Kognitionslära

Första kapitlet - Allmän kognitionslära

Andra kapitlet - Vetenskapsteori

Sudoku

Som en introduktion till ämnet vetenskapsteori vill jag diskutera mekanismerna omkring lösandet av ett vanligt sudoku. Jag förutsätter därvid att läsaren känner till denna "fylleriövning".

En diakron introspektion kan vara särskilt givande här, eftersom jag en gång som nybörjare stod fullständigt nollställd inför lösandet av ett sudoku, men numera har tillägnat mig en viss rutin i saken.

Till att börja med vill jag konstatera att man som sudokulösare behöver en del kognitiva färdigheter. Dessa är:

1. Man behöver kunna ta emot och förstå information.

2. Man behöver kunna förstå innebörden av begreppet spelregler, och utifrån denna förmåga och genom att ta emot information i saken förstå hur just sudoku går till och vad det går ut på.

3. Man behöver känna till siffrorna 1 till och med 9.

4. Man behöver kunna läsa siffror.

5. Man behöver iakttagelseförmåga och ett fungerande korttidsminne.

6. Man behöver kunna tillämpa minst en metod för lösandet.

7. Man behöver ha en förmåga till slutledning.

8. Man behöver kunna skriva siffror.

Urskiljningsförmåga

Det har sagts, att kvinnor har bättre urskiljningsförmåga än män, vilket kan vara sant, men lika gärna en skröna.

Emellertid har jag funnit det bra att vara utrustad med en god urskiljningsförmåga när man löser sudoku. - Betrakta följande figur:

- Vilken siffra saknas? En del ser det direkt; andra, som jag, behöver en stund på sig för att konstatera att det är siffra 7.

Ofta måste jag gå igenom siffrorna en efter en för att få fram "facit". Ändå blir det inte så sällan fel.

Ett annat fel som jag alltför ofta gör är, att se en ruta där exempelvis siffran "3" måste vara. Detta var i och för sig rätt, men det var bara det, att siffran 3 redan fanns inom blocket. Men jag hade liksom varit "blind" för det.

Jag har tänkt, att det där ska gå att öva upp. Och i viss mån har det nog gjort det. Frågan är, om förmågan kan drivas till sådan fulländning, att den till sist automatiseras? Och - till sin extrema ytterlighet: savantiseras? Ja, faktiskt börjar jag luta år den arbetshypotesen.

Hur som helst så tror jag att en sudoku-"wannabe" kan tjäna mycket på att öva och öva sin förmåga på just detta plan - urskiljningsförmågans. Efter ett tag skall vederbörande, liksom jag, inse, att det går betydligt bättre att använda höger hjärnhalva istället för den vänstra, vilket man kanske vanligtvis gör i början.

Och när man har börjat tillämpa den metoden, så märker man två saker:

• man blir säkrare i sin bedömning
• man ser utan att behöva tänka

Så med "höger-hjärna-metoden" står man redan närmare savantens kognition än vad man gjorde när man tillämpade enbart "vänster-hjärne-tänk".

Metoder

Det är förmodligen så att även metoderna kan automatiseras, men att de behöver medvetandegöras först. Man torde således ha bruk för de metoder och genvägar som kan finnas för lösandet av ett sudoku. - Lite grann som att lära sig cykla: man måste lära sig metoden medvetet, men sedan, när man väl kan den, så går det av sig självt.

Ovanstående sudoku (från SvD 13 aug 09), klassat som "svårt", är ett bra åskådningsexempel, då det består av en tydlig gräns mellan två skeden som kräver olika metoder.

Jag har funnit tre olika metoder i sudoku-lösandeprocessen; var och en förbunden med sudokuts svårighetsgrad:

• metod 1 = svårighetsgrad "lätt"
• metod 1 + metod 2 = svårighetsgrad "svår"
• metod 1 + metod 2 + metod 3 = svårighetsgrad "supersvår"

Jag hävdar alltså att det finns i huvudsak tre metoder för lösandet av ett sudoku, varav "metod 1" behövs som ett minimum för alla svårighetsgrader, medan metoderna "2" och "3" krävs vid mera avancerade lösningar.

Hur kan man således beskriva dessa tre olika metoder, var och en för sig?

Metod 1

(Jag benämner från och med nu rutorna i övre raden för A1, A2 och A3; i mellanraden B1, B2, B3; och i nedre raden för C1, C2 och C3. Den högre ordningens rutor - "blocken" - får stora bokstäver och den lägre ordningens - "rutorna" - får små.)

Metod 1 innebär att man siffra för siffra genom uteslutningsmetoden letar upp de unika platser som kan finnas för dem.

Som exempel kan vi ta den funna ettan i A3/a1. De tre befintliga ettorna i respektive A1/b1, A2/c2 och C3/b3 utesluter alla andra lägen för en etta i block A3 än rutan a1.

