Mats Ohlin

Min mor
Brita Svensson

*

Tredje fortsättning
på
min mormors
släktgrens  historia

Klass 2

Min skolsal

Jag går i Tenhults småskola. Min skolsal är stor. Min skolsal har fem fönster och en dörr. Den är ett ljust och trevligt rum. I min skolsal ser jag en svart tavla, en kateder, en orgel, en kamin, femton bänkar, en kulram, och flera stolar.

Britas illustration till sin uppsats.

Min skolsal

Jag går i Tenhults småskola. Min skolsal är stor. Min skolsal har fem fönster och en dörr. Den är ett ljust och trevligt rum.

I min skolsal ser jag en svart tavla, en kateder, ett skåp, femton bänkar och ett schema.

Fröken är så snäll och rar.

Vårresa till Visingsö

En dag sade Fröken att om det blir riktigt vackert väder och om ni sköter er riktigt bra så kanske vi ska resa till Visingsö på torsdag. Och vi väntade på torsdagen. Så kom torsdagen. Det var igenmulet och ruskigt så men plötsligt började molnen skingras och om en stund var himlen klar. Klockan nio samlades vi på skolgården och så gick vi ner till stationen. Så kom halvtian.

Då steg vi på. Vi hade en egen vagn. Mamma var nere och gav mig min väska.

Så åkte tåget i väg. Vi åkte förbi fyra stationer.

Vi såg det vackra Huskvarna. Det låg så vackert där nere i dalen. Snart var vi i Jönköping. Där steg vi på båten. Efter ett par timmar såg vi ön med en väderkvarn och en del hus. När vi stigit av båten fingo vi se en hel hop med remmalag.

Vi satte oss på ett. Så åkte vi till Kumlaby kyrka.

Därifrån åkte vi till Brahekyrkan. Vi åt mat vid Kumlabykyrka och det smakade så gott. Sedan åkte folkskolan till Gränna. Då lekte vi gömmaringen. Men så kom Stjärntorp och då trodde vi att det var Motala Express. Då sprang vi ned. Men när det inte var vår båt så gick vi upp på en kulle där vi kunde se över till Gränna och där satt vi och hade trevligt. Klockan fyra åkte vi hem. Så kom då äntligen vår båt. Och vi steg på.

Snart såg vi hur den gled ut på sjön och snart så var vi i Jönköping. Så gled båten in i hamnen. Där steg vi av båten och gick fram till stationen och steg på tåget. Snart gick tåget i väg.

Det stannade vid två stationer och tre anhalter med Tenhult. Nere vid stationen var Hjördis och mötte mig.

Så gick vi alla hemåt.

Karin och Sven plocka ner äpplen

Britas illustration till sin uppsats.

Det var en gång en pojke och en flicka. Pojken hette Sven och flickan hette Karin. De skulle ut och plocka äpplen. De tog ner en lång stege, och gick fram till ett stort äppelträd. Så reste de stegen. Men tänk, så oförståndiga de voro, för de satte stegen precis rakt upp.

Precis som Sven skulle ta ett äpple så såg han att stegen gled mer och mer. Hjälp Hjälp! Mamma lilla. Ja tror att jag ramlar ner. Sven slog du dej mycket, ropade Karin. Ja jag fick ju en näsa mitt på äpplet. En näsa mitt på äpplet. Var säger du Sven.

Sedan gick det bra. De plockade en hel korg full. Sedan gick de hem till mor och berättade att äppelträdet såg ut som en gubbe och att Sven hade ramlat ned och då sade mor att det var för att de satt stegen för rakt. Kom ihåg det till en annan gång sade Mor och det gjorde de också nästa gång de plockade ner äpplen.

Vårt äventyr i skogen

En gång i vintras voro Gerd och jag ute och åkte skidor i skogen. Rätt som det var fick vi se en liten hare som kom hoppande över stigen. Men han hoppade så fort så vi hann inte med. Men vi hade inte åkt lång bit förän vi såg något svart komma imot oss. Jag trodde att det var en varg. Men sedan såg vi att det var Gerds hund Jonas. Efter en stund kom vi till en liten kulle som var övertäckt med granris.

När vi hade lyft dän granriset så blev vi så förvånade. För där stod en sten, och omkring den var fullt med små vackra blad och från stenen gick en liten stig av blad. Och vid var sida om stenen stod en liten gran, och imellan dem låg en svamp. Och vi undrade vem som hade gjort det, men det fick vi aldrig veta.

Mina julklappar

Nu är julen över. Den roligaste dagen var julafton. Jag fick många julklappar. Av far fick jag pjäxor. Av mor fick jag Sveriges städer, en färglåda och kläder till dockan.

Sagan om familjen Snögubbe

Det var en gång en snögubbsfamilj som skulle resa och hälsa på goda vänner. När de kommit en bit på vägen började det att regna. Som väl var hade Fru Snögubbe med sig en paraply. Snart gick regnet över. Herr Snögubbe hade med sig en kärve åt fåglarna, och de blevo så glada åt den. De kommo från alla håll, och de började picka korn av alla krafter.

Snart voro de framme hos sina släktingar. När de varit där en stund skulle de gå ut och se på stan. När de hade gått en bit började det att regna. Fru Snögubbe hade glömt sin paraply hemma. De började att springa av alla krafter, men Pelle han blev efter. När de kommit hem frågade herr Snögubbe: Var är Pelle? Då gingo de och sågo efter. Men då blevo de så bedrövade ty de funno bara en pöl. När de gingo hem voro de så ledsna ty då hade de bara med sig lilla Lisa.

Fastlagsriset

I dag kom far hem med fastlagsris som han köpt av en gumma på torget. Mor har satt det i vatten. Det står mitt på bordet.

Solen lyser så vackert på de brokiga fjädervipporna. Vad kan det vara för en fågel som har sådana fjädrar. Mor ler och säger att det är vanliga hönsfjädrar som gumman har färgat. Fastlagsriset har så många vackra färger. Det har både gula, röda, skära och lila fjädrar.

När riset slår ut blir det påsk, säger mor.

Förmodligen höstterminen 1940

Små vinterbilder

I skogen

Britas illustration till sin uppsats.

Det är en kall söndag i februari. Termometern visar -12° C. Snön ligger nästan halvmeterhög på gärdena, och mina skidor äro nyvallade. Jag sätter dem på mig och åker ut i skogen. Jag stannar en minut och ser mig omkring. Det är, som om jag vore i en vit sagovärld. På grenarna ligger snön så tung, att en del av dem nästan släpa på marken. Några ruggiga småfåglar sitta i en buske och flyga förskräckta upp, när jag åker förbi dem. Jag kommer nu till en glänta i skogen. Mitt emot mig ser jag två andra skidåkare. De komma glidande emot mig. Vi hälsa på varandra och fortsätta sedan var och en åt sitt håll. På avstånd ser jag en liten frusen sjö. Jag hör skratt och glam och ser en hel mängd gossar och flickor röra sig på isen och beslutar mig då för att åka dit.

På skridskobanan

Britas illustration till sin uppsats.

Vid stranden av sjön stannar jag. Det är en brokig tavla jag ser framför mig. Flickornas mångfärgade mössor och jackor lysa bjärt mot den vita snön.

Mitt på sjön är isen sopad. Där glida små och stora fram på sina skridskor. Somliga åka två och två, andra åter åka i "åttor" och "treor", och andra åter "sätta rovor".

Närmast stranden ha de minsta sitt tillhåll. Vid en påle, som är nedstucken i isen, är en lång stång fastsatt. I yttersta änden av stången är en lång kälke fastgjord med ett rep. På kälken sitter en hel barnskara. En stor pojke står bredvid stolpen och håller i den långa stången. Han har skridskor på sig. De små barnens ansikten glöda av iver. Nu sätter den store pojken sig i rörelse. Han åker runt stolpen och håller i stången. Den åker då också runt, och kälken ytterst slänger och far under barnens jubel. Jag är så fängslad av, vad jag ser, att jag glömmer att fara vidare. När jag plötsligt ser på min klocka, märker jag därför, att det är tid att åka hem. Och så vänder jag skidorna och åker tillbaka efter en härlig söndag ute i naturen.

Attila och hunnerna

Ett av de många folkvandringsfolken var hunnerna. De hade vid medeltidens [sic! - bör vara "antikens"] slut bosatt sig i Dacien eller nuvarande Ungern. Deras hövding vid tiden för folkvandringen hette Attila.

Med honom i spetsen bröto de upp och redo på sina hästar mot väster. Kvinnorna voro också med, och de åkte i vagnar, som drogos av hästar.

Hunnerna sågo hemska ut. Männen hade långt, tovigt hår, och i ansiktet hade de skurit sig, så att det var fullt av sår. Till kläder hade de djurhudar. Och som de dessutom brände och härjade, där de redo fram, är det inte att undra på, att skräcken var stor för dessa barbarer. Det har också blivit sagt, att "intet gräs växer, där Attilas häst trampat".

Attila ryckte raskt fram mot väster och stod snart med sin här i Gallien (nuvarande Frankrike). Men då tyckte romarna, att det var på tiden att hejda hunnernas vilda framfart. Den romerska härföraren hette Aëtius. Han mötte Attila i nuvarande östra Frankrike vid Katalauniska fälten. Där stod år 451 ett slag, som är ett av de blodigaste historien känner. Inte mindre än 200'000 män stupade där. Attila och hans män blevo slagna i grund och måste tåga tillbaka till Ungern. Attila säges också ha gjort ett försök att inta Rom. Men då red påven honom till mötes på sin svarta häst och hotade honom med, att apostlarna Petrus och Paulus försvarade staden. Attila blev då så rädd, att han genast vände om hemåt.

Inte långt därefter dog Attila. Det förtäljes, att hunnerna begravde sin hövding på ett mycket underligt sätt. De sägas ha gjort tre kistor, en av guld, en av silver och ytterst en av järn. I den innersta kistan lade de Attilas kropp. Sedan skulle de ha lett floden Theiss in i en annan flodfåra och grävt djupt ned i den gamla fåran och satt ned kistorna där. Därpå ledde de floden in i den gamla fåran igen. Slavar skulle ha utfört arbetet, och för att dessa inte skulle kunna tala om för någon, var graven fanns, dödades de efter utfört värv.

Efter Attilas död stredo hans söner om arvet. Då passade en del av de underkuvade folken på att göra sig fria. Hunnernas stora välde gick sålunda under efter endast en kort tid av ära och makt.

Hur Olle kom i tidningen

Olle bodde med sina föräldrar i den stora, vackra sommarvillan vid havet. Han höll helst till nera på stranden, där han roade sig med att bygga sandslott.

En dag, när han höll på att bygga en kanal ned till vattnet, varseblev han ett föremål, som låg ett stycke ut till havs. Olle vadade ut och tog upp föremålet, som befanns vara en flaska. Och inuti denna låg ett papper, och på det stod något skrivet. Olle, som älskade sjörövarehistorier och sålunda läst om flaskpost, blev eld och lågor. Han tog med sig flaskan och gick bort till en sten. Där slog han sönder den mystiska flaskan mot stenen. När det var gjort, tog han upp papperet med darrande fingrar och började läsa. Där stod: "Jag är fången i en grotta på Gräddö, där jag för två dagar sedan gick ned för att tyda runskriften på väggen. En stor sten rasade ned och lade sig för ingången, så att jag inte kan komma ut. Denna flaska, som jag hade med mig, har jag kastat över stenen och ut i havet. Den är mitt enda hopp. Jag har mat för två dagar till, och här finns en källa med vatten. Högst tre dagar till kan jag leva. Kom till min hjälp!"

Olle besinnade sig inte länge, förrän han löste den lilla ekan och satte sig vid årorna och rodde ut mot Gräddö. Han var förbjuden att ensam ro ut i ekan, men nu tänkte han inte därpå. Ty enligt det datum mannen skrivit, var det nu den tredje dagen, sedan han blivit instängd i grottan.

Olle rodde med andan i halsen och närmade sig hastigt Gräddö. Så med ens kom han att tänka på, att när inte mannen därute kunde rubba stenen, så kunde väl inte han heller göra det. Då föllo hans blickar på båtlinan. Den kunde han nog kasta över stenen, tänkte han, och så kunde mannen klättra över med tillhjälp av linan.

Nu var Olle framme. Han drog raskt upp ekan på land och sprang sedan utmed stranden till runstensgrottan. Han hade varit där med sina föräldrar förut och sett på de underliga runtecknen på ena väggen. Han kunde redan skönja platsen, där grottan låg. Olle lade benen på nacken och sprang det sista stycket.

Äntligen var han framme. Han ropade: "Hallå!" "Hallå", svarade en mansröst där nerifrån djupet. "Det var då för väl, att ni lever", sade Olle. "Jag hittade flaskan vid stranden och rodde genast hitut." "Är du ensam?" frågade mannen. "Ja, men jag har en båtlina med mig", svarade Olle. "Släng ner ena ändan av den till mig!" ropade mannen. Olle höjde sig på tå och kastade. "Jag har den i handen nu", sade mannen. "Lägg nu linan under en tung sten och ställ dig på den, så kan jag nog med stöd av linan klättra över stenen framför ingången, skall du få se." Olle gjorde så. När mannen därinne i grottan började klättringen, kände Olle, hur det sträckte i linan, men stenen rubbades inte. Nu kunde Olle se mannens huvud över kanten på stenen. Snart därpå befann sig mannen oskadd på marken. Han gick fram till Olle och räckte honom handen. Olle kände sig som en hel karl. Och mannen, som han räddat, påstod, att han skött sig som en sådan.

Olle och mannen åkte nu tillsammans till fastlandet. Mannen ville gå hem till Olles föräldrar och omtala bragden, som deras gosse utfört. Men Olle tyckte inte, att det var något att skryta med. Mannen begav sig således efter många tacksägelser hemåt. Olle gick (hem) till sitt hem, men han nämnde inget till sina föräldrar om saken.

Morgonen därpå, när Olle och hans föräldrar sutto vid frukostbordet, ropade Olles far, som höll på att läsa tidningen: "Hör på här ett litet tag, mina vänner! Detta var då verkligen en överraskning!" Han började att läsa högt, och allt eftersom han läste, blev Olle allt rödare och rödare. Ty där stod en utförlig skildring av Olles bragd.

När fadern slutat, tog Olles mor honom i famn, och fadern berömde honom storligen. Och Olle själv var så lycklig, att han inte kunde säga ett enda ord.

En trevlig resa

Min bästa vän, Kerstin, har till min stora sorg flyttat från min hemtrakt. Men vår vänskap har fördenskull inte tagit slut. Vi brevväxla flitigt, och varje sommar fara vi och hälsa på varandra. Föregående sommar kom Kerstin till mig först. Sedan skulle vi tillsammans resa till hennes hem i Västergötland. Vi gladde oss båda åt denna resa och hoppades, att vädret skulle bli gynnsamt. En resa i regn är ju inte lika roligt.

Men när jag drog upp rullgardinen den morgonen vi skulle fara, hällregnade det. Men vi satte oss inte ned och gräto för det, utan klädde oss i stället i regnkläder och begåvo oss med lämplig eskort till stationen. Tåget var försenat en halvtimme, så vi voro härligt blöta, när det äntligen ångade in på stationen. Efter många förmaningar från mamma att vara rädda om oss o. s. v. stego Kerstin och jag på tåget med våra kappsäckar, paket och badkappor. Vi gingo genom vagnarna för att finna en lämplig plats. Det var emellertid fullsatt överallt. Äntligen funno vi två platser i sista vagnen. Vi lyfte upp vårt pick och pack på bagagehyllan och satte oss sedan mitt emot varandra. Utom vi två funnos i kupén en tjock herre, som läste tidning, en ung dam med en liten flicka och slutligen en äldre dam med glasögon och en hög hatt. Den sistnämnda damen såg mycket sur och otillgänglig ut. Jag satt bredvid herrn med tidningen, och mitt emot mig sutto alla de övriga passagerarna.

Nu satte tåget sig i rörelse. Kerstin och jag vinkade, så länge vi kunde se några bekanta. Därpå satte vi oss igen. Den lilla flickan befanns vara mycket livlig. Hon sprang omkring och petade och tittade på allting. Damen med glasögonen och den höga hatten såg mycket besvärad ut och flyttade sig ideligen ifrån den lilla flickan. Den unga damen, som antagligen var flickans mor, gjorde väldiga ansträngningar att få den lilla i stillhet.

Plötsligt fick jag se något, som kom mig att blekna av förskräckelse. Kerstin hade lagt ett skopaket alldeles över den äldre damens huvud. Nu hade paketet genom tågets skakningar glidit allt längre ut mot kanten på bagagehyllan. Och plötsligt - när tåget med ett ryck stannade - föll det olycksaliga paketet rakt ned i huvudet på damen. Denna och Kerstin rusade då upp med vansinnig fart och körde - rätt på varandra. Detta hade till följd, att damen med hatten, vilken persedel nu snarare liknade en pannkaka, satte sig rakt i knät på herrn med tidningen. Nu blev det förstås ett förfärligt liv i kupén. Damen galltjöt, herrn frågade med tordönsstämma, vad som var meningen, och Kerstin och jag kunde knappt hålla oss för skratt. Damen var eldröd i ansiktet av harm, när hon reste sig upp, och hade blickar kunnat döda, så hade nog Kerstin och jag aldrig upplevt resans slut. Damen lämnade nu hastigt kupén med näsan i vädret och - med hatten i hand. Den äldre herrn tog åter upp sin tidning, i det han mumlade något om "galna fruntimmer". Den unga damen log förstående mot Kerstin och mig, och vi logo tillbaka.

Vi voro snart framme i Falköping, och där skulle vi byta tåg. Eftersom det var en timmes uppehåll, innan vårt tåg skulle gå igen, gingo vi och drucko kaffe. Det smakade bra efter strapatserna.

Resten av resan förflöt i fullkomligt lugn, men Kerstin såg väl till, att hennnes skopaket låg stilla. Det hade nu också slutat regna, och solen tittade fram bakom molnen. När tåget saktade farten för att stanna vid vår resas mål, skyndade vi oss att samla ihop våra väskor och skopaket, och när vi stego av tåget, tyckte vi båda, att vi varit med om en trevlig resa.

Ett hemtrevligt rum

Jag har ett hemtrevligt rum i vårt hus. Det är mycket trevligt, och jag trivs bra där. Men det hemtrevligaste rummet tycker jag i alla fall är hallen.

Den är belägen på övre våningen. Där finns ett fönster och en glasdörr, genom vilken man kan komma ut på en balkong. Utsikten från fönstret är mycket vacker, eftersom vårt boningshus är byggt på en höjd.

Hallens färger äro hållna i brunt, rött och gult. Både tapeterna, målningen och möblerna gå i dessa färger.

Under fönstret står en hörnsoffa, i vilken säkert tio personer få plats. Framför soffan står ett runt bord och två fåtöljer. En annan vägg upptages helt av en lång bokhylla. Mitt i rummet är den öppna spisen belägen. Den är målad i rött och vitt och är försedd med mammas och pappas initialer.

På ena väggen över soffan hänger en stor oljemålning över vårt hus, och på de andra väggarna finns det också tavlor. På golvet ligger en stor trasmatta, som mamma själv har vävt. Till hallen leder också en trappa från nedre våningen.

I hallen brukar hela familjen samlas på höst- och vinterkvällarna. Min bror och jag ha ibland någon kamrat hos oss, och vi sitta alla runt bordet. Ibland höra vi på radio, eller också be vi mamma berätta någon rolig historia.

