deltog nyligen i en experimentstudie om prosopagnosi. Den utfördes vid Linköpings universitet. Så snart rapporten föreligger och jag får del av den, hoppas jag kunna länka till densamma härifrån.

 

 

 

Alexitymi

Ett avsnitt om alexitymi kommer jag att skriva här. Detta är dock ännu inte gjort.

Alexitymi innebär begränsningar av förmågan att identifiera och verbalisera känslor. En person som lider av alexitymi har känslor men kan ha svårt för att se kopplingarna till uppkomna känslors orsaker. - "Jag började plötsligt gråta, men vet inte varför jag gråter", kan vara en tänkbar utsaga från en alexitymiker.

 

 

 

Eidetik

Ett avsnitt om eidetik kommer jag att skriva här. Detta är inte heller gjort ännu. Men tills vidare citerar jag det som Wikipedia säger om saken (14 nov 09):

Eidetik (läran om fotografiskt minne) är studiet av eidetiska fenomen, det vill säga att vissa personer vid vissa tillfällen kan lagra synintryck i minnet på ett sådant sätt att minnesbilden blir så intensiv att den ger en upplevelse som i hög grad liknar direkt betraktande. Individer som innehar denna förmåga kan oftast även läsa längre stycken text eller sifferkombinationer och vid ett senare tillfälle komma ihåg dem perfekt eller nästintill perfekt. Det har även kommit fram i en senare studie att de som har eidetiskt minne har lättare för att bli stressade och i vissa fall också får sociala störningar.

 

 

 

Hyperakusi

Här kommer begreppet hyperakusi att beskrivas. Dock ännu ej gjort.

För att sammanfatta tillgänglig forskning så kan nämnas att omkring 8 procent av befolkningen antas lida av hyperakusi, en överkänslighet för vardagliga ljud såsom porslinsskrammel etc. I 40-50 procent av fallen kan psykisk sjukdom konstateras. Det har spekulerats i om det finns ett samband mellan hyperakusi och hjärnans serotoninnivå.

I anslutning till denna hörselkognition vill jag infoga ett citat från en artikel jag läste alldeles nyligen i Egenvård (nr 2, 2011, s. 7) om hur nedsatt hörsel kan påverka minnet:

En vanlig förklaring till försämrat minne hos äldre är att både nedsatt hörsel och syn försvagar hjärnans funktioner. Forskare vid Linköpings universitet har kommit fram till att dålig hörsel framförallt är förknippat med sämre semantiskt långtidsminne.

Det semantiska minnet har betydelse för att minnas ord. Andra delar av minnet klarade sig bra. Förklaringen till att de med nedsatt hörsel får ett sämre semantiskt långtidsminne tror forskarna är att hjärnan hos dem som har en hörselnedsättning måste ägna sig åt att försöka reda ut vad som sägs och vad det betyder. Det sker med hjälp av korttidsminnet.

För den som hör bra aktiveras det semantiska långtidsminnet direkt och orden matchas med det "lexikon" som finns lagrat där. Det sker blixtsnabbt och utan att man är medveten om det.

En central problematik inom autismspektrat innebär just uttröttning i sociala miljöer särskilt sådana med ogynnsamma akustiska inslag. Den autistiske, som måste tolka om i stort sett all språklig ljudinformation, blir ytterligare funktionsnedsatt i ljudstökiga miljöer där det inte går att höra ordentligt vad som sägs.

 

 

 

E-S-teorin

Denna intressanta teori, the empathizing-systemizing (E-S) theory, framlagd av Simon Baron-Cohen, kommer jag att utveckla här.

Baserat på EQ- och SQ-undersökningar, gör Baron-Cohen fem karaktärsindelningar:

  • Type E, whose empathy is significantly better than their systemizing.
  • Type S, whose systemizing is significantly better than their empathy.
  • Type B (for balanced), whose empathy is as good as their systemizing.
  • Extreme Type E, whose empathy is above average but whose systemizing is challenged.
  • Extreme Type S, whose systemizing is above average but whose empathy is challenged.