På detta sätt betar man av siffra för siffra. När man är klar med siffra nio börjar man om med siffra ett på nytt; och sedan varv efter varv, tills man inte kommer längre.

Har man då lyckats få ut sudokut, så är detta av svårighetsgrad "lätt". Men om det inte gick ut, så får man ta till metod 2. I detta vårt fall, fann vi endast tolv nya sifferlägen med metod 1, och har drygt hälften av rutorna kvar att fylla i, så för oss är metod 2 nu en nödvändig strategi.

Metod 2

Metod 2 innebär att man i varje tom ruta skriver dit alla de siffror (smått, och löst, med blyerts, raderbart) som där är möjliga.

Det kan vara taktiskt att börja med att finna de par av rutor, där endast två siffror kan förekomma. Dessa finner man företrädesvis i block, kolumner eller rader där endast två tomma rutor återstår. Se exemplet!

Just i detta fall fick vi ingen omedelbar spin-off-effekt, men vi kan föreställa oss en sådan, utifall någon av siffrorna 3, 5, 8 eller 9 hade varit o-ifylld i block C3; då hade man kunnat utesluta samtliga dessa i nedre raden i C3.

Sedan går man vidare och skriver in alla möjligheter i alla rutor, så långt det behövs. Främst letar man då efter "solitärer" dvs. rutor där ingen annan siffra än en viss, kan befinna sig. I A2/a2 fann jag en sådan nämligen en femma. Denna hade inte varit möjlig att spåra med metod 1.

När man emellertid har funnit en ny siffra, kan det alltid vara lönt att gå tillbaka till metod 1 för att se om några nya möjligheter har uppenbarats där. Så en växelverkan mellan metoderna är vad man bör tillämpa.

Under detta metodarbete brukar det lösa upp sig allt mer, och man kommer snart i mål. Jag illustrerar inte vidare nu, men betrakta den funna femman i A2/a2: den gör, att både trean och femman i C2 får sina givna platser. Detta i sin tur leder till fler fynd, osv.

Just detta sudoku får man ut med metod 1 och 2. Det har därför svårighetsgrad "svår". Pröva gärna att fortsätta ifyllningen!

Men i extremt svåra sudokun kommer man till vägs ände även med metod 2. Då är det dags att lägga i tredje växeln, metod 3.

Metod 3

Betrakta den föregående figuren och tänk dig att alla möjligheter var ifyllda i alla rutorna men att inga solitärer hade framkommit, utan som närmast endast parvisa möjligheter som de i C1 och C2.

Då är metod 2 uttömd och vi måste ta till metod 3. Den går ut på att man, för att ta C2 som exempel, hypotesmässigt prövar en av siffrorna 3 eller 5 i en viss ruta.

Rent praktiskt brukar jag stryka under en av siffrorna med betydelsen att det är den hypotetiskt rätta. Om jag således stryker under trean i den ena rutan i exemplet, så får jag därefter stryka under femman i den andra rutan. Detta skapar en kedjereaktion med upprepade understrykningar genom hela sudokut.

Så småningom kommer endera av två möjligheter att framträda. Antingen var hypotesen riktig, och då visar det sig efter ett tag. - Eller så falsifieras hypotesen genom att en motsägelse visar sig. I båda fallen får jag reda på det rätta alternativet.

Redan med denna första hypotesprövning kan så många luckor falla på plats, att sudokut går ut. Men gör det inte det, får man genomföra en ny hypotesprövning - och därefter ännu en, om det skulle behövas.

Några andra metod-finesser

Förutom de tre ovan nämnda metoderna, finns ytterligare några genvägar till lösning, som kan vara bra att känna till. - Här följer en första listighet:

Betrakta trean i B2/a3 i ovanstående sudoku. Den är just slutledd till denna sin plats. Men hur kom vi fram till det?

Vi fann treans plats genom följande slutledningsmetod. Med "metod 1" placerar vi först trean i tredje kolumnen i B3, på grund av de befintliga treorna i A2 och C2. Men vi vet inte därmed, om dess placering är B2/a3, B2/b3 eller B2/c3.

Men om vi nu granskar grannblocken B1 och B3, så kan vi konstatera, att båda dessas treor måste befinna sig i antingen rad b eller rad c. På grund av detta förhållande, att två treor har reserverat plats i två rader, blir båda dessa rader upptagna - fulltecknade. Således finns för block B2 endast en rad kvar att tillgå för dess trea - nämligen rad a.

Lätt som en plätt - eller hur!? När man väl ser det, framstår det som självklarheten själv.

Och här kommer en "shortcut" till:

Det är samma sudoku som det förra, som här har kommit lite längre.

I de tre 1-blockens tredje kolumn, ser vi att siffrorna 1, 4 och 6 saknas (förutom fyran som är markerad med orange färg, vilken ännu inte räknas; det är den, vi ska komma fram till).