Det bästa i hallen är ändå den öppna spisen. O, vad det är härligt att komma hem och sätta sig vid brasan, när man är frusen om vintern! Vi bruka också steka äpplen på glöden.

När jag sitter och ser in i brasans glöd, som hålla på att falna, känner jag en stor tacksamhet över, att jag äger en av de största skatter på jorden, nämligen ett hem.

Vårterminen 1941

Det kom ett brev

Kerstin var på väg hem från skolan. Hon trallade och sjöng, och allt emellanåt tog hon ett hopp av pur glädje. Det var nämligen sista dagen på länge, som hon gick här med skolväskan i handen. Ty idag hade det varit skolavslutning, och Kerstin hade ett härligt jullov framför sig.

Kerstin hade nu kommit in i sin port. Hon travade glatt uppför de tre annars så tröttsamma trapporna. När hon öppnade dörren, stod mor vid spisen och lagade middagen. "Det har kommit ett brev till dig, Kerstin", sade mor. "Ett brev!" ropade Kerstin. "Till mig?" "Ja, här är det", sade mor och räckte Kerstin ett långt, smalt kuvert. "Men det är ju Irmas stil", sade Kerstin, "och jag har ju inte svarat på hennes förra brev ännu." Irma var Kerstins bästa vän, som för en tid sedan flyttat från den stad, där Kerstin bodde, och nu hade sitt hem på en stor gård. Nu slet Kerstin upp brevet med ivriga fingrar. Modern, som iakttog sin flicka, såg, hur hennes kinder purprades, och hur hennes ögon lyste av glädje, under det hon läste. "Kan mor tänka sig!" utropade Kerstin, "att Irma bjuder mig till sig över julen." "Så roligt då", sade modern. "Och bra var det också, för moster Elsa har ringt i dag och bett oss komma till dem över julen. Och eftersom du inte har någon jämnårig där, så hade du kanske inte fått så roligt med oss gamlingar. Men nu får du säkert roligt hos Irma." "Om jag får", ropade Kerstin och flög sin mor om halsen, "om mor visste, vad jag är glad!" "När skall du resa?" frågade modern. "Irma skriver och undrar, om jag kan komma i morgon kl. tolv", svarade Kerstin. "Då är det bäst, att vi ser om dina kläder en smula", sade modern. "För du måste ju packa i dag."

Resten av dagen uppfylldes av idel förberedelser för resan. Kerstin var överlycklig, och mor sade skrattande, att det vore bättre, att hon gick ut, ty hon var bara i vägen. När det äntligen blev kväll, var Kerstin dödstrött, så hon sov som en stock hela natten.

Morgonen därpå lade Kerstin ner de sista sakerna i väskan, och snart blev det tid att gå till stationen. Det var dagen före julafton, och mycket folk var i rörelse på stadens gator. När Kerstin med sin mor och far kom till stationen, var det fullt av resande där. Kerstins far fick till slut en biljett åt Kerstin, och hon tog plats på tåget. När tåget satte sig i rörelse, kände Kerstin en liten, liten smula vemod vid tanken på att få tillbringa julen utan far och mor. Men snart tog glädjen överhand.

När tåget stannade vid stationen, där Kerstin skulle av, såg hon Irma stå där glatt vinkande. Kerstin hoppade av tåget och fick stora famnen av Irma. "Giv mig din väska, så gå vi till den väntande släden", sade Irma. Bakom stationen stod en liten söt släde, förspänd med en vacker, brun häst. "Men var är kusken?" frågade Kerstin. "Kusken, det är jag, det", sade Irma skrattande. Flickorna satte sig nu upp i släden, och Irma tog tömmarna. Snart åkte de i full fart från stationen. Flickorna satte sig tätt intill varandra och pratade glatt. Kerstin fick berätta, hur det var i skolan. Innan de båda vännerna visste ordet av, voro de framme vid Irmas hem. Det var en stor, vacker, vit byggnad, och bredvid syntes en röd ladugård. Kerstin hade varit där förut, så hon kände väl till Irmas hem.

Flickorna gingo nu in, och Kerstin välkomnades av Irmas föräldrar och syskon. "Du får ett eget rum, om du vill", sade Irmas mor, "men du kanske hellre vill ligga i Irmas rum, så ni kan prata." Kerstin valde Irmas rum, och flickorna gingo för att packa upp. Resten av dagen tillbringade de ute. Kerstin måste naturligtvis gå till ladugården och se på alla djuren, och det tog en rundlig tid i anspråk. När kvälllen kom, voro båda flickorna så trötta, att de genast somnade.

Nästa dag var det julafton. Då fingo Kerstin och Irma hjälpa till med en mängd saker. När de "doppat i grytan", fingo de en stor korg med mat, som de skulle dela ut bland de fattiga. Det var mycket roligt, och alla voro så tacksamma och glada.

När sedan kvällen kom, var det mycket festligt. Alla sutto framför brasan i den stora hallen, och Irmas far läste julevangeliet. Därefter utdelades julgåvorna. Kerstin hade med sig en hel del hemifrån, och alla på gården hade kommit ihåg henne med en sak. När julklapparna voro öppnade, bjöds det på risgrynsgröt. Var och en fick rimma en vers, och det skrattades och pratades, ända tills klockan var tio. Då sade man god natt, ty följande morgon skulle alla åka till julottan.

På morgonen väcktes Kerstin och Irma av dennas mor. De stego raskt upp och gingo ut till den väntande släden. Irmas pappa tände två facklor, och så bar det av i den mörka juldagsmorgonen. De sågo många andra slädar, och alla hade facklor. Snart voro de framme vid den lilla vackra kyrkan. Kerstin hade aldrig lyssnat till en predikan med sådan andakt som nu.

Efter julottan foro de till pastorns på "kyrkkaffe". Pastorns barn samt Irma och Kerstin beslöto att åka ut på skidor. Det gjorde de och hade mycket roligt.

Den ena dagen efter den andra gick. Kerstin och Irma voro mycket tillsammans med pastorns barn. De åkte skidor och skridskor tillsammans och voro ute och promenerade. Tiden gick så fort, att Kerstin inte visste ordet av, förrän dagen för hennes hemresa var kommen. Med sorg i hjärtat tog hon avsked av Irma och hennes anhöriga samt sina nya vänner. Och så reste Kerstin hem igen efter det roligaste jullov hon någonsin upplevat.

Mellan läxorna

När Anne kom hem från skolan och öppnade dörren till sitt rum, drog hon en djup suck av lättnad. Hon hade nämligen varit på ett stort kalas dagen innan och inte kommit hem förrän mycket sent. Följden härav hade blivit, att hon varit nära att somna under lektionerna och fått den ena tillsägelsen efter den andra. Nu slängde hon med avsmak skolväskan ifrån sig och lade sig på sin säng. Men med ens kom hon att tänka på, att hon hade tre läxor till nästa dag. "Jag läser absolut bara en läxa nu", tänkte hon, "de andra får vara till lite senare. Men vilken skall jag läsa?" frågade hon sig. "Jag har både svenska, historia och geografi, och vilken av dem är viktigast?" Anne fortsatte att fundera över, vilken läxa hon skulle lära sig, men hur det nu var, så somnade hon. Hon fortsatte sina funderingar i drömmen. Hon såg de tre böckerna ligga bredvid varandra på hennes skrivbord. Och till sin förvåning tyckte hon, att hon hörde röster från skrivbordet. Ja, nu hörde hon alldeles tydligt. Det var den tjocka geografiboken, som talade: "Är inte jag förnämast?" sade den. "I mig står det att läsa om alla världens olika länder, om floder och sjöar och höga berg och om de stora haven. Något av allt detta finns inte att läsa i er andra, och förresten är jag den tjockaste", tillade den. "Det beror väl inte på tjockleken", sade en annan röst. Anne förstod, att det var historieboken, som nu talade. "Det viktigaste är väl innehållet i oss", fortsatte den. "Och det måste ni väl erkänna, att vad som står i mig är viktigast. Genom mig får man kännedom om sitt och främmande länders historia. I mig talas det om mäktiga kungar och härskare, som uträttat stora ting, om väldiga slag och strider och om hela folks öden. Naturligtvis är jag förnämast, det måste ni väl förstå, om ni inte är alltför dumma."

"Dum kan du vara själv", hörde nu Anne svenska grammatikboken säga. "Och dumma är ni förresten båda två", fortsatte den. "Ni kan väl begripa, att jag står över er båda ifråga om förnämlighet. Modersmålet är väl det viktigaste ämnet. Genom mig kan man lära sig att uppdela hela svenska språket i ordgrupper, som har så konstiga namn, att ni skulle vricka tungan av er, om ni försökte lära er dem. Och något sådant kan väl ingen av er skryta med." Men efter detta anförande blev diskussionen så livlig, att Anne vaknade.

Hon gnuggade sig yrvaken i ögonen och reste sig upp. Rösterna hörde hon fortfarande. Först tyckte hon inte, att det var något märkvärdigt, men sedan lyssnade hon och såg bort mot skrivbordet. Hon hörde nu, att det var hennes bror och dennes kamrater, som talade. På skrivbordet lågo mycket riktigt skolböckerna, men de sågo helt vanliga ut.

Anne hoppade nu upp ur sängen. Hon kände sig pigg och upplivad efter sömnen. "Nu skall jag ta itu med läxorna", tänkte hon. "Och jag skall lära mig alla tre lika bra, så att böckerna slipper att tvista om, vilken som är förnämast."

En spöknatt på Hageby gård

Det var kväll. Den stora moraklockan i hallen på Hageby slog just tio spröda slag. "Nu är det bäst, att vi går och lägger oss", sade frun. Inga, dottern i huset, och Elsa, som var Ingas bästa vän, reste sig upp och togo god natt. De hade alla suttit och berättat spökhistorier, och tiden hade gått fort.

När Elsa kom upp på sitt rum. tänkte hon på spökena, som sades smyga omkring där om nätterna. Det var särskilt ett, som brukade komma genom skorstenen, vilket gjort intryck på henne.

När hon legat en stund och just höll på att somna, tyckte hon plötsligt, att hon hörde ett ljud bortifrån spisen. Hon satte sig kapprak upp i sängen och höll andan, medan hon lyssnade. Där var det igen. Det lät som hasande steg, och det tycktes komma inifrån skorstenen. Elsa kom att tänka på skorstensspöket och blev stel av skräck. Det var ju just på detta sätt det kom in i rummen genom eldstaden. Hur var det det hade berättats? Jo, sedan spöket väl kommit in i rummet, drog det en svart slöja över ansiktet på den, som låg i sängen. Och sedan gick aldrig den svarta slöjan bort, utan den satt kvar hela livet. Elsa hade låtit dörren till hallen stå öppen på kvällen. För hur det var, så hade hon känt sig litet kuslig till mods redan då.

Nu hörde hon inget mer från kakelugnen. Hon sade sig själv, att det varit inbillning alltsammans, och lade sig åter ned i sängen.

Hon höll åter på att slumra till, då hon hörde något, som gjorde henne stel av fasa. Hon hörde nämligen ljudet av steg inifrån kakelugnen. Elsa ansträngde sina ögon för att urskilja, vad det var, men hennes ögon kunde inte genomtränga mörkret. Hon lade sig alldeles stilla och vågade knappast andas. Men hennes hjärta slog så hårt, att hon trodde, att bröstet skulle sprängas. Hon hade velat krypa ner under täcket, men hon förmådde inte röra sig. O fasa! Nu närmade sig stegen alltmer. Hon öppnade ögonen en smula, men slöt dem hastigt igen, när hon såg en skugga, som rörde sig. Hon ville skrika, men fick inte fram ett ljud. Nu hörde hon, hur stegen stannade alldeles bredvid henne, och hon fattade inte, att hon kunde leva, så förskräckt var hon. Nu kände hon en varm andedräkt mot sin hud. "Slöjan", tänkte hon och ville rusa upp, men hon förmådde inte röra sig ur fläcken. Nu kände hon, hur något fuktigt rörde vid hennes kind, och nu blev det fart på henne. Hon skrek av sina lungors fulla kraft och rusade upp och sparkade omkring sig alldeles vilt. Hon sprang ut genom dörren och kom rakt i famnen på Ingas far, som hört Elsas skrik och skyndat till hennes rum för att se efter, vad det var. "Kära barn, vad är det fatt med dig?" frågade han nu. "Vad är du så rädd för?" Elsa fick ingenting fram, hon bara pekade inåt sitt rum. Ingas far följde med henne ditin och såg sig omkring. "Men King, är du här?" sade han sedan och såg förvånad på husets stora, svarta schäferhund, som glatt viftade på svansen, när han såg sin husbonde. Inga och hennes mor hade nu också kommit, och alla frågade Elsa, varför hon skrikit. Elsa såg på King och började plötsligt skratta. Sedan klappade hon hunden och sade: "Du fula, stygga skorstensspöke!" Sedan berättade hon alltsammans, och alla fingo sig ett gott skratt. För säkerhets skull fick Elsa ligga hos Inga resten av natten, fastän hon försäkrade, att hon inte var rädd för några skorstensspöken mera.

Mina första leksaker

En dag gick jag upp på vinden för att hämta en papplåda åt mamma. Under det att jag letade, föllo mina blickar på en trälåda, som stod i ett hörn. Min nyfikenhet drev mig att se efter, vad den innehöll. Jag gick fram och öppnade locket. Men vad var detta! Där låg ju min gamla docka, Greta. "Kära gamla Greta", sade jag och klappade det söndriga huvudet. Å, så väl jag mindes den tid, då Greta var min käraste leksak! Hon skulle ligga bredvid mig varje natt, och på dagarna hade jag henne med mig överallt. Ja, stackars Greta, hon fick vara med om både mycket och mer. Och det syntes minsann också på henne. Hela kroppen var full av fläckar och revor.

Jag lade Greta bredvid mig och tog upp en kartong ur lådan. Jag öppnade den, och se, där låg ju min gamla dockservis! Fast den nu var ganska skamfilad, var den ännu söt. Jag mindes så väl, då jag första gången såg de små vita kopparna och faten med de skära rosorna på. Det var under en julskyltning. Min pappa hade all möda i världen att få mig bort från fönstret, där servisen var utställd. Den julen stod servisen först på min önskelista. Och på julaftonen överräckte tomten servisen till mig. Jag blev överlycklig och tittade inte åt något annat under hela julen. Mamma och pappa bruka säga, att de aldrig druckit så mycket kaffe som under juldagarna det året. Ty jag bjöd dem på kafferep ett par gånger i timmen.

Jag lade nu servisen åt sidan och fortsatte att utforska lådans innehåll. Jag tog upp en stor påse. Och se, där låg ju min zoologiska trädgård! Så väl jag kom ihåg alla djuren. Där var den långhalsade sebran, på vilken halsen var fastlimmad. O, vad jag grät, när jag tappade djuret och halsen gick av. Men min pappa lagade den åt mig igen. Och där var ju lejonet eller "jellonet", som jag brukade säga! Färgen hade lossnat litet här och där på djuren. Det berodde på, att de legat i vatten. Jag hade nämligen hört talas om Noa i söndagsskolan, och naturligtvis skulle jag leka Noaks ark med mina djur sedan. Jag tog ett stekfat och satte alla djuren på det. Sedan tog jag det med mig till en balja regnvatten, som stod på gården. Där satte jag stekfatet på vattnet och väntade att få se det segla som en andra Noaks ark på vattnet. Men ack, så rädd jag blev, när "arken" sjönk! Jag ropade på mamma, och hon plockade upp djuren och satte dem vid spisen, för att de skulle torka. Men sedan gick färgen av litet varstans på dem.

Jag var så fördjupad i mina barndomsminnen, att jag glömt både tid och rum. Men plötsligt hörde jag, hur mamma ropade på mig och frågade om jag gått vilse på vinden. Jag svarade, att jag kommit bort mig bland mina barndomsminnen, men att jag strax skulle komma tillbaka igen. Och så lade jag åter mina gamla leksaker i lådan och drog en suck. Kanske var det av saknad!

Den lilla vårbäcken

Mitt inne i den djupa skogen flöt en liten smal bäck fram. Hela vintern hade den varit bottenfrusen och hade inte kunnat röra på sig alls. Men nu var det i början av maj, och solen lyste varm och ljuvlig. Och plötsligt hade bäcken känt, att den kunde röra sig igen efter den långa vintervilan. Den blev alldeles vild av förtjusning och tog riktiga glädjesprång, så att det klara vattnet stänkte. "O, så ljuvligt det är att ha sluppit kung Vinters bojor!" ropade bäcken och kastade sig i vild fart nerför en höjd.

Omsider lugnade den sig en smula och började att se sig omkring. "Å, så vackert allting är", sade den och hälsade en liten lärka, som drillade i skyn. "Nu är det vår, nu är det vår", sjöng den däruppe i den klara, blå luften. "Välkommen, välkommen hit, du Vårbäck", hördes plötsligt en kör av stämmor ropa. Den lilla bäcken såg sig omkring och upptäckte, att det var de första vårblommorna, som ropat. Så söta de voro allesamman! "Tack skall ni ha", svarade den lilla vårbäcken och fortsatte sin färd.

Den flöt nu över en liten äng. Gräset hade börjat bli en smula grönt på marken, och björkarna i hagen bredvid skiftade starkt i violett. Solen sken varmt och sände sina strålar ned till bäcken. De hoppade och dansade i vattnet och kommo det att se ut som flytande guld.

På ängen gick en liten flicka och plockade blommor. "Nej, se, nu har den lilla bäcken sluppit lös!" ropade hon och klappade i sina små händer. "O, om jag finge vara som du och flyta fram genom skogar och dalar, över höjder och slätter", fortsatte den lilla. Bäcken kände sig måttligt stolt över att vara föremål för den lilla flickans avund. Full av livsglädje och tacksamhet över att vara till, fortsatte den sin väg genom den vårglada världen.

Klass 4, flickskolan

Ett biografbesök

Allt emellanåt får jag av pappa en 50-öring till ett biografbesök. Ett sådant kan i många fall vara både nöjsamt och lärorikt. I konkurrensen om publiken ha de skilda biograferna i vår stad särskilt utbildat var sin bransch; somliga spela endast s.k. komedier och tragedier, andra åter bjuda på ett mera omväxlande program.

Naturligtvis fanns det på programmet ett lustspel av det vanliga slaget benämnt "Livets maskerad" eller något dylikt. Innehavaren av huvudrollen rökte som vanligt cigarretter, fick ett telegram, rusade ut och kolliderade med passagerare på gatan, stukade sin cylinderhatt m. m. i samma stil. Av större intresse voro situationsbilderna från kriget, men då det skulle bli för vidlyftigt att detaljerat beskriva dem, vill jag förbigå även dem. Den sedvanliga veckojournalen innehöll denna gång bl. a. demonstrationer av en säkerhetsapparat för skridskogångare. Vidare såg man en kommitté av damer i arbete till förmån för kommunens fattiga. Från skolungdomens vinteridrottsfest visades flera vällyckade bilder. I ovanligt hög grad tilldrogo sig skidtävlingarna publikens intresse; de framkallade till och med applåder. I denna bildserie fick man också se en socialistkongress och en större begravningsprocession. Därjämte förekom en vy av platsen för den stora explosionsolycka, som nyligen inträffade i flottans ammunitionsförråd.