Typ E, empatiseringsförmåga, brukar ofta kallas "den kvinnliga hjärnan" och typ S, struktureringsförmåga, "den manliga" dito. Detta skall inte tolkas som att dessa skillnader skulle särskilja kvinnor och män i allmänhet, eftersom de flesta individer, oaktat manliga eller kvinnliga, kan förväntas tillhöra typ B, dvs. karaktäriseras av en balanserad profil.

 

 

 

Hallucinationer

Hallucinationer är rätt kul - och intressanta. Man behöver inte vara LSD-missbrukare eller drogmissbrukare över huvud taget för att åtnjuta hallucinationer. Hur då, då!?

Man behöver bara vara medveten om deras framträdande alldeles före sömn och tillika efter sömn just vid uppvaknandet.

Så sent som i morse (19 mars 10) vaknade jag abrupt på småtimmarna av att en mård eller iller eller något sådant, mörkbrun till färgen och med en pistol i sin hand, klättrade upp i en abrovinkel av rummet, öppnade något slags lucka och gömde vapnet där. Beredd på att det kunde röra sig om en hallucination, var jag ändå tvungen att tända lampan för att förvissa mig om att sceneriet inte tillhörde verkligheten.

En gång boende i ett 1600-talshus (i Gamla stan i Stockholm), vaknade jag en natt av att en 1600-talsfigur gjorde intrång och var på väg mot min sovplats med något ont uppsåt. Genom att nypa mig i kinden, räddade jag situationen den gången - figuren diffunderade bort.

Rätt kul är det att uppleva en kavalkad av seriefigurer, snabbt framrusande, just när man står i begrepp att somna. Är man bara tillräckligt vaken, går de i viss mån att påverka med viljan. Och - de interagerar med den lokala verkligheten! Så de konstrueras uppenbarligen på ort och ställe, av hallucinationsmottagarens egen hjärna.

Hallucination är säkert syskon med dröm. Båda synerna finns liksom inbyggda i hjärnan. I någon mån påverkade av emipiri - men jag skulle vilja hävda att de merendels kan vara genetiskt inprogrammerade. Särskilt tänker jag då på de fantastiska seriefigurerna, i icke ringa mån aldrig skådade i den materiella verkligheten. Ändå så tydliga... - Så verkliga!

 

 

Sinnessjukdom

Vad är egentligen sinnessjukdom? Här ett förslag till teori:

En individ som drar oriktiga slutsatser från ett sant faktaunderlag, behöver i och för sig inte vara sinnessjuk, men de sinnessjuka individerna uppvisar detta mönster.

En individ som serveras ett falskt faktaunderlag och på detta drar riktiga slutsatser, kan icke därav betecknas som sinnessjuk.

Det sinnessjuka ligger således inom den deduktiva sektorn, tolkningssektorn. "Betydelsesektorn", kunde man även säga. Perception är en sak; den kan variera, liksom perspektivet. Var individs perception är unik. Slutsatserna, deduktionen, tolkningen, betydelsen av det perceptuerade, bör däremot uppvisa allmängiltighet, rimlighet även för andra.

Då inställer sig frågan: en individ, vars perception är annorlunda än andra människors, och som drar (riktiga) slutsatser på basis av sin perception, vilka (på grund av den annorlunda perceptionen) skiljer sig från slutsatser, en normalpopulation skulle dra - är denne då sinnessjuk?

Svaret på den frågan måste bli nej. Vederbörande kan inte vara sinnessjuk. Ty tänk efter: en blind kan inte se, och kan därför inte i alla lägen tolka lika utifrån sin perception så som normalpopulationen gör. En färgblind gör ibland (fastän sällsynt) andra färgbedömningar än en normalpopulation. Detta utifrån hans perspektiv. Bedömningen är sann; perceptionen var det, som avvek. Kognitionsmässigt är vederbörande vid sina sunda vätskor, även om perceptionen avviker från det normala. Samma gäller den synblinde. Liksom den döve. Etc. Etc.