Men eftersom A1/c3 varken kan innehålla en etta eller en sexa, måste båda de siffrorna ligga i B1. Och eftersom det endast finns tre rutor för de tre siffrorna, måste fyrans plats vara A1/c3.

Även detta känns ju alldeles självklart när man inser mekaniken, men det kräver dock lite hjärngympa att komma fram till. Har man väl klurat ut ett samband av denna typ, så kan man också lära sig dess metod, och då går det lättare nästa gång, och nästa.

Ett sudoku att lösa

Här kommer ett - som jag har funnit - ganska svårt sudoku att sätta tänderna i för den som känner sig hågad. Du kan skriva in siffrorna direkt här på skärmen (och ändra dem med, efter behag.) Lycka till!

För den, som känner motivation och håg till att lära sig sudoku-lösandet mera grundligt samtidigt lättfattligt och åskådligt, vill jag varmt rekommendera Robin Jarmans utmärkta föreläsnings­serie på YouTube. Som pensionerad lärare med stor erfarenhet av att lära ut, visar han prov på en lysande pedagogik när det gäller att få tittaren med sig — vilken nivå denna än må befinna sig på. Han producerar nya videos fortlöpande; i skrivande stund tror jag att han har kommit till den åttiofemte.

Fyra tänkesätt

Under mina sudoku-lösanden har jag blivit varse fyra olika sätt att tänka. Såvitt jag kan förstå, ansluter de till de fyra Szondi-vektorerna (se Szondi under rubriken "forskning"!). Jag vill här kortfattat redogöra för dem.

Ibland har jag noterat min tanke-struktur som så, att jag liksom tvärsäkert har vetat vilken siffra som ska fyllas i. Min kognitions-analys hänför detta slags tänkande till Sz1.

Stundom, men inte alltför ofta, har min kognition liksom lite roat slutit, att - "tja, jag chansar här på den eller den siffran; den är nog rätt". Jag har i sådana lägen tyckt, att jag har hållit mitt tänk inom Sz2.

Då och då har det hänt, att jag kommit på mig själv med att i tanken föra logiska resonemang om, vilken siffra det måste vara. Detta har då varit ett typiskt Sz3-beteende, har jag ansett.

Sällsynt men förekommande har ännu ett beteende varit. Detta har karaktäriserats av ettslags innerligt resonemang om saken (siffran), liksom ännu lite för svårt men ändå med denna metod nåbart. I förstone har jag betraktat detta resonemang som tangerande sanna jagets kärna, men sedan omprövat den slutsatsen till att istället betyda "det sant goda tillståndet" det vill säga förmodligen återförbart på en tidig barndom under en moderlig läroprocess, där odelad "vi-känsla" rådde. - Således klockren Sz4!

Det vore onekligen intressant att få närmare reda på, om dessa fyra olika tänkesätt skulle kunna ha särskilda kanaler respektive i nervsystemet/hjärnan.

"Einsteins gåta"

Enligt en skröna skulle Einstein ha formulerat den tankenöt som går under benämningen "Einsteins gåta". Han skulle tillika ha hävdat att endast två procent av mänskligheten klarar av att lösa denna typ av problem. Sant eller inte - här är problemet:

1. Det ligger fem hus i rad.
2. Engelsmannen bor i det röda huset.
3. Spanjoren äger hunden.
4. I det gröna huset dricks kaffe.
5. Ukrainaren dricker te.
6. Det gröna huset ligger omedelbart till höger (ur läsarens perspektiv) om det vita huset.
7. Den som röker Old Gold äger sniglar.
8. I det gula huset röker man Kool.
9. I det mellersta huset dricker man mjölk.
10. Norrmannen bor i det första huset.
11. Mannen som röker Chesterfield bor intill mannen som har räven.
12. Kool röks bredvid huset där man håller häst.
13. Lucky Strike-rökaren dricker apelsinjuice.
14. Japanen röker Parliament.
15. Norrmannen bor intill det blå huset.

Frågan är: Givet någon dricker vatten, vem? Givet någon äger zebran, vem? (Formuleringen, något krystad, föranleds av att den ursprungliga mera raka: "vem äger zebran..." inte var tillräckligt entydig.)

Lösningen på Einsteins gåta

Om man ger sig i kast med att försöka lösa nyss redovisade tankenöt, finner man, precis som i sudoku-lösandet, två huvud-steg. Först ett deduktivt. Därefter ett hypotetiskt. Och vidare ett eventuellt tvåstegs-hypotetiskt. Och kanske ett trestegs, och så vidare. Det är metoden. Svårare än så är det inte. Märkligt, om blott två procent av mänskligheten klarade det! må jag säga.