(December 1941)

Klass 6, flickskolan

Stämningsbilder från sommaren

Jag tycker, att minnet av sommaren framstår fördelaktigast och härligast under de mörka, stormiga höstkvällarna. Medan man sitter framför en falnande brasa och hör hur regnet piskar mot fönsterrutorna och stormen viner kring knutarna, gå tankarna med saknad och välbehag till sommaren; värmens och ljusets årstid.

Jag tänker mig nu, att jag sitter framför en brasa en mörk novemberkväll, medan ett särdeles kraftigt oväder drar förbi utanför. Då nu den rätta stämningen gripit mig, låter jag tankarna dröja vid den gångna sommaren. Jag ser för mitt inre öga en mängd små bilder, som draga förbi, var och en föreställande något, som gjort särskilt intryck på mig.

Då jag betraktar den första lilla tavlan, blir jag först alldeles bländad av det starka ljus, som strålar ut från den. Då mina ögon vant sig därvid, kan jag urskilja en liten äng i skogen, över vilken solen sänder sina första, sneda strålar. Jag minns, hur jag kom dit en morgon i slutet av juni, då jag stigit tidigt upp för att riktigt få se naturen vakna. Jag kan nu liksom då se, hur solstrålarna lekfullt sila ned genom trädens lövverk för att sedan förvandla daggdropparna i gräset till gnistrande diammanter. En skara fåglar stämma upp sina första, klara, jublande drillar för att hylla den begynnande dagen. Hela den lilla tavlan är som en lovsång till morgonen och ljuset, som nyss besegrat natten och mörkret.

Tavlan avlöses nästan omärkligt av en annan. Även över den strålar solen, denna gång ännu starkare och framför allt varmare än nyss. Motivet är mycket vanligt. Det föreställer nämligen en badstrand, fylld av människor, en del liggande på stranden, andra badande ute i vattnet. Hela tavlan är fylld av starka, klara färger: den blå himlen, den gula sanden, det grönglittrande vattnet och människornas bruna kroppar och färggranna kläder. Runt omkring hörs skratt och glada röster. Hela luften är liksom fylld av sprittande, spontan glädje. Jag tycker, att tavlan trots sitt vanliga motiv - eller kanske just därför - ger en glimt av sommarens rätta ansikte.

Nästa tavla är vid första anblicken inte precis vacker. Den föreställer nämligen en föga skön bonde, som står och skådar ut över ett stycke åker, beväxt med hög havre. Men ser man riktigt noga på mannen, är han visst inte ful. Uttrycket i hans ögon, när han ser på sin havre, är vackert och kärleksfullt. Han ser i sädesfältet lönen för sin möda, för många timmars tungt, hårt arbete. Han tar ett ax mellan sina grova, valkiga arbetsnävar och smular sakta sönder det, medan ett leende, som nästan kan kallas vackert, drar över hans fårade ansikte. Han ser så alltigenom nöjd och glad ut, där han står, som om han hade allt han kunde önska sig på jorden. Skulle jag sätta ett namn över den tavlan, skulle jag kalla den "Kärleken till jorden".

Nu försvinner även den tavlan, och jag väntar på att nästa skall visa sig. Då den kommer, kan jag först inte urskilja något. Det är nämligen skymning. En sådan där mjuk, varm sommarskymning, som liksom sveper in allting i en djupblå mantel. Jag tycker mig stå på en höjd med en vid bygd som breder ut sig under mig. Jag kan se gårdar, vägar, fält och en kyrkas vita väggar skymta därnere i dunklet. Plötsligt hörs kyrkklockornas klämtande ut över bygden. De tala om för människorna, att arbetsveckan är slut, och att helgen väntar med vila och ro. När jag betraktar tavlan och ser ut över bygden, som ligger där i väntan på helgdagen, och hör klockornas klara toner, tycker jag, att den tavlan är som en symbol för vad vi svenskar kan vara så tacksamma för, nämligen freden.

Nu har min tänkta brasa falnat, och jag måste återvända från mina sommarminnen till den pågående höstens händelser, som kanske också en gång ska bli angenäma minnen.

(31 augusti 1943)

En händelse, skildrad i en tidningsnotis och i brev till en god vän

Tidningsnotis

Under gårdagens kvällsföreställning på Hagenbecks cirkus inträffade ett intermezzo, som kunde ha fått de allvarligaste följder, men som dess bättre inte vållade annan skada än enbart förskräckelse.

Sedan större delen av föreställningen förlöpt friktionsfritt, skulle en kvinnlig dressör, Fräulein Schulze, utföra ett nummer med två lejon i en stor bur på arenan. Så fort dressören inträdde, visade sig lejonen aggressiva mot henne. Medan hon med piskan försökte bringa det ena djuret till lydnad, samlade sig det andra obemärkt till ett väldigt språng. Fräulein S. hade dock sinnesnärvaro nog att blixtsnabbt kasta sig undan, och lejonet slog på grund härav i stället med all kraft mot burens dörr. Denna flög upp, och lejonet trädde ut på arenan. Efter att ha stått stilla några sekunder vände det sig mot artisternas entrédörr, genom vilken det sprang ut. Det infångades strax därefter av en djurskötare.

Under den korta tid lejonet varit försatt på fri fot, hade publiken i full panik rusat upp och nästan kommit ut ur tältet. En ung man gjorde t. o. m. ett försök att medelst en pennkniv skära hål på tältet och på så sätt bana sig ut från det farliga grannskapet.

Föreställningen kunde naturligtvis inte fortsätta, utan publiken fick begiva sig därifrån, säkerligen tacksam över att ha undsluppit med blotta förskräckelsen.

Brev

Jönköping den 4 okt 1943.

Kära Kerstin!

Du blir väl förvånad över att jag svarar på ditt brev så här fort. Det brukar ju inte precis vara vanligt. Men saken är den, att det i går inträffade en händelse, som jag tror, att Du skulle vara intresserad av att få höra om.

Du, som är min gamla vän, vet väl att jag alltid varit en stor entusiast för allt, vad cirkus heter. Vad var då naturligare, än att jag köpte biljett till Cirkus Hagenbeck, som för tillfället har slagit upp sina tält här i Jönköping!

Föreställningen, som jag skulle bevista, började kl. 7 e.m., och jag satt i god tid på min plats i det fullsatta tältet. Efter att ha sett de gamla vanliga trapets- och ryttarnumren blev jag glatt överraskad över att det stod något mera ovanligt på programmet. Det var en Fräulein Schulze, som skulle uppträda i sällskap med två lejon. Det var inte utan, att det gick en rysning genom publiken, när de stora gula bestarna visade sig. De var, som väl var, instängda i en stor bur, där den arma Fräulein S. skulle vara ensam med dem. Hon klev käckt in i buren och stängde dörren efter sig. Men jag undrar i alla fall, om hon inte var en liten, liten smula nervös. Jag tyckte, att hon såg jagad ut i blicken och hade inte alls det där betvingande över sig, som dressörer brukar ha. Det tyckte antagligen inte heller lejonen, för så fort de fick se henne, kom de morrande och blängande emot henne. Hon höjde piskan, men tog samtidigt ett steg tillbaka, då ett av lejonen slog efter henne med sin stora tass. Det andra lejonet hade under tiden samlat sig till språng, vilket Fräulein S. inte lagt märke till. Med ett morrande, som kom publiken, särskilt mig, att darra, tog besten ett väldigt språng mot sitt offer. I sista sekunden kastade hon sig dock undan med ett skrik, och lejonets väldiga kropp träffade i stället burens dörr med den påföljd, att den - o, fasa! - flög upp. Du kan väl tänka dig den panik, som grep åskådarna. Jag själv visste inte, vad jag gjorde. Först efteråt märkte jag, att jag krampaktigt tryckte mig intill en vilt främmande herre, som satt bredvid mig.

Då emellertid lejonet blev varse, att dörren gav vika, rusade det ut på arenan under publikens tjut. Den stackars Fräulein S., som ett ögonblick stått som paralyserad, rusade ut genom dörren efter att med beundransvärd sinnesnärvaro ha stängt den för det andra lejonet. Överallt rusade folk upp från sina platser och störtade som galningar mot utgången, så att somliga, däribland jag, höll på att bli ihjältrampade. En ung man blev fullkomligt vild, tog fram en pennkniv och försökte att med den skära hål på tältduken för att komma ut. Han hindrades dock av andra, klokare personer.

Lejonet stod under tiden i ensamt majestät på arenan. Det kände sig antagligen roat av situationen. Jag, som hypnotiserad stirrade på det, tyckte mig se en glimt av löje i de blängande ögonen. Så med ens tycktes det få en idé, piskade med svansen och vände sig om mot artisternas ingång och sprang ut därigenom. Rusningen mot utgången blev nu om möjligt värre än förut, och klämd och rådbråkad stod jag slutligen i det fria. Det kändes dock inte så lugnt där heller. Jag väntade att när som helst få se lejonet dyka upp. Som väl var, gjorde det inte det, utan i stället kom en man med den glädjande underrättelsen, att lejonet var infångat utan att ha gjort någon människa illa. Men det hade skrämt upp oss allesammans ordentligt. Jag var faktiskt alldeles matt efter den utståndna förskräckelsen och skyndade mig så fort som möjligt ifrån cirkusområdet. Jag tror nog det dröjer lite, innan jag åter sätter mig i ett cirkustält, åtminstone om det finns lejon med på programmet.

Nu har jag skrivit ett så långt brev om mitt cirkusbesök, att jag tror Du får vara nöjd för denna gången. Alltså slutar jag nu med hjärtliga hälsningar till dig och de dina.

Din vän Brita

(Oktober 1943)

Några julpsalmer, som jag älskar

Bland psalmerna i vår psalmbok ha väl alla människor någon, som de tycka särskilt mycket om. Kanske är det melodin de tilltalas av eller också psalmens innehåll. Men jag tror, att det först och främst är de minnen psalmen väcker, som göra, att den blir älskad. Det finns väl inga psalmer, som gömma på så många vackra minnen som julpsalmerna. Det är kanske också just därför, som de äro så omtyckta.

Jag skulle vilja ha en bok, där de julpsalmer jag tycker bäst om, vore upptecknade. Varje psalm skulle vara illustrerad med en vacker tavla, som återgav just de intryck psalmen ger mig.

Jag skall nu försöka tänka mig, att denna lilla "önskebok" verkligen existerar, och sätter mig ner och bläddrar i den.

På första sidan står en psalm, som tyvärr inte sjunges så ofta, men som jag ändå alltid älskat. Det är den psalm, som börjar: "Ringen, I klockor, ja ringen i midnattens timma". Jag låter den komma först i min bok, därför att jag tycker, att i den finns hela julevangeliet upptecknat, trots att den endast består av tre verser. Den lilla bilden, som hör till psalmen, har inga bestämda konturer utan förändrar utseende, allt eftersom jag läser. Då jag först ser på den, förflyttas jag i fantasin till staden Betlehem. Det är natt och alldeles mörkt och tyst. Plötsligt tycker jag mig höra en klockas malmfyllda slag tona genom natten, och en stor, klar stjärna tänds på himlen och skingrar nattmörkret med sina strålar. Jag riktigt känner, att det ligger en stor förväntan i luften. I nästa vers får denna förväntan sin förklaring. Den talar om att Guds son är född och beskriver hur änglarna komma ned till jorden för att lova och prisa det nyfödda barnet. Den sista versen är en uppmaning till alla människor att fröjda sig och jubla över den stora glädje och lycka, som vederfarits dem genom Frälsarens födelse.

Jag bläddrar i min lilla bok och stannar vid den psalm, som jag tycker är den stämningsfullaste av alla julpsalmerna. Det är "Stilla natt". Under den första versen finns en tavla, på vilken jag ser det lilla Jesusbarnet, som ligger i krubban, medan Maria och Josef troget vaka. Det vilar en sådan fridfull och stilla ro över den lilla familjen i det torftiga stallet, och de båda föräldrarnas ögon stråla av kärlek, då de se på sin lille gosse.

Under den andra versen synes en bild, som föreställer herdarna, då de vakta sina får ute på marken. I luften omkring dem finnas skaror av änglar, som alla sjunga lovsånger. Den sista versen talar om, hur Jesus kom ned till jorden för att skingra syndens mörker med frälsningens ljusa budskap.

Jag fortsätter att bläddra i boken och kommer slutligen till sista sidan. Där står "Var hälsad, sköna morgonstund". Den psalmen för obetingat tankarna till juldagsmorgonen och julottan. Bilden under föreställer också just en julotta. Det är inte så mycket innehållet i den psalmen, som jag tilltalas av, utan snarare stämningen - den stämning som råder, då gamla och unga på juldagsmorgonen av fullt hjärta sjunga psalmen i kyrkan. Jag vet inte varför, men jag tycker, att den psalmen inger en sådan glad förtröstan. Den får mina tankar till framtiden - en vackrare och bättre tid än den, som nu är. Det är kanske också därför, som den står sist i min bok.

Då jag nu lägger ihop min lilla önskebok efter att ha sett några glimtar ur den, fylls mitt hjärta av en stor tacksamhet över att vi svenskar även detta år fått leva i fred i vårt land och åter få känna den julglädje, som julens vackra psalmer alltid framkalla.

(December 1943)

Skuggan

Ur Hans Alienus av V. von Heidenstam

I Jerusalem bodde Hans Alienus i ett litet torftigt härbärge. En kväll stod han vid den öppna fönsterluckan och såg ut. Han hade ingen lust att stänga den, ty kvällen var så ljum och mild och staden så stilla.

Medan han stod där, kom en man ridande på en åsna utför den branta, backiga gatan. Åsnans små hovar klingade och snavade på de glatta stenarna. Mannen satt framåtlutad med huvudet nedböjt och sjöng på österlänningens vis en monoton sång. Tonerna ekade klagande ut över den tysta gatan och påminde om säckpipans musik, då mannen avlägsnade sig.

På fönsterkarmen låg en öppen bok. Det var en avhandling över det hävdvunna, det stillastående. I den ljusa februarikvällen kunde Hans Alienus utan svårighet läsa den fina skriften i boken. Medan han där i den stad, varifrån förbrödringstanken utgått, ögnade igenom raderna i boken, reste sig hela hans inre mot det han läste. "Nej, nej", utbrast han, "vi unga äro och ha alltid varit stillaståendets svurna fiender. Just genom vår ungdom drivas vi att rikta tankarna mot framtiden och bryta mark åt det, som vill utvecklas vidare".

Medan han så talade, gjorde han ofrivilligt en gest med handen, och i detsamma blev han varse sin egen skugga, som avtecknade sig på den motsatta väggen intill bädden. Då han såg skuggan, skrattade han och tänkte: "Är inte det skuggan av en skådespelare, som med tillbakakastat huvud och lyftad hand dramatiskt läser en roll?" Men strax blygdes han över sitt högmod. Han påminde sig, att det i den stora skeppslast, som från Österlandet kommit till Västerlandet, också fanns en liten pärla gömd - nämligen ödmjukheten. Han lade handen över ögonen. Då tycktes det honom, som om en mängd gnistrande små stjärnor dansade framför hans ögon. Det var visserligen endast hans eget pulserande blod, som framkallade bilden, men när de små punkterna slutade sin dans och blevo stilla, fann han i dem en viss likhet med de verkliga stjärnorna, som han nyss betraktat.

Hans Alienus väcktes ur sina tankar av ett buller från gatan och såg ut igen. På andra sidan mellan husen fanns en mur, och invid den brann nu en eld, omkring vilken Kristus satt, omgiven av sina lärjungar och trognaste vänner. Då Kristus satt där stilla vid elden, föll Hans skugga mycket förstorad på murens jätteblock. Johannes, Kristi älsklingslärjunge, tog fram ett kol och började tankspritt följa konturerna kring skuggan, tills hela gestalten syntes avbildad. Då slängde han bort kolet och tog åter del i samtalet.

Nästa morgon, då Hans Alienus åter stod vid fönstret och såg ut på gatan, stannade en skoflickare framför teckningen på muren och sade: "Det där är bilden av en skoflickare, det syns på den böjda ryggen." Nu kom en fruktmånglare förbi. Då han hörde skoflickarens ord, stannade även han och betraktade den avritade skuggan och sade: "Du tar fel. Det där föreställer en fruktmånglare. Se bara på hans öppna mun, som tydligt säger: 'Köp granatäpplen! Kom och köp! Kom och köp!' Det är endast fruktkorgen, som fattas, för att bilden skall vara fullständig."

Medan skoflickaren och fruktmånglaren stodo där och grälade om, vem som hade rätt, kom en medlem av Stora rådet sakta gående förbi. Även denne stannade och betraktade teckningen. Han ville naturligtvis inte byta ord med de fattiga trashankarna, utan tänkte tyst för sig själv: "Det där är bilden av en tänkare. Det syns tydligt på den höga pannan, som vittnar om intelligens. Det är säkert en medlem av Stora rådet, det skulle rent av kunna vara jag själv, ja, helt visst är det jag. Någon trashank har väl gjort teckningen, jag är ju känd nästan överallt."

Nu kom en fjärde man förbi på gatan. Han var välklädd och hans uppträdande stillsamt. Det vilade ett blygt och ödmjukt drag över hans ansikte, som liknade ett barns. Han hörde till de stillsamma, som leva sitt liv i tysthet och tillbakadragenhet, och hans namn har aldrig upptecknats i någon krönika. Han stannade framför teckningen på muren och såg på den med händerna knäppta om knappen på sin käpp, medan han tänkte: "Vilken hög, vacker panna, vilken upphöjd ödmjukhet över hela gestalten! Vad jag gärna skulle vilja likna den mannen! Men varför önska det omöjliga!"

Där han stod så invid muren med blicken fylld av ödmjukhet och godhet, liknade han inte Kristus - ty vem gör väl det - men han liknade i så hög grad Hans skugga, att människorna på gatan veko tillbaka och viskande pekade på honom. Då mannen märkte detta, fortsatte han nedför gatan, inom sig undrande, varför alla sågo efter honom. Han visste inte alls av, att det var hans stora likhet med Kristi skugga, som väckte sådan uppmärksamhet. Hade han vetat om det, och den vissheten hade kommit honom att stolt höja sitt huvud, då hade likheten försvunnit.

(Februari 1944)

Några framträdande drag i Bellmans diktning

En av frihetstidens mest framträdande personer inom diktningens område var Carl Michael Bellman. Han skilde sig från sin samtid genom att skriva på ett självständigt sätt och inte liksom de flesta andra skalder rätta sig efter ett bestämt mönster.

Bellmans dikter voro i början satiriska och skrivna efter mönster av Dalin, som levde samtidigt med Bellman. Bland de första alstren märks också en del psalmer och parafraser, vilka ofta äro mycket högtidliga och inte särskilt lyckade. Även senare använde Bellman sig av bibliska motiv, som han ger en skämtsam innebörd. Sådana dikter äro t.ex. "Gubben Noak", "Joakim uti Babylon" och "Ahasverus var så mäktig".

I början av 1760-talet började Bellman sin bana som ämbetsman och fick då tillsammans med sina kamrater ett glatt, stundom lättsinnigt nöjesliv. Det var i samband härmed, som han började skriva sina många, kända dryckesvisor, genom vilka han nått sin största popularitet. Eftersom Bellman själv var en bland dryckesbröderna, kunde han skildra kroglivet på ett mycket verklighetstroget sätt. Den ofta litet grova tonen i dessa visor mildras framför allt av Bellmans stora humor, men även genom små detaljer som visa att han, med sitt speciella sinne för det konstnärliga, skilde sig från sina dryckesbröder. Han prisar t. ex. en gång skönheten i rött vin, som är upphällt i gröna glas.