Inom psykiatrin finns ett begrepp "highly sensitive" person eller dylikt. Somliga individer har en känsligare/okänsligare perception än normala. Det kan handla om allt ifrån annorlunda ljuduppfattning till annorlunda känselsinne, och säkert särarter inom de andra sinnesmodaliteterna även. På grund av deras speciella sinnesupplevelser är dessa individer ingalunda sinnessjuka. Men givetvis kan ibland deras (riktiga) tolkningar avvika från normalbefolkningens.

"De", säger jag - när jag själv tillhör denna grupp individer som har en annorlunda perception. Men jag är inte sinnessjuk, utan kognitivt "frisk" - åtminstone så länge ingen har bevisat motsatsen. Men jag finner det mycket intressant med den annorlunda perceptionen. Vari består den? Och vilken betydelse har den för det dagliga levernet? Har normalbefolkningen något sinnesorgan som vi anormala saknar? I vilka situationer framträder vår annorlunda perception och därav avvikande tolkning tydligt? Dessa och näraliggande frågor vill jag inrikta mig på att försöka besvara i det följande.

Under tiden - ta gärna del av Temple Grandins kunskaper på området, förmedlade i följande föreläsning.

 

 

 

Hjärnsubstansberoende kognition

En intressant och klargörande sak som dr Grandin nämner rör hjärnans två principiellt olika funktionssätt. Hon talar om vit och grå substans, där den vita består av kommunikationskopplingar, vanligen mera centralt belägna i hjärnan, och den grå, som utgör processorerna, återfinns i framför allt hjärnbarken med de specialiserade funktionerna.

Nt-människan (den neuro-typiska) "befinner" sig oftast i den vita substanssfären, med dess snabba, ytliga, helhetsavläsande perception. Det är det betraktelsesätt, som arkitekturpsykologen Sven Hesselgren i sin avhandling (1954) kallar det impressionistiska synsättet.

Na-människan (den neuro-atypiska) däremot, vistas hellre i de grå lagren, för att kunna detaljstudera något fenomen som väckt intresse. Hon går därvid så att säga från rum till rum, och upplever ofta vattentäta skott mellan rummen. Detta därför att kopplingarna (vit substans) mellan rummen är förhållandevis få.

Det är de två hjärn-strategierna, den impressionistiska, där helhetskonception erhålls på bekostnad av fördjupning. Och den (för att fortsätta tala med Hesselgrens begrepp) betonade, vilken tvärt om favoriserar detaljseende framför impressionistisk helhet.

Arkitekturteoretikern Elias Cornell gör i sin bok "Om rummet och arkitekturens väsen" (1966) en beskrivning och analys av interiören till Pantheon i Rom. Men han når inte fram till den kanske mest naturliga synpunkten att den samlande centralhallen med sin omgärdande krans av sidonischer kunde åskådliggöra den mänskliga hjärnans struktur.

Den impressionistiskt sinnade besökaren av Pantheon kan tänkas uppskatta mångfalden av skulpturer (i nischerna) vilka alla tycks stå i någon sorts kontakt med honom där han befinner sig mitt i rummet. Medan den betonande, fokuserande, gästen strax begynner flera fördjupande varv för att finna en och annan nisch, som väcker hans uppmärksamhet och intresse för ett detaljstudium.

Men bortsett från dessa strukturella skillnader, skulle jag tro att båda personlighetstyperna förmår uppleva - och uppskatta - rummets helhetsverkan i ungefärligen lika mån, på samma sätt som upplevelse av övrig perception, vilken inte direkt har med hjärnstrukturen att göra (om än kanske indirekt?).

Nylig forskning har funnit ett samband mellan ett överskott av vit hjärnsubstans och notoriskt lögnbeteende, fuskande och manipulering. Å andra sidan menar forskarna att ett underskott av vit hjärnsubstans (som hos autistiska individer) kan förklara autistens i regel svårigheter med att tala osanning. Och därjämte får vi givetvis en neurologisk förklaring till autistens i allmänhet stora intresse för detaljer och fördjupning.