Vi gör ett försök att steg för steg bena upp Einsteins gåta! Den deduktiva fasen har sitt faktaunderlag i de femton utsagorna. Nu gäller det att upprätta en bra form, som får oss att se sambanden klarare.

En metod kan vara att upprätta en tabell, där samtliga möjligheter för varje hus skrivs in. Låt oss börja vår utredning på det sättet, och först av allt konstruera en mall:

Mallen använder vi sedan som ett slags protokoll, där vi för in vad de femton utsagorna förtäljer oss, och eliminerar, genom att radera bort, icke-relevanta parametrar. Låt oss således skrida till verket:

Det är så långt vi kommer på deduktions-vägen, om vi begränsar oss till de hus-specifika sambanden. En rad andra samband har vi fått fram dessutom, vilka vi dock avstår från att förteckna i denna situation.

För att komma vidare måste vi nu ta in på hypotes-vägen. Vi har fått fram, att hus 3 har antingen röd eller vit färg. Vi skulle kunna pröva det ena eller det andra för att se vart det leder. Låt oss anta att huset är vitt. Därav följer i så fall:

Vi når till slut en motsättning, som rör spanjoren. Premisserna ger att han är både hund- och snigelägare, en orimlighet. Således falsifieras ekvationen som bygger på hypotesen att det tredje huset är vitt till färgen. Vi får alltså förlita oss på det andra alternativet, att tredje huset är rött, och göra en ny uppställning:

Och si! ekvationen gick ut, precis som ett sudoku, där varje element motsättningsfritt finner sin unika plats. Svaret på frågorna faller också ut där av: norrmannen dricker vatten och japanen äger zebran. — Svårare än så var det inte; deduktion och hypotesprövning är metoden som leder oss till gåtans lösning.

Vetenskapsteoretiska begrepp

Genom den nyligen i det föregående genomförda fallstudien avseende sudoku har vi förhoppningsvis blivit lite mer bekanta med åtminstone två vetenskapsteoretiska begrepp:

• metod
• hypotes

Vi har också i någon mån därmed kunnat relatera dessa begrepp rent allmänt till kognitionsprocesser.

Som den Szondian jag i sanning är, vill jag nu framkasta följande tes:

• metod är en aktivitet inom Sz1
• hypotes är en aktivitet inom Sz3

Vad är det?

"Metod"

Den som är påläst i szondiana och i synnerhet i min tolkning därav vet, att "Sz1" är liktydigt med "det rätta". Den individ vars personlighet domineras av Sz1 har en städsevarande strävan inombords att vilja göra "det rätta".

"Metod" i den bemärkelse som vi i detta sammanhang har skisserat, innebär helt enkelt "strategi till det rätta". Härav förstår vi även, att "det rätta" endast är en metod till framgång i det, man söker framgång i. Det torde således finnas flera metoder som leder till samma mål.

Vilken metod som är den "rätta" beror av sammanhanget, och något generellt sett "rätt" torde vara mycket svårt att påvisa.

Kanske är det av den anledningen, som naturen inte har inplanterat alltför mycket "rätt" beteende i våra hjärnor. Det vore ju annars ingen större konst att göra oss till robotar, men detta har tydligen inte varit någon framgångsrik evolutionär strategi.

Däremot har evolutionen givit oss ett minimum av genetiskt präglade beteenden men begåvat oss med ett förstånd, så att vi i varje läge så långt möjligt kan välja en unik metod för olika problems lösanden.

Inbyggt i systemet är givetvis, att vissa metoder kan bli så allmängiltiga, och så ideala, att de kan upphöjas till instinkt. Så sker då; något annat vore orationellt, naturligt sett.

Men dock innebär den processen en begränsning. Mot mitt öppna takfönster stångar stundom någon fluga sin panna blodig. Dess metod är att söka "det högsta ljusa", vilket i detta fall riskerar att bli dess undergång. Vore flugan mer flexibel i sitt metodsökande, skulle den pröva andra strategier, om inte annat så blott i en grundforskning, som hypoteser.

Doris Lessing har skrivit en bok om katter, där hon beskriver hur omsorgsfullt kattmammorna visar sina ungar allt förekommande i miljön, och föregår med exempel, för ungarna att lära av. Katter tycks extremt läraktiga.

Och såsom katter är vi människor i det avseendet - kanske i än högre grad. Genom vårt socialiserande språk har vi givits ytterligare möjligheter till erfarenhetsåterföring individer emellan.

"Hypotes"

På motsvarande sätt som i anförda koppling mellan "Sz1" och "metod", menar jag att det finns ett samband mellan "Sz3" och "hypotes".

Enligt min tolkning av Szondi, är Sz3 en sanningssektor. Den individ vars personlighet domineras av Sz3 har en städsevarande strävan inombords att vilja tänka och söka "det sanna".