I samband med dryckesvisorna skrev Bellman också "Bacchi orden". Det är vinets gud, Bacchus, och dennes trognaste anhängare, som här figurera som ordensbröder. Det var framför allt människor i Bellmans närmaste omgivning, som inspirerade honom till att skapa huvudpersonerna. Beskrivningen av dem visar Bellmans stora iakttagelseförmåga och människokännedom.

År 1768 började Bellman skriva sitt kanske mest kända verk, "Fredmans epistlar". I huvudpersonen Fredmans gestalt skildrar Bellman sig själv och sitt eget liv. Fredman är en f. d. urmakare, som levat i välstånd, men som alltmer förfallit till en krogkund. Han är en mycket omväxlande och impulsiv natur, som ibland nedsjunker i djupaste dysterhet, men efter ett par glas vin åter är den gladaste bland de glada. Han älskar vin och kvinnor och säger själv i en epistel, att han "med hjärta, mun och krafter dyrkar vinets gud och kärlekens".

Ett framträdande drag hos Fredman - och därmed också hos Bellman själv - är kärleken till naturen. Det är inte havet och de stora vidderna, som inspirera honom, utan det är Stockholm med omnejd, som är föremål för hans stora beundran och kärlek. Han besjunger staden under olika årstider, i regn, solsken, dimma och åskväder. Andra framträdande figurer i Fredmans epistlar äro Movitz och Mollberg. Den förstnämnde är en konstnärligt begåvad man, som lider av obotlig lungsot. Han sörjer ständigt över sin sjukdom och är alltid vemodig och sorgsen. Mollberg är Mowitz' raka motsats. Han är en käck svensk soldat, frisk och orädd. Den kvinnliga huvudpersonen är Ulla Winblad. Hon var Bellmans stora kärlek och i hans ögon kvinnan framför alla andra. Trots sina många kärlekshistorier och förälskelser glömde han aldrig Ulla - eller Maria Kristina Kjellström, som hon i verkligheten hette. Otaliga äro de dikter han skrivit till henne, t.ex. "Ulla, min Ulla" och "Hvila vid denna källa".

Bellman använde gärna figurer från mytologin i sina dikter. Han liknar t.ex. i en dikt Ulla vid Venus, som rider på vågorna, medan havets och luftens alla väsen betjäna henne. Även i episteln "Charon i luren tutar" förekommer mytiska väsen.

Bellman har varit mycket kritiserad och omdiskuterad. Somliga ha påstått, att han var ett snille, som inte själv hängav sig åt dryckenskap och andra laster, som skildras i hans dikter. Men detta är nog för mycket sagt. Bellman var en människa, som hade många fel och svagheter. Men hans dikter tala dock om att han även hade goda egenskaper, som t.ex. hans stora kärlek till allt levande och hans förmåga att se något gott hos varje människa. Han har också genom sitt enkla språk såsom ingen annan vunnit beundran och förståelse hos människor inom alla samhällsklasser. Många av hans dikter och visor höra till de odödliga, som med tacksamhet och kärlek komma att bevaras genom tiderna.

(Mars 1944)

Egenskaper, som jag sätter högt, och fel, som jag anser svåra

Ett ämne, som tiderna igenom intresserat människor av olika kategorier och fortfarande ständigt bjuder på nya möjligheter för studium, är människan; hennes själsliv och inre egenskaper. Jag tror, att varje människa, ibland t. o. m. omedvetet, inom sig har skapat en idealbild av en människa, som har fått alla de egenskaper hon sätter högt, men som hon kanske själv inte äger. Somliga taga dessa egenskaper från stora, berömda män och kvinnor, men jag tror, att de flesta sätta störst värde på de, kanske inte alltid så synliga och påtagliga goda egenskaper, som människor i deras närmaste omgivning äga.

En egenskap, som jag beundrar mycket, är modet. Jag tänker då naturligtvis inte på det falska mod, som en människa visar för att vinna ära och beundran, utan på det mod, som visas av en människa, som helt glömmer sig själv, antingen för en annan människas skull eller också för ett gott ändamål. Jag tycker, att Jeanne d'Arc är ett lysande exempel på en modig människa. Hon var ju från början bara en liten blyg bondflicka, men som sedan, då hon kände vartill hon var kallad, vågade ställa sig i spetsen för en krigshär och tala inför konungar och furstar samt slutligen lida döden för sitt land.

En annan egenskap, som jag värderar högt, är sanningsenligheten. Det fordras ofta stor självövervinnelse för att våga säga sanningen. Det kan också många gånger vara svårt att vara fullkomligt sann - ibland nästan omöjligt. Särskilt läkarna ställas väl ofta inför frågan: "säga eller inte säga sanningen." Stundom kan det ju t. o. m. vara lyckligast, om läkaren förtiger sanningen för sin patient. Även i andra fall kan det vara svårt att tala sanning, t.ex. om man därmed sårar en medmänniska. Att undanhålla sanningen i ett sådant fall tycker jag inte är något svårt fel, det tyder ju tvärtom på hänsynsfullhet och människokärlek.

Den egenskap, som jag sätter högst av alla, är ödmjukheten. Jag har märkt, att många människor med ödmjukhet mena avsaknad av mod och egen vilja. Ja, de kanske t. o. m. tycka, att ödmjukhet är detsamma som svaghet. Denna uppfattning är ju absolut felaktig. Tvärtom visar väl den människa ett beundransvärt mod, som ödmjukt och tåligt böjer sig under sina lidanden och prövningar, t. ex. en svår sjukdom, som medför men för hela livet. Likaså anser jag, att en människa, som ödmjukt kan säga det lilla ordet "förlåt", besitter en god, stark vilja och en fast karaktär, särskilt om hon har ett häftigt temperament. Man förstår, att en sådan människa kämpat en hård kamp mot sitt eget sinne - och vunnit.

Tyvärr finns det icke endast goda egenskaper, som äro särskilt framträdande hos människan, utan även onda och låga. Många gånger märker man dessa lättare än de goda, som ju ändå finns hos varje människa.

En egenskap, som jag tycker är särskilt ful och låg, är den att inte våga stå för sina gärningar. Jag tycker, att det tyder på både feghet och svag karaktär att först utföra en handling och sedan efteråt draga sig undan och förneka, vad man gjort. Det finns t. o. m. de, som för att skydda det egna jaget utan samvetsbetänkligheter kasta skulden på någon annan oskyldig person och låta denne lida orättvist. Jag tror dock knappast, att någon gör sig skyldig till en så låg handling utom i fullständig desperation.

Ett annat svårt fel i mitt tycke är hänsynslöshet. Oftast är det väl penningbegäret och maktlystnaden som frammana den egenskapen. För att vinna rikedom och framgång skyr den hänsynslöse inga medel. Han låter inte något eller någon stå i vägen för sitt vansinniga penningbegär och bryr sig inte om, vad han bryter ned. Men jag undrar, om en sådan människa, när hon nått sitt mål, kan känna lycka och tillfredsställelse. Jag kan och vill inte tro det.

Det fel, som är det mest vanliga och i grund och botten den innersta orsaken till alla andra fel, tycker jag är själviskheten. Det finns väl ingen människa, som inte är självisk, fastän naturligtvis mer eller mindre. Jag tycker, att fastän själviskhet är en mycket ful egenskap, det ändå är den, som är lättast att förstå hos en människa i många fall. Men i sådana fall då andra människor bli lidande på en persons själviskhet, tycker jag inte, att den personen kan försvaras på något sätt. I motsats till den själviskes motto att försöka draga så mycket nytta som möjligt av sina medmänniskor för att sedan själv draga sig undan, då någon behöver hjälp, bortser en verkligt fin och god människa helt från sig själv, då det gäller att hjälpa andra. Tänk, om alla själviska människor kunde ha som levnadsregel: "Allt, vad I viljen, att människorna skola göra Eder, det gören I ock dem!" Då skulle världen te sig helt annorlunda än nu.

Vi, svaga människor, ha så lätt för att se och anmärka på våra medmänniskors fel och brister i stället för att lägga märke till det goda, som göms inom varje människa, hur lågsinnad hon än verkar. Vi ha så lätt för att glömma, att vi själva inte äro annat än svaga, ofullkomliga varelser, fulla av svagheter. Hur lyckligt skulle det inte vara, om alla människor i stället för att döma försökte hjälpa varandra att övervinna det onda och bryta mark för det goda! Då skulle jorden kunna bliva det paradis den från början var menad att vara.

(April 1944)

En vårfantasi

Det är en tidig morgon i april, då solen nyss vaknat och nu långsamt höjer sitt gyllene ansikte över den blå horisonten i öster. Den första lilla solstrålen kilar glatt och lustigt iväg genom den kristallklara rymden och når skogen, där allting ännu sover.

Den lilla solstrålen smyger sig in mellan träden och skingrar dunklet därinne med sitt ljus. I ett träd får den se lärkan, som sitter i sitt bo med den lilla näbben instucken under vingen. Solstrålen kilar fram till henne och kittlar henne lekfullt på ena ögat. Lärkan öppnar sina ögon och tittar sig yrvaket omkring. Så får hon se den lilla solstrålen och är med ens riktigt vaken. "På vilket humör är din moder, fru Sol, idag?" frågar hon. "Å, hon är på sitt allra bästa vårhumör, och det vill ju inte säga så lite", ler den lilla solstrålen till svar och kilar iväg mellan träden. Då lärkan hör den glada underrättelsen, fylls hon av en sprudlande lyckokänsla och ger uttryck åt den i en jublande drill, som klar och dallrande stiger upp genom rymden.

Vid ljudet av lärkans sång vaknar även ekorrfamiljen, som bor i samma träd som lärkan. De båda ekorrungarna, som alltid äro fulla av upptåg, börja sin dag med att kasta nötskal på sin omgivning och på varandra. Deras pappa, som är en sträng herre, försöker få fatt på dem, och det blir en vild jakt från gren till gren. Ungarna komma dock snart till korta inför sin pappa. Denne svingar sig vigt mellan träden, och snart vänta ekorrungarna tysta och modstulna på bestraffningen. Men denna uteblir. Pappa ekorre kan inte vara sträng denna vackra vårmorgon, då skogen nyss vaknat och är fylld av fågelsång och jubel.

Genom skogen flyter en liten bäck. Den har nyss brutit sina isbojor och är denna strålande vårmorgon fylld av sprudlande livsglädje och dansar muntert fram på sin väg genom skogen, under det att den glatt hälsar varje levande väsen i närheten.

På ett ställe växa invid bäcken en samling blåsippor. De ha så nyss vaknat ur sin vintersömn, att de ännu ej blivit vana vid att öppna sina kalkar vid den tid, då skogens övriga invånare vakna. Därför sova de ännu med huvudena nedböjda, då den lilla bäcken ystert dansar förbi. "Sömntutor", skrattar bäcken och stänker några droppar av sitt klara vatten på dem. Blåsipporna höja då långsamt sina huvuden och veckla ut sina blå kronblad mot solen, som nu hunnit ett stycke på sin väg över det vårblå himlavalvet. De nicka vänligt åt bäcken, som med ett muntert sorlande dansar vidare.

Genom trädens kronor susar vinden fram. Den viskar om de trakter, där den förut dragit förbi, och beskriver för skogens invånare de stora städerna, där människorna leva, de höga bergen, där snön ständigt ligger kvar, och det stora, milsvida havet. Vinden har sett mycket och vet också att berätta om det på ett sätt, som kommer alla att lyssna.

Under lek och arbete går dagen fort för skogens invånare, och snart är det tid för solen att försvinna i väster efter att ha lyst och värmt ännu en dag på både ont och gott. Skogen blir åter tyst och mörk. Den sover till nästa morgon, då den åter, om solen är på sitt bästa vårhumör, väcks av den första lilla solstrålen till en ny dag.

(Maj 1944)

Klass R 2, gymnasiet

Livet i skolan som förberedelser för livet i samhället

Alla ha vi väl under vår skoltid någon gång fått höra den gamla satsen: "Vi lära inte för skolan utan för livet." Dessa ords innebörd är naturligtvis tänkvärd, men varför sättes skolan som motsats till livet! Det ger ett intryck av att skolan är något stillastående och livlöst, som helt saknar ande och rörelse. Detta intryck är naturligtvis alldeles felaktigt; skolan är ju just barnets första kontakt med livet utanför hemmets lugna hamn; ett slags förberedelse eller inledning till livet i samhället. Skolans uppgift är ju att bibringa de unga kunskaper och samtidigt också fostra dem till rättrådiga och dugliga medborgare.

Redan den allra första skoldagen får man en känsla av samhällsanda; av att utgöra en del av något stort, något som är på samma gång spännande och allvarligt. Man får en egen pulpet, egna böcker o. s. v., vilket gör, att man blir medveten om sig själv, sin egen betydelse och förmåga.

Dessa första intryck växa sig allt starkare och kompletteras undan för undan av nya känslor. Man får läxor och därmed ansvarskänsla. Man känner mer och mer, att det väntas något av just en själv, att man måste hävda sig och visa, att man verkligen kan något, att man är lika mycket värd som någon av de andra i klassen. Just konkurrensen med kamraterna spelar väl en stor roll. Man får tillfälle att mäta sina krafter och arbeta för att inte vara sämre än någon annan. Framåtandan blir på så sätt väckt, något som ju har den allra största betydelse för framtiden. Det gäller ju att sätta upp ett mål för sig i livet och att sträva efter att nå det.

Inte endast konkurrensen med skolkamraterna utan också umgänget med dem har sin stora betydelse för framtiden. Genom att dagligen komma i kontakt med jämnåriga, nödgas man taga hänsyn till andra och ibland ge efter för någon annans vilja, liksom man också får lära sig att försvara sina egna intressen gentemot andra.

Det man starkast förnimmer i skolans atmosfär är kanske disciplinen. Att alltid handla efter ordningsregler och stadgar kan ofta synas strängt och svårt. Somliga paragrafer är kanske också många gånger onödiga. Men i själva verket betyder det inte så mycket, vilka regler man har att följa, som just detta att man får lära sig leva efter vissa lagar och förordningar och straffas genom att bryta däremot.

Vad som kanske i första hand medverkar till att ge skolan en prägel av samhälle, är väl den respekt och vördnad, som eleverna åtminstone i de allra flesta fall hysa för skolans överhöghet, lärarna. Hur såg man inte upp till sin småskollärarinna! Hon tycktes som en inkarnation av allt vetande. Allt vad hon sade, var kungsord; alltigenom fullkomligt. I sin kvällsbön bad man: "Gode Gud, bevara Mamma, Pappa, kungen och fröken!" Utan att reflektera satte man upp "fröken" på samma höga piedestal som kungen. Då man blir äldre, försvinner naturligtvis den där första allt uppslukande dyrkan av lärarna. Man lär sig att i dem se medmänniskor, behäftade med samma svagheter som man själv och alla människor. Men känslan av respekt och vördnad inför högre kunnande och större erfarenheter än ens egna släpper ändå aldrig sitt grepp om en.

Vad skolan till fullo betyder för ungdomen, är det svårt att yttra sig om, medan man själv ännu går i skolan. Men jag hoppas och tror, att skolan, såsom meningen är, skall kunna uppfostra Sveriges ungdom till att bli värdiga arvtagare till det gamla, härliga land, som vårt är.

(12 september 1945)

Varför är Bellmans diktning alltjämt levande?

Få av våra svenska skalder har väl genom tiderna åtnjutit en sådan popularitet som Bellman. Inom alla samhällsklasser är han känd och älskad. Han har i sina verk skänkt vårt folk en oersättlig skatt, fullt värdig all den uppskattning den åtnjutit och ännu åtnjuter.

Vad ger då Bellman i sina dikter, som så har förmågan att gripa om människornas hjärtan, att de aldrig upphöra att njuta och röras av dem? Svaret på den frågan varierar naturligtvis hos olika människor med skilda uppfattningar och åskådningar.

Just detta att Bellman har förmått gripa så vitt omkring sig bland olika kategorier av människor, hans mångsidighet, är väl en av de främsta orsakerna till att hans diktning alltjämt lever lika friskt och blomstrande. I de många skiftningarna i hans skaldekonst finns det väl alltid någon, som särskilt tilltalar den enskilda individen, likaväl som där finnas drag, som tilltala människor inom alla kategorier.

Det kanske viktigaste av dessa är Bellmans känsla för naturen och hans förmåga att skildra den i alla dess tillstånd och skiftningar. Hans vördnad och kärlek för naturen tar sig uttryck på olika sätt i hans dikter. Han kan vilt och realistiskt skildra åskvädrets dramatiska effekter, likaväl som han vördnadsfullt och stilla diktar om den förlamande stillheten i den skarpa vinterkölden eller den vaknande morgonens daggfriska tjusning. Oftast utmärkas Bellmans naturskildringar av fart och omväxling, han försjunker inte i beskrivningen av en företeelse utan tar upp alla naturens smådetaljer till behandling och skapar på så sätt ett livligt och åskådligt helhetsintryck. Hans skildringar bli därför aldrig tröttande utan fyllas av berusande och intensivt liv. Bellmans naturskildringar äro nästan uteslutande beskrivningar av stockholmsnaturen. Hans kärlek och stolthet till sin födelsestad lyser igenom de diktade orden och fyller hans skildringar med en värme och entusiasm, som ingen kan motstå.

Nära sammanhängande med Bellmans känsla för naturen är hans skönhetssinne, hans förmåga att upptäcka det vackra i de mest groteska ting. Detta drag betyder mycket i hans diktning. En grovt realistisk skildring mildras och lyftes upp genom en liten fin detalj. Belysande härför är ju citatet ur en epistel: "Rött vin i gröna glas", där Bellman visar sin förmåga att observera skönhet t. o. m. på krogen och då han kanske befinner sig under rusets verkningar.

Det kanske mest utmärkande draget i Bellmans diktning, och som till stor del skapat hans popularitet, är hans stora skicklighet att beskriva och karakterisera människor. Hans främsta alster i den genren är samlade i hans stora diktcykel, "Fredmans epistlar", det verk, som främst skapat hans skalderykte. Bellman visar prov på både psykologisk skarpblick och kärleksfullt överseende, när det gäller att tolka den mänskliga karaktären. Hans beskrivningar äro stundom fyllda av en nästan chargerad realism, stundom av rokokons snirklade och förfinade former. Gestalterna i Fredmans epistlar äro livfullt och åskådligt tecknade, de väcka medlidande och intresse genom Bellmans skildringskonst. Att Bellman i mycket gjort huvudpersonen i epistlarna, urmakare Fredman, till sin alter ego, minskar naturligtvis inte intresset utan skildringen blir så mycket mer fängslande, då man på så sätt kan få en inblick i skaldens eget rika känsloliv.

Ett annat drag i Bellmans diktning, som aldrig upphör att verka fängslande och gripande, är den starka förgängelsekänslan, som skymtar fram i de flesta av hans verk. Mitt i en för övrigt uppsluppen och glättig skildring kan han med några ord framkasta tanken på livets intighet och korthet. Hans begravningsdikter genomsyras av en stark känsla för döden, som ibland tar sig uttryck i skakande skildringar, men som också kan bli lugnt vemodsfylld som t. ex. i episteln "Aldrig en Iris", vilken ju ännu är en uppskattad och ofta sjungen begravningshymn.