 

 

Hjärnsubstansberoende planlösningsprinciper

Utifrån föregående resonemang om de tre kognitionsprinciper vi kan examinera fram som funktioner av förhållandet mellan vit och grå substans i hjärnan, skulle vi lite mer systematiserat än vad vi redan var inne på beträffande Roms Pantheon, kunna förtydliga fram motsvarande rumsliga principer eller planlösningsprinciper i den arkitektoniska verkligheten.

Pantheon representerar då möjligen ett slags kompromissartad princip som passar bra för såväl den gråsubstans- som vitsubstans-dominerade kognitionsindividen.

En mera ideal planlösningsstruktur för vitsubstansindividen torde vara allrummet.

Korridorlösningen med till ett korridorsystem adderade enskilda rumsenheter, kan passa bra för den vit-grå-balanserade kognitören. Den skiljer sig inte så väldigt mycket från Pantheon-principen, men en skillnad ligger i att "vitheten" (Pantheons centralhall respektive korridorsystemet) har insyn i alla "gråheterna" i Pantheon-fallet, medan motsvarande överblick från korridorsystemet saknas.

Ännu en planlösningsprincip utgörs av enfiladen, det vill säga ett system av "gråheter" med inbördes samband, men där "vithet" är mer eller mindre obefintlig. Den klassiskt franska enfiladen, med sina snörräta dörröppningar på rad, där blicken ser genom många rum, kan sägas vara försedd med en fiktiv korridor. Medan andra, komplexare rumssamband inte erbjuder en sådan korridor på något tydligt sätt åtminstone. Enfiladens viktigaste princip är ändå den, att man vistas i varje rum på "gråhetens villkor"; där finns ingen särskild zon reserverad för "vithet".

Vi har således nämnt tre planlösningsprinciper, var och en ideal för sin hjärnsubstanstyp:

  • renodlad vitsubstans
    (allrummet)

  • vältempererad vithet/gråhet
    (Pantheon/korridorlösning)

  • renodlad gråhet
    (enfilad)

 

 

Kreativitet och galenskap

I dagarna, närmare bestämt i går, den 18 maj 10, publicerades en forskningsrapport från Stockholm Brain Institute vid Karolinska Institutet som säger sig ha funnit ett direkt samband mellan hög kreativitet och låg täthet av dopamin D2-receptorer i thalamus i hjärnan. Samma mönster finns hos individer med schizofreni (och tydligen även bipolär sjukdom).

Thalamus är det område i hjärnan där sinnesintryckens information filtreras innan den går vidare till områden i hjärnbarken för bland annat tänkande och problemlösning. Färre D2-receptorer i thalamus ger förmodligen mindre filtrering av signaler och därigenom ett ökat informationsflöde från thalamus.

Kreativa personer skulle därför vara sämre på att sortera bort sinnesintryck än normalpopulationen, vilket skulle kunna förklara en ökad idérikedom hos de kreativa. Men hos psykiskt sjuka skulle denna process istället skapa förvirring.

Genom så kallade divergenta psykologiska tester säger sig forskarna vid KI äga en metod att mäta kreativitet, och på basis av sådana tester jämte fysiologiska undersökningar av hjärnan, har sambandet mellan hög kreativitet och låg D2-receptortäthet kunnat konstateras. Det har tidigare varit känt att det finns ett samband mellan schizofreni och låg D2-receptortäthet.

Man drar nu slutsatsen att personer som drabbas av schizofreni också är kreativa. Således föreligger generellt sett en latent risk för kreativa individer att drabbas av psykisk sjukdom.

Skillnaden mellan geni och galenskap är alltså hårfin - något som man alltid har vetat, men nu också fått vetenskapligt bekräftat.

 

 

 

 

 

Fortsätt till Andra kapitlet - Vetenskapsteori

 

 


© Mats Ohlin 2009-11   |   Senast uppdaterad