En väg till förvissning, till sanning, går genom hypotesen. En hypotes är ett slags "provisoriskt", "interimistiskt", "tillfälligt" vetande. Ett antagande om en sanning för att se vart det leder. Genom hypotesen når jag förhoppningsvis sanningen i det speciella spörsmålet.

Humlet och vinet skickar ut trevare, ett slags hypoteser, med fästanordningar i blindo. Ibland bekräftas hypotesen; ibland inte. Prövandet blir en typ av offer åt verkligheten, på samma sätt som almens slöseri med frökapslar, som den slänger ut i miljoner exemplar; - alltid hittar någon sin ideala miljö att gro och slå rot i, tycks almen resonera. Och strategin har befunnits framgångsrik.

Apor är inte till närmelsevis lika läraktiga som vi människor, är min tro - även om de förmodligen är ovanligt läraktiga. Ej heller torde de ställa upp hypoteser lika frekventerat som människan gör.

Genom dessa exempel med humle, vin, alm och apor kan vi möjligen skymta ett samband mellan metod och hypotes. Båda rymmer en vilja - den ena till att förstå, och den andra till att behärska verkligheten. Vinets spirala fångstanordningar vittnar om förstånd; dess slöseri med trevare uttrycker en metod till att behärska den verklighet som är vinets.

Man skulle kunna se såväl metodutprövandet som hypotesuppställandet som ett slags signum på flexibilitet, en motsats till rigiditet. Eller mera precist formulerat: metodvilja och hypotesvilja är båda uttryck för aktivitet.

Vetenskapsteori

Även en blind höna hittar ett korn, heter ju ett ordspråk, illustrerande den rigida metodens begränsning men även viss framgångsrikedom. Kan jämföras med metaren, som agnar en mask på sin krok och sedan slänger reven ner i vattnet i blindo. Ofta får han fisk.

Skrock kan ses som ett slags meta-vetenskap: "Man ska aldrig gå under stegar" är ett råd med åtminstone viss relevans. Varför man ska spotta tre gånger när en svart katt korsar ens väg kan vara svårare att se, men förmodligen ligger det något även i det.

Tro är ännu en vetenskaplig metod; man tror att exempelvis jorden är världsalltets centrum. Tro ligger nära hypotes, det vetenskapligt underbyggda antagandet.

Att följa sin intuition är ännu ett metodexempel, som vissa människor ger andra som råd till hälsa och välgång. De menar då, att intuitionen är den bästa vägvisaren - till och med överlägsen den strikta vetenskapen. Kanske kan det ligga någonting i det. Till och med vår vetenskaplige grundare Sokrates lär ha förespråkat "dygd"-metoden genom hävdandet, att den som verkligen inser och starkt upplever vad som är rätt, också gör det rätta.

Att det västerländska tänkandet börjar med Sokrates i motsättning till sofisterna, påpekas av Lundequist (1992) med Kolb (1990). Det nya i Sokrates förkunnelse var hans värnande om det medvetna jagets suveränitet. Detta jag har en självständig rätt och en moralisk skyldighet att söka efter sann kunskap, oberoende av gudarnas eller härskarnas vilja. Därmed sammanhänger en skyldighet att säkerställa nyvunnen kunskap med logisk argumentation och precisering av begrepp.

Även sofisternas idéer innebar någonting nytt. I likhet med Sokrates hävdade de det medvetna jagets suveränitet och argumentationens betydelse. Skillnaden låg i att de såg argumentationen som någonting instrumentellt, ett medel för att uppnå politiska eller ekonomiska mål. För Sokrates var däremot kunskapssökandet ett mål i sig, någonting som borde göras för sin egen skull.

Ur dispyten mellan Sokrates och sofisterna kan man således härleda den långvariga konflikten mellan företrädare för den filosofiska eller vetenskapliga analysen å ena sidan, och företrädarna för retoriken å andra sidan. Analysen syftar, redan hos Sokrates, till fast, opersonlig, objektiv och ny kunskap; retoriken vill däremot övertyga och entuiasmera. Denna konflikt utkämpas även i vår tid, exempelvis i de senaste årens debatt mellan postmodernisten Lyotard och modernisten Habermas. (Lundequist 1992, s. 36)

Motsättningen, i den mån den förekommer, mellan analys och retorik tror jag med Lundequist vara en central och grundläggande dipol. Analys står för strikt sanningssökande och retorik för rättshävdande, skulle man lite tillspetsat kunna säga. Således Sz3 respektive Sz1.

Retorik kan givetvis användas i sanningshävdandets tjänst, så någon nödvändig motsättning emellan begreppen behöver inte finnas. Å andra ytterligheten kan retorik missbrukas till att dupera, manipulera - för egna syften blott och utan hänsyn till sanningshalt.