Något, som i hög grad skapat Bellmans popularitet, särskilt i samhällets bredare lager, är väl hans enkla och klara framställningssätt. Hans dikter äro rakt på sak, utan omskrivningar och begripliga för alla. Han rättar sig inte heller efter sin tids regler i fråga om versmått utan lyder endast sin egen inre ingivelse. Hans dikter ha på detta sätt fått mera av omedelbarhet och friskhet, än de skulle fått, om han i likhet med sin tids författare följt de då aktuella franska smakreglerna.

Det, som kanske i allra högsta grad bidragit till att Bellmans diktning alltjämt lever med samma intensitet, är den med dikterna förknippade musiken. Till nästan alla hans dikter finns ju melodi, med få undantag ej gjord av skalden själv, men så väl valda och bearbetade, att musik och ord liksom sammansmälta till ett. Många av Bellmanssångerna räknas ju till eliten av svenska visor och sånger.

Såsom ett minne och en hyllningsgärd till Bellman firas varje år den 26 juli Bellmansdagen i Stockholm med stora festligheter och ofta i närvaro av de kungliga. Denna traditionella fest har blivit något fosterländskt och har naturligtvis gjort sitt till att bevara Bellmans minne och skapa den glans över hans namn, som gör honom till en av våra största och populäraste skalder.

(5 oktober 1945)

Thorild och Lidner - två representanter för Sturm und Drang

1700-talets litteratur kännetecknas främst genom det regeltvång, som uppstod i enlighet med franska smaken. Som motvikt och opposition mot denna smakriktning genomströmmas tidevarvet också av andra, rakt motsatta riktningar. Bland dessa är Sturm- und Drangrörelsen i Tyskland den mest framträdande. Kännetecknande för denna rörelse är dels en revolutionär anda, som uppreser sig mot allt tvång, dels en översvallande känslosamhet.

Sturm- und Drangrörelsen trängde även till vårt land, där dess främsta representanter blevo Thorild och Lidner. Thorild tillhör i allra högsta grad de revolutionära inom rörelsen. Han ville "förklara hela naturen och reformera hela världen". Lidner däremot är nästan uteslutande känslomänniska. Han är uppfylld av en allt överskuggande sentimentalitet, som bäst uttrycks i den sats, som han gjorde till sin levnadsregel: "In lacrymis voluptas" - i tårar vällust.

Både Thorild och Lidner finna i naturen uttryck för sina känslor. Thorild äger ett utpräglat panteistiskt åskådningssätt, som han hade tillägnat sig bl. a. genom att studera Leibnitz, Spinoza och Rousseau. Han anser, att "Gud är kraften, livet, själen, som genomströmmar naturen". I naturens storhet ser han även sin egen, emedan han anser, att människan, fr. a. den stora människan, geniet, är en del av naturens gudomliga mångfald. Naturen blir för Thorild hans religion, den källa, varur han hämtar kraft och tröst, och där han överallt spårar Guds storhet och ande.

Lidner uppfattar naturen på ett helt annat sätt. Han ser i de olika naturföreteelserna sig själv, sitt eget själsliv, sina egna känslor och skapar på så sätt själv ett temperament åt naturen, som också många gånger får stor likhet med hans eget. Det är mest skakande och drastiska naturskildringar, gärna riktiga katastrofer, såsom åska, storm och jordbävning, som särskilt ligga för Lidners penna. Han visar här sin stora skaldeförmåga både beträffande ordval och versmått, vilket han ofta växlar för att göra det hela livfullare. Lidners stora förmåga att utnyttja naturen som en källa att öka känslan och uttrycksfullheten i diktningen kommer på ett strålande sätt fram i hans mest berömda dikt "Grevinnan Spastaras död", där naturkatastrofen skildras med en kraft och åskådlighet, som företer likheter med Bellmans berömda staccatomanér.

Inte endast genom skakande skildringar använder Lidner naturen som ett uttryck för känslan. Han kan genom ett par träffande och målande ord ge liv även åt en alldaglig företeelse. I en dikt skriver han t.ex.: "Där vassen vaggas suckande". Dessa ord försätta genast läsaren i en vemodig, sentimental sinnesstämning.

Medan Lidner i sin poesi gjorde sina stora insatser såsom representant för Sturm und Drang, var Thorild mera framstående på prosakonstens område. Dels lämpade sig de synpunkter och åsikter han ville framföra mera för prosan än dikten, och dels hade han inte, i motsats till Lidner, den verkliga skaldegnistan. Thorilds livsverk var att kämpa mot regeltvånget. Hans uppfattning om naturen såsom en fri mångfald, där var detalj för sig är god, överflyttade han till diktningen. Han ansåg, att varje diktare äger en gudagnista, som ger honom rätt att bruka endast sin inre ingivelse som regel för diktningen. Dessa åsikter gjorde, att han, som han själv en gång yttrade, kom "i strid med hela vittra världen". Denna strid började med att Thorild skrev lärodikten "Passionerna", vilken han insände till Utile Dulci med tanke att vinna ett av detta sällskap utfäst pris. "Passionerna" är skriven på hexameter, men denna är ojämn och föga njutbar. Det verkar, som om Thorild med flit skrivit en dålig hexameter bara för att visa, hur litet versmåttet betyder. Det, som mest stämde kritiken mot dikten, var dock, att den var orimmad. Detta väckte den starkaste opposition och ansågs av Kellgren i Utile Dulci som "en lika vådelig som onödig nyhet". Härmed hade den långa striden mellan Thorild och Kellgren börjat. Som ett led häri skrev Thorild sitt berömda verk "En Critik Öfver Critiker", där han stiftar lagar för kritikerns uppgift. I den första lagen inskränker han denna till att kritisera endast de stora mästarnas alster, som skickat in sina verk till bedömning. Alla andra diktare skulle genom snillets fria mångfald betraktas som goda, var och en i sitt slag. Thorild går här för långt. Han glömmer, att diktningen är människoverk och inte ursprunglig som naturen. Han bortser också från att en skald behöver kritik och träning för att kunna utvecklas. Fastän Thorild går till överdrifter i vissa stycken, betecknar dock "Critik Öfver Critiker" en stor nyhet, som förebådar romantikens och vår egen tids uppfattning om att bakom dikten se diktaren och försöka förstå honom.

Thorilds opposition mot regeltvånget kan också spåras hos Lidner, fastän han inte gör sådan reklam för sina åsikter. Hans dikter ha ofta inget bestämt versmått utan växla från det ena till det andra. Inte heller tar han någon hänsyn till rummets och handlingens enhet i t. ex. dramat "Erik XIV". Detta drama är märkligt även på annat sätt. Lidner skildrar vasakonungen som en enbart olycklig människa utan den brottslighet han annars brukar tillvitas. I Lidners framställning är det endast de olyckliga tillfälligheterna, som gör Erik till brottsling i världens ögon, medan han själv är utan skuld. Lidner vädjar på detta sätt till människornas medlidande för dem, som äro olyckliga, till vilka han också räknar sig själv. Lidner hade också genom sin stora skicklighet som skald verkligen förmåga att väcka medlidande med personerna i sina dikter och få människor att gråta. Tårar var ju just för honom en av människans största gåvor, som hon skall utnyttja vid alla tillfällen, som stå till buds.

Fastän Thorild och Lidner egentligen äro två kontraster, kämpade de båda för samma sak - frihet. Thorild ville ha frihet i den yttre formen och Lidner i känslan. Båda ha, var och en på sitt sätt, betytt mycket för vår litteraturs utveckling, och båda ge, genom den äkta känsla och entusiasm, som de besjälas av, verk, som ha stått sig genom tiderna.

(19 november 1945)

Frans Mikael Franzén som nyskapande skald

Disposition

Inl. Brytningen mellan 1700- och 1800-talets smakriktningar.

Avh. I. Franzéns naturuppfattning.

Avh. II. Hans uppfattning om människan.

Avh. III. Det nya i "Sången över Creutz".

Avh. IV. "Den gamle knekten" och dess betydelse.

Avh. V. De dikter till vilka Franzén inspirerades av spinnvisorna.

Avsl. Värdet av Franzéns dikter.

Övergången mellan 1700- och 1800-talet inleder en ny epok i vår litteratur. Oppositionen mot upplysningen och franska smaken hade vuxit sig allt starkare, och då den tyska förromantiken uppstod som en reaktion mot regeltvånget och förnuftslärorna, vann denna nya lära många anhängare i vårt land. För de skalder, som levde och verkade under denna brytningstid, uppstodo naturligtvis stora svårigheter. Den gamla smakriktningen var dock fast rotad, och att helt bryta därmed uppväckte från många håll skarp kritik.

En av de skalder, som levde just under denna tid, och som i sin diktning visar prov på den vittra striden mellan gammalt och nytt, är Frans Mikael Franzén. Redan i sina första skaldestycken, Selmadikterna, kommer han med något nytt i sina naturskildringar. Han använder romantikernas målande ord, som framför allt avse att skapa stämning. Dessa första dikter mottogs mycket väl av kritikerna, som tjusades av den vackra stämningsmålningen och beundrade hans nya sätt att tolka företeelserna i naturen, t. ex. idén att låta månen gå upp mellan asparna i hagen.

Inte endast beträffande naturen utan även med hänseende till människan kommer Franzén med nya synpunkter. Han omfattar även här förromantikernas åsikter - nämligen att människan före sin jordiska tillvaro levat i en högre värld, i Guds närhet. Dessa tankar föranleda honom att i barnet se något av himmelens skönhet, en återspegling av Guds härlighet. Barnets närhet till det överjordiska tolkar Franzén mycket vackert i dikten "Spegeln", där han säger: "Små barn ha säkert något sinne, som mer än våra ögon ser, månn' ej ett minne från himlen följer dem hitner."

Franzéns beundran för barnets intuition och fantasiliv blir ibland något överdriven. Så är t. ex. fallet i flera av hans Fanny-dikter. Barnen framstå där ibland som riktiga små naturfilosofer, något, som åtminstone för oss moderna människor ter sig överdrivet och onaturligt. Sitt värde ha dessa dikter främst genom det vackra ordvalet och genom den kärlek och inlevelse, som Franzén lagt ned i sina barngestalter.

Sin uppfattning om människan hävdar Franzén även i sin dikt "Människans anlete", som kan sägas vara en protest mot materialismens förnekelse av andens värld och människans gudomliga ursprung. Franzén prisar här människans upphöjdhet över naturen och djuren, vilken han anser komma till synes i hennes anlete, som är Guds anletes avbild. Franzén uttrycker i denna dikt också en av sina älsklingstankar - att varje människa även efter döden i en annan värld skall få bära de anletsdrag hon haft här på jorden.

Franzéns brytning med den gamla smaken kommer bäst till synes i hans "Sång över Greve Gustaf Philip Creutz". Då Franzén skickade in denna dikt till tävlan i Svenska Akademien 1797, blev den mycket omdiskuterad. Först sedan Franzén omarbetat dikten och lagt till 11 nya strofer, som handlade om Creutz som statsman och politiker, erhöll han Akademiens stora pris. Trots den eftergift Franzén gjorde för den gamla smakriktningen, innehåller dikten även i sitt omarbetade skick revolutionära nyheter. Redan med avseende på den yttre formen, den trokeiska versformen och det djärva och träffande ordvalet, är dikten helt en skapelse av en ny period i vår diktning. Franzén behandlar i dikten vår litteraturs utveckling från forna tider, skildrar på ett mästerligt sätt medeltiden och renässansen. Medan diktningen pånyttföds i södra Europa, förblir Norden obesjunget. Utvecklingen går vidare, även i Norden föds skalder, dock utan att nå några höjder inom den poesi, som från början kom från Södern. Men, frågar nu Franzén, skulle inte göten kunna skapa en egen diktning, som, oberoende av andra länder, skulle kunna nå storhet och värde. I den omarbetade versionen av dikten svaras ett bestämt nej på den frågan. Endast i Södern "föddes skönheten - och föds ej mer". Denna uppfattning är emellertid inte Franzéns egen. I den ursprungliga dikten har Franzén en annan mening om vår nationella diktning. Där heter det: "Nej, en egen krans dess söner bryte sig i snön av gran och en." Han framhåller den stora tillgången på rent nordiska naturföreteelser och mytiska väsen. Som exempel nämnes bl. a. älvorna:

"Älvor, som i gräset,
medan månen skimrar över näset,
ringvis dansa silverblå,
glada, lätta, små."

Även Franzéns syn på älvorna såsom små vackra, goda varelser betecknar en ny uppfattning. De hade förut ansetts som onda väsen, som hade makt att skada människan.

I Creutz' diktning såg Franzén en förening av sydländskt och nordiskt. Detta uttrycker han åskådligt i orden: "Afrodites duvor kyssas här uti en mossig tall."

Sången över Creutz är i sin helhet en ganska svårförstådd dikt, men den är värdefull genom de nya tankar och åsikter Franzén här utvecklar. Dikten är även njutbar genom sitt vackra, målande språk.

Franzén var en nyskapare även inom andra av litteraturens områden. Med sin dikt "Den gamle knekten" gav han för första gången i vår litteratur uttryck åt den enkle krigarens känslor för kung och fosterland. För oss nutidsmänniskor verkar kanske den gamle karolinen, som talar så entusiastiskt och hänfört om kung Karl och krigarlivet, en smula naiv och sentimental, men Franzéns samtid tilltalades av krigarens enkelhet och vardaglighet och kände med honom.

Inspirerad av spinnvisorna skrev Franzén en del dikter i folkviseton. Exempel härpå erbjuder "Den fattiga flickan", som skildrar en ensam, på kärlek fattig flicka. Det är äkta känsla, som talar ur den dikten. Franzén hängiver sig här inte åt någon falsk sentimentalitet, trots att ämnet kanske inbjuder därtill.

Franzén står på gränsen till en ny litteraturepok i vårt land. Hos honom började de romantiska tankarna komma till uttryck i vår diktning. Han förstod att utnyttja de möjligheter denna nya smakriktning erbjöd, och många av hans dikter, särskilt då hans ungdomsdikter, ha genom tiderna tjusat människorna genom sin friskhet och melodiska vers.

(25 januari 1946)

Vilka egenskaper sätter du mest värde på hos en människa?

Disposition

Inl. Varje människa har mer eller mindre medvetet ett ideal.

Avh. I. Mod.

Avh. II. Hjälpsamhet.

Avh. III. Pålitlighet.

Avsl. Vi måste giva akt på oss själva.

Ett ämne, som ständigt är aktuellt, och som tiderna igenom varit föremål för människors intresse, är studiet av människan, hennes själsliv och inre egenskaper. De allra flesta människor ha mer eller mindre medvetet satt upp för sig en idealmänniska, utrustad med de egenskaper, de sätta högst. Dessa egenskaper sammanfalla nog ofta med just de egenskaper de själva sakna eller ha svårt att förvärva. Sina egna goda egenskaper - om man har några - finner man oftast självklara och fäster ingen särskild vikt vid dem.

En egenskap, som väl de flesta beundra, och som jag personligen anser vara en av de allra främsta hos en människa, är modet. Många mena kanske med mod främst den egenskap, som sätter människor i stånd att utföra handlingar, där livet står på spel. Ett sådant mod är naturligtvis beundransvärt, men ännu högre sätter jag det mod, som inte gör så mycket reklam för sig, och som av många kanske aldrig ens anses för mod. Jag tänker då t.ex. på det mod, som fordras för att kämpa för något, som man vet är rätt, fastän kanske alla andra anse motsatsen. Det fordras mod att troget hålla fast vid sin åsikt, att strida ensam, fastän det kanske vore lättare att ge efter för övermakten. Det slags mod jag mest av allt beundrar är dock att våga erkänna sina egna fel, både för sig själv och andra. Hur svårt är det inte att gå till en medmänniska och säga: "Jag har fel". Ännu svårare är det att ödmjukt kunna säga det lilla ordet: "Förlåt!" Det är detta jag menar med verkligt mod: att kunna ge allt för det som är rätt - t.o.m. sin egen stolthet.

En annan av de egenskaper jag värdesätter hos människan är hjälpsamhet. De allra flesta människor bruka väl inte neka att göra en medmänniska en tjänst, om det inte är alltför besvärligt. Det är just där gränsen går mellan vanlig pliktuppfyllelse och hjälpsamhet. Hur lätt är det inte att slingra sig undan från att hjälpa, när det går ut över den egna bekvämligheten! Och hur svårt är det inte, om man nu ändå uppoffrar sig, att tiga med hur svårt det var, att inte framhålla, vilken snäll och hygglig person man är! Ännu svårare är det att inte en gång för sig själv utropa: "Hurra, vad jag är bra!" då man varit hjälpsam. Det blir då ingen äkta hjälpsamhet utan endast en handling, som tillfredsställer egenkärleken. Tyvärr är det oftast den sortens "hjälpsamhet", som vinner människors beundran. Den hjälpsamhet, som verkligen är värd beundran, lägger ofta ingen märke till. Människor, som äga den, fordra heller ingen uppmärksamhet. En sådan hjäpsamhet är tyvärr mycket sällsynt, men där den finns, upphör den aldrig att fylla mig med beundran och glädje över att det ännu finns ursprunglig godhet i världen, hur mörkt det än kan se ut ibland.

En egenskap, som kanske inte precis räknas till de "stora" egenskaperna, men som ändå hör till dem, som jag sätter högst hos en människa, är pålitlighet. Varje människa har väl ibland behov av att anförtro sig åt någon och kanske be om råd. Hur skönt är det inte då att ha en pålitlig vän, någon på vars diskretion man kan lita absolut, och vars råd komma ur ett uppriktigt och sanningsenligt hjärta! En pålitlig människa sviker inte en vän, vilken belägenhet hon än kommer i. Hon står fast och orubblig som en klippa och gör, vad som faller på hennes lott, utan invändningar. Det är lätt att umgås med pålitliga människor. De äro enkla och trofasta, och man vet alltid, var man har dem.

Vi människor ha så lätt att i umgänget med våra medmänniskor upptäcka deras brister och svagheter och att många gånger klandra deras handlingar. Vi glömma så ofta bort det goda för det onda, som i allmänhet syns tydligast. Vad vi framför allt ha lätt att glömma bort är att giva akt på oss själva. Om vi gjorde det och medvetet försökte bekämpa det onda hos oss, tror jag, att människorna bleve de goda och lyckliga varelser de kunde och borde vara.

(19 mars 1946)

Tegnérs fosterländska diktning

Disposition

Inl. Sveriges politiska läge inspirerar till fosterländsk diktning.

Avh. I. Krigssång för skånska lantvärnet.

Avh. II. Svea.

Avh. III. Karl XII.

Avsl. Tegnérs fosterländska diktning har bestående värde.

Det krig, som för vårt land medförde de största förluster det någonsin lidit, var det ryska krig, som slutade med den olyckliga freden i Fredrikshamn 1809. Det är naturligt, att motgångarna i kriget verkade olika på olika människor i vårt land. Många ansågo det hopplöst att kämpa mot en så stark fiende och grepos av modlöshet och apati. Andra åter eggades av svårigheterna till nya kraftansträngningar. De ville till varje pris förhindra att vårt gamla, ärorika land gick helt eller delvis förlorat. Till denna senare kategori hörde den unge Esaias Tegnér. Han greps av förbittring och även ångest över den likgiltighet, som tycktes vila över stora delar av svenska folket, och han beslöt att genom det medel, som stod honom till buds, diktningen, försöka väcka sina landsmän till kamp för sitt land.