Denna sistnämnda risk föreligger städse inom de så kallade kvalitativa vetenskaperna, vilka är beroende av tolkningen som metod. Tolkaren har alltid i viss mån möjlighet att manipulera sina åhörare. För sakens etik har utvecklats en särskild lära, hermeneutiken, tolkningsläran, i vilken väl vetenskaps-retorik egentligen borde ingå som en särskild avdelning (om den inte redan gör det).

Vad hermeneutiken framför allt har funnit är, att en tolkning inte kan frigöras från sitt beroende av uttolkaren. Dennes personliga verklighetsuppfattning ger färg åt tolkningen. Inom metoden grundad teori (som egentligen på svenska borde heta "välgrundad teori", anser jag) har man försökt beakta denna subjektivistiska fälla genom att rekommendera forskaren att inför sin forskningsuppgift försöka nollställa sig så långt det är möjligt, och även undvika att i första skedet låta sig påverkas av kunskapsinhämtning genom referenslitteratur.

Kunskapsinhämtning sker enligt vetenskapsteorin på två olika sätt:

• faktainsamling
• förnuftstänkande

Jag skulle vilja tillägga en viktig mekanism, association (inklusive minne), men avstår i detta sammanhang. Framför allt är det det sistnämnda sättet som riskerar att avvika från förnuftet till förmån för fördomar, förutfattade meningar, politiska eller religiösa övertygelser etc.

Och som sagt ligger en risk också i att ta intryck av auktoriteter - kanske handledare, lärare, författare och andra kunskapsbärare. Tabula rasa är då ett ideal, att stå som "en oskriven vaxtavla" inför verkligheten. Men "det rena förnuftet" är det inte bara Kant bland filosofer, som har ifrågasatt.

Kunskapsinhämtande kan enligt vetenskapsteorin även ske i en annan metod-dipol:

• induktivt
• deduktivt

Den förstnämnda, induktionen, försöker uttrycka: "Det verkar som om saken förhåller sig på följande sätt." Deduktionen, å andra sidan, vill mera försöka fastställa vilka slutsatser man kan dra av den hypotes, som induktionen uppställde.

Man kunde kanske säga att induktionen främst är beroende av ett grundligt faktaunderlag, medan deduktionen sedan sker genom förnuftstänkande. Hur som helst bildar de dipolen

Mig synes — Därav slutes.

Således kan man se att exemplet i begynnelsen av denna diskurs del 1, "Det verkar som om det skulle kunna bli regn — kanske dags att ta in dynorna till trädgårdsmöbeln" faller in under detta par: genom induktion formuleras hypotesen "det kanske blir regn", och deducering av hypotesen ger vid handen, att det då är säkrast att ta in dynorna.

"Konstaterande" och "betydelse av det konstaterade", kunde man också uttrycka det som. Och för att ytterligare återknyta till början av vår Del 1, så inser vi, att det just är den skillnad som Oliver Sacks formulerar som "perceptuell" kontra "konceptuell" värld, genom processer i höger respektive vänster hjärnhalva.

Ska vi emellertid vara riktigt noga med definitionerna av induktion och deduktion, så måste vi inskränka dessa något. Enligt den etablerade filosofin betyder induktion

att utifrån enskilda iakttagelser formulera en allmän lagbundenhet

att med hänvisning till en allmän lagbundenhet förutspå lagbundenhetens enskilda följder.

Men såvitt jag kan uttolka begreppen, så ansluter de ändå helt och hållet till nyss anförda sackska begreppspar vilka är att hänföra till högra och vänstra hjärnhalvan respektive.

"Induktion" det är att begreppsliga; "deduktion" är att tillskriva begreppen betydelse (eller "mening", för att hålla sig till en dålig översättning från engelskan).

Deduktion

"Meaning in architecture" är en rubrik till en vanligt förekommande och central diskurs inom mitt ämne som är arkitekturens. Man skulle kunna formulera de arkitektoniska processerna sålunda:

• Arkitekten inducerar fram ett arkitekturverk (med andra ord försöker göra en syntes av ett antal givna variabler eller förutsättningar)
• Brukarna (de som upplever arkitekturverket) deducerar fram betydelser av arkitekturverket ("meningar" med detsamma)

Utan att ha satt mig in i exakt vari kärnan i debatten mellan ovan genom Lundequist refererade Lyotard och Habermas består, vill jag våga mig på en kvalificerad gissning.

Vi ser av nyss uppställda hypotes i punktform, att arkitekten inducerar och brukaren deducerar. Enligt modernisten Habermas borde kanske arkitekten nöja sig med att inducera. Men där finns givetvis en lockelse för honom att så att säga föregå brukaren och servera denne en mer eller mindre färdig deduktion.

Detta sistnämnda sker genom utformning på det viset, att arkitekten under projekteringsprocessen sätter sig in i brukarens ställe och liksom deducerar åt honom. Detta kan jag tro att postmodernisten Lyotard rentav förordade.

Den ortodoxa modernismens ur-dogm är den, att arkitekten bör strikt hålla sig till induktion, och icke frestas till att tillrättalägga brukarens deduktioner.

Men då detta förhållningssätt visade sig (eller kom att anses) ohållbart i det postmoderna tidevarvet, uppstod postmodernismens krav på tillrättalagd deduktion.

Postmodernismen hämtade lärdomar från bland annat klassicismen, där arkitekturelementens funktioner förtydligas med lämplig utformning. Där inte bara bär det bärande - där visas dessutom med utformning, att det bärande bär.

Klassicismen höll sig inom dessa ramar, och förföll inte åt falskspel. Något som postmodernismen däremot omedelbart gjorde. Postmodernismen skydde inte att "stoltsera i lånta fjädrar" och att styra ut byggnaderna i formdräkter, som inte hade med deras funktioner att göra.

Även ritningsmaneret blev ett medel inom den retorik, som gick ut på att dupera eller övertala beställlaren att uppföra verket efter arkitektens intentioner. En kritisk artikel om detta har jag skrivit i Arkitekttidningen 3-92.

Mitt personliga förhållningssätt i frågan är det, att jag inte har någonting emot en estetisk mångfald och vid spännvidd. För mig får en byggnad gärna vara irrationellt uppklädd. Jag tror nämligen att vi människor behöver lite fåfänga i all rationalitet som vi lever i. Jag tror vi är skapta sådana av naturen.

Men jag är klart emot retoriska trix med förförelsesyfte. Där går en tydlig gräns, anser jag. Att i all oskyldighet sätta lite färg på fasaderna kan oftast tillföra något positivt. Men att "pracka på" en beställare en produkt, han egentligen inte hade tänkt sig, är oetiskt och fel.

Dagens läge är emellertid inte helt lätt för arkitekterna. Många beställlare vill så att säga om inte direkt låta sig luras, så åtminstone förföras en smula. Och det kan man kanske tillåta sig i ett överflödssamhälle? Nja, egentligen inte. En väl förankrad kultur är det då, som får ordning på alltsammans.

Nu har vi det läge vi har; den zeitgeist som råder, den råder. Tiderna förändras, men jag skulle tro att estetiken den består. Så - vad är estetik, och hur bör man förhålla sig till den?

Estetik

Ämnet estetik kan omfatta all miljöupplevelse som man kan ha med sinnesorganen således den visuella, spatiala, haptiska (taktila), olfaktoriska och akustiska miljön. Kanske undantagandes smaksinnet när det gäller arkitektur, trots att vi paradoxalt nog talar om "smak" i estetiska sammanhang.

De visuella, spatiala och haptiska sinnesintrycken kan sägas dominera inom den strikta arkitekturupplevelsen, även om luktsinnets och hörselns sensationer icke bör förringas de heller. De kan vara nog så betydelsefulla i speciella sammanhang.

Estetisk upplevelse kan sägas vara kognitiv perception dvs. aktivt, medvetet, ställningstagande till den information som grundperceptionerna ger oss. Estetisk upplevelse är således tolkning, en deduktion här och nu av perceptionernas induktion.

Medan sinnesintryckens information visserligen kan ske - och alltid sker, mer eller mindre - aktivt, medvetet, är deras funktion ändå begränsad till att svara på frågan

hur är sakernas tillstånd därute?

vilket ger oss en föreställning om omvärlden. Med föreställningen karaktäriserar vi omvärlden. Enligt kognitionsvetenskapen skulle denna process alltså ske företrädesvis med höger hjärnhalva.

Nästa steg, där således den estetiska mekanismen börjar verka, är den vänstra hjärnhalvans sökande efter svaret på frågan

vad betyder de just konstaterade "sakernas tillstånd därute" för mitt isolat?

"Mitt isolat" kan vara begränsat till mitt ego, eller utgöras av min grupptillhörighet eller den lokal jag befinner mig på, etc. Isolatet beror av sammanhanget.

"Betydelsen" kan vara genetisk (känslomässig) eller kognitiv (tankemässig). Känslan kan uppstå spontant, direkt, innan tanken hunnit dra sin slutsats. Men en känsla kan också framväxa av en tankeprocess, "ett moget övervägande".

Tanken kan således påverka känslan. Men känslan kan också påverka tanken. Tanke och känsla utgör ett par i växelverkan. Tanke och känsla i förening formar till slut den rätta betydelsen av den perceptionsgrundade verklighetsuppfattningen.

Känslorna utgår från två dipoler:

• aggression — rädsla
• glädje — sorg

där den första känsloskalan i allmänhet är en reaktion på något bedömt förestående som bedöms som påverkbart (ett hot), och den andra skalan ofta en reaktion på något bedömt eller konstaterat nödvändigt eller fullbordat faktum.