Den första av Tegnérs stora fosterländska dikter är "Krigssång för skånska lantvärnet". Den tillkom 1808 efter Sveaborgs fall och det svenska nederlaget vid Oravais. Redan första strofen i dikten manar till kamp: "Till fältet, till striden för fädernesbygd!" I denna första krigiska maning kan man även spåra skaldens oro och ångest över att så litet blivit gjort för landets försvar. Denna ångest övergår sedan gradvis i förbittring och vrede mot fienden, som utan krigsförklaring likt "en rövare i natten", trängt inom våra fredliga gränser. Skaldens vrede blir till trots, då han utbrister: "Fritt över oss välv / båd' ryske och danske; / vi kasta vår handske / mot ödet själv." Trotset stegras alltmer för att slutligen kulminera i övermod i orden: "Förr ifrån himlen de stjäla en stjärna, / än de ta bort från vårt land en by." Maningen till strid fortsätter, uttryckt i allt starkare ord, och slutligen ser skalden framåt med lugn tillförsikt. Han finner det självklart, att Sverige skall bestå, han kan inte tänka sig någon annan möjlighet. Lugn och trygghet och även stolthet tala ur orden: "Så länge ännu Karlavagnen vältar / de gyllne hjulen omkring nordens zon, / så länge bergen än ge järn och hjältar, / så länge står det gamla Sveas tron."

Men Tegnér framhåller också i det följande, att folket måste offra sig för landet. Somliga måste med sina liv betala för fosterlandets räddning. Medkänsla och sorg prägla de strofer, som skildra dessa fallna.

Dikten slutar i harmlös, fredlig glädje. Skalden ser den fredens tid, som skall avlösa den närvarande, krigiska epoken och skildrar det lugn och den lycka, som då skall inträda.

Det är självklart, att denna dikt, framsprungen ur ett hjärta fyllt av äkta och ren fosterlandskärlek och dessutom skriven av en sådan skaldekonstens mästare som Tegnér, måste göra djupt och starkt intryck på människorna. Det har också mycket träffande sagts om dikten, att den "ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst."

Och så kom då freden 1809. Men inte den lyckliga fred, som Tegnér förutsåg i "Krigssång för skånska lantvärnet", utan den hårdaste, bittraste freden i vårt lands hela historia. Hela Finland måste avträdas till Ryssland. Denna svåra förlust hade man dock hoppats på att få kompensation för genom att välja Karl Johan till tronföljare. Han, den kraftfulle, segerrike marskalk Bernadotte, skulle med Napoleons hjälp erövra Finland åter. Men även detta hopp kom på skam. Karl Johan närmade sig aldrig Napoleon utan mot all förväntan i stället Ryssland. Förbittringen i landet var stor, och många sjönko åter ned i modlöshet. Men det fanns ändå de, som fortfarande trodde på och satte sitt hopp till ett nytt krig mot Ryssland. Tegnér hörde till dessa. Och än en gång gav han i en dikt uttryck åt sina tankar och känslor inför de politiska händelserna. Dikten "Svea" skrevs 1811 och inlämnades till Svenska akademien. Tegnér väntade att erhålla stora priset för dikten, men då den innehöll alltför utmanande ord mot Ryssland, vågade akademien inte tillerkänna honom detta, förrän vissa partier av dikten omarbetats. Detta gjorde också Tegnér, trots att han ogillade det. Han sade själv, att han halvsålade och klacklappade "Svea". 1812 erhöll så Tegnér akademiens stora pris för sin dikt.

"Svea" sönderfaller i två avdelningar. Den första är en straffsång och en maning till strid. Versmåttet är alexandriner. Hela första avdelningen präglas av kraft, en kraft och känsla, som måste rycka läsaren med sig. Redan inledningen: "Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer, / folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer! / Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång. / Dig söver smickrads röst; hör sanningens en gång!" har en malmfylld klang, som griper och gör, att man måste lyssna och ryckas med.

I denna första del av dikten framkommer Tegnérs hela besvikelse över Sveriges olyckliga politik och folkets likgiltighet. Han klandrar tidens slappa seder och ger i en rad träffande antiteser uttryck åt Montesquieus klimatlära. Han söker bevisa, att söderns glada njutningslära inte är för oss nordbor. Det heter om detta: "Där bjöd naturen själv den glada människan njuta ...... Här vill naturen se det enkla allvarsamma."

I målande, träffande ord prisar skalden de gamla göternas dygder och söker mana Sveriges folk till efterföljd. Han övergår sedan till att tala om Sveriges förlust i kriget. Finlands erövring skildras på ett gripande sätt. Det var i detta sammanhang, som Tegnér var mest utmanande mot Ryssland. Vissa stycken av den ursprungliga dikten har borttagits, t. ex. följande: "O, Finlands vida grav! O, Fädrens spillda blod! / Vad blir det av den jord, som värjdes av ert mod?" I stället för de partier Tegnér fick taga bort, gjorde han ett tillägg, som handlar om den fredliga odlingen av det land vi ännu ha kvar, och att vi genom detta kunna söka kompensation för vad vi förlorat och "inom Sveriges gräns erövra Finland åter." Första delen av dikten slutar med att Sverige ännu i elfte timmen genom strid kan rädda åtminstone sin ära. Detta sista påminner ju osökt om slutet på Geijers "Manhem", där det talas om att svenskarna i sitt fall skola hämnas och rädda sin ära.

Genom att de partier i "Svea", som direkt uppmanade till kamp, borttogos, kommer senare delen av dikten att stå i skarp kontrast till den förra. I andra avdelningen ser skalden nämligen den strid han manat till bli levande verklighet. Han grips av hänryckning, "en Gudom fattar mig", och ser i en vision en blodig men segerrik strid. Skalden använder här ett strålande bildspråk. Den ena konkreta bilden avlöser den andra och kommer tillsammans med den dityrambiska versformen att göra det hela ytterst åskådligt och levande.

Efter stridernas slut ser skalden en fredlig tid komma med rik välsignelse för vårt land och folk. Och så förbleknar synen, och skalden återkommer till verkligheten och svär en helig ed att leva och dö för sitt land. Ännu en gång uttalar han så sin förhoppning om hämnd, och när denna hämnd är vunnen, vill han dö. Detta att vilja dö då livet är som bäst uttrycker Tegnér även på andra ställlen i sin diktning, t. ex. i "Fågelleken". Slutligen tänker sig Tegnér den möjligheten, att Sverige inte kommer att segra. Denna tanke är honom så vidrig, att han, om den blir verklighet, vill att hela jorden skall gå under.

"Svea" är en av de största dikterna i hela vår litteratur. Ingen, som läser den, kan undgå att gripas av den äkta, djupa känsla för fosterlandet, som talar ur den. Likaledes måste de välklingande orden och de träffande, målande bilderna i dikten ständigt väcka beundran.

Till Tegnérs fosterländska diktning kan även räknas "Karl XII". Genom denna dikt har Tegnér mycket bidragit till den uppfattning om Karl XII såsom hjältekonungen, som levt kvar ända in i våra dagar. Skalden uttalar här den åsikten, att hjälten, här i Karl XII:s gestalt, är en förkämpe för det rättas höga idé. Genom sitt enkla, folkliga språk gick "Karl XII" direkt till svenska folkets hjärta, och det är väl framförallt genom denna dikt, som Tegnér vunnit så stor popularitet i de bredare lagren av vårt folk.

Med sin fosterländska diktning eldade Tegnér sin samtid, genom de aktuella problem han tog upp till behandling. Men fastän hans fosterländska dikter sålunda i stort äro tidsdikter, ha de så mycket av allmängiltighet, att de fortfarande kan ge svenska folket bestående värden.

(7 maj 1946)

Klass R 3, gymnasiet

Sara Videbeck - glasmästardottern från Lidköping

Då Almquist skrev sitt berömda och omdiskuterade verk "Det går an", var det inte för att väcka sensation och blott och bart tilldraga sig allmänhetens intresse. Han skrev enligt sin egen inre övertygelse, han trodde verkligen själv på de idéer han lade fram i novellen, något som inte alltid brukar vara fallet med författaren till sensationslitteratur. Bakgrunden till den uppfattning om äktenskapet, som Almquist deklarerar i "Det går an", var de dåliga erfarenheter han hade dels från sina föräldrars dels från sitt eget olyckliga äktenskap.

Då det således för Almquist själv i första hand låg tragiska händelser bakom äktenskapsuppfattningen, är det naturligt, att han även giver sitt språkrör i "Det går an", Sara Videbeck, en tragisk bakgrund. Den lilla glasmästardottern har i sina föräldrars äktenskap, där fadern var drinkare, fått det mest avskräckande exempel på samlivet mellan äkta makar. Hos henne har därför vuxit fram ett beslut att aldrig genom äktenskap binda sig vid en man - även om hon älskar honom. Hon vill leva fri och självständig och fullkomligt oberoende. På så sätt hoppas hon kunna leva livet lyckligt och harmoniskt, utan sådana förfärliga slitningar, som blivit resultatet av föräldrarnas äktenskap. Man kan lätt föreställa sig, hur hon går där hemma i Lidköping, sköter glasmästeriet så gott som ensam och under tiden skapar sig ett pansar mot den olycka hon föreställer sig komma över henne i och med ett äktenskap. Hon går där och bygger upp sitt liv, och hon är säkert lycklig, när hon gör det. Allt tycks henne så lätt och naturligt, såsom det oftast gör i teorien.

Men så händer något i hennes lugna liv, som gör, att hon plötsligt ställs öga mot öga med vekligheten. Det gäller nu för henne att omsätta teorierna i praktiken. På en båtresa sammanträffar hon med en ung underofficer, Albert, som blir förtjust i henne. Han fängslas av hennes skönhet och gåtfulla väsen och börjar uppvakta henne. Sara drar sig genast inom sitt skal. Hon blir kall och avvisande, vilket i sin tur endast eggar Albert till nya försök att vinna henne. Kanske den lilla glasmästardottern under tiden utkämpar en hård kamp med sig själv. Hon känner sig dragen till den glade, unge underofficeren och vill så gärna vara tillsammans med honom glatt och naturligt som en helt vanlig ung flicka. Kanske känner hon ibland rent av lust att kasta sina omsorgsfullt uppgjorda teorier överbord och bara hängiva sig åt lyckan att vara ung och vacker och kanske en smula förälskad. Men så dyker moderns bild upp för henne,, en apatisk och illusionslös gestalt, full av bitterhet och grym besvikelse. Då ser Sara sin väg klart igen. Hon måste stå fast. Hon får inte på något sätt giva sig hän åt sina känslor och framför allt inte komma i beroende av Albert. Hur hon in i detalj följer, vad hon anser vara en plikt mot sig själv, kommer ofta på ett rörande sätt till synes. Hon vill t. ex. inte taga emot en ring, som Albert köper åt henne, utan kastar den överbord. Likaså räknar hon mycket noga ut sin andel i kostnaden för vagnskjuts, då de senare fortsätta resan tillsammans till lands. Det kan tyckas löjligt och småaktigt, att hon, även då det gäller betydelselösa bagateller, vill förbliva självständig. Men kanske hon stod fast, därför att hon inte vågade giva efter. Hon litade kanske inte helt och fullt på sig själv, tordes kanske inte låta den minsta lilla spricka uppstå i sitt pansar. Om man ser så på Sara Videbeck, blir hon inte längre en tråkig och fantasilös pedant utan en liten person, som man måste beundra för hennes mod och fasta karaktär.

Allteftersom tiden går, blir förhållandet mellan Sara och Albert intimare. Albert tillåter sig att kyssa Sara. Han blir förvånad och brydd över hennes sätt att reagera. Hon fortsätter nämligen att prata, som om ingenting hade hänt. Albert funderar: "Hurudan är hon egentligen? Är hon kall och likgiltig, eller är det endast en mask?" Just detta drag hos Sara, gåtfullheten, avslöjar henne som ett äkta barn av Almquist. Han var ju själv en blandning av lidelsefullhet och kallt förnuft. Om man tänker på det, när man studerar Sara Videbeck, kan man bättre förstå hennes gåtfulla natur. Hennes ibland till synes omotiverade handlingar framgå ur Almquists eget komplicerade själsliv. Man måste utgå ifrån att Sara liksom Almquist själv ägde dels en "poetsjäl" och dels en "kamrerarsjäl".

Det är alltså inte så lätt att förklara en sådan sak som Saras köld, då Albert kysste henne. Den kan ju bero på att hon verkligen var kall och okänslig, men det finns även en annan möjlighet. Det kanske var så, att hon inte vågade visa sina känslor. Hon litade kanske inte så mycket på sina teoriers hållfasthet, att hon vågade visa Albert och ännu mindre sig själv, att han betydde något för henne. Det senare alternativet är onekligen det mest sympatiska och kanske även det mest sannolika. Att Sara liksom ville stålsätta sig mot Alberts och sin egen kärlek visar väl även den omständigheten, att hon flera gånger talar med honom om sina föräldrars äktenskap. Det verkar, som om hon ständigt ville påminna sig själv om sin väg och kanske även få honom att förstå hennes handlingssätt.

Albert inser snart, att han älskar Sara. Han börjar tala med henne om äktenskap, och hon utvecklar då sin teori för honom. Han blir förvirrad och skrämd av de starka ord Sara använder, då hon fördömer äktenskapet. Han försöker mildra hennes bittra inställning, men ingenting hjälper. Sara står fast och orubblig som en klippa. Hon går aldrig med på att gifta sig med honom. Men Sara älskar ändock Albert. Hon vill trots allt inte släppa honom ifrån sig. Hon kommer då med det mest originella förslag. Hon erbjuder Albert att hyra ett par rum i övervåningen i hennes hus i Lidköping. Där skall han bo, medan hon själv bor i sina rum på nedre botten. De skola leva som gifta, fastän ingen präst har vigt dem. Var och en skall ha sina tillhörigheter för sig, ingenting skola de ha gemensamt utom kärleken till varandra. Om de tröttnar på varandra, kunna de skiljas utan något bråk. Eftersom Albert älskar Sara, går han med på hennes förslag hellre än att mista henne.

Här slutar novellen. Sara Videbeck har drivit igenom sin vilja - och därmed även Almquists. Hur detta "proväktenskap" kom att gestalta sig, ansåg han onödigt att utveckla, kanske därför att han var så fast övertygad om att det skulle slå väl ut. Men om man tänker sig Sara Videbeck som en verklig, levande person, måste man tvivla på att hennes "äktenskap" någonsin kom till stånd, eller om det gjorde så, att det blev lyckligt. Man måste tänka på att Sara var uppväxt i en småstad, där alla säkerligen kände igen henne. Hade hon verkligen mod att möta den storm av skvaller och förtal, som skulle uppstå omkring hennes förhållande till Albert? Och om hon hade det, hur skulle de kunna bliva lyckliga genom en så halv förbindelse? Hur skulle de kunna få något förtroende för varandra? De skulle ständigt vara misstänksamma, ständigt gå i rädsla för att den andre skulle tröttna. Jag kan omöjligt tänka mig, att en bestående lycka skulle kunna växa fram ur ett sådant förhållande.

Trots, eller kanske just på grund av, att Sara Videbecks gestalt bjuder på så många motsättningar, verkar den oerhört fängslande. Såsom jag ser henne, är hon nästan helt en sympatisk person, som verkar oerhört rörande i sin ensamhet med sitt en smula överdrivna patos. Framför allt är hon fängslande såsom en skapelse av Almquist. Genom henne kan man få en liten inblick i författarens egen själ, som just var som Sara Videbeck, komplicerad, oåtkomlig och mystisk, tre egenskaper, som alltid fängslar och trollbinder människorna.

(18 september 1946)

Lagen om medvetandets trånghet

Att bliva beskylld för att vara ouppmärksam brukar väl för ett barn i de första klasserna i skolan vara tämligen vanligt. Ingen lärare i världen skulle t.ex. kunna få en klass av barn i 10- 11-årsåldern att följa med i läroboken, om det funnes en sotare på ett tak, synligt genom klassrumsfönstret, eller om en geting flöge omkring i rummet. Barnen riktar hela sin uppmärksamhet på sotaren respektive getingen och har ingen aning om vad som läses eller talas.

Hur skall man då psykologiskt förklara barnens ouppmärksamhet i fall som dessa? Är det barnen, som fela? Skulle de inte kunna följa med skolarbetet och samtidigt intressera sig för vad som händer omkring dem? Psykologien svarar nej. Barnen, liksom varje normal människa, står under lagen om medvetandets trånghet. Denna lag säger, att om flera föreställningar eller förnimmelser tränger sig på oss samtidigt, kan vårt själsliv endast taga upp en enda till behandling.

Vilken föreställning eller förnimmelse väljer då vårt själsliv till föremål för vår uppmärksamhet? Är det endast slumpen, som bestämmer det, eller finns det även här bestämda lagar och normer? Det är verkligen så, att det finns lagar även för detta, fastän det kanske kan tyckas märkligt. Vår uppmärksamhet fladdrar ju ofta från det ena till det andra till synes utan någon som helst bestämdhet eller ordning.

Det första man kan fastslå, när det gäller dessa lagar, är, att vår uppmärksamhet alltid lättare fästes vid en förnimmelse än en föreställning. Låt oss taga ett exempel för att belysa detta! En man har förlorat alla sina pengar. Han sitter just med huvudet i händerna och ruvar över sin olycka. Han är så helt uppslukad av sina sorgliga föreställningar, att han varken hör eller ser. Men så plötsligt överfalls han av den mest pinande tandvärk. Mannen far häftigt upp och går fram och tillbaka, medan en enda tanke behärskar honom: "Jag ger vad som helst, bara tandvärken släpper." Glömda är föreställningarna, endast förnimmelsen finns kvar i mannnens medvetande.

Det är alltså förnimmelserna, som vårt själsliv i första hand tar upp till behandling. Men det finns så många olika förnimmelser. Vilka väljer vårt själsliv först bland dessa? Det finns här tre olika alternativ, nämligen: 1) Förnimmelser, som uppkommer genom "skrikande" irritamment. 2) Förnimmelser, som är lust- eller olustbetonade. 3) Förnimmmelser, som ligger inom intressesfären.

I det första fallet behöver vi endast tänka på reklamen. Den är ett tydligt exempel på hur "skrikande" irritament utnyttjas för att tilldraga sig allmänhetens uppmärksamhet. Affischer och annonser överbjuder ju varandra i klatschighet blott för att lättare fånga de läsandes blickar.

De irritament, som förorsakar de lust- eller olustbetonade förnimmelserna, behöver inte vara särskilt uppseendeväckande eller på annat sätt påfallande för att fånga en människas uppmärksamhet. Det är också helt och hållet individuellt, vilka dessa irritament är. Låt oss t.ex. tänka på en svensk man, som befinner sig i en storstad i utlandet! Han går där på en gata i människovimlet och känner sig ensam och borta och längtar kanske hem en smula. Så plötsligt får han höra någon tala svenska i närheten. Ingen av människorna omkring honom fäster sin uppmärksamhet vid det, men svensken börjar ivrigt se sig omkring efter den talande. Hörselförnimmelsen var lustbetonad, därför tilldrog den sig hans uppmärksamhet.