Tankeprocesserna är av två slag:

• axiomatik, logik, ā priori
• association, jämförelse, ā posteriori

och "de lärde" lär alltjämt tvista om vad som säkerligen kan vara att betrakta som ā priori. Kant ansåg sig kunna leda i bevis att uppfattningarna om rummet (utsträckning) och tiden (ordningsföljd) är aprioriska, ty utan dem vore inga perceptioner möjliga.

En aktiv växelverkan mellan iakttagande, tanke och känsla kan benämnas nyfikenhet. I det tillståndet är sinnena öppna, och förutfattade meningar hålls tillbaka. En stillad nyfikenhet med behaglig eftersmak kan sägas utgöra en positiv estetisk upplevelse. Men en sådan upplevelse fordrar också ett dynamiskt sinnelag.

Ett fördomsfritt förhållningssätt till verkligheten är en förutsättning för den estetiska upplevelsen. Smakkultivering handlar till stor del om individens fostran till självförverkligande, till inre befrielse.

I ett kulturellt sammanhang består smakfostran givetvis även av inlärande av etikettsregler, mestadels av hänsyn till medmänniskorna. Etiketten kan emellertid ändras, beroende på kulturellt sammanhang. Så man skulle kunna hävda att det finns två sorters smak:

• absolut smak (individens sanna smak)
• relativ smak (kulturellt överenskommen smak)

En fråga som filosofer ofta brottas med är hur den absoluta smaken och den relativa kan finna syntetisk harmoni. Många religiösa system anför olika slags lösningar på det. Och psykoanalytiker prövar en kompletterande väg genom att försöka frilägga människans själsliga egenskaper.

Såväl religionerna som psykoanalysen når oftast en slutdestination i människans drifter, varvid olika slags metoder för dessas kanaliserande kan föreslås:

• bejakande, utlevande
• sublimering
• undertryckande

är några av de patentlösningar som förekommer. I vårt sammanhang, det estetiska, kan det vara intressant att utforska huruvida, och i så fall på vilka sätt, drifter kan tillfredsställas eller neutraliseras med estetiska medel.

Man bör då först ta reda på vilka drifter som finns. Szondi har funnit fyra olika, vilka jag har redogjort för bland annat i mitt forskningsprojekt om Szondi (se detta). Med Szondis system som grund, vill jag fortsättningsvis försöka utveckla och karaktärisera de olika driftvektorernas respektive ideala estetíker.

Drifternas estetik

Drifterna, enligt min Szondi-tolkning, kan uppdelas på följande fyra dipoler:

1. görande
   utsättas för — utföra
2. kännande
   överväldigas — förmedla
3. tänkande
   utforska — fantisera fram
4. varande
   söka — solidera

Annorlunda uttryckt: I någon bemärkelse, i något sammanhang, upplever de flesta av oss det som positivt och rentav som ett behov, att

• omhuldas, bli omhändertagen
• påverka, agera aktivt
• uppleva, bli känslomässigt berörd
• väcka uppmärksamhet
• få kunskap, fördjupning, struktur
• hitta på, dagdrömma, vara kreativ
• upptas i en social gemenskap
• befästa och trygga en social miljö

Det bör sägas redan nu att inte alla av de nyss uppräknade åtta behoven stillas bäst med arkitektur eller fysisk miljö. Det första behovet, omhuldning, tillgodoses säkert optimalt med medmänniskors hjälp, och inte särskilt tillfredsställande med enbart arkitekturens form och yta. Men vår studieuppgift här är ändå att försöka utröna, hur en arkitektur kan utformas för att bejaka samtliga dessa behov - och därmed framstå som estetiskt tilltalande, enligt vår hypotes.

Så vår nästa fråga blir: Hur bör arkitektur vara utformad för att främja spontana känslor av att

• omhuldas, bli omhändertagen
• kunna påverka, agera aktivt
• uppleva, bli känslomässigt berörd
• synas, kunna väcka uppmärksamhet
• få kunskap, fördjupning, struktur
• få hitta på, dagdrömma, vara kreativ
• upptas i en social gemenskap
• befästa och trygga en social miljö

Vi har för avsikt att i det följande gå igenom de åtta aspekterna var och en för sig. Under arbetets gång kommer jag att försöka arbeta parallellt med de åtta avsnitten, så läsaren uppmanas att inte förvånas över om vissa avsnitt under längre perioder kan innehålla endast enstaka meningar.

En omhuldande arkitektur

En interaktiv arkitektur

En känsloväckande arkitektur

En upplyftande arkitektur

 

En välstrukturerad arkitektur

En vitaliserande arkitektur

En välkomnande arkitektur

En utvecklingsbar arkitektur på god grund

Om du nu känner dig manad, fortsätt gärna in på Dygdens väg.