De olustbetonade irritamenten verkar i rakt motsatt riktning för att tilldraga sig vår uppmärksamhet. Låt oss t.ex. tänka på något så vanligt som en herre, som ej betalt sin skräddareräkning! Denne man är bjuden på en trevlig tillställning. Han roar sig tappert, och allt är idel solsken. Men så dyker en försenad gäst upp - skräddaren. Vår mans goda humör dämpas nu betydligt. Hans uppmärksamhet kommer hela tiden att vara fästad vid skräddaren, han kan omöjligt bli kvitt tanken på honom. Kvällen är förstörd.

Då det slutligen gäller den uppmärksamhet, som är knuten till förnimmelser, vilka ligger inom intressesfären, kan vi tänka på hur två damer läser samma annonssida i en tidning. Den ena av dem är på jakt efter en ny våning, den andra söker ett nytt hembiträde. Det säger sig självt, att den förras uppmärksamhet genast fäster sig vid annonserna under rubriken "att hyra", medan den andra kastar sig över platsannonserna utan att skänka "att hyra" en blick. Det var i båda fallen irritament, vilka låg inom de båda damernas intressesfärer, som tog deras uppmärksamhet i anspråk.

Genom alla dessa exempel har vi kunnat konstatera, att vår uppmärksamhet endast kan tagas i anspråk av en föreställning eller förnimmelse i sänder. Vad har då detta för betydelse? Vore det inte bättre, om vi kunde fästa uppmärksamheten på så mycket som möjligt samtidigt? Tänk, så mycket mer vi skulle hinna med då under vårt korta liv! Då vi resonerar så, glömmer vi, att uppmärksamhet är resultatet av andligt arbete och således liksom varje annat arbete verkar tröttande. Det är just här lagen om medvetandets trånghet har sin stora uppgift. Tack vare den kan vi på ett förnuftigt sätt förbruka de krafter naturen utrustat oss med och inte slösa bort dem genom att fästa uppmärksamheten på alla de olika föreställningar och förnimmelser, som tränger sig på oss.

(15 oktober 1946)

Runeberg och religionen

Då Runeberg en söndag på gatan mötte prästen i sin församling, frågade denne, varför Runeberg inte varit i kyrkan och lyssnat till predikkan. "Jag har hört orrspel i skogen, och det var myckket vackrare", blev svaret. Ett yttrande sådant som detta uppväcker helt naturligt en mängd frågor och funderingar hos en utomstående. Hurudan uppfattning om religionen hade den, som uttalade sig så nära nog hädiskt om Ordets förkunnelse? Kunde han verkligen vara kristen? Var han inte snarare ateist? Svaren på dessa frågor giva sig själva i Runebergs diktning, som speglar icke blott skaldens inställning till de religiösa problemen utan även den kamp han måste föra för att övervinna sig själv och leva efter det kristna ideal han skapat sig.

Hurudant är då det kristna ideal, där fågelsång går före Guds ord? Runebergs ord till prästen verkar ju näsmast som en utmaning. Det var kanske också i viss mån en utmaning eller - det är kanske rättare att säga - ett ståndaktigt hävdande av en bergfast övertygelse, vilken Runeberg var tämligen ensam om. I Finland försiggick nämligen under mitten av 1800-talet en pietistisk väckelse, som vann massor av anhängare. Dessa pietister ansågo det som en synd att njuta av det jordiska goda, vartill bl. a. räknades naturens skönhet. Istället skulle man vända sig från världen och försjunka i sig själv. Dessa åsikter väckte i högsta grad Runebergs opposition och motvilja. För honom var det just i naturen man i första hand spårade Guds storhet och kärlek.

Dessa tankar och åsikter ger Runeberg på ett strålande sätt uttryck åt i dikten "Kyrkan". Målsmannen för Runebergs åsikter är här den flitige gubben Onni, som en söndag medelst båt skall begiva sig till kyrkan. Men dimman ligger tjock över sjön, och Onni finner inte vägen. Han hör kyrkklockorna ringa både en och två gånger, men ljudet förmår inte leda honom rätt. Så skrapar båten plötsligt mot en stenig strand, och Onni går i land på en liten ö. Dimman är fortfarande ogenomtränglig, och allt verkar tomt och ödsligt på ön. Men så hörs plötsligt kyrkklockorna ringa för tredje och sista gången i fjärran. Då sker en förvandling. En ljusning skönjes på himlen, solen blänker fram, en fågel slår en jublande drill, och inom kort är det, som om hela naturen stämde upp en jubel- och tacksägelsesång till Gud, alltings skapare. Full av andakt, med knäppta händer och blicken höjd mot himlen, stämmer Onni upp sommarpsalmen: "Den blomstertid nu kommer". Runtomkring honom sjunga fåglarna, dofta blommorna, leka vågorna med i sången. Onni stannar kvar på ön, fastän sikten nu är fri. Han känner sig lycklig och tacksam som efter den vackraste predikan. När han slutligen lämnar ön, tackar han fåglarna, blommorna och hela naturen för det han fått uppleva. Ty det var naturen, som för honom blev till en levande predikan. Som en predikan är även Runebergs dikt. Vackrare kan Guds närvaro i naturen inte skildras. Det är inte svårt att efter läsningen av den dikten förstå varför Runeberg föredrog orrspelet i skogen en vacker morgon framför att sitta innestängd i en mörk, kvav kyrka. Det har också mycket träffande sagts, att "för Runeberg spelade vind och vågor ingångspsalmen till Guds rike".

Det var inte endast i själva naturen, som Runeberg såg Gud, utan i allt som har skönhet och värde. Han ville leva med blicken öppen för livets alla värden. Dessa tankar deklareras i dikten "Chrysanthos". Säkerligen med avsikt att skarpare belysa motsättningen mellan olika åsikter har Runeberg låtit diktens handling utspelas i Aten och just under brytningstiden mellan kristendom och hedendom. Huvudpersonen i dikten är Chrysanthos, en atenare, som i sin mannaålders fulla kraft har övergått till kristendomen. Chrysanthos skiljer sig avsevärt från andra atenare, som blivit vunna för den nya läran. Han vänder sig inte liksom de bort från sitt hemland och sitt vackra Aten, blott för att där finns så många minnen från hedendomens tid. Han älskar tvärtom sitt land med en större och renare kärlek nu, sedan han vet, att Gud har skapat det. I diktens början sitter han just på ett berg och ser ut över sin huvudstad. På hans knä ligger Sofokles' "Oidipus Koloneus", vilket verk han nyss slutat läsa. Som han sitter där, kommer en ung atenare fram till honom. Då han ser Sofokles' drama, brister han ut i en storm av förebråelser. Chrysanthos sitter fullkomligt tyst och stilla, och hans ansikte är lugnt, "lugnt som kvällens". Så börjar han tala. Han vädjar till den unges fosterlandskärlek, till hans kärlek till sitt folk, till allt skönt och vackert, som han upplevt i sitt liv, innan han blev kristen, och frågar, om han kan glömma allt detta. Det lyckas slutligen för Chrysanthos att övertyga den unge mannen om att det inte är någon synd att fortfarande älska det goda och vackra i världen omkring dem, som kanske har "hednisk färg", men blir till välsignelse genom den "kristliga värme" de kunna förläna det.

I de båda dikterna "Kyrkan" och "Chrysanthos" äro de, som föra Runebergs egen talan, lugna, harmoniska människor, som stå fasta i sin tro på Gud som alltings herre och skapare. Man märker ingenting av strid och kamp bakom dessa dikter. De spegla åsikter, som äro fast rotade hos skalden, och som inte tyckas ha fordrat någon kamp för sin uppkomst. Man kunde vänta, att en man sådan som Runeberg, viljestark, kraftfull och häftig, skulle ha en kamp bakom sig för att få frid med sig själv och sin Gud. Så är det också. I "Kung Fjalar" skildras just denna kamp. Kung Fjalar, Gauthiods konung, har många drag gemensamma med Runeberg själv, och med största sannolikhet är det sig själv skalden här tecknar.

Det problem, som "Kung Fjalar" är byggt omkring, är konflikten mellan gudars och människors vilja. Kung Fjalar tror fullt och fast på sin egen kraft, han har levat ett segerrikt liv i krig och strid och nu, i diktens början, vill han giva sitt land fred. Han litar härvidlag, liksom tidigare i stridens hetta, helt på sin egen makt. Detta uppväcker gudarnas vrede. De sända en budbärare till Fjalar och meddela genom honom, att konungen kommer att straffas för sin egenmäktighet. Straffet skall bli, att Fjalars son i framtiden gifter sig med hans dotter. Denna hotelse gör Fjalar än trotsigare. För att omintetgöra gudarnas hotelse låter han kasta sin dotter i havet. Och så lever Fjalar sitt liv vidare, fullt nöjd med sig själv. Hans land blomstrar under hans starka ledning, och folket älskar honom. Så återstår intet annat för konungen än att dö. Han tar sitt svärd och går upp på ett berg för att än en gång få skåda ut över sitt land och riktigt triumfera. Därefter skall han stöta svärdet i sitt bröst. Men kung Fjalar kan likväl ej undgå straffet. Hans son, som nu är vuxen, kommer hem från en vikingafärd, under vilken han gift sig med en flicka, som är just hans syster vilken räddats undan havet och vuxit upp i ett annat land. Då Fjalar får veta detta, sitter han slagen och grubblar hela dagen. Slutligen mjuknar hans sinne, han böjer sig under gudarnas vilja, vinner försoning och dör.

Kung Fjalar har blivit mycket omdiskuterad. Många ha tyckt, att gudarnas straff var för hårt. Fjalars uppsåt var ju dock gott. Den bästa förklaringen till förhållandet mellan brott och straff är väl den, att skalden ser sig själv i kung Fjalar. Runeberg kände att han, för att kunna ödmjuka sig och se sin egen begränsning, måste tuktas hårt. En svår prövning skulle hjälpa honom att se Guds storhet, vilket var nödvändigt för att kunna träda in i evigheten med lugn och tillförsikt. Guds straff förvandlas på detta sätt till en stor nåd. Runeberg har också själv sagt om "Kung Fjalar", att det är "en sång till gudarna, ett litet epos, i vilket deras storhet och nåd utgör ämnet".

En verklig och sann kristen skulle alltså enligt Runeberg besjälas av en tro på sin egen kraft såsom ett verktyg i Guds hand. En representant för en sådan religionsuppfattning finner man även i Runebergs diktning, nämligen i "Döbeln vid Jutas". Efter slaget vid Jutas, där Döbeln vunnit en ärorik seger, går han ut på slagfältet och tackar sin Gud, utan vilken han ingenting hade förmått.

För Runeberg var religionen en källla till glädje och lugn. Den var en klippa, till vilken han kunde fly undan stormarna i livet och där han kunde finna ro med blicken mot evigheten. Runeberg behövde inte gå in i en kyrka eller sätta sig att läsa i bibeln för att känna Guds närhet. Han såg honom som en mild och nådig Skapare i hela naturen. Man skulle kunna sätta som motto för Runebergs religionsuppfattning de ord, som sagts om Chrysanthos: "Så samlas allt i Gud, och så ser man Gud i allt."

(7 november 1946)

Inför Viktor Rydbergs gestalt

Viktor Rydberg blev, ännu medan han levde, erkänd som en av det svenska kulturlivets stormän. Under de femtio år som gått sedan hans bortgång, har uppfattningen om Rydbergs insats ingalunda förändrats. Han kvarstår - och kommer att kvarstå - först och främst som en förgrundsgestalt inom vår diktning men även som en rent mänsklig förebild. Ty Viktor Rydberg var icke blott en stor skald, han var även en stor människa, en människa, vars hela liv var en kamp för vad han ansåg vara rätt och sant.

Denna kamp var för Rydberg viktigare än allt annat. Även diktningen fick stå tillbaka för den, vilket framkommer i den gripande lilla dikten "Spillror". Fastän han mycket hellre hade velat draga sig undan världens split och kiv och leva lycklig i sin egen värld, fantasins och diktningens, måste han ställa sin hjälp till förfogande, när ondskan och rättfärdigheten hotar att "fälla en vacker fana, att trampa en ädel sak".

Hur lockande det var för Rydberg att i stället för att vara soldat i det godas tjänst slå sig till ro och njuta ett lugnt, fridfullt liv, framkommer i "Snöfrid". De onda makterna lova där den unge gossen ära, makt, kärlek, lugn och harmoni, om han säljer sin själ till dem. Det godas representant, Snöfrid, har intet av allt detta att giva gossen, om han väljer henne. Det hon lovar honom är kamp och strid och t. o. m. lidande, om han kämpar för ett högt mål: "och ju himlen närmare hans syfte, / desto tyngre fjät han måste gå." Trots de föga lockande utsikter, som Snöfrids väg bjuder på, känner man, att gossen kommer att välja den. Det blir ett liv fyllt av kamp och strid visserligen, men det blir också ett friskt och i djupare mening lyckligt liv trots alla svårigheter, ett liv, där man kan uträtta något.

Detta var just, vad Rydberg ville: att vara aktiv i livet. Han var rädd för att så försjunka i sig själv, att han glömde verka som stridsman. Även detta framkommer i hans diktning. "Drömmaren" skildrar just en sådan människa, som vandrar sin väg, helt förgätande världen omkring sig. Även "Skogsrået" skildrar ett drömmeri, som verkar på människan som ett gift. Det blir något osunt och orätt att leva så helt sluten inom sig själv, att man glömmer, varför man lever. Rydberg var själv en drömmare av naturen, och han visste och förstod faran, som detta medförde, om han med fantasins hjälp sökte undfly livets realiteter.

Och ändå var fantasins värld för Rydberg en ständig källa till inspiration och lycka. Detta framkommer på flerfaldiga ställen i hans diktning, framför allt i "Drömliv". Här finns det ingenting av dåligt samvete över drömmeriet, här är det tvärtom något sant och riktigt, något, som människan behöver. Hela dikten är som en ljus och vacker sommarvandring. Det är naturälskaren Rydberg, som här talar. Allt i naturen får liv och anda inför skaldens ögon, det finns ingen död materia. Människan skildras som skapelsens herre. Det är på henne, det beror, om naturen skall vinna den återhämtning den suckar efter och nå målet: vilan i Gud. Det är för Rydberg ytterst viktigt, att människkan får veta, vilket ansvar som vilar på henne genom denna gemenskap med naturen. Det är endast drömlivet, som kan lära henne det, därför är det också sant och riktigt. Gemenskapen med naturen skildras i dikten på ett underbart sätt i orden:

"och ditt liv är en strimma i dagrarnes spel
och en ton uti sfärers förklingande ljud,
av det stora, det drömmande hela en del,
som förnimmer, att skapelsen drömmer om Gud."

Men inte ens ett sådant drömmeri som i "Drömliv" kunde övertyga Rydberg om vilket mål han borde sträva mot, eller rättare sagt, hur han skulle sträva mot målet: vilan i Gud. I somliga dikter, t. ex. "Snöfrid" och "Dexippos", där det friska, käcka gosselynnet prisas, verkar han övertygad om att kampen, striden är det rätta. Men ibland syns han tveka och måste då kämpa för att övertyga sig om att han är på rätt väg. Denna kamp märks särskilt tydligt i "Prometeus och Ahasverus". Ahasverus representerar här undergivenheten och resignationen. Han ser överallt i världen, både i naturen och bland människorna, en ständig kamp för tillvaron, en kamp, där den starkaste alltid vinner. Ahasverus har böjt sig under Makten, och han råder Prometeus att göra likadant. Prometeus är Ahasverus' raka motsats. Han är den stridbara anden, som trots att han till det yttre är bunden och fjättrad av maktens gud, Zeus, ej vill ge sig. Trots lidanden och umbäranden, som Zeus låter honom utstå, är hans vilja stark och hans tro på det godas seger fast. Han kan inte kämpa, så länge han är bunden, men han bidar sin tid, han hoppas och tror på Zeus' fall, då han själv från fjällets topp skall störta ned med hjälpens fackla till de förtryckta och vedergällningens och vredens till förtryckarna. Inför Ahasverus' argumentering är Prometeus nära att giva vika, men han faller dock inte utan står fast.

Prometeus' inställning är dock trots allt inte helt Rydbergs ideal. Detta framkommer, då Messias besöker Prometeus i diktens slut. Messias vill lära Prometeus att tiga, d. v. s. han vill lära honom att älska de förtryckta utan att hata förtryckarna. Rydbergs ideal var alltså att kämpa för det rätta tyst och stilla utan hårda, hämnande ord. Ett högre och renare ideal kan väl en människa knappast ha och knappast ett, som är svårare att efterfölja. Det var inte underligt att Rydberg ibland sjönk ned i djupaste förtvivlan inför det hopplösa i livet. En sådan förtvivlan talar ur t. ex. "Den flygande hollländaren", där han liknar människosjälen vid ett skepp, som drivs fram på havet utan att komma i hamn. Blott någon enstaka gång kommer skeppet till Fågel Fenix' ö, där det får stanna en kort tid. Anlöpandet av Fågel Fenix' ö betecknar de stunder i livet, då man kan tro på en mening och idealens förverkligande.

Genom hela Viktor Rydbergs diktning och därmed genom hela hans liv går ett ständigt sökande efter den väg, som för till sanning. Man kan ständigt spåra en rädsla för att han inte lever så, som han bör. Det ständiga sökandet är kanske det mest utmärkande draget hos Viktor Rydberg, och det går igen i många av hans dikter t.ex. "Tomten" och "Vadan och varthän?" I dessa båda dikter grubblar han även över livets mening, som tycks honom oviss och skrämmande, där det mynnar ut i evigheten. I den sistnämnda dikten finner han svar på sina frågor i moderns blick: "och tiden stod: i min moders blick / jag in i det eviga skåda fick." Evigheten blir här inget hemskt och svindlande utan något vänligt trösterikt och lugnande, där han äntligen skall vinna frid.

Den seger, som Rydberg till sist vann över sitt tvivel och grubbel, kommer till uttryck i hans kanske mest kända och uppskattade verk: "Jubelfestkantaten". Mänskligheten skildras här som ett i öknen vandrande släkte. Det mål den vandrar mot är höljt i töcken. Många stupa av trötthet under vandringen, och alla undra, vart vägen bär. Så ser skalden plötsligt vägen klart. Det är i sitt inre varje människa kan se den, om hon förstår att leva på rätt sätt. Hon måste längta efter och ana något bättre bortom tiden för att komma fram till det, och hon måste kämpa för att nå det. Detta säger skalden i orden:

"Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut."

Det ligger en verklig kamp bakom dessa ord. Rydberg fick strida med sig själv för att kunna se så, visserligen "betingat", men dock optimistiskt på mänskligheten.

Just för att Viktor Rydberg var en så alltigenom ärlig och sann människa, ha hans dikter ett omätligt värde. Man kan känna sig absolut säker på att han inte skrev ett ord, vars sanning han inte var fullt övertygad om. Därför är sådana dikter som "Prometeus och Ahasverus" och "Kantaten" oerhört trösterika för den, som i likhet med Rydberg undrar och tvivlar. Man vågar se ljusare och med mera tillförsikt på livet, när man läser dem, därför att man vet, att en så stor tänkare och människa som skalden har kämpat sig fram till att själv tro, innan han uttryckte tankarna i ord.

(29 januari 1947)

Ensamheten - vår vän och vår fiende

"Jag är ensam." På hur många olika sätt kan inte denna lilla sats tolkas. Den kan rymma den djupaste sorg och bitterhet, fruktan och vrede men även glädje, lycka och harmoni. Då ensamheten hos människorna kan framkalla så starka känslor, måste den vara en makt att räkna med, en makt, som kan vara människorna till hjälp men även innebära en stor fara.

För vilka människor är den då en hjälp i ordets djupaste bemärkelse? Naturligtvis för dem, som njuter av att vara ensamma, och som frivilligt söker ensamheten, vill man i första hand svara. Detta svar är sant men långt ifrån allmängiltigt. Det gäller endast om människor, som i ensamheten ser ett medel att utvecklas till något bättre och högre och därför söker den. Man kan ju invända, att det är ytterst få människor, som kan räknas till denna kategori. Hur många reflekterar över huvudtaget över sin utveckling, och hur många sätter sedan denna i samband med ensamheten? Det är nog sant, att det är ytterligt få, som gör detta medvetet, men det finns däremot flera, än man kanske skulle tro, som gör det rent omedvetet. Hur ofta hör man t. ex. inte någon säga: "Det är så skönt att vara ensam en stund på kvällen och tänka igenom dagens händelser." Just detta att för sig själv konstruera upp en dags händelser, att se allt i ett sammanhang, kan väl anses utvecklande för en människa. Då man sitter så där och ser händelserna liksom utifrån, har man lättare att se objektivt på såväl sina egna soom andras handlingar och följaktligen bedöma dem riktigare.

För de människor, som frivilligt söker ensamheten, men som på ett eller annat sätt missbrukar den, innebär ensamheten en oerhörd fara. Det finns t. ex. människor, som vill vara ensamma, helt enkelt därför att de inte orkar befatta sig med andra människor än sig själva. Ensamheten blir för sådana personer ägnad åt omsorger om det egna jaget, medelpunkten i deras lilla inskränkta värld. För sådana andligt förslöade är ensamheten som ett gift, vilket ytterligare befäster deras egoism och självupptagenhet.

Ensamheten kan också missbrukas av fantasifulla människor, som vilja vara för sig själva för att helt kunna försjunka i sina drömmar. Ensamheten kan här föra fram till världsfrånvändhet och oförmåga att leva aktivt och med blicken öppen för realiteterna i livet.

Liksom ensamheten kan vara en dold fiende för dem, som söker den, kan den även vara nyttig för dem, som fruktar eller avskyr den. En människa, som är rädd för att vara ensam, är ofta av någon anledning missnöjd med sig själv. Hon vill inte vara ensam, därför att hon inte vågar tänka. Hon är rädd för att gå till rätta med sig själv. Det säger sig självt, att ensamheten i detta fall oftast är enbart nyttig, ty just genom sträng självrannsakan kan en människa vinna frid och försoning med sig själv och hela världen.

Det finns naturligtvis också fall då ensamheten för en människa, som fruktar den, verkligen innebär en fara. Detta gäller kanske i främsta rummet människor, som är sjuka på ett eller annat sätt. Även för en människa, som drabbats av tung sorg, kan ensamheten innebära både fruktan och fara.

De människor, som avskyr att vara ensamma, slutligen, tillhör väl i största allmänhet den ytliga kategori, vars livsintressen är nöjen av olika slag. Den, som finner det tråkigt att vara överlämnad åt sig själv, har helt enkelt alltför lite inombords. En sådan intellektuell tomhet kan näppeligen utfyllas enbart genom ensamhet utan snarare genom umgänge med andra människor.

Det finns även en annan ensamhet än den rena isolationen. Man kan vara ensam, fast man har människor omkring sig. Det är det tyskarna kallar "einsam aber nicht allein". Om detta slags ensamhet gäller, liksom om den förra, att den kan vara en vän eller en fiende för människan. Det är ju oftast en människas ståndpunkt inför en viss sak, som skapar en sådan ensamhet. Därför gäller det naturligtvis först att fastställa, om denna ståndpunkt är rätt och rimlig, om den ensamme kämpar för något, som det verkligen är värt att kämpa för. Det får inte ligga några själviska motiv bakom eller enbart lust att vara originell. Då är ensamheten av ondo. Men är en människa fast övertygad om att hon har rätt i en sak, fastän alla andra tycker motsatsen, skall hon naturligtvis hålla på sin rätt, i den mån hon kan det. Den ensamhet hon därigenom försätter sig i kan verka i hög grad utvecklande. Att kämpa för det rätta för det rättas egen skull är ju det högsta en människa kan nå fram till.

Ensamheten kan således vara av både ondo och godo för människorna. För mycket ensamhet skapar lätt egoism och för litet i sin tur ytlighet. En viss grad av ensamhet, använd på rätt sätt, är en stor välsignelse för människorna. I ensamheten lär man ju känna sig själv, vilket är den viktigaste förutsättningen för att bli bättre. Och det är ju just det, som är livets mening djupast sett.

(5 mars 1947)

Karin Boye
(ett gymnasie-föredrag?)

Jag skall här idag tala litet om en gestalt inom vår litteratur, som under de sista åren av olika orsaker dragit intresset till sig, nämligen Karin Boye. Jag beklagar att det inte kan bli så uttömmande, som jag skulle ha önskat. Det beror på att den litteratur som finns att tillgå om K. B., är mycket minimal. Men jag har ändå sökt att få det så objektivt som möjligt för att ni skulle kunna få en riktig uppfattning om den originella, mångfrestande och sökande ande, hon var.

Först en orientering beträffande tidsläget. Sålunda framträdde efter förra världskriget en ny, frisk och kraftfull generation, som hoppades på födelsen av en ny värld, befolkad av fria, spontana människor, som ej lydde några andra lagar än sitt eget väsens bud. Ingen har djärvare kunnat tolka dessa ungdomskänslor än K. B.

K. B. var göteborgska, född år 1900. Hennes far var försäkringsman och innehade en viss chefspost. Hon var första barnet i äktenskapet och blev ett verkligt önskebarn, enligt eget omdöme överexemplarisk. Hon var som liten lugn, lydig och vänlig men hade allt ifrån början en viss dragning åt melankoli. Hon blev medelpunkten i hemmet, och omkring henne rörde sig allt. Men trots detta, eller man kanske bör säga på grund av detta, blev hon ett problembarn. Hon dyrkade sin far, som besatt en stillsam humanitet. Av honom fick hon i arv en ömtålig rätts- och sanningspatos. Hon kunde ställa till med verkliga uppträden i en tågkupé, då hon hörde okända personer förtala en oskyldig frånvarande. Men hon hade även ett annat drag, det var en stark och orädd vilja att bekymmerslöst vara sig själv. Denna vilja var ett mödernearv.

Tidigt flyttade familjen till Stockholm. I ett ensamt vindsrum blommade tonåringens rika fantasiliv, som dock utmärktes genom hennes stora ensamhet. Inget kunde rycka henne ut ur denna självvalda isolering. - Med skolarbetet trivdes K. B. Efter studentexamen 1920 beslöt hon sig för att bli lärarinna. Hon gick igenom folkskoleseminariet i Stockholm. Om denna tid skall jag berätta i samband med en av hennes böcker. Sedan hon avslutat studierna i Stockholm styrde hon kosan till Uppsala. Studiet av humanistiska ämnen samt ett rikt kamratliv där gav henne ny lycka och samtidigt även nytt stoff till hennes problem. Resultatet härav blev flera diktsamlingar. Mera betydande än dessa, var en diktsamling, "Härdarna", som utkom 1927. Den utgör en blandning av de mörkaste kval och den stridbaraste glädje. Hon tror på den fria utvecklingens lycka. Med kraft och lyrisk flykt framför hon sin och hela den unga generationens evangelium i dikten "I rörelse"

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Dikten är synnerligen typisk för den unga K. B. Denna hätskhet mot det gamla och slentrianmässiga, denna hyllning till friheten och oberoendet inom liv och tankevärld! Dikten lästes och lärdes utantill i de små, trånga studentkuporna i Uppsala under den tid som blivit kallad för Sveriges andra storhetstid.

Till slut plågades hon dock av det lilla Uppsalas trånghet. Hon avslutade sina studier med magisterexamen år 1928. Sedan följde en tid, då hon försökte inordna sig i den normbundna tillvaron, men alltid misslyckades. En tid försökte hon sig på att vara lärarinna i Motala. Hon tyckte om barn och ville taga hand om dem och uppfostra dem. Men statsläroverkens reglementering var henne motbjudande. Hon kände sig alltför bunden. Hon försökte ännu en gång - hon gifte sig. Men redan 1931 upplöstes äktenskapet. Efter skilsmässan led hon av vissa komplex och för att analysera bort dessa vistades hon under året 1932 i Berlin. Denna tid blev av stor betydelse för henne. När hon kom hem köpte hon sig en liten våning på Gärdet och etablerade sig som yrkesförfattare.

Vad hon skrivit till denna tid var endast poesi. Nu visade hon sig även som en förmåga inom prosakonsten. Romanen "Skyltdockan" eller "Astarte" utkom sålunda 1931. Boken vill vara en uppgörelse med den kapitallistiska skönhetsreklamen. Den är skriven i djärva färger och mjuka stoffer, men är ändock inte bland de intressantaste av dem hon skrivit.

Av större intresse är boken "Kris", som utkom 1934. Den är intressant såtillvida att den är självbiografisk. Den behandlar hennes tid på seminariet. Hon kallar sig själv för Malin Forst. I början framställer hon sig själv som en som funnit sitt verkliga jag, är lugn och sprudlande lycklig. Detta tillstånd varar dock ej så länge. Hon blir offer för den allra häftigaste längtan efter skönhet och renhet. Hon säger själv: "Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest." Hon går där och grubblar sig sjuk över problem, särskilt är det lidandet i världen, som plågar henne. Andras lidanden plåga henne, som om de voro hennes egna. Hon blev sjuk, uppfylldes av en vettlös ångest. Hon vände sig till slut till en nervspecialist, en dr. Ringström, en om man får säga kolugn natur, som gärna berättade Albert Engströms historier. Dr. Ringström kunde dock ej dela med sig något av sitt lugn. I stället möter bokens hjältinna något annat, det är skönheten i form av skolkamraten Siv. Hon blev inspirerad varje gång hon såg på denna sin skolkamrat, som tydligen skulle besitta all skönhet, harmoni och lugn. Malin Forst fick längtan till livet igen, ett liv sådant som Sivs. Sedan går det stadigt framåt på den inslagna vägen, då hon bara fått viljan till livet igen. Hon blir av rektorn vid seminariet uppmanad att bli teolog, men hon vill inte utan går sin egen väg fram mot det som hon anser vara det rätta för henne, trotsande allt. I slutkapitlet är det en helt annan människa, som presenteras, än i första kapitlet. Då hon var färdig med seminariet och vid avslutningen deltager i körens sång skriver Boye om henne: "Och Malins nacke rätade sig, hon sjöng med, knappast hörbart, som i en hemlig trosbekännelse, den enda hon hade kvar - och var den också utan kontur och vetande, så bekände den sig ändå med en stolt förälskelse bortom allt förnuft till livets eviga sega vilja att leva.

Ty var vinter har vår, och ett hopp har var höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol och på rosornas röst,
och på ängarnas älskliga vår."

Det är en ton av frisk kraft och ungdomsglädje, som går genom avslutningen, och Malin Forst börjar nu ett nytt liv. Boken är en av de finaste och sannaste självbiografier som vår rikhaltiga litteratur äger.

Den tid då K. B. skrev denna bok och den följande diktsamlingen var den lyckligaste i hennnes liv. Hon föreföll att vara fullständigt botad från de komplex hon lidit av sedan ungdomen. Hon var mogen att leva det liv, som hennes innersta önskningar begärde. Den följande diktsamlingen hette "För trädets skull" och utkom 1935.

En rad yngre dikter tolka uppnådd lycka och vilande salighet. Hon har upplevat den stunden,

då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.

Ja, så skriver hon i dikten "Den stunden". Man har här oerhört svårt att finna några som helst likheter mellan denna lyckliga människa och den som grubblade över gåtor om världslidandet i den tidigare boken "Kris". Det är inte bara lyckan, som är det nya i dikten, utan det är även hela skildringssättet, stilen. Hon låter nu tryggt ansvarslöst fantasins bilder välla fram ur den outtömliga källa, som var hennes eget väsen. Ibland känner hon sig som en mås, som vilar på sträckta vingar över stora havsvidder och i ljuv sommardåsighet känner hon sin hud full av fjärilsvingar. Hon talar om knoppar, som våndas, när de skall till att spränga sitt skal och om droppar, som är rädda att falla. Jag tror, att jag skall läsa den för er, ty ni måste få en aning om hennes vackraste dikter. Tänk nu på, vad skaldinnan själv hade fått gå igenom, och ni skall finna den som den allra vackraste bikt:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                                       och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider —
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra —
svårt att vilja stanna
                                      och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden —
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                           som skapar världen.

Skaldinnan når här höjder och djup, som få svenska lyriker nått. Jag anser dikten vara den allra vackraste skildringen av en själs historia, som vår litteratur äger.

När K. B. någon gång nått den stillhet hon eftertraktade, kunde intet i världen taga den från henne. Hon var osårbar, vilket hon också skriver i dikten "Osårbar".

Osårbar, osårbar
är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Men fortfarande kan man på en del ställen i hennes dikter spåra ensamhetskänslan, kanske även modlösheten och ovilja mot en försyn, som gjort denna svaga kvinna till en undantagsmänniska och upprorsman. Detta uttrycker hon i dikten "Bekännelse":

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?

Hon känner sin plikt och gör den också, fastän det kostar henne så mycket. Hon måste fortsätta sitt författarskap, fastän hon i allt bara ger ut sig själv till allmänt beskådande, och fastän hon ofta av torra, snusförnuftiga människor blev fullständigt feluppskattad.

K. B. var en utpräglad sällskapsmänniska. Hon trivdes bäst i den till en början ganska stora vänkretsen. Men med tiden glesnade skaran av vänner omkring författarinnan mer och mer. Omkring henne uppstod likväl under årens lopp liksom en trollcirkel, som för varje år blev allt trängre.

Författarinnans diktning tvinade år efter år. Men år 1938 kunde hon samla sig till en stor prosabok, nämligen "Kallocain". Enligt titelbladet är det en roman från 2000-talet. K. B. har försökt destillera fram, vad hon anser vara den möjliga utvecklingen i världen. Den handlar om den fulländade teknik-, polis-, och militärstaten. Huvudpersonen är kemisten Leo Kall. Staten är mycket noggrant specialiserad. Den har t. ex. särskilda kemistäder, som äro belägna under jorden. Allt folket bor även under jorden. För att få komma upp till jordytan fordras särskild överjordslicens. Men invånarna i staten, de s. k. medsoldaterna veta dock hur det ser ut där uppe på Guds gröna jord. Den kunskapen har de fått genom film. Allt familjeliv är mycket noggrant övervakat. Sålunda finns i varje hem ett s. k. polisöra, där poliserna ofta undersöka vad för samtalsämnen familjen har. Barnen få ej stanna i hemmen. Alla samlas på en anstalt och få blott någon gång komma hem och hälsa på sina föräldrar, som de naturligtvis ej kunna känna så noga. I varje familj finns ett hembiträde. Detta får dock ej stanna mer än en vecka i varje hem. Vid varje byte av plats måste hon till staten avlämna rapport över den familj, där hon senast vistats. Hon är således för staten den allra bästa spion. — Det som sätter handlingen i gång är kemisten Kalls upptäckt av ett kemiskt preparat, kallocain. Detta har förmåga att bringa folk att tala om sina innersta tankar. Förut hade man kunnat kontrollera allt inom staten med undantag av invånarnas tankar. Nu såg det ut, som om man skulle kunna även det. Allt statsfientligt tänkande skulle nu kunna uppspåras. Mycket avslöjas nu genom kallocainet. Men det kommer även fram något, som man ej riktigt kan förstå sig på. Det kommer en grupp människor, som ej ha något bestämt politiskt mål. De tala ständigt om vår sak. Man kan aldrig komma dem riktigt in på livet och förstår dem ej. Naturligtvis bli de dömda, ty staten har ingen användning för dem. Det hela slutar med en katastrof. Det blir krig med grannstaten. Mitt upp i kaos slutar boken.

"Kallocain" är det bittraste K. B. har skrivit. Man får ej, tyvärr kanske jag skulle säga, tro att orsaken till den var den politiska världssituationen. Nej, hon tog världsbranden som en ganska naturlig yttring av en sjuk kultur. Orsaken till den framtid hon har målat i boken har hon funnnit i två ting, nämligen tekniskt framåtskridande och fruktan. Hela boken är med stark logik byggd härpå. Man kan ju bestrida, att den har stora anknytningspunkter till den tid vi nu leva i. Det finns nämligen tusentals handlingar, som företagits inom vår politik sedan sept. 1939, vilka alla kunna härledas ur misstro och fruktan.

De sista månaderna av sitt liv arbetade K. B. på en ny diktsamling, som hon själv kallat det dyrbaraste hon ägde. Den hann ej bliva fullständigt färdig, men har likväl utgivits efter hennes död. Hon skildrar här mänskligheten stående till doms inför Guds tron, delad på två körer. De enskilda dödssynderna behandlas. Först kommer lättjan, vällusten och högmodet. Då högmodssynden tas upp till behandling sjunger kören:

Här väger en våg för att skipa rätt
åt livet och döden.
Hur tung den hänger, smärtornas skål
med våra stympade öden.
Hur lätt den andra med allt som är värt
att eftertrakta.
Lägg dit vårt heliga högmod, Gud —
då sjunker den sakta.
Jag orkar.

Diktsamlingen är ju, som sagt, bara ett fragment. Därför finns de övriga dödssynderna ej med. Det hela avslutas med en djupsinnig kör, där skaldinnan hävdar sin uppfattning om ofrånkomligheten av såväl det onda som det goda. Synd är ett faktum, som måste finnas, och synderna själva är utan all skuld.

Så har jag till slut kommit till det kanske allra ömtåligaste kapitlet i K. B:s historia, hennes död. Otaliga rykten ha gått om just denna. Man har framlagt åsikter om en dödsdrift, som skulle ha funnits hos henne alltifrån barndomen o. s. v. De ha sökt komma till klarhet om detta, som i själva verket ej alls angår dem: en själs yttersta beslut om sig själv. Trots alla försök, har väl ingen kommit till sanningen. Sanningen om varför den till slut ensamma skaldinnan, kanske trött efter ett liv i sökande efter det sanna och rätta, trött vid tanken på all nöd i världen, varför hon den aprilkväll 1941, då väl flera av oss hörde henne efterlysas i radion, i all tysthet gått upp och satt sig på ett berg, ensam under stjärnorna med ett sömnmedel och en flaska vatten som enda proviant på den sista färden. I en stund då den jordiska tillvaron för henne ej tycktes erbjuda någon högre utveckling, sökte hon oändliga äventyr i ett liv efter detta, ty hon trodde på ett sådant under den sista tiden av sitt liv. Hjalmar Gullberg liknar mycket vackert K. B. vid en dikt av honom själv, allvarlig, enkel och oåtkomlig. Själv ritade hon också som ung en teckning i svart och vitt, en sittande späd kvinnogestalt med uppdragna knän och med blicken vänd mot de stora stjärnorna i den svarta rymden. Det är som om hon omedvetet hade tecknat en bild av sig själv sista natten. Så vill vi också minnas henne.

Karin Boyes ungdomsteckning tillika hennes exlibris.